Prop.
1999/2000:64
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen behandlas dels lagforslag för att genomföra Schengen-
konventionens regler om polisiärt samarbete, gränskontroller, Schengens
informationssystem samt en bestämmelse om rätt att medföra narkotiska
läkemedel vid utlandsresa, dels lagförslag för att genomföra avtalet av
den 6 oktober 1999 mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete
i Öresundsregionen.
I propositionen föreslås
• en ny lag om internationellt polisiärt samarbete, som bl.a. medger att
polismän från andra Schengenstater utför vissa gränsöverskridande
arbetsuppgifter i Sverige samt i anslutning till det dels nya
bestämmelser i brottsbalken om svensk jurisdiktion över svenska
tjänstemän som utför sådana uppgifter i andra Schengenstater, dels
en ändring i vapenlagen (1996:67) för att göra det möjligt att låta de
utländska tjänstemännen medföra sina tjänstevapen till Sverige,
• en ny lag om Schengens informationssystem (SIS), vilket huvud-
sakligen är ett spanings- och efterlysningsregister, samt i anslutning
till det dels en ny bestämmelse i sekretesslagen (1980:100) om
sekretess för vissa uppgifter till skydd för enskilda, dels ändringar i
polisdatalagen (1998:622) som medför att denna inte skall vara
tillämplig på SIS, samt
• ändringar i passlagen (1978:302), lagen (1982:395) om Kust-
bevakningens medverkan vid polisiär övervakning och utlännings-
lagen (1989:529) om rätt till inresa och vistelse i Sverige och om
kontroller inom Sverige.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Rättelse: S. 6 före rad 1 nedifrån Tillkommit: Bilaga 11
Prop. 1999/2000:64
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................7
2 Lagtext..............................................................................................8
2.1 Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete........8
2.2 Förslag till lag om Schengens informationssystem..........13
2.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken.........................17
2.4 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).......... 19
2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).. 21
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.. 23
2.7 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) 24
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet..............................................................27
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll
av narkotika......................................................................28
2.10 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).........29
2.11 Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (1998:622).. 30
3 Ärendet och dess beredning............................................................32
4 Schengensamarbetet i huvuddrag....................................................33
4.1 Schengensamarbetets bakgrund........................................33
4.2 De nordiska ländernas väg till medlemskap i Schengen.. 34
4.2.1 Schengenavtalet och Schengenkonventionen. 35
4.2.2 Förberedelsearbete i Sverige..........................35
4.3 Schengensamarbetet och andra internationella åtaganden 35
4.3.1 Europei ska uni onen (EU)...............................35
4.3.2 Den nordiska passunionen..............................37
4.4 Schengensamarbetets huvudsakliga innehåll....................38
4.4.1 Schengensamarbetets grundtankar.................38
4.4.2 Fri rörlighet for personer................................38
4.4.3 Yttre gränskontroll.........................................39
4.4.4 Polisiärt och rättsligt samarbete.....................39
4.4.5 Schengenregel verket......................................41
5 Avtal mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i
Öresundsregionen............................................................................41
5.1 Polisiärt samarbete i Öresundsregionen...........................41
5.2 Informationsutbyte............................................................42
5.3 Gränsöverskridande samarbete.........................................43
5.3.1 Gränsöverskridande samarbete på
Öresundsförbindelsen.....................................43
5.3.2 Gränsöverskridande förföljande utanför
Öresundsförbindelsen.....................................44
5.3.3 Gränsöverskridande övervakning...................45
5.3.4 Ledningsansvar och disciplinfrågor...............45
5.3.5 Straff och skadestånd......................................46
5.3.6 Tjänstevapen och uniformer...........................46
5.3.7 Utvärdering inom fem år................................47
5.3.8 Övriga bestämmelser......................................47
5.4 Sveriges tillträde till avtalet..............................................48
6 Schengens gränser...........................................................................49
6.1 Kontroll vid de yttre gränserna.........................................49
6.1.1 Schengenkonventionens regler.......................49
6.1.2 Gällande rätt...................................................51
6.1.3 Överväganden och förslag avseende
dokumentkontroll...........................................54
6.1.4 Överväganden och bedömning avseende
fysisk kontroll.................................................56
6.2 Tillfällig personkontroll vid inre Schengengräns.............60
6.2.1 Schengenkonventionens regler.......................60
6.2.2 Övervägande och bedömning.........................60
6.3 Inre utlänningskontroll.....................................................61
6.3.1 Kustbevakningens medverkan vid den inre
utlänningskontrollen.......................................61
6.3.2 Överväganden och förslag..............................63
6.3.3 Formerna för den inre utlänningskontrollen... 66
6.3.4 Överväganden och förslag..............................68
6.4 Ny formell grund för avvisning (artikel 5).......................69
6.4.1 Schengenkonventionens regler.......................69
6.4.2 Gällande rätt...................................................69
6.4.3 Överväganden och förslag..............................70
6.5 Utfärdande av visering i vissa fall (artikel 10).................72
6.5.1 Schengenkonventionens regler.......................72
6.5.2 Gällande rätt...................................................73
6.5.3 Överväganden och förslag..............................73
6.6 Återkallande av uppehållstillstånd (artikel 25).................75
6.6.1 Schengenkonventionens regler.......................75
6.6.2 Gällande rätt...................................................75
6.6.3 Överväganden och förslag..............................76
6.7 Vissa ändringar i utlänningslagens straffbestämmelser.... 78
6.7.1 Schengenkonventionen...................................78
6.7.2 Gällande rätt...................................................78
6.7.3 Överväganden och förslag..............................79
7 Polisiärt samarbete..........................................................................80
7.1 Polisiärt samarbete inom Schengen..................................80
7.2 Polisiärt samarbete i Öresundsregionen...........................82
7.3 Ny lag om internationellt polisiärt samarbete...................82
7.3.1 Schengenkonventionens och det svensk-
danska polissamarbetsavtalets regler..............82
7.3.2 Gällande rätt...................................................83
7.3.3 Överväganden och förslag..............................83
7.4 Förutsättningar för gränsöverskridande arbete.................85
7.4.1 Schengenkonventionens regler.......................85
7.4.2 Polisiärt samarbete i Öresundsregionen.........87
7.4.3 Gällande rätt...................................................89
7.4.4 Överväganden och förslag..............................90
7.5 Utländska tjänstemäns befogenheter och skyldigheter.....94
Prop. 1999/2000:64
7.5.1 Schengenkonventionens och det svensk-danska
polissamarbetsavtalets regler..........................94
7.5.2 Gällande rätt...................................................95
7.5.3 Överväganden och förslag..............................97
7.6 Frihetsberövande i avvaktan på provisoriskt anhållande 100
7.6.1 Schengenkonventionens och det svensk-
danska polissamarbetsavtalets regler............100
7.6.2 Gällande rätt.................................................102
7.6.3 Överväganden och förslag............................104
7.7 Straff och skadestånd......................................................110
7.7.1 S chengenkonventionens och det svensk-
danska polissamarbetsavtalets regler............110
7.7.2 Gällande rätt.................................................110
7.7.3 Överväganden och förslag............................111
7.8 Samtycke till gränsöverskridande övervakning och
förföljande.................,....................................................114
7.8.1 Schengenkonventionens regler.....................114
7.8.2 Gällande rätt.................................................114
7.8.3 Överväganden och förslag............................115
7.9 Utländska tjänstemäns tjänstevapen...............................117
7.9.1 Schengenkonventionens och det svensk-
danska polissamarbetsavtalets regler............117
7.9.2 Gällande rätt.................................................118
7.9.3 Överväganden och förslag............................118
7.10 Svensk jurisdiktion för brott som begås av svenska
tjänstemän vid gränsöverskridande polissamarbete.......119
7.10.1 S chengenkonventionen och det svensk-
danska polissamarbetsavtalet .......................119
7.10.2 Gällande rätt.................................................119
7.10.3 Överväganden och förslag............................120
8 Schengens informationssystem.....................................................121
8.1 Översiktligt om SIS........................................................121
8.2 Nationell rätt styr............................................................124
8.3 Ny lag om Schengens informationssystem.....................124
8.3.1 Några utgångspunkter..................................124
8.3.2 Uppgifter i SIS (artiklarna 94-100)............. 128
8.3.3 Överväganden och förslag............................133
8.4 Tillgång till uppgifter i SIS och sekretess (artiklarna 101,
109 och 114)...................................................................137
8.4.1 Schengenkonventionens regler.....................137
8.4.2 Gällande rätt.................................................138
8.4.3 Överväganden och förslag............................140
8.5 Skyddsnivå och säkerhet för personuppgifter i SIS
(artiklarna 117-118).......................................................147
8.5.1 Schengenkonventionens regler.....................147
8.5.2 Gällande rätt.................................................147
8.5.3 Överväganden och bedömning.....................148
8.6 Begränsad användning av uppgifter i SIS (artikel 102). 148
8.6.1 Schengenkonventionens regler.....................148
8.6.2 Gällande rätt.................................................148
Prop. 1999/2000:64
8.6.3 Överväganden och förslag............................149 Prop. 1999/2000:64
8.7 Rättelse och skadestånd (artiklarna 106, 109-111
och 116)..........................................................................150
8.7.1 Schengenkonventionens regler.....................150
8.7.2 Gällande rätt.................................................151
8.7.3 Överväganden och förslag............................151
8.8 Gallring (artiklarna 112-113).........................................153
8.8.1 Schengenkonventionens regler.....................153
8.8.2 Gällande rätt.................................................153
8.8.3 Överväganden och förslag............................153
8.9 Tillsyn (artiklarna 114-115)...........................................154
8.9.1 Schengenkonventionens regler.....................154
8.9.2 Gällande rätt.................................................154
8.9.3 Överväganden och bedömning.....................155
8.10 Förbud mot registrering av känsliga uppgifter
(artikel 94)............. 156
8.10.1 Schengenkonventionens regler.....................156
8.10.2 Gällanderätt.................................................156
8.10.3 Överväganden och forslag............................156
9 Övriga frågor......................... 157
9.1 Skadestånd vid behandling av personuppgifter som inte
sker i SIS................ 157
9.1.1 Schengenkonventionens regler
(artiklarna 126-127)..................................... 157
9.1.2 Gällanderätt.................................................158
9.1.3 Överväganden och förslag............................158
9.2 Begränsningar i rätten att använda upplysningar...........158
9.2.1 Klausuler om användningsbegränsning i det
internationella.samarbetet i allmänhet..........158
9.2.2 Schengenkonventionens regler om
begränsningar i rätten att använda uppgifter
som behandlas utom SIS
(artiklarna 126-127)..................................... 159
9.2.3 Gällanderätt.................................................159
9.2.4 Överväganden och förslag............................160
9.3 Schengen och narkotiska läkemedel...............................162
9.3.1 Schengenkonventionens regler om narkotika
och narkotiska läkemedel.............................162
9.3.2 Gällande svenska bestämmelser om narkotika
och narkotiska läkemedel.............................162
9.3.3 Resandes rätt till införsel och utförsel av
narkotiska läkemedel....................................164
9.4 Kostnader................. 166
9.5 Ikraftträdanden...............................................................166
10 Författningskommentar.................................................................167
10.1 Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete. 167
10.2 Förslaget till lag om Schengens informationssystem.....172
10.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................175
10.4 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)..... 176
10.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)...................................................................... 176
10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning 177
10.7 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)...................................................................... 177
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet............................................................181
10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika.......................................................181
10.10 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).... 181
10.11 Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen
(1998:622)...................................................................... 182
Bilaga 1 Avtal mellan Konungariket Sveriges regering och
Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i
Öresundsregionen................................................................183
Bilaga 2 Sammanfattning av Ds 1999:31 Polissamarbete m.m. med
anledning av Schengen........................................................193
Bilaga 3 Lagförslag Ds 1999:31........................................................ 195
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser Ds 1999:31....................213
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser över betänkandet Ökad
rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) och betänkandet
Uppehållstillstånd på grund av anknytning
(SOU 1997:152)..................................................................214
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser SOU (1997:128)
Verkställighet och kontroll i utlänningsärenden.................216
Bilaga 7 Sammanfattning av promemorian Avtal mellan Sverige och
Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen
(Jul 999/4715/PÅ)...............................................................217
Bilaga 8 Lagförslag Ju 1999/4715/PÅ...............................................218
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser Jul 999/4715/PÅ............221
Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag...............................................222
Bilaga 11 Lagrådets yttrande...............................................................246
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 2000 252
Prop. 1999/2000:64
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges
regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i
Öresundsregionen (avsnitt 5.4, bilaga 7), och
2. regeringens förklaring avseende artiklarna 6 och 8 i avtalet av den 6
oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket
Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen (avsnitt
5.4, bilaga 7),
dels antar regeringens förslag till
3. lag om internationellt polisiärt samarbete,
4. lag om Schengens informationssystem,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i passlagen (1978:302),
7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
8. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning,
9. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
10. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet,
11. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
12. lag om ändring i vapenlagen (1996:67), och
13. lag om ändring i polisdatalagen (1998:622).
Prop. 1999/2000:64
2
2.1
Lagtext Pr0P- 1999/2000:64
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra
medlemsstater i Europeiska unionen samt Norge och Island, i den mån
Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden
som avses i denna lag.
Föreskrifterna i 3 § gäller även i förhållande till andra stater än dem
som anges i första stycket.
2 § I denna lag avses med
- utländska tjänstemän: utländska polismän och andra utländska tjänste-
män som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande
arbete som avses i artikel 40 och 41 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen),
- förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person
på svenskt territorium enligt denna lag,
- svenska tjänstemän: svenska polismän, tulltjänstemän eller kust-
be vakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har
polisiära befogenheter, samt
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den
definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket
Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt
samarbete i Öresundsregionen.
3 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en
annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott eller vid
utredning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med den
andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet,
skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om överens-
kommelser med mellanfolkliga organisationer.
Gränsöverskridande övervakning
4 § Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket
pågår en utredning om ett brott som kan föranleda utlämning, får
utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en
misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk
myndighet samtycker till det.
Övervakningen far ske utan föregående samtycke, om saken är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska
utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i
Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, våldtäkt, mordbrand,
penningförfalskning, grov stöld och grovt häleri, utpressning, människo-
rov och tagande av gisslan, olaglig människohandel, olaglig handel med
narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser angående
vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av spräng-
ämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt avfall. För att över-
vakningen skall få ske utan föregående samtycke krävs också att över-
skridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till en
behörig svensk myndighet så snart det kan ske, och att den utländska
myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det. Övervakning som sägs i andra stycket skall även upphöra om
samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
5 § Om en person har upptäckts på bar gärning i fard med att begå ett
brott som kan föranleda utlämning, eller om någon som är häktad eller
som avtjänar frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i
sin stat påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt
territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Förföljandet far ske utan föregående samtycke om det på grund av
sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig
svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat
ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen skall anhålla om
bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för
gränsöverskridandet.
Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det.
6 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall svenska polismän
omhänderta den flyende.
Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den flyende tills
svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den
flyende.
7 § När en person omhändertas enligt 6 § andra stycket får utländska
tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av
säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brotts-
balken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott, samt
3. belägga den som har omhändertagits med handfangsel.
Prop. 1999/2000:64
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart
det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om
beslag enligt 8 § andra stycket.
8 § En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en
svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och
klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart
friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1.23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:196) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., eller
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om
framställningen kommer från en dansk myndighet.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en åtgärd
enligt 2 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits
enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd
enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
9 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen
samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och
säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, skall
svensk polismyndighet på orten omedelbart underrättas. Åtgärden får
pågå tills en behörig svensk myndighet övertar genomförandet eller begär
att den skall avbrytas.
10 § Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de
villkor som i övrigt framgår av 5 § och med de befogenheter som framgår
av 6 och 7 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person
för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt.
Utöver vad som anges i 5 § får förföljande ske av en person som har
avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant
förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihets-
berövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt
lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän
även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De skall i ett sådant
fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
Prop. 1999/2000:64
10
Prop. 1999/2000:64
Skyldigheter
11 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna
lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som med-
delas av behöriga svenska polismyndigheter. Under gränsöverskridande
förföljande eller övervakning får de inte beträda bostäder eller andra
platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen far bara
användas i nödvämssituationer. Utländska tjänstemän skall alltid kunna
styrka sin behörighet och identitet.
Att undantag kan göras från vapenlagens (1996:67) bestämmelser, i
fråga om rätt för företrädare för främmande stats myndighet att medföra
skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige, följer av
11 kap. 1. § f sagda lag.
Straffrättsligt ansvar och skydd
12 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i
Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på
motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige
skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på mot-
svarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
13 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,
skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänste-
mannen ersätta skada som uppkommer i samband med förföljandet, över-
vakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken den utländska
myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om
svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten skall dock inte ersätta
skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänste-
mannen.
14 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som
svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i
en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller över-
vakning.
Behöriga svenska myndigheter
15 § Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som Rikspolisstyrelsen
i det enskilda fallet bestämmer, beslutar om gränsöverskridande över-
vakning in på svenskt territorium. Rikspolisstyrelsen får i ett enskilt fall
överlämna ett sådant ärende till Kustbevakningen. Närmast berörd
polismyndighet beslutar om gränsöverskridande förföljande in på svenskt
territorium.
11
Framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gräns-
överskridande övervakning in på svenskt territorium skall göras hos
Rikspolisstyrelsen. Andra kontakter med anledning av gränsöver-
skridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium skall
ske direkt mellan de utländska tjänstemännen och berörda svenska
polismyndigheter. När Rikspolisstyrelsen har överlämnat ett ärende om
gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen, ansvarar Kust-
bevakningen även för andra kontakter med anledning av ärendet.
Prop. 1999/2000:64
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
12
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett register som skall vara den svenska nationella enheten i Schengens
informationssystem (SIS). Registret skall vara anslutet till den centrala
enheten i SIS. Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behand-
lingen av personuppgifterna i registret.
2 § Registret skall vara ett hjälpmedel för de stater som sägs i andra
stycket att göra de framställningar som avses i 3 §, för att främja
samarbete som avser polisiära och rättsliga frågor samt frågor om inresa
och uppehållstillstånd.
Det samarbete som avses i första stycket bedrivs mellan de stater
(Schengenstaterna) som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, som har slutit avtal
om samarbete enligt konventionen med dessa stater eller med
Europeiska unionens råd, eller som efter beslut av Europeiska unionens
råd helt eller delvis tillämpar konventionens bestämmelser.
Framställningar som får föras in i registret
3 § Registret skall innehålla framställningar om
1. omhändertagande av en person som efterlysts för utlämning,
2. att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i
Schengenstaterna (spärrlista),
3. lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har anmälts
försvunnen,
4. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller
någon annans säkerhet,
5. lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har förelagts
att inställa sig för att höras vid domstolsförhandling i brottmål, eller som
skall dömas till påföljd för brott eller som skall inställa sig för verk-
ställighet av frihetsberövande,
6. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder, och
7. omhändertagande eller annan åtgärd beträffande fordon eller föremål
som har efterlysts för att tas i beslag eller för att användas som
bevismaterial vid en rättegång i brottmål.
Prop. 1999/2000:64
13
Prop. 1999/2000:64
Personuppgifter som får föras in i registret
4 § I registret får endast förekomma följande personuppgifter:
1. efternamn och tilltalsnamn samt separat registrering av annat namn
som personen använder,
2. särskilda bestående fysiska kännetecken,
3. andra förnamns initialbokstav,
4. födelsedatum och födelseort,
5. kön,
6. medborgarskap,
7. om personen är beväpnad,
8. om personen kan tillgripa våld,
9. syftet med framställningen, samt
10. begärd åtgärd.
Därutöver får det i registret förekomma uppgifter om verkställighets-
förbud i Sverige med anledning av framställningar från andra Schengen-
stater.
Tillåten behandling
5 § Registret skall endast innehålla uppgifter som har behandlats av
behöriga myndigheter i Schengenstaterna, i enlighet med respektive stats
nationella lagstiftning.
Rikspolisstyrelsen får registrera uppgifter i SIS endast om behandling
av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen
(1998:204), polisdatalagen (1998:622) eller annan svensk författning.
6 § Rikspolisstyrelsen får registrera uppgifter endast om det är
nödvändigt för att vidta de åtgärder som anges i 3 § och endast i ärenden
som är av sådan vikt att registreringen framstår som berättigad.
Förbud mot registrering av känsliga uppgifter
1 § Rikspolisstyrelsen far inte registrera uppgifter i SIS som avslöjar
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
medlemskap i fackförening, eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
8 § Att uppgifter i registret kan omfattas av sekretess följer av sekretess-
lagen (1980:100).
14
Prop. 1999/2000:64
9 § Uppgifter ur registret skall lämnas ut om det begärs av
1. polismyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och
Migrationsverket när de utför gränskontroller eller bistår i sådan verk-
samhet,
2. åklagarmyndigheter, polismyndigheter, Tullverket och Kustbevak-
ningen när de utför undersökningar och andra kontroller än gräns-
kontroller i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott, samt
3. polismyndigheter i deras verksamhet för att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att myndigheter som prövar
ansökningar om visering och uppehållstillstånd skall ha tillgång till
uppgifter enligt 3 § 2 (spärrlista), och att myndigheter får ha direkt-
åtkomst till registret.
10 § En svensk myndighet får inte utnyttja en uppgift i registret för något
annat syfte än det som den registrerande staten har angett vid
registreringen. Om den registrerande staten har lämnat sitt samtycke, får
dock en svensk myndighet använda uppgiften för något annat ändamål
som avses i 3 §.
11 § Gallring i registret skall ske av uppgifter som har registrerats av
Rikspolisstyrelsen, om de
1. avser en personefterlysning enligt 3 § 6, senast ett år efter
registreringen,
2. avser en personefterlysning i annat fall än som avses i 1, senast tre år
efter registreringen,
3. avser motorfordon, släpvagnar eller husvagnar, senast tre år efter
registreringen,
4. avser utfärdade legitimationshandlingar eller registrerade sedlar,
senast fem år efter registreringen, samt
5. är av annat slag än de som sägs i 1-4, senast tio år efter
registreringen.
Rikspolisstyrelsen får dock beträffande uppgifter enligt första stycket 1
och 2, innan den tid som sägs i första stycket har löpt ut, besluta att efter-
lysningen skall stå kvar i registret om det är nödvändigt för syftet med
registreringen.
15
Prop. 1999/2000:64
12 § Rikspolisstyrelsen är skyldig att på begäran av den registrerade, eller
om det annars finns anledning till det, snarast rätta, blockera eller utplåna
en personuppgift som styrelsen har registrerat, om uppgiften är rättsligt
eller sakligt felaktig.
13 § Vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller i fråga om
skadestånd 48 § första stycket personuppgiftslagen (1998:204).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
16
2.3
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §’
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens
Prop. 1999/2000:64
utlandsstyrka,
4. om brottet förövats mot
Sverige, svensk kommun eller
annan menighet eller svensk
allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom
område som ej tillhör någon stat
och förövats mot svensk med-
borgare, svensk sammanslutning
eller enskild inrättning eller mot
utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.
4. om brottet har begåtts i
tjänsten utom riket av en polisman,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen, som utför
gränsöverskridande arbetsupp-
gifter enligt en internationell
överenskommelse som Sverige har
tillträtt,
5. om brottet förövats mot
Sverige, svensk kommun eller
annan menighet eller svensk
allmän inrättning,
6. om brottet begåtts inom
område som ej tillhör någon stat
och förövats mot svensk med-
borgare, svensk sammanslutning
eller enskild inrättning eller mot
utlänning med hemvist i Sverige,
7. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
8. om det lindrigaste straff som i
1 Senaste lydelse 1999:1154
17
svensk lag är stadgat för brottet är Prop. 1999/2000:64
fängelse i fyra år eller däröver.
5§2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget
eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt
intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av
regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter
förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant
förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller
någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning
av försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i utlandsstyrkan
mom försvarsmakten eller som tillh
4. i Danmark, Finland, Island
eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan
orter belägna i Sverige eller någon
av nämnda stater, eller
5. av svensk, dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.
Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en
polisman, tulltjänsteman eller
tjänsteman vid Kustbevakningen
som utför gränsöverskridande
arbetsuppgifter enligt en inter-
nationell överenskommelse som
Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island
eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan
orter belägna i Sverige eller någon
av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Senaste lydelse 1999:1154.
18
Härigenom föreskrivs att 5 § passlagen (1978:302) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §'
Svensk medborgare får ej resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.
Vad som nu sagts gäller dock ej
1. på fartyg mönstrat sjöfolk under tjänstgöring ombord på fartyget
eller fiskare under yrkesutövning,
2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på
luftfartyget, om han har luftfartscertifikat eller därmed jämförlig
handling,
3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som
medför av myndighet i det landet utfärdad legitimationshandling, vilken
gäller som pass,
4. den som reser till Danmark, 4. den som reser till någon av de
Finland, Island eller Norge, stater som har tillträtt eller
anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med konventions-
staterna,
5. passagerare på fartyg som efter utresan med återvändande tur anlöper
svensk hamn, om passageraren enligt de villkor som gäller för resan inte
tillåts stiga i land i främmande stat och medför särskilt passerkort för
resan.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av bestäm-
melserna i första stycket. Den som
enligt första stycket skall medföra
pass vid utresa ur riket är skyldig
att på begäran visa upp sitt pass för
polisman eller annan pass-
kontrollant. Motsvarande skyldig-
het föreligger vid inresa från utom-
nordiskt land, om det svenska
medborgarskapet inte styrks på
annat sätt.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket
skall medföra pass vid utresa ur
riket är skyldig att på begäran
visa upp sitt pass för polisman,
särskilt förordnad pass-
kontrollant, tulltjänsteman eller
tjänsteman vid Kustbevakningen
eller vid Migrationsverket.
Motsvarande skyldighet före-
ligger vid inresa från en stat som
inte har tillträtt eller anslutit sig
till konventionen om tillämpning
av Schengenavtalet av den 14
juni 1985 och inte heller har
slutit avtal om samarbete enligt
Senaste lydelse 1981:1308
19
konventionen med konventions-
staterna, om det svenska med-
borgarskapet inte styrks på annat
sätt.
Prop. 1999/2000:64
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
20
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 1 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 41 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §'
Prop. 1999/2000:64
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
I lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet
finns bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en främmande stat.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet, lagen
(2000:000) om internationellt
polisiärt samarbete samt lagen
(2000:000) om Schengens infor-
mationssystem.
47 £
Sekretess gäller hos polis-
myndighet och åklagarmyndighet,
samt hos Rikspolisstyrelsen, Tull-
verket, Kustbevakningen och
Migrationsverket, för uppgift om
enskilds personliga förhållanden i
en angelägenhet som avser en
framställning enligt 3 § lagen
(2000:000) om Schengens
informationssystem
1. om omhändertagande av en
person som har efterlysts för
utlämning,
2. om att en person skall nekas
Senaste lydelse 1996:1017.
21
tillträde till eller uppehållstillstånd
i Schengenstaterna (spärrlista),
3. om tillfälligt omhänder-
tagande av en person med hänsyn
till dennes eller någon annans
säkerhet, samt
4. om dold övervakning eller
särskilda kontrollåtgärder,
om det inte står klart att uppgiften
kan lämnas ut utan att den
enskilde eller någon honom när-
stående lider men.
Sekretess gäller hos myndighet
som prövar ansökningar om
visering och uppehållstillstånd för
uppgift om enskilds personliga
förhållanden i en angelägenhet
som avser en sådan framställning
som avses i första stycket 2 under
samma förutsättningar som anges i
första stycket.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas ut enligt vad som
föreskrivs i polisdatalagen
(1998:622) och lagen (2000:000)
om Schengens informationssystem.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.
Prop. 1999/2000:64
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
22
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag tillämpas när Kustbevakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identifiering,
11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än
sådana som avses i 6 och 7,
12. märkning och användning av oljeprodukter,
13. utlänningars inresa till och 13. utlänningars inresa till och
utresa från Sverige, utresa från eller vistelse i Sverige,
14. åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
Lagen tillämpas i fråga om övervakning enligt punkterna 2-8, 10-12
och 14 även inom Sveriges ekonomiska zon.
Lagen tillämpas även när Kustbevakningen till havs och i kustvattnen, i
Vänern och Mälaren samt inom den ekonomiska zonen bedriver
övervakning för att hindra brott mot lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.
Prop. 1999/2000:64
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1997:342.
23
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)'
dels att 4 kap. 1 §, 5 kap. 6 § och 10 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 kap. 7 a och 10 §§
samt 10 kap. 3 a §, av följande lydelse.
Prop. 1999/2000:64
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7a§
En enhetlig visering, som har
utfärdats av en behörig myndighet
i någon av de stater som har
tillträtt eller anslutit sig till
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985 eller som har slutit avtal om
samarbete enligt konventionen
med konventionsstaterna, gäller i
Sverige.
Regeringen får ingå överens-
kommelse med en stat som sägs i
första stycket om att den statens
behöriga myndigheter får meddela
beslut om visering.
10 §2
Uppehållstillstånd får åter-
kallas, om utlänningen har
registrerats på spärrlista som
avses i 3 § 2 lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem och
om det finns tillräckliga skäl för en
återkallelse.
1 §
En utlänning får avvisas
1. om han saknar pass när pass krävs för inresa eller vistelse i Sverige,
2. om han saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som
krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,
3. om det vid hans ankomst till 3. om det vid hans ankomst till
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt
1 Lagen omtryckt 1994:515.
2 Tidigare 2 kap. 10 § upphävd genom 1997:1224.
24
tillstånd att resa in dit, eller
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polismyndig-
heten begärda uppgifter eller till
polismyndigheten medvetet lämnar
oriktiga uppgifter som är av
betydelse för rätten att resa in i
Sverige eller medvetet förtiger
någon sådan omständighet.
tillstånd att resa in dit,
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polismyndig-
heten begärda uppgifter eller till
polismyndigheten medvetet lämnar
oriktiga uppgifter som är av
betydelse för rätten att resa in i
Sverige eller medvetet förtiger
någon sådan omständighet, eller
5. om utlänningen inte uppfyller
de krav för inresa som föreskrivs i
artikel 5 i konventionen om
Prop. 1999/2000:64
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985.
Avvisning enligt första stycket far inte ske av den som vid ankomsten
till Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett
uppehållstillstånd som har upphört att gälla.
5 kap.
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en
polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har
rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också skyldig att efter kallelse av
Migrationsverket eller polismyndigheten komma till verket eller
myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen
inte gör det, får han hämtas genom polismyndighetens försorg. Om det
med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller av annan
anledning kan antas att han inte skulle följa kallelsen, får han hämtas utan
föregående kallelse.
Kontrollåtgärder enligt första
stycket får vidtas endast om det
finns anledning att anta att
utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig här eller om det
annars finns särskild anledning till
kontroll.
Kustbevakningen skall medverka
i polisens kontrollverksamhet som
sägs i första stycket genom att
utöva kontroll av och i anslutning
till sjötrafiken. Om kontrollen
utövas av Kustbevakningen, skall
pass eller andra handlingar
uppvisas för tjänstemannen vid
Kustbevakningen.
Kontrollåtgärder enligt första
och andra stycket får vidtas endast
om det finns anledning att anta att
utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig här eller om det
annars finns särskild anledning till
kontroll.
3 Lydelse enligt prop. 1999/2000:43.
25
2§
Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst
sex månader döms
1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder
Prop. 1999/2000:64
bestämmelser i denna lag eller vad
lagen,
2. den som inte gör anmälan som
utfärdats med stöd av denna lag,
3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag
medvetet lämnar oriktig uppgift
eller medvetet underlåter att tala
om något förhållande av betydelse.
som har föreskrivits med stöd av
föreskrivs i en författning som har
3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag
medvetet lämnar oriktig uppgift
eller medvetet underlåter att tala
om något förhållande av betydelse,
4. en utlänning som på ett
otillåtet sätt passerar en yttre
gräns enligt Schengenkonven-
tionen.
3a§
Vad som sägs i 2 a §, om
gärningen har skett i vinstsyfte,
eller i 3 §, äger motsvarande
tillämpning om gärningen riktat
sig mot någon av de stater som har
tillträtt eller anslutit sig till
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985 eller som har slutit avtal om
samarbete enligt konventionen
med konventionsstaterna.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
26
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Har en svensk myndighet fått
upplysningar eller bevismaterial
från en främmande stat för att
användas i underrättelseverk-
samhet om brott, vid utredning av
brott eller i ett rättsligt förfarande
med anledning av brott och gäller
på grund av överenskommelse
med den främmande staten villkor
som begränsar möjligheten att
utnyttja materialet, skall svenska
myndigheter följa villkoren oavsett
vad som annars är föreskrivet i lag
eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket
kommelse med mellanfolklig organis
Föreslagen lydelse
§'
Har en svensk myndighet fått
upplysningar eller bevismaterial
från en annan stat för att användas
vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning
av brott och gäller på grund av en
överenskommelse med den andra
staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja materialet,
skall svenska myndigheter följa
villkoren oavsett vad som annars
är föreskrivet i lag eller annan
författning.
gäller också i fråga om överens-
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Senaste lydelse 1997:897.
27
2.9
Prop. 1999/2000:64
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd föra in narkotiska läkemedel
i Sverige, om de är avsedda för
medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand
på det sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065).
Narkotika får inte heller utan
tillstånd sändas genom tull-
området, åter föras ut eller för-
varas i tullager som inrättats för
förvaring av proviantartiklar och
liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd föra in narkotiska läkemedel
i Sverige och föra ut sådana
läkemedel från landet, om de är
avsedda för medicinskt ändamål
och den resandes personliga bruk.
Narkotika får inte utan tillstånd
sändas genom landet eller, i annat
fall än som avses i andra stycket,
föras ut ur landet. I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av in-
förselreglerade varor, m.m.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
28
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
1 §'
Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen
är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller
personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel,
- frivilliga försvarsorganisationer,
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land,
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten, och om att
f) denna lag inte skall gälla i
fråga om skjutvapen och
ammunition som en företrädare för
en annan stats myndighet medför
vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:27
29
Härigenom föreskrivs att 1, 9 och 36 §§ samt rubriken närmast före 36
§ polisdatalagen (1998:622) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
1 §
Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid
behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Lagen gäller också behandling av
26§§.
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister eller lagen
(1998:621) om misstankeregister.
sådana uppgifter som avses i 25 och
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister, lagen
(1998:621) om misstankeregister
eller lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
?§
Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Bestämmelsen i 48 § andra
stycket personuppgiftslagen
(1998:204) gäller dock inte vid
behandling av personuppgifter
enligt konventionen om tillämp-
ning av Schengenavtalet av den 14
juni 1985.
Belastningsregister och miss- Belastningsregister, misstanke-
tankeregister register och Schengens
informationssystem
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister finns bestäm-
melser i lagen (1998:620) om
belastningsregister och i lagen
(1998:621) om misstankeregister.
36 §
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister och ett nationellt
register som är anslutet till
Schengens informationssystem
finns bestämmelser i lagen
30
(1998:620) om belastningsregister, Prop. 1999/2000:64
lagen (1998:621) om misstanke-
register och lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
31
I december 1997 lade regeringen fram en proposition med förslag om
Sveriges anslutning till det s.k. Schengensamarbetet (prop. 1997/98:42).
Förslaget - som i korthet innebär godkännande av avtalet om Sveriges
anslutning till Schengenkonventionen jämte protokoll, tilläggsprotokoll
och en svensk förklaring samt samarbetsavtalet mellan Schengenstaterna
å den ena sidan och å den andra Republiken Island och Konungariket
Norge - har godkänts av riksdagen (bet. 1997/98:JuU15, rskr.
1997/98:181). Schengenkonventionen jämte protokoll och förklaringar
har publicerats i SÖ 1998:49.
I Justitiedepartementets promemoria Polissamarbete m.m. med anled-
ning av Schengen, Ds 1999:31, (Schengenpromemoriari) lämnas förslag
till vissa lagstiftningsåtgärder för att genomföra Sveriges anslutning till
Schengenkonventionen. Promemorian har remissbehandlats. En samman-
fattning av promemorian finns i bilaga 2, promemorians lagförslag finns i
bilaga 3 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En
sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(Ju/1999/3036/PÅ).
I betänkandet Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) lämnar
Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU) bl.a. förslag till ändringar i utlänningslagens straffbestämmelser.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 5 och en sammanställning över remissyttrandena finns
tillgänglig i Utrikesdepartementet (dnr UD 1999/310/MAP).
Vidare lämnas i betänkandet Verkställighet och kontroll i utlännings-
ärenden (SOU 1997:128) förslag angående s.k. inre utlänningskontroll.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 6 och en sammanställning över remissyttrandena finns till-
gänglig på i Utrikesdepartementet (dnr UD/97/1508/MAP).
Andra förslag för att genomföra Sveriges anslutning till Schengen-
konventionen, som har aviserats i prop. 1997/98:42, lämnas i prop.
1999/2000:45, Överförande av straffverkställighet utan den dömdes sam-
tycke, och Justitiedepartementets promemorior Ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål, Ds 1999:56, och Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention
om utlämning, Ds 2000:3. Dessa förslag har inte beretts i detta ärende.
Regeringen har den 7 februari 2000 till Lagrådet remitterat lagförslag
som bygger på förslagen i promemorian Ds 1999:56.
Den 6 oktober 1999 undertecknades ett avtal mellan Sverige och
Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen (bilaga 1). Justitie-
departementet har i promemorian Avtal om polisiärt samarbete i Öre-
sundsregionen, Ju 1999/4715/PÅ, (den danska promemorian) föreslagit
att avtalet skall godkännas och lämnat vissa lagförslag för att genomföra
avtalet. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 7, promemorians lagförslag finns i bilaga 8
och förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En samman-
ställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(Jul999/4715/PÅ).
Vissa förslag är nya i förhållande till dem som har presenterats för
remissinstanserna. Synpunkter på de ändrade eller nya förslagen har
Prop. 1999/2000:64
32
inhämtats under hand från Justitiekanslem, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Datainspektionen, Statens invandrarverk, Kustbevakningen
samt Tullverket. Förslagen gäller
• 8 § andra stycket och 14 § förslaget till lag om internationellt polisiärt
samarbete,
• forslaget till lag om ändring i brottsbalken,
• 7 kap. 41 § i förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
• 2 kap. 7 a § andra stycket, 5 kap. 6 § tredje stycket och 10 kap. 3 a § i
förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
• förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 december 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 10. Lagrådet har föreslagit
vissa ändringar i det remitterade förslaget. Regeringen har följt Lagrådets
synpunkter. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.3.4, 7.4.4,
7.7.3 och 7.8.3 samt i författningskommentaren.
Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EG:s regelverk
för den inre marknaden, tillsammans med den fria rörligheten för varor,
tjänster och kapital. Den fria rörligheten för personer har i huvudsak
förverkligats vad gäller den gemensamma arbetsmarknaden, fri
etableringsrätt, erkännande av utbildningar m.m. Däremot har kontrollen
av personer vid gränserna inte avskaffats och EU har således ännu inte
blivit "ett område utan gränser", med fri rörlighet för personer, som den
skulle ha blivit enligt ändringar i EG-fördraget som gjordes genom
Europeiska enhetsakten 1986.
En viktig orsak till att den fria rörligheten för personer inte har för-
verkligats helt är att EU:s medlemsstater inte har kunnat enas om en
gemensam tolkning av den relevanta artikeln i EG-fördraget som numera
har beteckningen artikel 14. Det gäller framför allt regler för en enhetlig
kontroll av de gemensamma yttre gränserna.
I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer
i Romfördragets anda ingick Frankrike, Tyskland och Beneluxstatema
1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de
gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga sam-
arbetet mellan staterna. Avtalet, som är ett separat mellanstatligt avtal
utanför EG, ingicks i gränsstaden Schengen i Luxemburg och benämns
därför Schengenavtalet.
År 1990 undertecknades tillämpningskonventionen till Schengen-
avtalet, med bestämmelser om praktiska åtgärder för att genomföra
Prop. 1999/2000:64
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränserna samt övriga
samarbetsåtgärder. Det är denna tillämpningskonvention, i fortsättningen
kallad Schengenkonventionen, som innehåller de viktigaste reglerna för
samarbetet. Schengenkonventionen började tillämpas och gräns-
kontrollerna upphörde den 26 mars 1995 mellan sju av de EU-länder som
då hade anslutit sig till Schengenavtalet. Dessa var förutom grundar-
statema även Spanien och Portugal. I december 1996 ingick Sverige,
Finland och Danmark avtal om att ansluta sig till Schengensamarbetet.
Samtidigt undertecknade Norge och Island omfattande samarbetsavtal.
Under 1997 och 1998 anslöt sig Italien och Österrike fullt ut till det
praktiska Schengensamarbetet. Även Grekland kommer under januari till
mars år 2000 att ansluta sig till Schengensamarbetet fullt ut.
EG:s regelverk har bitvis tagit över Schengenkonventionens bestäm-
melser, det gäller exempelvis fri rörlighet för varor. Det ligger i linje med
Schengenkonventionens regel om att dess bestämmelser endast skall
tillämpas i den mån de är förenliga med gemenskapsrätten.
I samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande har Schengen-
samarbetet införlivats i EU. Detta har skett i enlighet med de bestäm-
melser som anges i det s.k. Schengenprotokollet som finns fogat till
Amsterdamfördraget. Se vidare avsnitt 4.3.1, under rubriken Amsterdam-
fördraget.
Varje stat som är medlem i EU har rätt att delta i Schengensamarbetet.
Sverige har tillsammans med de övriga nordiska EU-ländema Danmark
och Finland sedan i december 1996, då vi undertecknande anslutnings-
avtalen, deltagit i Schengensamarbetets berednings- och beslutande
organ. Island och Norge, som inte är medlemmar i EU och därför
formellt inte kan fullt ut ansluta sig till Schengenregelverket, har träffat
ett särskilt samarbetsavtal för att anknyta sig till Schengensamarbetet. I
samband med Schengensamarbetets integrering i EU har detta samarbets-
avtal kompletterats med ett associationsavtal med EU, med bestämmelser
om bl.a. förfaranden samt rättigheter och skyldigheter mellan å ena sidan
Storbritannien och Irland och å andra sidan Island och Norge. Island och
Norge deltar på grundval av detta avtal fullt ut i beredningsprocessen,
men deltar inte själva i besluten utan godkänner dessa först i efterhand.
Tillträde till Schengensamarbetet kan sägas vara indelat i olika skeden.
Sedan anslutningsavtalet undertecknats, deltar Sverige fullt ut i
beredningsprocessen och besluten. För att Sverige slutligen skall kunna
delta praktiskt och operativt i samarbetet krävs att vårt anslutningsavtal -
för Norges och Islands del gäller detta samarbetsavtalet - har ratificerats.
Vidare krävs att rådet - tidigare den s.k. Verkställande kommittén - har
fattat ett särskilt beslut om att avskaffa personkontrollerna vid de inre
gränserna mot Sverige och att vi kan delta i det operativa samarbetet. De
viktigaste förutsättningarna för ett sådant beslut är
• att den yttre gränskontrollen är anordnad i enlighet med Schengen-
konventionens krav,
Prop. 1999/2000:64
34
• att systemet för persontrafiken på flygplatserna uppfyller Schengen-
konventionens krav,
• att Schengenkonventionens bestämmelser om narkotika iakttas,
• att Schengens informationssystem (SIS) är infört samt
• att bestämmelserna i fråga om skydd för personuppgifter iakttas.
I Schengenavtalet uttalar staterna sin avsikt att avskaffa personkontroller
vid de gemensamma gränserna. Avtalet innehåller bestämmelser om åt-
gärder som på kort och på lång sikt skall främja den fria rörligheten för
personer mellan Schengenstaterna.
Schengenkonventionens artiklar innehåller, som nämnts, bestämmelser
om praktiska åtgärder för att fullt ut uppnå Schengenavtalets syfte.
Bestämmelserna gäller bl.a. polissamarbete och rättsligt samarbete, data-
skydd, samarbete om narkotikabekämpning, harmoniserad viserings-
politik och enhetliga yttre gränskontroller. Till konventionen är även
kopplad en slutakt, ett protokoll och en gemensam förklaring av ministrar
och statssekreterare.
Prop. 1999/2000:64
Sedan riksdagen har godkänt Sveriges anslutning till Schengensamarbetet
(prop. 1997/98:42, bet. 1997/98:JuU15, rskr. 181), kan övriga nöd-
vändiga förberedelseåtgärder påbörjas. Dessa innefattar främst nöd-
vändiga lagstiftningsåtgärder, ombyggnader av flygplatser och åtgärder
med avseende på gränskontrollen. Förberedelsearbetet har redan hunnit
långt, bl.a. har en upphandling gjorts för uppbyggnaden av SIS, och en
nationell handlingsplan för nödvändiga förändringar av gränskontrollen
och andra praktiska åtgärder för att genomföra konventionsåtagandena
håller på att utarbetas.
Målsättningen är att samtliga åtgärder skall vara slutförda i sådan tid
att beslut om att alla konventionskrav är uppfyllda och att Sverige kan
inträda fullt ut i samarbetet kan fattas under hösten år 2000. En annan
viktig målsättning är att alla nordiska länder skall kunna inträda samtidigt
som operativa medlemmar.
Den fria rörligheten för personer är, som nämnts, en av grundstenarna i
EG:s regelverk för den inre marknaden. I och med att Unionsfördraget
ingicks i Maastricht fördes samarbetet mellan medlemsstaterna i rättsliga
och inrikes frågor in under fördragets avdelning om rättsliga och inrikes
frågor (avdelning VI), den s.k. tredje pelaren
35
Samarbetet inom tredje pelaren är mellanstatligt och ligger alltså
utanför gemenskapsrätten och det överstatliga beslutsfattandet. Syftet
med tredjepelarsamarbetet är att främja EU:s mål och framför allt den fria
rörligheten for personer och skapa ett område byggt på säkerhet och
frihet. Tredjepelarsamarbetet bygger till stor del på mellanstatliga
konventioner. En av de viktigaste är Europolkonventionen. Medlems-
staterna kan, i de konventioner som antas inom ramen för tredje pelaren,
komma överens om att EG-domstolen skall vara behörig att tolka
konventionernas bestämmelser och avgöra tvister om deras tillämpning.
Vissa frågor som hittills har sorterat under tredje pelaren, fors i och
med AmsterdamfÖrdragets ikraftträdande över till första pelaren, se
nedan.
1 samband med förhandlingarna om medlemskap i EU förklarade
Sverige sig berett att acceptera regelverket om personers fria rörlighet
och UnionsfÖrdragets artiklar om samarbete i rättsliga och inrikes frågor.
Vi förklarade också att vi önskar medverka till att förverkliga den fria
rörligheten för personer enligt EG-fÖrdragets dåvarande artikel 7 a.
Samtidigt gjordes två förbehåll; personkontrollerna vid de inre gränserna
kan avvecklas först när samarbetet i rättsliga och inrikes frågor är på plats
och då endast på villkor att den nordiska passunionen kan bevaras.
Genom Amsterdamfordraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, för-
ändras strukturen för samarbetet inom EU. De frågor som fördes över
från tredje till första pelaren är bl.a. bestämmelser om yttre gränskontroll,
fri rörlighet för personer, asyl och invandring. Utlänningsrättsliga frågor
kommer således till stor del att omfattas av EG-rätten. Inom det mellan-
statliga samarbetet inom EU:s tredje pelare har arbetet med invandrings-
och asylfrågor dock redan lett fram till överenskommelser vars innehåll
delvis motsvarar de åtgärder som avses i Amsterdamfordraget.
Kvar i tredje pelaren är straffrättsligt samarbete och polissamarbete, för
förebyggande och bekämpning av brott. Inom ramen för tredje pelar-
arbetet skall EU:s medlemsstater också förebygga och bekämpa rasism
och främlingsfientlighet.
Vidare har, enligt ett särskilt protokoll som genom Amsterdam-
fördraget fogas till Unionsfördraget och EG-fördraget, Schengensam-
arbetet införlivats med EU. Det innebär att detta samarbete nu äger rum i
den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av alla EU:s
institutioner enligt de regler som gäller för den tredje pelaren, vad gäller
det polisiära och rättsliga samarbetet. I frågor om asyl, invandring och
gränskontroll gäller gemenskapsrättsliga regler.
Tekniskt införlivas Schengenregelverket med EU genom att protokollet
medger att de nuvarande Schengenstaterna fortsätter sitt samarbete på de
områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett s.k. närmare
samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Rådet, i en
sammansättning av representanter för Schengenstatemas regeringar,
ersätter Verkställande kommittén. Det är alltså denna rådskonstellation
som enhälligt beslutar om när en medlemsstat fullt ut skall få delta i det
operativa samarbetet. Rådet beslutar också om var inom EU:s rättsliga
Prop. 1999/2000:64
36
struktur olika delar av Schengenregelverket hör hemma, dvs. vilka Prop. 1999/2000:64
bestämmelser i Schengenregelverket som skall hänföras till första
respektive tredje pelaren. Vid dessa beslut deltar även Storbritannien och
Irland, som inte deltar i Schengensamarbetet. Däremot deltar inte Island
och Norge i dessa beslut.
Protokollet innehåller vidare bestämmelser som, tillsammans med vissa
bestämmelser i ett särskilt protokoll om Danmarks ställning, gör det
möjligt att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom
ramen för det bredare europeiska samarbetet. Detta noterades särskilt och
med uppskattning av Europeiska rådet i slutsatserna från Amsterdam-
mötet.
Bestämmelserna innebär i korthet följande. Danmark har ställt sig
utanför den överföring av samarbetsområden från tredje till första pelaren
som Amsterdamfordraget innebär. Danmark behåller därför samma
rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga Schengenstater som
tidigare när det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till
första pelaren. Det betyder att Danmark i dessa delar behåller den mellan-
statliga relation som Schengensamarbetet innebär. När det gäller nya
beslut inom ramen för Schengensamarbetet som medlemsstaterna kom-
mer att anta inom första pelaren skall Danmark inom sex månader besluta
huruvida man skall genomföra dem i sin nationella lagstiftning.
Storbritannien och Irland har enligt Schengenprotokollet rätt att delta i
endast delar av Schengenregelverket. Rådet skall efter ansökan från
Storbritannien och Irland besluta hur detta samarbete närmare skall
utformas.
Med Norge och Island har ett samarbetsavtal på grundval av de
nuvarande samarbetsavtalen med Schengenstaterna förhandlats fram och
undertecknats. I det nya samarbetsavtalet regleras i allt väsentligt
samarbetet mellan EU och Norge och Island på samma sätt i samarbets-
avtalet med Schengenstaterna. Norge och Island far sålunda delta i alla
förberedelser för beslut på alla nivåer, inklusive Coreper och minister-
rådet, men ej delta i själva beslutet. De far i efterhand godta beslutet för
egen del.
För en närmare presentation av Amsterdamfordraget hänvisas till
proposition 1997/98:58, Amsterdamfordraget.
Mellan de nordiska länderna uppnåddes fri rörlighet för personer redan
för drygt fyrtio år sedan. Danmark, Finland, Norge och Sverige under-
tecknade 1954 ett protokoll om att inte längre ställa upp krav på pass och
uppehållstillstånd för medborgare i dessa länder vid vistelse i annat
nordiskt land än hemlandet. År 1957 ingick staterna den nordiska pass-
kontrollöverenskommelsen (PÖK). Island anslöt sig till 1954 års
protokoll år 1955 och till PÖK år 1965. Dessa avtal utgör den nordiska
passunionen, som bl.a. innebär att nordiska medborgare kan resa fritt
mellan de nordiska länderna utan att behöva medföra pass vid passage av
inre gräns. Uppehållstillstånd krävs inte heller för nordiska medborgare
vid stadigvarande vistelse i ett annat nordiskt land.
37
Icke-nordiska medborgare behöver i princip inte visa upp pass vid
passage av en gräns mellan nordiska länder, men är skyldiga att medföra
pass eller annan reselegitimation. Stickprovskontroller får utföras vid de
inre nordiska gränserna.
Samtliga nordiska länder är angelägna om att slå vakt om den nordiska
passfriheten. Att inte samtliga nordiska länder är medlemmar i EU inne-
bär en komplikation i förhållande till Schengensamarbetet, eftersom detta
är utformat för EU-länder. Danmark har, i anslutning till förhandlingarna
om EU:s yttre gränskonvention, gjort en förklaring som innebär att ingen
yttre gräns i konventionens mening far upprättas mellan de nordiska
länderna, dvs. att den nordiska passunionen måste bestå även om inte
samtliga nordiska länder skulle ansluta sig till EG. Sverige och Finland
gjorde motsvarande förklaringar i samband med förhandlingar om
medlemskap i EU. Norge och Island har, som nämnts, slutit särskilda
samarbetsavtal med Schengenstaterna för att anknyta sig till Schengen-
samarbetet, för att den nordiska passfriheten skall bevaras.
Schengensamarbetet kan sägas innefatta två grundtankar, som är starkt
sammanlänkade med varandra. Den första är den fria rörligheten för
personer, i den betydelsen att personkontrollerna vid nationsgränserna
mellan Schengenstater - inre gräns - skall upphöra. Den andra grund-
tanken, som delvis aktualiseras av den fria rörligheten för personer, är att
kampen skall stärkas mot internationell kriminalitet och mot sådan
invandring som är illegal.
För att den fria rörligheten för personer inte som en oönskad bieffekt
skall bli till hjälp för den internationella brottsligheten innefattar
Schengensamarbetet ett antal olika s.k. kompensatoriska åtgärder i form
av yttre gränskontroll samt polisiärt och rättsligt samarbete. Ett hjälp-
medel i dessa sammanhang är dataregistret Schengens informations-
system, SIS.
I detta avsnitt ges en översiktlig presentation av Schengensamarbetets
innebörd. Reglerna om yttre gränskontroll presenteras i avsnitt 6,
reglerna om polisiärt samarbete i avnitt 7, SIS i avsnitt 8. I avsnitt 9
diskuteras ett antal skilda frågor avseende medförande av narkotiska
läkemedel, skadestånd vid behandling av personuppgifter som inte sker i
SIS samt begränsad användning av vissa upplysningar.
En av grundstenarna i EG:s regelverk är den fria rörligheten för personer.
Schengensamarbetet innebär att Schengenstaterna har infört gemen-
samma regler som syftar till att medge fri rörlighet för personer inom
Schengenområdet på det sätt som är målsättningen inom EG. I
konventionens inledning slås den grundläggande principen fast, att de
inre gränserna får passeras överallt utan att någon personkontroll genom-
Prop. 1999/2000:64
38
förs. Med inre gräns avses Schengenstatemas gemensamma landgränser
samt deras flygplatser respektive hamnar för reguljära farjeförbindelser,
när det sker trafik till och från andra Schengenländer. För såväl
medborgare i Schengenstaterna och övriga EU-stater som för tredjelands-
medborgare gäller att de, väl inne på Schengenstatemas territorium, fritt
kan röra sig inom Schengenområdet. För en tredjelandsmedborgare
innebär det rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet under högst tre
månader under en tidsperiod om sex månader eller, om vederbörande är
viseringspliktig, under den tid hans eller hennes visering gäller.
Schengenkonventionen behandlar inte frågor som rör möjligheterna för
en medborgare i en Schengenstat eller en annan stat att bosätta sig och
arbeta i en annan Schengenstat. Inom dessa områden gäller EG-rätten,
EES-avtalet och nationella bestämmelser.
I Schengenkonventionen finns bestämmelser som behandlar av-
skaffandet av personkontroller vid de inre gränserna och personers
rörlighet, särskilda bestämmelser som reglerar passerandet av inre och
yttre gränser, viseringar, villkor för utlänningars rörelsefrihet, gemen-
samma bestämmelser om visering samt bestämmelser om inresa.
Yttre gränser i Schengenkonventionens mening är alla Schengenstaters
land- och sjögränser samt flygplatser och hamnar som enligt konven-
tionen inte räknas som inre gräns. Frågor om passerande av de yttre
gränserna regleras i artikel 3-8 i Schengenkonventionen.
De yttre gränserna far i princip passeras endast vid särskilda gräns-
övergångsställen och under fastställda öppettider. Schengenstaterna har
åtagit sig att införa påföljder mot otillåtet passerande av yttre gräns. Vid
yttre gräns skall vissa kontroller genomföras, både vid inresa och vid
utresa. Dessa regler presenteras utförligt i avsnitt 6.
Därutöver skall Schengenstaterna bevaka de yttre gränserna mellan
gränsövergångsställena med rörliga enheter, vilket för svenskt vid-
kommande till stor del blir till sjöss.
Det polisiära och rättsliga samarbetet är en del av de s.k. kompensa-
toriska åtgärder som syftar till att personkontrollen vid de inre gränserna
skall kunna avskaffas. Samarbetet har emellertid också ett egenvärde i det
att samarbetet mellan medlemsländernas myndigheter fördjupas och för-
stärks. Schengenkonventionens bestämmelser om polissamarbetet är
inriktat på att förebygga och utreda brott och avser såväl informations-
utbyte som operativ samverkan. Polissamarbetet i de delar som avser
operativt samarbete behandlas närmare i avsnitt 7.
När det gäller informationsutbyte kan nämnas att det vardagliga
bilaterala informationsutbyte som förutses i artiklarna 39 och 46 i
Schengenkonventionen, utgår ifrån att varje stat skall handla inom ramen
för sin gällande rätt.
Prop. 1999/2000:64
39
Det rättsliga samarbetet omfattar frågor om inbördes rättshjälp i brott-
mål, tillämpningen av principen "non bis in idem" (inte två gånger för
samma sak), utlämning, överförande av verkställighet av brottmålsdom
samt bekämpande av brottslighet som avser narkotika och vapen. Här
berörs endast några frågor om utlämning och överförande av straff-
verkställighet som är av betydelse för vissa nu aktuella förslag.
Schengens informationssystem, SIS, är ett efterlysnings- och spanings-
register. SIS är ett hjälpmedel i det polisiära samarbetet, och i någon mån
även det rättsliga samarbetet. Se vidare avsnitt 8.
Schengenkonventionens bestämmelser om utlämning avser att
komplettera och underlätta tillämpningen av den europeiska utlämnings-
konventionen från den 13 september 1957 samt vissa regler i Benelux-
avtalet som inte rör Sverige.
I Schengenkonventionen förbinder sig staterna bl.a. att till varandra
utlämna personer som är åtalade eller mot vilka straff skall verkställas för
brott mot bestämmelser om punkt- och mervärdesskatter samt tull-
avgifter. Där finns vidare bestämmelser om preskription, om ett förenklat
utlämningsförfarande vid samtycke m.m.
Liksom på andra områden gäller även beträffande utlämning, att
Schengenstaterna är oförhindrade att tillämpa bilaterala avtal som innebär
ett mer omfattande samarbete än det som föreskrivs i Schengenkonven-
tionen.
En registrering i Schengens informationssystem (SIS, se avsnitt 8) med
uppgifter angående en person som har efterlysts för utlämning har, enligt
artikel 64 i Schengenkonventionen, samma verkan som en begäran om
provisoriskt anhållande i enlighet med 1957 års konvention. I svensk rätt
finns en regel om s.k. provisoriskt anhållande i ett utlämningsärende i 23
§ lagen (1957:668) om utlämning för brott. När det gäller utlämning
mellan de nordiska länderna finns motsvarande regel i 17 § lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Schengenkonventionen innehåller även bestämmelser om överförande av
verkställighet av frihetsstraff i artiklarna 67-69. Dessa avser att
komplettera 1983 års europeiska konvention om överförande av dömda
personer (överförandekonventionen).
Schengenkonventionens bestämmelser om överförande av straff-
verkställighet kan, enligt artikel 68.1, tillämpas när en medborgare i en
Schengenstat, som genom lagakraftägande dom dömts till en
frihetsberövande påföljd i en annan Schengenstat, genom att fly till sitt
hemland undandrar sig verkställighet av straffet. Om den dömde påträffas
i hemlandet kan den stat där lagföringen har ägt rum göra en
framställning till den andra staten om att verkställigheten av straffet
Prop. 1999/2000:64
40
överförs dit. Då kan överförandet, enligt artikel 69, ske utan den dömdes
samtycke.
Vidare medför bestämmelsen i artikel 68.2 i Schengenkonventionen att
den stat där lagföringen ägt rum kan begära av den andra staten att den
frihetsberövar den dömde eller på annat sätt säkerställer dennes närvaro
till dess framställningen om överförande har prövats.
Schengenregelverket består av det ursprungliga Schengenavtalet,
Schengenkonventionen samt senare anslutna staters anslutningsavtal
respektive samarbetsavtal för Island och Norge som inte är medlemmar i
EU. Därtill kommer beslut och deklarationer av Verkställande kommittén
samt beslut fattade av Centralgruppen. Tillämpningsföreskrifter till
konventionen beslutas efter Amsterdamfördragets ikraftträdande av rådet.
Det är här fråga om föreskrifter som reglerar den rent praktiska
hanteringen, dvs. bestämmelser vilkas motsvarighet i svensk rätt i regel
ligger på myndighetsnivå.
Schengenregelverket har till övervägande del, i samband med
Amsterdamfördragets ikraftträdande, givits rättslig grund i fördragen om
Europeiska gemenskaperna respektive Europeiska unionen.
Exempel på tillämpningsföreskrifter till Schengenkonventionen är
besluten om för vilka länders medborgare det skall gälla viseringsplikt.
Men för att dessa tillämpningsföreskrifter ska få genomslag nationellt
måste de omsättas i interna regler i varje medlemsstat, för svensk del
genom förordning utfärdad av regeringen. För att genomföra övriga
beslut kommer det hos oss i de flesta fall att vara tillräckligt med
myndighetsföreskrifter. Som exempel kan nämnas detalj föreskrifter om
hur uppgifter skall lagras i SIS. Vilka uppgifter som får finnas i systemet
är däremot uttömmande reglerat i konventionen.
Den svenska och den danska polisen har redan i dag ett omfattande sam-
arbete, främst genom informationsutbyte. När Öresundsförbindelsen
öppnas för trafik den 1 juli 2000 ökar behovet av samarbete, även på
operativ nivå. Detta är också ett naturligt led i den integration i Öresunds-
regionen som eftersträvas enligt avtalet av den 23 mars 1991 mellan
Danmarks och Sveriges regeringar om en fast förbindelse över Öresund.
I avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering
och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresunds-
regionen (avtalet) bekräftar regeringarna inledningsvis sin vilja att stärka
samarbetet i Öresundsregionen och att bekämpa gränsöverskridande
brottslighet m.m. Avtalet syftar vidare till att komplettera Schengen-
Prop. 1999/2000:64
41
konventionen, dvs. konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni 1985. Regeringarna framhåller slutligen
att inget i avtalet far tolkas som en begränsning av det redan pågående
samarbetet.
När Sverige och Danmark deltar fullt ut i Schengensamarbetet finns
det enligt Schengenkonventionen vissa möjligheter att tillfälligt återuppta
personkontroller vid gränsen. Enligt artikel 1 i avtalet skall samarbetet i
Öresundsregionen bestå även vid ett sådant tillfälligt återupptagande av
personkontroller. I artikeln föreskrivs vidare att samarbetet äger rum på
grundval av och i enlighet med nationell rätt, Schengenkonventionen och
andra folkrättsliga överenskommelser mellan parterna.
Öresundsförbindelsen definieras i artikel 2. Förbindelsen ges dels en
särskild avgränsning när det gäller tågtrafiken, dels en avgränsning for
övriga situationer. Bakom dessa avgränsningar ligger överväganden om
vad som är praktiskt användbart och möjligt att genomfora. För
tågtrafiken avgränsas Öresundsförbindelsen enligt artikel 2.2 som
sträckan mellan järnvägsstationen vid Köpenhamns flygplats i Kastrup på
danskt territorium och den sista påstigningsmöjligheten respektive den
första avstigningsmöjligheten på svenskt territorium.
I övrigt avgränsas Öresundsförbindelsen i artikel 2.3 som området
mellan den sista påfartsmöjligheten respektive den första avfarts-
möjligheten på danskt territorium och betalstationen vid Lernacken på
svenskt territorium.
De myndigheter som omfattas av avtalet finns uppräknade i artikel 3.
Dessa är enligt artikel 3.1 i Danmark Rigspolitichefen och övriga danska
polismyndigheter, enligt artikel 3.2 i Sverige Rikspolisstyrelsen och
svenska polismyndigheter samt, enligt artikel 3.3, de polismän som finns
uppräknade i Sveriges respektive Danmarks avtal om anslutning till
Schengenkonventionen. Det innebär for Sveriges del polismän som är
anställda vid svenska polismyndigheter, tulltjänstemän som är anställda
vid svenska Tullverket i de fall de har polisiära befogenheter samt
svenska kustbevakningstjänstemän i samband med övervakning till sjöss.
Informationsutbyte i form av utväxling av uppgifter behandlas i artikel
4.1 och 4.2. Där anges i huvudsak att myndigheterna skall säkerställa
informationsutbyte for att förebygga och beivra brott.
I artikel 4.3 åtar sig Sverige och Danmark att intensifiera samarbetet i
samband med ingripanden och utredningar for att förebygga och beivra
brott genom viss gemensam verksamhet eller genom att polismän från det
ena landet deltar i utredningar o.d. hos det andra landet som observatörer,
utbytestjänstemän eller som utstationerade sambandsmän. I artikel 5
anges att myndigheterna far träffa de avtal som behövs for att genomföra
detta.
Prop. 1999/2000:64
42
På Öresundsförbindelsen saknas det i princip möjlighet att vända ett
fordon for att återvända till det land som man har kommit från.
Inledningsvis anges därför i artikel 6.1 att det är tillåtet för de polismän
som nämns i artikel 2.3 att fardas på den andra statens territoriella del av
Öresundsförbindelsen och fram till närmaste möjlighet att vända for att
återvända till sitt eget territorium, i den omfattning det är nödvändigt av
trafikmässiga skäl.
Vidare har den som färdas på förbindelsen rätt att förvänta sig samma
service och ingripanden från polisen som om de hade befunnit sig på
svenskt eller danskt landterritorium. Det har därför också varit
nödvändigt att göra det möjligt for den polis som finns närmast till hands
att ingripa på förbindelsen, oavsett om han eller hon befinner sig på sin
egen stats territorium eller den andra statens. Artikel 6.2 ger därför
befogenhet för den ena statens polismän som befinner sig på den andra
statens territorium på Öresundsförbindelsen, att vid behov vidta de
polisiära åtgärder som behövs för att trygga den allmänna ordningen och
säkerheten. En sådan åtgärd skall vidtas i överensstämmelse med
gällande rätt i den andra staten och far endast pågå tills den andra statens
myndigheter övertar genomförandet eller kräver att åtgärden skall
avbrytas.
Enligt artikel 6.3 får den ena statens polismän som befinner sig på den
andra statens territorium på Öresundsförbindelsen inleda eller fortsätta ett
förföljande enligt artikel 41 i Schengenkonventionen, med iakttagande av
de nationella förklaringar som har avgivits med anledning av avtalet eller
i enlighet med artikel 41.9. Därutöver far förföljande enligt artikel 6.3 ske
av personer som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund
av brott samt av personer som har avvikit från annat frihetsberövande i
den mån utlämning för verkställighet av beslut om vård eller behandling
kan komma i fråga.
Fortsatt förföljande enligt artikel 41 i Schengenkonventionen far ske
om en person har upptäckts på bar gärning med att begå vissa brott eller
vid medhjälp till sådana brott, eller om någon som är häktad eller som
avtjänar frihetsstraff har rymt. De nationella förklaringar som artikel 6.3
hänvisar till innebär i här aktuella avseenden att förföljande på Öresunds-
förbindelsen far ske avseende varje straffbar gärning som hör under
allmänt åtal enligt nationell rätt i Sverige och Danmark. Vidare innebär
förklaringarna att den ena statens polismän på Öresundsförbindelsen får
beröva den flyende friheten tills polismän från den stat där efterföljandet
har ägt rum kan fastställa den flyendes identitet eller gripa honom eller
henne - allt förutsatt att den senare staten inte begärt att efterföljandet
skall avbrytas eller dess lokala myndigheter inte kan ingripa inom rimlig
tid.
Befogenheterna gäller enligt artikel 6.1 de polismän som nämns i
artikel 3.3, dvs. för svensk del främst polismän som är anställda vid
svenska polismyndigheter och tulltjänstemän som är anställda vid
svenska Tullverket i de fall de har polisiära befogenheter. Även svenska
tulltjänstemän kan alltså i dessa fall vara att anse som polismän enligt
Prop. 1999/2000:64
43
avtalet. Från dansk sida omfattas för närvarande polismän hos lokala
polismyndigheter i Danmark och hos Rigspolitichefen. I den mån
Danmark har ingått bilaterala avtal om det kan även tulltjänstemän
komma att omfattas. Sverige har i dag inget avtal med Danmark som
innebär att danska tulltjänstemän ges rätt att utöva polisiära befogenheter
här.
Artikel 6.4 behandlar gemensam patrullering på Öresundsförbindelsen.
Sådan patrullering skall genomföras i enlighet med nationell rätt i den
stat där patrulleringen äger rum och under ledning av den statens
myndigheter.
Utanför Öresundsförbindelsen ger avtalet mindre långtgående befogen-
heter för poliser som befinner sig på den andra statens territorium att följa
efter personer. Enligt artikel 8.1 far gränsöverskridande efterföljande
utanför förbindelsen ske i enlighet med artikel 41 i Schengenkonven-
tionen och de nationella förklaringar som staterna har avgivit med
anledning av avtalet eller enligt artikel 41.9. Därutöver tillåter artikel 8.1
gränsöverskridande efterföljande utanför Öresundsförbindelsen av per-
soner som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av
brott samt av personer som har avvikit från annat frihetsberövande i den
mån utlämning för verkställighet av vård eller behandling kan komma i
fråga.
Fortsatt förföljande enligt artikel 41 i Schengenkonventionen far, som
nämnts, ske om en person har upptäckts på bar gärning med att begå
vissa brott eller vid medhjälp till sådana brott, eller om någon som är
häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt. De nationella förklaringar
som artikel 8.1 hänvisar till har i här aktuella avseenden olika innebörd
beroende på om det är svensk polis som agerar på danskt territorium eller
dansk polis som agerar på svenskt territorium.
Den svenska förklaringen innebär att
• danska polismän har rätt att fortsätta ett pågående efterföljande in på
svenskt territorium utanför Öresundsförbindelsen utan begränsning i
tid eller rum,
• danska polismän vid efterföljande på svenskt territorium utanför
Öresundsförbindelsen har rätt att beröva den flyende friheten,
• efterföljande in på svenskt territorium utanför Öresundsförbindelsen
får ske av personer som har avslöjats på bar gärning med att begå brott
som är underkastade allmänt åtal enligt nationell rätt i Sverige och
Danmark.
Den danska förklaringen innebär att
• svenska myndigheter har rätt att fortsätta ett pågående efterföljande in
på danskt territorium upp till 25 km från Öresundsförbindelsens slut,
• svenska myndigheter har vid efterföljande på danskt territorium utan-
för Öresundsförbindelsen inte rätt att beröva den efterföljde friheten,
Prop. 1999/2000:64
44
• efterföljande in på danskt territorium utanför Öresundsförbindelsen får
ske för de brott som anges i artikel 41.4 b) i Schengenkonventionen,
dvs. brott som kan leda till utlämning.
Gränsöverskridande övervakning skall enligt artikel 7 ske helt i enlighet
med bestämmelserna i Schengenkonventionens artikel 40. För en närmare
presentation av dessa bestämmelser hänvisas till avsnitt 7.4.1.
Ledningsansvar
Enligt artikel 9 i avtalet skall polismän som utför uppgifter på den andra
statens territorium följa den statens nationella rätt samt följa instruktioner
från dess behöriga myndigheter. Den stat på vars territorium en åtgärd
utförs är ansvarig för att fatta nödvändiga ledningsbeslut om åtgärden
från den tidpunkt då en verkställd åtgärd anmäls enligt artikel 6 eller en
framställning om bistånd görs enligt artikel 41 i Schengenkonventionen.
Det ligger i sakens natur att polismän är skyldiga att följa nationell rätt
och instruktioner från myndigheterna i den stat på vars territorium de
befinner sig. Det ligger också i sakens natur att det operativa lednings-
ansvaret för hur polisarbete utförs placeras på den myndighet inom vars
distrikt arbetet utförs. Det är emellertid inte rimligt att lägga detta ansvar
på en myndighet innan den ens har kännedom om att den inom sitt
distrikt har den andra statens polispatrull, vilket kan hända i fall som
avses i artikel 6. Ansvaret övergår i dessa fall i och med att den utländska
polispatrullen kontaktar myndigheten för att anmäla att en åtgärd har
vidtagits enligt artikel 6.2 eller för att begära bistånd enligt artikel 41 i
Schengenkonventionen. Det bör nämnas att i det senare fallet skall den
utländska polispatrullen enligt huvudregeln kontakta myndigheten senast
i samband med gränsöverskridandet. I de fall kontakt tas före gränsöver-
skridandet övergår naturligtvis ledningsansvaret först när territorial-
gränsen passeras. För tydlighetens skull bör även framhållas att myndig-
hetens rätt att lämna instruktioner inte förutsätter en föregående kontakt
från den utländska polispatrullen, polismännens skyldighet att följa
sådana instruktioner inträder så snart de befinner sig inom myndighetens
distrikt.
Disciplinansvar
Disciplinansvar och därmed sammanhängande procedurfrågor regleras i
artikel 10. Enligt artikel 10.1 fattas beslut som rör disciplinansvar, när det
gäller en polismans utförande av uppgifter inom ramen för avtalet, av
behörig myndighet i den stat där polismannen är anställd.
Om en anmälan som kan föranleda ett beslut som rör disciplinansvar
görs till en myndighet i den stat där polismannen inte är anställd, skall
enligt artikel 10.2 anmälan vidarebefordras till behörig myndighet i den
Prop. 1999/2000:64
45
stat där polismannen är anställd. Myndigheterna i den stat där anmälan
har tagits emot skall bistå myndigheterna i den stat där ett beslut som rör
disciplinansvar skall fattas med nödvändiga upplysningar.
Enligt artikel 11 skall en polisman som utför ett uppdrag enligt artiklarna
6 och 8 i avtalet på den andra statens territorium jämställas med den
statens polismän om han eller hon utsätts för eller begår brott.
Artikel 12 behandlar frågan om skadeståndsskyldighet om en polisman
från den ena staten orsakar skador i samband med uppdrag på den andra
statens territorium. Enligt artikel 12.1 är den stat vars polisman har vållat
en skada på den andra statens territorium ersättningsskyldig i enlighet
med den senare statens nationella rätt. Artikel 12.2 föreskriver att den stat
på vars territorium skadan har uppkommit skall ersätta den skadelidande
på samma sätt som om skadan hade vållats av en av dess egna polismän.
Slutligen skall den stat vars polisman har vållat skadan på den andra
statens territorium ersätta alla de belopp som den senare har utbetalt i
skadeersättning, artikel 12.3.
Enligt artikel 13 skall staterna sträva efter att inom ramarna för
nationell rätt ge den andra statens polismän samma skydd och hjälp under
tjänsteutövningen som de ger sina egna polismän. Därmed avses bl.a.
samma rätt till läkarvård som den statens polismän har samt stöd från den
mottagande statens myndigheter.
Artikel 14 behandlar frågor om rätt för en avtalsparts polismän att bära
uniform, tjänstevapen o.d. på den andra avtalspartens territorium. Enligt
artikel 14.1 lar en avtalsparts polismän, när de befinner sig på den andra
avtalspartens territorium enligt artiklarna 6 eller 8 i avtalet samt enligt
artiklarna 40 eller 41 i Schengenkonventionen, bära sin nationella tjänste-
uniform eller andra synliga kännetecken. I dessa situationer får en
polisman även, enligt artikel 14.2, bära sådana tjänstevapen som är
tillåtna enligt nationell rätt i den stat där han eller hon är anställd, i den
mån det inte gäller särskilda begränsningar enligt förklaringar som
avtalsparterna har avgivit i samband med anslutningen till Schengen-
samarbetet. När det gäller gränsöverskridande övervakning har Danmark
avgivit en förklaring som innebär att rätten att bära vapen vid sådan
gränsöverskridande övervakning som sker utan föregående samtycke från
danska myndigheter, i princip är begränsad till sådan gränsöverskridande
övervakning som sker över landgräns.
När det gäller bärande av nationell tjänsteuniform eller andra synliga
kännetecken, skiljer sig ordalydelsen i avtalet något från den i Schengen-
konventionen i följande avseenden. Artikel 41.5 b i Schengenkonven-
tionen föreskriver att poliser som utför gränsöverskridande efterföljande
skall vara lätt identifierbara, antingen genom att de bär uniform eller
armbindel eller genom extra anordningar placerade på fordonet. Poliser
som utför gränsöverskridande övervakning skall enligt artikel 41.3 d i
Prop. 1999/2000:64
46
Schengenkonventionen hela tiden kunna styrka sin officiella behörighet
men är inte skyldiga att bära uniform eller andra kännetecken. Enligt
artikel 14.1 i avtalet far polismän, som uppehåller sig på den andra
statens territorium i de fall som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengen-
konventionen samt artiklarna 6 och 8 i avtalet, bära sin nationella
uniform. Den mer generella ordalydelsen som valts i artikel 14.1 i avtalet
syftar emellertid inte till att uppnå någon skillnad i sak, utan fortfarande
gäller att den polisman som utför gränsöverskridande efterföljande eller
patrullerar på den andra statens område skall bära uniform eller andra
synliga kännetecken, medan detta inte är obligatoriskt för den polisman
som utför gränsöverskridande övervakning.
Artikel 14.3 ger avtalsparterna möjlighet att i särskilda fall göra
invändning mot att den andra avtalspartens polismän bär sin uniform eller
andra synliga kännetecken enligt artikel 14.1 och 14.2, varvid polis-
männen skall avstå för att bära dessa.
Vidare får enligt artikel 14.4 en avtalsparts polismän, som i andra fall
än som avses i 14.1 befinner sig på den andra avtalspartens territorium,
bära sin nationella uniform eller andra synliga kännetecken efter särskilt
beslut av behörig myndighet i den mottagande staten.
Avtalsparternas behöriga myndigheter skall, enligt artikel 14.5, under-
rätta varandra om vilka tjänstevapen som vid varje tidpunkt är tillåtna i
respektive stat.
Slutligen fastslås i artikel 14.6 att användning av tjänstevapen på den
andra avtalspartens territorium endast är tillåten i nödvärn.
Inom fem år från det att avtalet träder i kraft skall enligt artikel 18 en
utvärdering ske av hur avtalet har genomförts och tillämpats. I samband
med utvärderingen skall avtalsparterna även överväga om det finns behov
av att ändra avtalet eller de avgivna förklaringarna.
Enligt artikel 16 kan avtalsparternas behöriga myndigheter inom ramen
för avtalet träffa ytterligare avtal om avtalets administrativa och praktiska
genomförande.
Om en stat anser att en begäran inom ramen för samarbetet inte kan
uppfyllas eller en åtgärd inte kan genomföras utan att det kan skada den
egna suveräniteten, den egna säkerheten eller andra väsentliga nationella
intressen eller att den står i strid med nationell rätt, kan staten i det
avseendet helt eller delvis vägra att samarbeta eller göra samarbetet
beroende av särskilda villkor. Det framgår av artikel 15.
Avtalet träder enligt artikel 17.1 i kraft den första dagen i månaden
efter det att den sista av de notifikationer, i vilka avtalspartem meddelar
varandra att formaliteterna för ikraftträdandet är uppfyllda, har mottagits
av den andra avtalsparten. Det gäller på obestämd tid samt kan sägas upp
med sex månaders varsel, artikel 17.2. Enligt artikel 17.3 kan avtalet på
begäran av endera parten ändras genom ömsesidigt samtycke. Även
Prop. 1999/2000:64
47
sådana ändringar träder i kraft den första dagen i månaden efter att den Prop. 1999/2000:64
sista notifikationen har mottagits av den andra avtalsparten.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner
• det av regeringen undertecknade avtalet om polisiärt samarbete i
Öresundsregionen av den 6 oktober 1999, och
• regeringens förklaring avseende artiklarna 6 och 8.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran, med undantag för Folkrörelsen Nej till EU som har motsatt sig
förslaget med hänvisning till att de har tagit ställning mot EU och
Schengensamarbetet.
Integrationen i Öresundsregionen och den ökade fria rörlighet för per-
soner som följer av Schengenkonventionen nödvändiggör ett utökat
samarbete mellan svensk och dansk polis. Därtill kommer behovet av att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet på Öresundsförbindelsen. Dessa
behov tillgodoses genom avtalet mellan Sverige och Danmark om
polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
Integration och ökad rörlighet för personer
Den integration som eftersträvas i Öresundsregionen medför generellt
sett ett behov av utökat samarbete mellan svensk och dansk polis. Detta
blir särskilt tydligt med den ökade rörlighet för personer som följer av att
Öresundsförbindelsen gör det möjligt att färdas fort och enkelt mellan
Malmö och Köpenhamn. Den ökade rörligheten för personer över för-
bindelsen gäller inte enbart för laglydiga medborgare. Även brottslingar
kommer att kunna förflytta sig mellan Sverige och Danmark betydligt
fortare, enklare och även mer anonymt än tidigare, när det inte längre
finns några "flaskhalsar" i form av avgångstider för färjor och svävare
samt försäljning och kontroll av biljetter. När Sverige och Danmark blir
operativa medlemmar i Schengensamarbetet upphör vidare de stickprovs-
kontroller vid gränsen som i dag utförs inom ramen för den nordiska
passöverenskommelsen. Det är därför av stor vikt att det polisiära
samarbetet i regionen utökas och fördjupas, vad gäller både informations-
utbyte och mer operativt inriktat samarbete.
Allmän ordning och säkerhet på Öresundsförbindelsen
Öresundsförbindelsen är, som redan nämnts, uppbyggd på ett sätt som
gör att det i princip saknas möjlighet att vända ett fordon på förbindelsen.
48
Likväl måste allmänheten ha rätt att ställa samma anspråk på polisen när
det gäller bevarandet av den allmänna ordningen och säkerheten på
förbindelsen som på andra platser. Det medför att svensk polis, för att
bevara och vaka över den allmänna ordningen och säkerheten på
förbindelsen, kommer att fara över på danskt landterritorium och vända.
På motsvarande sätt måste dansk polis vända på svenskt landterritorium.
Den polispatrull som först anländer till en olycksplats e.d. på
förbindelsen bör kunna vidta nödvändiga åtgärder, oavsett om polis-
männen befinner sig på den egna eller den andra statens territorium.
Detta förutsätter en särskild reglering.
Avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbetet i Öresunds-
regionen och den svenska förklaringen bör godkännas
I avtalet ges svenska och danska polismän befogenhet att ingripa mot
ordningsstömingar på Öresundsförbindelsen, oavsett om de befinner sig
på sin egen eller den andra statens territorium. De ges vidare möjlighet
att inom vissa ramar såväl uppta som fortsätta ett förföljande av dömda
eller misstänkta brottslingar på den andra statens territorium. Även
personer som är tvångsomhändertagna för vård eller behandling och har
rymt får i vissa fall efterföljas. Vidare höjs ambitionsnivån när det gäller
informationsutbyte mellan ländernas polismyndigheter. Avtalet ger
således svensk och dansk polis betydligt förbättrade förutsättningar att i
samverkan bekämpa hot mot vår gemensamma ordning och säkerhet.
Avtalet bör därför godkännas.
Den svenska förklaringen med avseende på artiklarna 6 och 8 i avtalet
innebär i huvudsak att danska poliser far fortsätta ett förföljande över
Öresundsförbindelsen in i Sverige utan begränsning i tid och eller till
någon geografisk zon samt att de i samband därmed har rätt att
omhänderta den flyende. Se vidare avsnitt 5.3.2. Syftet med detta har
varit att finna en avgränsning som är tydlig att tillämpa och som därmed
leder till ett så effektivt samarbete som möjligt mellan svensk och dansk
polis. Vidare medför förklaringen att polismän från Danmark så långt
som det är möjligt ges samma befogenheter på svenskt territorium som
polismän från Finland och Norge har givits enligt Sveriges förklaring
enligt artikel 41.9 i Schengenkonventionen. Förklaringen bör därför
godkännas.
Kontrollen vid de yttre gränserna har tre huvudinriktningar. Den första är
den traditionella gränskontrollen, dvs. kontroll av att den inresande har
erforderliga handlingar och uppfyller övriga villkor för inresa i
Schengenområdet. Den andra är kontrollen av att den inresande inte är en
brottsling eller efterlyst för brott. Slutligen har den yttre gränskontrollen
Prop. 1999/2000:64
49
också till syfte att vara ett verktyg för att avvärja hot mot allmän ordning
och säkerhet. Vid utresa skall nödvändig kontroll ske för att fånga upp
t.ex. efterlysta personer. Utresekontrollen är också i övrigt ett verktyg för
polisens spaningsverksamhet.
Artikel 6 i Schengenkonventionen reglerar denna kontroll närmare. I
artikeln föreskrivs att gränstrafiken vid de yttre gränserna skall
kontrolleras av behöriga myndigheter och att denna kontroll skall utföras
enligt gemensamma principer. Kontrollen skall utföras inom ramen för
varje Schengenstats egna befogenheter och lagstiftning, och den skall ta
hänsyn till alla Schengenstaters intresse (artikel 6.1).
Alla personer som passerar den yttre gränsen skall åtminstone visa upp
sina resedokument vid en identitetskontroll (artikel 6.2).
Kontrollen vid de yttre gränserna kan delas in i två skeden. Det första
består av dokumentgranskning och i vissa fall registerslagning. När det
bedöms nödvändigt utförs i ett andra skede även fysisk kontroll, dvs.
kroppsvisitering samt kontroll av fordon och föremål. All kontroll enligt
Schengenkonventionen skall, enligt tillämpningsföreskrifter i Schengens
gemensamma handbok, utföras på ett sådant sätt att de inte är mer
ingripande eller omfattande än vad som krävs för att kontrollen skall
tjäna sitt syfte (proportionalitetsprincipen).
Prop. 1999/2000:64
Den rutinmässiga identitetskontrollen innebär att de resedokument som
företes snabbt kontrolleras beträffande giltighet och tecken på för-
falskning. Sådan kontroll skall genomföras både vid in- och utresa.
Kontrollen riktar sig inte enbart mot utlänningar utan även mot
medborgare i EU eller i Schengenstater som inte är anslutna till EU, men
kontrollen av utlänningar skall vara mera noggrann (artikel 6.2 c). En
medborgare i en EU- eller Schengenstat skall kontrolleras noggrannare
vid in- eller utresa i sådana särskilda fall där det föreligger tecken på att
denne kan utgöra ett hot mot allmän ordning, nationell säkerhet eller
allmän hälsa. EU-medborgaren kan i sådana fall, med stöd av
bestämmelserna i direktiv 1964/221/EEC, nekas inresa i en annan EU-
stat.
Utlänningar i konventionens mening, dvs. alla som inte är medborgare
i en EU-stat eller i en Schengenstat som inte är medlem i EU, skall i
princip kontrolleras noggrannare. Denna mera noggranna kontroll
innebär, förutom den rutinmässiga kontrollen, en närmare kontroll av
handlingars giltighet, äkthet och i förekommande fall av att erforderliga
viseringar finns och att andra villkor för inresa är uppfyllda. Kontrollen
omfattar vidare en direkt sökning av uppgifter om personer eller föremål
i SIS och i nationella sökregister.
50
Prop. 1999/2000:64
Schengenkonventionen förutsätter, som framgått, inte enbart dokument-
och registerkontroller vid de yttre gränserna. De gemensamma prin-
ciperna i artikel 6.1 innebär bl.a. att personkontrollen, utöver granskning
av resedokument och andra villkor för inresa m.m., även skall avse
efterspaning av misstänkta brottslingar och förhindrande av hot mot
Schengenstatemas inre säkerhet och allmänna ordning. Dessutom skall
fordon och föremål som medförs av personer som passerar gränsen
kontrolleras av alla Schengenstater. Dessa kontroller skall ske i enlighet
med respektive lands lagstiftning. Schengenkonventionens bestämmelser
innehåller således, när det gäller personkontrollen vid de yttre gränserna,
ett i vid mening brottsförebyggande element.
Den svenska gränskontrollen utförs av polisen, Tullverket och Kust-
bevakningen. När det gäller personkontrollen är det polisen som har
huvudansvaret, men polisen kan biträdas av övriga myndigheter och
Statens invandrarverk. Ett undantag finns dock; Kustbevakningen har ett
självständigt ansvar och självständiga befogenheter när det gäller person-
kontrollen till sjöss.
I 5 kap. utlänningslagen (1989:529), UtlL, finns bestämmelser om
kontroll- och tvångsåtgärder. I 1 § föreskrivs att en utlänning är skyldig
att visa upp sitt pass för polismyndigheten vid in- eller utresa. I lagen har
regeringen bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om kontrollen.
Regeringen har med stöd härav föreskrivit att alla utlänningar som reser
in i landet från ett utomnordiskt land skall visa upp sitt pass. Vid inresa
från ett annat nordiskt land skall utlänningar som är medborgare i ett
icke-nordiskt land visa upp sitt pass på begäran av polismyndigheten (5
kap. 4-5 §§ utlänningsförordningen [1989:547], UtlF). Utlänningen skall
också lämna polisen de upplysningar och visa upp de handlingar som är
av betydelse för bedömningen av hans eller hennes rätt till inresa och
vistelse i landet.
Beträffande utresekontroll föreskrivs i 5 kap. 7 § UtlF, att polismyn-
digheten i vissa fall får kräva av en utlänning som reser ut ur landet, att
denne visar upp sitt pass. Detta far ske om det behövs för att förebygga
eller beivra brott eller annars för att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt i den utsträckning det i övrigt behövs för att genomföra
utlänningslagens bestämmelser om kontroll av utlänningar. Utrese-
kontroll far inte ske beträffande nordiska medborgare som reser till ett
annat nordiskt land.
Dokumentkontroll avseende svenska medborgare regleras i passlagen
(1978:302). Enligt 5 § passlagen får en svensk medborgare inte resa ut ur
landet utan att medföra ett giltigt pass. Vissa undantag gäller från den
skyldigheten, bl.a. för besättningsmän på fartyg och luftfartyg samt för
resor mellan de nordiska länderna. Den som skall medföra pass är, enligt
51
andra stycket, skyldig att på begäran visa upp passet för polisman eller
annan passkontrollant. En överträdelse av bestämmelserna om skyldig-
heten att medföra pass är inte straffsanktionerad, men anses enligt
motiven inrymma en skyldighet och en befogenhet för polisen att hindra
utresa för den som inte har ett giltigt pass. En motsvarande skyldighet
gäller, enligt andra stycket, vid inresa från ett utomnordiskt land om inte
det svenska medborgarskapet styrks på annat sätt. Bestämmelsen har sin
bakgrund i utlänningskontrollen. En svensk medborgare har dock (enligt
2 kap. 7 § regeringsformen, RF) alltid en ovillkorlig rätt till inresa.
I 5 kap. 2 § UtlL regleras när kroppsvisitation och undersökning av
bagage m.m. far äga rum som utlänningsrättslig åtgärd. Sådana under-
sökningar far ske för att utröna utlänningens identitet eller resväg till
Sverige, om detta är relevant i fråga om utlänningens rätt att resa in i och
vistas i landet. Polisen ges vidare en möjlighet att undersöka bagage-
utrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel
för att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid med utlännings-
lagstiftningen. Tullverket och Kustbevakningen har samma befogenhet.
Bestämmelsen om rätt att undersöka bagageutrymmen och övriga slutna
utrymmen i bilar och andra transportmedel är tillämplig avseende såväl
utlänningar som svenska medborgare som reser in i landet. Åtgärderna
far endast företas i samband med inresekontrollen och endast om det
finns anledning till det. Därmed avses inte att polisen vid inrese-
kontrollen rutinmässigt skall undersöka fordon, utan det förutsätts
normalt att det finns en rimlig anledning därtill, ett förhållande som följer
redan av bestämmelsens syfte. Så kan exempelvis vara fallet när polisen
har skäl att misstänka att utlänningar vid en viss tidpunkt och vid ett visst
gränsavsnitt försöker att illegalt ta sig in i landet, t.ex genom att gömma
sig i fordon (prop. 1981/82:146 s. 67).
I 28 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om husrannsakan och
kroppsvisitation. Om det finns anledning anta att ett brott har begåtts på
vilket det kan följa fängelse, får polisen utföra kroppsvisitation på den
som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som
kan tas i beslag eller om det annars är av betydelse för utredningen om
brottet (28 kap. 11 § RB). Med kroppsvisitation avses undersökning av
en persons kläder och annat som någon bär på sig, men också
undersökning av föremål som i övrigt någon har med sig. Det spelar här
inte någon roll om föremålet är öppet, stängt utan att vara låst eller låst
och inte heller på vilket sätt det medförs. Till exempel kan väskor, paket
och plånböcker undersökas. Föremål som kan undersökas är endast
sådana som en person kan föra med sig. Större föremål, som exempelvis
bilar och andra fordon, kan inte undersökas med stöd av bestämmelsen
om kroppsvisitation, utan detta faller under bestämelsema om hus-
rannsakan. Husrannsakan får företas om det finns anledning att anta att
ett brott som det kan följa fängelse på har begåtts, för att polisen skall
söka efter föremål för beslag eller annars för att undersöka omständlig-
heter som kan ha betydelse för utredning om brottet (28 kap. 1 § RB).
Husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt för brottet får
Prop. 1999/2000:64
52
endast företas i vissa undantagssituationer, bl.a. om den misstänkte
gripits där. En polisman får utan beslut av undersökningsledare eller
annan företa kroppsvisitation eller husrannsakan endast om det är fara i
dröjsmål.
I 19 § polislagen (1984:387) finns ytterligare bestämmelser om kropps-
visitation. Paragrafens första stycke reglerar polisens rätt att utföra
kroppsvisitation i samband med att någon berövas friheten eller av-
lägsnas. En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar
eller avlägsnar någon får kroppsvisitera denne i den utsträckning som är
nödvändig dels av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål
skall kunna tas om hand, dels för att identiteten på den som visiteras skall
kunna fastställas. En polisman får vidare, enligt andra stycket, utföra
kroppsvisitation för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är
ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa om dessa föremål med
hänsyn till omständigheterna kan antas bli förverkade enligt 36 kap. 3 §
brottsbalken.
Vidare innehåller polislagen bestämmelser om särskilda befogenheter
att utföra husrannsakan och liknande åtgärder samt om särskilda
befogenheter i polisens verksamhet att bereda allmänheten skydd mot
brott och att förebygga brott (20-22 respektive 23-24 § §).
I detta sammanhang bör även nämnas lagen (1970:926) om särskild
kontroll på flygplats. Lagen innehåller bestämmelser om säkerhets-
kontroll. Syftet med lagen är att förebygga brott som hotar säkerheten vid
luftfart (1 §). Vid kontrollen får vapen eller andra föremål som är ägnade
att användas vid sådana brott eftersökas (3 §).
Tullverket får utföra långtgående kontroller avseende varor, i syfte att se
till att införselavgifter betalas med rätt belopp och att införsel- och
utförselrestriktioner (såsom t.ex. förbud mot införsel av narkotika och
tillståndskrav avseende vapen och ammunition) efterlevs. Merparten av
dessa befogenheter tillkommer även Polisen och Kustbevakningen, när
myndigheterna biträder Tullverket i dess kontrollverksamhet.
Tullverkets befogenheter att utföra kontroller är mer begränsade vid
gräns mot EU-land än vad som gäller vid gräns mot tredje land. Reglerna
för Tullverkets kontrollverksamhet vid yttre gräns finns huvudsakligen i
tullkodexen (rådets förordning EEG nr 2913/92) vilken kompletteras av
tullagen (1994:1550), medan kontrollverksamheten vid inre gräns
regleras i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges
gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Enkelt uttryckt får
tullen vid gräns mot tredje land utföra stickprovskontroller, medan
kontroller vid inre EU-gräns inte får utföras stickprovsvis och endast får
syfta till att undersöka eventuella oegentligheter avseende vissa
uppräknade varutyper. Att kontroller inte får utföras stickprovsvis
(slumpmässigt) innebär att kontroller får göras dels när det finns en
brottsmisstanke, dels efter ett selektivt urval när det inte finns någon
brottsmisstanke. Detta kan grundas på exempelvis en särskild riskprofil
eller på att en tulltjänsteman genom att använda sin intuition eller
erfarenhet finner att ett objekt bör kontrolleras, men underlaget är alltför
Prop. 1999/2000:64
53
vagt, motsägelsefullt eller ofullständigt för att ge upphov till brotts-
misstanke. (Se vidare prop. 1995/96:166, Tullens befogenheter vid den
inre gränsen, sid. 55-61.)
Vid brottsmisstanke tillkommer ytterligare befogenheter enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling, såsom kroppsvisitation och hus-
rannsakan.
Lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär över-
vakning är tillämplig när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs
och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren, för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller bl.a. utlänningars
inresa till och utresa från Sverige. Om anledning förekommer att ett
sådant brott har begåtts, har tjänstemän vid Kustbevakningen samma
befogenhet som tillkommer polismän att bl.a. gripa någon med stöd av 24
kap. 7 § första stycket rättegångsbalken samt att företa husrannsakan med
stöd av 28 kap. 5 § samma balk, om syftet med åtgärden är att söka efter
den som skall gripas eller att verkställa beslag.
Kustbevakningen har vidare - på motsvarande sätt som gäller vid
personkontroll - ett självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken.
De befogenheter som kustbevakningstjänstemännen far utöva i varu-
kontrollen framgår av tull- och varusmugglingslagstiftningen. Kust-
bevakningen har därigenom ett samlat ansvar för gränskontroll till sjöss
avseende såväl personer som varor.
Regeringens förslag: Föreskrifterna i 5 § passlagen (1978:302) om
undantag från skyldigheten för svenska medborgare att medföra pass vid
resa till ett annat nordiskt land utvidgas till att gälla resor till Schengen-
ländema. Samtidigt förtydligas bestämmelsen i fråga om vilka tjänstemän
som är behöriga att utföra passkontroll.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. I
promemorian presenterades även förslag till två nya bestämmelser i
polislagen (1984:387), se nedan under rubrik Fysisk kontroll.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller avstått från att yttra sig över för-
slaget till ändring i passlagen. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) har anfört att även 5 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529), enligt
vilken en utlänning vid inresa eller utresa skall visa upp sitt pass för
polismyndigheten, bör ändras.
Svenska medborgare bör inte vara skyldiga att medföra pass för att resa
ut från Sverige till ett annat Schengenland. Detta ligger i linje med den
fria rörlighet för personer som är Schengensamarbetets syfte.
Prop. 1999/2000:64
54
Utlänningars fria rörlighet över de inre gränserna i Schengenområdet
bör, som DO har påpekat, naturligtvis också föranleda författnings-
ändringar. Den nordiska passunionens undantag, för nordiska med-
borgare, från skyldigheten att visa pass regleras i dag i utlänningsförord-
ningen. Motsvarande undantag för Schengensamarbetets vidkommande
kommer att regleras på samma sätt.
Den inresekontroll som avses i Schengenkonventionen skall ses mot
bakgrund av de syften med kontrollen som närmare beskrivits ovan, dvs.
att endast de som är berättigade att resa in på Schengenområdet skall
släppas in, att förebygga hot mot allmän ordning och inre säkerhet samt
att utgöra ett spaningshjälpmedel. Utresekontrollen är i praktiken främst
ett spaningsverktyg för att förhindra att personer som efterlysts för brott
undandrar sig lagföring och straff. Den har också innebörden av "migra-
tionskontroll", genom att utresekontrollen gör det möjligt att se om t.ex.
en person som rest in i Sverige, med giltig visering, efter viseringstidens
utgång har lämnat landet eller om vederbörande alltjämt finns kvar här.
En utgångspunkt är att Schengenkonventionens regler om in- och ut-
resekontroll inte enbart gäller utlänningar i konventionens mening, utan
alla personer som passerar en yttre gräns (se avsnitt 6.1.1).
Dokumentkontroll m.m
Utlänningslagen
Dokumentkontroll och kontroll, i samband med inresa, av att en
inresande har tillräckliga medel för sitt uppehälle o.d., utförs redan i dag
enligt utlänningslagen beträffande utländska medborgare. De undantag
som finns grundas på den nordiska passunionen. Beträffande utresa finns
möjlighet att utan lagändringar införa en sådan kontroll av utlänningar.
Utlänningslagens regler svarar således mot Schengenkonventionens
regler om dokumentkontroll, utom såvitt avser svenska medborgare som i
stället kontrolleras enligt passlagens bestämmelser.
Passlagen
Det enligt passlagen gällande undantaget från skyldigheten för svenska
medborgare att i princip kunna visa upp sitt pass i samband med inresa
till eller utresa från ett nordiskt land, har berörts ovan i avsnitt 6.1.2. När
gränskontrollerna vid de inre gränserna upphör, när Sverige fullt ut deltar
i Schengensamarbetet, bör det nämnda undantaget gälla inresa till eller
utresa från en Schengenstat. Undantaget från svenska medborgares
skyldighet att medföra pass vid utresa från Sverige enligt 5 § passlagen,
bör således utvidgas till att avse utresa till Schengenstaterna.
I övrigt svarar passlagen mot Schengenkonventionens regler om
dokumentkontroll såvitt avser svenska medborgare.
När det gäller frågan om kontrollerande myndighet, dvs. för vilka
tjänstemän den svenske medborgaren är skyldig att på begäran visa upp
sitt pass, bör dock 5 § passlagen förtydligas. In- och utresekontroll enligt
utlänningslagstiftningen utförs av polisen, som är huvudansvarig, samt
därutöver av Tullverket, Statens invandrarverk (se prop. 1998/99:81,
Prop. 1999/2000:64
55
Statens invandrarverk och gränskontroll, bet. 1998/99:SfUll, rskr. Prop. 1999/2000:64
1998/99:236) och Kustbevakningen. Kustbevakningen har även ett själv-
ständigt ansvar och självständiga befogenheter när det gäller person-
kontroll till sjöss.
På motsvarande sätt som gäller enligt utlänningslagen bör Tullverket,
Invandrarverket (framdeles Migrationsverket) och Kustbevakningen ha
möjlighet att utföra kontroll enligt 5 § passlagen. För att tydliggöra detta,
anser regeringen att dessa myndigheters tjänstemän liksom även särskilt
förordnade passkontrollanter, bör anges uttryckligen i 5 § jämte polisen.
Register
När det gäller registerkontroll föreslås i avsnitt 8 en särskild lag om
Schengens informationssystem. Enligt den lagen ges polisen och andra
myndigheter som utför eller bistår vid gränskontrollverksamheten
tillgång till SIS för gränskontrollverksamheten. Enligt Schengens gemen-
samma handbok, som är en del av Schengenregelverket, skall SIS
konsulteras beträffande EU- och Schengenmedborgare om man kan
befara att en person utgör ett hot. Utlänningar skall i princip alltid
kontrolleras mot SIS.
Om en slagning i SIS eller ett nationellt polisregister ger upphov till
misstanke om att den person som begär att fa resa in i Sverige och
därmed i Schengenområdet utgör ett hot mot Schengens inre säkerhet och
ordning, kan det enligt den gemensamma handboken finnas skäl att vidta
ytterligare åtgärder i form av fysisk kontroll.
Regeringens bedömning: Det krävs ytterligare överväganden i frågan
om införande av nya eller utökade befogenheter för myndigheter som
utför personkontroll vid Sveriges gränser att använda straffprocessuella
tvångsmedel.
Promemorians förslag: I departementspromemorian Polissamarbete
m.m. med anledning av Schengen, Ds 1999:31, presenterades ett förslag
av innebörd att polisen ges befogenhet att utföra kroppsvisitation och
husrannsakan i samband med att en person reser in till Schengenområdet
via Sverige för att söka efter förmål och utröna omständigheter i den
utsträckning som behövs för att uppdaga eller förebygga brott som kan
leda till mer än ett års fängelse.
Remissinstanserna har ställt sig kritiska till promemorians förslag.
Riksdagens ombudsmän (JO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO), Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Industriförbund har
avstyrkt förslaget. Rikspolisstyrelsen (RPS) har tillstyrkt förslaget samt
framfört att motsvarande befogenheter behövs i samband med utresa.
Kustbevakningen har tillstyrkt förslaget i den delen.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelsen i artikel 6.2 a i
Schengenkonventionen - att fordon och föremål som medförs av
personer som passerar den yttre gränsen skall kontrolleras med avseende
56
på förhållanden som kan påverka Schengenstatemas inre ordning och
säkerhet - anger uttryckligen att kontrollerna skall verkställas i enlighet
med respektive Schengenstats nationella rätt. Den bestämmelsen kan
således inte ses som ett formellt åtagande att införa nya kontroll-
befogenheter. Däremot har Sverige genom sin anslutning till Schengen-
samarbetet gjort ett allmänt åtagande att beakta Schengenstatemas inre
ordning och säkerhet; detta kan sägas ”ligga i Schengenkonventionens
natur”.
Svenska regler om olika former av fysisk kontroll har presenterats ovan
i avsnitt 6.1.2. Som framgått finns det vissa bestämmelser som ger
myndigheter varierande befogenheter i skilda syften i samband med att en
person passerar gränsen.
Polisen - eller Tullverket, när myndigheten biträder polisen och Kust-
bevakningen när myndigheten utövar kontroll av sjötrafiken eller annars
biträder polisen - får utföra kroppsvisitation eller undersöka bagage
m.m. när en utlänning kommer till gränsen, för att utröna utlänningens
identitet eller resväg till Sverige om det är relevant i fråga om veder-
börandes rätt att resa in i och vistas i Sverige. Myndigheterna får även
undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra
transportfordon - avseende såväl svenska medborgare som utlänningar -
för att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid med utlännings-
lagstiftningen. Åtgärderna får vidtas endast i samband med inrese-
kontrollen och endast om det finns anledning till det1. Detta följer av 5
kap. 2 § UtlL.
Tullverket - eller Kustbevakningen, när myndigheten utövar tull-
kontroll över sjötrafiken eller annars biträder Tullverket - får utföra
kontroller i syfte att se till att införselavgifter betalas med rätt belopp och
att införsel- och utförselrestriktioner (exempelvis avseende narkotika och
vapen) efterlevs. Befogenheten avser undersökning av transportmedel,
containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras vid införsel
från eller utförsel till ett annat EU-land, samt handresgods och
handväskor och liknande som medförs av en resande vid inresa från eller
utresa till ett annat EU-land. Kontrollerna får inte utformas på sådant sätt
att urvalet av vem som kontrolleras sker stickprovsvis (slumpmässigt)2.
Detta följer av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Tullagen
(1994:1550), som avser kontroller vid yttre EU-gräns, tillåter även
slumpmässiga kontroller.
Gränskontrollmyndighetema har således förhållandevis långtgående
befogenheter när det gäller utlänningsrättsliga kontroller och varu-
kontroller.
I departementspromemorian Polissamarbete m.m. med anledning av
Schengen, Ds 1999:31, presenterades ett förslag av innebörd att polisen
1 Därmed avses att polisen vid inresekontrollen inte rutinmässigt skall undersöka fordon,
utan det förutsätts normalt att det finns en rimlig anledning därtill, ett förhållande som följer
redan av bestämmelsens syfte. Så kan exempelvis vara fallet när polisen har fått skäl att
misstänka att utlänningar vid en viss tidpunkt och vid ett visst gränsavsnitt försöker att
illegalt ta sig in i landet, t.ex. genom att gömma sig i fordon ( prop. 1981/82:146 s. 67).
2 Därmed avses, som nämnts, enligt motivuttalanden att det inte krävs en brottsmisstanke
men väl att det görs ett selektivt urval. Se vidare avsnitt 6.2.1.
Prop. 1999/2000:64
57
ges befogenhet att utföra kroppsvisitation och husrannsakan i samband
med att en person reser in till Schengenområdet via Sverige, för att söka
efter föremål och utröna omständigheter i den utsträckning som behövs
för att uppdaga eller förebygga brott som kan leda till mer än ett års
fängelse.
Promemorians förslag har mött kritik från Riksdagens ombudsmän
(JO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Sveriges
Advokatsamfund och Sveriges Industriförbund. JO, DO, Advokatsam-
fundet och Industriförbundet har avstyrkt förslaget och ifrågasatt om
nyttan med den föreslagna regeln uppväger det intrång som befogenheten
skulle innebära i det grundlagsreglerade skyddet mot tvångsingripanden
mot enskilda. JO har därutöver anfört att en sådan bestämmelse skulle
öppna för tvångsmedelsanvändning i allmänt brottsspaningssyfte eller i
brottspreventivt syfte, vilket står i strid med grundläggande principer i
vår rättsordning och därför tillåts endast i mycket särpräglade situationer.
Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen har tillstyrkt förslaget; Riks-
polisstyrelsen har vidare anfört att den föreslagna bestämmelsen bör vara
tillämplig även vid utresa.
I Blekinge län pågår för närvarande försöksverksamhet med gräns-
kontroll enligt Schengenkonventionens bestämmelser, så långt detta är
möjligt inom ramen för dagens regelverk. I försöksverksamheten
samverkar myndigheten med Tullverket, Kustbevakningen och Statens
invandrarverk.
Den hittillsvarande erfarenheten ur polisiär synvinkel från försöks-
verksamheten - som ännu inte är slutredovisad eller slutligen utvärderad
- visar att man vid kontroller både vid in- och utresa ur landet gör
åtskilliga fynd av både stöldgods och brottsverktyg. Erfarenheterna visar
också att det främst är Tullverket som i samband med sina kontroller vid
den yttre gränsen har gjort dessa fynd, förutom att man uppdagat försök
att föra in eller ut varor som varit belagda med restriktioner för införsel
eller utförsel. Tullverkets personal har då rapporterat sina iakttagelser för
polisen som vidtagit åtgärder för lagföring eller avvisning av de ifråga-
varande personerna. En annan slutsats som kan synas vara möjlig att dra
redan nu av försöksverksamheten är att det största antalet fynd före-
kommer i samband med kontrollerna vid utresa ur riket.
Polisens erfarenheter från gränskontrollen pekar på samma förhållande
som promemorian lagt till grund för sitt förslag, nämligen att det finns ett
behov för polisen att i viss utsträckning kunna genomföra kropps-
visitation och husrannsakan i samband med gränskontrollen på en lägre
misstankenivå än den som följer av rättegångsbalkens regler. Till skillnad
från promemorians utgångspunkt synes dock det operativa behovet av
vissa utökade tvångsmedelsbefogenheter vara störst vid genomförande av
utresekontrollen, ett förhållande som avspeglas bl.a. i Rikspolisstyrelsens
remissvar. I dag finns det emellertid inte ett fullt tillräckligt underlag för
att bedöma behovet vid utresekontrollen och att väga detta behov mot
bl.a. de intressen av skydd för den personliga integriteten som främst
påtalats av JO men även av andra remissinstanser. I viss mån gäller detta
även ifråga om inresekontrollen.
Beaktas bör att straffprocessuella tvångsmedel i brottsspaningssyfte
reser vissa principiella invändningar. Införandet av sådana regler måste
Prop. 1999/2000:64
58
således motiveras av ett klarlagt operativt behov som klart överväger det
intrång som åtgärden innebär. Av legalitetsskäl bör vidare avgränsningen
vara mycket klar. Det sagda leder regeringen till slutsatsen att frågan om
införande av en tvångsmedelsreglering av det slag som föreslogs i
departementspromemorian fordrar fortsatta överväganden.
Regeringen väljer därför att inte nu lägga fram något förslag på
området. Regeringens förslag om nya regler som har avseende på gräns-
kontrollen inskränker sig i detta lagstiftningsärende till de regler som
bedöms vara strikt nödvändiga för att uppfylla konventionsåtagandena.
Det bör emellertid göras en översyn av bl.a. polisens behov av tvångs-
medel i samband med gränskontrollverksamheten som tar hänsyn till
erfarenheterna av tillämpningen av Schengenregelverket och som sätter
in gränskontrollverksamheten i ett större brottsförebyggande och
brottsbekämpande sammanhang. Där bör också beaktas de eventuella
behov av regelanpassningar som den utökade myndighetssamverkan, som
blir följden av en gränskontroll i Schengensamarbetets anda, kan föra
med sig.
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissvar också pekat på behovet av ett
klargörande om huruvida den befogenhet till husrannsakan som polisen
enligt 5 kap. 2 § UtlL har i samband med inresekontrollen för att uppdaga
försök att illegalt föra in utlänningar i landet, kan tillämpas även vid
eventuell genomsökning av handelsfartyg efter personer som göms för att
illegalt föras in i landet. För det fall befogenheten inte gäller för
genomsökning av handelsfartyg, har Rikspolisstyrelsen begärt att regeln
ändras så att sådana befogenheter kan ges polisen i samband med inrese-
kontroll.
5 kap. 2 § UtlL medger, som nämnts, bl.a. undersökning av bagage-
utrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i
syfte att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid med bestäm-
melserna i UtlL eller i författningar som har stöd i UtlL. I 5 kap 2 § UtlL
ges som tidigare har sagts möjlighet till kroppsvisitation av en resande i
samband med inresekontroll för att eftersöka fardhandlingar eller utröna
dennes resväg. Denna befogenhet kan användas i samband med
ombordkontroll på fartyg. Bestämmelsen ger också i vissa fall möjlighet
till husrannsakan i bagageutrymmen och andra slutna utrymmen i
transportmedel utan att någon konkret brottsmisstanke föreligger. I
motiven finns inga uttalanden om huruvida bestämmelsen kan tillämpas i
samband med kontroller av fartyg. Att införa en reglering av frågan i
enlighet med RPS önskemål i remissvaret kräver dock grundliga
överväganden, inte minst vad gäller avgränsningen mot fartygets bostads-
och kontorsutrymmen. Frågan om att utöka polisens befogenheter enligt
5 kap. 2 § UtlL till husrannsakan vid kontroll av handelsfartyg, måste
bedömas utifrån det praktiska behovet av sådana befogenheter. Ett
tillräckligt säkert underlag för en sådan bedömning finns inte för när-
varande. Vidare måste ett sådant behov vägas mot bl.a. regeringsformens
skydd mot husrannsakan och liknande intrång. Administrativ kontroll
mot passagerarlistor m.m., ombordkontroll av resehandlingar och andra
dokument och ombordkontroll av besättning och passagerare torde upp-
fylla Schengenkonventionens krav på inresekontroll även utan att möjlig-
heterna att genomföra husrannsakan i fartygsutrymmena har reglerats i 5
Prop. 1999/2000:64
59
kap. 2 § UtlL. Frågan om vilka befogenheter polisen, mot bakgrund av de
befogenheter de redan har, lämpligen bör tilldelas ifråga om husrann-
sakan i samband med inresekontroller på fartyg bör dock göras till före-
mål för närmare överväganden i den ovan aviserade utredningen.
I Schengenkonventionen artikel 2.2 stadgas ett undantag från den
grundläggande principen, att de inre gränserna får passeras överallt utan
att någon personkontroll genomförs. I den nämnda artikeln ges
Schengenstaterna en rätt att tillfälligt återinföra gränskontroller vid en
inre gräns mot en eller flera andra Schengenstater. Om den allmänna
ordningen eller statens säkerhet så kräver får, efter samråd med övriga
Schengenstater, nationella gränskontroller genomföras. Kontrollerna får
ske under en begränsad tidsperiod och skall vara anpassade till det
aktuella läget. Om ett omedelbart återinförande av gränskontrollen krävs
med hänsyn till den nationella ordningen eller statens säkerhet kan den
berörda staten vidta nödvändiga åtgärder och snarast möjligt underrätta
övriga Schengenstater.
Bedömning: Schengekonventionens bestämmelse om tillfälligt åter-
upptagande av inre gränskontroll föranleder inte lagstiftning.
Prop. 1999/2000:64
Promemorians bedömning: Promemorian behandlade inte fråge-
ställningen.
Skälen för regeringens bedömning: De situationer när artikel 2.2 kan
komma att tillämpas är av vitt skilda slag. Det kan som en ytterlighet vara
fråga om en omvälvande inre situation i ett annat land som kan ge ett
upphov till ett starkt behov att kunna kontrollera vilka personer som
passerar över gränserna. Det kan å andra sidan vara fråga om ett större
idrotts- eller nöjesarrangemang där det kan förväntas att personer som
kan befaras störa den allmänna ordningen kommer att resa in. Artikel 2.2
föreskriver att Schengenstaten i fråga skall vidta åtgärder som är
anpassade till det aktuella läget, och det är uppenbart att de åtgärder som
vidtas blir helt olika i dessa bägge ytterlighetsfall. Det är dock i samtliga
fall fråga om att göra bedömningar av känslig politisk natur. Det är därför
naturligt att regeringen, som har det yttersta ansvaret för rikets gränser
och för utrikespolitiken, fattar beslut i dessa situationer. Regeringen kan
redan i dag med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 1 § UtlL meddela
föreskrifter om kontroll vid inresa och utresa. Någon lagändring erfordras
inte.
60
Prop. 1999/2000:64
6.3.1 Kustbevakningens medverkan vid den inre
utlänningskontrollen
Gränskontroll
Tullverket och Kustbevakningen är, enligt 5 kap. 1 § andra stycket UtlL,
skyldiga att bistå polisen vid kontrollen av utlänningars inresa och utresa
enligt utlänningslagen. En sådan medverkan förutsätter en begäran om
bistånd från polisen och kan gälla för ett enskilt tillfälle eller generellt för
en viss verksamhet. Kustbevakningen har dessutom ett självständigt
ansvar och befogenheter för personkontrollen till sjöss genom att utöva
kontroll av sjötrafiken. Den sjöbuma kontrollen genomförs självständigt i
den meningen att det inte erfordras någon begäran om bistånd från
polisen eller någon annan myndighet. Verksamheten bedrivs dock i nära
samband med polisen och Tullverket, som är huvudansvariga för
gränskontrollen avseende personer respektive varor. Enligt en lagändring
som trädde i kraft den 1 juli 1999 (SFS 1999:456) får vidare Statens
invandrarverk efter överenskommelse med polismyndigheten bistå denna
vid gränskontrollen.
Enligt paragrafen skall en utlänning visa upp sitt pass för
polismyndigheten, om inte regeringen föreskrivit annat. Utlänningen
skall också lämna polismyndigheten de upplysningar och visa upp de
handlingar som är av betydelse för bedömningen av utlänningens rätt till
inresa och vistelse i Sverige. I 5 kap. 2 § första stycket UtlL anges vilka
ytterligare kontrollåtgärder som får vidtas i samband med kontroll vid
inresa. Om kontrollen sker under medverkan av Kustbevakningen, har en
tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenheter som tillkommer en
polisman (5 kap. 2 § andra stycket). Inresa till sjöss torde ske så snart ett
fartyg passerar territorialgränsen (jfr. prop. 1988/89:86 s. 57). För
utlänningar som kommer med fartyg behöver kontrollen inte genomföras
förrän utlänningen kommer i land. Om en utlänning har kommit till
Sverige som besättningsman eller passagerare på ett fartyg tillämpas
bestämmelserna i utlänningslagen om utlänningars inresa först när
utlänningen lämnar fartyget (7 kap. 5 § UtlF). Bestämmelsen att
kontrollen far äga rum först i land har inte minst en rent praktisk
förklaring. Det skulle vara mycket svårt och resurskrävande att
genomföra en regelmässig passkontroll ute till havs. Att genomföra en
systematisk kontroll ute till havs skulle vidare kunna strida mot
havsrättens bestämmelser om s.k. oskadlig genomfart.
Havsrättskonventionen
I regeringens proposition 1997/98:42, Schengensamarbetet berördes
något de särskilda förutsättningar som gäller för bevakningen av den
svenska sjögränsen. I propositionen konstateras (s. 45) att Sverige har ett
av Schengenområdets - och EU:s — längsta sjögränsavsnitt (både runt
Gotland och längs hela kusten). Det anges vidare att vårt lands
61
geografiska och demografiska förhållanden inverkar på hur vår yttre
gränskontroll bör bedrivas samt att övervakningen skall ske på sådant sätt
att man inte kommer i konflikt med reglerna om oskadlig genomfart i
Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982 eller andra
folkrättsliga regler.
Enligt folkrätten har en stat suveränitet över sitt land-, sjö- och
luftterritorium. Sjöterritoriet, som omfattas av inre vatten innanför
baslinjerna och territorialhav utanför dessa, sträcker sig ut till
territorialhavets yttre gräns, territorialgränsen. Detaljerade regler för en
stats suveränitet över sitt territorialhav återfinns i FN:s
havsrättskonvention från år 1982. Konventionen trädde i kraft år 1994
och ratificerades av Sverige den 25 juni 1996. Suveräniteten över
territorialhavet genombryts av rätten för alla kategorier av fartyg till
oskadlig genomfart av en stats territorialhav. Denna rätt gäller däremot
inte i en stats inre vatten eller för luftfartyg i luftterritoriet. I stort kan
sägas att rätten till oskadlig genomfart kommit till för att balansera
kuststaternas rätt till suveränitet över territoriet och världssamfundets
gemensamma intresse av att främja och upprätthålla en så fri sjöfart som
möjligt. En bärande tanke i havsrättskonventionen är att oskadlig
genomfart inte far hindras.
I havsrättskonventionens artikel 18 anges den huvudsakliga innebörden
av begreppet genomfart som en rätt att passera genom territorialhavet
utan att inlöpa till inre vatten, liksom att inlöpa till eller gå till havs från
inre vatten respektive att anlöpa en redd eller hamnanläggning utanför
inre vatten. Genomfarten skall vara oavbruten och skyndsam.
Artikel 19 beskriver den närmare innebörden av begreppet oskadlig
genomfart. Definitionsmässigt är genomfarten oskadlig om den inte stör
kuststatens lugn, ordning eller säkerhet. Artikeln föreskriver att en rad
handlingar anses bryta oskadlighetskriteriet, bl.a. anges "ombordtagning
eller avlämning av handelsvaror, kontanta penningmedel eller personer i
strid med kuststatens lagar och andra författningar rörande tullar, skatter,
invandring eller hälsovård" (se artikel 19 g). Ett fartyg som under
genomfart av territorialhavet tar ombord eller lämnar av utlänningar kan
således inte längre åberopa oskadlig genomfart. I sådana fall är
kuststatens möjligheter att ingripa mot fartyget väsentligt större.
Genom bl.a. artiklarna 21, 25 och 27, begränsas kuststatens
lagstiftningsrätt och verkställighetsrätt gentemot fartyg som utövar rätten
till oskadlig genomfart. Enligt artikel 21 far kuststaten anta författningar
som även gäller för fartyg i oskadlig genomfart, och konventionen pekar
ut vissa specifika områden där sådan lagstiftning är tillåten. Ett fartyg i
oskadlig genomfart omfattas alltså inte av kuststatens lagstiftning på
områden som inte är särskilt uppräknade i artikeln. I artikel 21 h) anges
"förhindrande av överträdelser av kuststatens lagar och andra
författningar rörande tullar, skatter, invandring eller hälsovård" som
områden där ett fartyg under oskadlig genomfart omfattas av en kuststats
bestämmelser på området. Detta innebär att ett främmande fartyg som
utövar rätt till oskadlig genomfart i svenskt territorialhav har att iaktta
bl.a. svensk tull- och utlänningslagstiftning. Enligt artikel 25.1 får
kuststaten inom sitt territorialhav vidta nödvändiga åtgärder för att hindra
sådan genomfart som inte är oskadlig. Vid en jämförelse med artikel 19
Prop. 1999/2000:64
62
g) skulle ett ingripande mot överträdelser riktade mot svensk tull- eller
utlänningslagstiftning endast få ske i fall av ombordtagning eller
avlämning av utlänningar. Emellertid stadgar artikel 27 att kuststatens
straffrättsliga jurisdiktion far utövas ombord på ett fartyg under
genomfart av territorialhavet, om brottets följder sträcker sig till
kuststaten eller om brottet är av sådant slag att det stör lugnet i landet
eller ordningen på territorialhavet (se artikel 27.1 a och b).
Med beaktande av kuststatens lagstiftningsrätt i artikel 21 skulle det
vara tillåtet enligt havsrättskonventionen att undersöka fartyg i
territorialhavet som misstänks bryta mot kuststatens bestämmelser i sådan
lagstiftning som anges i artikeln, exempelvis tull- eller utlännings-
lagstiftningen. Kuststatens möjligheter att utöva rutinkontroll på
territorialhavet då det inte finns någon som helst brottsmisstanke är
däremot starkt begränsade. Sådan kontroll skulle kunna hindra den
oskadliga genomfarten på ett otillbörligt sätt och därmed stå i strid med
havsrättskonventionen. På inre vatten däremot innebär havsrätten inte
något hinder mot att utföra denna typ av kontroll.
Sammantaget garanterar havsrättskonventionen å ena sidan den fria
sjöfarten, men öppnar å andra sidan möjligheten för en kuststat att ingripa
mot överträdelser av kuststatens tull- eller utlänningslagstiftning.
Havsrättsliga regler kan därmed inte anses utgöra något principiellt
hinder mot att genomföra personkontroll till sjöss, men kuststatens
myndighetsutövning i territorialhavet måste anpassas till de särskilda
folkrättsliga förutsättningar som gäller.
Regeringens förslag: Kustbevakningen skall medverka vid den inre
utlänningskontrollen genom att utöva kontroll av och i anslutning till
sjötrafiken. En sådan bestämmelse förs in i 5 kap. 6 § utlänningslagen
(1989:529).
Kustbevakningen ges motsvarande befogenheter när det gäller att
hindra brott avseende utlänningars vistelse i Sverige som vid
misstanke om annat brott som anges i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.
Prop. 1999/2000:64
Promemorian berörde inte denna fråga.
Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen har tagit upp frågan i sina
remissvar och föreslår att Kustbevakningen genom en ändring i
utlänningslagen ges rätt att medverka vid den inre utlänningskontrollen
genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Kustbevakningen har vidare
pekat på betydelsen av havsrättens och andra folkrättsliga bestämmelser.
Förslaget i denna del har beretts vidare under hand med berörda
myndigheter.
Skälen för regeringens förslag: Polisen är i dag den myndighet som
har ansvaret för och utför inre utlänningskontroll. Kustbevakningens
deltagande vad gäller kontrollen av utlänningar är begränsat till den
kontroll av sjötrafiken som sker i samband med inresa och utresa. Den
kontrollen kan antingen - som huvudregel - ske vid ett fast
gränskontrollställe i samband med att ett fartyg anlöper hamn eller till
63
sjöss. Bestämmelsen i 7 kap. 5 § UtlF torde inte innebära att kontroll av
ett fartyg inte far ske till havs, utan mera att den myndighet som skall
genomfora kontrollen har möjlighet att avvakta med denna till dess
fartyget anlöpt en hamn. Det ankommer på Kustbevakningen att i det
enskilda fallet bedöma om fartyget skall kontrolleras till sjöss, vid ett
gränskontrollställe eller på annat sätt. För att Kustbevakningen skall
kunna genomföra kontroll när fartyget ligger i hamn måste tjänstemannen
kunna vara säker på att kontrollen kan anses utgöra inrese- eller
utresekontroll. När det gäller större fartyg torde detta inte medföra någon
svårighet att avgöra om fartyget redan tidigare anlöpt hamnen.
Annorlunda ställer det sig i fråga om trafik med mindre fartyg och med
småbåtstrafiken. Där finns det ofta inte någon övervakning eller
dokumentation av färdvägen och inte heller finns det möjlighet att hålla
uppsikt över alla mindre fartyg och båtar. Kustbevakningen kan inte
heller med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen kontrollera ett
fartyg eller en båt som exempelvis ankrat upp inne på svenskt vatten eller
lagt till vid någon ö, om det är osäkert huruvida kontrollen kan hänföras
till in- eller utresekontroll. Kustbevakningen utför en stor del av sin
ordinarie övervakningsverksamhet genom att patrullera de svenska
farvattnen. För det fall Kustbevakningen i en sådan situation skulle
upptäcka ett fartyg som man bedömer behöver kontrolleras, kan
Kustbevakningen inte göra detta, om det inte är klart att kontrollen kan
sättas i samband med fartygets in- eller utpasserande över den svenska
territorialgränsen. Med den uppdelning som i dag finns av respektive
myndighets ansvarsområde kan Kustbevakningen, som svarar för
personkontrollen i samband med inresa och utresa till sjöss, inte
genomföra sådan kontroll som avses i 5 kap. 6 § UtlL. Om det inte
föreligger någon misstanke om brott är Kustbevakningen hänvisad att
tillkalla polisen för att utföra kontrollen. Inte minst med hänsyn till de
särskilda förhållanden som råder till sjöss är detta enligt regeringens
mening inte en lämplig och rationell ordning.
I propositionen 1995/96:159, Effektivare gränskontroll, lade
regeringen fram förslag med innehåll dels att Kustbevakningen skulle
vara skyldig att bistå polisen vid kontroll av utlänningars inresa till och
utresa från Sverige, dels att Kustbevakningen skulle få i uppgift att
självständigt utöva sådan kontroll i fråga om sjötrafiken. Ett
grundläggande skäl till förslagen var att stärka samverkan och förbättra
effektiviteten vid gränskontrollen inom befintlig organisation och med
befintliga resurser. Riksdagen godtog regeringens förslag (bet.
1995/96:FöU5, rskr. 1995/96:238). Dessa resonemang tog sikte på de
förändringar som betingades av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen (EU), men har giltighet även i dag i förhållande till de krav på
kontrollförmåga som aktualiseras av det svenska operativa inträdet i
Schengensamarbetet.
Enligt 1 § förordningen (1988:256) med instruktion för Kust-
bevakningen har myndigheten till uppgift att i enlighet med särskilda
föreskrifter utföra sjöövervakning och annan kontroll- och tillsyns-
verksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss. Kustbevakningen är i dag
den enda civila myndighet som ständigt patrullerar och övervakar
Prop. 1999/2000:64
64
Sveriges gränser till sjöss och dess personal har möjlighet att ingripa med
polisiära och tullnära befogenheter.
Mot bakgrund av betydelsen att kunna kontrollera de yttre gränserna,
som for svenskt vidkommande främst är de långa sjögränsema, och som
följer med ett operativt inträde i Schengensamarbetet, måste Sverige, inte
minst av resurs- och effektivitetsskäl, i varje situation utnyttja givna
resurser på bästa sätt. Det framstår därför som en rimlig lösning att även
Kustbevakningen ges rätt att - inom ramen för vad havsrättens
bestämmelser medger och när omständigheterna så kräver - utöva inre
utlänningskontroll genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Regeringen
föreslår att en bestämmelse med den innebörden förs in i utlänningslagen.
Kustbevakningen har pekat på nödvändigheten av att den föreslagna
kontrollverksamheten far utföras också på stränder, öar och andra
områden i direkt anslutning till övervakningsområdet till sjöss och som
ett led i övervakningen där. I samband med införandet av lagen
(1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning,
LKP, framhöll regeringen (prop. 1981/82:114, s. 19) bl.a. att avsikten
med den där föreslagna regleringen var att skapa förutsättningar för ett
rationellt system där kustbevakningstjänstemän utrustas med
befogenheter att ingripa i situationer där polis inte finns till hands. Även
den nu föreslagna ändringen skall ses mot samma bakgrund. Regeringen
instämmer i Kustbevakningens bedömning att kontrollen inte kan
begränsas enbart till den egentliga sjötrafiken. Det framstår inte som
rationellt att Kustbevakningen, om det finns anledning till kontroll, inte
skulle kunna genomföra denna också på kobbar och skär eller i
anslutning till en hamn utan att åtgärden direkt kan hänföras till en
kontroll av sjötrafiken. Det saknas en enhetlig definition av uttrycket
sjötrafik, men begreppet torde syfta främst på det direkta framförandet av
ett fartyg eller någon annan farkost på vatten. Den föreslagna kontrollen
av utlänningars vistelse skall därför kunna utövas av Kustbevakningen
även i anslutning till sjötrafiken. Med det valda uttryckssättet tydliggörs
att Kustbevakningens kontroll kan avse såväl personer i sjötrafiken som
andra personer som befinner sig i ett nära och naturligt samband till
sjötrafiken.
Regeringen vill i detta sammanhang särskilt poängtera att den utökade
roll vid kontrollen av utlänningar som Kustbevakningen föreslås fa inte
medför att något nytt element av kontroll införs. Den föreslagna
ändringen innebär endast att Kustbevakningen vid sidan av polisen ges
rätt att självständigt men inom de i lagen givna ramarna utföra kontrollen.
Den ovan beskrivna ordningen, att Kustbevakningens kontroll även
skall ske i anslutning till sjötrafiken, avser endast den kontroll som
genomförs med stöd av 5 kap. 6 § UtlL. Kustbevakningens befogenheter
vid medverkan vid polisiär övervakning som syftar till att hindra brott,
däribland avseende utlänningars inresa till och utresa från Sverige,
regleras i lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning. Enligt bestämmelserna i den lagen har en
kustbevakningstjänstemän, om anledning förekommer att brott förövats
mot någon av de i lagen uppräknade föreskrifterna, i åtskilliga avseenden
samma befogenheter som en polisman. Det faller sig naturligt att
Kustbevakningen ges samma befogenheter vid brott mot lagar och andra
Prop. 1999/2000:64
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
författningar som gäller utlänningars vistelse i Sverige som i fråga om
brott som gäller utlänningars inresa till och utresa från Sverige.
Regeringen föreslår därför att en sådan bestämmelse med avseende på
utlänningars vistelse i Sverige förs in i 1 § LKP. Regeringen vill i
sammanhanget peka på att de befogenheter som Kustbevakningen har
enligt denna lag skiljer sig från de befogenheter som följer av 5 kap. 6 §
UtlL samt att det geografiska tillämpningsområdet vad avser lagen om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning och 5 kap. 6 §
andra stycket UtlL inte är exakt detsamma. Bestämmelserna om
Kustbevakningens befogenheter i lagen om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning gäller när Kustbevakningen bedriver
övervakning till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att
hindra vissa angivna brott. Bestämmelsen om inre utlänningskontroll i
utlänningslagen gäller därutöver också stränder, öar och andra områden i
direkt anslutning till övervakningsområdet till sjöss. Befogenheterna
enligt lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning
gäller alltså inte i anslutning till sjötrafiken på sätt som avses i 5 kap. 6 §
UtlL.
Prop. 1999/2000:64
6.3.3 Formerna för den inre utlänningskontrollen
Kontroll av utlänningars rätt att resa in i och att vistas här i landet kan ske
antingen vid gränsen i samband med att utlänningen reser in i Sverige
eller inne i landet efter inpasseringen. Kontroll av sistnämnda slag
benämns inre utlänningskontroll. Den syftar dels till att övervaka att
utlänningar inte uppehåller sig här i landet utan erforderliga tillstånd, dels
till att söka efter utlänningar som skall lämna landet enligt beslut om
avvisning eller utvisning. Polisen har huvudansvaret för denna kontroll.
Den inre utlänningskontrollen regleras i huvudsak av bestämmelserna i
5 kap. 6 § UtlL. En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på
begäran av en polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som
visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i landet. Utlänningen är
också skyldig att efter kallelse av Statens invandrarverk eller polis-
myndigheten komma till verket eller myndigheten och lämna uppgifter
om sin vistelse här. Om utlänningen inte gör det, far han eller hon hämtas
genom polismyndighetens försorg. Om det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller av annan anledning kan antas att han eller
hon inte skulle följa kallelsen, far utlänningen hämtas utan föregående
kallelse. I motiven sägs att bestämmelsen om hämtning utan föregående
kallelse självfallet har tillämpning på situationer då en kallelse tvärtom
kan antas fa till följd att utlänningen håller sig undan. Det understryks att
hämtning utan föregående kallelse skall tillämpas restriktivt och att det
inte får ske slentrianmässigt utan endast när det bedöms behövligt (prop.
1981/82:146 s. 66).
Att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass
framgår av bestämmelsen i 1 kap. 2 § UtlF. Skyldigheten för utlänningen
att visa sitt pass innebär emellertid inte att han eller hon är tvungen att
bära passet på sig under vistelsen i Sverige. Den som inte har sitt pass
66
med sig får i stället uppmanas att senare inställa sig hos polis-
myndigheten eller Invandrarverket för att visa upp passet. Övriga
handlingar som utlänningen är skyldig att visa upp är exempelvis
visering, arbetstillstånd och andra identitetshandlingar än pass.
De nu angivna kontrollåtgärderna får, enligt 5 kap. 6 § andra stycket
UtlL, vidtas endast om det finns anledning anta att utlänningen saknar
rätt att uppehålla sig här i landet eller om det finns särskild anledning till
kontroll.
I 6 kap. UtlL regleras de tvångsåtgärder som tillsammans med
bestämmelserna i 5 kap. ansetts nödvändiga för utlänningskontrollen. Av
6 kap. 1 § UtlL följer att en utlänning är skyldig att stanna kvar för
utredning i samband med kallelse eller hämtning enligt ovan. Vägrar
utlänningen att fullgöra denna skyldighet får han eller hon hållas kvar.
Utlänningen är dock inte skyldig att stanna kvar längre än nödvändigt
och inte i något fall mer än sex timmar. Tiden räknas från det att
utlänningen inställde sig eller fördes in till myndigheten efter hämtning.
Ett längre kvarhållande kan bara ske efter beslut om att utlänningen skall
tas i förvar. I 6 kap. 11 § UtlL finns bestämmelser om omhändertagande
av en utlänning i avvaktan på polismyndighetens beslut om förvar.
Det saknas närmare föreskrifter om hur den inre utlänningskontrollen
skall gå till i praktiken. Som allmän utgångspunkt gäller, enligt den
inledande bestämmelsen i 1 kap. 1 § UtlL, att lagen skall tillämpas så att
utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje
enskilt fall. Detta gäller självfallet även vid utövandet av den inre
utlänningskontrollen. I 8 § polislagen (1984:387) föreskrivs att en
polisman som har att verkställa en tjänsteuppgifl under iakttagande av
vad som föreskrivs i lag eller annan författning skall ingripa på ett sätt
som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall det ske endast i den form
och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
I förarbetena till utlänningslagen uttalas bl.a. att en utlännings
uppträdande eller umgänge ibland kan ge anledning misstänka att han
inte har rätt att vistas här i landet. I sådana fall far kontrollåtgärder enligt
5 kap. 6 § UtlL företas (prop. 1988/89:86 s. 172 f.). Någon vidare
förklaring till hur stadgandet "om det annars finns särskild anledning”
skall tolkas lämnas dock inte i propositionen.
I Rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den inre
utlänningskontrollen (RPS FS 1986:3) stadgas att en person inte får
kontrolleras enbart därför att han på grund av hudfärg, språk, namn,
beteende eller eljest kan antas vara utlänning. Bestämmelsen återspeglar
uttalanden av JO i ärenden om utlänningskontroll (dnr 762-1980 och
1377-1981) Det fordras sålunda att någon särskild omständighet ger
anledning anta att utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige.
Arbetet med den inre utlänningskontrollen initieras bl.a. av olika
anmälningar rörande utlänningar som under sin vistelse i Sverige
kommer i kontakt med olika myndigheter. Av bestämmelserna i 6 kap. 1
och 2 §§ UtlF följer att bl.a. skattemyndighet och socialnämnd skall
underrätta polismyndigheten vid den första kontakten med en utlänning
som inte har eller visar att han har sökt uppehållstillstånd i Sverige och
Prop. 1999/2000:64
67
som inte är undantagen från skyldigheten att ha sådant tillstånd. Prop. 1999/2000:64
Polismyndigheten skall med anledning av en sådan underrättelse se till att
utlänningen ansöker om uppehålls- eller arbetstillstånd hos Statens
invandrarverk eller vidta de andra åtgärder som underrättelsen ger
anledning till. Avsikten med dessa bestämmelser är att möjliggöra den
inre utlänningskontrollen. Förutom underrättelser från myndigheter får
polismyndigheterna inte sällan tips och uppgifter från allmänheten, såväl
från namngivna personer som från anonyma, om att utlänningar vistas
eller arbetar på uppgivna adresser utan att ha erforderliga tillstånd.
Inre utlänningskontroll bedrivs också i samband med andra åtgärder
som ingår i polisens verksamhet. Att utlänningar som vistas i Sverige har
erforderliga tillstånd kontrolleras ibland i samband med exempelvis
kontroller av arbetsplatser, näringsställen och klubblokaler, vid
trafikkontroller samt vid sedvanliga polisingripanden av olika slag. I
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd m.m. for polisens
befattning med den inre utlänningskontrollen, omnämns bl.a. att
möjligheten att i samband med annan verksamhet inom polismyndigheten
kontrollera utlänningars rätt att vistas i landet bör beaktas. Enbart den
omständigheten att en utlänning är skyldig att på begäran av en polisman
visa upp sitt pass är inte liktydigt med att varje utlänning skall
kontrolleras.
Regeringens bedömning: Utformningen av bestämmelsen i
nuvarande 5 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen (1989:529) ändras
inte.
Verkställighetsutredningens förslag innebär att inre utlännings-
kontroll skall fa vidtas om det finns anledning att anta att utlänningen
saknar rätt att uppehålla sig i landet eller om det annars framstår som
befogat att kontrollera utlänningen.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen tillstyrker forslaget. Kust-
bevakningen tillstyrker förslaget och efterfrågar en motsvarande utökning
av de egna befogenheterna till sjöss. Statens invandrarverk ifrågasätter
bl.a. om det valda uttryckssättet tillgodoser behovet av tydlighet.
Riksdagens ombudsmän (JO) anför att förslaget inte klargör i vilka fall
kontroll får ske. Sveriges advokatsamfund liksom flertalet organisationer
är kritiska mot förslaget och åberopar bl.a. integritetsaspekter.
Skälen för regeringens bedömning: Det till Lagrådet remitterade
förslaget innehöll i denna del förslag som i huvudsak överensstämde med
utredningens förslag.
Lagrådet har i sitt yttrande avstyrkt den förslagna ändringen och anfört
att denna kommer om inte formellt så dock i praktiken att strida mot
diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen. Lagrådet anför
bl.a. att det får antas att en utlänningskontroll inte sällan skulle komma
till stånd på grund av personens ras, hudfärg eller främmande namn, som
antyder etnisk tillhörighet, när polismannen inte skulle finna en sådan
68
befogad ifall personen i fråga såg ut att tillhöra befolkningsmajoriteten.
Grunden för regeringens förslag var att om den inre utlänningskontrollen
framdeles skulle kunna ske i samband med rutinkontroller, vilka primärt
utförs i andra syften än att genomföra utlänningskontroll, borde
kontrollen som sådan komma att uppfattas som mindre integritets-
kränkande av den utlänning som är föremål för kontrollen. Regeringen
har dock förståelse för Lagrådets inställning. Förslaget fullföljs därför
inte i denna del.
Artikel 5 i Schengenkonventionen anger de villkor som alltid skall vara
uppfyllda för att en utlänning skall beviljas inresa till det gemensamma
Schengenterritoriet för en vistelse som inte överstiger tre månader. Dessa
villkor är att utlänningen skall inneha erforderliga resedokument och i
förekommande fall viseringar (artikel 5.1 a - b), att utlänningen kan visa
på ett legitimt syfte med vistelsen och innehar tillräckliga medel för sitt
uppehälle (artikel 5.1.c), att utlänningen inte finns registrerad på
spärrlista (artikel 5.1 .d), och att utlänningen inte kan anses utgöra en risk
för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengen-
statemas internationella förbindelser (artikel 5.1 .e). För en utlänning som
inte uppfyller dessa villkor, exempelvis en utlänning som registrerats på
spärrlistan i Schengens informationssystem enligt artikel 96 i Schengen-
konventionen, gäller att Schengenstaterna inte skall tillåta utlänningen att
resa in till det gemensamma Schengenterritoriet (artikel 5.2.) En
Schengenstat får dock medge tillstånd till inresa i fall då staten finner det
nödvändigt av humanitära skäl, i eget intresse eller på grund av
internationella förpliktelser. Tillståndet skall då begränsas till det egna
territoriet. Den Schengenstat som medgett inresa för en sådan utlänning
som inte uppfyller inresevillkcren skall underrätta de övriga Schengen-
statema. Enligt artikel 5.2 andra stycket påverkar bestämmelserna om
inresa inte tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om asyl eller
om viseringar för längre tid än tre månader enligt artikel 18. Artikel 5.3
gör vidare vissa undantag från inresebestämmelsema för utlänningar som
har uppehållstillstånd eller visering utfärdad av annan Schengenstat eller
visering för längre tid än tre månader.
Grunderna för att neka en utlänning inresa i Sverige finns i 4 kap. UtlL.
Avvisning innebär att ett beslut om avlägsnande fattas av en
administrativ myndighet i de fall där utlänningen inte har eller har haft
uppehållstillstånd efter ankomsten till landet.
I 4 kap. 1 § första stycket UtlL regleras de s.k. formella avvisnings-
grundema. Dessa omfattar sådana grunder för avvisning som har
samband med den generella utlänningskontrollen. En utlänning kan
sålunda avvisas om han eller hon saknar pass när detta erfordras (p. 1),
Prop. 1999/2000:64
69
om utlänningen saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd
som krävs for inresa, vistelse eller arbete i Sverige (p. 2), om det
framkommer att utlänningen tänker besöka något annat nordiskt land men
saknar tillstånd för detta (p. 3), eller om utlänningen inte lämnar begärda
uppgifter eller medvetet lämnar felaktiga uppgifter eller förtiger omstän-
digheter av betydelse för rätten att resa in i landet (p. 4). Avvisning på
formell grund får ske när som helst om utlänningen inte uppfyller de
formella kraven för inresa och vistelse. Enligt ordalydelsen "far"
utlänningen avvisas, dvs. någon absolut avvisningsskyldighet föreligger
inte. En utlänning som exempelvis ansöker om asyl har rätt att stanna i
landet under tiden som asylansökan prövas, trots att han eller hon
formellt kan avvisas direkt.
I 4 kap. 2 § första stycket UtlL finns de s.k. materiella avvisnings-
grundema samlade. Dessa syftar till att göra det möjligt att avlägsna en
utlänning ur landet som på grund av bristande försörjning, kriminalitet
eller någon annan omständighet hänförlig till utlänningens person gör att
denne inte anses önskvärd i landet. Inte heller beträffande de materiella
grunderna föreligger någon ovillkorlig skyldighet att avvisa utlänningen i
fråga. Det ankommer på de beslutande myndigheterna att avgöra om så
skall ske eller ej. Avvisning far enligt paragrafen ske, om det kan antas
att utlänningen saknar tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller det
nordiska land som han eller hon tänker besöka samt för hemresan (p. 1),
om det kan antas att utlänningen under vistelsen i Sverige eller i något
annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller
bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant (p. 2),
om utlänningen på grund av tidigare ådömt fängelsestraff kan antas
komma att begå brott i Sverige eller annat nordiskt land (p. 3), om det
kan antas att utlänningen kommer att bedriva sabotage, spioneri eller
olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller annat nordiskt land (p. 4),
eller om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske (p. 5). Enligt andra
stycket kan en utlänning vidare avvisas om det har begärts av ett annat
nordiskt land och det kan antas att utlänningen beger sig till det landet.
Avvisning på materiell grund far - till skillnad från avvisning på formell
grund - inte ske senare än tre månader efter utlänningens ankomst till
landet, och inte heller om utlänningen innehar visering eller
uppehållstillstånd.
Regeringens förslag: En ny formell grund för avvisning, som motsvarar
inresevillkoren i artikel 5 i Schengenkonventionen, förs in i 4 kap. 1 §
utlänningslagen (1989:529).
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) pekar på
möjligheten för en Schengenstat att tillåta inresa till det egna territoriet på
grund av internationella förpliktelser och betonar 1951 års konvention
angående flyktingars rättsliga ställning, (Genévekonventionen eller
Prop. 1999/2000:64
70
flyktingkonventionen). EU-kritiska rådet anför att det inte föreligger
någon automatisk skyldighet för svenska myndigheter att avvisa en
person som upptagits på spärrlista. Remissinstanserna i övrigt har
tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslagen i promemorian men
har inte berört denna fråga särskilt.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i Schengenkonventionen
följer att Sverige och övriga Schengenstater åtar sig en skyldighet att
vägra tillträde bl.a. för en utlänning som förts upp på spärrlistan, såvida
inte någon av de ovan beskrivna undantagssituationema föreligger då en
stat får medge utlänningen inresa som är begränsad till det egna
territoriet. Utlänningslagens regler om avvisning innehåller ett flertal
bestämmelser som tillåter att inte bara svenska intressen beaktas utan
även att motsvarande intressen hos de övriga nordiska länderna tas till
vara. Detta följer av det nordiska samarbetet och det gemensamma pass-
kontrollområdet. Det saknas dock i dag en möjlighet att ta motsvarande
hänsyn till de icke-nordiska Schengenstatemas intressen. De materiella
villkor som konventionen ställer upp för inresa, däribland inbegripet de
grunder som kan motivera att en utlänning förs upp på spärrlistan,
stämmer i huvudsak överens med de avvisningsgrunder som i dag finns
intagna i utlänningslagen. För att helt kunna svara mot konventionens
krav måste dock de nuvarande bestämmelserna i utlänningslagen ändras.
Regeringen föreslår att det sker genom att det till lagens formella
avvisningsbestämmelser fogas en ny bestämmelse som, i samtliga de fall
som avses i artikel 5.2, ger en motsvarande formell möjlighet att neka en
utlänning inresa till det gemensamma Schengenterritoriet och avvisa
honom eller henne från Sverige.
Bland de villkor för inresa som uppställs i artikel 5.1 kan särskilt
nämnas fall då utlänningen är registrerad på spärrlista, något som innebär
att den registrerande staten ansett utlänningen utgöra ett hot mot allmän
ordning eller säkerhet eller mot statens säkerhet, eller att utlänningen
varit föremål för en åtgärd som innebär avvisning eller motsvarande och
som medför förbud att resa in i det landet (artikel 96.2-3). I dessa fall
torde avvisning med stöd av utlänningslagens nuvarande bestämmelser
inte alltid vara möjlig. Som framgått ovan finns det dock möjlighet för
svenska myndigheter att tillåta en utlänning som har förts upp på
spärrlista att få resa in på svenskt territorium.
Artikel 5.2 i Schengenkonventionen föreskriver att inresa skall vägras
en utlänning som inte uppfyller inresevillkoren, om inte undantag görs
enligt fortsättningen i artikeln. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § UtlL däremot
stadgar att en utlänning får avvisas enligt vad som anges i paragrafen. De
hänsyn som skall tas till följd av undantagen i artikel 5.2 skiljer sig inte i
sak från de hänsyn och det mått av handlingsfrihet i det enskilda fallet för
de tillämpande myndigheterna som följer av utlänningslagens
uttryckssätt. Regeringen anser därför inte att det strider mot
konventionens krav att bibehålla utlänningslagens uttryckssätt att en
utlänning far avvisas i angivna fall.
Avvisning sker dock inte i alla fall trots att förutsättningarna härför
finns. I 2 kap. 5 § UtlL anges i vilka fall som uppehållstillstånd får
bifallas efter inresan till Sverige. Så är bl.a. fallet om utlänningen har rätt
till asyl, är skyddsbehövande eller om det föreligger humanitära skäl.
Prop. 1999/2000:64
71
Enligt 3 kap. 3 § anses en utlänning som skyddsbehövande bl.a. om han
eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller flyr på grund av en väpnad
konflikt. Om utlänningen söker asyl eller skydd här i landet har han eller
hon således normalt rätt att stanna i landet under den tid som ansökan
prövas. I vissa fall gäller detsamma när ansökan om uppehållstillstånd
grundas på familjeåterförening.
Artikel 10.1 i Schengenkonventionen föreskriver att en enhetlig visering
skall införas och gälla för inresa till samtliga Schengenstaters territorium.
En sådan enhetlig visering får beviljas för vistelse som omfattar högst tre
månader. En Schengenvisering kan, enligt artikel 11.1.a, bl.a. vara en
inresevisering och gälla för en eller flera inresor, varvid varken tids-
längden för en oavbruten vistelse eller den totala tidslängden för flera på
varandra följande vistelser får överstiga tre månader per halvår räknat
från det första inresedatumet.
Det åligger den utlänning som söker visering att på begäran motivera
sin ansökan om inresa. För exempelvis resor av yrkesmässig karaktär kan
det krävas att den sökande visar upp inbjudan från företag eller
myndigheter och för resor i studie- eller annat utbildningssyfte att intyg
om registrering vid en läroanstalt kan uppvisas. För turistresor eller andra
privata resor kan erfordras en inbjudan, handlingar som styrker logi eller
bekräftelser av gruppresebokning eller returbiljetter. I samtliga fall gäller
dessutom att utlänningen skall ha tillräckliga medel för sitt uppehälle
under vistelsen samt för återresan.
I fråga om villkor för säkerhet föreskriver artikel 5.1.e att en utlänning
som vill resa in i Schengenterritoriet inte far utgöra ett hot mot den
allmänna ordningen, den nationella säkerheten eller någon av Schengen-
statemas internationella förbindelser - vare sig för egen del eller genom
något som han eller hon medför. Ett sådant hot kan föreligga exempelvis
om utlänningen har dömts för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse
eller annan frihetsberövande påföljd i ett år eller mera, eller om det finns
grundad anledning anta att utlänningen har begått grova brott - däri
inbegripet narkotikabrott omnämnda i artikel 71. Ett annat exempel är att
utlänningen avser att begå någon sådan handling inom Schengen-
territoriet, eller om han eller hon har varit föremål för ett avlägsnande
som förenats med återreseförbud eller motsvarande. Detta korresponderar
med de kriterier som uppställs i artikel 96.2 och 96.3 om grund för
sådana beslut av domstol eller administrativ myndighet, som kan leda till
att en utlänning förs upp på spärrlista i Schengens informationssystem.
En Schengenvisering far, enligt artikel 15, i princip endast beviljas den
som uppfyller inresevillkoren som anges i artikel 5. För det fall en
Schengenstat trots detta vill bevilja visering kan detta, enligt artikel 16,
göras av samma skäl som sägs i artikel 5.2. Så kan vara fallet när en
Schengenstat av humanitära skäl, i eget intresse eller på grund av
internationella förpliktelser vill utfärda en visering trots att de villkor för
inresa som anges i artikel 5.1 inte är uppfyllda. Viseringen skall i sådana
Prop. 1999/2000:64
72
fall, på motsvarande sätt som föreskrivs i artikel 5 beträffande inresa,
begränsas till den staten och övriga Schengenstater skall informeras. I
artikel 10.3 föreskrivs därför en möjlighet för den stat som utfärdar en
visering att begränsa viseringens territoriella giltighet. En visering med
begränsad territoriell giltighet är en nationell visering och berättigar inte
innehavaren att med stöd av artikel 19 i konventionen röra sig fritt inom
hela Schengenterritoriet.
EU har år 1995 beslutat om en enhetlig utformning av visumhandlingar
som skall gälla för samtliga medlemsstaters viseringar (rådets förordning
(EG) 1683/95 om en enhetlig utformning av visumhandlingar, EGT L
164, 14.7.1995, s. 1). Den enhetliga viseringen enligt artikel 10 beviljas
därför med användande av EU:s viseringsmärke.
Beslut om visering meddelas av Statens invandrarverk och i vissa fall av
Utrikesdepartementet. Regeringen och, efter regeringens bemyndigande,
Invandrarverket far ge andra myndigheter rätt att besluta om viseringar (2
kap. 7 § UtlL). Med stöd av denna bestämmelse har beslutanderätten i
stor utsträckning delegerats till svenska beskickningar och konsulat.
En utlänning som är medborgare i en icke-nordisk stat och som vistas i
Sverige i mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd. Den som har en
giltig visering är dock undantagen från kravet på uppehållstillstånd.
Visering får beviljas för högst tre månader, om inte regeringen föreskrivit
annat (2 kap. 1 § UtlL). Av 2 kap. 9 § UtlF framgår att visering över-
stigande tre månader far beviljas för diplomatpersonal. I övrigt far
viseringar för längre tid än tre månader, dock högst ett år, beviljas om det
föreligger särskilda skäl (2 kap. 6 § UtlF).
6.5.3 Överväganden och förslag
• En bestämmelse som innebär att en s.k. enhetlig visering som har
utfärdats av en behörig myndighet i en Schengenstat gäller i Sverige
förs in i 2 kap. 7 a § utlänningslagen (1989:529).
• Regeringen ges möjlighet att ingå avtal med en annan Schengenstat
om att den staten skall representera Sverige vid beviljande av
viseringar.
Prop. 1999/2000:64
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorians förslag nämnde dock inte särskilt rätten för en
myndighet i en annan Schengenstat att utfärda en svensk enhetsvisering.
Remissinstanserna: Folkrörelsen Nej till EU anför på ett generellt
plan att beslutanderätt och myndighetsutövning inte bör överlåtas till
utländska organ. Remissinstanserna i övrigt har tillstyrkt eller inte haft
någon erinran mot promemorians förslag men har inte berört frågan
särskilt.
73
Skälen för regeringens förslag: Artikel 10 i Schengenkonventionen
innebär att en Schengenvisering som utfärdats av behörig myndighet i en
Schengenstat skall gälla för inresa såväl i Sverige som i alla övriga
Schengenstater. Rent tekniskt skulle detta vara möjligt att genomföra på
så sätt att en utlänning som har en giltig visering utfärdad i en annan
Schengenstat undantas från viseringskravet vid inresa i Sverige. I ett
sådant fall förändras inte den grundläggande principen att det endast är
en svensk myndighet som har rätt att utfärda viseringar som är giltiga för
inresa i Sverige. En sådan lösning ligger dock inte i linje med de
intentioner som Schengensamarbetet vilar på.
Avsikten är att samtliga Schengenstater skall införa en enda enhetlig
visering och att denna skall gälla för inresa till samtliga staters
territorium. Det är därför nödvändigt att även myndigheter i andra
Schengenstater ges rätt att utfärda viseringar som har samma giltighet
vad gäller rätten till inresa och vistelse i Sverige som en visering som är
utfärdad av en svensk myndighet. En sådan rätt för andra Schengenstaters
myndigheter måste regleras i lag. Regeringen föreslår därför att det i 2
kap. 7 a § UtlL införs en ny bestämmelse som innebär att viseringar som
utfärdas med stöd av Schengenkonventionen av behöriga myndigheter i
en annan Schengenstat gäller även i Sverige. En utländsk myndighets
beslut om visering blir giltigt i Sverige inte bara i fall då en annan
Schengenstats myndighet utfärdar en egen enhetsvisering som kommer
att gälla i Sverige. Det kan i vissa fall också komma i fråga att en annan
Schengenstats myndigheter utfärdar en svensk enhetsvisering. En
Schengenvisering skall utfärdas av den stat som är resans huvudmål.
Sverige saknar diplomatisk representation i ett antal länder. I många av
dessa länder finns dock diplomatisk representation för någon eller några
andra Schengenstater. Sverige bör då kunna ingå en överenskommelse
med en annan Schengenstat om att den staten representerar Sverige i
landet. Regeringen föreslår att det i utlänningslagen förs in en
bestämmelse om att regeringen skall kunna ingå överenskommelse med
en annan Schengenstat om att en behörig myndighet i den staten far
bevilja svenska enhetsviseringar. På motsvarande sätt kommer Sverige att
ingå överenskommelser om att åta sig representation för andra
Schengenstater i länder där de inte har någon diplomatisk representation.
I och med detta är det inte längre en fråga enbart för svenska
myndigheter att ta ställning till vilka utlänningar som skall ges rätt att
resa in i landet. Detta innebär ett principiellt nytt synsätt för de svenska
myndigheter som beslutar om viseringar. På motsvarande sätt har de
utfärdande myndigheterna i andra Schengenstater skyldighet att beakta
svenska intressen när de beviljar viseringar som gäller i Sverige.
Överlämnande av myndighetsutövning
Beviljande av visering är ett beslut som innefattar myndighetsutövning.
Genom den föreslagna ändringen i utlänningslagen överlåts myndighets-
utövning till utländska organ, varför riksdagens beslut bör, som Lagrådet
påpekat, fattas med iakttagande av bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde
stycket regeringsformen.
Prop. 1999/2000:64
74
Artikel 25 i Schengenkonventionen behandlar frågor om uppehålls-
tillstånd för personer som är registrerade på den s.k. spärrlistan enligt
artikel 96. När en Schengenstat avser att utfärda ett uppehållstillstånd till
en utlänning som finns upptagen på spärrlista, skall den tillståndsgivande
staten forst rådgöra med den Schengenstat som gjort registreringen, den
rapporterande staten. Därvid skall hänsyn tas till den rapporterande
statens intressen. Uppehållstillstånd får meddelas om det finns starka skäl
for detta, t.ex. av humanitärt slag eller till följd av internationella
förpliktelser. Viktiga exempel på sådana internationella förpliktelser är
flyktingkonventionen, FN:s konvention mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt den
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Artikel 25 påverkar
alltså inte utländska medborgares rätt att vistas i Sverige om grunden för
vistelsen följer av en internationell förpliktelse. Vidare innehåller
utlänningslagen bestämmelser om rätt till vistelse på grund av humanitära
skäl eller som skyddsbehövande i övrigt. Detta innebär inte heller att
Schengenstatemas åtaganden enligt Dublinkonventionen förhindras.
I det motsatta fallet, då ett land rapporterar en person på spärrlistan
som redan har beviljats uppehållstillstånd i någon Schengenstat, skall den
stat som beviljat uppehållstillståndet ta ställning till om det finns skäl att
återkalla detta. Om så inte sker, skall den rapporterande staten vidta
åtgärder för att återkalla rapporten i Schengens informationssystem, men
far låta registrera utlänningen på en egen nationell spärrlista.
12 kap. 9 och 11-12 §§ UtlL anges i vilka fall visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd får återkallas. En viktig grund för återkallelse är att
utlänningen lämnat felaktiga uppgifter om sin identitet eller något annat
förhållande. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 februari 1998
(prop. 1997/98:36, bet. 1997/98:SfU7, rskr. 1997/98:114, SFS
1997:1224) har möjligheterna till återkallelse på grund av oriktiga
uppgifter ändrats. Återkallelse far enligt de nya reglerna ske, om
utlänningen lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit uppgifter av betydelse
för att få tillståndet. Vidare har en bestämmelse införts som innebär att
återkallelse av ett uppehållstillstånd endast far ske om det föreligger
synnerliga skäl när utlänningen har vistats i landet mer än fyra år med
uppehållstillstånd då frågan om återkallelse väcks. Återkallelse är även
möjlig om det finns andra särskilda skäl, i fråga om uppehållstillstånd
dock endast om utlänningen ännu inte rest in i Sverige. Vid bedömningen
av om ett uppehållstillstånd bör återkallas skall hänsyn tas till
utlänningens anknytning till det svenska samhället och till om andra
humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas.
Ett uppehållstillstånd kan vidare återkallas på grund av utlänningens
bristande vandel, dock endast om frågan väckts innan utlänningen varit
Prop. 1999/2000:64
75
bosatt i Sverige i tre år med uppehållstillstånd (2 kap. 11 § första stycket
2 UtlL). Syftet är att det under den första tiden av utlänningens
bosättning här skall vara möjligt att vägra tillstånd för fortsatt vistelse om
det finns allvarliga anmärkningar i fråga om utlänningens levnadssätt.
Det kan särskilt nämnas att ett uppehållstillstånd kan återkallas enligt 2
kap. 11 § första stycket 3 UtlL, inte bara om det kan antas att där avsedd
verksamhet riktas mot Sverige utan även om sådan verksamhet antas
riktas mot något annat nordiskt land. Ett permanent uppehållstillstånd
slutligen skall återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör (2
kap. 12 § UtlL).
Frågor om återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas
av Statens Invandrarverk. Återkallelse av visering beslutas av den
myndighet som meddelat viseringen eller av Invandrarverket. Invandrar-
verkets beslut om återkallelse av uppehållstillstånd kan överklagas till
Utlänningsnämnden. Beslut om återkallelse av arbetstillstånd kan
överklagas under förutsättning att frågan om tillstånd har behandlats i
samband med ett beslut om utvisning. I vissa situationer kan ett ärende
överlämnas till regeringen för avgörande. Ett uppehållstillstånd eller en
visering som meddelats av Utrikesdepartementet får endast återkallas av
departementet.
Regeringens förslag: En ny grund för återkallelse av uppehållstillstånd,
som innebär att återkallelse får ske i fall som avses i artikel 25 i
Schengenkonventionen - om utlänningen har rapporterats på spärrlista
enligt artikel 96 - förs in i 2 kap. 10 § utlänningslagen (1989:529).
Prop. 1999/2000:64
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund finner det anmärknings-
värt att ett starkt nationellt intresse i en annan Schengenstat, att en person
inte skall beviljas uppehållstillstånd i det landet skall vara tillräckligt för
att återkalla ett uppehållstillstånd i Sverige. EU-kritiska rådet betonar att
det klart skall framgå att svenska myndigheter självständigt bör kunna
granska grunden för att en person uppförts på spärrlistan. Remiss-
instanserna i övrigt har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot
förslagen i promemorian men har inte berört frågan särskilt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vad som utvecklas nedan
behöver utlänningslagen kompletteras med en regel om återkallelse av
uppehållstillstånd för den person som förts upp på spärrlistan i SIS. I och
med detta tillskapas en möjlighet att återkalla uppehållstillstånd enligt
artikel 25 i Schengenkonventionen, när det bedöms vara erforderligt med
beaktande av de bakomliggande skälen till att vederbörande förts upp på
spärrlista.
De svenska bestämmelserna om återkallelse av uppehållstillstånd är
huvudsakligen utformade från ett nationellt perspektiv. De syftar till att
göra det möjligt att hindra att utlänningar som förbrutit sig mot främst
viktiga svenska intressen fortsätter att vistas här i landet. Bestämmelserna
i artikel 25 i Schengenkonventionen skall däremot ses mot en delvis
76
annan bakgrund och de har ett annat syfte. Bestämmelserna avser att
tillgodose en stats intresse av att en icke önskvärd utlännings vistelse i
det landet förhindras, men de riktas i första hand inte mot utlänningens
vistelse i det land som inte önskar att utlänningen skall medges inresa,
utan mot utlänningens vistelse i en annan Schengenstat. En utlänning
som har uppehållstillstånd i en Schengenstat kan i princip röra sig fritt
inom hela Schengenterritoriet (jfr. art. 21.1). Därför kan en Schengenstat
ha intresse av att en utlänning som inte är önskvärd där inte heller tillåts
uppehålla sig i en annan Schengenstat. Det intresse som en Schengenstat
i första hand skall tillgodose, när den tillämpar artikel 25, är således inte
enbart det egna nationella intresset utan i stället intresset i den stat som
registrerat utlänningen på spärrlista och i övriga Schengenstater. Sett ur
svensk synvinkel innebär detta inte helt ett nytt synsätt. Liknande
hänsynstaganden görs i dag i forhållande till de nordiska länderna. För att
folja våra åtaganden enligt artikel 25 i Schengenkonventionen krävs
emellertid att utlänningslagens bestämmelser om återkallelse av
uppehållstillstånd ändras, så att en formell grund ges för återkallelse av
uppehållstillstånd i dessa fall. Regeringen föreslår därför att en
bestämmelse med detta innehåll förs in i utlänningslagen.
När Invandrarverket får information om att en utlänning som beviljats
uppehållstillstånd i Sverige forts upp på spärrlista av en annan
Schengenstat, skall verket ta ställning till om ett förfarande for att
återkalla uppehållstillståndet skall inledas. Situationen liknar den när
Invandrarverket i andra fall får information om en utlänning och skall ta
ställning till om någon åtgärd, exempelvis att inleda ett återkallelse-
forfarande, skall vidtas eller ej. Det är således inte fråga om att verket i
samtliga fall när det fatt information enligt artikel 25 skall ta upp frågan
om återkallelse av uppehållstillståndet. Däremot måste Invandrarverket
alltid underrätta den andra Schengenstaten om vilka åtgärder som
vidtagits med anledning av den erhållna informationen, dvs. om ett
återkallelseforfarande inletts och vad detta lett till eller om
Invandrarverket inte vidtar någon åtgärd. Om den svenska myndigheten
inte vidtar någon åtgärd far den andra Schengenstaten ta ställning till om
utlänningen skall foras upp på en nationell spärrlista, i enlighet med
förfarandet i artikel 25.
I de fall en utlänning har beviljats uppehållstillstånd i Sverige krävs det
mycket starka skäl for att återkalla detta. Sverige skall inte göra avkall på
denna grundläggande princip och inte heller på det skydd och den rätt till
bosättning som utlänningslagstiftningen ger. Schengensamarbetet innebär
dock en skyldighet att beakta även övriga Schengenstaters gemensamma
intressen. En lämplig avvägning mellan dessa bägge intressen måste
därför göras. För Sveriges del torde ett deltagande i Schengensamarbetet
i detta hänseende i praktiken innebära att endast ett mycket starkt
nationellt intresse i en annan Schengenstat att en utlännings uppehålls-
tillstånd här återkallas i vissa fall kan leda till att detta far ses som ett
tillräckligt starkt skäl även för Sveriges del att återkalla uppehålls-
tillståndet. De tillämpande myndigheterna har här att göra en bedömning
i varje enskilt fall om så skall ske eller ej. Det skall i sammanhanget
också noteras att Schengenkonventionen inte innebär någon skyldighet
att återkalla ett uppehållstillstånd. Den registrerande Schengenstatens
Prop. 1999/2000:64
77
intressen kan enligt artikel 25 även tillgodoses genom att den staten
registrerar utlänningen på en nationell spärrlista. I sådant fall kan
utlänningen, enligt artikel 21, röra sig fritt i alla andra Schengenstater
utom den stat där han eller hon har registrerats på spärrlista.
Artikel 27.1 i Schengenkonventionen innehåller bl.a. en förpliktelse för
Schengenstaterna att i sina respektive nationella lagstiftningar införa
lämpliga sanktioner mot den som i vinstsyfte hjälper eller försöker hjälpa
utlänningar att resa in i eller vistas på en Schengenstats territorium i strid
med gällande bestämmelser rörande utlänningars inresa eller vistelse i
den berörda staten. Enligt artikel 27.2 skall en Schengenstat som far
kännedom om sådan verksamhet riktad mot en annan Schengenstat
underrätta sistnämnda stat om förhållandet. Anmodas en Schengenstat av
en annan Schengenstat att väcka åtal för gärningar på den senare statens
område skall, enligt artikel 27.3, överträdelsen av nationella
bestämmelser styrkas.
I 10 kap. 2 a § UtlL finns bestämmelser om straff för den som hjälper till
vid olovlig inresa samt försök och förberedelse till sådant brott. I
paragrafen föreskrivs att den som hjälper en utlänning att komma in i
Sverige i strid med föreskrifter i utlänningslagen eller en författning som
utfärdats med stöd av den lagen, döms till fängelse i högst sex månader
eller, när omständigheterna är mildrande, till böter. Är brottet grovt,
döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas bl.a. om gärningen utförts mot ersättning. Även
försök eller förberedelse till sådant brott är straffbart enligt
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Enligt 10 kap. 3 §
utlänningslagen kan den som i vinstsyfte, genom att dölja en utlänning
eller genom någon annan sådan åtgärd, försöker att hindra verkställighet
av ett beslut om utvisning eller avvisning dömas till fängelse i högst ett år
eller, när omständigheterna är mildrande, till böter. Enligt 10 kap. 5 §
UtlL kan vidare den som i vinstsyfte planlägger eller organiserar
verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige
utan pass eller de tillstånd som krävs för inresa i Sverige, dömas till
fängelse i högst fyra år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter
eller fängelse i högst sex månader. Även den som hjälper en utlänning att
resa till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för inresa i Sverige
döms för medhjälp till brott om denne insåg eller hade skälig anledning
anta att resan anordnades i vinstsyfte genom sådan verksamhet som sägs
ovan.
Prop. 1999/2000:64
78
6.7.3
Överväganden och förslag
Prop. 1999/2000:64
• En ny straffbestämmelse förs in i 10 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529) för en utlänning som på ett otillåtet sätt passerar en yttre
gräns.
• En ny straffbestämmelse förs in i 10 kap. 3 a § utlänningslagen så att
även sådana handlingar som avses i Schengenkonventionen artikel 27,
vilka är riktade mot en annan Schengenstat än Sverige, blir straffbara.
Utredningens och promemorians förslag: Utredningens förslag i till
ändring i 10 kap. 2 § UtlL överensstämmer med regeringens.
Promemorian innehöll inte något förslag i aktuellt hänseende.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens
förslag. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande över promemorian
påpekat bristen att utlänningslagens nuvarande straffbestämmelser inte
omfattar handlingar enligt artikel 27 i Schengenkonventionen som är
riktade mot en annan Schengenstat.
Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. 1 § UtlF föreskrivs att en
utlänning, utan tillstånd av Statens invandrarverk, länsstyrelse eller
polismyndighet, inte får resa in eller ut från svenskt landterritorium via
andra orter än sådana där passkontroll är anordnad. Enligt 5 kap. 2 § UtlF
får en utlänning inte resa in på svenskt landterritorium från något av de
övriga nordiska länderna eller resa ut till något av dessa länder på annan
ort än en passkontrollort eller en sådan ort som har bestämts av
Rikspolisstyrelsen efter samråd med numera Tullverket, Statens
Invandrarverk och länsstyrelsen. Bestämmelser om passkontrollorter
finns i 5 kap. 3 § UtlF. Efter tillstånd av en polismyndighet eller Tull-
verket far en utlänning resa in från eller resa ut till Danmark, Finland
eller Norge även på annan ort. Enligt den nuvarande straffbestämmelsen i
10 kap. 2 § 1 UtlL döms en utlänning som, i annat avseende än
beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller
arbetstillstånd, överträder en bestämmelse i den lagen eller vad som har
föreskrivits med stöd av lagen. Det är i dag inte helt säkert vilka
gärningar som omfattas av den nämnda bestämmelsen i utlänningslagen
och om otillåtet passerande av den svenska gränsen därmed är straffbart.
Utredningen om ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU) har pekat på de olägenheter som finns med tillämpningen av
stadgandet, och föreslagit att den nuvarande straffbestämmelsen i 10 kap.
2 § 1 UtlL ersätts med en straffbestämmelse som uttryckligen stadgar
straff för den som på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns. NIPU:s
förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Det är i dag inte klart
när lagstiftning grundad på dess förslag kan träda i kraft.
I artikel 3.2 i Schengenkonventionen stadgas en skyldighet för
Schengenstaterna att införa påföljder mot den som på ett otillåtet sätt
passerar en yttre gräns. Sverige måste för att svara mot konventionens
krav införa en straffsanktionering av otillåten gränspassage. Det är därför
inte möjligt att avvakta den slutliga beredningen av NIPU:s förslag.
Regeringen föreslår därför, i avvaktan på den fortsatta beredningen av
79
NIPU:s förslag, att 10 kap. 2 § UtlL kompletteras med en ny bestäm-
melse angående otillåten gränspassage av det slag som NIPU förordat.
I utlänningslagen finns bestämmelser i 10 kap. 2 a och 3 §§ som vad
gäller beskrivningen av den straffbara gärningen svarar mot innehållet i
Schengenkonventionens artikel 27. Utlänningslagens bestämmelser
motsvarar därmed de krav som kan ställas på Sverige vad avser
kriminalisering av handlingar varigenom utlänningar olovligen reser in i
eller vistas i landet. Bestämmelserna i utlänningslagen omfattar dock
endast handlingar vilka är riktade mot Sverige och syftar till inresa i
landet i strid mot svenska bestämmelser. Artikel 27 innebär därutöver att
sanktionerna i fråga även skall kunna riktas mot personer vars
motsvarande verksamhet är riktad mot en annan Schengenstat. För att
Sverige, i enlighet med vad som krävs enligt konventionen, skall kunna
vidta sanktioner med anledning av handlingar som riktats mot en annan
Schengenstat, behöver utlänningslagens straffbestämmelser kompletteras
med en bestämmelse så att även handlingar riktade mot en annan
Schengenstat omfattas. Regeringen föreslår därför att en sådan
bestämmelse förs in i utlänningslagen. Den nya bestämmelsen innebär
inte någon förändring i sak av de handlingar som utgör det straffbara
handlandet. Det är endast fråga om att dessa handlingar, på motsvarande
sätt som i dag gäller i förhållande till Sverige, kan riktas även mot en
annan Schengenstat.
Artikel 27.3 föreskriver att, om en Schengenstat på grund av brott mot
sin egen lagstiftning, anmodar en annan Schengenstat att väcka åtal för
sådana handlingar som avses i artikel 27.1, skall den anmodande staten
genom en officiell anmälan eller genom intygande av behöriga
myndigheter styrka vilka lagbestämmelser som har överträtts. En
handling som avses i artikel 27.1 kommer, när alla Schengenstater infört
sådan lagstiftning, framdeles att vara straffbar i samtliga Schengenstater,
oavsett på vilken stats territorium den begåtts. I vissa fall kan det vara
lämpligast att lagföringen sker i den stat mot vilken gärningen riktats och
inte där gärningen begåtts. För Sveriges vidkommande innebär detta att
lagföring kan tänkas äga rum för gärningar som riktats mot Sverige men
som har begåtts utomlands i en annan Schengenstat. I sådana fall torde
det stå klart att brottet kan prövas i Sverige med stöd av 2 kap. 3 § 4
brottsbalken. Detta medför inte någon förändring mot vad som gäller i
dag.
Prop. 1999/2000:64
Det polisiära samarbetet är en del av de s.k. kompensatoriska åtgärder
som syftar till att göra det möjligt att avskaffa personkontrollen vid de
inre gränserna. Samarbetet har emellertid också ett egenvärde i det att
samarbetet och kontakterna mellan medlemsländernas myndigheter för-
djupas och förstärks. Schengenkonventionens bestämmelser om det
80
polisiära samarbetet är inriktade på att förebygga och utreda brott, och
avser såväl informationsutbyte som operativ samverkan.
Informationsutbytet skall som huvudregel ske mellan centrala organ,
för Sveriges del Rikspolisstyrelsen. I brådskande fall finns dock möjlig-
heter till direktkontakter mellan myndigheter. Det finns också möjlighet
att genom bilaterala avtal placera personal hos en annan stats myndig-
heter, s.k. sambandsmän. Dessa har stödjande och rådgivande uppgifter,
och far således inte utöva självständiga polisiära uppgifter.
Det direkta operativa polisiära samarbetet omfattar fortsatt förföljande
över gräns och fortsatt övervakning över gräns, fortsättningsvis benämnt
gränsöverskridande förföljande och övervakning. Vidare finns bestäm-
melser om hotellkontroll, vilket innebär att innehavare av hotell,
pensionat, campingplatser, marinor o.d. skall se till att alla utländska
gäster fyller i ett registreringskort och styrker sin identitet. Uppgifterna
skall kunna användas bl.a. för brottsutredningar eller för att spåra
efterlysta eller försvunna personer.
Schengenkonventionens regler om gränsöverskridande övervakning och
förföljande - dvs. möjligheter för polismän och andra tjänstemän att
skugga eller följa efter en misstänkt brottsling som beger sig in i ett annat
Schengenland - finns i artiklarna 40-43.
Dessa regler gör det möjligt att mer heltäckande bekämpa den gräns-
överskridande brottsligheten, och kompletterar reglerna om ömsesidig
rättslig hjälp och utlämning genom att bl.a. bidra till att utlämning kan
komma till stånd. I några fall kan det i stället bli aktuellt att lagföring
eller verkställighet av ett utdömt straff förs över till en annan stat.
En förutsättning som i princip gäller för både gränsöverskridande
förföljande och gränsöverskridande övervakning, är att det brott som den
förföljde eller övervakade är misstänkt för kan föranleda utlämning. Det
betyder för Sveriges del i förhållande till de nordiska grannländerna att
det krävs brott på vilket fängelse finns i straffskalan i den ansökande
staten, och i förhållande till övriga länder för närvarande brott varpå
fängelse i mer än ett år finns i den svenska straffskalan. Det krävs alltså
inte en bedömning att utlämning skall komma till stånd i det enskilda
fallet, utan den lagstadgade straffskalan är avgörande. Det förhållandet att
de flesta stater i regel inte lämnar ut sina egna medborgare utgör
följaktligen inte hinder mot gränsöverskridande övervakning eller
förföljande. I det sammanhanget bör även nämnas att om en utlämning i
ett sådant fall inte kommer till stånd, kan det finnas vissa möjligheter för
den stat dit den flyende begett sig att överta lagföringen av en misstänkt
respektive verkställigheten av ett utdömt straff.
Gränsöverskridande övervakning aktualiseras om polisen i en
Schengenstat som ett led i en pågående utredning om brott övervakar
(skuggar) en person som är misstänkt för ett brott av viss svårhetsgrad,
och den personen ger sig in på en annan Schengenstats (mottagande stat)
territorium. Under de förutsättningar som anges i Schengenkonventionen
får de polismän och därmed jämställda tjänstemän som utför över-
vakningen fortsätta att göra det även på den mottagande statens område.
Prop. 1999/2000:64
81
Se vidare avsnitt 7.4.1. Det finns anledning att framhålla att arbets-
metoden med kontrollerade leveranser inte kommer att användas inom
ramen för gränsöverskridande övervakning, eftersom en kontrollerad
leverans alltid sker på den mottagande statens ansvar.
Gränsöverskridande förföljande är ett mer ingripande förfarande än
gränsöverskridande övervakning. En Schengenstats polismän får i vissa
fall följa efter en flyende över en landgräns in till en grannstat som är
ansluten till Schengensamarbetet. Det huvudsakliga syftet med för-
följandet skall vara att säkerställa ett utlämningsförfarande till den
Schengenstat varifrån förföljandet upptogs. Inom ramen för de artiklar
som reglerar gränsöverskridande förföljande och övervakning finns vissa
möjligheter för de enskilda staterna att välja hur den gränsöverskridande
verksamheten skall utformas på det egna territoriet. Sverige har i
samband med underteckandet av avtalet om Sveriges anslutning till
Schengenkonventionen avgett en förklaring som innebär att de utländska
tjänstemännen från Finland och Norge i samband med gränsöver-
skridande förföljande får frihetsberöva och kroppsvisitera den efterföljde
m.m. Se vidare avsnitt 7.4.1.
Slutligen kan nämnas att det i Schengenkonventionen föreskrivs att
utländska tjänstemän som utövar gränsöverskridande verksamhet alltid
skall följa dels nationell rätt i den stat de befinner sig dels lokala
myndigheters instruktioner. Se vidare avsnitt 7.5.1.
För att komplettera Schengenkonventionens bestämmelser och för att
möjiggöra ett smidigt samarbete när Öresundsförbindelsen öppnas för
trafik i juli 2000, har Sveriges och Danmarks regeringar ingått ett avtal
om polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
Även det avtalet reglerar informationsutbyte och operativt samarbete.
Det senare går i vissa avseenden längre än Schengenkonventionens
regler, men principerna är desamma. Detta är i överensstämmelse med
Schengenkonventionen, som på flera områden tillåter längre gående
bilaterala avtal. Avtalet presenteras utförligt i avsnitt 5.
Både Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbets-
avtalet innehåller regler om operativt samarbete, där polismän och andra
tjänstemän från en stat tillåts agera på en annan stats territorium. Inom
ramen för gränsöverskridande övervakning och förföljande tillåts andra
staters polismän att
• övervaka (skugga) misstänkta brottslingar (se avsnitt 7.4.1),
• följa efter misstänkta eller dömda brottslingar samt vissa andra
personer (se avsnitt 7.4.1),
• omhänderta förfölj da personer (se avsnitt 7.5.1),
Prop. 1999/2000:64
82
• kroppsvisitera efterföljda personer (se avsnitt 7.5.1), samt
• omhänderta föremål (se avsnitt 7.5.1).
Det svensk-danska polissamarbetsavtalet tillåter därutöver att danska
polismän på det svenska territoriet på Öresundsförbindelsen ingriper för
att avvärja hot mot den allmänna ordningen och säkerheten (se avsnitt
7.4.2).
Svenska polismän i Sverige har befogenhet både att skugga misstänkta
brottslingar och att följa efter och gripa misstänkta eller dömda brotts-
lingar respektive att omhänderta personer i vissa fall (se avsnitt 7.5.2).
Däremot finns inga bestämmelser som ger utländska polismän möjlighet
att utföra dessa åtgärder i Sverige.
Prop. 1999/2000:64
7.3.3 Överväganden och förslag
• En särskild lag införs som reglerar det gränsöverskrindade samarbetet
i polisiära frågor, lagen om internationellt polisiärt samarbete.
• Den nya lagen reglerar dels samarbete med stater som deltar i
Schengensamarbetet och medlemsstater i EU som ansluter sig till
Schengen, dels annat internationellt konventionsbaserat polissam-
arbete (1 §).
• Den nya lagen utformas i huvudsak med utgångspunkt i Schengen-
konventionens och det svensk-danska polissamarbetsavtalets regler.
Promemoriornas förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Folkrörelsen Nej till EU har motsatt sig att
utländska poliser tillåts agera på svenskt territorium.
För att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden att låta utländska
tjänstemän utföra de åtgärder som följer av bestämmelserna i Schengen-
konventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet såvitt gäller
gränsöverskridande övervakning och förföljande, som kan komma att
innefatta myndighetsutövning, krävs lagreglering. Det krävs också lag-
reglering för att de utländska tjänstemännen i de avseenden som anges i
konventionen och avtalet skall likställas med svenska tjänstemän, t.ex.
vad gäller straffrättsligt ansvar och skydd samt skadeståndsfrågor.
En ny lag för det internationella polisiära samarbetet
De regler som behövs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt
Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet
avser de utländska tjänstemännens rätt att verka i Sverige för att utföra
83
gränsöverskridande förföljande och övervakning, att i förekommande fall
kunna omhänderta den förföljde och i samband därmed utföra kropps-
visitation samt belägga vederbörande med handfangsel och omhänderta
föremål. Reglerna bör även ange de skyldigheter som åläggs de utländska
tjänstemännen samt behandla deras straffrättsliga ställning m.m.
Det är av flera skäl inte lämpligt att i berörda avseenden likställa
utländska tjänstemän med svenska, genom att utsträcka vissa regler i
rättegångsbalken och andra författningar som innehåller bestämmelser
om polisiära tvångsmedel till att gälla även för utländska tjänstemän. De
befogenheter som utländska tjänstemän skall ges enligt Schengen-
konventionen är begränsade till att gälla under vissa angivna förut-
sättningar. De är vidare begränsade vad gäller åtgärder. En allmän
reglering om att vissa bestämmelser skulle vara tillämpliga även på
utländska tjänstemän, skulle därför behöva kompletteras med detaljregler
om under vilka förutsättningar detta skulle gälla. En sådan detaljreglering
är inte lämplig i mer allmänt hållna regelverk som rättegångsbalken,
polislagen m.fl.
Regeringen anser att det därför är mer ändamålsenligt att använda en
specialreglering och alltså meddela reglerna om det operativa polisiära
gränsöverskridande samarbetet i en särskild lag. Därigenom kan förut-
sättningar och avgränsningar när det gäller de utländska tjänstemännens
befogenheter och skyldigheter tydligt ges i ett sammanhang. Följaktligen
bör en ny lag införas - lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Lagens tillämpningsområde
Eftersom det huvudsakliga syftet med regleringen är att anpassa det
nuvarande regelverket till Schengenkonventionen, skall lagen i huvudsak
utformas med utgångspunkt i Schengenkonventionens regler. Hänsyn bör
emellertid också tas till att Schengensamarbetet har införlivats med EU
(se ovan avsnitt 4.3.1). Lagen skall därför lämna utrymme för samarbete
med, utöver dagens Schengenstater, alla medlemsstater i Europeiska
unionen som ansluter sig till Schengensamarbetet.
Samtidigt är det enligt regeringens uppfattning lämpligt att, när det
skapas en lag om polisiärt samarbete, i så stor utsträckning som möjligt
samla regler om internationellt polissamarbete i denna lag. (Se avsnitt
9.2.4.) Därtill kommer att det kan förutses att det polisiära samarbetet
inom EU kommer att utvecklas i framtiden. Den nya lagen skall således
göras tillämplig dels på stater som deltar i Schengensamarbetet och
medlemsstater i EU som ansluter sig till Schengensamarbetet, dels på
annat konventionsbaserat internationellt polissamarbete. Det bör dock
framhållas att inte allt polissamarbete skall regleras i den lagstiftning på
området som nu föreslås. Avsikten med den föreslagna lagen är således
inte att inskränka eller försvåra det redan pågående polisarbetet.
Vidare bör beaktas att konventionen om ömsesidigt bistånd och sam-
arbete mellan tullförvaltningar i EU (den s.k. Neapel Il-konventionen)
innehåller regler om gränsöverskridande operativt polisiärt samarbete.
Dessa regler liknar till sin tekniska uppbyggnad Schengenkonventionens.
De innehåller dock vissa materiella skillnader, nämligen att Neapel II-
konventionen enbart avser vissa typer av brott som har anknytning till
Prop. 1999/2000:64
84
tullens verksamhetsområde och att Neapel Il-konventionen öppnar for
gränsöverskridande förföljande över alla slags gränser och inte, som
Schengenkonventionen, endast över landgräns. Lagtexten bör utformas så
att den lätt kan modifieras eller användas för hänvisningar vid Sveriges
tillträde till Neapel Il-konventionen. Regeringen bedömer att Sverige
kommer att kunna ratificera konventionen under år 2000. Konventionen
beräknas kunna träda i kraft tidigast under hösten år 2000.
Den nya lagen blir, med undantag för en bestämmelse (se avsnitt
9.2.4), en specialreglering för vissa bestämda situationer som anges i
Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet.
Bestämmelserna om det gränsöverskridande samarbetet bör därför i stort
sett följa texterna i konventionen respektive avtalet.
7.4.1 Schengenkonventionens regler
Prop. 1999/2000:64
De brott som kan aktualisera gränsöverskridande övervakning enligt
huvudregeln är, som nämnts, brott som kan föranleda utlämning (se
avsnitt 7.1).
Gränsöverskridande övervakning med föregående samtycke från den
mottagande staten får ske utan begränsning i tiden eller till någon
geografisk zon. Den mottagande staten kan dock när som helst begära att
övervakningen skall upphöra.
Vid fara i dröjsmål far övervakningen fortsätta över gränsen till mot-
tagande stat även utan föregående samtycke. I sådana fall skall den mot-
tagande staten kontaktas senast i samband med gränsöverskridandet. Om
tillstånd till övervakningen inte ges inom fem timmar skall övervak-
ningen avbrytas.
Gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke kan endast
bli aktuell beträffande vissa särskilt angivna brott, som finns uppräknade
i artikel 40.7. Dessa är mord, dråp, våldtäkt, mordbrand, penning-
förfalskning, grov stöld och grovt häleri, utpressning, människorov och
tagande av gisslan, människosmuggling, narkotikabrott, brott mot lag-
bestämmelser angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom
användande av sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt
avfall.
Gränsöverskridande övervakning kan ske vid överskridande av alla
typer av gräns. Häri skiljer sig institutet i ett väsentligt avseende från
gränsöverskridande förföljande som bara får ske över landgräns. Detta
innebär att polismän och i vissa fall tulltjänstemän från alla Schengen-
stater kan utöva övervakning här i landet, exempelvis genom att följa
efter en person som anländer hit med flyg.
Varje Schengenstat skall ange vilka av statens tjänstemän som har
behörighet att genomföra fortsatt övervakning in på en annan
Schengenstats territorium. För svensk del är det polismän, tulltjänstemän
85
i de fall de har polisiära befogenheter samt kustbevakningstjänstemän i
samband med övervakning till sjöss som kan komma i fråga. Dessa
kategorier tjänstemän finns angivna i det svenska anslutningsavtalet.
För att gränsöverskridande förföljande enligt Schengenkonventionen
skall bli aktuellt krävs att den flyende
• har tagits på bar gärning för något av vissa brott eller för medhjälp till
ett sådant brott, eller
• har rymt från avtjänande av ett fängelsestraff, eller är häktad och har
rymt.
Enligt huvudregeln far förföljande ske först efter samtycke från den
mottagande staten. Dock far det ske utan samtycke om de förföljande
tjänstemännen inte hinner eller inte kan inhämta föregående samtycke.
Gränsöverskridande förföljande far även ske om behöriga myndigheter i
den mottagande staten inte har kunnat bege sig till platsen i tid för att ta
upp förföljandet. Den mottagande staten skall underrättas om förföljandet
senast i samband med att gränsen passeras.
Gränsöverskridande förföljande får endast ske över landgräns. Det
innebär för Sveriges del att gränsöverskridande förföljande endast kan bli
aktuellt i förhållande till Finland och Norge samt, när Öresunds-
förbindelsen har öppnats för trafik, även i förhållande till Danmark.
En Schengenstat har vissa valmöjligheter när det gäller fortsatt för-
följande inom dess territorium. Sverige har avgivit en förklaring som
innebär att vi i förhållande till Finland och Norge
• tillåter förföljande för brott och medhjälp till brott som kan föranleda
utlämning,
• inte ställer upp några begränsningar i tid och rum för förföljandet,
samt
• tillåter att förföljande tjänstemän omhändertar den flyende (prop.
1997/98:42, bet. 1997/98:JuU15, rskr. 1997/98:181).
Norges och Finlands regeringar har avgivit förklaringar av samma
innebörd som Sveriges. När Öresundsbron har färdigställts kommer
Sverige att ha landgräns även mot Danmark (se avsnitt 7.4.2).
Gränsöverskridande förföljande in i Sverige kan således aktualiseras av
brott som kan föranleda utlämning. Det innebär i förhållande till våra
nordiska grannländer brott på vilket fängelse kan följa i den ansökande
staten. Reglerna innebär inte att utlämning skall antas komma till stånd i
det enskilda fallet, utan det är den lagstadgade straffskalan för det miss-
tänkta brottet som är avgörande för när gränsöverskridande förföljande är
tillåtet (se avsnitt 7.1). Som exempel kan nämnas att norska poliser som
följer efter en flyende person in i Sverige inte skall behöva förvissa sig
om att den flyende inte är svensk medborgare, vilket ofta utgör hinder
mot utlämning. Om det senare skulle visa sig att den förföljde är svensk
medborgare och att det föreligger hinder mot utlämning, kan det finnas
möjlighet för svenska myndigheter att inleda förundersökning och överta
Prop. 1999/2000:64
86
lagföringen eller att verkställigheten av ett utdömt straff förs över till
Sverige.
De tjänstemän som Sverige har anmält som behöriga för att utföra
gränsöverskridande förföljande är polismän samt tulltjänstemän när de
har polisiära befogenheter.
Sveriges och Danmarks regeringar har, som redovisats i avsnitt 5, ingått
ett särskilt avtal om polisiärt samarbete som bl.a. har till syfte att
komplettera Schengenkonventionens bestämmelser, med anledning av att
Öresundsförbindelsen inom kort kommer att öppnas för trafik.
Såvitt gäller gränsöverskridande övervakning hänvisar avtalet till
Schengenkonventionens bestämmelser. Beträffande gränsöverskridande
förföljande däremot skiljer sig avtalet något från Schengenkonventionen
avseende de fall som kan aktualisera åtgärden. Vidare innehåller avtalet
en specialreglering av samarbetet på själva Öresundsförbindelsen.
Enligt artikel 8.1 får gränsöverskridande förföljande utanför förbindelsen
ske i enlighet med artikel 41 i Schengenkonventionen och de nationella
förklaringar som staterna har avgivit med anledning av avtalet eller enligt
artikel 41.9. Därutöver tillåter artikel 8.1 gränsöverskridande förföljande
utanför Öresundsförbindelsen av personer som har avvikit från varje form
av frihetsberövande på grund av brott samt av personer som har avvikit
från annat frihetsberövande i den mån utlämning för verkställighet av
vård eller behandling kan komma i fråga.
Fortsatt förföljande enligt artikel 41 i Schengenkonventionen far ske
om en person har upptäckts på bar gärning med att begå vissa brott eller
vid medhjälp till sådana brott, eller om någon som är häktad eller som
avtjänar frihetsstraff har rymt. De nationella förklaringar som artikel 8.1
hänvisar till har i här aktuella avseenden olika innebörd beroende på om
det är svensk polis som agerar på danskt territorium eller dansk polis som
agerar på svenskt territorium.
Den svenska förklaringen innebär att
• danska polismän har rätt att fortsätta ett pågående förföljande in på
svenskt territorium utanför Öresundsförbindelsen utan begränsning i
tid eller rum,
• danska polismän vid förföljande på svenskt territorium utanför
Öresundsförbindelsen har rätt att beröva den förföljde friheten, samt
att
• förföljande in på svenskt territorium utanför Öresundsförbindelsen får
ske av personer som har avslöjats på bar gärning med att begå brott
som är underkastade allmänt åtal enligt nationell rätt i Sverige och
Danmark.
Prop. 1999/2000:64
87
På Öresundsförbindelsen ger avtalet mer långtgående befogenheter för
dansk polis på svenskt territorium än Schengenkonventionen medger.
Bakgrunden är att den som färdas på förbindelsen har rätt att förvänta sig
samma service och ingripanden från polisen som om de befunnit sig på
svenskt eller danskt landterritorium. Av artikel 6.2 följer att danska
polismän som befinner sig på svenskt territorium på Öresunds-
förbindelsen, har befogenhet att vid behov vidta de polisiära åtgärder som
behövs för att trygga den allmänna ordningen och säkerheten. En sådan
åtgärd skall vidtas i överensstämmelse med gällande rätt i Sverige och far
endast pågå tills svenska myndigheter övertar genomförandet eller kräver
att åtgärden skall avbrytas.
Enligt artikel 6.3 får danska polismän som befinner sig på svenskt
territorium på Öresundsförbindelsen uppta eller fortsätta ett förföljande
enligt artikel 41 i Schengenkonventionen, med iakttagande av de
nationella förklaringar som har avgivits med anledning av avtalet eller i
enlighet med artikel 41.9. Därutöver far förföljande enligt artikel 6.3 ske
av personer som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund
av brott samt av personer som har avvikit från annat frihetsberövande i
den mån utlämning för verkställighet av beslut om vård eller behandling
kan komma i fråga.
Fortsatt förföljande enligt artikel 41 i Schengenkonventionen får, som
nämnts, ske om en person har upptäckts på bar gärning med att begå
vissa brott eller vid medhjälp till sådana brott, eller om någon som är
häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt. De nationella förklaringar
som artikel 6.3 hänvisar till innebär i här aktuella avseenden att
förföljande på Öresundsförbindelsen får ske avseende varje straffbar
gärning som faller under allmänt åtal enligt nationell rätt i Sverige och
Danmark. Vidare innebär förklaringarna att danska polismän på Öre-
sundsförbindelsen far omhänderta den efterföljde tills polismän från
Sverige kan fastställa den förföljdes identitet eller frihetsberöva honom
eller henne - allt förutsatt att svenska myndigheter inte begärt att för-
följandet skall avbrytas och dess lokala myndigheter inte kan ingripa
inom rimlig tid.
Befogenheterna gäller enligt artikel 6.1 de polismän som nämns i
artikel 3.3. Av artikel 6.1 och 3.3 följer att befogenheterna gäller för
polismän hos lokala polismyndigheter i Danmark och hos Rigspoliti-
chefen. 1 den mån Danmark har ingått bilaterala avtal om det kan även
tulltjänstemän komma att omfattas. Sverige har i dag inget avtal med
Danmark som innebär att danska tulltjänstemän ges rätt att utöva
polisiära befogenheter här.
Artikel 6.4 behandlar gemensam patrullering på Öresundsförbindelsen.
Sådan patrullering skall genomföras i enlighet med nationell rätt i den
stat där patrulleringen äger rum och under ledning av den statens
myndigheter.
Prop. 1999/2000:64
88
7.4.3
Gällande rätt
Prop. 1999/2000:64
Svenska regler om utlämning finns i två lagar, dels lagen (1957:668) om
utlämning för brott, dels lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.
För att utlämning skall kunna ske från Sverige förutsätts att någon är
misstänkt, tilltalad eller dömd i en främmande stat för en gärning för
vilken det i Sverige är föreskrivet fängelse i mer än ett år - eller om
utlämning begärs av något av de nordiska länderna att det är stadgat
fängelse för brottet i det landet. Svenska medborgare får under vissa
angivna omständigheter utlämnas till de nordiska länderna men inte till
andra länder. Vidare finns en rad begränsningar när det gäller politisk
brottslighet m.m.
Den som kan bli föremål för utlämning får, om det finns en begäran om
det från den stat som begär utlämning eller om det finns en efterlysning,
omedelbart anhållas (s.k. provisoriskt anhållande) eller åläggas rese-
förbud eller anmälningsskyldighet av åklagare.
Bestämmelser om utlämning av personer för vård eller behandling finns i
lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Här kan i korthet
nämnas att utlämning kan komma i fråga bl.a. om det finns ett beslut om
nykterhetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, bama- och ungdoms-
vård eller vård av psykiskt sjuka. Vidare krävs bl.a. att den som begärs
utlämnad enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på anstalt eller
uppehålla sig på särskilt anvisad plats (2 § i 1970 års lag). Beslut fattas
av polismyndighet eller länsrätt (5 §).
89
Prop. 1999/2000:64
Regeringens förslag: I den nya lagen anges under vilka förutsättningar
gränsöverskridande övervakning respektive förföljande får äga rum,
nämligen huvudsakligen:
• gränsöverskridande övervakning om det i en Schengenstat pågår en
förundersökning e.d. avseende ett brott som kan föranleda utlämning,
som huvudregel efter samtycke från svensk myndighet. Övervak-
ningen skall genast upphöra om en svensk myndighet begär det eller
om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöver-
skridandet (4 §),
• gränsöverskridande förföljande om en person har upptäckts på bar
gärning med att begå ett brott som kan föranleda utlämning eller om
någon som är häktad eller avtjänar frihetsstraff har rymt, allt under
förutsättning att förföljandet sker över landgräns och som huvudregel
att svensk myndighet har lämnat sitt samtycke. Förföljandet skall
genast upphöra om en svensk myndighet begär det (5 §), samt
• förföljande över Öresundsförbindelsen om en person har
- upptäckts på bar gärning med att begå ett brott som hör under allmänt
åtal i Sverige och Danmark,
- avvikit från varje slags frihetsberövande på grund av brott, eller
- avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning för verk-
ställighet av beslut om vård eller behandling kan komma i fråga.
- Danska polismän far även inleda ett förföljande på svenskt territorium
på Öresundsförbindelsen. De skall i sådant fall omedelbart anhålla om
bistånd från en behörig svensk myndighet (10 §).
Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Den danska promemorian innehöll dock inte en särskild
reglering av skyldigheten för danska polismän att omedelbart begära
bistånd i samband med inledande av ett förföljande på svenskt territorium
på Öresundsförbindelsen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen i
sak eller lämnat dem utan erinran. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Datainspektionen, Statens invandrarverk, Tullverket och Kustbevak-
ningen har under hand beretts tillfälle att yttra sig över förslaget om
särskild reglering av skyldigheten för danska polismän att anmäla
respektive avbryta en åtgärd som har vidtagits på Öresundsförbindelsen.
De har inte framfört någon erinran mot förslaget.
Förutsättningarna för när gränsöverskridande övervakning respektive
förföljande far äga rum regleras noggrant i Schengenkonventionen och i
den svenska förklaringen enligt artikel 41.9 Schengenkoventionen
respektive i artiklarna 6 och 8 i det svensk-danska polissamarbetsavtalet
jämte förklaringar. Som exempel kan nämnas att gränsöverskridande
90
förföljande och gränsöverskridande övervakning enligt Schengenkonven-
tionen i regel förutsätter att det är föreskrivet en sådan påföljd for brottet
att utlämning kan komma i fråga. Vidare erinras om att all gräns-
överskridande övervakning förutsätter att det i det land där över-
vakningen har påbörjats pågår en utredning om ett brott som den över-
vakade misstänks for samt att gränsöverskridande förföljande endast får
äga rum över landgräns.
De gränser for verksamheten som har dragits upp i Schengenkonven-
tionens respektive i det svensk-danska polissamarbetsavtalets artiklar och
i de förklaringar som Sverige har avgivit, bör enligt regeringens mening
återspeglas i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Således bör lag-
texten ange när ett visst förfarande förutsätter ett brott som kan föranleda
utlämning, dubbel straffbarhet eller vissa bestämda brott.
Den nya lagen bör således reglera förutsättningarna för det gränsöver-
skridande samarbetet. Bestämmelserna bör meddelas i skilda lagrum för
gränsöverskridande övervakning respektive gränsöverskridande för-
följande. Gränsöverskridande förföljande enligt det svensk-danska polis-
samarbetsavtalet och de särskilda befogenheterna på Öresunds-
förbindelsen skall regleras separat.
Beträffande gränsöverskridande övervakning bör en bestämmelse
införas som innebär att sådan övervakning far ske om det pågår en brotts-
utredning i den andra staten dels efter svenskt samtycke avseende ett
brott som kan föranleda utlämning, dels utan föregående svenskt sam-
tycke för vissa i Schengenkonventionen angivna brott, under förutsätt-
ning att svensk myndighet kontaktas så snart det kan ske samt att för-
farandet omedelbart skall upphöra om en svensk myndighet begär det
eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar efter gränsöver-
skridandet.
Artikel 40.7 innehåller en uppräkning av de brott som kan föranleda
gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke. Det lag-
förslag som har presenterats i departementspromemorian Polissamarbete
m.m. med anledning av Schengen, Ds 1999:31, innebär i detta avseende
att en hänvisning sker direkt till konventionsbestämmelsen. Riks-
åklagaren har anfört att man skulle vinna i klarhet och lättöverskådlighet
om en uppräkning i stället gjordes i lagen. Även lagrådsremissens förslag
innehöll en bestämmelse med direkt hänvisning till konventions-
bestämmelsen. Som skäl anfördes att Riksåklagarens resonemang i
princip är riktigt, men att det finns skäl som i detta fall talar emot en
sådan ordning, bl.a. att konventionstextens uppräkning inte helt överens-
stämde med motsvarande svenska brottsbenämningar. Övervägande skäl
ansågs därför tala för att i lagen göra en direkt hänvisning till konven-
tionsbestämmelsen i stället för att återge konventionens ordalydelse i lag-
texten.
Lagrådet påpekar att en läsare för att förstå föreskriftens räckvidd och
innebörd måste ha tillgång till konventionstexten, vilken finns i publika-
tioner (t.ex. Sveriges överenskommelser med främmande makter [SÖ],
prop. 1997/98:42 och JuU 1997/98:15) som knappast är allmänt till-
gängliga ens hos myndigheter. Lagrådet framhåller vidare att föreskriften
är central i fråga om utländska tjänstemäns rätt att övervaka misstänkta
gärningsmän på svensk mark och därför i görligaste mån bör vara
Prop. 1999/2000:64
91
formulerad så att förutsättningarnas hela innebörd framgår direkt av lag-
texten. Det anförde bl.a. att förhållandet att vissa av de brott som räknas
upp i artikeln inte riktigt har någon motsvarighet i svensk strafflag-
stiftning inte är skäl nog att i föreskriften endast ta in en hänvisning till
artikeln i fråga. Redan den enkla åtgärden att uppräkningen i artikeln
kom att ingå i den svenska lagtexten skulle enligt Lagrådet underlätta för
rättstillämparen och andra läsare att förstå innebörden av den föreslagna
föreskriften.
Alla för Sverige bindande internationella överenskommelser som har
ingåtts av regeringen skall publiceras i Sveriges internationella överens-
kommelser (SÖ). Det framgår av förordningen (1990:1070) om
publicering av Sveriges internationella överenskommelser m.m. Svenska
myndigheter skall ha tillgång till bestämmelser som de har att tillämpa.
Myndigheter bör därför prenumerera på SÖ när det är nödvändigt för att
de skall ha tillgång till relevanta bestämmelser. Det kan framhållas att
prenumeration på SÖ är kostnadsfri.
Det förhållandet att tillgängligheten till SÖ kan brista hos vissa
myndigheter som har att tillämpa svensk lag är därför enligt regeringens
uppfattning inte i sig skäl att överge tekniken att i lagtext hänvisa till
konventioner och andra internationella åtaganden. Med beaktande av den
knappa tid som ofta kommer att stå till buds för svenska myndigheter
som har att ta ställning till om en gränsöverskridande övervakning som
har inletts utan föregående samtycke skall avbrytas, eller vilka instruk-
tioner som skall lämnas, bör dock förutsättningarna i största möjliga mån
framgå direkt av lagtexten. Regeringen finner därför skäl att i detta fall
tillmötesgå Lagrådet och de remissinstanser som har givit uttryck för
samma uppfattning. Uppräkningen bör därför ingå i lagtexten på det sätt
som Lagrådet har föreslagit.
När det gäller fortsatt förföljande anser regeringen att en bestämmelse
bör införas av huvudsaklig innebörd att ett förföljande får fortsätta över
landgräns in i Sverige om en person har upptäckts på bar gärning i färd
med att begå ett brott som kan föranleda utlämning, eller om någon som
är häktad eller avtjänar frihetsstraff har rymt samt att förfarandet omedel-
bart skall upphöra om en svensk myndighet begär det.
Slutligen är det regeringens uppfattning att en särreglering bör ske av
förutsättningarna för när förföljande över Öresundsförbindelsen får äga
rum, nämligen avseende
• personer som har avslöjats på bar gärning med att begå ett brott som
kan bli föremål för allmänt åtal i Sverige och Danmark,
• personer som har avvikit från frihetsberövande p.g.a. brott, samt
• personer som har avvikit från frihetsberövande p.g.a beslut om vård
eller behandling när utlämning för verkställighet av beslutet kan
komma i fråga.
Av den bestämmelsen bör också framgå att danska polismän på själva
Öresundsförbindelsen även har befogenhet att inleda ett förföljande i
dessa fall. Som Lagrådet har påpekat bör bestämmelsen om gränsöver-
skridande förföljande som upptas på svenskt territorium på Öresunds-
förbindelsen kompletteras med en skyldighet för danska polismän att
omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
Prop. 1999/2000:64
92
I promemoriorna, och även i det svensk-danska polissamarbetsavtalet,
har åtgärden benämnts gränsöverskridande efterföljande. Därefter har det
framkommit att termerna förföljande och efterföljande har en etablerad
innebörd inom polisarbetet, och att den åtgärd som avses i artikel 41 i
Schengenkonventionen samt artiklarna 6.3 och 8 i det svensk-danska
polissamarbetsavtalet motsvarar förföljande. För att undvika begrepps-
förvirring, anser regeringen därför att åtgärden bör benämnas gräns-
överskridande förföljande.
Överlämnande av myndighetsutövning
En fråga när det gäller det operativa polisiära samarbetet är i vilken
utsträckning andra Schengenstaters polismän och andra tjänstemän kan
komma att ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige i samband med
gränsöverskridande övervakning och förföljande enligt artiklarna 40-41 i
Schengenkonventionen respektive artiklarna 6 och 8 i det svensk-danska
polissamarbetsavtalet j ämte förklaringar.
All tjänsteutövning av myndighetspersoner är inte samtidigt myndig-
hetsutövning. Utmärkande för myndighetsutövning brukar anges vara att
det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för sam-
hällets maktbefogenheter. Åtgärderna skall komma till stånd och få sina
rättsverkningar mot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler. En
åtgärd skall vidare beslutas ensidigt av det allmännas företrädare, och av
ett rättssubjekt som intar en monopolställning på så sätt att ingen enskild
kan vidta samma åtgärd med motsvarande verkan.
Syftet med gränsöverskridande förföljande av en person är att denne
skall berövas friheten, antingen av de förföljande tjänstemännen eller av
den mottagande statens tjänstemän. Ett frihetsberövande är en åtgärd som
innebär myndighetsutövning. Mot detta skulle kunna anföras att de
befogenheter som tillkommer en utländsk polisman vid förföljande enligt
artikel 41 i Schengenkonventionen respektive artiklarna 6 och 8 i det
svensk-danska polissamarbetsavtalet i stort sett sammanfaller med de
befogenheter som enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB tillkommer envar
som påträffar en brottsling på bar gärning. Det kan emellertid knappast
hävdas att en polisman i tjänsten omfattas av den regeln. Det torde därför
enligt regeringens uppfattning stå klart att fortsatt förföljande enligt
artikel 41 i Schengenkonventionen respektive artiklarna 6 och 8 i det
svensk-danska polissamarbetsavtalet kan innefatta myndighetsutövning
här i landet.
När det däremot gäller gränsöverskridande övervakning enligt artikel
40 i Schengenkonventionen, är det inte lika klart att förfarandet innefattar
myndighetsutövning.
Gränsöverskridande övervakning sker inom ramen för en brotts-
utredning som pågår i den främmande staten, och riktar sig mot den som
misstänks för delaktighet i det brott som utredningen avser. Över-
vakningen kan således ses åtminstone som ett utflöde av myndighets-
utövning. Åtgärden kan därför ses som ett uttryck för samhällets makt-
befogenheter som kommer till stånd genom offentligrättsliga regler. I
sammanhanget är det också av betydelse att en utländsk tjänsteman som
fortsätter en övervakning eller ett förföljande över gränsen in i Sverige,
Prop. 1999/2000:64
93
enligt artikel 42 i Schengenkonventionen skall likställas med svenska
polismän om han eller hon skulle utsättas för eller begå brottsliga
handlingar. Samma förhållande gäller enligt artikel 43 när det gäller att
kunna orsaka den svenska staten skadeståndsskyldighet. Övervägande
skäl talar därför enligt regeringens mening för att också gränsöver-
skridande övervakning kan komma att innefatta myndighetsutövning.
Svea hovrätt har väckt frågan om svenska polismäns befogenhet att
utöva myndighet i andra stater kräver stöd i någon form i svensk för-
fattning. Schengenkonventionens bestämmelser om gränsöverskridande
övervakning och förföljande innebär att Schengenstaterna har åtagit sig
att låta tjänstemän från andra Schengenstater utöva myndighet på sitt
territorium. De utländska tjänstemännens befogenheter härvidlag regleras
av det mottagande landets nationella bestämmelser. Enligt regeringens
uppfattning är det därför inte nödvändigt att i svensk lag reglera svenska
polismäns befogenhet att utöva myndighet i andra Schengenstater. Se
dock avsnitt 7.10.
Prop. 1999/2000:64
7.5.1 Schengenkonventionens och det svensk-danska
polissamarbetsavtalets regler
Inom Schengensamarbetets ram skall den mottagande statens myndighet
på begäran av de förföljande polismännen frihetsberöva den flyende för
att hålla kvar vederbörande eller fastställa dennes identitet. En Schengen-
stat kan tillåta att utländska tjänstemän i samband med gränsöver-
skridande förföljande på dess territorium berövar den flyende friheten.
(Sverige har tillåtit detta med avseende på tjänstemän från Norge,
Finland och Danmark.)
I dessa fall är det enligt Schengenkonventionen tillåtet för de utländska
tjänstemännen att skyddsvisitera den frihetsberövade. Vidare får de
utländska tjänstemännen omhänderta föremål samt belägga den frihets-
berövade med handfangsel under transport. Den frihetsberövade skall
genast överlämnas till den mottagande statens myndigheter.
Både vid gränsöverskridande övervakning och vid gränsöverskridande
förföljande har den mottagande staten alltid rätt att när som helst beordra
att åtgärden på dess territorium avbryts. Den har även rätt att meddela
instruktioner som de övervakande eller förföljande tjänstemännen skall
lyda. Vidare skall allt förföljande in på ett annat lands territorium ske
med iakttagande av den mottagande statens lagar och de övriga villkor
som landets myndigheter ställer upp. De utländska tjänstemännen får
medföra sina tjänstevapen om inte den mottagande staten har förbjudit
det, men dessa vapen får bara användas i nödvärn. Sverige har, i samband
med undertecknandet och ratificeringen av avtalet om Sveriges
anslutning till Schengenkonventionen, inte ställt upp något förbud mot
medförande av tjänstevapen.
I förhållande till Danmark finns vidare en specialreglering av för-
hållandena på Öresundsförbindelsen i det svensk-danska polissamarbets-
94
avtalet. Enligt artikel 6.2 skall den ena statens polismän som befinner sig
på den andra statens territorium på Öresundsförbindelsen, ha samma
befogenheter som den senare (mottagande) statens polismän att när det är
nödvändigt vidta de polisiära åtgärder som behövs för att trygga den
allmänna ordningen och säkerheten. Den mottagande statens myndigheter
skall omedelbart underrättas om sådana åtgärder. En sådan åtgärd skall
vidare vidtas i överensstämmelse med gällande rätt i den mottagande
staten och får endast pågå tills den mottagande statens myndigheter
övertar genomförandet eller kräver att åtgärden skall avbrytas.
Inom ramen för gränsöverskridande övervakning får de utländska
tjänstemännen inte omhänderta den övervakade på den mottagande
statens område.
7.5.2 Gällande rätt
Den svenska polisens befogenheter att i Sverige genomföra förföljande
och övervakning samt att använda tvångsmedel regleras i lag, huvud-
sakligen i rättegångsbalken (RB) och polislagen (1984:387).
I RB finns regler om polisens brottsutredande verksamhet i samband
med förundersökning. I 24 kap. 7 § RB finns regler om polisens rätt att
gripa en person som är misstänkt för brott, i 27 kap. 4 § finns regler om
beslag och i 28 kap. 11 § finns regler om kroppsvisitation. Om det finns
anledning anta att ett brott på vilket fängelse kan följa har begåtts, får
polisen utföra kroppsvisitation på den som skäligen kan misstänkas för
brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller om det annars
är av betydelse för utredningen om brottet (28 kap. 11 § RB). Med
kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder och annat som
personen bär på sig, men också undersökning av föremål i övrigt som
någon har med sig. Det spelar här inte någon roll om föremålet är öppet,
stängt utan att vara låst eller låst och inte heller på vilket sätt det medförs.
Till exempel kan väskor, paket och plånböcker undersökas. Föremål som
kan undersökas är endast sådana som en person kan föra med sig. Större
föremål, som exempelvis bilar och andra fordon, kan inte undersökas
med stöd av bestämmelsen om kroppsvisitation, utan detta faller under
bestämmelserna om husrannsakan. Husrannsakan får företas om det finns
anledning att anta att ett brott som det kan följa fängelse på har begåtts,
för eftersökande av föremål för beslag eller annars för att undersöka
omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet (28 kap.
1§ RB). Husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt för
brottet får endast företas i vissa undantagssituationer, bl.a. om den
misstänkte gripits där. En polisman får utan beslut av undersöknings-
ledare eller annan företa kroppsvisitation eller husrannsakan endast om
det är fara i dröjsmål.
När det inte pågår en förundersökning är vissa allmänna regler i polis-
lagen tillämpliga. Där anges bl.a. att polisen skall bedriva spaning och
utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal (2 § 3) samt att en
polisman under vissa förutsättningar får omhänderta en person för
identifiering (14 §).
Prop. 1999/2000:64
95
Av 10 § polislagen framgår att polisen far använda våld för att Prop. 1999/2000:64
genomföra åtgärder om någon sätter sig till motvärn mot ett lagligen
grundat frihetsberövande, om andra medel är otillräckliga och det är
försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Av 19 § första stycket
polislagen framgår att då polisen med laga stöd griper eller omhändertar
någon får polisen kroppsvisitera denne av säkerhetsskäl, dvs. genomföra
en s.k. skyddsvisitation. Polisen får enligt samma lagrum också i vissa
fall kroppsvisitera den frihetsberövade för att kunna fastställa dennes
identitet. Enligt andra stycket i samma paragraf far en polisman även
annars utföra kroppsvisitation, i den utsträckning det behövs för att söka
efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid
brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan
antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 §
brottsbalken.
En polisman får vidare, enligt 22 § polislagen, stoppa ett fordon eller
annat transportmedel bl.a. om det finns anledning att anta att någon som
fardas i fordonet har gjort sig skyldig till brott (p. 1) eller om det av
någon annan anledning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon
som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt
inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom bl.a. kroppsvisitation
(p. 2).
Polisens skyldighet att återföra den som avvikit från kriminalvårds-
anstalt framgår av 10 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Enligt 11 § samma lag får den som avvikit under vissa omständigheter
tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest.
Den övervakning som avses i artikel 40 i Schengenkonventionen
förutsätter att det föreligger misstanke om ett konkret brott och att det är
den misstänkte gärningsmannen som övervakas. Utredningen befinner sig
då enligt svenskt synsätt på förundersökningsstadiet. Polisens verksamhet
regleras i sådana fall i 23 kap. RB.
När det gäller Tullverkets och Kustbevakningens verksamhet för utred-
ning av brott finns det bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling (varusmugglingslagen, VSL) och lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Tulltjänstemän
och kustbevakningstjänstemän har samma befogenhet som polismän har
enligt RB att gripa den som är misstänkt för brott enligt VSL (14 § andra
stycket), och har samma befogenhet som polismän enligt RB att ta
egendom i beslag när det gäller brott enligt VSL (15 §). De har också
befogenhet att utföra kroppsvisitation när det finns anledning att anta att
någon som anträffas vid gränsen har på sig gods som kan tas i beslag
enligt VSL (19 §). I den mån ifrågavarande åtgärd enligt RB förutsätter
beslut av undersökningsledare, åklagare eller rätten, gäller det naturligt-
vis även när åtgärden företas enligt VSL.
Vidare följer av 29 § polislagen att tulltjänstemän och kustbevaknings-
tjänstemän på samma sätt som polisen far använda befogat våld för att
genomföra ett lagligen grundat frihetsberövande.
96
Enligt lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär över-
vakning, har Kustbevakningen vissa befogenheter att utföra husrann-
sakan. Lagen är tillämplig när Kustbevakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren. Eftersom gräns-
överskridande förföljande endast får äga rum över landgräns, presenteras
dessa bestämmelser inte närmare i detta sammanhang. (Se avsnitt 6.1.2.)
7.5.3 Överväganden och förslag
• I den nya lagen anges vilka befogenheter de utländska tjänstemännen
har vid gränsöverskridande förföljande, dvs. att
- omhänderta den flyende tills svensk polis kan fastställa veder-
börandes identitet eller frihetsberöva honom eller henne (6 § andra
stycket),
- visitera en flyende som har omhändertagits, vilket omfattar såväl
rätt att skyddsvisitera den som har omhändertagits som att söka efter
föremål som kan tjäna som bevis i rättegång i brottmål eller kan ha
ffånhänts annan genom brott (7 § 1)
- omhänderta föremål i samband med frihetsberövande av en flyende,
såväl föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken, som
föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott (7 § 2), samt
- belägga den flyende som frihetsberövats med handfängsel (7 § 3).
• I den nya lagen införs en bestämmelse som innebär att
- en dansk polisman har samma befogenheter som en svensk polisman
att ingripa mot ordningsstömingar och hot mot den allmänna
säkerheten på det svenska territoriet på Öresundsförbindelsen, samt
- att åtgärden omedelbart skall anmälas till svensk myndighet och får
pågå endast tills en svensk myndighet övertar genomförandet eller
begär att den skall upphöra (9 §).
• En bestämmelse införs i den nya lagen som anger
- att de utländska tjänstemännen är skyldiga att följa svensk lag och
annan författning samt instruktioner som meddelas av svenska polis-
myndigheter, liksom att alltid kunna styrka sin behörighet och
identitet,
- att det är förbjudet för de utländska tjänstemännen att beträda
bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten, eller
använda tjänstevapen annat än i nödvärn (11 §).
Prop. 1999/2000:64
Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Den danska promemorian innehöll dock inte en
särskild reglering av skyldigheten för danska polismän att anmäla
respektive avbryta en åtgärd som har vidtagits på Öresundsförbindelsen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
97
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Prop. 1999/2000:64
Bestämmelser om de befogenheter som de utländska tjänstemännen skall
ges enligt Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbets-
avtalet bör meddelas i lag. De bestämmelser som begränsar eller annars
inverkar på den gränsöverskridande verksamheten bör meddelas i anslut-
ning till de bestämmelser där befogenheterna regleras, och följaktligen i
den nya lagen.
Utländska tjänstemäns befogenheter
Enligt Schengenkonventionen och Sveriges förklaring i anslutning till
undertecknandet av Sveriges anslutningsavtal, skall norska och finska
tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande in i Sverige fa
beröva den flyende friheten här samt visitera vederbörande och därvid
omhänderta föremål. Motsvarande gäller enligt det svensk-danska
polissamarbetsavtalet jämte förklaring. I det sistnämnda avtalet ges
danska polismän därutöver befogenhet att ingripa för att avvärja hot mot
den allmänna ordningen och säkerheten på Öresundsförbindelsen. Dessa
åtaganden innebär överlämnande av myndighetsutövning till främmande
stats myndigheter, och förutsätter således lagreglering.
Den befogenhet att beröva den flyende friheten som utländska tjänste-
män skall ges enligt Schengenkonventionen, avser endast ett tillfälligt
omhändertagande i avvaktan på att svensk polis kan fastställa personens
identitet, eller frihetsberöva honom eller henne. Det finns för närvarande
inte skäl för Sverige att ge de utländska tjänstemännen längre gående
befogenheter i det avseendet än som framgår av Schengenkonventionen.
Regeringen föreslår därför att en bestämmelse införs som innebär att de
utländska tjänstemännen får omhänderta den flyende tills svensk polis
kan fastställa vederbörandes identitet eller frihetsberöva honom eller
henne.
Här kan även nämnas att de utländska tjänstemännen, när de utövar
befogenheten att frihetsberöva den flyende, kan behöva använda visst
våld för att genomföra åtgärden. I den situationen är regeln i 29 § första
stycket, andra meningens första led i polislagen (1984:387) tillämplig.
Enligt den regeln får den som med laga stöd skall verkställa ett frihets-
berövande använda våld för att genomföra tjänsteåtgärden i den mån
andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt.
När det gäller de utländska tjänstemännens befogenheter att kropps-
visitera en flyende som har berövats friheten och att ta föremål i beslag,
anser regeringen att praktiska skäl talar för en tydligare reglering i svensk
rätt än den som finns i Schengenkonventionen.
I konventionen anges att utländska tjänstemän som har frihetsberövat
en flyende, får omhänderta föremål i samband med att den flyende
"kroppsvisiteras av säkerhetsskäl". De utländska tjänstemännens rätt att
visitera den frihetsberövade skulle således i konventionen begränsas till
att avse skyddsvisitering. När det gäller befogenheten att omhänderta
föremål, ger en tolkning mot bakgrund av sammanhanget vid handen att
endast vapen eller andra farliga föremål som kan förklaras förverkade
98
enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken får omhändertas. Det skulle medföra att
förföljande tjänstemän skulle vara förhindrade att, i avvaktan på över-
lämnande till svensk polis, ta hand om exempelvis narkotika som en
narkotikabrottsling bär på sig eller ett rånbyte som en flyende rånare har
fört med sig. Detta framstår varken som rimligt eller lämpligt.
Enligt 29 § andra stycket polislagen far den som med laga stöd berövar
någon friheten i anslutning till ingripandet kroppsvisitera honom eller
henne. Kroppsvisitation får i det fallet endast ske i den utsträckning som
är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål
skall kunna tas om hand. För att i samband med gränsöverskridande
förföljande ge de utländska tjänstemännen längre gående befogenheter
bör en särskild regel med det syftet föras in i lagen om polissamarbete i
vissa fall.
De utländska tjänstemännen bör dock inte ges lika långtgående
befogenheter att söka efter och omhänderta föremål som svenska poliser
har. Utöver skyddsvisitering och omhändertagande av farliga föremål
som faller under 36 kap. 3 § 2 brottsbalken, som konventionen anger, bör
de utländska tjänstemännen ges befogenhet att söka efter och omhänderta
föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott. Som
Åklagarmyndigheten i Malmö har påpekat bör även föremål som kan ha
avhänts annan genom brott fa eftersökas och omhändertas. Detta ger de
utländska tjänstemännen tillräckliga möjligheter att i anslutning till ett
gränsöverskridande förföljande omhänderta föremål i avvaktan på att en
svensk myndighet kan ta föremålen i beslag. Behov av ytterligare
åtgärder far tillgodoses inom ramen för svenska polismäns befogenheter
enligt polislagen eller - i den mån förundersökning inleds - rättegångs-
balken eller den föreslagna lagen om ömsesidig rättshjälp i brottmål, Ds
1999:56. Förslaget innebär att utländska tjänstemän ges mindre långt-
gående befogenheter än svenska polismän. Att de ges mer långtgående
befogenheter än Schengenkonventionen föreskriver innebär enligt
regeringens mening inte en icke godtagbar inskränkning av det grund-
lagsreglerade skyddet mot tvångsmedel mot enskilda.
Sammanfattningsvis bör en bestämmelse införas av innebörd att de
utländska tjänstemännen far visitera en flyende som har omhändertagits,
såväl av säkerhetsskäl som för att söka efter föremål som kan antas ha
betydelse för utredning om brott eller kan ha avhänts annan genom brott.
Vidare bör de utländska tjänstemännen ges rätt att belägga den flyende
som frihetsberövats med handfängsel inom ramarna för vad svensk rätt
medger samt, för det tredje, i samband med frihetsberövandet omhänderta
föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § p. 2 brottsbalken och före-
mål som föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller
ha avhänts annan genom brott.
I samband med gränsöverskridande övervakning ger Schengenkonven-
tionen inte de utländska tjänstemännen några befogenheter att använda
tvångsmedel i den mottagande staten. Det finns inte heller några
praktiska skäl för Sverige att gå längre än konventionen i det avseendet.
Prop. 1999/2000:64
99
Utländska tjänstemäns skyldigheter
Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet
innehåller regler som begränsar de utländska tjänstemännens rätt att
utöva den gränsöverskridande verksamheten. Bl.a. finns föreskrifter om
skyldighet för de utländska tjänstemännen att följa svensk lag och annan
författning samt att de alltid ska kunna styrka sin identitet. Vidare
innehåller konventionen och avtalet regler om förbud som inskränker de
utländska tjänstemännens befogenheter. Som exempel kan anges att
utländska tjänstemän i Sverige är förbjudna att beträda platser som inte är
öppna för allmänheten och att använda tjänstevapen annat än i nödväms-
situationer. (Se närmare avsnitt 7.5.1)
Enligt Schengenkonventionen skall utländska tjänstemän som utför
gränsöverskridande samarbete följa gällande lagar och andra författ-
ningar i den mottagande staten. Motsvarande gäller enligt det svensk-
danska polissamarbetsavtalet. Detta innebär att de skall följa samma
regler som sina svenska kolleger i motsvarande fall. Enligt svensk rätt
gäller undantag för polis, tull, räddningstjänst m.fl. i godkänt utryck-
ningsfordon, när det gäller vissa trafikregler. Som exempel kan anges
hastighetsbestämmelser och skyldighet att stanna för rött ljus. Dessa
bestämmelser finns i 11 kap. trafikförordningen (1998:1276). De
utländska tjänstemän som följer efter en flyende in i Sverige bör ges
samma möjligheter som svensk polis att följa efter den som exempelvis
kör mot rött ljus. Detta kan regleras i trafikförordningen.
Bestämmelser om de utländska tjänstemännens skyldigheter samt
avgränsningar av befogenheterna bör enligt regeringens mening ges i
anslutning till de bestämmelser där befogenheterna ges, och följaktligen
meddelas i lagen om internationellt polisiärt samarbete. En bestämmelse
bör alltså införas som innebär att de utländska tjänstemännen är skyldiga
att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som
meddelas av svenska polismyndigheter. Vidare skall de alltid kunna
styrka sin behörighet och identitet. De far aldrig beträda bostäder eller
andra platser som inte är öppna för allmänheten, men väl varuhus, banker
och liknande lokaler dit allmänheten har tillträde. Slutligen far de
utländska tjänstemännen inte heller använda sina tjänstevapen annat än i
nödvämssituationer.
Enligt det svensk-danska polissamarbetsavtalet skall danska polismän
som har vidtagit en åtgärd för att avvärja hot mot den allmänna ordningen
eller säkerheten på Öresundsförbindelsen, omedelbart anmäla detta till en
svensk myndighet. Även denna skyldighet bör, som Svea hovrätt har
påpekat, lämpligen regleras i detta sammanhang.
7.6.1 Schengenkonventionens och det svensk-danska
polissamarbetsavtalets regler
Den som i anslutning till ett gränsöverskridande förföljande har berövats
friheten enligt de regler som berörts i avsnitt 7.5, far hållas kvar för
Prop. 1999/2000:64
100
forhör av lokala myndigheter enligt nationell rätt. Utländska medborgare
skall dock frisläppas senast sex timmar efter gripandet, timmarna från
midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala myndigheter inte
tidigare mottagit en framställning om tillfälligt omhändertagande för
utlämning.
I samband med gränsöverskridande förföljande kommer utländska
tjänstemän under vissa förutsättningar att få frihetsberöva den flyende.
Detta följer av Schengenkonventionen och de förklaringar som Sverige,
Finland och Norge har avgivit i samband med att avtalen om anslutning
respektive samarbete undertecknades, samt av det svensk-danska polis-
samarbetsavtalet jämte förklaringar, se nedan. (Eftersom gränsöver-
skridande enligt Schengenkonventionen endast får äga rum över land-
gräns, berörs endast Danmark, Norge och Finland för Sveriges del. En
bestämmelse i den nya lagen som ger utländska tjänstemän befogenhet att
i dessa fall omhänderta den flyende, har föreslagits i avsnitt 7.5.3.)
En under sådana förutsättningar frihetsberövad person får enligt
konventionen hållas kvar av lokala myndigheter för förhör i enlighet med
nationella bestämmelser. Konventionen föreskriver vidare att utländska
medborgare skall frisläppas senast sex timmar efter ingripandet, tim-
marna från midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala
behöriga myndigheter inte tidigare har mottagit en framställning om till-
fälligt omhändertagande för utlämning i någon form, dvs. en begäran om
s.k. provisoriskt anhållande.
Även inom ramen för det svensk-danska polissamarbetsavtalet före-
kommer gränsöverskridande förföljande, som kan resultera i att den
flyende berövas friheten.
Förföljande enligt detta avtal följer något annorlunda regler än
Schengenkonventionen. Det svensk-danska avtalet förutsätter nämligen
dubbel straffbarhet när det gäller förföljande av personer som har
avslöjats på bar gärning och går i övrigt längre än Schengenkonventionen
genom att tillåta förföljande dels av personer som har avvikit från alla
slags frihetsberövanden på grund av brott, dels av personer som har
avvikit från frihetsberövande i den mån utlämning för verkställighet av
beslut om vård eller behandling kan komma i fråga. Vidare får danska
polismän på det svenska territoriet på Öresundsförbindelsen inte enbart
fortsätta, utan även uppta ett förföljande i dessa fall.
Inom ramen för det svensk-danska polissamarbetsavtalet kommer
således det tillfälliga kvarhållandet att omfatta en delvis annan krets av
personer än enligt Schengenkonventionen. I övrigt gäller dock Schengen-
konventionens regel.
Prop. 1999/2000:64
101
7.6.2 Gällande rätt
Inom ramen för en pågående förundersökning finns regler om kvar-
hållande för förhör i 23 kap. rättegångsbalken. En person som inte är
anhållen eller häktad far hållas kvar för förhör i högst sex timmar, eller
om det är av synnerlig vikt att den som är misstänkt är tillgänglig för
fortsatt förhör ytterligare sex timmar. Det är också möjligt för polisen att
under vissa omständigheter ta en misstänkt person som skall förhöras i
förvar under den aktuella tiden. När förhöret är avslutat far den förhörde
omedelbart avlägsna sig, om inte åklagare beslutar att anhålla honom
eller henne.
Det sagda förutsätter, som nämnts, att det pågår en förundersökning.
Innan en förundersökning har inletts har polisen endast begränsade
möjligheter att hålla förhör. Reglerna om kvarhållande för förhör är då
inte tillämpliga.
Svenska regler om utlämning för brott finns i två lagar, dels lagen
(1957:668) om utlämning för brott, dels lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
För att utlämning skall kunna ske från Sverige förutsätts, som berörts,
att någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i en annan stat föi en gärning
för vilken det i Sverige är föreskrivet fängelse i mer än ett år - eller om
utlämning begärs av något av de nordiska länderna att det är stadgat
fängelse för brottet i det landet. Svenska medborgare far under vissa
angivna omständigheter utlämnas till de nordiska länderna men inte till
andra länder. Vidare finns en rad begränsningar när det gäller politisk
brottslighet m.m.
Den som kan bli föremål för utlämning får, om det finns en begäran om
det från den stat som begär utlämning eller om det finns en efterlysning
som har utfärdats i den andra staten, omedelbart anhållas (s.k. provi-
soriskt anhållande) eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet
av åklagare.
Bestämmelser om överförande av straffverkställighet finns i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-
målsdom, internationella verkställighetslagen, och lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk-
ställighet av straff, nordiska verkställighetslagen.
Den nordiska verkställighetslagen bygger på en enhetlig lagstiftning i
de nordiska länderna om verkställighet av straff i annat nordiskt land. Ett
i ett annat nordiskt land utdömt frihetsstraff kan verkställas i Sverige om
den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här. Även i de fall då
den dömde enbart uppehåller sig i riket kan verkställighet av frihetsstraff
ske här om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast. Något
Prop. 1999/2000:64
102
samtycke från den dömde behövs inte för att verkställighet skall kunna
ske i Sverige.
Om en person som har dömts till ett frihetsberövande straff i ett annat
nordiskt land och flyr till Sverige innan påföljden har verkställts, finns
inga bestämmelser i den nordiska verkställighetslagen om tvångsåtgärder
i avvaktan på en prövning enligt denna lag (jfr 17 § nordiska utlämnings-
lagen).
Överförande av verkställighet enligt den internationella verkställighets-
lagen bygger i huvudsak på internationella överenskommelser som
Sverige har träffat med andra stater. I de flesta fallen är det Europarådets
konvention från 1983 om överförande av dömda personer som tillämpas.
Under vissa förutsättningar, t.ex. om den dömde är svensk medborgare
och har samtyckt till överförandet, kan överförande ske. Några möjlig-
heter att tillgripa tvångsmedel finns inte.
Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om att överförande av
straffverkställighet skall kunna ske i ett visst fall utan den dömdes
samtycke och att möjligheter skall finnas att tillgripa tvångsåtgärder. I
prop. 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan den dömdes
samtycke föreslås ändringar i internationella verkställighetslagen och
nordiska verkställighetslagen för att anpassa lagstiftningen till Schengen-
konventionens bestämmelser i detta avseende.
Bestämmelser om utlämning av personer för vård eller behandling finns i
lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Här kan i korthet
nämnas att utlämning från Sverige kan komma i fråga bl.a. om det finns
ett beslut om nykterhetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, bama-
och ungdomsvård eller vård av psykiskt sjuka. Vidare krävs bl.a. att den
som begärs utlämnad enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på anstalt
eller uppehålla sig på särskilt anvisad plats (2 § i 1970 års lag). Beslut
fattas av polismyndighet eller länsrätt (5 §). Om det skäligen kan befaras
att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig
utlämning, får myndigheten meddela honom eller henne reseförbud eller
besluta att omhänderta vederbörande (8 §). Omhändertagande eller
reseförbud kan också komma i fråga beträffande den som är efterlyst med
anledning av ett beslut som kan föranleda utlämning (9 §).
Lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat innehåller bl.a. regler om husrannsakan och beslag på
begäran av främmande stat där avsikten är att den beslagtagna egen-
domen skall överlämnas till den främmande staten; det gäller egendom
som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, vara från-
händ någon genom brott eller vara förverkad på grund av brott. Nordiska
framställningar om sådana åtgärder kan sändas direkt till lokal åklagare
Prop. 1999/2000:64
103
för åtgärd och det är domstol som prövar om egendomen kan överlämnas
till den ansökande staten.
Det finns en koppling mellan tvångsmedelslagen och utlämningslag-
stiftningen: beslagtagen egendom får inte överlämnas till en annan stat
om hinder mot utlämning skulle ha förelegat enligt vissa bestämmelser i
utlämningslagstiftningen. I fråga om nordiska ansökningar gäller, enligt
lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge, att egendomen inte får överlämnas om det för gärningen
endast kan dömas till böter i den ansökande staten eller om dom har med-
delats eller åtalsunderlåtelse har beslutats i Sverige beträffande
gärningen. I departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brott-
mål, Ds 1999:56, föreslås att bestämmelsen förs över till en ny lag om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.
7.6.3 Överväganden och förslag
• I den nya lagen införs en bestämmelse som avser frihetsberövande för
kortare tid av en person i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt
anhållande inför utlämning för brott eller annat omhändertagande inför
utlämning för vård eller behandling (8 § första stycket).
• Den nya lagen ger också den svenska polisen stöd för att ta egendom i
beslag i avvaktan på en begäran om bistånd enligt 1975 års tvångs-
medelslag (8 § andra stycket).
Prop. 1999/2000:64
Promemoriornas förslag överensstämmer i sak med regeringens vad
gäller den nya frihetsberövanderegeln. Förslaget till bestämmelse om
beslag i avvaktan på en ansökan om bistånd enligt 1975 års tvångs-
medelslag är nytt.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget till ny bestämmelse om
frihetsberövande eller lämnat det utan erinran. Rikåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Datainspektionen, Statens invandrarverk, Tullverket och
Kustbevakningen har beretts tillfälle att yttra sig över förslaget till
bestämmelser om beslag. De har inte framfört någon erinran mot det.
Svensk rätt behöver kompletteras med en regel om frihetsberövande i den
särskilda situation som kan föreligga efter ett gränsöverskridande
förföljande, för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt
Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet att
hålla kvar den flyende under en viss tid i avvaktan på en begäran om
provisoriskt anhållande eller någon annan tvångsåtgärd för utlämning.
Detta tillfälliga omhändertagande regleras för Sveriges del i 23 § utläm-
ningslagen, 17 § nordiska utlämningslagen och 8 § i lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island, eller Norge för vård eller
behandling. Vidare bereds förslag om liknande möjligheter till frihets-
berövanden inför överföring av straffverkställighet.
104
Överlämnandet bör inte jämställas med en begäran enligt 23 §
utlämningslagen eller 17 § nordiska utlämningslagen
Enligt svensk rätt kan den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för ett
brott som kan föranleda utlämning, bli föremål för s.k. provisoriskt
anhållande eller någon annan tvångsåtgärd om det begärs av en polis-
eller åklagarmyndighet i en annan stat eller om det finns en där utfärdad
efterlysning. Det framgår av 23 § lagen (1957:668) om utlämning för
brott respektive 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge (den nordiska utlämningslagen). I
de fall det finns en sådan begäran eller efterlysning, kan Sverige alltså
uppfylla sina åtaganden enligt Schengenkonventionen, och frihets-
berövande kan ske av den förföljde med stöd av bestämmelserna i 23 §
utlämningslagen eller 17 § nordiska utlämningslagen.
Det kan emellertid antas att gränsöverskridande förföljande i flertalet
fall kommer att ske i omedelbar anslutning till ett brott eller en rymning
(se avsnitt 7.1) och följaktligen innan någon sådan efterlysning eller
begäran som avses i 23 § utlämningslagen och 17 § nordiska utlämnings-
lagen föreligger. I dessa fall är det, som framgår av det följande, inte lika
klart om svenska myndigheter kan hålla den flyende frihetsberövad.
Bestämmelserna om kvarhållande för förhör är inte tillräckliga
När det gäller den modell som Schengenkonventionen anvisar, nämligen
användande av nationella regler om kvarhållande för förhör, kan följande
överväganden göras. Svenska regler medger, som nämnts, inom ramen
för en förundersökning att en person som inte är anhållen eller häktad
hålls kvar för förhör i högst sex timmar, eller om det är av synnerlig vikt
att den som är misstänkt är tillgänglig för fortsatt förhör ytterligare sex
timmar. Det är vidare möjligt för polisen att ta en misstänkt som skall
förhöras i förvar under den aktuella tiden. När förhöret är avslutat far den
förhörde omedelbart avlägsna sig, om inte åklagare beslutar att anhålla
honom eller henne. Innan förundersökning har inletts är dock reglerna
om kvarhållande för förhör inte tillämpliga.
I de fall där den flyende har avslöjats på bar gärning vid utförande av
ett brott, eller är häktad och har rymt, är det oftast möjligt att inleda
förundersökning i Sverige. Svensk domstol är nämligen behörig enligt 2
kap 2 § första stycket brottsbalken om den flyende är svensk medborgare
eller har hemvist i Sverige, eller om det gäller en utlänning och det
aktuella brottet kan föranleda fängelse i mer än sex månader. Om för-
undersökning inleds blir, utöver reglerna om kvarhållande för förhör,
även reglerna om frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken
tillämpliga.
Det är dock inte möjligt att inleda förundersökning i alla fall där gräns-
överskridande förföljande kan komma i fråga. Förundersökning kan t.ex.
inte inledas i de fall där den förföljde är en icke-nordisk medborgare utan
hemvist i Sverige och det straff som är föreskrivet för brottet är högst sex
månaders fängelse (2 kap. 2 § första stycket 3 BrB). Förundersökning kan
inte heller inledas när den efterföljde har rymt från avtjänande av ett
fängelsestraff och således redan är dömd, eller har avvikit från ett
Prop. 1999/2000:64
105
frihetsberövande för verkställighet av ett beslut om vård eller behandling.
Vidare är det, i de fall där reglerna om kvarhållande for förhör skulle bli
tillämpliga vid inledning av en förundersökning, tveksamt om det är
lämpligt att använda sig av dessa i samband med gränsöverskridande
förföljande. Syftet med Schengenkonventionens bestämmelse och
frihetsberövandets längd, synes i första hand vara att bereda möjlighet att
hålla den flyende i förvar till dess att den stat han eller hon har flytt från
hinner göra en framställning om s.k. provisoriskt anhållande eller någon
annan tvångsåtgärd. De svenska reglerna om kvarhållande för förhör
däremot syftar till att säkerställa att ett förhör kan genomföras, varefter
den förhörde har rätt att avlägsna sig.
I regel kan förhör genomföras och avslutas redan innan tidsfristen för
kvarhållande för förhör har gått ut. Enligt gällande svensk rätt är myndig-
heten då, som framgått, förhindrad att hålla kvar den flyende med mindre
åklagaren beslutar att anhålla vederbörande. De svenska reglerna om
kvarhållande för förhör synes därför inte räcka till för att uppfylla
Sveriges åtagande enligt Schengenkonventionen att hålla kvar den
flyende i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller
annan tvångsåtgärd. Att försöka uppfylla det aktuella åtagandet enligt
Schengenkonventionen med stöd av dessa regler vore därför att öppna för
en användning av reglerna om kvarhållande för förhör som går utöver
deras syfte.
Inom ramen för en pågående förundersökning är det vidare möjligt att
hålla kvar den flyende med stöd av reglerna i 24 kap. RB om frihets-
berövande, när det finns förutsättningar för det. Inte heller dessa regler
ger emellertid Sverige möjlighet att fullt ut leva upp till åtagandet,
eftersom de inte blir tillämpliga i anslutning till varje form av gräns-
överskridande förföljande.
En ny bestämmelse om frihetsberövande behövs
För att Sverige skall kunna leva upp till sitt åtagande i de fall när varken
RB:s eller någon av de bägge utlämningslagamas regler är tillämpliga,
anser regeringen att en särskild regel bör införas i den nya lagen. Regeln
bör ge den svenska polisen möjlighet att under en kortare tid hålla kvar
en person som omhändertagits i samband med ett gränsöverskridande
förföljande, i avvaktan på begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller
annan tvångsåtgärd. Den nya bestämmelsen bör följa den princip i
Schengenkonventionen som gäller för utländska medborgare, nämligen
att frisläppande skall ske senast sex timmar efter frihetsberövandet,
timmarna mellan midnatt och klockan nio på morgonen ej inräknade, om
inte en svensk myndighet dessförinnan har mottagit en framställning om
tillfälligt omhändertagande för utlämning. Regeln bör gälla också för
svenska medborgare.
Vidare finns anledning att beröra situationen när dansk polis över
Öresundsförbindelsen har följt efter en person som har avvikit från ett
frihetsberövande för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
Om en person är efterlyst i Sverige, med anledning av ett beslut om sådan
vård eller behandling som kan föranleda utlämning enligt 1970 års lag,
kan polismyndigheten i den ort där personen uppehåller sig omhänderta
Prop. 1999/2000:64
106
vederbörande eller meddela reseförbud i avvaktan på en begäran om
utlämning (9 §). Om personen som har följts efter över Öresundsför-
bindelsen ännu inte har hunnit efterlysas, finns ingen grund för svenska
myndigheter att hålla kvar vederbörande. Även den situationen bör enligt
regeringens mening omfattas av den nya bestämmelsen om frihets-
berövande för kortare tid, för att möjliggöra ett kvarhållande i avvaktan
på en begäran om utlämning enligt 1970 års lag. Den nya bestämmelsen
bör således såvitt avser Danmark även hänvisa till 8 § i lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling, enligt vilken bestämmelse den som
begärs utlämnad kan bli föremål för omhändertagande eller reseförbud
(se avsnitt 7.6.2).
Regeringen anser således att en bestämmelse bör införas som innebär
att en person som danska, norska eller finska poliser har följt efter in i
Sverige och som har omhändertagits här, far frihetsberövas för kortare
tid.
När det gäller svenska medborgare bör följande beaktas. När den
utländske tjänstemannen påbörjar ett gränsöverskridande förföljande
skall han eller hon, som nämnts, inte behöva ta ställning till om en
utlämning kan komma att bli aktuell i det enskilda fallet (avsnitt 7.1 och
7.4). Däremot finns det, i det skede när den flyende har omhändertagits
av den utländske tjänstemannen och svensk polis har att ta ställning till
frågan om att hålla kvar personen, anledning att göra en bedömning av
om utlämning kan komma att ske. I detta sammanhang bör alltså beaktas
exempelvis om den omhändertagne är svensk medborgare, vilket ofta
utesluter utlämning även till de nordiska länderna. Det kan då ofta bli
aktuellt att överväga att inleda en svensk förundersökning.
Ytterligare några situationer bör beaktas. Den första gäller om en
svensk medborgare som har dömts för ett brott flyr till Sverige från en
annan nordisk stat för att undgå avtjänande av ett där ådömt frihetsstraff.
En näraliggande situation är den då en svensk medborgare har dömts i en
icke nordisk Schengenstat och senare flytt till en nordisk stat där han eller
hon har häktats i avvaktan på utlämning. Därefter flyr personen till
Sverige. En tredje situation avser personer som har följts efter över
Öresundsförbindelsen, efter att ha avvikit från ett frihetsberövande för
verkställighet av beslut om vård eller behandling.
Om en dömd person, som är svensk medborgare, flyr till Sverige från
en annan nordisk stat för att undgå avtjänande av ett där ådömt
frihetsstraff kan situationen uppstå att personen inte kan utlämnas. Det
andra landet kan då komma att begära att Sverige övertar verkställigheten
av frihetsstraffet.
Som tidigare nämnts finns det inga bestämmelser i internationella
verkställighetslagen eller nordiska verkställighetslagen som ger den
svenska polisen befogenhet att i nu aktuella fall hålla kvar den dömde
(avsnitt 7.6.2). Detta gäller oavsett om en begäran om att Sverige skall
överta verkställigheten har gjorts eller inte. Schengenkonventionens
bestämmelser om gränsöverskridande förföljande medför inte heller
någon skyldighet att hålla kvar den dömde som flytt, i avvaktan på en
begäran om att denne skall frihetsberövas eller att hans eller hennes
Prop. 1999/2000:64
107
närvaro på annat sätt skall säkerställas till dess en framställning om
överförande prövats (artikel 68.2 i Schengenkonventionen).
En situation som innebär att svensk polis, på grund av att utlämning
inte kan komma i fråga, skulle sakna befogenheter att frihetsberöva en
dömd person som flytt från avtjänande av ett utdömt frihetsstraff och
efter gränsöverskridande förföjande har omhändertagits av utländska
tjänstemän, är dock enligt regeringens mening inte rimlig. I en sådan
situation är risken stor att den dömde avviker eller på annat sätt
undandrar sig verkställighet av straffet.
I prop. 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan den
dömdes samtycke, föreslås ändringar i internationella verkställighets-
lagen och nordiska verkställighetslagen för att Sverige skall leva upp till
sitt åtagande enligt Schengenkonventionens artikel 68 (se avsnitt 7.6.2).
En dömd person som flyr till Sverige från ett annat Schengenland
kommer enligt förslagen under vissa förutsättningar att kunna anhållas
och häktas. De föreslagna ändringarna innebär att svensk polis, efter det
att den andra nordiska staten har gjort en begäran enligt artikel 68.2 i
Schengenkonventionen, kan gripa den person som flytt. Förslagen
innebär inte att svensk polis far befogenhet att hålla kvar den dömde
innan en sådan begäran har gjorts.
För att undvika att den dömde hinner avvika innan den andra staten har
hunnit göra en framställning om överförande av straffverkställighet och
kvarhållande av den dömde, anser regeringen att den nya regeln i lagen
om internationellt polisiärt samarbete även bör hänvisa till de nämnda
föreslagna reglerna i internationella verkställighetslagen och nordiska
verkställighetslagen.
Den nya bestämmelsen är en förvarsregel
Riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund har i sina remissyttranden
på olika sätt berört frågan vilka följder det föreslagna frihetsberövandet
får, om den andra staten i stället för att begära utlämning begär att
Sverige skall överta lagföringen, eller om förundersökning av andra skäl
inleds i Sverige.
När en svensk förundersökning väl har inletts, blir rättegångsbalkens
regler naturligtvis tillämpliga och samma rutiner torde kunna tillämpas
som i dag när en person som är efterlyst grips och en begäran om utläm-
ning görs till svenska myndigheter, men en svensk myndighet av något
skäl i stället inleder förundersökning. Så kan exempelvis ske därför att
det är tydligt att en utlämning inte kan komma i fråga.
I skedet innan en sådan begäran har inkommit är det ännu oklart om
personen kommer att begäras utlämnad. Om svenska myndigheter i det
skedet håller förhör med den omhändertagne - som är en person som har
avslöjats på bar gärning med att begå ett brott i det andra landet - kan
man utgå från att det ofta uppkommer fråga om att delge personen
misstanke om brott, och att en förundersökning inleds. Det torde därför
inte vara lämpligt att förhör hålls med den frihetsberövade i detta skede.
Om däremot en förundersökning inleds i Sverige blir, som sagts, rätte-
gångsbalkens bestämmelser tillämpliga; däribland i förekommande fall
bestämmelsen i 24 kap 13 § andra stycket, som föreskriver att häktnings-
Prop. 1999/2000:64
108
förhandling aldrig får hållas senare än fyra dygn efter det att den miss-
tänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. Frågan uppkommer då
om frihetsberövande enligt den nya bestämmelsen är ett sådant straff-
processuellt frihetsberövande som skall beaktas vid beräkning av denna
frist.
I motiven till 24 kap. 13 § andra stycket RB har bl.a. uttalats att de
grundläggande förutsättningarna for att det skall föreligga ett frihets-
berövande enligt artikel 5 (1) ( c ) i den europeiska konventionen
angående skydd for de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, är att det föreligger ett syfte att ställa den frihetsberövade infor
domstol och att han är skäligen misstänkt for brott. De frihetsberövanden
som anges i lagrummet är gripande respektive verkställande av ett
anhållningsbeslut. Det omfattar även s.k. envarsgripande enligt 24 kap 7
§ rättegångsbalken. Däremot uttalas att ett frihetsberövande som har
påbörjats i utlandet infor utlämning till Sverige beaktas först från den
tidpunkt då den misstänkte anländer till Sverige, vilket är den tidpunkt då
hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört. Lagrådet har i
sitt yttrande uttryckt viss tveksamhet vad gäller de fall där någon med
stöd av 23 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken har hållits kvar för
förhör på grund av brottsmisstanke i mer än sex timmar. I dessa fall
kunde det, anför Lagrådet, ligga nära till hands att räkna in hela eller del
av kvarhållandetiden i fristen för domstolsprövningen. Lagrådet föreslog
dock inte någon regel om detta samt yttrade att frågan med hänsyn till de
korta tider det rör sig om har liten praktisk betydelse. Justitieutskottet
anslöt sig till slutsatserna i dessa delar. (Prop. 1987/87:112 sid. 38 ff, 93
ff, bet. JuU1987/88:7 sid 31 f.)
Det nu aktuella frihetsberövandet gäller en person som har blivit
avslöjad på bar gärning med att begå ett brott, och följaktligen i regel
torde vara att anse som skäligen misstänkt för brottet. I den mån det före-
ligger ett syfte att ställa den frihetsberövade inför domstol, bör frihets-
berövandet således i regel beaktas vid beräkning av senaste tid för
häktningsförhandling enligt 24 kap. 13 § andra stycket RB. Det är
emellertid tveksamt om det kan anses stå klart att syftet med frihets-
berövandet är det angivna, innan en svensk förundersökning har inletts.
Därför är det i regel först i det skede då det står klart att den stat som
personen har flytt ifrån inte begär ett s.k. provisoriskt anhållande av
personen, och om en svensk myndighet då inleder förundersökning som
frihetsbrövandet kan anses syfta till att personen skall föras inför
domstol.Vidare handlar det även i detta fall om endast kortare tiders
frihetsberövanden. Det nu föreslagna frihetsberövandet bör således inte
räknas in i fristen enligt 24 kap. 13 § andra stycket RB.
En ny bestämmelse om beslag behövs
På motsvarande sätt som har beskrivits ovan vad gäller en flyende som
har omhändertagits av de utländska tjänstemännen och överlämnats till
svensk polis, saknar den svenska polisen befogenhet att ta omhänder-
tagen egendomen i beslag om det inte inleds en förundersökning.
Bestämmelserna i 1975 års tvångsmedelslag förutsätter nämligen, som
framgått, att den andra staten har gjort en ansökan om bistånd.
Prop. 1999/2000:64
109
Att i detta skede, när det ännu är ovisst om den andra staten kommer
att göra en framställning om sådant bistånd, inleda en förundersökning
främst för att kunna verkställa beslag, är dels inte alltid möjligt och dels
normalt sett inte lämpligt. För de fall där det inte är möjligt och lämpligt
att inleda en svensk förundersökning bör en ny bestämmelse införas, som
gör det möjligt för polisen att ta egendomen i beslag i avvaktan på en
framställning om bistånd enligt 1975 års tvångsmedelslag (framdeles den
föreslagna lagen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, Ds 1999:56). För
dessa fall bör vanliga regler gälla om upprättande av beslagsprotokoll etc.
De tjänstemän som befinner sig på en annan stats territorium för att
genomföra gränsöverskridande övervakning eller förföljande skall lik-
ställas med mottagande stats tjänstemän om de begår brott eller utsätts för
brott (artikel 42 i Schengenkonventionen respektive artikel 11 i det
svensk-danska polissamarbetsavtalet).
För skador som har uppkommit i samband med utförande av gräns-
överskridande övervakning eller förföljande finns särskilda regler om
skadestånd m.m. i artikel 43 i Schengenkonventionen och i artikel 12 i
det svensk-danska polissamarbetsavtalet. Dessa innebär att den
Schengenstat på vars territorium skador uppkommer till följd av gräns-
överskridande förföljande eller övervakning eller ingripande i övrigt,
skall ersätta skadorna enligt nationell rätt. Därutöver finns regler om det
inbördes ansvarsförhållandet mellan de berörda staterna.
7.7.2 Gällande rätt
Svenska polismän åtnjuter i myndighetsutövning särskilt strafffättsligt
skydd enligt 17 kap. brottsbalken samt är vid myndighetsutövning under-
kastade särskilt straffrättsligt ansvar enligt 20 kap. brottsbalken. Där-
utöver omfattas svenska polismän av bestämmelsen om olaga diskrimi-
nering enligt 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken.
Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3
kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), har den som vållats skada genom
fel eller försummelse vid myndighetsutövning rätt till ersättning. Om en
svensk polis genom fel eller försummelse i myndighetsutövning orsakar
personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada är det staten som blir
skadeståndsskyldig. Vidare innebär det s.k. principalansvaret enligt 3
kap. 1 § skadeståndslagen, att staten i sin egenskap av arbetsgivare
Prop. 1999/2000:64
110
ersätter person- eller sakskador som en polisman vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten.
Den allmänna regleringen i skadeståndslagen kompletteras på vissa
områden med särskilda regler. Sedan den 1 januari 1999 ersätter lagen
(1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
den tidigare gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetskränk-
ning.
När det gäller skador som orsakats av utländska tjänstemän i Sverige
finns två specialregleringar. Beträffande utländska fysiska eller juridiska
personer utan hemvist i Sverige som har medverkat i en räddningsinsats
här, finns en särskild regel i räddningstjänstlagen (1986:1102) som säger
att svenska staten i stället for den utländska personen skall ersätta skada
som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den
utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt
svensk lag. En motsvarande regel finns i lagen (1994:588) om utbildning
för fredsbefrämjande verksamhet.
7.7.3 Överväganden och förslag
• Brottsbalkens regler om tjänstemäns straffrättsliga skydd och ansvar
görs tillämpliga på utländska tjänstemän genom hänvisningar i den
nya lagen (12 §).
• En regel om skadeståndsskyldighet for svenska staten, med förebild i
70 § räddningstjänstlagen (1986:1102) och 4 § lagen (1994:588) om
utbildning för fredsbefrämjande verksamhet, fors in i den nya lagen
(13 §)•
• Svenska staten ersätter inte skadelidande för skada som har vållats av
svenska poliser vid gränsöverskridande förföljande och övervakning i
utlandet (14 §).
Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Den föreslagna bestämmelsen som begränsar svenska statens
ersättningsskyldighet vad gäller skador som har vållats av svenska
tjänstemän i andra Schengenstater saknar dock motsvarighet i pro-
memoriorna.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslagen
till reglering av straffrättsligt skydd och ansvar samt skadestånd,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) med tillägget att även 16
kap. 9 § andra stycket brottsbalken bör göras tillämpligt på utländska
tjänstemän för att dessa skall jämställas med svenska poliser. Folk-
rörelsen Nej till EU har motsatt sig att de svenska bestämmelserna om
tjänstemäns straffrättsliga ansvar och skydd skall omfatta utländska
tjänstemän samt att skadeståndsskyldighet som har uppkommit till följd
av utländska tjänstemäns handlande skall ersättas av Sverige. Justitie-
kanslern (JK) har väckt frågor om huruvida utländska tjänstemäns
myndighetsutövning i Sverige bör ställas under JO:s och eller JK:s tillsyn
samt huruvida en person som till följd av svenska tjänstemäns agerande
vid gränsöverskridande samarbete i ett annat land, skall ha rätt till
Prop. 1999/2000:64
111
ersättning både från Sverige och från den stat där skadan har upp- Prop. 1999/2000:64
kommit. JK, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen,
Statens invandrarverk, Tullverket och Kustbevakningen har under hand
beretts tillfälle att yttra sig över förslaget till bestämmelse som gäller
svenska statens ersättningsskyldighet vad gäller skador som har vållats av
svenska tjänstemän i andra Schengenstater. De har inte framfört någon
erinran.
Enligt Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbets-
avtalet skall utländska tjänstemän vara likställda med svenska poliser när
det gäller straffrättsligt skydd och ansvar samt skadestånd. Detta förut-
sätter lagstiftning.
Straffrättsligt ansvar och skydd
Svenska regler om straffrättsligt ansvar och skydd täcker fel eller för-
summelse som har begåtts vid respektive i myndighetsutövning. En hän-
visning i den nya lagen till dessa regler är tillräcklig for att jämställa
utländska tjänstemän med svenska när det gäller straffrättsligt skydd och
ansvar. Därutöver finns bestämmelser i 20 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken,
som inte förutsätter att gärningen har begåtts vid myndighetsutövning
och följaktligen inte kräver särskild reglering for att bli tillämpliga på de
utländska tjänstemännen. Såvitt avser straffrättsligt ansvar bör således 20
kap. 1 § brottsbalken göras tillämplig på utländska tjänstemän som utfor
gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt lagen om internationellt
polisiärt samarbete, genom en hänvisning i 12 § andra stycket sistnämnda
lag. Ansvar enligt exempelvis 20 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken förutsätter
inte myndighetsutövning, varför bestämmelserna är tillämpliga på de
utländska tjänstemännen utan särskild hänvisning.
Denna metod har använts tidigare beträffande straffrättsligt skydd, i
lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat. En bestämmelse
bör således införas varigenom brottsbalkens regler om tjänstemäns
straffrättsliga skydd görs tillämpliga på utländska tjänstemän. Som
Lagrådet har framhållit är det - mot bakgrund av att lagen avses kunna
användas generellt i fråga om polisiärt samarbete - naturligt att likställa
utländsk myndighetsutövning med svensk och beträffande skydd för
utländska tjänstemän tillämpa samma lagrum som i fråga om svenska
tjänstemän. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening utformas i
enlighet med Lagrådets förslag.
DO har anfört att förbudet mot olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 §
andra stycket brottsbalken bör vara tillämpligt även på de utländska
tjänstemän som utfor uppgifter enligt den nya lagen. Den förpliktelse som
följer av Schengenkonventionen att likställa de utländska tjänstemännen
med svenska poliser, talar i och for sig för en sådan reglering. Det är
emellertid svårt att se någon situation där regleringen skulle fylla en
funktion. Bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken andra stycket avser
tjänstemän i allmän tjänst eller allmänt uppdrag som har att tillhandagå
112
personer ur allmänheten i olika avseenden. I dessa situationer får tjänste-
männen inte diskriminera någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse, genom att inte gå honom till handa
på de villkor som tillämpas i verksamheten i förhållande till andra.
De utländska tjänstemännens uppgifter i Sverige är begränsade till
gränsöverskridande övervakning och förföljande samt - såvitt avser
danska polismän - åtgärder för att avvärja hot mot den allmänna ord-
ningen och säkerheten. När de utländska tjänstemännen utför sådana
uppgifter kan de inte anses i något avseende ha att tillhandagå personer ur
allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § andra stycket brotts-
balken. Regeringen anser det därför inte motiverat att göra bestämmelsen
om olaga diskriminering tillämplig på utländska tjänstemän.
Tillsyn över utländska tjänstemäns tjänstgöring i Sverige
JK har väckt frågan om de utländska tjänstemännen - på samma sätt som
svenska polismän och andra som utövar myndighet - bör omfattas av
JK:s eller JO:s tillsyn och åtalsrätt. Regeringen vill med anledning av den
väckta frågan göra följande förtydligande. Schengenkonventionens
bestämmelser om gränsöverskridande övervakning och förföljande
innebär att Schengenstaterna har åtagit sig att låta tjänstemän från andra
Schengenstater utöva myndighet på sitt territorium. Då tjänstemän från
en annan Schengenstat utövar myndighet i Sverige är det således det
andra landets myndighet som utövas här. De utländska tjänstemännens
befogenheter när de befinner sig på svenskt territorium begränsas dock av
bestämmelserna i den nu föreslagna lagen om internationellt polisiärt
samarbete. De utländska tjänstemännen står - på samma sätt som svenska
polismän som utövar svensk myndighet i en annan Schengenstat är
underkastade JK:s och JO:s tillsyn - under tillsyn av myndigheterna i
sina respektive hemländer när de befinner sig i Sverige. Lagen om
internationellt polisiärt samarbete bör därför inte föranleda några
ändringar i reglerna om JK:s och JO:s tillsyn.
Skadestånd
Sverige har genom sin anslutning till Schengenkonventionen och i det
svensk-danska polissamarbetsavtalet, åtagit sig att ersätta den som här i
landet vållats skada av utländska tjänstemän som utför gränsöver-
skridande förföljande och övervakning här. Ersättning skall utgå i den
utsträckning skadan skulle ersättas om den vållats av en svensk polisman.
De regler som här blir aktuella att tillämpa är t.ex. skadeståndslagen eller
lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. För
att genomföra detta åtagande, är det enligt regeringens mening lämpligt
att använda samma metod som i 70 § räddningstjänstlagen (1986:1102)
och 4 § lagen (1994:588) om utbildning för fredsbefrämjande verksam-
het. En särskild bestämmelse bör således införas i lagen om
internationellt polisiärt samarbete. Detta ger också en samlad bild av vad
som gäller i just dessa samarbetsfall.
Prop. 1999/2000:64
113
Schengenkonventionen och det svenska-danska polissamarbetsavtalet
innebär vidare att skador som någon har åsamkats av svenska tjänstemän
i utlandet skall ersättas av den stat där övervakningen eller förföljandet
sker. Som Justitiekanslem (JK) påpekar i sitt remissyttrande kan dock
knappast de svenska ersättningsbestämmelserna - t.ex. i skadestånds-
lagen eller lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångs-
åtgärder - tolkas så att de enbart är tillämpliga vid myndighetsutövning
inom landets gränser. Därmed skulle en skadelidande kunna rikta sitt
anspråk både mot svenska staten och mot den mottagande staten. JK
ifrågasätter om det verkligen skall finnas en sådan dubbel ersättnings-
möjlighet. Regeringen instämmer i JK:s bedömning i denna del.
Schengenkonventionen och det svensk-danska polissamarbetsavtalet
innebär att den mottagande staten åtar sig att ersätta den skadelidande
som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en
skadelidande kan ersättas av båda de inblandade staterna skulle kunna
leda till tillämpningssvårigheter eftersom förutsättningarna för skade-
ståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt. Det skulle
också kunna leda till höga administrationskostnader och missbruk.
Lagförslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse som utesluter
att svenska staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadestånds-
rättsliga regler i de fall skador orsakats av svenska tjänstemän i ett
mottagande land.
Enligt huvudregeln i artikel 40.1 i Schengenkonventionen skall samtycke
till fortsatt övervakning in på en annan stats territorium inhämtas i
förväg, dvs. innan gränsen överskrids. (Se vidare avsnitt 7.1 och 7.2.)
Begäran skall ställas till en av varje land särskilt utsedd central-
myndighet. Sverige har i samband med undertecknandet av avtalet om
Sveriges anslutning till Schengenkonventionen anvisat Rikspolisstyrelsen
som sådan centralmyndighet.
När det gäller gränsöverskridande förföljande innehåller Schengen-
konventionen inte någon bestämmelse om utseende av myndighet i den
mottagande staten som skall fungera som kontaktpunkt för de utländska
tjänstemännen. Däremot innehåller det svensk-danska polissamarbets-
avtalet en bestämmelse i artikel 8.3 som innebär att danska polismän vid
förföljande över Öresundsförbindelsen skall kontakta polismyndigheten i
Skåne.
Prop. 1999/2000:64
Sverige har i dag inte några regler om det slags gränsöverskridande polis-
samarbete som det nu aktuella. Inte heller på tullens område finns någon
reglering av denna typ.
114
7.8.3
Överväganden och förslag
Prop. 1999/2000:64
• Rikspolisstyrelsen beviljar eller vidarebefordrar framställningar om
gränsöverskridande övervakning (15 § ).
• Lokal polismyndighet beslutar om gränsöverskridande förföljande (15
§ första stycket).
• Kontakter som avser instruktioner för verksamheten, begäran om att
denna skall upphöra o.d. handhas på svensk sida av lokala polis-
myndigheter (15 § andra stycket).
• Rikspolisstyrelsen kan överlämna ärenden om övervakning till sjöss
till Kustbevakningen för handläggning (15 § första och andra
styckena).
Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Förslaget att Rikspolisstyrelsen skall kunna överlämna vissa
ärenden till Kustbevakningen för handläggning saknar dock motsvarighet
i promemoriorna. Vidare föreslogs i Schengenpromemorian ett
bemyndigande för regeringen att meddela tillämpningsföreskrifter eller
att bemyndiga Rikspolisstyrelsen att göra detta; någon sådan bestäm-
melse föreslås inte nu.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran; Rikspolisstyrelsen med tillägget att utländska tjänstemän i
samband med gränsöverskridande förföljande, om de inte kan fa kontakt
med den lokala polismyndigheten bör kunna kontakta styrelsen. Kust-
bevakningen har tillagt att även Kustbevakningen bör ges i uppgift att
godkänna gränsöverskridande övervakning.
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Statens
invandrarverk, Tullverket och Kustbevakningen har under hand beretts
tillfälle att yttra sig över förslaget att Rikspolisstyrelsen skall kunna
överlämna vissa ärenden till Kustbevakningen. De har inte framställt
någon erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Gränsöverskridande övervakning och
förföljande förutsätter kontakter mellan de utländska tjänstemännen och
svenska myndigheter på olika nivåer i skilda situationer.
När det gäller gränsöverskridande övervakning har Sverige anmält
Rikspolisstyrelsen som behörig myndighet att ta ställning till eller vidare-
befordra framställningar om föregående samtycke. Rikspolisstyrelsen bör
vidare ges i uppdrag att ta emot anmälningar och framställningar om
bistånd vid gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke.
Såvitt avser gränsöverskridande förföljande finns ingen regel i
Schengenkonventionen angående kontakter med en central myndighet i
den mottagande staten. När någon som har avslöjats på bar gärning i fard
med att begå ett brott, eller avtjänar fängelsestraff eller är häktad och har
rymt, ligger det i sakens natur att det ofta är mycket bråttom. Därför bör
de kontakter som skall föregå ett gränsöverskridande förföljande tas med
den lokala polismyndighet som annars skulle ha att bege sig till platsen i
tid för att ta upp förföljandet. Den lokala polismyndigheten är också den
som skall meddela föreskrifter och som far beordra att förföljandet upp-
hör. Detta överensstämmer också med vad som föreskrivs i det svensk-
115
danska polissamarbetsavtalet, nämligen att danska polismän när det gäller
förföljande över Öresundsförbindelsen skall kontakta Polismyndigheten i
Skåne (artikel 8.3).
Rikspolisstyrelsen har föreslagit att de utländska tjänstemännen, om de
av någon anledning inte kan fa kontakt med den berörda polismyndig-
heten, i stället bör kunna vända sig till Rikspolisstyrelsen med begäran
om godkännande av gränsöverskridande förföljande. Det är ett riktigt och
logiskt resonemang, eftersom gränsöverskridande förföljande som huvud-
regel skall godkännas på förhand. Den brådska som i de allra flesta fall
kan förväntas råda i samband med ett gränsöverskridande förföljande,
talar emellertid emot att ålägga de utländska tjänstemännen att i det läget
behöva ringa runt till flera myndigheter. I en situation som innebär att de
utländska tjänstemännen inte kan få kontakt med polismyndigheten i det
distrikt dit de ankommer, torde de utländska tjänstemännen ha godtagbar
anledning att fortsätta ett förföljande in i Sverige utan föregående
samtycke.
Rikspolisstyrelsen behöver kunna ha en helhetsbild av polisiär
verksamhet med utländska inslag som bedrivs i Sverige. Även om de
direkta kontakterna av praktiska och operativa skäl måste ske mellan de
utländska och svenska lokala polismyndigheterna, bör ett internt system
införas i Sverige för att hålla Rikspolisstyrelsen omedelbart informerad
om påbörjade operationer av detta slag.
Också när det gäller andra frågor, såsom att meddela instruktioner för
verksamheten, ge order om att denna skall upphöra o.d. bör kontakterna
tas mellan lokala svenska polismyndigheter och de utländska tjänste-
männen.
Kustbevakningen har anfört att även Kustbevakningen bör kunna ges i
uppgift att godkänna gränsöverskridande övervakning och eventuella
förföljanden över sjögräns om sådana blir möjliga i framtiden. Enligt 4 §
tillträdesförordningen (1992:118) krävs tillstånd för att utländska stats-
fartyg skall få tillträde till svenskt territorium, utom för oavbruten och
skyndsam genomfart av svenskt territorialhav. Med statsfartyg avses
örlogsfartyg, forskningsfartyg samt andra fartyg och svävare som ägs
eller brukas av en stat och nyttjas i icke-kommersiellt syfte (2 § 2).
Tillstånd får meddelas av Försvarsmakten såvitt avser andra utländska
statsfartyg än örlogsfartyg och statsfartyg som nyttjas för arbete med
sjösäkerhetsanordningar på begäran av Kustbevakningen (5 §). I andra
fall än som sägs i 5 § meddelar regeringen tillstånd. Vidare är det Kust-
bevakningen som bör ha det operativa ledningsansvaret för hur
gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium som äger rum
till sjöss utförs, och att den avbryts när det är påkallat. Detta talar för att
ge Kustbevakningen i uppgift att ta ställning till framställningar om
gränsöverskridande övervakning i vissa fall.
I många fall kommer emellertid utländska tjänstemän som ankommer
till Sverige över sjögräns att resa med passagerarfärja eller flyg. Vidare
innebär det förhållandet att utändska tjänstemän kommer hit med ett
utländskt statsfartyg inte med nödvändighet att övervakningen kommer
att avse förhållanden till sjöss. Mot den bakgrunden bör Rikspolis-
styrelsen vara den som tar emot alla framställningar om gränsöver-
Prop. 1999/2000:64
116
skridande övervakningar, men med möjlighet att vidarebefordra vissa till
Kustbevakningen för vidare handläggning.
För en sådan ordning talar även det förhållandet att Rikspolisstyrelsen
är den myndighet som, i anslutning till en framställning om gränsöver-
skridande övervakning, genom kontroll i misstankeregistret kan förvissa
sig om att den begärda övervakningen inte riskerar att skada en pågående
svensk förundersökning. I de fall det kan finnas risk för det, skall Riks-
polisstyrelsen samråda med den svenska förundersökningsledaren eller få
till stånd samråd mellan denne och den utländska förundersöknings-
ledaren innan styrelsen tar ställning till om samtycke skall lämnas. Alla
framställningar om gränsöverskridande övervakning in i Sverige bör
således i vart fall inledningsvis handläggas av Rikspolisstyrelsen. Vid
gränsöverskridande förföljande är dessa skäl sällan lika tungt vägande
som den brådska som nämnts ovan. Däremot kan naturligtvis även den
lokala polismyndighet som tar emot framställningar om gräns-
överskridande förföljande ha anledning att utföra kontroller i miss-
tankeregistret m.m.
Sammanfattningsvis anser regeringen att den nya lagen bör innehålla
en bestämmelse som innebär att Rikspolisstyrelsen beviljar eller vidare-
befordrar framställningar om gränsöverskridande övervakning. Vidare
bör föreskrivas att lokal polismyndighet beslutar om gränsöverskridande
förföljande samt att kontakter som avser instruktioner för verksamheten,
begäran om att denna skall upphöra o.d. på svensk sida skall handhas av
lokala polismyndigheter. Slutligen bör Rikspolisstyrelsen fa överlämna
ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen, som
därefter har att svara för handläggningen.
I lagrådsremissen föreslogs ett bemyndigande av innebörd att närmare
föreskrifter i ovan angivna delar och andra detaljfrågor med anledning av
Schengenkonventionens regler bör meddelas av regeringen eller, efter
dess bemyndigande, av Rikspolisstyrelsen. Lagrådet har påpekat att det
föreslagna bemyndigandet inte fyller någon funktion. Regeringen kan
ansluta sig till Lagrådets bedömning, varför någon bestämmelse inte
föreslås.
I detta sammanhang kan även nämnas att när det inom ramen för en
svensk förundersökning uppkommer fråga om att sända svenska tjänste-
män att utföra gränsöverskridande övervakning i ett annat Schengenland,
faller det på förundersökningsledaren att besluta om en sådan åtgärd.
Detta behöver emellertid inte regleras särskilt.
7.9.1 Schengenkonventionens och det svensk-danska
polissamarbetsavtalets regler
Såväl enligt Schengenkonventionen (artiklarna 40.3 d och 41.5 e) som
enligt det svensk-danska polissamarbetsavtalet (artikel 14.2) är det som
huvudregel tillåtet för utländska tjänstemän som utför gränsöver-
skridande övervakning eller förföljande att föra med sig tjänstevapen in
på svenskt territorium. Tjänstevapnet får dock endast användas i nödvärn.
Prop. 1999/2000:64
117
När det gäller gränsöverskridande förföljande finns det en möjlighet att
uttryckligen förbjuda medförande av tjänstevapen. Riksdagen har god-
känt avtalet om Sveriges anslutning till Schengenkonventionen jämte
protokoll, förklaringar m.m. utan något sådant beslut (prop. 1997/98:42,
bet. 1997/98:JuU 15, rskr. 1997/98:181).
Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att inneha
skjutvapen eller ammunition, liksom för att införa skjutvapen eller
ammunition till Sverige. Enligt 1 kap. 8 § vapenlagen gäller vapenlagen
inte skjutvapen och ammunition som innehas av svenska staten. Undan-
taget gäller inte andra stater.
Regeringens förslag: En regel förs in i vapenlagen (1996:67) som gör
det möjligt för regeringen att förordna att lagen inte skall gälla i fråga om
skjutvapen och ammunition som en företrädare för en främmande stats
myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige (11 kap. 1 § f).
Prop. 1999/2000:64
Schengenpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget, Stockholms
tingsrätt, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Tullverket med
vissa förslag till preciseringar. Folkrörelsen Nej till EU har i yttrande
över den danska promemorian motsatt sig att en utländsk polisman i
Sverige far möjlighet att bära tjänstevapen som är tillåtna enligt nationell
rätt i den stat där han eller hon är anställd.
Skälen för regeringens förslag: De svenska regler som föranleds av
åtagandet enligt artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen och artikel
14 i det svensk-danska polissamarbetsavtalet vad gäller vapen, hör
systematiskt inte hemma i den nya lagen om internationellt polisiärt sam-
arbete. Denna fråga bör i stället regleras i vapenlagen (1996:67) i form av
en rambestämmelse som kan ligga till grund för mer preciserade för-
ordningsbestämmelser, såväl inom ramen för nu aktuellt polissamarbete
eller samarbete mellan tullförvaltningar enligt den s.k. Neapel II-
konventionen som inom ramarna för framtida liknande samarbetsavtal.
Således bör regeringen i 11 kap. 1 § f vapenlagen, bemyndigas att
förordna att lagen inte skall gälla i fråga om skjutvapen och ammunition
som en företrädare för en främmande stats myndighet medför vid tillfällig
tjänstgöring i Sverige
Det behov av att medföra tjänstevapen som svenska tjänstemän kan
tänkas komma att ha med anledning av fortsatt övervakning och fortsatt
förföljande in på andra staters områden, torde kunna tillgodoses inom
ramen för gällande lag.
118
Enligt artikel 42 i Schengenkonventionen åtar sig medlemsstaterna att i
samband med gränsöverskridande övervakning och förföljande likställa
utländska polismän med sina egna polismän i händelse av att de skulle
begå brottsliga handlingar. En motsvarande regel finns i artikel 11 i det
svensk-danska polissamarbetsavtalet.
Svenska polismän är vid myndighetsutövning underkastade särskilt
straffrättsligt ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (BrB).
Därutöver är svenska poliser underkastade ansvar för bl.a. mutbrott enligt
20 kap. 2 § samt brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken,
utan att det är en förutsättning att de handlar vid myndighetsutövning.
För brott som har begåtts utomlands skall dömas efter svensk lag och
vid svensk domstol om gärningsmannen är svensk eller har hemvist här
eller är utlänning som inte har hemvist här, men som efter brottet har
blivit svensk medborgare eller har tagit hemvist i riket. Samma sak gäller
för medborgare i ett annat nordiskt land som finns här i riket eller för
annan utlänning som finns här om det på brottet kan följa fängelse i mer
än sex månader enligt svensk lag. Det nu sagda är förknippat med
villkoret att gärningen i princip skall vara straffbar på gämingsorten och
att strängare påföljd inte kan utdömas här än vad som följer av
gämingsortens lag. Detta följer av 2 kap. 2 § brottsbalken. För vissa
särskilda brottsplatser, personkategorier eller gämingstyper eller om
brottet har riktat sig mot särskilt angivna svenska intressen eller är
särskilt grovt kan dock, enligt 2 kap. 3 § brottsbalken, dömas enligt
svensk lag även om kravet på straffbarhet på gämingsorten inte är
uppfyllt eller dömas till en strängare påföljd än vad gämingsortens lag
föreskriver. Ett exempel på det är när ett brott har begåtts av någon som
tillhör försvarsmakten när en avdelning har befunnit sig utomlands.
Bestämmelsen i 2 kap. 3 § brottsbalken gäller också om brottet har
begåtts vid tjänstgöring utomlands av någon som är anställd i utlands-
styrkan inom Försvarsmakten. Riksdagen har nyligen godkänt
regeringens förslag att motsvarande skall gälla också om brottet har
begåtts utom riket av en person som tillhör Polisens utlandsstyrka (prop.
1999/2000:1, utg. omr 4, bet. 1999/2000:JuUl, rskr. 1999/2000:78).
Vidare föreskrivs i 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken att det krävs
ett särskilt förordnande från regeringen eller myndighet som regeringen
har bestämt för att åtal skall få väckas för ett brott som har begåtts utom-
lands (åtalsförordnande). I vissa speciella fall far dock åtal väckas utan
åtalsförordnande. Det gäller bl.a. om brottet har begåtts vid tjänstgöring
utomlands av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvars-
makten. Riksdagen har nyligen godkänt regeringens förslag att mot-
svarande skall gälla också om brottet har begåtts utom riket av en person
Prop. 1999/2000:64
119
som tillhör Polisens utlandsstyrka (prop. 1999/2000:1, utg. omr 4, bet. Prop. 1999/2000:64
1999/2000:JuUl, rskr. 1999/2000:78).
Regeringens förslag: Svensk domstol skall vara oinskränkt behörig att
pröva åtal om brott som har begåtts i tjänsten utom riket av någon som
utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överens-
kommelse som Sverige har träffat. Vidare skall åtal kunna väckas här
utan föregående åtalsförordnande.
Promemoriornas förslag: Promemoriorna innehåller inte något
förslag som motsvarar regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspek-
tionen, Statens invandrarverk, Tullverket och Kustbevakningen har
beretts tillfälle att yttra sig under hand. De har inte framfört någon
erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Schengenkonventionen och det
svensk-danska polissamarbetsavtalet förutsätter att den stat som tar emot
tjänstemän från en annan stat, jämställer den andra statens tjänstemän
med sina egna polismän vad gäller straffrättsligt ansvar. Något åtagande
att oinskränkt kunna åtala och döma sina egna tjänstemän för gärningar i
samband med att dessa utför uppgifter i den andra staten finns inte. Mot
bakgrund av att Sverige i princip inte lämnar ut svenska medborgare, och
att 1972 års konvention om överförande av lagföring i brottmål är
tillämplig endast i förhållande till ett fåtal av Schengenstaterna, bör en
sådan anpassning ändå ske.
De gärningar som är straffbelagda i 20 kap. 1 § brottsbalken är straff-
bara enligt svensk lag oavsett var de begås. Med myndighetsutövning
torde emellertid avses endast utövning av svensk myndighet. Gärningarna
kommer därför alltid, med tillämpning av 2 kap. 3 § 4, att vara brott mot
Sverige, varav följer att det i 2 kap. 2 § brottsbalken uppställda kravet på
dubbel straffbarhet inte gäller. (Brottsbalken En kommentar, 1998, s.
20:32.) Vidare torde brott som avses i 20 kap. 1 § brottsbalken som har
begåtts av svenska poliser, tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän
ofta omfattas av undantaget från kravet på åtalsförordnande, eftersom
dessa tjänster ofta förutsätter svenskt medborgarskap (2 kap. 5 § andra
stycket 5 brottsbalken). En svensk polis, tulltjänsteman eller kust-
bevakningstjänsteman kan således ofta utan åtalsförordnande åtalas och
dömas i Sverige för ett tjänstefel eller grovt tjänstefel som han eller hon
har begått i utlandet. Det kan emellertid förekomma fall där dessa
undantagsbestämmelser inte är tillämpliga, därför att den svenska tjänste-
mannen inte är medborgare i Sverige eller någon av de andra stater som
räknas upp i 2 kap. 5 § andra stycket 5 brottsbalken.
När det gäller andra brott - enligt 20 kap. brottsbalken, eller t.ex.
misshandel (3 kap. 5 § BrB) eller vållande till annans död (3 kap. 7 §
BrB) - som en svensk tjänsteman har begått i tjänsten i samband med
gränsöverskridande arbetsuppgifter i en annan Schengenstat finns ett krav
på dubbel straffbarhet enligt huvudregeln i 2 kap. 2 § brottsbalken. De
120
brott som en svensk tjänsteman kan göra sig skyldig till i tjänsten i Prop. 1999/2000:64
samband med gränsöverskridande arbetsuppgifter, torde i regel vara
straffbara i de flesta stater. Det kan emellertid inte uteslutas att kravet på
dubbel straffbarhet någon gång kan medföra att svensk domstol inte är
behörig att döma. Vidare skulle det i vissa sådana fall, även i den mån
svensk domstol är behörig, komma att krävas åtalsförordnande.
Situationer där svenska polismän undgår lagföring för brottsliga
gärningar som de har begått utomlands i tjänsten - om än undantagsvisa
- måste undvikas. En anpassning skall därför ske av de nu aktuella
lagbestämmelserna.
Brott som har begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom försvarsmakten eller i polisens utlands-
styrka omfattas inte, som framgått i avsnitt 7.10.2, av kravet på dubbel
straffbarhet och åtalsförordnande (2 kap. 3 § 3 respektive 5 § 3 BrB).
Alla typer av brott kan därför bli föremål för lagföring i Sverige utan
föregående åtalsförordnande. Det hänger samman med att dessa tjänste-
män är placerade i den främmande staten under en längre tid och att de i
enlighet med internationella åtaganden åtnjuter immunitiet där. De
svenska tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt
Schengenkonventionen eller det svensk-danska polissamarbetsavtalet i
andra stater, kommer däremot att göra det endast under en kortare tid, i
samband med ett visst uppdrag, för att därefter återvända till Sverige.
Svensk domstols behörighet att döma och undantaget från kravet på
åtalsförordnande, bör därför begränsas till att avse gärningar som har
begåtts i tjänsten.
Schengens informationssystem (SIS), är ett datasystem som är uppbyggt
som ett spanings- och efterlysningshjälpmedel. Datasystemet SIS skall
bestå av dels en nationell enhet, som är ett nationellt register, för varje
Schengenstat (det s.k. N.SIS), dels en central teknisk stödfunktion (det
s.k. C.SIS). Med hjälp av C.SIS kommer varje Schengenstats nationella
register att innehålla uppgifter som är identiska med uppgifterna i de
andra staternas nationella register. Varje Schengenstat använder sedan
sitt nationella register för de sökningar som Schengenkonventionen
reglerar. Detta framgår av artiklarna 92-93 i Schengenkonventionen.
SIS utgör ett medel för att genomföra många av de kompensatoriska
åtgärder som Schengenkonventionen förutsätter och ett medel för att i
praktiken underlätta det internationella samarbetet, exempelvis vad gäller
ömsesidig rättslig hjälp och utlämning. I SIS kan varje Schengenstat föra
in uppgifter om personer, fordon eller föremål som är efterlysta eller på
annat sätt eftersökta, med en begäran om att någon särskild åtgärd som
anges i Schengenkonventionen skall vidtas med personen i fråga om han
eller hon påträffas, vid en gränskontroll eller inom ett Schengenland. En
121
sådan begäran kallas i Schengenkonventionen för rapport, och den Prop. 1999/2000:64
begärande staten rapporterande stat.
Schengenkonventionens bestämmelser reglerar vilka åtgärder man kan
begära genom SIS. Däremot ålägger den inte medlemsstaterna att utföra
sådana åtgärder åt varandra. Vilka åtgärder som far utföras avgörs enligt
varje Schengenstats nationella rätt.
Här följer en kort presentation av de åtgärder som far begäras i SIS och
de svenska regler som svarar mot åtgärderna. (En utförlig presentation av
de åtgärder som får begäras i SIS och de svenska reglerna om registrering
finns i avsnitt 8.3.1.)
Enligt artikel 95 får en efterlysning med begäran om att den efterlyste
personen skall tas i förvar för utlämning registreras i SIS. Verkställighet
av en sådan begäran styrs i svensk rätt av reglerna om s.k. provisoriskt
anhållande i lagen (1957:668) om utlämning för brott och lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.
I SIS-registret finns en spärrlista över personer som den rapporterande
staten begär skall nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom
Schengenområdet (artikel 96). Registrering på spärrlistan är en av de
avvisningsgrunder som Schengenkonventionen anger i artikel 5. Någon
motsvarande avvisningsgrund finns inte i dag. I avsnitt 6.3.3 finns ett
förslag om en ändring i 4 kap. 1 § utlänningslagen för att anpassa lagstift-
ningen till artikel 5. Därigenom blir även registrering på spärrlistan
formellt grund för avvisning. Det bör dock framhållas att avvisning inte
föreslås bli obligatorisk, utan det ankommer på de tillämpande myndig-
heterna att avgöra om utlänningen skall avvisas med stöd av bestämmel-
sen eller inte.
Det finns vidare möjlighet att begära uppgifter om uppehållsort eller
hemvist beträffande försvunna personer (artikel 97) samt vittnen, åtalade
som ålagts att infinna sig vid domstolsförhandling eller personer som
skall dömas till påföljd för brott eller inställa sig för att avtjäna ett
frihetsstraff (artikel 98). Uppgifter om uppehållsort eller hemvist är i
regel offentliga enligt svensk rätt, varför det normalt sett inte finns några
hinder att lämna ut dem till andra stater.
Enligt artikel 97 är det möjligt att begära tillfälligt omhändertagande av
en person med hänsyn till dennes eller annans säkerhet. I Sverige kan
sådana framställningar endast i begränsad utsträckning verkställas. Enligt
122
polislagen (1984:387) får polisen omhänderta den som kan antas vara
under 18 år som anträffas under förhållanden som uppenbart innebär
överhängande allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling (12 §)
samt omhänderta en okänd person om det finns anledning att anta att han
eller hon är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas
friheten, exempelvis för att vederbörande avvikit från ett sjukhus för
psykiatrisk tvångsvård (14 §). Däremot saknas det enligt svensk rätt i dag
möjlighet att omhänderta exempelvis den som är under 18 år och efterlyst
som försvunnen. I ett sådant fall kan en begäran om omhändertagande
således inte verkställas.
En begäran om dold övervakning och särskild kontroll av personer och
fordon får enligt artikel 99 i Schengenkonventionen göras under vissa
angivna omständigheter i syfte att bekämpa brottslighet och förebygga
hot mot den allmänna säkerheten, eller avvärja fara för statens inre och
yttre säkerhet.
En begäran om dold övervakning går ut på att vissa uppgifter -
påträffande av personen eller fordonet samt omständigheter kring
påträffandet, plats m.m. för undersökningen, resväg och mål för resan,
personer i sällskapet, fordon, transporterade föremål - skall inhämtas och
översändas till den rapporterande staten. Dessa uppgifter torde ofta
motsvara uppgifter som får behandlas enligt polisdatalagens (1998:622)
regler om kriminalunderrättelseverksamhet (se avsnitt 8.3.2). Sådana
uppgifter får lämnas ut till utländska myndigheter eller mellanfolkliga
organisationer om det följer av en internationell överenskommelse som
Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Särskild kontroll enligt artikel 99 torde i svensk rätt närmast motsvara
husrannsakan och kroppsvisitation i rättegångsbalken (RB) samt regeln
om kroppsvisitation i 19 § andra stycket polislagen (1984:387). Reglerna
i RB om husrannsakan och kroppsvisitation förutsätter bl.a. att det finns
en konkret brottsmisstanke. Beslut om sådana tvångsåtgärder fattas i
regel av en åklagare. När det gäller en utländsk begäran om en sådan
åtgärd förutsätts dessutom en framställning om internationell rättslig
hjälp. I praktiken kommer särskild kontroll enligt artikel 99 i Schengen-
konventionen därför inte att kunna verkställas i Sverige. En sådan
begäran kommer i stället att behandlas som en begäran om dold
övervakning, i enlighet med artikel 99.5.
Fordon eller föremål som får efterlysas med begäran om att de skall tas i
beslag eller kunna användas som bevismaterial i rättegång i brottmål
(artikel 100), kan omhändertas m.m. inom ramen för lagen (1975:295)
om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat. De
bestämmelserna föreslås bli överförda till en ny lag om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål (Ds 1999:56).
Prop. 1999/2000:64
123
Prop. 1999/2000:64
När en polis, tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänstemän vid
sökning i SIS i samband med en kontroll finner att det finns en fram-
ställning beträffande en person, ett fordon eller ett föremål skall den
rapporterande staten i regel underrättas om detta. Det kan också före-
komma att handläggningen förutsätter att kompletterande upplysningar
översänds till den anmodade staten. Det kan exempelvis röra sig om
fotografier, fingeravtryck och annan information som faller under det
informationsutbyte inom det polisiära samarbete som far ske enligt
artiklarna 39 och 46. Vid sådana kompletterande underrättelser m.m. tas
kontakter direkt mellan de s.k. SIRENE-kontoren i de två berörda
staterna via telefax, e-post eller annat kommunikationsmedel;
informationen förmedlas alltså inte via SIS. (SIRENE är en förkortning
för Supplementary Information Requested at the National Entry.)
SIRENE-kontoren, som regleras i artikel 108 är den myndighet i varje
Schengenstat som har huvudansvaret för det nationella SIS-registret. Det
är SIRENE-kontoret som registrerar statens rapporter i SIS. Varje
Schengenstats SIRENE-kontor är vidare den statens enda kontaktpunkt
vad gäller SIS.
Nationell rätt styr registrering i SIS på så sätt att en rapport far registreras
endast om det är förenligt med nationell rätt i den rapporterande staten.
Den rapporterande Schengenstaten ansvarar för uppgiftens riktighet och
aktualitet samt för att den lagligen kan registreras.
Också när det gäller verkställighet av en begärd åtgärd styr nationell
rätt. En rapport i SIS utgör inte någon självständig grund för att utföra en
åtgärd som begärs. Som framgått får en sådan åtgärd verkställas endast
om det är förenligt med nationell rätt i den Schengenstat där personen,
fordonet eller föremålet påträffas.
Om en stat bedömer att en begäran enligt artikel 95 (förvarstagande för
utlämning), artikel 97 (begäran om omhändertagande eller uppgift om
vistelseort) eller artikel 99 (hemlig övervakning eller särskild kontroll) är
oförenlig med dess nationella rätt kan den låta rapporten i det nationella
registret åtföljas av ett påpekande om att det begärda förfarandet inte
kommer att verkställas på dess territorium. Staten har dessutom möjlighet
att i sitt nationella register låta en rapport följas av ett förbud mot
verkställighet, en s.k. flagga. Det far till följd att polismannen, tulltjänste-
mannen osv., som utför kontrollen i SIS, inte kommer att kunna se dessa
uppgifter i registret.
En medverkan i Schengensamarbetet såvitt gäller SIS kräver att det
byggs upp en sådan nationell enhet som anges i artikel 92 i Schengen-
124
konventionen, dvs. ett nationellt register. Det kommer att innehålla upp- Prop. 1999/2000:64
gifter om personer, fordon och vissa föremål.
Inledningsvis ges här en översiktlig presentation av den svenska lag-
stiftningen avseende behandling av personuppgifter. I avsnitt 8.3.2 följer
en genomgång av de olika slag av uppgifter som får registreras i SIS och
de svenska regler som gäller för respektive uppgiftskategori. Eftersom
Schengenkonventionen föreskriver att nationell rätt styr vad som får
registreras i SIS, är de nationella svenska reglerna av betydelse för vad
Sverige får registrera. Däremot är Sverige skyldigt att ta emot uppgifter i
det svenska SIS-registret som har registrerats av en annan Schengenstat, i
enlighet med dess nationella rätt, även om det inte är tillåtet att registrera
uppgifterna enligt svensk rätt.
Behandlingen av personuppgifter - såvitt är relevant i detta sam-
manhang - regleras i personuppgiftslagen (1998:204), polisdatalagen
(1998:622), lagen (1998:620) om belastningsregister och lagen
(1998:621) om misstankeregister (prop. 1997/98:44, bet.l997/98:KU18,
rskr. 1997/98:180 samt prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20 rskr.
1997/98:276).
Personuppgiftslagen innehåller allmänna regler för behandling av
personuppgifter och gäller om det inte finns avvikande bestämmelser i
någon annan lag. För behandling av personuppgifter i polisens verksam-
het finns därutöver regler i polisdatalagen, lagen om belastningsregister
och lagen om misstankeregister.
Vidare regleras tullens möjlighet att samla och bearbeta uppgifter i
dataregister i vissa avseenden i lagen (1997:1058) om register i Tull-
verkets brottsbekämpande verksamhet. Den lagen överensstämmer i allt
väsentligt i relevanta delar med polisdatalagen och berörs inte vidare
nedan.
I personuppgiftslagen (1998:204) genomförs Europaparlamentets och
rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter. Syftet med direktivet är att det skall skapas en
gemensam hög nivå på integritetsskyddet, vilket i sin tur skall leda till att
personuppgifter skall kunna flöda fritt mellan EU:s medlemsstater. Dessa
får inom den ram som anges i direktivet närmare precisera villkoren för
när behandling av personuppgifter får förekomma. Sådana preciseringar
får dock inte hindra det fria flödet av personuppgifter inom unionen.
Direktivet är inte tillämpligt på sådan behandling av personuppgifter
som faller utanför gemenskapsrätten (exempelvis den som gäller allmän
säkerhet, statens säkerhet eller statens verksamhet på straffrättens
område). Den svenska personuppgiftslagen är dock generellt tillämplig
och omfattar även sådant som faller utanför gemenskapsrätten, i den mån
det inte finns särreglering i andra författningar. Lagen innehåller de
generella regler som följer av EG-direktivet i fråga om vilka krav som
ställs vid behandling av personuppgifter, när sådan behandling är tillåten,
information till den registrerade, korrigering av personuppgifter, säker-
heten vid behandlingen m.m.
125
Personuppgiftslagen innehåller generella riktlinjer for all behandling
av personuppgifter. Begreppet behandling av personuppgifter omfattar i
stort sett allt man kan göra med sådana uppgifter, exempelvis samla in,
söka, bevara och sprida uppgifter. Lagen omfattar behandling av person-
uppgifter som är helt eller delvis automatiserad, dvs. i första hand
datoriserad. Även manuell behandling av sådana uppgifter kan dock
omfattas av lagen, nämligen om uppgifterna skall ingå i en strukturerad
samling av personuppgifter vilka är tillgängliga för sökning eller
sammanställning enligt särskilda kriterier.
En personuppgiftsansvarig skall se till att personuppgifter behandlas
bara om det är lagligt och alltid behandlas på ett korrekt sätt och i
enlighet med god sed, att personuppgifter samlas in bara för särskilda,
uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt inte behandlas för
något ändamål som är oförenligt med det för vilket de samlades in, att de
personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande
till ändamålen med behandlingen, att inte fler personuppgifter behandlas
än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen, att
de personuppgifter som behandlas är riktiga och om nödvändigt aktuella,
att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana
personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ända-
målen med behandlingen samt att personuppgifter inte bevaras under
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med
behandlingen.
Vidare reglerar personuppgiftslagen, som nämnts, när behandling av
uppgifter är tillåten. Detta är i princip fallet när den registrerade har
lämnat sitt samtycke eller när behandlingen är nödvändig av olika
angivna skäl, bl.a. för att den personuppgiftsansvarige skall kunna full-
göra en rättslig skyldighet, för att en arbetsuppgift av allmänt intresse
skall kunna utföras eller den personuppgiftsansvarige eller tredje man till
vilken personuppgifter lämnas skall kunna utföra en arbetsuppgift i sam-
band med myndighetsutövning.
Slutligen bör nämnas att det enligt personuppgiftslagen är förbjudet för
andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser
som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel
eller administrativa frihetsberövanden. Det finns dock ett bemyndigande
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att med-
dela föreskrifter om undantag från det förbudet.
Polisdatalagen (1998:622), PDL, utgår från personuppgiftslagen och
innehåller endast de särbestämmelser som är nödvändiga för polisens
verksamhet. Polisdatalagen innehåller både allmänna regler om behand-
ling av personuppgifter i polisiärt arbete och regler om vissa särskilda
register. För sådan behandling av personuppgifter som sker med stöd av
lagen om belastningsregister eller lagen om misstankeregister, gäller inte
polisdatalagen.
Polisdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens
verksamhet för att förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen och säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säker-
Prop. 1999/2000:64
126
heten, hindra störningar därav samt ingripa när något sådant inträffat eller
bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal. Den innehåller även särskilda regler om behandling av uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet.
Slutligen innehåller polisdatalagen också särskilda bestämmelser om
vissa register som förs med hjälp av automatiserad behandling, dvs.
dataregister. Dessa register är kriminalunderrättelseregister, register med
uppgifter om DNA-analyser i brottmål, fingeravtrycks- och signalements-
register samt SÄPO-registret.
Enligt lagen (1998:620) om belastningsregister, BRL, skall Rikspolis-
styrelsen föra ett rikstäckande belastningsregister. Ändamålet med
belastningsregistret skall vara att ge information om sådana belastnings-
uppgifter som behövs i verksamhet hos polis- och tullmyndigheter för att
förebygga, upptäcka och utreda brott, hos åklagarmyndigheter för beslut
om förundersökning och åtal och vid utfärdande av strafförelägganden
samt hos allmänna domstolar för val av påföljd och straffmätning.
Uppgifter i registret skall också fa användas av polismyndigheter och
andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning och
annan prövning som anges i lag eller förordning samt av enskilda om det
är av särskild betydelse i den enskildes verksamhet. I lagen om belast-
ningsregister bemyndigas regeringen att föreskriva att en myndighet får
ha direktåtkomst till belastningsregistret.
Alla påföljder för brott skall registreras i belastningsregistret. Belast-
ningsregistret skall vidare innehålla uppgifter om den som har ålagts
förvandlingsstraff för böter, den som med tillämpning av 30 kap. 6 §
brottsbalken har förklarats fri från påföljd, den som skall utvisas eller
utlämnas samt om den som har meddelats besöksförbud. Vissa uppgifter
om den som är dömd i utlandet skall också registeras. Respekten för den
personliga integriteten kommer till uttryck i begränsningar när det gäller
utlämnande av uppgifter ur belastningsregistret. För registret gäller enligt
7 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) absolut sekretess, dvs. uppgifter
far endast lämnas ut enligt vad som är särskilt föreskrivet.
Regeringen bemyndigas i lagen om belastningsregister att utfärda före-
skrifter om registrets närmare innehåll. Det kan bl.a. gälla uppgifter om
utvisning, intagning i eller utskrivning från sjukvårdsinrättning av den
som av domstol överlämnats till psykiatrisk vård samt uppgifter om
resning.
Enligt lagen (1998:621) om misstankeregister (MRL) skall Rikspolis-
styrelsen föra ett rikstäckande register med uppgifter om dem som är
skäligen misstänkta för brott. Misstankeregistret skall föras för att
underlätta tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott
som behövs i verksamhet hos polis- och tullmyndigheter för att samordna
förundersökningar mot en misstänkt person och för att förebygga, upp-
Prop. 1999/2000:64
127
täcka och utreda brott samt hos åklagarmyndigheter för beslut om för-
undersökning och åtal. Registret får även användas av andra myndigheter
som har att utföra lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan
prövning som anges i författning. Slutligen får registret användas för att
- i den utsträckning regeringen föreskriver - till enskild lämna uppgift
som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.
SIS får endast innehålla vissa angivna typer av uppgifter, nämligen upp-
gifter om personer, föremål och fordon, som är nödvändiga för vissa sär-
skilda ändamål. Ändamålen är förvarstagande för utlämning, införande
på spärrlista, omhändertagande av personer, uppgift om uppehållsort eller
hemvist, hemlig övervakning eller särskild kontroll samt efterlysning av
fordon eller andra föremål.
Schengenkonventionen (artikel 94)
När det gäller personer får endast vissa angivna uppgifter registreras.
Dessa är uppgifter om namn och andra identitetsuppgifter - alias, sär-
skilda yttre och oföränderliga kännemärken, födelsedatum och födelseort,
kön och nationalitet - samt uppgift om huruvida personen är beväpnad
eller kan befaras tillgripa våld. Vidare skall uppgifter finnas om syftet
med registreringen samt den åtgärd som den rapporterande staten begär.
Artikeln anger uttryckligen att anmärkningar av annat slag inte är tillåtna;
det gäller särskilt de uppgifter som nämns i första meningen i artikel 6 i
Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda
vid automatisk databehandling av personuppgifter, dvs. personuppgifter
som avslöjar rasursprung eller politiska åsikter eller som rör hälsa eller
sexualliv.
En Schengenstat som bedömer att en begäran inte är förenlig med dess
nationella lagstiftning, internationella förpliktelser eller viktiga nationella
intressen kan i vissa fall begära att rapporten i SIS åtföljs av ett
meddelande om att verkställighet inte kommer att ske inom dess
territorium, en s.k. flagga. De fall när en sådan flagga kan läggas in i
registret är omhändertagande av personer enligt artiklarna 95 och 97 samt
hemlig övervakning och särskild kontroll enligt artikel 99.
Personuppgifter i SIS i förhållande till nationella regler
När det först gäller vilka personuppgifter som kommer att flyta in i SIS,
kan konstateras att Schengenkonventionen inte innehåller några bestäm-
melser som ålägger staterna att registrera vissa uppgifter. Detta hänger
samman med att införande av en rapport i SIS innebär en begäran om att
övriga stater skall vidta en viss åtgärd med avseende på en efterspanad
person. Varje Schengenstat råder naturligtvis själv över vilka åtgärder
den i varje särskilt fall vill begära och därigenom vilka uppgifter den
Prop. 1999/2000:64
128
lägger in i SIS. De rapporter som Sverige kommer att registrera i SIS,
kommer således endast att innehålla personuppgifter som får registreras
enligt svensk rätt.
Därutöver kommer emellertid de personuppgifter m.m. som omfattas
av rapporter från andra Schengenländer, att flyta in till det svenska
registret genom formedling av C.SIS. Beslutanderätten över vilka dessa
uppgifter är ligger hos den rapporterande staten eftersom registerinne-
hållet i hela SIS skall vara enhetligt. Dessa uppgifter kan Sverige således
inte råda över. De flesta slag av uppgifter som kommer att flyta in genom
andra Schengenstaters rapporter finns redan i dag i befintliga svenska
register, men det kan inte uteslutas att vissa uppgifter som kan omfattas
av rapporterna inte motsvaras av något befintligt svenskt register.
Det nämnda förbudet mot att registrera andra anmärkningar än de
uppgifter som har räknats upp i artikel 94 innebär exempelvis att de fyra
sista siffrorna i våra svenska personnummer inte far förekomma i SIS.
Schengenkonventionen (artikel 95)
Enligt artikel 95 far en efterlysning med begäran om att den efterlyste
personen skall tas i forvar för utlämning registreras i SIS. Schengen-
statema har åtagit sig att verkställa det begärda förfarandet i enlighet med
gällande konventioner om utlämning och nationell rätt. En stat vars
nationella rätt inte tillåter att en framställning verkställs kan begära en
markering i sitt nationella SIS om verkställighetsförbud, dvs. att verk-
ställighet inte får ske i den staten. Därför skall en Schengenstat, innan
den gör en framställning enligt artikel 95, undersöka om det begärda
förvarstagandet kan ske i överensstämmelse med de andra Schengen-
statemas nationella lagstiftning.
En markering om verkställighetsförbud (en s.k. flagga) medför att
registreringen inte kommer att synas i det nationella registret i den stat
där verkställighetsförbud gäller. De andra Schengenstaterna skall ändå
verkställa det begärda förfarandet.
När en Schengenstat gör en rapport i SIS, skall den utan dröjsmål
sända de andra berörda staterna vissa uppgifter som är av betydelse för
verkställighet av den begärda utlämningen. Dessa uppgifter befordras via
SIRENE-kontoren (se avsnitt 8.1) och registreras således inte i SIS.
Svensk rätt
Enligt efterlysningskungörelsen (1969:293) far en polismyndighet efter-
lysa en person genom att föra in uppgifter om vederbörande i det
nationella efterlysningsregistret. Beslut om efterlysning fattas av Riks-
polisstyrelsen, polismyndighet, åklagarmyndighet eller Kriminalvårds-
styrelsen. Andra myndigheter kan göra framställningar om efterlysning
hos en polismyndighet. Rikspolisstyrelsen beslutar om efterlysning skall
ske utomlands. Det kan i dag exempelvis ske via Interpol.
Uppgift om att någon skall utlämnas för brott antecknas i belastnings-
registret enligt 3 § 5 lagen om belastningsregister.
Prop. 1999/2000:64
129
5 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 64
Schengenkonventionen (artikel 96)
En utlänning - varmed avses en person som inte är medborgare i någon
av EU:s medlemsstater eller i någon annan av de stater som deltar i
Schengensamarbetet - far registreras på spärrlista förutsatt att det finns
ett beslut om det av en nationell myndighet eller domstol i enlighet med
nationell lagstiftning, grundat på att utlänningen utgör ett hot mot allmän
ordning och säkerhet eller på att vederbörande har avvisats eller utvisats.
Den åtgärd som begärs genom införande på spärrlistan är att personen i
fråga skall vägras inresa till eller uppehållstillstånd inom Schengen-
området.
I detta sammanhang kan nämnas att en Schengenstat ändå kan medge
inresa, begränsad till egna territoriet, om staten finner det nödvändigt av
humanitära skäl, i eget intresse eller på grund av internationella för-
pliktelser (artikel 5.2).
Svensk rätt
Uppgifter om personer som utvisats ur Sverige enligt 4 kap. 7 § ut-
länningslagen (1989:529) skall registreras i belastningsregistret.
Vidare registreras både utvisningsbeslut och avvisningsbeslut som
kombinerats med återreseförbud i den s.k. U-boken, som förs med
tillstånd från Datainspektionen.
Schengenkonventionen (artiklarna 97-98)
För en rapport enligt artikel 97 med begäran om uppgift om uppehållsort
eller omhändertagande av personer som är försvunna eller som bör
omhändertas med hänsyn till sin egen säkerhet eller i syfte att förebygga
hot, far personuppgifter registreras om det finns en begäran från en
behörig myndighet hos den rapporterande staten. De polisiära myndig-
heterna i den Schengenstat där personen påträffas skall, om detta inte
strider mot nationell lag, underrätta den rapporterande staten om
personens uppehållsort eller omhänderta personen för att hindra fortsatt
resa.
Framställning om uppehållsort eller hemvist enligt artikel 98 kan göras
beträffande vittnen eller åtalade som skall inställa sig vid domstol eller
beträffande personer som skall avtjäna straff.
Svensk rätt
I det under artikel 95 ovan nämnda efterlysningsregistret antecknas upp-
gifter om åtalade, vittnen och andra som efterlysts för att inställa sig vid
förhandling i domstol.
Vidare antecknas signalementsuppgifter beträffande försvunna per-
soner i ett särskilt register som förs av Rikspolisstyrelsen och lokala
polismyndigheter.
Prop. 1999/2000:64
130
Schengenkonventionen (artikel 99)
En rapport om dold övervakning eller särskild kontroll av personer eller
fordon får göras i syfte att bekämpa brottslighet och förebygga hot mot
den allmänna säkerheten. Det far endast ske under vissa förutsättningar.
Det första fallet är om det finns sannolika skäl att misstänka att personen
avser att begå, eller redan begår, ett stort antal synnerligen grova brott.
Det andra fallet som får föranleda en sådan rapport är om den allmänna
uppfattningen om personen, särskilt på grundval av redan begångna brott,
leder till misstanke om att han även i fortsättningen kommer att begå
synnerligen grova brott.
Det finns vidare särskilda regler om begäran om dold övervakning eller
särskild kontroll av personer som misstänks hota statens säkerhet, när det
finns synnerliga skäl till misstanke att de uppgifter som inhämtas och
översänds till den rapporterande staten är nödvändiga för att man skall
kunna vidta skyddsåtgärder för att avvärja den allvarliga fara som någon
utgör eller någon annan allvarlig fara för statens inre eller yttre säkerhet.
I dessa fall är den rapporterande Schengenstaten skyldig att rådgöra med
de andra Schengenstaterna före registrering.
Vid dold övervakning kan vissa uppgifter inhämtas och översändas till
den rapporterande myndigheten om påträffande av den person eller det
fordon som rapporterats. Dessa uppgifter är
• att den person eller det fordon som rapporterats har påträffats,
• plats, tidpunkt eller skäl för påträffandet,
• den övervakades resväg och målet för resan,
• personer i den övervakades sällskap eller passagerare i det över-
vakade fordonet,
• medförda föremål samt
• omständigheter kring påträffandet av personen eller fordonet.
Sådan information översänds bilateralt från SIRENE-kontoret i den stat
som har gjort iakttagelserna till den rapporterande statens SIRENE-
kontor (se avsnitt 8.1). Uppgifterna registreras alltså inte i SIS.
Inom ramen för särskild kontroll far personer kroppsvisiteras samt
fordon och medförda föremål genomsökas i enlighet med nationell lag-
stiftning. Om en anmodad stats lagar inte tillåter den begärda kontrollen
skall den ändras till hemlig övervakning. En stat som inte alls tillåter vad
som begärs i framställningen kan begära en markering om verk-
ställighetsförbud.
Svensk rätt
Registrering av misstänkta styrs av lagen om misstankeregister samt av
polisdatalagens regler om kriminalunderrättelseregister och SÄPO-
registret.
Misstankeregistret skall föras för att underlätta tillgången till sådana
uppgifter om skälig misstanke om brott, som behövs i verksamhet hos
polis- och tullmyndigheter för att samordna förundersökningar mot en
Prop. 1999/2000:64
131
misstänkt person och för att förebygga, upptäcka och utreda brott samt
hos åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal.
Kriminalunderrättelseregister far föras av Rikspolisstyrelsen eller en
polismyndighet, endast för att ge underlag för beslut om särskilda under-
sökningar avseende allvarlig brottslig verksamhet eller underlätta till-
gången till allmänna uppgifter med anknytning till underrättelse-
verksamhet. En särskild undersökning är en undersökning i kriminal-
underrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys
av uppgifter för att ge underlag för beslut om förundersökning eller om
särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Med
allvarlig brottslig verksamhet avses brottslighet för vilken är föreskrivet
fängelse i två år eller längre.
Kriminalunderrättelseregister får innehålla uppgifter som kan hänföras
till en enskild person endast om uppgifterna ger anledning att anta att
allvarlig brottslighet har utövats eller kan komma att utövas och den som
avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller
komma att utöva den allvarliga brottsligheten. Uppgifter om transport-
medel eller varor som kan antas ha samband med allvarlig brottslighet
eller om hjälpmedel som kan antas ha använts i sådan verksamhet, får
registreras även om uppgifterna kan hänföras till en enskild person som
det inte finns någon misstanke mot. Sådana uppgifter skall dock alltid
förses med upplysning om att det inte finns någon misstanke mot den
personen.
Ett kriminalunderrättelseregister far endast innehålla vissa särskilt
angivna uppgifter. Dessa är upplysningar om varifrån den registrerade
uppgiften kommer och om uppgiftslämnarens trovärdighet, identifierings-
uppgifter, uppgifter om särskilda bestående fysiska kännemärken, de
omständigheter och händelser som ger anledning att anta att den
registrerade har utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslig verk-
samhet, uppgifter om varor, brottshjälpmedel och transportmedel, uppgift
om ärendenummer samt hänvisning till en särskild undersökning där
uppgifter om den registrerade behandlas och till register som förs av
polis- eller tullmyndighet i vilket uppgifter om den registrerade före-
kommer.
SÄPO-registrets ändamål är att underlätta spaning i syfte att förebygga
och avslöja brott mot rikets säkerhet, att underlätta spaning i syfte att
bekämpa terrorism samt att utgöra underlag för registerkontroll enligt
säkerhetsskyddslagen.
SÄPO-registret får innehålla uppgifter som kan hänföras till en enskild
person endast om personen som uppgifterna gäller kan misstänkas för att
ha utövat eller komma att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot
mot rikets säkerhet eller terrorism, om personen har undergått register-
kontroll enligt säkerhetsskyddslagen eller om det med hänsyn till
registrets ändamål annars finns särskilda skäl till det. SÄPO-registret far
endast innehålla identifieringsuppgifter, uppgifter om grunden för
registrering och hänvisning till de ärenden där uppgifter om den
registrerade behandlas.
I detta sammanhang bör anmärkas att polisdatalagen i huvudsak gäller
även för Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter samt att några
Prop. 1999/2000:64
132
särskilda bestämmelser om behandling av uppgifter i Säkerhetspolisens Prop. 1999/2000:64
underrättelseverksamhet inte har ansetts behövas.
Schengenkonventionen (artikel 100)
Slutligen kan i SIS registreras uppgifter om vissa kategorier av föremål
som har efterlysts för beslag eller för att användas som bevismedel vid
rättegång i brottmål (artikel 100). Om ett rapporterat föremål påträffas
skall den myndighet som har observerat rapporten i SIS kontakta den
rapporterande för att komma överens om vilka åtgärder som skall vidtas.
De föremål som avses är vissa angivna stulna, bortförda eller försvunna
motorfordon, släpvagnar, husvagnar, skjutvapen, blankodokument, legiti-
mationshandlingar samt sedlar.
Svensk rätt
Enligt personuppgiftslagen är all slags information som direkt eller in-
direkt kan hänföras till en fysisk person som är i livet att anse som
personuppgifter. Det innebär att de flesta uppgiftsslag som får registreras
i SIS enligt artikel 100 är att anse som personuppgifter och således faller
under personuppgiftslagens tillämpningsområde. Det får bl.a. till följd att
uppgifterna får behandlas bara om det är lagligt samt far samlas in bara
för särskilda, uttryckligt angivna, ändamål. Se avsnitt 8.3.1.
Registrering av efterlysta försvunna eller stulna fordon m.m. är tillåtet
enligt svensk rätt. Som exempel kan anges att polisdatalagen tillåter
behandling av personuppgifter för bedrivande av spaning och utredning
om brott som hör under allmänt åtal.
8.3.3 Överväganden och förslag
• Behandling av personuppgifter i det svenska SIS-registret regleras i
en särskild lag, lagen om Schengens informationssystem.
• Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för SIS-registret (1 §).
• Registret är ett hjälpmedel för Schengenstaterna där de kan registrera
framställningar om åtgärder enligt Schengenkonventionen (2 §).
• Registret skall innehålla framställningar om vissa angivna åtgärder
(3 §)•
• Bara vissa identifieringsuppgifter, uppgift om huruvida den rappor-
terade personen är beväpnad eller kan befaras tillgripa våld samt uppgift
om verkställighetsförbud får enligt lagen förekomma i SIS (4 §) och
endast om motsvarande slag av uppgifter får behandlas enligt den
registrerande statens nationella rätt (5 §).
• Rikspolisstyrelsen får registrera uppgifter i SIS bara om det är
nödvändigt för de åtgärder som får begäras, och bara i angelägenheter
som är av vikt (6 §).
133
Promemorians förslag: överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan
erinran, med undantag för Uppsala universitet som har ifrågasatt lämplig-
heten av en ny reglering av polisregister.
Det svenska SIS-registret avviker till sin konstruktion från de gällande
svenska polisregistren, både tekniskt och juridiskt, i sådan grad att det
bör regleras i en särskild lag. Lagen bör återspegla Schengenkonven-
tionens regler om behandling av personuppgifter m.m.
En särskild lag om inrättandet av det nationella registret
En medverkan i Schengensamarbetet såvitt gäller SIS kräver, som fram-
gått, att det byggs upp en sådan nationell enhet av Schengens informa-
tionssystem i Sverige som anges i konventionen, dvs. ett nationellt
register.
SIS är ett efterlysnings- och spaningsregister, som har till syfte att
främja samarbetet avseende polisiära och rättsliga frågor samt frågor om
inresa och uppehållstillstånd mellan Schengenstaterna. De personupp-
gifter som far registreras i SIS är i huvudsak sådana polisiära uppgifter
som enligt personuppgiftslagen endast far registreras av myndigheter.
Uppgifterna i SIS är typiskt sett sådana som förekommer i polis-
register. En författningsreglering av det svenska SIS-registret måste
därför utgå från de lagar och andra författningar som reglerar behandling
av personuppgifter i polisens verksamhet, dvs. främst personuppgifts-
lagen (1998:204), polisdatalagen (1998:622), PDL, lagen (1998:620) om
belastningsregister, BRL, och lagen (1998:621) om misstankeregister,
MRL. Det innebär att Sverige får registrera uppgifter i SIS endast i den
utsträckning som behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten
enligt dessa lagar eller annan författning.
Emellertid kommer inte endast svenska rapporter, utan även andra
Schengenstaters rapporter att flyta in i det svenska SIS-registret via den
tekniska stödfunktionen C.SIS. Andra Schengenstater får registrera
uppgifter i SIS, i enlighet med sina respektive nationella lagstiftningar,
förutsatt att det är tillåtet enligt Schengenkonventionen. I den mån en
annan Schengenstats lagstiftning tillåter behandling av personuppgifter
som inte är tillåten enligt svensk rätt, är Sverige enligt Schengen-
konventionen ändå skyldigt att ta emot sådana uppgifter i det svenska
SIS-registret. I det svenska registret kan det alltså komma att föras in
vissa uppgifter som enligt våra interna regler inte far behandlas. Denna
juridiska och tekniska konstruktion förekommer inte på något annat håll i
svensk rätt. De svenska reglerna behöver därför kompletteras med en
särskild reglering om SIS för att Sverige skall kunna leva upp till sina
åtaganden i förhållande till Schengenstaterna att ta emot uppgifter enligt
Schengenkonventionen. Mot bakgrund av att det svenska SIS-registret
blir ett rikstäckande register som bl.a. kommer att kunna innehålla upp-
gifter om domar i brottmål (exempelvis i samband med framställningar
Prop. 1999/2000:64
134
om förvarstagande för utlämning), bör dessa regler meddelas i lag, lagen
om Schengens informationssystem.
Den nya lagen skall dock inte reglera varje fråga som kan bli aktuell i
sammanhanget. I den mån det redan finns en bestämmelse i person-
uppgiftslagen, som är det grundläggande regelverket i svensk rätt för
behandling av personuppgifter, och i den mån den bestämmelsen bör
gälla även för SIS, bör dubbelreglering undvikas. Den nya lagen om det
svenska SIS-registret bör således, på samma sätt som lagen om
belastningsregister och lagen om misstankeregister, gälla jämte person-
uppgiftslagen. SIS-registret bör vidare, i likhet med belastnings- och
misstankeregistren, undantas från polisdatalagens tillämpningsområde.
Den nya lagen bör tillåta behandling av uppgifter i SIS i den mån det är
tillåtet enligt Schengenkonventionen, dvs. de uppgifter som anges i
Schengenkonventionen far förekomma i den mån registreringen är
förenlig med gällande rätt i den registrerande staten. En reglering med
denna innebörd är nödvändig för att Sverige skall kunna uppfylla sitt
åtagande enligt Schengenkonventionen att ta emot andra Schengenstaters
rapporter. Av begränsningen att registreringen skall vara förenlig med
gällande rätt i den registrerande staten följer att Sverige, som nämnts, far
registrera uppgifter i SIS endast i den utsträckning en behandling av
motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen,
PDL, BRL, MRL och andra författningar. Detta bör för tydlighets skull
anges uttryckligen i lagtexten. En typ av uppgift som far behandlas i
exempelvis belastningsregistret eller i ett kriminalunderrättelseregister får
Rikspolisstyrelsen således behandla även i SIS, om övriga förutsättningar
som Schengenkonventionen ställer upp är uppfyllda. Däremot krävs inte
att alla förutsättningar som BRL eller PDL ställer upp är uppfyllda. Det
förhållandet att exempelvis PDL inte är tillämplig på svenska
registreringar i SIS hindrar alltså inte att en registrering i SIS kan vara
tillåten på grund av att en uppgift av samma slag far behandlas enligt
polisdatalagen.
Det svenska SIS-registret kommer, som framgått, att innehålla både
svenska och utländska registreringar. Vissa regler i lagen kommer enbart
att avse svenska registreringar. En tänkbar modell är därför att dela in
lagen i en del som gäller enbart för de svenska registreringarna och en del
som gäller för de utländska. Det skulle emellertid leda till omfattande
dubbleringar, eftersom huvuddelen av regelverket kommer att gälla för
båda slagen av registreringar. I stället föreslås att det tydligt anges vilka
regler som endast avser svenska registreringar. Som ett exempel kan
pekas på att gallringsreglema kan rikta sig till Sverige endast vad gäller
svenska registreringar.
För att uppnå överskådlighet bör den särskilda lagen följa samma
disposition som lagen om belastningsregister och lagen om misstanke-
register. De enskilda lagrummen däremot bör, mot bakgrund av registrets
särskilda konstruktion och konventionsreglemas lydelse, så nära som
möjligt följa Schengenkonventionens lydelse.
Prop. 1999/2000:64
135
RPS skall vara personuppgiftsansvarig för SIS-registret
Schengenkonventionen förutsätter att varje stat utser en myndighet som
är huvudansvarig för det nationella SIS-registret. Det är genom den
myndigheten som staten skall göra sina rapporter i SIS.
För Sveriges del bör Rikspolisstyrelsen utses till personuppgifts-
ansvarig, i den betydelse som avses i personuppgiftslagen. Rikspolis-
styrelsens ställning som personuppgiftsansvarig innebär bl.a. att det blir
styrelsens uppgift att ta ställning till om uppgifter i registret skall lämnas
ut. Att Rikspolisstyrelsen utses till personuppgiftsansvarig utesluter dock
inte att Rikspolisstyrelsen utser en annan myndighet som personuppgifts-
biträde som registrerar vissa rapporter, ansvarar för rättelser o.s.v., enligt
de regler för personuppgiftsbiträde som finns i personuppgiftslagen.
Rikspolisstyrelsen skall således i den nya lagen ges i uppgift att föra
det svenska SIS-registret. Ändamålet med registret skall vara att utgöra
ett hjälpmedel där Schengenstaterna kan göra framställningar om de
särskilda åtgärder som får begäras i SIS samt därigenom främja sam-
arbete mellan Schengenstaterna vad gäller polisiära och rättsliga frågor
samt frågor om inresa och uppehållstillstånd.
Tillåtna ändamål för behandling av personuppgifter i SIS
En registrering i SIS är, som framgått, en begäran om att den Schengen-
stat som påträffar den registrerade personen, fordonet eller föremålet
skall vidta en viss åtgärd som får begäras enligt Schengenkonventionen,
exempelvis att en person skall tas i förvar för att lämnas ut till den
rapporterande staten (se närmare avsnitt 8.1 och 8.3.2).
Registrering av en person i SIS far ske endast på den grunden att någon
av de åtgärder som anges i Schengenkonventionen begärs, dvs. efter-
lysning för förvarstagande för utlämning, införande på spärrlista,
omhändertagande av personer för egen eller annans säkerhet, upplysning
om hemvist eller uppehållsort avseende försvunna personer eller personer
som har förelagts att inställa sig vid domstol i vissa fall, dold över-
vakning eller särskild kontroll samt efterlysning av föremål som efterlysts
för beslag eller för att användas som bevismaterial vid rättegång i
brottmål. Av den nya lagen bör således framgå att behandling av person-
uppgifter i SIS får ske enbart på den grunden att någon av de särskilda
angivna åtgärderna begärs. Lagen bör vidare återspegla Schengen-
konventionens regel att en prövning bör ske i varje fall av om uppgifterna
är nödvändiga för den begärda åtgärden och om ärendet är av sådan vikt
att registrering i SIS är berättigad. Denna regel bör i den svenska lagen
rikta sig till Rikspolisstyrelsen såsom personuppgiftsansvarig för de
svenska registreringarna i SIS.
Personuppgifter som får registreras i SIS m.m.
Schengenkonventionen reglerar uttömmande vilka personuppgifter som
får registreras när någon av åtgärderna begärs, nämligen vissa identi-
fieringsuppgifter samt uppgift om huruvida personen är beväpnad eller
kan befaras tillgripa våld. Sådana bestämmelser brukar i svensk rätt
Prop. 1999/2000:64
136
vanligen meddelas i förordning eller myndighets föreskrifter. Prop. 1999/2000:64
Registrering av personuppgifter i kriminalunderrättelseregister eller i
SÄPO-registret har emellertid ansetts så känsligt att reglerna om vilka
personuppgifter som far förekomma i dessa register har meddelats i lag
(prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20, rskr 1997/98:276).
SIS är ett omfattande register. Där registrerar inte bara Sverige upp-
gifter enligt svensk nationell rätt, utan även andra europeiska stater
registrerar uppgifter enligt sina nationella rättsordningar. Vidare är det ett
stort antal myndigheter i många länder som har tillgång till uppgifter i
SIS. Därtill kommer att registret innehåller uppgifter om såväl dömda
som misstänkta brottslingar och även andra personer. Det framstår därför
som lämpligt att meddela även bestämmelserna om vilka personuppgifter
som far registreras i SIS i lag. Lagen bör således ange vilka person-
uppgifter som far behandlas i SIS och därför innehålla den uppräkning av
personuppgifter som finns i artikel 94.3 första stycket i Schengen-
konventionen. Som några remissinstanser har påpekat finns dock
anledning att i vissa avseenden frångå den svenska översättningen av
konventionstexten. (Beträffande förbudet i artikel 94.3 andra stycket mot
behandling av känsliga uppgifter, se avsnitt 8.10.3).
Vidare innehåller Schengenkonventionen regler om verkställighets-
förbud, s.k. flaggor. Enligt dessa regler får Sverige i vissa fall begära att
rapporten i SIS åtföljs av ett meddelande om att verkställighet inte
kommer att ske på svenskt territorium (se avsnitt 8.2). Reglerna om
verkställighetsförbud är delvis mycket detaljerade och - särskilt när det
gäller regelverket kring hur de s.k. flaggorna skall hanteras - av rent
teknisk natur. Dessa bestämmelser bör därför inte tas in i den särskilda
lagen om SIS. I lagen bör dock anges att verkställighetsförbud får
registreras. Särskilt bemyndigande till regeringen att utfärda bestäm-
melser i detta avseende bedöms inte nödvändigt.
Uppgifter som finns registrerade i SIS är, enligt artikel 101, tillgängliga
endast for myndigheter som har behörighet att utföra gränskontroller eller
undersökningar inom landet som verkställs av polis eller tull samt
samordning av sådana undersökningar. Uppgifter från spärrlista (artikel
96) är även tillgängliga för vissa myndigheter som handlägger ärenden
om viseringar, uppehållstillstånd, m.m. Därtill kommer att den nationella
tillsynsmyndighet som varje Schengenstat är skyldig att utse skall ha
tillträde till registret (artikel 114, se vidare nedan i avsnitt 8.9).
Enskildas rätt att ta del av uppgifter i SIS skall följa nationell rätt
(artikel 109). Vissa begränsningar skall dock gälla, oavsett den nationella
lagstiftningens innehåll. En Schengenstat som inte har registrerat den
aktuella rapporten i SIS får endast lämna ut information om sådana upp-
gifter efter det att den rapporterande staten har fatt tillfälle att yttra sig.
En begäran om utlämnande av uppgifter till den berörde skall vidare
137
avslås om det kan skada verkställigheten av den åtgärd som rapporten
avser, eller någon annan persons rätt eller frihet måste skyddas. Slutligen
får uppgifter inte lämnas ut under en pågående dold övervakning.
8.4.2 Gällande rätt
Sekretesslagen
Rätten att fa del av allmänna handlingar följer av reglerna om handlings-
offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Handlingsoffentligheten
begränsas genom regler i sekretesslagen (1980:100) eller lag eller för-
ordning till vilken sekretesslagen hänvisar. I sekretesslagen finns bl.a.
regler till skydd för enskilda och till skydd för det allmänna.
De uppgifter som förekommer i register i polisens verksamhet är ofta
av en sådan natur att de av olika skäl inte far lämnas ut. En pågående
förundersökning kan skadas om uppgifter ur den kommer ut. Vidare
anses uppgifter ur belastningsregister kunna skada den som är dömd för
ett brott i sin återanpassning i samhället. Därför är uppgifter i dessa
register sekretessbelagda.
För uppgifter i belastningsregister råder det, enligt 7 kap. 17 §
sekretesslagen, absolut sekretess. Den absoluta sekretessen innebär att
uppgifter endast får lämnas ut när det föreskrivs i lagen (1998:620) om
belastningsregister, BRL och säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i
förordningar som har stöd i dessa lagar.
För uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i
register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622)
eller uppgifter som annars behandlas med stöd av polisdatalagen, gäller
sekretess (9 kap. 17 § första stycket 6 sekretesslagen). Exempel på sådana
register är kriminalunderrättelseregister och SÄPO-registret. Också för
uppgifter i misstankeregister gäller sekretess (9 kap. 17 § första stycket
7). Sekretess gäller för uppgift i de nämnda registren om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men. Om utlämnande av sådana uppgifter
gäller vad som är föreskrivet i lagen (1998:621) om misstankeregister,
MRL och polisdatalagen (1998:622), PDL, samt förordningar som har
stöd i dessa lagar.
Av intresse är även ett register som Rikspolisstyrelsen för över de
personer som har utvisats ur Sverige och över motsvarande uppgifter som
har kommit in från de övriga nordiska länderna eller Interpol (2 § 5 samt
7 § polisregisterkungörelsen [1969:38]), det s.k. Personefterlysnings- och
U-boksregistret. I en del, den s.k. U-boken, är registret ett polisregister
som förs med stöd av lagen (1965:94) om polisregister m.m. Uppgifter i
U-boken omfattas av absolut sekretess (7 kap. 17 § första stycket
sekretesslagen samt p. 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1998:624)
om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Sekretess gäller vidare för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden bl.a. i förundersökning i brottmål och i åklagar-
myndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminal-
tekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det inte
Prop. 1999/2000:64
138
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men (9 kap. 17 § första stycket 1 och 4
sekretesslagen). I sådan verksamhet gäller sekretess också för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas uppkomma fara för att någon
utsätts för våld eller allvarligt men om uppgiften röjs (9 kap. 17 § andra
stycket sekretesslagen).
Uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål, angelägenhet
som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksam-
het för att förebygga brott samt åklagarmyndighets, polismyndighets m.fl.
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott
m.m. far inte lämnas ut om det kan antas att syftet med beslutade eller
förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas
om uppgiften röjs. Det framgår av 5 kap. 1 § första stycket sekretess-
lagen, och brukar benämnas förundersökningssekretess.
Vidare far en uppgift inte lämnas ut som hänför sig till polisens
underrättelseverksamhet eller som hänför sig till Säkerhetspolisens
verksamhet för att avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga
terrorism, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller framtida verksamhet
skadas (5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen).
Bestämmelser om utlänningssekretess finns i 7 kap. 14 § sekretess-
lagen. Som exempel kan nämnas att i verksamhet för kontroll över
utlänningar gäller sekretess för uppgift om enskilds förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men. Beträffande beslut i sådant
ärende gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.
Slutligen bör nämnas att utrikessekretess, enligt 2 kap. 1 § sekretess-
lagen, gäller för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat
eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet,
medborgare eller juridisk person i annan stat, om det kan antas att det stör
Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om
uppgiften röjs.
Uppgifter i belastningsregistret och i misstankeregistret är tillgängliga för
de myndigheter och i den verksamhet för vilka de förs, dvs. i huvudsak
polismyndigheter och Tullverket för att förebygga, upptäcka och utreda
brott, åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt
polismyndigheter och andra myndigheter för viss lämplighets- eller
tillståndsprövning o.d.
Både lagen om belastningsregister och lagen om misstankeregister
innehåller bestämmelser av innebörd att uppgifter på begäran skall
lämnas ut till polismyndighet, Tullverket och åklagarmyndighet samt till
myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden
föreskriver eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det (6 § BRL, 5 §
MRL). Från belastningsregistret, som omfattas av absolut sekretess, får
uppgifter även lämnas till Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslem
(JK) samt Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet samt i vissa fall
Prop. 1999/2000:64
139
till förvaltningsdomstol. När en myndighet begär uppgifter ur misstanke- Prop. 1999/2000:64
registret skall behovs- och proportionalitetsprincipema gälla. Det innebär
att en myndighet som har rätt att få uppgifter ur ett register i varje särskilt
fall noga skall pröva behovet av informationen. En begäran om att få ta
del av uppgifter får göras endast om skälen till det uppväger den
olägenhet det innebär for den det berör (7 § BRL, 6 § MRL).
Uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret får även lämnas
ut till utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer om det
följer av internationella överenskommelser som Sverige efter riksdagens
godkännande har tillträtt (11 § BRL, 9 § MRL).
Polisdatalagen innehåller inga bestämmelser om utlämnande av upp-
gifter till den registrerade. Bestämmelsen i 14 kap. 4 § sekretesslagen
innebär dock att den registrerade i regel har rätt att få ut uppgifter om sig
själv trots att sekretess råder för uppgiften.
Eftersom 14 kap. sekretesslagen inte är tillämpligt på uppgifter i
belastningsregistret, innehåller lagen om belastningsregister särskilda
bestämmelser om utlämnande av uppgifter bl.a. till den registrerade (9 §).
Den registrerade skall alltid ha rätt att fa ut de uppgifter som finns
registrerade om honom eller henne. Regeringen bemyndigas att före-
skriva att ett registerutdrag som en enskild behöver för ett särskilt ända-
mål får begränsas. Vidare finns det i lagen om belastningsregister även
regler om utlämnande till annan enskild än den registrerade (10 §), bl.a.
om det behövs för att pröva en fråga om en anställning eller ett uppdrag i
en verksamhet som avser vård.
8.4.3 Överväganden och förslag
• Åklagarmyndigheter, polismyndigheter, Tullverket, Statens
invandrarverk (framdeles Migrationsverket) och Kustbevakningen
ges tillgång till uppgifterna i det svenska SIS-registret (9 §, första
stycket 1-3).
• Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
- att myndigheter som handlägger ärenden om visering och
uppehållstillstånd skall ha tillgång till det svenska SIS-registret
som avser den s.k. spärrlistan (9 § andra stycket), samt
- vilka myndigheter som ska ha direktåtkomst till registret (9 §
andra stycket).
• I sekretesslagen införs en ny bestämmelse som innebär att vissa
uppgifter i SIS-registret och kompletterande information på
SIRENE-kontoret om enskildas personliga förhållanden omfattas
av sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men (7 kap. 41 §).
• En bestämmelse införs i den nya lagen som upplyser om sekretess-
lagens bestämmelser (8 §).
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
promemorians förslag gavs dock åklagarmyndigheterna inte tillgång till
140
uppgifter i SIS samt Kustbevakningen tillgång till sådana uppgifter
endast för gränskontrollverksamheten. Vidare innehöll promemorian ett
forslag till bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att
myndigheter som utför uppgifter som har direkt anknytning till polisens
brottsbekämpande arbete skall ha tillgång till uppgifter om fordon och
föremål som har efterlysts. Någont sådant bemyndigande föreslås inte
här.
Remissinstanserna har med vissa förslag om tillägg tillstyrkt
förslagen eller lämnat dem utan erinran. Riksåklagaren och Kust-
bevakningen har påpekat att de bör ges tillgång till uppgifter i SIS, såvitt
avser Kustbevakningen i vidare mån än vad som föreslagits i pro-
memorian. Rikspolisstyrelsen har lämnat ett eget förslag till bestämmelse
om sekretess för uppgift i myndighets verksamhet för åtgärd på begäran
av främmande stat i åklagarmyndighets, polismyndighets, skatte-
myndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för
att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att
åtgärden begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs samt för
framställning om sådan åtgärd. Förslaget kommer att beredas gemensamt
med förslagen i departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål, Ds 1999:56.
I konsekvens med vad som gäller för andra polisregister, bör
bestämmelser om vilka myndigheter som skall ges tillgång till uppgifter i
SIS i princip tas in i lagen om Schengens informationssystem. I vissa
avseenden skall myndigheter dock ha tillgång endast till begränsade
uppgifter i SIS. I den delen bör regeringen bemyndigas att meddela
föreskrifter. Regeringen bör även bemyndigas att bestämma vilka
myndigheter som ges direktåtkomst till registret. Vidare bör person-
uppgifter i SIS och kompletterande information på SIRENE-kontoret
omfattas av sekretess till skydd för den enskilde som i princip motsvarar
den som gäller i andra sammanhang där uppgifter av samma slag före-
kommer. Dessa frågor utvecklas nedan.
Svenska myndigheters tillgång till uppgifter i SIS
Syftet med SIS är, som nämnts, att främja samarbetet mellan Schengen-
statema avseende polisiära och rättsliga frågor samt frågor om inresa och
vistelse i Schengenområdet.
För att detta syfte skall uppfyllas, skall uppgifterna i SIS vara till-
gängliga för de myndigheter som berörs. Dessa är för det första, enligt
artikel 101.1 a, myndigheter som har behörighet för gränskontroller, dvs.
för svensk del polisen, Tullverket, Statens invandrarverk (jämför prop.
1998/99:81, bet. 1998/99:SfUl 1, rskr. 1998/99:236) och Kustbevak-
ningen, som följaktligen bör ges tillgång till uppgifter i SIS för gräns-
kontrollverksamheten.
För det andra skall, enligt artikel 101.1 b, myndigheter som har
behörighet för andra undersökningar inom landet som verkställs av polis-
Prop. 1999/2000:64
141
eller tullmyndigheter och for samordning av sådana undersökningar ha
tillgång till information i SIS. Detta far även anses avse undersökningar i
brottsförebyggande syfte, vilket bl.a. omfattar kriminalunderrättelse-
verksamhet. Enligt svensk rätt utförs vissa utredningar som faller inom
polisens respektive Tullverkets områden av Kustbevakningen. Även
Kustbevakningen bör således ges tillgång till uppgifter i SIS för detta
syfte. Vidare leds och samordnas de aktuella undersökningarna i Sverige
i princip av åklagare. Också åklagarmyndigheter, vari Ekobrotts-
myndigheten inkluderas, bör således ges tillgång till uppgifter i SIS.
För det tredje föreskriver artikel 101.2 att uppgifterna i den s.k. spärr-
listan skall vara tillgängliga för myndigheter med behörighet att utfärda
viseringar, centrala myndigheter med behörighet att granska viserings-
ansökningar samt myndigheter med behörighet att bevilja uppehålls-
tillstånd, viseringar och handha utlänningsärenden inom ramen för
tillämpningen av Schengenkonventionens bestämmelser om rörlighet för
personer. Beslut om visering och uppehållstillstånd meddelas, enligt 2
kap. 7 § utlänningslagen (1989:529), av Statens invandrarverk eller Ut-
rikesdepartementet. Vidare får regeringen och, i den utsträckning
regeringen föreskriver, Invandrarverket ge andra myndigheter rätt att
besluta om sådana tillstånd. Regeringen far även ge ett organ som är
knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om sådant tillstånd. För
närvarande har en rad myndigheter bemyndigats att fatta sådana beslut.
Också regeringen eller Utlänningsnämnden kan i vissa fall besluta om
tillstånd. Mot bakgrund av det sagda, och då detta endast gäller vissa
uppgifter i registret, anser regeringen att närmare bestämmelser om vilka
myndigheter som ges tillgång till spärrlistan lämpligen bör meddelas i
förordning, samt att regeringen följaktligen bör bemyndigas att meddela
föreskrifter i denna del.
I promemorian har även föreslagits att regeringen skall bemyndigas att
meddela föreskrifter om att andra myndigheter som utför uppgifter som
har direkt anknytning till polisens brottsbekämpande verksamhet skall
ges tillgång till uppgifter om efterlysta fordon och föremål. Avsikten med
en sådan bestämmelse skulle vara att ge Vägverket - som för polisens
räkning för register över stulna fordon samt i brottsförebyggande syfte
utför kontroller mot detta register i samband med registrering av t.ex.
uppgifter om ny ägare - tillgång till motsvarande uppgifter i SIS för att
kunna utföra sina uppgifter korrekt. Datainspektionen har ifrågasatt om
Schengenkonventionen medger att en myndighet ges tillgång till SIS för
detta ändamål.
Tillgång till uppgifter i SIS får, enligt artikel 101.1 b, ges till bl.a.
myndigheter som har behörighet för undersökningar inom landet som
verkställs av polis- och tullmyndigheter. Mot bakgrund av att Vägverket
för det svenska registret över stulna fordon och utför de nämnda
kontrollerna för polisens räkning, finns det enligt regeringens mening ett
visst utrymme för att ge Vägverket tillgång till de aktuella uppgifterna.
Det bör emellertid också beaktas att rapporter om stulna fordon enligt
artikel 100 syftar till att fordonet skall tas i beslag eller kunna användas
som bevismaterial vid rättegång i brottmål. Vägverket har inte befogen-
het att verkställa denna typ av åtgärder. Vidare får uppgifter i SIS, enligt
artikel 102.1, endast utnyttjas för det ändamål som har angivits för
Prop. 1999/2000:64
142
rapporten (eller med tillstånd av den registrerande staten, för ett syfte
som faller under ett annat slag av rapport enligt konventionen, i vissa fall
som saknar relevans i detta sammanhang). Det är därför delvis osäkert
om ett förfarande med kontroller mot SIS i samband med registrering av
uppgifter om ny ägare o.d. är förenligt med Schengenkonventionen.
Sammanfattningsvis finner regeringen för närvarande inte skäl att förorda
ett bemyndigande som det som föreslagits i promemorian. En annan sak
är att Rikspolisstyrelsen, om styrelsen finner det lämpligt, har möjlighet
att anlita Vägverket som personuppgiftsbiträde för registrering i SIS av
uppgifter om stulna fordon, rättelser, raderingar m.m.
I lagen bör sammanfattningsvis införas en bestämmelse av innebörd att
vissa angivna myndigheter ges tillgång till uppgifter i hela SIS-registret
samt att regeringen bemyndigas att ge myndigheter tillgång till spärr-
listan. Även frågan om vilka myndigheter som bör ha direktåtkomst till
registret bör, i enlighet med vad som gäller för register i polisens verk-
samhet, överlämnas till regeringen att bestämma.
Myndigheter som har att utöva tillsyn bör givetvis också få tillgång till
uppgifter i SIS, i den utsträckning som behövs för tillsynsverksamheten.
Detta kräver dock inte särskild reglering i den nya lagen, utan följer av 14
kap. 1 § andra meningen samt 2 § första stycket 3 sekretesslagen och av
uppdraget att utöva tillsyn (se t.ex. lag [1975:1339] om Justitiekanslems
tillsyn samt lag [1986:765] med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
Den myndighet som enligt artikel 114 i Schengenkonventionen skall
utses att, med beaktande av svensk rätt, utöva tillsyn över det svenska
SIS-registret samt kontrollera behandling och utnyttjande av uppgifter i
SIS, skall således enligt 43 § personuppgiftslagen (1998: 204) ges
tillgång till personuppgifter som behandlas i SIS m.m.. Behandling av
personuppgifter omfattar, enligt 3 § personuppgiftslagen, varje åtgärd
eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, och som
exempel anges bl.a. insamling, registrering, lagring, ändring, användning,
blockering, utplåning samt förstöring av uppgifter. (I avsnitt 8.9.3 görs
bedömningen att Datainspektionen bör utses till svensk tillsyns-
myndighet.)
Enskildas rätt att ta del av uppgifter
När det gäller enskildas rätt att ta del av uppgifter om sig själva i SIS,
skall nationell rätt gälla enligt Schengenkonventionen. Det innebär att
personuppgiftslagens regler om informationsskyldighet blir tillämpliga,
om inte annat föreskrivs. Datainspektionen har anfört att det bör framgå
direkt av lagen om Schengens informationssystem vad som gäller i detta
avseende. I den mån det finns skäl att i något avseende frångå person-
uppgiftslagens bestämmelser om informationsskyldighet skall det själv-
fallet regleras i den särskilda registerlagen; så har exempelvis skett 8 §
lagen (1998:621) om misstankeregister. När det gäller uppgifter i SIS
framgår det, som nämnts, av konventionen att nationell rätt skall gälla.
Regeringen föreslår inte att personuppgiftslagens bestämmelser skall
frångås. Därför behövs inget särskilt påpekande i den nya lagen.
För en utförlig presentation av personuppgiftslagens bestämmelser om
informationsskyldighet hänvisas till prop. 1997/98:44, Personuppgiftslag,
Prop. 1999/2000:64
143
bet. 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180. Det finns dock anledning att här
påpeka att bestämmelsen i 24 § personuppgiftslagen, att information skall
lämnas självmant till den registrerade, enligt paragrafens andra stycke
inte blir tillämplig när det gäller SIS-registret eftersom det finns
bestämmelser om registrerandet i lag. När det gäller information till den
enskilde som skall lämnas efter ansökan, enligt 26 §, kan det ofta finnas
sekretessbestämmelser som medför att uppgifter enligt 27 § inte far
lämnas ut. Prövning av en begäran om utlämnande kommer att ske enligt
sekretesslagens regler; de bestämmelser som främst kan komma att bli
aktuella är de regler som gäller utrikessekretess, förundersöknings-
sekretess, utlänningssekretess samt sekretess för enskildas personliga
förhållanden. (Dessa bestämmelser berörs i korthet nedan.) Sekretess till
skydd för enskilda gäller dock inte i förhållande till den enskilde själv, 14
kap. 4 § sekretesslagen.
Schengenkonventionens bestämmelse i artikel 109 om vissa begräns-
ningar när det gäller utlämnande av uppgifter samt att den stat som har
registrerat en rapport i SIS skall ges tillfälle till ställningstagande innan
en annan Schengenstat beslutar att lämna ut uppgifter ur rapporten, bör
inte tolkas så att svenska myndigheter skulle vara bundna av vad myndig-
heterna i den främmande staten har för uppfattning i frågan. Emellertid
kan den främmande statens uppfattning komma att spela roll vid den
skadeprövning som skall göras enligt bestämmelsen om utrikessekretess.
Utrikessekretessen innebär ett förbud mot röjande av uppgifter om det
kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat
sätt skadar landet. Skadebegreppet skall inte ges en alltför vid innebörd.
"Det måste röra sig om någon olägenhet för landet för att skada ska anses
föreligga. Motsvarande gäller i fråga om störningar av de mellanfolkliga
förbindelserna. Att mindre störningar eller irritationer inom ett lands
ledning inte kan uteslutas, om uppgifter lämnas ut, skall således i regel
inte föranleda sekretess." (Sekretesslagen En kommentar, Regner m.fl.
1998, sid 2:4.)
Sekretess till skydd för det allmännas intresse gäller bl.a. för uppgifter
som hänför sig till förundersökning i brottmål och i åklagarmyndighets,
polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminaltekniska labora-
toriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (5 kap. 1 § 1 och 4
sekretesslagen). För sådana uppgifter gäller sekretess om det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den fram-
tida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Sekretess till skydd för den enskilde
En annan fråga som är av intresse för den enskilde är i vilken utsträck-
ning sekretess gäller till skydd för uppgifter om hans eller hennes
personliga förhållanden i SIS, eller på SIRENE-kontoret. På SIRENE-
kontoret finns kompletterande information om de rapporter som Riks-
polisstyrelsen har registrerat i SIS, och bilateralt översänd komp-
letterande information om andra Schengenstaters rapporter i SIS.
Schengenkonventionen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse
till skydd för enskildas personliga förhållanden. Konventionens strikta
Prop. 1999/2000:64
144
begränsningar när det gäller vilka myndigheter som skall ha tillgång till
registret samt dess regler om användningsbegränsning, torde dock ha till
syfte även att skydda uppgifter av hänsyn till den personliga integriteten.
Enligt regeringens mening bör i princip samma sekretesskydd gälla för
uppgifter i SIS och på SIRENE-kontoret, som när uppgifter av samma
slag förekommer i andra sammanhang.
Enligt svensk rätt gäller sekretess till skydd för enskilds intresse för
uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden i utredningar
enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål samt i åklagarmyn-
dighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens kriminaltekniska
laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt
för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (9 kap. 17 § första
stycket 1 och 4). För en sådan uppgift gäller sekretess om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men. Vidare gäller sekretess för uppgifter om
personliga och ekonomiska förhållanden i register som förs av
Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1999:622) eller som annars
behandlas där med stöd av samma lag samt i register som förs med stöd
av lagen (1999:621) om misstankeregister, om det inte står klart att
upgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men (9 kap. 17 § första stycket 6-7). Mycket talar för att sekretess
till skydd för enskilda redan gäller för uppgifter i de centrala register som
förs av Rikspolisstyrelsen (9 kap. 17 § första stycket 4). Det finns dock
utrymme för en viss osäkerhet mot bakgrund av att Rikspolisstyrelsen för
dessa register i sin egenskap av central förvaltningsmyndighet och inte i
sin egenskap av polismyndighet (jämför SOU 1997:65 sid. 337). Här bör
även nämnas att absolut sekretess gäller för uppgift i belastningsregister
(7 kap. 17 § första stycket).
Vidare bör nämnas att sekretess gäller hos polismyndighet för sådan
uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende
om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av miss-
brukare utan samtycke inom socialtjänsten, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs;
sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet (7 kap. 19 § första stycket 2).
Också inom hälso- och sjukvården är själva beslutet enligt lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård undantaget från
sekretess, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd (7 kap. 2 § första
stycket 1). Undantaget från sekretess gäller även de skäl som har intagits
i beslutet, men däremot inte för uppgifter i de bakomliggande
handlingarna (prop. 1991/92:59, sid 30).
Rapporter i SIS och kompletterande information på SIRENE-kontoret i
angelägenheter som avser begäran om omhändertagande av en person
som har efterlysts för utlämning (artikel 95), om att en person skall nekas
tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (artikel 96)
samt om dold övervakning eller särskild kontroll (artikel 99), kan
innehålla uppgifter av samma slag som kan förekomma i svenska polis-
register eller i polisens m.fl. myndigheter brottsbekämpande verksamhet.
Om en uppgift av sådant slag skulle förekomma i ett sådant annat
sammanhang som nyss nämnts, skulle den omfattas av sekretess om det
Prop. 1999/2000:64
145
inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider skada, med undantag för uppgifter i
belastningsregister som omfattas av absolut sekretess. (I den mån SIS-
registret innehåller belastningsuppgifter, är det dock fråga om en belast-
ningsuppgift som ligger till grund för en viss begäran, inte som i
belastningsregistret en sammanställning av belastningspunkter som avser
en person.) Uppgifter i angelägenheter som avses i artiklarna 95, 96 och
99 bör därför enligt regeringens mening omfattas av sekretess om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men. I promemorian föreslogs sekretessen
omfatta uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.
Uppgifter om ekonomiska förhållanden finns emellertid inte uppräknade
bland de uppgifter som får registreras i SIS enligt Schengenkonventionen
och den föreslagna nya lagen om Schengens informationssystem. Vidare
torde uppgifter om ekonomiska förhållanden knappast få betydelse som
kompletterande information för att en stat skall kunna ta ställning till om
en begäran i SIS kan efterkommas. Mot bakgrund därav anser regeringen
att sekretessen enbart bör omfatta uppgifter om enskildas personliga för-
hållanden.
När det gäller en rapport i SIS med begäran om att någon skall om-
händertas med hänsyn till egen eller annans säkerhet (artikel 97), framstår
det som naturligt att jämföra med sekretessen enligt 7 kap. 19 § första
stycket 2, avseende ärende om omhändertagande eller handräckning
enligt viss lagstiftning om tvångsomhändertaganden. Uppgifter i dessa
ärenden omfattas, som nämnts, av sekretess om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs, dock
omfattas inte uppgift som har tagits in i beslut i sådana ärenden. Det
sistnämnda kan synas tala emot en bestämmelse om sekretess för de
aktuella uppgifterna när de förekommer i SIS. Det kan emellertid inte
uteslutas att andra Schengenstaters rapporter i SIS någon gång kan
komma att innehålla uppgifter som normalt inte skulle ha tagits in i
skälen i ett beslut om omhändertagande i Sverige, t.ex. vad gäller syftet
med rapporten. Vidare skiljer sig situationen med uppgifter i SIS från den
som avses i 7 kap. 19 § första stycket 2 i ett väsentligt avseende,
nämligen det att uppgifterna i det förra fallet finns i ett register där de är
tillängliga för många myndigheter. Slutligen finns det anledning att
betona att det beträffande den kompletterande information som utväxlas
bilateralt mellan SIRENE-kontor inte finns några begränsningar
motsvarande de som gäller för rapporter i SIS. För den kompletterande
informationen finns det således än starkare skäl för sekretess till skydd
för den enskilde. Det är därför regeringens uppfattning att även uppgifter
om enskildas förhållanden i angelägenheter som avser framställningar
enligt artikel 97, bör omfattas av sekretess. Samma styrka på sekretessen
bör gälla för dessa uppgifter som för de tidigare nämnda, dvs. sekretess
skall gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men.
Slutligen bör nämnas att Schengenkonventionens regel till skydd för
rätt eller frihet för annan person än den registrerade täcks av sekretess-
lagens regel i 9 kap. 17 § andra stycket om sekretess för anmälan eller
Prop. 1999/2000:64
146
annan utsaga från enskild. Någon lagändring behövs således inte i den
delen.
Schengenkonventionen ställer upp vissa grundläggande krav på
Schengenstatemas regler om säkerhet och skyddsnivå för de person-
uppgifter som förs in i systemet. Dessa finns i artiklarna 117-118.
Schengenstaterna är till att börja med skyldiga att ha en skyddsnivå för
personuppgifter i sina nationella SIS-enheter som motsvarar principerna i
Europarådets dataskyddskonvention av den 28 januari 1981 och som tar
hänsyn till Europarådets ministerkommittés rekommendation R (87) 15
av den 17 september 1987 avseende reglering av utnyttjandet av person-
uppgifter inom den polisiära sektom. Någon överföring av personupp-
gifter far inte ske förrän erforderliga föreskrifter om skydd för person-
uppgifter har trätt i kraft i de stater som berörs av överföringen.
Vidare bör här nämnas att Schengenstaterna är skyldiga att vidta vissa
säkerhetsåtgärder vad gäller den nationella enheten i SIS, exempelvis
åtgärder för att hindra obehöriga från att fa tillträde till de anläggningar
som används för databehandling av personuppgifter. Slutligen får endast
särskilt kvalificerade personer, som har genomgått säkerhetskontroll,
utses till att arbeta med databehandling.
De allmänna skyddsreglema i personuppgiftslagen innebär i huvudsak att
en personuppgiftsansvarig skall se till att personuppgifter behandlas bara
om det är lagligt och alltid behandlas på ett korrekt sätt, att personupp-
gifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade
ändamål, att de inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med
det för vilket de samlades in, samt att rimliga åtgärder vidtas för att rätta,
blockera eller utplåna uppgifter som är felaktiga eller ofullständiga i för-
hållande till ändamålen. Se vidare avsnitt 8.3.1.
När det gäller säkerhetsåtgärder finns särskilda regler i 31 § person-
uppgiftslagen. Den personuppgiftsansvarige skall vidta lämpliga tekniska
och organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som
behandlas. Åtgärderna skall åstadkomma en säkerhetsnivå som är lämplig
med beaktande av de tekniska möjligheter som finns, vad det skulle kosta
att genomföra åtgärderna, de särskilda risker som finns med behand-
lingen av personuppgifterna samt hur pass känsliga de behandlade
personuppgifterna är. Avsikten är att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer skall meddela de närmare föreskrifter som behövs
om säkerhetsåtgärder.
Prop. 1999/2000:64
147
Prop. 1999/2000:64
Regeringens bedömning: Genom de allmänna skyddsreglema i person-
uppgiftslagen uppfyller Sverige Schengenkonventionens krav på skydds-
lagstiftning. Schengenkonventionens bestämmelser om skyddsnivå och
säkerhet for personuppgifter i SIS föranleder inte lagstiftning.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: När det gäller att bl.a. hindra
obehöriga från att få tillträde till de anläggningar som används för det
svenska SIS-registret, bedöms de grundläggande kraven i personuppgifts-
lagen på åtgärder för att åstadkomma en lämplig säkerhetsnivå och de
möjligheter som finns att meddela kompletterande föreskrifter i förord-
ning eller myndighetsföreskrifter vara tillräckliga för att Sverige ska leva
upp till gjorda åtaganden i Schengenkonventionen.
Dessa delar föranleder således inga lagstiftningsåtgärder.
För uppgifter som registrerats i SIS finns begränsningar i rätten till
användning. Uppgifter som en Schengenstat fört in i SIS i samband med
rapporter - om förvarstagande för utlämning, införande på spärrlista,
omhändertagande av personer, uppgift om uppehållsort eller hemvist,
hemlig övervakning eller särskild kontroll samt efterlysning av fordon
och föremål - får de andra Schengenstaterna utnyttja endast för det
ändamål som gäller för den aktuella rapporten.
I undantagsfall kan dock en mottagande stat fa utnyttja uppgifterna för
ett annat sådant ändamål. Det kan bli aktuellt om det finns grundad
anledning att avvärja en omedelbart förestående allvarlig fara för den
allmänna ordningen och säkerheten eller en stor risk antingen för statens
säkerhet eller för grovt brott. Det förutsätter vidare alltid att den stat som
har gjort framställningen har gett sitt tillstånd.
Bestämmelser om att uppgifter som en stat lämnar till en annan stat inte
far användas för annat än vissa ändamål, är vanliga i internationella
överenskommelser. Enligt svensk rätt är dock myndigheternas möjlig-
heter att använda uppgifter i allmänhet inte begränsade på detta sätt. För
att uppnå sådana begränsningar krävs särskild lagstiftning.
Ett exempel på sådan lagstiftning utgör lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Av 1 § i
148
den lagen framgår att om en svensk myndighet har fått upplysningar eller
bevismaterial från en främmande stat för att användas i underrättelse-
verksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande
med anledning av brott och om det på grund av en överenskommelse med
den främmande staten gäller villkor som begränsar möjligheten att
utnyttja materialet, skall den svenska myndigheten följa villkoren. I 1
kap. 4 § sekretesslagen finns en hänvisning till denna lag.
Andra exempel är lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i
skatteärenden och lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
8.6.3 Överväganden och förslag
• En bestämmelse införs i den nya lagen som förbjuder annan
användning av uppgifter i SIS än den som har begärts i rapporten, om
inte den rapporterande staten har lämnat sitt samtycke (10 §).
• En hänvisning till den nya bestämmelsen införs i 1 kap. 4 § tredje
stycket sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1999/2000:64
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Datainspektionen och
Sveriges industriförbund har ifrågasatt om det inte av bestämmelsen bör
framgå fler förutsättningar för det undantag då annan användning än den
begärda kan bli aktuell.
Skälen för regeringens förslag: De uppgifter som svenska myndig-
heter kommer att kunna motta från andra stater genom SIS bedöms i stor
utsträckning komma att omfattas av 1 § lagen (1991:435)' med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet och på
det polisiära området av den bestämmelse med motsvarande innebörd
som föreslås i lagen om internationellt polisiärt samarbete som föreslås i
avsnitt 9.2.4. Emellertid kan uppgifter enligt Schengenkonventionen
överlämnas i helt andra syften än som anges i dessa lagrum. Hit hör
uppgifter om personer som skall införas på spärrlista (artikel 96) samt
uppgifter om försvunna personer och personer som med hänsyn till sin
egen säkerhet bör tillfälligt omhändertas (artikel 97). Det är även tänkbart
att uppgifter om vissa föremål som efterlyses (artikel 100) i några fall kan
falla utanför tillämpningsområdet för ovan nämnda bestämmelse. Efter-
som de angivna uppgifterna enligt konventionen som huvudregel endast
får användas för de syften som avses med framställningen (rapporten)
från den andra Schengenstaten, krävs en lagregel som förhindrar att upp-
gifterna används av svenska myndigheter för andra syften.
En regel om begränsning av användning av uppgifter som registreras i
SIS, hör lämpligen hemma i den nya lag som reglerar det nationella SIS-
registret. Den nya lagen bör således innehålla en bestämmelse som inne-
11 departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, Ds 1999:56, föreslås att
bestämmelsen såvitt avser det rättsliga samarbetet förs över till en ny lag om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål. Förslaget är under beredning inom Justitiedepartementet.
149
bär att en uppgift som har registrerats i SIS endast efter samtycke från
den stat som har registrerat uppgiften far användas for ett annat ändamål
än det som avsetts med registreringen.
Datainspektionen och Sveriges industriförbund har ifrågasatt om inte
samtliga förutsättningar, för att undantaget skall bli tillämpligt och annan
användning än den begärda tillåten, bör framgå av den nya bestäm-
melsen. Av artikel 102.3 i Schengenkonventionen framgår dels att varje
avvikelse från huvudregeln förutsätter att det finns grundad anledning att
avvärja en omedelbart förestående allvarlig fara för det allmänna ord-
ningen och säkerheten, en stor risk för statens säkerhet eller grovt brott,
dels att tillstånd för detta ändamål skall ges i förväg av den rapporterande
staten. Det är således den rapporterande staten som, i samband med att
den tar ställning till om tillstånd skall lämnas till annan användning, har
att beakta de aktuella förutsättningarna. Regeringen anser därför att
bestämmelsen bör ange såväl förbudet mot annan användning än den som
avses med rapporten, som undantagsfallet när annan användning tillåts av
den rapporterande staten, men däremot inte de förutsättningar som den
rapporterande staten har att beakta.
Som en följd av den nya paragrafen bör en hänvisning dit införas i 1
kap. 4 § tredje stycket sekretesslagen.
Ett viktigt område när det gäller integritetsskydd och säkerhet för upp-
gifter är de regler som gäller för ändring av uppgifter m.m. Enligt
Schengenkonventionen är det endast den Schengenstat som har
registrerat en framställning i SIS som har rätt att ändra, komplettera,
korrigera och radera uppgifter. Om en annan Schengenstat, som har tagit
emot uppgifterna, misstänker att dessa är felaktiga skall den omedelbart
underrätta den rapporterande staten, som är skyldig att kontrollera och
rätta eller radera uppgifterna.
Det är inte bara stater som kan initiera ett sådant förfarande, utan vem
som helst kan begära rättelse eller radering av en felaktig uppgift som
berör honom eller henne. (Enskilda personers rätt att få tillgång till de
uppgifter som finns registrerade om honom eller henne i SIS har
behandlats ovan i avnitt 8.4.3.)
Schengenkonventionen reglerar även staternas skadeståndsansvar
gentemot enskilda. Varje Schengenstat är ansvarig för skada som till-
fogas enskilda personer genom utnyttjande av det nationella registret i
SIS, i enlighet med sin nationella lagstiftning. En stat är skadestånds-
skyldig även om skadan orsakats av felaktiga uppgifter i en rapport från
en annan Schengenstat. Till skydd för den enskilde föreligger det alltså
ett strikt skadeståndsansvar för den stat där skadan uppkommit. I sådant
fall har dock den Schengenstat som betalt ut skadestånd i allmänhet
regressrätt gentemot den rapporterande staten.
Prop. 1999/2000:64
150
För att säkerställa enskildas rätt när det gäller rättelse o.d., skall en
enskild ha rätt att vända sig till domstol eller annan behörig myndighet i
varje medlemsstat för att få upplysningar eller för att begära rättelse,
radering eller skadestånd med anledning av registrering som berör honom
eller henne. Schengenstaterna är skyldiga att verkställa ett sådant beslut.
Ett grundläggande krav på behandling av personuppgifter som ställs i
personuppgiftslagen är att alla rimliga åtgärder skall vidtas för att rätta,
blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller
ofullständiga med hänsyn till ändamålet med behandlingen.
Vidare är den personuppgiftsansvarige enligt personuppgiftslagen
skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller
utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med
personuppgiftslagen.
Personuppgiftslagen innehåller även regler om skadestånd. Den per-
sonuppgiftsansvarige skall ersätta den registrerade för skada och kränk-
ning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter
i strid med lagen har orsakat, dock med viss möjlighet till jämkning om
den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller
henne.
När det gäller information, rättelse samt skadestånd hänvisar polisdata-
lagen till personuppgiftslagens regler.
8.7.3 Överväganden och förslag
• Rikspolisstyrelsens skyldighet att rätta uppgifter i SIS begränsas i
lagen till att avse endast sådana uppgifter som styrelsen har registrerat
(12§).
• Personuppgiftslagens huvudregel när det gäller skadestånd görs
tillämplig på SIS-förhållanden. Det innebär ett strikt skadestånds-
ansvar för staten för skada och kränkning av den personliga
integriteten som en enskild orsakats genom en behandling av
personuppgifter i strid med lagen (13 §).
Prop. 1999/2000:64
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan
erinran; Sveriges industriförbund anser dock att även enskildas rätt att
begära att Rikspolisstyrelsen undersöker om registrerade uppgifter är
riktiga bör regleras.
Skälen för regeringens förslag: Rättelse och skadestånd när det gäller
behandling av personuppgifter i SIS specialregleras i lagen om
Schengens informationssystem för att svara mot Schengenkonventionens
bestämmelser om placering och avgränsning av ansvaret för rättelse
respektive skadestånd.
151
Rättelse av felaktiga uppgifter
Personuppgiftslagens regel om rättelse är endast tillämplig på behandling
av personuppgifter enligt den lagen. Eftersom Rikspolisstyrelsen, som är
personuppgiftsansvarig, enligt Schengenkonventionen endast far rätta
uppgifter som har registrerats av styrelsen bör personuppgiftslagens regel
inte heller göras tillämplig på registrering av personuppgifter i SIS. I
stället bör den nya lagen om det svenska SIS-registret innehålla en
särskild bestämmelse som begränsar den personuppgiftsansvariges, dvs.
Rikspolisstyrelsen, skyldighet till att rätta endast sådana uppgifter som
styrelsen själv har registrerat.
Om det finns misstanke om att en uppgift som har registrerats av en
annan Schengenstat är felaktig, är Rikspolisstyrelsen enligt Schengen-
konventionen skyldig att underrätta den rapporterande staten om den
misstänkt felaktiga uppgiften. Detta faller under den allmänna skyldig-
heten enligt 9 § första stycket h. personuppgiftslagen att vidta alla rimliga
åtgärder for att rätta felaktiga uppgifter m.m. Någon ytterligare reglering
bedöms inte nödvändig.
I den nya lagen bör således inforas en bestämmelse som innebär att
Rikspolisstyrelsen är skyldig att rätta felaktiga uppgifter som styrelsen
registrerat.
I den nämnda skyldigheten enligt 9 § första stycket h. personuppgifts-
lagen, att vidta alla rimliga åtgärder för att rätta felaktiga uppgifter m.m.,
ligger även en skyldighet för den personuppgiftsansvarige att när det
finns skäl till det undersöka om registrerade uppgifter är riktiga o.d. I
detta ligger i sin tur också en skyldighet att på begäran av en enskild
person göra en sådan undersökning. Enskildas rätt enligt Schengen-
konventionen att begära undersökning och rättelse av uppgifter torde där-
för tillgodoses genom detta. Personuppgiftslagen är tillämplig på
behandling av personuppgifter i den mån inte annat föreskrivs. Den
nämnda principen gäller således även för personuppgifter i SIS.
Regeringen finner därför inte skäl att föreslå en särskild reglering av
dessa frågor i den nya lagen.
Skadestånd
Schengenkonventionens skadeståndsregel överensstämmer med huvud-
regeln i personuppgiftslagen, att den personuppgiftsansvarige skall
ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga
integriteten som en behandling i strid med personuppgiftslagen har
orsakat. Däremot saknas i Schengenkonventionen motsvarighet till
personuppgiftslagens möjlighet till jämkning i fall då den personuppgifts-
ansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.
Personuppgiftslagens skadeståndsregel är på grund av sin konstruktion
direkt tillämplig endast på behandling av personuppgifter enligt person-
uppgiftslagen. För att svensk rätt skall överensstämma med Schengen-
konventionens regler i detta avseende, bör huvudregeln i personuppgifts-
lagen om strikt ansvar för den personuppgiftsansvarige göras tillämplig
på det svenska SIS-registret. Regeringen anser således att en bestäm-
melse bör införas i den nya lagen som innebär att personuppgiftslagens
Prop. 1999/2000:64
152
huvudregel blir tillämplig på det svenska SIS-registret. Detta bör ske Prop. 1999/2000:64
genom en hänvisning från den nya lagen till 48 § första stycket person-
uppgiftslagen.
Uppgifter för personefterlysning skall inte bevaras längre än vad som är
nödvändigt för det syfte i vilket de har lämnats. Senast tre år efter
registreringen bör den stat som har registrerat en rapport undersöka om
uppgifterna måste bevaras. För uppgifter om särskilda åtgärder eller
hemlig övervakning enligt artikel 99 gäller i stället en tid av ett år. Men
en Schengenstat kan i enlighet med sin nationella lagstiftning ha kortare
tidsfrister.
Den rapporterande Schengenstaten kan, inom tidsfristen för undersök-
ningen, besluta att rapporten skall kvarstå om det är nödvändigt för
rapportens syfte.
För andra registrerade uppgifter än sådana som avser personefter-
lysning finns regler om att gallring måste ske efter viss angiven tid - tre,
fem eller tio år. Uppgifter som har raderats skall bevaras under ytterligare
ett år vid den tekniska stödfunktionen, C.SIS, för att man i efterhand skall
kunna kontrollera uppgifternas riktighet m.m.
Det är den rapporterande Schengenstaten som ansvarar för gallring av
sina uppgifter.
Andra uppgifter än sådana som behandlas i en förundersökning skall,
enligt 13 § polisdatalagen, gallras när de inte längre behövs för sitt
ändamål.
För vissa register som regleras i polisdatalagen anges dock en särskild
gallringstid. Gallring i SÄPO-registret skall som huvudregel ske senast
tio år efter registrering av den senaste anteckningen i registret.
Uppgifter i belastningsregistret skall gallras när förutsättningarna för
registrering inte längre föreligger, exempelvis om den registrerade fri-
känns efter överklagande. Generellt skall uppgifter i belastningsregistret
gallras när viss tid har förflutit, i regel tio år.
Uppgifter i misstankeregistret skall gallras om en förundersökning har
avslutats utan att åtal har väckts med anledning av misstanken, om åtal
har lagts ned eller om dom eller beslut har vunnit laga kraft.
Regeringens förslag: Frågor om gallring regleras särskilt i lagen om det
svenska SIS-registret (11 §).
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
153
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen for regeringens förslag: De gallringsfrister som Schengen-
konventionen föreskriver för uppgifter i SIS är, som nyss framgått, i regel
snävare tilltagna än de svenska reglerna om gallring i olika polisregister.
Den nya lagen om det svenska SIS-registret bör därför innehålla särregler
för gallring, som överensstämmer med artiklarna 112.1 och 113.1.
I vissa delar saknar dock gallringsreglema för uppgifter i de svenska
registren till synes direkt motsvarande regel i Schengenkonventionen.
Lagen om belastningsregister innehåller vissa specificerade regler om
gallring bl.a. när en person har frikänts av överrätt eller avlidit. Även
lagen om misstankeregister innehåller gallringsregler som inte har någon
motsvarighet i Schengenkonventionen; bl.a. skall gallring ske efter
lagakraftvunnen dom eller beslut, eller sedan den misstänkte godkänt ett
strafföreläggande. I dessa delar framstår alltså de nationella reglerna som
snävare. De aktuella situationerna torde emellertid omfattas av den
allmänna regeln i Schengenkonventionen att uppgifter inte skall bevaras
längre än som är nödvändigt för syftet med registreringen. Den regeln
återfinns redan i svensk rätt som ett av de grundläggande krav på
behandling av personuppgifter som ställs upp i personuppgiftslagen,
nämligen att personuppgifter inte skall bevaras under en längre tid än vad
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen.
Den nya lagen bör således innehålla en bestämmelse som innebär att
Rikspolisstyrelsen skall gallra uppgifter som styrelsen har registrerat i det
svenska SIS-registret senast vid de tidpunkter som motsvarar Schengen-
konventionens gallringsbestämmelser, med undantag för det i Schengen-
konventionen stipulerade fallet att Rikspolisstyrelsen innan gallrings-
fristen har löpt ut beslutar att efterlysningen skall stå kvar.
Vaije Schengenstat skall utse en nationell tillsynsmyndighet till vilken
enskilda skall kunna vända sig med begäran om att myndigheten skall
granska registrerade uppgifter om honom eller henne i SIS och hur de
används. Den nationella tillsynsmyndigheten skall självständigt och utan
begäran från enskilda utöva tillsyn över den nationella delen av SIS.
Denna tillsyn skall utföras med beaktande av nationell rätt. För sin
tillsynsverksamhet skall den nationella tillsynsmyndigheten ha tillträde
till det nationella registret.
Schengenstaterna skall även ha en gemensam tillsynsmyndighet för att
bl.a. utöva tillsyn över den tekniska stödfunktionen i SIS.
Enligt 1995 års EG-direktiv om dataskydd (se avsnitt 8.3.1) skall en eller
flera tillsynsmyndigheter utses med uppgift att oberoende övervaka
tillämpningen av de bestämmelser som staterna antagit till följd av
Prop. 1999/2000:64
154
direktivet. I den svenska personuppgiftslagen är tillsynsmyndigheten den
myndighet som regeringen utser för att utöva tillsyn. Tillsynsmyndig-
heten ges vissa befogenheter, nämligen rätt att för sin tillsyn på begäran
få tillgång till de personuppgifter som behandlas, upplysningar om och
dokumentation av behandlingen och säkerheten vid denna samt tillträde
till lokaler som har anknytning till behandlingen. Tillsynsmyndigheten
har vidare möjlighet att bl.a. förelägga vite och att ansöka hos länsrätten
om att personuppgifter som har behandlats på ett olagligt sätt skall
utplånas.
Datainspektionen har utsetts till tillsynsmyndighet i personuppgifts-
förordningen (1998:1191).
Regeringens bedömning: Datainspektionen bör bli tillsynsmyndighet
för det svenska SIS-registret. Detta kräver inte lagreglering.
Prop. 1999/2000:64
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har, med ett undantag, lämnat bedömningen utan
erinran. EU-kritiska rådet har anfört att det visserligen är helt logiskt att
Datainspektionen bör bli tillsynsmyndighet för den svenska delen av SIS-
registret, men anser att något parlamentariskt organ bör skapas för insyn
och kontroll över hur SIS/SIRENE-registren används.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige skall utse en nationell
tillsynsmyndighet att utöva tillsyn över det svenska SIS-registret, m.m.
Datainspektionen är tillsynsmyndighet för polisregister i allmänhet.
Det är därför naturligt att Datainspektionen blir tillsynsmyndighet även
när det gäller det nationella SIS-registret.
För att kunna fullgöra sin uppgift som nationell tillsynsmyndighet,
behöver Datainspektionen ha tillgång till uppgifter som har registrerats i
SIS. Sådan tillgång till personuppgifter i SIS för Datainspektionen följer
av personuppgiftslagen och 14 kap. sekretesslagen i och med att Data-
inspektionen utses till tillsynsmyndighet (se avsnitt 8.4.3). Någon särskild
lagreglering är därför inte nödvändig.
Inom personuppgiftslagens område har regeringen i personuppgifts-
förordningen (1998:1191) meddelat de närmare föreskrifter som gäller
vilka närmare uppgifter m.m. som tillsynsmyndigheten skall ha. Före-
skrifter om närmare uppgifter för tillsyn över SIS bör också meddelas i
förordning.
Datainspektionen har bl.a. anfört att utrikessekretessen enligt 2 kap. 1
§ sekretesslagen enligt inspektionens mening inte i tillräcklig utsträck-
ning skyddar uppgifter om enskilda som kommer fram när inspektionen
deltar i den gemensamma tillsynsmyndigheten. I det nu aktuella ärendet
finns inte underlag för att bedöma huruvida det föreligger ett behov av
ändrade sekretessregler och i så fall i vilka avseenden. Regeringen tar
därför inte ställning till frågan i detta sammanhang.
155
Schengenkonventionen förbjuder registrering i SIS av s.k. känsliga upp-
gifter. Konventionen hänvisar i denna del till första meningen i artikel 6 i
Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda
vid automatisk databehandling av personuppgifter, vilken utpekar person-
uppgifter som avslöjar rasursprung, politiska åsikter liksom personupp-
gifter som rör hälsa eller sexualliv.
Personuppgiftslagen förbjuder behandling av personuppgifter som av-
slöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk
övertygelse, eller medlemskap i fackförening. Den förbjuder också
behandling av sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Från
förbudet finns dock vissa undantag i personuppgiftslagen.
Polisdatalagen innehåller en särreglering när det gäller behandling av
s.k. känsliga personuppgifter, dvs. personuppgifter om etniskt ursprung,
politiska eller religiösa åsikter m.m. Sådana personuppgifter skall få
behandlas, om det är oundgängligen nödvändigt för syftet med behand-
lingen och uppgifter om personen redan behandlas på annan grund.
Regeringens förslag: Ett förbud mot registrering av känsliga uppgifter
förs in i lagen om det svenska SIS-registret (7 §).
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran, Åklagarmyndigheten i Malmö med ett tillägg av innebörd det bör
framgå tydligare av ordalydelsen att paragrafen avser svenska registre-
ringar.
Skälen för förslaget: Både Schengenkonventionen och personupp-
giftslagen innehåller förbud mot behandling av känsliga uppgifter.
Reglerna är emellertid inte exakt likalydande, vilket hänger samman med
att Schengenkonventionen hänvisar till 1981 års Europarådskonvention,
medan personuppgiftslagens förbud grundar sig på 1995 års dataskydds-
direktiv (se avsnitt 8.3.1). Dataskyddsdirektivets förbud mot behandling
av känsliga uppgifter omfattar, utöver de som avses i Europa-
konventionen, även uppgifter om religiös övertygelse och medlemskap i
fackförening, och är således mer långtgående än Europakonventionens.
En ytterligare saklig skillnad är att personuppgiftslagen innehåller
undantagsregler som reglerar när behandling av känsliga uppgifter i vissa
specifika situationer ändå är tillåtna. Schengenkonventionen däremot
lämnar inte utrymme för några undantagsfall när det skulle vara tillåtet att
156
registrera sådana känsliga uppgifter i SIS. Personuppgiftslagens undan-
tagsregler kan alltså inte tillämpas på det nationella SIS-registret.
Mot bakgrund av att personuppgiftslagens undantagsregler inte skall
gälla för det nationella SIS-registret, bör den nya lagen om det svenska
SIS-registret innehålla en egen reglering av forbudet mot behandling av
känsliga uppgifter.
En möjlighet skulle kunna vara att i den nya lagen infora en
bestämmelse som innebär att ingen av de känsliga uppgifter som räknas
upp i 1981 års Europarådskonvention far förekomma i SIS. Detta skulle
helt överensstämma med Schengenkonventionens förbud mot behandling
av känsliga uppgifter.
En grundläggande regel i Schengenkonventionen för all behandling av
personuppgifter i SIS är emellertid att behandlingen skall vara förenlig
med nationell rätt (se avsnitt 8.2 och 8.3.3). Både personuppgiftslagen
och polisdatalagen utgår ifrån 1995 års dataskyddsdirektiv vad avser
förbud mot känsliga uppgifter. Den nya lagens förbud mot behandling av
känsliga uppgifter bör i konsekvens därmed innebära ett förbud för
Rikspolisstyrelsen att behandla sådana känsliga uppgifter som avses i
personuppgiftslagens huvudregel. Som Åklagarmyndigheten i Malmö har
påpekat finns det anledning att tydligare än i promemorians förslag till
bestämmelsen klargöra att den avser svenska registreringar.
När det däremot gäller uppgifter som har registrerats av andra
Schengenstater, och som flyter in i det svenska registret via den tekniska
stödfunktionen, gäller det förbud mot behandling av känsliga uppgifter
som följer av Schengenkonventionen.
Prop. 1999/2000:64
Inom ramen för Schengensamarbetet förekommer informationsutbyte
både i Schengens informationssystem (SIS) och vid sidan av SIS. Det
senare avser exempelvis allt informationsutbyte av uppgifter som sker
bilateralt mellan SIRENE-kontor med anledning av en rapport i SIS. Om
en person har tillfogats skada till följd av användning av en felaktig upp-
gift, som behandlats på detta sätt, är den stat där skadan uppkommit
skadeståndsskyldig gentemot den enskilde även om den felaktiga upp-
giften har lämnats av en annan stat (artiklarna 126.3 d och 127.2).
Den stat som har betalt ut ersättning till en enskild skadelidande har,
enligt samma bestämmelser i konventionen, regressrätt mot den stat som
har lämnat den felaktiga uppgiften.
157
Prop. 1999/2000:64
Det informationsutbyte som sker utom SIS faller under de allmänna
reglerna i personuppgiftslagen (1998:204) och polisdatalagen
(1998:622). Enligt personuppgiftslagen skall den personuppgifts-
ansvarige ersätta en person för skada eller kränkning av den personliga
integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har
orsakat. Vidare finns en regel om jämkning av skadeståndsskyldigheten
om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom
eller henne. Personuppgiftslagens bestämmelse är, genom en hänvisning i
polisdatalagen, även tillämplig vid behandling av personuppgifter som
faller under polisdatalagen.
Regeringens förslag: Schengenkonventionens bestämmelse om strikt
skadeståndsansvar vid behandling av personuppgifter utom SIS genom-
förs genom att en ny bestämmelse införs i 9 § andra stycket polisdata-
lagen (1998:622) med innebörd att bestämmelsen i 48 § andra stycket
personuppgiftslagen (1998:204) inte skall vara tillämplig vid behandling
av personuppgifter enligt Schengenkonventionen.
I promemorian bedömdes Schengenkonventionens bestämmelse om
strikt skadeståndsansvar vid behandling av personuppgifter utom SIS inte
föranleda någon lagstiftningsåtgärd.
Remissinstansserna har inte framfört någon erinran mot promemirians
bedömning. Justitiekanslern och Rikspolisstyrelsen har hörts under hand
om en bestämmelse med innebörd som den nu föreslagna. De har inte
framfört någon erinran.
Skälen för regeringens förslag: Schengenkonventionen föreskriver
som framgått ett strikt skadeståndsansvar vid behandling av person-
uppgifter, medan personuppgiftslagen och följaktligen polisdatalagen
medger jämkning i vissa fall. För att genomföra Schengenkonventionens
bestämmelse om strikt skadeståndsansvar vid behandling av person-
uppgifter utom SIS, föreslår regeringen en ny bestämmelse i polisdata-
lagen som innebär att att jämkningsbestämmelsen i personuppgiftslagen
inte skall vara tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt
Schengenkonventionen.
Klausuler om begränsad användning av upplysningar m.m. förekommer i
olika sammanhang i det internationella samarbetet. Det gäller t.ex. för
många avtal om informationsutbyte på skatteområdet och enligt Dublin-
konventionen för uppgifter om asylsökande.
158
På polissamarbetsområdet kan som exempel nämnas Europolkonven-
tionen inom EU. Europolkonventionens bestämmelse omfattar såväl upp-
lysningar och information som lämnats för att användas vid utredning av
brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, som informa-
tion som lämnats för att användas i underrättelseverksamhet om brott.
Prop. 1999/2000:64
9.2.2 Schengenkonventionens regler om begränsningar i rätten
att använda uppgifter som behandlas utom SIS
(artiklarna 126-127)
Artiklarna 126 och 127 i Schengenkonventionen innehåller regler om
skydd av personuppgifter som behandlas utan att behandling sker i SIS.
Artikel 126.3 föreskriver bl.a. att den mottagande Schengenstaten enligt
huvudregeln inte far använda uppgifter som förmedlats med hjälp av
ADB för andra ändamål än de som föreskrivs i konventionen. Använd-
ning för andra ändamål far dock ske, om den stat som överför uppgifterna
ger sitt tillstånd till detta. Enligt artikel 127 gäller motsvarande regel för
manuellt överförda uppgifter.
Dessa bestämmelser avser bl.a. sådan kompletterande information som
utbyts bilateralt med anledning av en rapport i SIS. Vidare avses upp-
gifter som utbyts bilateralt med anledning av ärenden om begränsade
viseringar (artikel 16) eller om återkallande av uppehållstillstånd (artikel
25), se avsnitt 6.6.1. (För uppgifter som registrerats i SIS finns en
motsvarande regel i artikel 102, se avsnitt 8.6.1.)
Bestämmelser om att uppgifter som en stat lämnar till en annan stat inte
får användas för annat än vissa ändamål, är vanliga i internationella
överenskommelser. Enligt svensk rätt är dock myndigheternas möjlig-
heter att använda uppgifter i regel inte begränsade på detta sätt. För att
uppnå sådana begränsningar krävs särskild lagstiftning.
Ett exempel på sådan lagstiftning, som även nämnts tidigare, är lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet. Av 1 § i den lagen framgår att om en svensk myndig-
het har fatt upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för
att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott
eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och om det på grund
av en överenskommelse med den främmande staten gäller villkor som
begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall den svenska myndig-
heten följa villkoren. Senast ändrades bestämmelsen den 1 januari 1998
för att omfatta även regeln i Europolkonventionen om begränsad använd-
ning av upplysningar och information som lämnats för att användas i
underrättelseverksamhet om brott. I 1 kap. 4 § sekretesslagen finns en
hänvisning till denna lag .
Andra exempel är lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i
skatteärenden och lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
159
Även i Dublinkonventionen finns bestämmelser med motsvarande
innehåll som reglerna i Schengenkonventionens artiklar 102.4 samt 126—
127. Artikel 15.5 i Dublinkonventionen föreskriver att information som
utväxlas med stöd av den konventionen bara far användas för de ändamål
som anges i konventionen. I samband med Sveriges tillträde till Dublin-
konventionen infördes mot bakgrund därav en bestämmelse i 7 kap. 14 §
fjärde stycket sekretesslagen (prop. 1996/97:87, bet. 1996:97:248, rskr.
1996/97:248, SFS 1997:433). Tillägget utformades med tidigare
ändringar i sekretesslagen som förebild, vilka avsåg andra internationella
avtal med motsvarande begränsningar i rätten att utnyttja överförd infor-
mation. Genom den nya regeln gäller en absolut sekretess för sådana upp-
gifter som avses i paragrafens första eller andra stycke om en myndighet
fatt uppgifterna enligt ett avtal med främmande stat eller mellanfolklig
organisation om riksdagen har godkänt avtalet. Den information som
avses är uppgifter som rör utlänning (första stycket) eller uppgifter om
enskilds personliga förhållanden i verksamhet för kontroll över utlän-
ningar och i ärenden om svenskt medborgarskap (andra stycket).
Det förhållandet att uppgifter är sekretessbelagda enligt 7 kap. 14 §
hindrar inte en svensk myndighet från att lämna ut uppgifterna med stöd
av 14 kap. 1-3 §§. Därför kompletteras reglerna med en bestämmelse om
att sådana uppgifter som en svensk myndighet fatt med stöd av ett avtal
med främmande stat eller mellanfolklig organisation därför inte far
lämnas ut i strid med bestämmelserna i avtalet om riksdagen har godkänt
avtalet.
Prop. 1999/2000:64
9.2.4 Överväganden och förslag
• Bestämmelsen i 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet förs över till lagen om
internationellt polisiärt samarbete, i de delar som avser det inter-
nationella polissamarbetet (3 §).
• En hänvisning till den nya bestämmelsen införs i 1 kap. 4 § tredje
stycket sekretesslagen (1980:100).
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: För information som utväxlas inom
ramen för det polisiära samarbetet bör det finnas en särskild reglering om
begränsad användning, i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Några helt nya regler bedöms bedöms dock inte behövas för att tillgodose
motsvarande begränsning när det gäller informationsutbyte som avser
begränsad visering samt uppehållstillstånd i vissa fall.
Informationsutbyte inom det polisiära samarbetet
Regeln att mottagna uppgifter inte får användas för andra ändamål än
som anges i Schengenkonventionen torde i huvudsak uppfyllas genom
160
den särskilda lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete
på brottmålsområdet. Denna lag reglerar i första hand ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål. I departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål, Ds 1999:56, föreslås att bestämmelsen såvitt avser ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål förs över till en ny lag om ömsesidig rättslig hjälp
i brottmål. Förslaget är efter remissbehandling under beredning inom
Justitiedepartementet.
I de delar regeln i 1 § gäller polisiärt samarbete, är det emellertid mer
naturligt att den placeras i den föreslagna lagen om internationellt
polisiärt samarbete. Den lagen bör således innehålla en bestämmelse som
motsvarar 1 § i 1991 års lag såvitt avser polisiärt samarbete. Det bör dock
framhållas att avsikten inte är att utvidga regelns tillämpningsområde
utöver de konventionsåtaganden Sverige har gjort. Vad som eftersträvas
är en renodling som innebär att 1991 års lag reglerar ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål, medan regler om polisiärt samarbete finns i den nya
lagen.
Med överförandet till lagen om internationellt polisiärt samarbete av de
delar av regeln i 1 § i 1991 års lag som avser det polisiära samarbetet,
följer vissa ändringar i den sistnämnda paragrafen. Vidare bör 1 kap. 4 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100) hänvisa till den nya paragrafen.
Informationsutbyte inom utlandsmyndigheternas verksamhet
När det gäller begränsning för användning av uppgifter om meddelande
av begränsade viseringar (artikel 16) samt uppehållstillstånd för utlänning
som finns upptagen på spärrlista (artikel 25), görs följande bedömning.
Den ordning som beskrivits i avsnitt 6.5, om återkallelse av uppe-
hållstillstånd på grund av att en utlänning förekommer på spärrlista,
förutsätter att de svenska myndigheter som har att ta ställning till
frågorna far del dels av informationen i SIS om att en utlänning som
beviljats ett svenskt uppehållstillstånd har registrerats på spärrlista av ett
annat Schengenland, dels av bilateralt utväxlad information om skälen till
registreringen. På motsvarande sätt förutsätter avvisning på grund av att
utlänningen förekommer på spärrlista att denna information finns till-
gänglig för den beslutande myndigheten (se avsnitt 6.3). Även i fråga om
beviljande av territoriellt begränsad visering enligt artikel 16 gäller att
detta sker på grundval av information som erhållits med stöd av
konventionen (se avsnitt 6.5).
Den information som svenska myndigheter mottar med stöd av artikel
16 och 25 i Schengenkonventionen är sådan information som avses i 7
kap. 14 § första eller andra stycket sekretesslagen. För sådan information
gäller således enligt den nya bestämmelsen i 7 kap 14 § fjärde stycket
sekretesslagen redan en absolut sekretess.
Sammanfattningsvis föranleder den nu diskuterade regeln i artiklarna
126-127 inte lagstiftning.
Prop. 1999/2000:64
161
6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Informationsutbyte om vapen
Prop. 1999/2000:64
I prop. 1997/98:42, Schengensamarbetet, gjordes bedömningen att
Schengenkonventionens regel om begränsad användning av uppgifter
skulle kunna omfatta även informationsutbyte om vapen. Dessa uppgifter
torde i huvudsak omfattas av det s.k. Vapendirektivet (Rådets direktiv av
den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen
91/477/EEG), med påföljd att Schengenkonventionens regler inte längre
skall tillämpas.
Schengenkonventionen lägger stor vikt vid bekämpningen av all
narkotikarelaterad brottslighet. Schengenstaterna har åtagit sig att i
enlighet med FN:s konventioner på narkotikaområdet vidta alla erforder-
liga åtgärder för att förebygga och bekämpa olaglig handel med narkotika
och narkotiska läkemedel samt att därutöver särskilt bevaka de platser
som är kända för narkotikahandel för att minska spridningen av
narkotiska preparat till nya missbrukargrupper. De har vidare åtagit sig
att i enlighet med sin konstitution och nationella lagstiftning tillåta s.k.
kontrollerade leveranser på sina territorier, att förstärka sin kontroll över
person- och varutrafiken samt av transportmedel vid de yttre gränserna i
syfte att förhindra olaglig införsel av narkotika och narkotiska läkemedel
samt att garantera att gällande lagstiftning medger beslag och för-
verkande av tillgångar som härrör från illegal handel med narkotika.
Schengenkonventionen innehåller också särskilda regler om rätt att
medföra narkotiska läkemedel vid resa till ett annat Schengenland.
En resande får medföra narkotiska läkemedel för medicinsk behandling
under förutsättning att en behörig myndighet i hemlandet har utfärdat ett
särskilt intyg, artikel 75.1. Intyget skall utformas på visst fastställt sätt
och innehålla bl.a. uppgift om förskrivande läkare, artikel 75.2. Mängden
läkemedel skall stå i relation till resans längd och får omfatta maximalt
30 dagars behandling. Den behöriga myndigheten skall utfärda intyget på
grundval av läkares ordination. För varje narkotikaklassat läkemedel som
ordineras skall utfärdas ett separat intyg och den behöriga myndigheten
skall spara en kopia av intyget.
De författningar som reglerar hanteringen av narkotika är i huvudsak
narkotikastrafflagen (1968:64), läkemedelslagen (1992:859), lagen
(1992:860) om kontroll av narkotika och lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling (varusmugglingslagen). Till dessa ansluter bl.a. före-
skrifter i förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika samt vissa
detalj föreskrifter som Läkemedelsverket meddelat.
162
Begreppet narkotika definieras i narkotikastrafflagen. Med narkotika
forstås läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeffamkallande
egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan
omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som
antingen på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell
överenskommelse som Sverige har biträtt, eller av regeringen har
förklarats vara att anse som narkotika.
Läkemedelslagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om
hanteringen av läkemedel. Läkemedelslagen gäller även för läkemedel
som innehåller narkotika i den mån lagens bestämmelser inte strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om narkotika. I lagen om kontroll av
narkotika finns bestämmelser bl.a. om handel, tillverkning, import,
export och innehav av narkotika, vilka således har företräde framför
läkemedelslagens bestämmelser.
Enligt 2 § lagen om kontroll av narkotika far befattning med narkotika
tas endast för medicinskt, vetenskapligt eller annat samhällsnyttigt
ändamål som är särskilt angeläget. Vidare kräver i princip all befattning
med narkotika tillstånd för att vara laglig. Särskilt tillstånd krävs för att
importera och exportera narkotika, se 3 § första stycket lagen om kontroll
av narkotika. En enskild resande behöver dock i princip inte ha tillstånd
för att fa införa narkotikaklassade läkemedel för medicinskt ändamål och
personligt bruk. Rätten till införsel begränsas emellertid i praktiken
genom Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:11), se 3 § andra
stycket lagen om kontroll av narkotika jämförd med 5 § förordningen om
kontroll av narkotika.
Narkotikaklassade läkemedel som är upptagna i förteckning I i
Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS
1997:12 med senare tillägg) far överhuvudtaget inte införas utan tillstånd,
och sådant tillstånd kan meddelas endast om varorna skall användas för
medicinsk eller vetenskaplig forskning.
Medel som tas upp i förteckning II eller III far - förutsatt att medlen är
avsedda för medicinskt ändamål och den resandes personliga bruk - vid
varje enskild inresa utan tillstånd medföras i en mängd som vid varje
tillfälle motsvarar högst fem dagars förbrukning. Rör det sig om medel
upptagna i förteckning IV eller V gäller en gräns om högst tre veckors
förbrukning. Är resanden bosatt utomlands och skall han eller hon endast
tillfälligt upehålla sig i Sverige är det dock, beträffande medel som
återfinns i förteckning IV eller V, tillåtet att införa en mängd mot-
svarande behovet under tre månader.
Den som vill föra med sig ett narkotiskt läkemedel in i landet har att
styrka att det är för medicinskt ändamål och personligt bruk. Detta kan
ske genom att skriftligt intyg från läkare visas upp eller genom att
läkemedlet är försett med apoteksetikett som upptar namnet på den som
för in läkemedlet och namnet på den läkare som förskrivit läkemedlet.
Prop. 1999/2000:64
163
9.3.3
Prop. 1999/2000:64
Regeringens förslag: Genom en ändring i lagen (1992:860) om kontroll
av narkotika ges resande laglig möjlighet att föra ut narkotiska läkemedel
från Sverige, om läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk. Vidare görs en följdändring i lagen till följd av
EU-anpassad tullagstiftning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren pekar på att rätten för resande att
medföra narkotikaklassade läkemedel i huvudsak regleras i föreskrifter
från Läkemedelverket och ifrågasätter om inte anpassningen av det
svenska regelverket till Schengensamarbetet i stället bör komma till
uttryck i lag eller förordning. Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och
Folkhälsoinstitutet framhåller att Schengenkonventionens särskilda regler
om rätt att medföra narkotikaklassade läkemedel vid resa till ett annat
Schengenland ger bättre kontrollmöjligheter än idag och att reglerna
också ger möjlighet till fri rörlighet även för svårt sjuka människor.
Tullverket för i sammanhanget fram behovet av en ändring av nu gällande
regler om omhändertagande av narkotika innan förtullning är avslutad.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande svenska bestämmelser
beträffande införsel av resande av legalt förskrivna narkotiska läkemedel
är strängare än motsvarande regler inom Schengensamarbetet. Sverige
har, i och med anslutningen till Schengensamarbetet, åtagit sig att
godkänna sådana intyg som avses i artikel 75 i Schengenkonventionen
och som utfärdas av andra Schengenländers behöriga myndigheter för en
maximal period om 30 dagar. Sverige måste således, om sådant intyg
utfärdats, tillåta en resenär från ett annat Schengenland att införa
narkotiska läkemedel inom ramen för en medicinsk behandling. De
svenska reglerna måste följaktligen ändras i enlighet härmed. Det bör i
sammanhanget uppmärksammas att Schengenreglema inte medger någon
sådan uppdelning av narkotika i olika förteckningar som finns i
Läkemedelsverkets föreskrifter. Det bör också uppmärksammas att
Schengenreglema inte reglerar det fall att en person bosatt i ett
Schengenland får narkotiska läkemedel förskrivna i ett annat Schengen-
land.
Riksdagen har i anledning av propositionen om Schengensamarbetet
givit regeringen till känna att de ifrågavarande regeländringarna måste
betraktas som en tillfällig lösning (prop. 1997/98:42, bet. 1997/98:JuU15,
rskr. 1997/98:181). Riksdagen har framhållit att i såväl Schengen-
samarbetet som i alla andra internationella sammanhang måste allt göras
för att inte på något sätt underlätta spridningen av narkotika. Även
regeringen vill framhålla vikten av att Sverige i alla internationella
sammanhang motarbetar åtgärder som kan underlätta spridningen av
narkotika och tvärtom aktivt verkar för en restriktiv narkotikapolitik.
Regeringen menar dock att den utvidgning av rätten till införsel av
narkotiska läkemedel som följer av Schengenanslutningen, genom det
uttalade kravet på intyg från en behörig myndighet, innebär en bättre
164
kontroll av förskrivande läkare, patienter och preparat än vad som är
fallet idag. Denna uppfattning framförs också av såväl Socialstyrelsen
som Läkemedelsverket. Folkhälsoinstitutet framhåller att det inte ser
någon grund för att betrakta regleringen inom Schengen endast som en
tillfällig lösning. Det bör också framhållas att det krav som följer av
Schengenanslutningen innebär en möjlighet till fri rörlighet även för svårt
sjuka människor, inte minst cancerpatienter, och inte någon eftergift för
en mindre restriktiv narkotikapolitik. Det handlar här hela tiden om legal
förskrivning av läkemedel till sjuka människor för personligt bruk.
Regeringen anser att en i Sverige bosatt person skall ges motsvarande
lagliga möjlighet som andra Schengenmedborgare att medföra narkotiska
läkemedel inom ramen för en medicinsk behandling vid resa till annat
Schengenland. För att utförsel av narkotikaklassade läkemedel lagligen
skall kunna äga rum i ett sådant fall krävs en ändring i 3 § lagen
(1992:860) om kontroll av narkotika, som i sitt första stycke föreskriver
att narkotika far importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det. I paragrafens andra stycke meddelas regler endast om
införsel i vissa fall av narkotiska läkemedel för medicinskt bruk.
Regeringen föreslår därför att det i paragrafen föreskrivs att resande
också utan särskilt tillstånd far föra ut narkotiska läkemedel från Sverige
om läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes
personliga bruk, jämför 1 § lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Det saknas enligt regeringen anledning till ändringar av reglerna om
införsel av narkotiska läkemedel i förhållande till länder som står utanför
Schengensamarbetet. För resenärer från andra länder än Schengenländer
bör således nuvarande föreskrifter fortsätta att gälla, se föregående
avsnitt. Detta förhållande bör, som Riksåklagaren framhållit i sitt
remissvar, klargöras genom reglering i förordning.
Läkemedelsverket är central förvaltningsmyndighet för kontroll och
tillsyn av läkemedel och skall enligt sin instruktion särskilt svara för
kontrollen och tillsynen enligt bl.a. läkemedelslagen och lagen om
kontroll av narkotika. Verket har också givits en omfattande före-
skriftsrätt på området. Läkemedelsverket bör mot bakgrund härav också
ges uppgiften och befogenheten att utfärda sådana intyg som avses i
artikel 75 i Schengenkonventionen såvitt avser svenska resenärer. Varken
detta eller godkännandet av de intyg som utfärdats av andra
Schengenländers behöriga myndigheter kräver någon lagstiftningsåtgärd.
Läkemedelsverkets befogenhet att utfärda intyg bör föreskrivas i
förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika.
Enligt 3 § tredje stycket lagen om kontroll av narkotika far narkotika
inte tas om hand på det sätt som avses i 8 § första stycket 2 tullagen
(1987:1065). Narkotika far inte heller utan tillstånd sändas genom
tullområdet, åter föras ut eller förvaras i tullager som inrättats för
förvaring av proviantartiklar och liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. (transportlagen).
Vid EU-inträdet upphörde möjligheten att ta hand om en vara som är
belagd med någon form av införselrestriktion innan förtullningen är
avslutad. Däremot finns det fortfarande en möjlighet enligt transportlagen
Prop. 1999/2000:64
165
att transitera sådana varor genom landet eller förvara dem på någon form
av tullager eller att förstöra eller återutföra dem. Inte heller finns det nu
längre några tullager som har inrättats för förvaring av proviantartiklar
och liknande. Den inledande meningen i 3 § tredje stycket lagen om
kontroll av narkotika liksom den senare delen i påföljande mening kan
därför, som Tullverket framhållit, tas bort.
De lagförslag som läggs fram i denna proposition innebär i sig inga
ökade kostnader för myndigheterna eller för samhället i övrigt.
Regeringen avser dock att i 2000 års ekonomiska vårproposition åter-
komma till riksdagen när det gäller vilka ytterligare resursförstärkningar
som behövs för att kunna fullfölja statsmakternas intentioner i fråga om
utvecklingen av rättsväsendet.
Prop. 1999/2000:64
De nya eller ändrade lagbestämmelserna föreslås i huvudsak träda i kraft
den dag regeringen bestämmer. Det beror på att de nya eller ändrade lag-
bestämmelserna syftar till att anpassa den svenska lagstiftningen till
Schengenkonventionens regler. Sverige räknar med att vara redo att delta
fullt ut i Schengensamarbetet från hösten år 2000. Det fulla deltagandet i
Schengensamarbetet förutsätter bl.a. att de andra Schengenstaterna god-
känner Sverige som operativ medlem och i och med detta beslutar att
avstå från personkontroller vid gränserna mot Sverige och att sätta de
övriga bestämmelserna i Schengenkonventionen i kraft i förhållande till
Sverige. Det kan inte med säkerhet förutsägas exakt när det kommer att
ske. Sammanfattningsvis är det således inte möjligt att nu ta ställning till
när de nya eller ändrade lagbestämmelserna bör träda i kraft. Det bör
därför överlämnas till regeringen att besluta om ikraftträdandet.
Lagen om internationellt polisiärt samarbete, lagen om ändring i
brottsbalken, lagen om ändring i sekretesslagen, lagen om ändring i lagen
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området och lagen om ändring i vapenlagen föreslås dock träda i kraft
den 1 juli 2000. Lagen om internationellt polisiärt samarbete, lagen om
ändring i brottsbalken, lagen om ändring i lagen med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet och lagen om ändring i
vapenlagen bör kunna tillämpas i förhållande till Danmark när Öresunds-
förbindelsen öppnas för trafik i juli 2000. När det gäller sekretesslagen
och lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott-
målsområdet, framstår det som olämpligt att låta ändringar avvakta på
obestämd tid, eftersom dessa kan förväntas beröras även av andra
lagförslag. Sekretesslagen kommer enligt förslagen att hänvisa till lagen
om Schengens informationssystem innan denna har trätt i kraft, men det
har i den situationen ingen faktisk innebörd. På motsvarande sätt kommer
hänvisningen i 8 § första stycket 3 och 4 i lagen om internationellt
166
polisiärt samarbete att under en tid hänvisa till bestämmelser i lagen 25 c
och 25 d §§ i (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-
ställighet av brottmålsdom respektive 5 a och 5 b §§ i lagen (1963:196)
om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge för verkställighet
av straff m.m. som ännu inte har trätt i kraft.
Prop. 1999/2000:64
1§
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde.
Lagen görs, enligt andra stycket, tillämplig på polisiärt samarbete
mellan Sverige och alla andra stater. Endast 3 § gäller dock i förhållande
till alla stater, övriga bestämmelser reglerar, enligt första stycket, polisiärt
samarbete med andra medlemsstater i Europeiska unionen samt Norge
och Island. Skälen för avgränsningen är redovisade i avsnitt 7.3.3.
Lagens bestämmelser påverkar inte ansvarsfördelningen mellan polis
och åklagare när det gäller ledning av förundersökningar inom landet.
2§
I denna paragraf definieras några begrepp som är centrala för lagen.
3§
I paragrafen ges svenska myndigheter lagstöd för att följa villkor i över-
enskommelser med andra stater eller mellanfolkliga organisationer som
innebär att uppgifter som har lämnats till en svensk myndighet för ett
ändamål inte får användas för ett annat. Denna bestämmelse om polisiärt
samarbete har flyttats över från 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Någon ändring
i sak är inte avsedd. Skälen för förslaget beskrivs närmare i avsnitt 9.2.4.
4§
Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning.
Enligt huvudregeln, i första stycket, far utländska polismän från en annan
Schengenstat fortsätta en pågående övervakning in i Sverige om det i
deras hemstat pågår en utredning om ett brott som kan föranleda ut-
lämning och en behörig svensk myndighet samtycker till det. Behörig
svensk myndighet att lämna samtycke är, enligt 15 § första stycket, Riks-
polisstyrelsen eller den polismyndighet som styrelsen i det enskilda fallet
beslutar; Rikspolisstyrelsen kan i enskilda fall som avser övervakning till
sjöss överlämna ärenden till Kustbevakningen.
Att den utländska utredningen skall avse ett brott som kan föranleda
utlämning innebär inte att det krävs en bedömning att utlämning skall
komma till stånd i det enskilda fallet, utan den lagstadgade straffskalan är
avgörande. Detta utveckas i avsnitt 7.1.
167
I brådskande fall får gränsöverskridande övervakning, enligt undan-
tagsregeln i andra stycket, ske utan föregående svenskt samtycke under
vissa angivna förutsättningar. Enligt Schengenkonventionen får över-
vakning utan föregående samtycke ske för vissa uppräknade brott. Dessa
överensstämmer inte i alla delar med svenska brottsbenämningar. Det
finns därför anledning att påpeka att även i dessa fall förutsätts att brottet
kan föranleda utlämning.
I tredje stycket regleras de utländska tjänstemännens skyldighet att av-
bryta en övervakning i Sverige.
Skälen redovisas i avsnitt 7.4.4.
5§
I denna paragraf anges förutsättningarna för gränsöverskridande för-
följande. Utländska tjänstemän från en annan Schengenstat får, under
vissa förutsättningar, fortsätta ett pågående förföljande av en person över
landgräns in i Sverige. Gränsöverskridande förföljande enligt denna
paragraf kan bli aktuellt i förhållande till Norge och Finland. Gränsöver-
skridande förföljande i förhållande till Danmark specialregleras i 10 §.
Gränsöverskridande förföljande får, enligt första stycket, ske i två slags
situationer. Den första är när en person har avslöjats på bar gärning med
att begå ett brott som kan föranleda utlämning. Det måste vara klart att
det är den avslöjade gärningsmannen som förföljs. Att brottet kan föran-
leda utlämning innebär inte att det krävs en bedömning att utlämning
skall komma till stånd i det enskilda fallet, utan den lagstadgade straff-
skalan är avgörande. Detta utvecklas i avsnitt 7.1. Det andra fallet när
gränsöverskridande förföljande får ske in i Sverige är när en person som
är häktad eller avtjänar ett fängelsestraff har rymt.
Enligt huvudregeln krävs det samtycke från en behörig svensk myn-
dighet. Det följer av 15 § första stycket andra meningen att behörig myn-
dighet är polismyndigheten i det distrikt dit de utländska tjänstemännen
först kommer i Sverige.
Enligt andra stycket får gränsöverskridande förföljande ske utan före-
gående samtycke dels i brådskande fall, dels när svenska tjänstemän inte
har kunnat ta över förföljandet från den utländska tjänstemannen vid
gränsen. I dessa fall skall den utländska tjänstemännen begära bistånd
från en svensk myndighet, dvs. polismyndigheten i det distrikt dit de ut-
ländska tjänstemännen först kommer i Sverige, enligt 15 § andra stycket.
I tredje stycket regleras de utländska tjänstemännens skyldighet att av-
bryta ett förföljande i Sverige.
Skälen redovisas i avsnitt 7.4.4.
6§
Paragrafen behandlar gränserna för utländska tjänstemäns befogenhet att
omhänderta en person i samband med gränsöverskridande förföljande.
Svenska polismän är enligt första stycket skyldiga att, på begäran av ut-
ländska tjänstemän som utför ett gränsöverskridande förföljande in i
Sverige, omhänderta den flyende. Svenska polismän får inte neka att till-
mötesgå en begäran från de utländska tjänstemännen att omhänderta den
flyende i detta skede, i synnerhet inte när det är fråga om ett förföljande
enligt 5 § första stycket, som den svenska myndigheten har lämnat sitt
Prop. 1999/2000:64
168
samtycke till, eller inte har krävt skall avbrytas. Det kan dock vara till-
räckligt att svensk polis fastställer den flyendes identitet. Förutsätt-
ningarna för att hålla den flyende frihetsberövad anges i 8 §.
I avvaktan på att den svenska polisen omhändertar den flyende far de
utländska tjänstemännen enligt andra stycket stoppa och omhänderta den
flyende. I uttrycket stoppa och omhänderta ligger såväl befogenheten att
stoppa personen som att stoppa ett fordon där personen färdas, för att
kunna genomföra ett omhändertagande. Skälen redovisas i avsnitt 7.5.3.
7§
I paragrafens första stycke anges vilka befogenheter de utländska
tjänstemännen har när de har omhändertagit den flyende enligt 6 §, innan
denne kan överlämnas till svensk polis. Skälen för avgränsningen redo-
visas i avsnitt 7.5.3.
Det kan noteras att dessa befogenheter avgränsas ytterligare av
bestämmelsen i 11 § som ålägger de utländska tjänstemännen att följa
svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av
svenska polismyndigheter. Det får till följd att t.ex. befogenheten att
belägga den som har omhändertagits med handfängsel omfattas av
samma begränsningar som gäller för svensk polis.
Befogenheten för utländska tjänstemän att omhänderta föremål skall
ses som ett sätt att biträda den svenska polisen, genom att tillfälligt
omhänderta föremålen. Enligt andra stycket skall föremål som har
omhändertagits så snart det kan ske överlämnas till svensk polis. Det blir
sedan, enligt 8 § andra stycket, de svenska polismännens uppgift verk-
ställa eventuella beslag av föremål.
8§
I skedet efter det att de utländska tjänstemännen har omhändertagit den
flyende enligt 6 §, eller föremål enligt 7 §, skall svensk polis ta över
åtgärden. Enligt första stycket får svensk polis ta personen i förvar under
en kortare tid i avvaktan på en framställning om utlämning eller över-
förande av straff. Detta är, som Lagrådet har påpekat, en special-
bestämmelse som till allmänna bestämmelser lägger ytterligare en möjlig-
het att beröva den omhändertagne friheten. Skälen redovisas närmare i
avsnitt 7.6.3.
Regeln behandlar svenska och utländska medborgare lika vad gäller
den tid som en person får hållas i förvar. I de fall där utlämning av en
svensk medborgare inte kan komma i fråga, aktualiseras i stället frågor
om förundersökning kan inledas i Sverige, eller om verkställighet av ett
utdömt straff kan överföras hit.
Enligt andra stycket får svensk polis verkställa beslag, enligt vanligt
förfarande, i avvaktan på en ansökan från den andra staten om bistånd
enligt 2 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat. (I departementspromemorian Ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål, Ds 1999:56, föreslås att 2 § i 1975 års lag skall
föras över till 35 § i en ny lag om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.) När
det gäller föremål som har omhändertagits enligt 7 § första stycket 2 och
som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 BrB, är avsikten att allmänna
Prop. 1999/2000:64
169
svenska regler om beslag och om talan om förverkande skall bli Prop. 1999/2000:64
tillämpliga. Skälen för bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.6.3.
9§
Denna paragraf är tillämplig när danska polismän som befinner sig på
svenskt territorium på Öresundsförbindelsen, utan att det pågår gräns-
överskridande övervakning eller förföljande, ställs inför en situation där
det finns ett behov av att vidta åtgärder för att avvärja hot mot den all-
männa ordningen eller säkerheten. Detta kan främst bli aktuellt när dansk
polis kommer till platsen för en incident före svensk polis.
I paragrafens första stycke behandlas danska polismäns befogenheter
på Öresundsförbindelsen. Där ges danska poliser samma befogenheter
som svenska poliser att ingripa mot ordningsstömingar och hot mot den
allmänna säkerheten. Däremot kan danska polismän inte med stöd av
bestämmelsen genomföra exempelvis rutinkontroller på förbindelsen. De
närmare skälen för bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.5.3.
Enligt andra stycket är en dansk polisman som har vidtagit en åtgärd
enligt första stycket skyldig att omedelbart underrätta en svensk polis-
myndighet på orten. Det hänger samman med att den svenska myndig-
heten, som i dessa fall normalt inte har kännedom om att de danska
polismännen befinner sig på svenskt territorium, skall ha det operativa
ledningsansvaret för hur åtgärden utförs (se vidare 11 §). Att under-
rättelsen skall ske omedelbart innebär att den skall äga rum så fort det är
möjligt utan att riskera åtgärden.
Skyldigheten för de danska polismännen att omedelbart underrätta en
svensk myndighet hänger också samman med att en åtgärd som en dansk
polisman har vidtagit får pågå tills en svensk myndighet övertar genom-
förandet eller begär att åtgärden skall avbrytas. Att en svensk myndighet
övertar genomförandet av en åtgärd innebär att svenska polismän som
kommer till platsen övertar inte bara ansvaret för hur en åtgärd utförs,
utan också i praktiken utför åtgärden i alla delar. Man kan följaktligen
tänka sig situationer där den svenska polisen inte har möjlighet att fullt ut
överta en pågående åtgärd. I dessa fall far de danska polismännen fort-
sätta en pågående åtgärd, naturligtvis med skyldighet att följa den
svenska polisens instruktioner enligt 11 §.
10 §
Paragrafen är en specialreglering av gränsöverskridande förföljande som
utförs av danska polismän över Öresundsförbindelsen in i Sverige.
Sådant förföljande får ske i delvis andra fall än förföljande från Norge
och Finland.
Enligt första stycket får danska polismän utföra gränsöverskridande
förföljande när en person har avslöjats på bar gärning med att begå ett
brott som hör under allmänt åtal i både Sverige och Danmark samt när en
person har avvikit från någon form av straffprocessuellt frihetsberövande
eller från ett frihetsberövande som kan föranleda utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling.
I de fall ett förföljande får ske enligt denna paragraf, har de danska
polismännen alla de befogenheter som anges i 6-7 §§, dvs. att om-
170
händerta personen, kroppsvisitera, omhänderta föremål samt belägga den
omhändertagne med handfangsel.
Av andra stycket framgår att ett förföljande även får inledas av danska
polismän på det svenska territoriet av förbindelsen under samma förut-
sättningar som i övrigt gäller enligt första stycket. De skall i sådana fall
omedelbart anhålla om svenskt bistånd.
Frågorna har behandlats i avsnitt 7.4.4.
11 §
När utländska tjänstemän som utför uppgifter enligt denna lag i Sverige
utövar sina befogenheter är de, enligt första stycket, skyldiga att följa
svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av
svenska polismyndigheter. De befogenheter som avses är de som framgår
av 6 § andra stycket samt 7 och 9 §§.
Att de utländska tjänstemännen även när de inte utför uppgifter enligt
denna lag, liksom under vistelsen i Sverige i övrigt, är skyldiga att följa
svensk rätt har inte ansetts nödvändigt att ange i lag.
Skyldigheten för utländska tjänstemän att följa instruktioner som med-
delas av svenska polismyndigheter medför också att den polismyndighet
som samtycker till övervakningen eller förföljandet har det operativa led-
ningsansvaret för verksamheten.
Skälen redovisas i avsnitt 7.5.3.
12 §
I paragrafen behandlas frågor om straffrättsligt ansvar och skydd för de
utländska tjänstemännen. Avsikten är att de utländska tjänstemännen i
dessa avseenden skall jämställas med svenska polismän.
I andra stycket har en särskild hänvisning gjorts till 20 kap. 1 § brotts-
balken, eftersom ansvar enligt detta lagrum förutsätter svensk myndig-
hetsutövning. Ansvar enligt exempelvis 20 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken
däremot följer utan särskild reglering.
De närmare skälen för bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.7.3.
13 §
Bestämmelsen innebär att svenska staten är skyldig att ersätta personer
som har orsakats skada i Sverige av en utländsk polisman i samband med
att han eller hon har utfört en uppgift enligt denna lag. Avsikten är att den
enskilde i Sverige skall befinna sig i samma position som om skadan
hade orsakats av en svensk polisman. De närmare skälen för bestämmel-
sen redovisas i avsnitt 7.7.3.
14 §
De skadeståndsrättsliga bestämmelser - t.ex. skadeståndslagen och lagen
om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder - som
reglerar statens skadeståndsskyldighet, är i och för sig inte begränsade till
att gälla myndighetsutövning i Sverige. I denna paragraf föreskrivs därför
att svenska staten inte skall ersätta skador som svenska tjänstemän har
vållat i andra Schengenstater i samband med gränsöverskridande för-
följande eller övervakning. Skälen för bestämmelsen redovisas närmare i
avsnitt 7.7.3.
Prop. 1999/2000:64
171
15 §
I paragrafen behandlas frågor om vilken myndighet som är behörig att ta
emot och bevilja framställningar om samt meddela instruktioner för
gränsöverskridande övervakning och förföljande. Närmare skäl för
bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.8.3.
1 §
Bestämmelsen innebär en skyldighet för Rikspolisstyrelsen att med hjälp
av automatiserad behandling föra ett register som skall vara den svenska
enheten i Schengens informationssystem (SIS). Rikspolisstyrelsen skall
vara personuppgiftsansvarig, men kan anlita personuppgiftsbiträde enligt
bestämmelserna därom i personuppgiftslagen (1998:204). Skälen finns i
avsnitt 8.3.3.
Av 1 § polisdatalagen (1999:622) framgår att den lagen inte är tillämp-
lig på SIS. Lagen om Schengens informationssystem kommer således, på
motsvarande sätt som gäller för lagen (1998:620) om belastningsregister
och lagen (1998:621) om misstankeregister, att gälla utöver person-
uppgiftslagen (1998:204). Detta utvecklas i avsnitt 8.3.3.
2§
I paragrafen beskrivs registrets ändamål. Schengens informationssystem i
dess helhet är ett efterlysnings- och spaningsregister, och som sådant ett
verktyg för Schengenstaterna i kampen mot brottslighet inom ramen för
polisiära och rättsliga frågor samt i frågor om inresa och uppehålls-
tillstånd. Schengens informationssystem beskrivs närmare i avsnitt 8.1.
3§
I paragrafen anges vilka kategorier av efterlysningar m.m. som skall
finnas i registret, eller vilka åtgärder som får begäras. Dessa överens-
stämmer med de s.k. rapporter som skall finnas i SIS enligt Schengen-
konventionen och redovisas i avsnitt 8.1 och 8.3.2. Skälen utvecklas i
avsnitt 8.3.3.
4§
Av paragrafen framgår att endast vissa angivna personuppgifter m.m. far
registreras i SIS. Dessa överensstämmer med Schengenkonventionen och
redovisas i avsnitt 8.3.2. En närmare beskrivning av skälen finns i avsnitt
8.3.3.
5§
Av paragrafen framgår att en registrering i SIS måste vara laglig i den
Schengenstat där registreringen sker. Uppgifter som en Schengenstat har
registrerat är Rikspolisstyrelsen skyldig att tillåta i det svenska SIS-
registret, förutsatt att registreringen där är laglig.
Andra stycket är ett förtydligande av första stycket. Enligt bestämmel-
sen får Rikspolisstyrelsen endast registrera uppgifter om motsvarande
Prop. 1999/2000:64
172
slag av uppgifter får behandlas enligt personuppgiftslagen (1998:204),
polisdatalagen (1998:622) eller annan svensk lag eller forfattning. Det
medför att polisdatalagen, trots att den inte är direkt tillämplig på regist-
reringar i SIS, ändå får en styrande effekt på de uppgifter som Rikspolis-
styrelsen får registrera, eftersom en uppgiftstyp som inte får behandlas
enligt polisdatalagen inte heller får föras in i SIS enligt svenska regler.
Därutöver finns de begränsningar som följer av lagen om Schengens
informationssystem, vilket innebär att vissa känsliga uppgifter enligt 7 §
aldrig får registreras i SIS samt att registreringen enligt 6 § skall vara
nödvändig m.m.
Skälen redovisas närmare i avsnitt 8.3.3.
6§
Paragrafen innehåller ytterligare begränsningar av Rikspolisstyrelsens
rätt att registrera uppgifter i SIS. Endast sådana uppgifter får registreras
som är nödvändiga för att en enligt 3 § tillåten åtgärd som begärs skall
kunna vidtas, och endast i ärenden som är av sådan vikt att behandlingen
framstår som berättigad. Detta överensstämmer med Schengen-
konventionen, vilket framgår i avsnitt 8.3.3.
7§
I paragrafen finns ett absolut förbud mot registrering av vissa känsliga
uppgifter i SIS.
Schengenkonventionens förbud mot behandling av känsliga uppgifter
utgår från Europarådets konvention av den 28 januari 1982 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (dataskydds-
konventionen). Personuppgiftslagens förbud grundas på Europa-
parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om
skydd för enskilda personer med avseende på behandling av person-
uppgifter och det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet).
Dataskyddsdirektivet är inte generellt tillämpligt på behandling av
personppgifter inom polisens område. Det medför att Sverige inte kan
kräva av de andra Schengenstaterna, vilkas registrerade uppgifter kom-
mer att flyta in i det svenska SIS-registret, att de skall följa även data-
skyddsdirektivet när det gäller registrering i SIS.
Vidare innehåller Schengenkonventionen inte någon undantags-
situation när det är tillåtet att behandla känsliga4 uppgifter. De allmänna
undantagsreglerna i personuppgiftslagen eller polisdatalagen blir således
inte tillämpliga. Lagen om Schengens informationssystem innehåller
därför en egen regel om förbud mot registrering av känsliga uppgifter,
som inte är förenad med några undantag. De svenska lagar som reglerar
behandling av personuppgifter utgår från dataskyddsdirektivets förbud.
Även Rikspolisstyrelsens registreringar i SIS bör därför följa denna
begränsning.
Skälen redovisas i avsnitt 8.10.3.
8§
Paragrafen upplyser om att sekretesslagen (1980:100) innehåller bestäm-
melser som kan vara tillämpliga på uppgifter i SIS. De regler i sekretess-
lagen som i första hand kan komma att bli aktuella att tillämpa för upp-
Prop. 1999/2000:64
173
gifter i SIS, är reglerna om utrikessekretess i 2 kap. 1 §, förunder-
sökningssekretess i 5 kap. 1 §, samt utlänningssekretess i 7 kap. 14 §.
Vidare kan det bli aktuellt att tillämpa en ny bestämmelse i 7 kap. 41 §
om sekretess for vissa uppgifter i SIS om den enskildes personliga för-
hållanden.
Skälen utvecklas i avsnitt 8.4.3.
9§
I paragrafen behandlas vilka svenska myndigheter som skall ha tillgång
till uppgifter i SIS. Gränskontrollerande och brottsbekämpande myndig-
heter skall, enligt första stycket, ha tillgång till alla slags s.k. rapporter
(dvs. efterlysningar m.m.) i SIS, i enlighet med Schengenkonventionen.
Vidare skall de myndigheter som prövar ansökningar om visering och
uppehållstillstånd ha tillgång till den s.k. spärrlistan, som innehåller
framställningar om att personer inte skall tillåtas att resa in eller ges
uppehållstillstånd i Schengenstaterna. I andra stycket bemyndigas rege-
ringen att meddela föreskrifter i dessa delar. Andra stycket innehåller
även ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att en myndighet får
ha direktåtkomst till registret.
Skälen för bestämmelserna har utvecklats i avsnitt 8.4.3.
10 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse som begränsar möjligheten att
använda uppgifter i SIS för andra ändamål än det som har begärts i det
enskilda fallet. Denna regel innebär en dubbel reglering i de situationer
som även omfattas av den föreslagna generella regeln i 3 § lagen om
internationellt polisiärt samarbete (se avsnitt 9.2.4). Alternativet att låta
bestämmelsen i lagen om Schengens informationssystem avse endast
vissa uppgifter i SIS, skulle emellertid kunna leda till missförstånd.
Regeln i denna lag gäller därför alla uppgifter i SIS. Av bestämmelsen
framgår även att annan användning kan få äga rum om den registrerande
staten har samtyckt till det.
Skälen redovisas i avsnitt 8.6.3.
H §
I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet för Rikspolisstyrelsen att
gallra uppgifter som styrelsen har registrerat i SIS. Att uppgifterna skall
gallras senast vid en viss tid innebär att om det dessförinnan står klart att
uppgiften inte längre behövs i registret för ändamålet med registreringen,
skall gallring ske vid den tidigare tidpunkten enligt den allmänna
bestämmelsen i 9 § första stycket i) i personuppgiftslagen (1998:204).
Skälen presenteras i avsnitt 8.8.3.
12 §
Paragrafen behandlar Rikspolisstyrelsens skyldighet att vidta rättelser
m.m. avseende uppgifter som styrelsen har registrerat. Begreppet
blockera uppgifter har samma innebörd som i personuppgiftslagen
(1998:204), dvs. en åtgärd som vidtas för att personuppgifterna skall vara
förknippade med information om att de är spärrade och om anledningen
till spärren och för att personuppgifterna inte skall lämnas ut till tredje
Prop. 1999/2000:64
174
man annat än med stöd av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (3 § person-
uppgiftslagen).
Att Rikspolisstyrelsen därutöver har en skyldighet att undersöka om
det finns fel i registrerade uppgifter samt att, när sådana misstankar finns
beträffande uppgifter som har registrerats av en annat Schengenstat,
meddela denna följer av den allmänna skyldigheten enligt 9 § första
stycket h) personuppgiftslagen (1998:204) att se till att alla rimliga åt-
gärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådan personuppgifter
som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med
behandlingen.
Skälen redovisas i avsnitt 8.7.3.
13 §
I paragrafen anges att personuppgiftslagens huvudregel, i 48 § första
stycket, om skadeståndsskyldighet vid behandling av personuppgifter i
strid med lagen gäller även beträffande denna lag. Av skäl som framgår i
avsnitt 8.7.3 gäller alltså inte undantagsregeln i personuppgiftslagen om
möjlighet i vissa fall till jämkning av skadeståndsskydligheten.
De föreslagna ändringarna i 2 kap. 3 och 5 §§ syftar till att göra bestäm-
melserna tillämpliga när brott begås i tjänsten av svenska polismän,
tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän som utför gränsöver-
skridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som
Sverige har tillträtt.
De arbetsuppgifter som avses är i första hand gränsöverskridande
övervakning och gränsöverskridande förföljande. Gränsöverskridande
övervakning innebär att en svensk polisman, tulltjänsteman eller kust-
bevakningstjänsteman inom ramen för en svensk förundersökning
skuggar en misstänkt gärningsman över gränsen in i ett annat land.
Gränsöverskridande förföljande innebär att de svenska tjänstemännen i
fråga fortsätter ett pågående förföljande in i ett annat land av en misstänkt
eller dömd brottsling, eller i vissa fall personer som har rymt från tvångs-
vård eller tvångsbehandling.
Internationella överenskommelser med bestämmelser om åtgärder av
dessa slag har Sverige för närvarande med de europeiska stater som på
olika sätt är knutna till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 och med Danmark enligt ett avtal av den 6 oktober
1999 om polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Vidare kan Sverige
komma att omfattas av sådana bestämmelser i förhållande till de
medlemsstater i Europeiska unionen som ansluter sig till konventionen
om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i EU.
Skälen redovisas i avsnitt 7.10.3.
Prop. 1999/2000:64
175
Prop. 1999/2000:64
5§
I paragrafens första stycket har en ny p. 4 lagts till, varigenom svenska
medborgare som reser till andra Schengenstater undantas från skyldig-
heten att medföra giltigt pass.
Av andra stycket framgår att skyldigheten att visa upp sitt pass, vid ut
och inresa över en yttre Schengengräns, gäller inte bara i förhållande till
poliser och särskilt förordnade passkontrollanter, utan även i förhållande
till tulltjänstemän samt kustbevakningstjänstemän och tjänstemän vid
Migrationsverket.
Skälen till ändringarna redovisas i avsnitt 6.1.3.
1 kap.
4§
Paragrafen har kompletterats med hänvisningar i tredje stycket till lagen
om internationellt polisiärt samarbete och lagen om Schengens informa-
tionssystem. Med de nya hänvisningarna till dessa lagar har tredje stycket
formulerats om, utan att någon saklig ändring avses.
7 kap.
41 §
Paragrafen är ny. Genom bestämmelsen i första stycket skyddas upp-
gifter om enskildas personliga förhållanden om det inte står klart att de
kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Uppgifterna skyddas hos åklagarmyndigheter, Rikspolisstyrelsen,
polismyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket i
angelägenheter som avser framställningar enligt 3 § i lagen om
Schengens informationssystem. Avsikten är att den enskilde skall
skyddas av sekretess hos de myndigheter som tar befattning med fram-
ställningar om sådana åtgärder som avses i 3 § lagen om Schengens
informationssystem. Därmed avses framför allt SIRENE-kontorets regist-
reringar av svenska framställningar i SIS och förande av akter med
kompletterande information till dessa framställningar, SIRENE-kontorets
handhavande av kompletterande information från andra Schengenstater
med anledning av deras framställningar i SIS, svenska myndigheters
kontroller av personer i SIS i samband med gränskontroller och inre ut-
länningskontroller, andra kontroller i den brottsutredande och brotts-
förebyggande verksamheten, samt svenska myndigheters inhämtande av
kompletterande information via det svenska SIRENE-kontoret när en i
Sverige kontrollerad person förekommer i SIS, för prövning av om en
begäran enligt 3 § lagen om Schengens informationssystem skall efter-
kommas. De åtgärder som får begäras i SIS presenteras i avsnitt 8.1 och
8.3.2.
176
Vidare skyddas, enligt andra stycket, uppgifter om personers enskilda
forhållanden i den s.k. spärrlistan hos myndigheter som prövar ansök-
ningar om visering och uppehållstillstånd, och i samband därmed utfor
kontroller i SIS.
De myndigheter där sekretess gäller for uppgifter i SIS är desamma
som ges tillgång till uppgifterna enligt 9 § lagen och Schengens informa-
tionssystem, se avsnitt 8.4.3.
Hänvisningen i tredje stycket till polisdatalagen (1998:622), PDL, gör
det möjligt for det svenska SIRENE-kontoret att lämna uppgifter till
andra Schengenstaters SIS-register och SIRENE-kontor (7 §), och att
lämna ut kompletterande uppgifter från andra Schengenstater till berörda
svenska myndigheter, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter
därom (8 § PDL). Hänvisningen till lagen om Schengens informations-
system medför att uppgifter i SIS-registret far lämnas till där angivna
svenska myndigheter (9 §).
Skälen till den nya bestämmelsen redovisas i avsnitt 8.4.3.
1 §
1 1 § första stycket 13 anges i dag att lagen tillämpas när Kust-
bevakningen bedriver övervakning för att hindra brott mot föreskrifter i
lagar och andra författningar som gäller bl.a. utlänningars inresa till och
utresa från Sverige. I punkten 13 läggs nu till att lagen på motsvarande
sätt tillämpas beträffande övervakning rörande utlänningars vistelse i
Sverige. De befogenheter som tillkommer en tjänsteman vid Kust-
bevakningen anges i de paragrafer som följer efter 1 § och är desamma
som gäller för all verksamhet som omfattas av lagen.
2 kap.
7a§
Paragrafen, som är ny, har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
I första stycket av paragrafen föreskrivs att en enhetlig visering som
utfärdats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i
Sverige. Med uttrycket enhetlig visering avses en sådan visering som
sägs i artikel 10.1 i Schengenkonventionen, dvs. en visering som ger rätt
till inresa och vistelse inom Schengenterritoriet i högst tre månader.
Andra typer av viseringar som utfärdas av en annan Schengenstat gäller,
liksom är fallet i dag, inte i Sverige.
I andra stycket ges vidare regeringen möjlighet att ingå överens-
kommelse med en annan Schengenstat om att denna stat skall
representera Sverige vid utfärdande av viseringar i länder där svenska
myndigheter inte finns på plats. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.5.3.
Prop. 1999/2000:64
177
10 §
Paragrafen, som är ny, har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Schengenkonventionens bestämmelser om återkallelse av uppehålls-
tillstånd i vissa fall finns i artikel 25.2. Enligt konventionen skall två
förutsättningar vara för handen för att återkallelse skall ske. Dels skall
utlänningen ha registrerats på en sådan spärrlista som avses i 3 § 2 lagen
(2000:000) om Schengens informationssystem (jfr. avsn. 8.1 och 8.3.2),
dels skall det föreligga tillräckliga skäl för återkallelse. Båda dessa
förutsättningar framgår av paragrafen.
Den Schengenstat som registrerat en utlänning på spärrlista, vilken har
ett giltigt uppehållstillstånd i Sverige, kan ha gjort detta av olika
anledningar. Enligt artikel 96 i Schengenkonventionen kan registrering
ske såväl på grund av att utlänningen gjort sig skyldig till allvarlig
brottslighet som att denne varit föremål för en åtgärd som inneburit
avvisning eller liknande förfarande. Detta innebär att enbart den
omständigheten att en registrering på spärrlista skett, inte i sig kan vara
ett tillräckligt skäl för att återkallelse av ett svenskt uppehållstillstånd
skall komma i fråga. Den omständighet som legat till grund för
registreringen på spärrlista, exempelvis en viss typ av brottslighet, kan å
andra sidan vara av sådan art som avses i 2 kap. 11 § första stycket 2
UtlL. Likaså kan det förekomma fall där utlänningen i en annan
Schengenstat registrerats på spärrlista för att där ha bedrivit sådan
verksamhet som avses i 2 kap. 11 § första stycket 3 UtlL. I dessa fall
föreligger inte någon avgörande skillnad i sak hänförlig till utlänningen i
förhållande till vad som kunnat ligga till grund för återkallelse enligt nu
gällande bestämmelser. Skillnaden ligger enbart i det förhållandet att
utlänningens handlande varit riktat mot ett annat land än Sverige eller ett
annat nordiskt land. I dessa situationer kan det i något fall tänkas bli
aktuellt att återkalla ett svenskt uppehållstillstånd. Det förhållande som
föranlett registrering på spärrlistan kan å andra sidan vara av mindre
allvarlig art. I sist avsedda fall torde återkallelse normalt inte behöva ske.
Den registrerande Schengenstatens intressen torde här i flertalet fall
kunna tillgodoses genom att utlänningen förs upp på den registrerande
statens nationella spärrlista. Utlänningen kan då resa in i alla andra
Schengenstater utom den stat som gjort registreringen.
I avsnitt 6.6.1 har nämnts ett antal fall där Sveriges internationella
förpliktelser hindrar att återkallelse sker. Det kan till exempel inte
komma i fråga att återkalla ett uppehållstillstånd för en utlänning som har
fatt asyl i Sverige och inte heller beträffande en utlänning där det
föreligger hinder enligt utlänningslagen mot verkställighet av ett beslut
om utvisning (jfr. 4 kap. 6 § UtlL).
Se även avsnitt 6.4.3.
4 kap.
1 §
I paragrafen har en ny femte punkt lagts till i det första stycket. Enligt
den nya bestämmelsen kan en utlänning avvisas om han eller hon inte
uppfyller de krav för inresa till Schengenterritoriet som uppställs i artikel
5 i Schengenkonventionen. Liksom beträffande punkterna 1^1 är avvis-
Prop. 1999/2000:64
178
ning inte obligatorisk, utan det ankommer på de tillämpande Prop. 1999/2000:64
myndigheterna att avgöra om utlänningen skall avvisas med stöd av
bestämmelsen eller ej. Därigenom lämnas utrymme för att tillämpa de
undantagssituationer som avses i artikel 5.2 och medge utlänningen rätt
till inresa i Sverige. Så kan exempelvis vara fallet om utlänningen
tidigare avvisats från en annan Schengenstat och på nytt ansöker om asyl
i Sverige och det kan finnas skäl anta att han eller hon kan komma att
anses som skyddsbehövande enligt bestämmelserna i 3 kap. utlännings-
lagen. I sådant fall kan utlänningen beviljas inresa i Sverige under den tid
som ansökan prövas.
Se även avsnitt 6.4.3.
5 kap.
6§
I det nya andra stycket har tagits in en skyldighet för Kustbevakningen
att medverka vid den kontroll som avses i paragrafen, dvs. den inre
utlänningskontrollen. Polisen är liksom tidigare den myndighet som har
huvudansvaret för den inre utlänningskontrollen. Detta framgår av första
stycket. På motsvarande sätt som är fallet i fråga om tull- och varu-
smugglingslagstiftningen samt den yttre gränskontrollen enligt 5 kap. 1 §
UtlL, bör Kustbevakningens deltagande bygga på ett självständigt ansvar
som inte förutsätter någon uttrycklig begäran om bistånd från polisen.
Genom den nya bestämmelsen far Kustbevakningen ett ansvar för den
inre utlänningskontrollen som motsvarar dess deltagande i kontrollen av
utlänningars in- och utresa.
I första ledet föreskrivs vidare att Kustbevakningen skall utöva kontroll
av och i anslutning till sjötrafiken. Som beskrivits i avsn. 6.3.2 skulle det
leda till en mindre lämplig begränsning av syftet med Kustbevakningens
medverkan om kontrollen inskränks till att endast avse kontroll av vad
som direkt kan anses omfattas av begreppet sjötrafiken. I paragrafen
föreskrivs därför att Kustbevakningens kontroll skall utövas även i
anslutning till sjötrafiken. På sätt som framhållits i avsnitt 6.3.2 åsyftas
med detta att kontrollen kan avse inte bara personer i sjötrafiken, utan
även personer vilka befinner sig i närhet till de vatten som
Kustbevakningen skall övervaka under sådana omständigheter att de
typiskt sett har samband med sjötrafiken. Det måste dock alltid vara fråga
om tillfallen där det framstår som mer naturligt att Kustbevakningen
agerar som ett led i sin övervakning av sjötrafiken än att polisen skall
tillkallas för att genomföra kontrollen. Kustbevakningens ansvar är i
första hand att utföra kontroll till sjöss. Det framstår då som mest
naturligt att Kustbevakningen även genomför kontroller på de platser till
vilka man enbart kan fardas till sjöss eller som endast med svårighet kan
nås landvägen. Kontroller i andra fall ankommer på polisen att
genomföra. Som exempel kan nämnas att kontrollen även skall kunna
omfatta sådana situationer som där en båt påträffas för ankar utan att
denna framförts i anslutning till kontrollen eller där den eller de personer
som avses kontrolleras befinner sig i land på en ö, kanske utan annan
förbindelse dit än sjövägen. Det kan även vara fråga om kontroller som
skall utföras i en hamn eller liknande situationer av personer som vistas
ombord på ett fartyg eller en båt eller i direkt anslutning till denna.
179
I andra ledet föreskrivs att den skyldighet som gäller för en utlänning
att visa upp pass och andra handlingar gäller i förhållande till en
kustbevakningstjänstemän när Kustbevakningen utför kontrollen. När det
gäller de allmänna förutsättningar under vilka kontrollen får utövas gäller
samma regler för Kustbevakningen som för polisen. Denna fråga
behandlas närmare i avsn. 6.3.2.
I sak motsvarar tredje stycket helt paragrafens nuvarande andra stycke.
En hänvisning till den kontroll som utövas av Kustbevakningen har lagts
till.
10 kap.
2§
I paragrafen har som en ny punkt 4 lagts till en bestämmelse, utformad
enligt Lagrådets förslag, som möjliggör att en utlänning som på ett
otillåtet sätt passerar en yttre gräns kan dömas till påföljd. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 6.7.3.
Yttre gräns definieras i Schengenkonventionen artikel 1 som de
avtalsslutande parternas land- och sjögränser samt flygplatser och
hamnar, såvida de inte räknas som inre gränser. Med inre gräns avses
enligt samma artikel de avtalsslutande parternas gemensamma land-
gränser samt deras flygplatser för inrikes flyg och deras hamnar för
reguljära farjeförbindelser endast vad gäller ankommande eller avgående
trafik till andra flygplatser eller hamnar på de avtalsslutande parternas
territorium utan angöring av hamnar eller mellanlandning på flygplatser
utanför deras territorium.
Såväl Danmark som Finland och Norge deltar i Schengensamarbetet.
Sveriges landgräns och den fasta förbindelsen över Öresund räknas
därmed som en inre gräns. Den yttre gräns som Sverige har är således
sjögränsen samt flygplatser och färjeterminaler när det sker trafik till och
från länder utanför Schengenområdet.
3a§
Bestämmelsen är ny och har utformats enligt Lagrådets förslag. I
paragrafen anges att bestämmelserna i 10 kap. 2 a § i vissa fall och 3 §
skall äga motsvarande tillämpning om den brottsliga gärningen riktats
mot en annan Schengenstat än Sverige. Bakgrunden till bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 6.7.3. I 10 kap. 2 a § UtlL uppställs inte något
krav på att gärningen skall ha skett i vinstsyfte. Detta innebär att såväl
gärningar som företas i vinstsyfte som gärningar utan detta syfte omfattas
av 2 a §. Av artikel 27 i Schengenkonventionen följer att Sverige endast
är skyldigt att införa sanktioner mot handlingar som företas i vinstsyfte. I
den nya bestämmelsen anges därför att gärningar som omfattas av
gämingsbeskrivningen i 2 a § och som riktas mot en annan Schengenstat
kan straffas endast om de företas i vinstsyfte. Därmed utsträcks
kriminaliseringen inte längre än vad som är nödvändigt till följd av
Sveriges åtaganden enligt konventionen.
Prop. 1999/2000:64
180
1§
Paragrafen har renodlats till att avse enbart ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål. Motsvarande regel för det polisära samarbetet har förts över till
3 § lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Skälen till ändringen redovisas i avsnitt 9.2.4.
3§
Den närmare bakgrunden till ändringarna i andra och tredje stycket fram-
går av avsnitt 9.3.3. Utöver vad som där anförs kan tilläggas följande
avseende resandes rätt till införsel och utförsel av narkotiska läkemedel. I
I § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling föreskrivs ansvar för
bl.a. den som utan att ge det till känna hos vederbörlig myndighet till
riket inför eller från riket utför gods som enligt stadgande i lag eller för-
fattning inte far införas eller utföras. I 3 § första stycket lagen om
kontroll av narkotika föreskrivs att narkotika får importeras eller exporte-
ras endast av den som har tillstånd till det. Av paragrafens andra stycke
följer, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något annat, att narkotiska läkemedel far föras
in utan tillstånd av resande, om läkemedlen är avsedda för medicinskt
ändamål och den resandes personliga bruk. Främst för att ge en i Sverige
bosatt person motsvarande lagliga möjlighet som andra Schengen-
medborgare att medföra narkotiska läkemedel inom ramen för en
medicinsk behandling vid resa till annat Schengenland föreskrivs i para-
grafen att resande utan särskilt tillstånd får föra ut narkotiska läkemedel
från Sverige om läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk.
II kap.
1§
I första stycket f) införs ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter med undantag från lagens tillämpningsområde så att ut-
ländska tjänstemän kan få rätt att föra med sig sina tjänstevapen till
Sverige t.ex. i samband med gränsöverskridande samarbete enligt lagen
om internationellt polisärt samarbete.
Skälen utvecklas i avsnitt 7.9.3.
Prop. 1999/2000:64
181
1 §
I paragrafens andra stycke har en hänvisning inforts till lagen om
Schengens informationssystem, vilket medför att polisdatalagen inte skall
tillämpas på behandling av personuppgifter som sker i SIS. Annan
behandling av personuppgifter, t.ex. kompletterande information som
utväxlas bilateralt mellan SIRENE-kontor med anledning av framställ-
ningarna i SIS, faller dock under polisdatalagens bestämmelser.
Skälen redovisas i avsnitt 8.3.3.
9§
Genom ett nytt andra stycke undantas jämkningsbestämmelsen i 48 §
andra stycket personuppgiftslagen från tillämpning när det gäller
behandling av personuppgifter enligt Schengenkonventionen. Ett
exempel är informationsutbyte som sker bilateralt mellan SIRENE-
kontor med anledning av en framställning i Schengens informations-
system, SIS. Skälen är redovisade i avsnitt 9.1.3.
För uppgifter som behandlas i SIS finns motsvarande bestämmelse i
lagen om Schengens informationssystem. Systemet med framställningar i
SIS och kompletterande information som utväxlas bilateralt mellan
SIRENE-kontor finns beskrivet i avsnitt 8.1.
36 §
Paragrafen upplyser, efter ändringen, om att det finns särskilda bestäm-
melser om Rikspolisstyrelsens skyldighet att föra SIS-registret.
Prop. 1999/2000:64
182
Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering,
som bekräftar sin vilja att stärka samarbetet mellan myndigheter med
polisiära uppgifter i Öresundsregionen,
som lägger vikt vid att detta avtal skall komplettera det redan existerande
samarbetet mellan svenska och danska myndigheter med polisiära
uppgifter och vid att inget i avtalet får tolkas som en begränsning i
forhållande till det existerande svensk-danska samarbetet eller det inter-
nationella samarbetet i kampen mot brottslighet,
som strävar efter att bekämpa illegal invandring och gränsöverskridande
brottslighet, att trygga den allmänna ordningen och säkerheten samt att
upprätthålla en effektiv brottsbekämpning,
som hänvisar till avtalet av den 23 mars 1991 mellan Sveriges regering
och Danmarks regering om en fast förbindelse över Öresund, i synnerhet
avtalets artikel 18 enligt vilken regeringarna i Sverige och Danmark kan
ingå särskilda avtal om svensk och dansk myndighetsutövning i andra
frågor som rör den fasta förbindelsen över Öresund, hädanefter kallad
Öresundsförbindelsen,
som avser att komplettera konventionen av den 19 juni 1990 om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (hädanefter kallad
Schengenkonventionen) och de med anledning därav utfärdade bestäm-
melserna for genomförandet,
som betraktar Öresundsregionen som ett område, där det krävs ett
effektivt samarbete mellan myndigheterna för att bekämpa brottslighet
och trygga allmän ordning och säkerhet,
har av dessa skäl avtalat följande:
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
183
1. Avtalsparterna bedriver samarbete i Öresundsregionen. Syftet med
avtalet är att stärka samarbetet mellan myndigheter som har polisiära
uppgifter och därigenom avvärja hot mot den allmänna ordningen och
säkerheten samt att förebygga och beivra brott. Samarbetet består även
for det fall att någon av avtalsparterna, i enlighet med artikel 2.2 i
Schengenkonventionen, tillfälligt återupptar personkontroller vid gränsen
mot den andra avtalsparten.
2. Samarbetet sker på grundval av och i enlighet med nationell rätt,
Schengenkonventionen och folkrättsliga överenskommelser mellan
avtalsparterna, utan att beröra avtalsparternas gemenskapsrättsliga
förpliktelser.
1. Med Öresundsförbindelsen avses i detta avtal och därtill hörande för-
klaringar den fasta förbindelsen över Öresund, såsom den avgränsas i 2
och 3 jämte eventuella nationella förklaringar.
2. För tågtrafiken avgränsas Öresundsförbindelsen som sträckan mellan
järnvägsstationen vid Köpenhamns flygplats Kastrup på danskt
territorium och den sista påstigningsmöjligheten respektive den första
avstigningsmöjligheten på svenskt territorium.
3.1 övrigt avgränsas Öresundsförbindelsen som området mellan den sista
påfartsmöjligheten respektive den första avfartsmöjligheten på danskt
territorium och på- och avfartsmöjligheten vid betalstationen vid
Lernacken på svenskt territorium.
1.1 Konungariket Danmark omfattas följande myndigheter av avtalet:
Rigspolitichefen samt övriga danska polismyndigheter.
2.1 Konungariket Sverige omfattas följande myndigheter av avtalet:
Rikspolisstyrelsen samt svenska polismyndigheter.
3. Av artikel 2 och artikel 3 i avtalet om Konungariket Sveriges
anslutning till Schengenkonventionen respektive artikel 2 och artikel 3 i
avtalet om Konungariket Danmarks anslutning till Schengenkonven-
tionen framgår vilka polismän som omfattas av artikel 40.4 och artikel
41.7 i Schengenkonventionen.
1. De myndigheter som nämns i artikel 3 skall omgående vidta alla
lämpliga åtgärder för att genomföra avtalet. De skall omedelbart under-
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
184
rätta varandra om omständigheter som rör brottslighet av betydelse i
Öresundsregionen.
2. Myndigheterna skall därvid bl.a. säkerställa ett fortsatt nära utbyte av
information och en fortsatt utveckling av kommunikationsstrukturerna
inom polissamarbetet i enlighet med avsnitt III i Schengenkonventionen,
genom att de i överensstämmelse med nationell lagstiftning
- i enskilda ärenden utbyter upplysningar om sakförhållanden och
personer
- så snart som möjligt tar direktkontakt och underrättar varandra om
omständigheter av polisiär betydelse samt lämnar upplysningar i enskilda
fall i så god tid, att mottagaren hinner vidta nödvändiga åtgärder för att
avvärja hot mot den allmänna ordningen och säkerheten,
3. Myndigheterna skall därvid vidare säkerställa en intensifiering av sam-
arbetet i samband med ingripanden och utredningar i syfte att förebygga
och beivra brott, genom att de
- när så är nödvändigt samarbetar i fråga om kontroll-, övervaknings- och
utredningsåtgärder, varvid den ena avtalspartens anställda inom ramen
för sin nationella behörighet handhar informations- och rådgivnings-
uppgifter vid ingripanden på den andra avtalspartens territorium efter
närmare överenskommelse mellan behöriga myndigheter och under
ledning av den avtalsparts myndigheter på vars territorium uppgiften
utförs,
- deltar i gränsöverskridande eftersökningsaktioner enligt fastlagda
planer,
- vid behov kan planera och genomföra gemensamma initiativ rörande
brottsförebyggande arbete,
De i artikel 3.1 och 3.2 nämnda myndigheterna far ingå avtal om att
representanter för den ena avtalsparten deltar som observatörer i den
andra avtalspartens polisiära verksamhet och om utbyte av anställda, utan
att dessa härigenom själva har myndighetsutövande befogenheter, samt
om utstationering av sambandsmän i enlighet med Schengenkonven-
tionens artikel 47.
1.1 den omfattning det är nödvändigt av trafikmässiga skäl, är det tillåtet
för de polismän som nämns i artikel 3.3 att färdas på den andra avtals-
partens territoriella del av Öresundsförbindelsen såsom den anges i
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
185
artikel 2 och fram till närmaste möjlighet att vända för att återvända till Prop. 1999/2000:64
eget territorium. Bilaga 1
2. I fall som avses i 1. får den ena avtalspartens polismän på den andra
avtalspartens territoriella del av Öresundsförbindelsen om det är nöd-
vändigt vidta de polisiära åtgärder som behövs för att trygga den all-
männa ordningen och säkerheten. Åtgärderna skall vidtas i överens-
stämmelse med den andra avtalspartens lagstiftning och andra bestäm-
melser samt far pågå endast till dess att den andra avtalspartens
myndigheter övertar genomförandet eller kräver att åtgärderna skall
avbrytas. Den andra avtalspartens myndigheter skall omedelbart under-
rättas om vidtagna åtgärder.
3. I fall som avses i 1. far den ena avtalspartens polismän på den andra
avtalspartens territoriella del av Öresundsförbindelsen uppta efterföljande
i enlighet med artikel 41 i Schengenkonventionen och de med anledning
därav antagna bestämmelserna för genomförandet samt med beaktande av
de nationella förklaringar som avgivits med anledning av detta avtal eller
enligt artikel 41.9 i Schengenkonventionen. Efterföljande får även ske
dels av personer som har avvikit från varje slags frihetsberövande på
grund av brott, dels av personer som har avvikit från annat frihets-
berövande i den mån utlämning för verkställighet av beslut om vård eller
behandling kan komma i fråga.
4. De i artikel 3.1 och 3.2 nämnda myndigheterna får genomföra
gemensam patrullering på hela Öresundsförbindelsen. Patrulleringen
skall genomföras i enlighet med avtalspartens nationella lagstiftning och
under ledning av den avtalsparts myndigheter på vars territorium
patrullering äger rum.
Gränsöverskridande övervakning sker i enlighet med de i artikel 40 i
Schengenkonventionen nämnda villkoren.
1. Gränsöverskridande efterföljande sker i enlighet med de i artikel 41 i
Schengenkonventionen nämnda villkoren och de med anledning därav
antagna bestämmelserna för genomförandet samt med beaktande av de
nationella förklaringar som avgivits med anledning av detta avtal eller
enligt artikel 41.9 i Schengenkonventionen. Gränsöverskridande efter-
följande får även ske dels av personer som har avvikit från varje slags
frihetsberövande på grund av brott, dels av personer som har avvikit från
annat frihetsberövande i den mån utlämning för verkställighet av beslut
om vård eller behandling kan komma i fråga.
2. Vid gränsöverskridande efterföljande i Konungariket Danmark skall
meddelande tillställas följande myndighet:
186
Kobenhavns Politi.
3. Vid gränsöverskridande efterföljande i Konungariket Sverige skall
meddelande tillställas följande myndighet:
Polismyndigheten i Skåne.
Polismän som utför uppgifter på den andra avtalspartens territorium skall
följa den senare statens nationella rätt samt följa instruktioner från dess
behöriga myndigheter. Den andra avtalspartens behöriga myndigheter är
ansvariga för att fatta nödvändiga ledningsbeslut avseende åtgärder som
vidtas på denna avtalsparts territorium, från den tidpunkt då en verkställd
åtgärd anmäls enligt artikel 6 eller en framställning om bistånd görs
enligt artikel 41 i Schengenkonventionen.
1. Beslut som rör disciplinansvar, avseende en polismans utförande av
uppgifter inom ramen för detta avtal, fattas av behörig myndighet hos den
avtalspart där polismannen är anställd.
2. Om någon gör en anmälan som kan föranleda ett beslut som avses i 1.
till en myndighet i den stat där polismannen inte är anställd skall anmälan
vidarebefordras till behörig myndighet hos den avtalspart där polis-
mannen är anställd. Myndigheterna hos den förstnämnda staten skall, i
enlighet med nationell rätt och bestämmelserna i artiklarna 40.3.g) och
41.5.g) i Schengenkonventionen, bistå myndigheterna i den stat där
polismannen är anställd med nödvändiga upplysningar för de beslut eller
andra åtgärder som avses i 1.
3. Denna artikel avser inte utredningar om polismäns straffrättsliga
ansvar.
Polismän som utför uppgifter på den andra avtalspartens teritorium i
enlighet med artiklarna 6 och 8 skall jämställas med denna stats egna
polismän om de begår eller utsätts för brott.
1. När en avtalsparts polismän inom ramen för detta avtal befinner sig på
den andra avtalspartens territorium, är den förstnämnda avtalsparten
ansvarig i enlighet med den andra avtalspartens nationella rätt för den
skada som polismännen kan komma att vålla då de utför sina uppdrag.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
187
2. Den avtalspart, på vars territorium den i 1. nämnda skadan uppstår,
skall ersätta skadan enligt de villkor som gäller for ersättning av skador
som vållats av dess egna polismän.
3. Den avtalspart, vars polismän har vållat skadan på den andra
avtalspartens område, skall ersätta hela det belopp som den senare har
utbetalat i skadeersättning.
Avtalsparterna strävar i övrigt efter att, inom ramen for nationell rätt, ge
den andra avtalspartens polismän samma skydd och hjälp under tjänste-
utövningen som de ger sina egna polismän.
1. En avtalsparts polismän som uppehåller sig på den andra avtalspartens
territorium får, i de fall som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengen-
konventionen samt i artiklarna 6 och 8 i detta avtal, bära sin nationella
tjänsteuniform eller andra synliga kännetecken.
2. I de situationer som avses i 1. far en polisman även bära sådana
tjänstevapen som är tillåtna enligt nationell rätt i den stat där han eller
hon är anställd. I de fall som avses i artikel 40 i Schengenkonventionen
kan dock rätten att bära tjänstevapen vara begränsad om det följer av
förklaringar som avtalsparterna har avgivit i samband med ingåendet av
sina respektive avtal om anslutning till Schengenkonventionen.
3. I särskilda fall kan en avtalspart göra invändning mot att den andra
avtalspartens polismän bär sin nationella tjänsteuniform eller andra
synliga kännetecken enligt 1. samt tjänstevapen enligt 2. I sådana fall
skall polismännen avstå från att bära dessa.
4. En avtalsparts polismän, som i andra fall än som avses i 1. befinner sig
på den andra avtalspartens territorium, får bära sin nationella tjänste-
uniform eller andra synliga kännetecken efter särskilt beslut av behörig
myndighet i den andra staten.
5. Avtalsparternas behöriga myndigheter skall underrätta varandra om
vilka tjänstevapen som vid varje tidpunkt är tillåtna i respektive stat.
6. Användning av tjänstevapen på den andra avtalspartens territorium är
endast tillåten i nödvärn.
Är en avtalspart av uppfattningen att en begäran inom ramen för sam-
arbetet inte kan uppfyllas eller en åtgärd inte kan genomforas utan att
vara till skada den egna suveräniteten, den egna säkerheten eller andra
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
188
väsentliga nationella intressen eller att den står i strid med avtalspartens
nationella rätt, kan avtalsparten i det enskilda fallet helt eller delvis vägra
att samarbeta eller göra samarbetet beroende av särskilda villkor.
De myndigheter som avses i artikel 3.1. och 3.2 far på grundval av och
inom ramen för detta avtal träffa ytterligare avtal, som tar sikte på det
administrativa genomförandet och de praktiska tillvägagångssätten för
samarbetets genomförande.
1. Detta avtal träder i kraft den första dagen i månaden efter det att den
sista av de notifikationer, vari avtalsparterna meddelar varandra att
formaliteterna för ikraftträdandet är uppfyllda, har mottagits av den andra
avtalsparten.
2. Detta avtal har ingåtts på obestämd tid. Det kan sägas upp av endera
avtalsparten genom notifikation. Uppsägningen träder i kraft sex månader
efter den tidpunkt, vid vilken notifikation mottas av den andra avtals-
parten.
3. En avtalspart kan när som helst ensidigt ändra uppgiften om egna
myndigheter enligt artikel 8. Varje ändring skall meddelas den andra
avtalsparten genom notifikation.
4. Övriga bestämmelser i detta avtal kan på begäran av endera
avtalsparten när som helst ändras genom ömsesidigt samtycke. Ändringar
träder ikraft den första dagen i andra månaden efter det att den sista av de
notifikationer, vari avtalsparterna meddelar varandra att formaliteterna
för ikraftträdandet är uppfyllda, har mottagits av den andra avtalsparten.
Avtalsparterna skall senast inom fem år från det att detta avtal träder i
kraft utvärdera dess genomförande och tillämpning samt därvid även
överväga om det finns behov av att ändra avtalet eller de förklaringar
som parterna har avgivit med anledning av avtalet eller enligt artikel 41.9
i Schengenkonventionen.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
189
Utfärdat på Öresundsförbindelsen den 6 oktober 1999
i två exemplar, vart och ett på svenska och danska språken, vilka båda
texter har lika giltighet.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
|
För Konungariket Sveriges regering |
För Konungariket Danmarks regering |
|
Laila Freivalds |
Frank Jensen |
190
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
Konungariket Sveriges förklaring avseende artiklarna 6 och 8 i avtalet
mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks
regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen
Med hänvisning till avtalet av den 6 oktober 1999 om polisiärt samarbete
i Öresundsregionen och efter samråd med Konungariket Danmark med
anledning av det förestående öppnandet av den fasta förbindelsen över
Öresund den 1 juli 2000, gäller följande för utförande av efterföljande på
svenskt territorium för polismän från Danmark.
- Danska polismän far utföra efterföljande enligt artiklarna 6 och 8 i
Sverige beträffande personer som har avslöjats på bar gärning med att
begå brott som är underkastade allmänt åtal enligt nationell rätt i Sverige
och Danmark.
- Danska polismän som utför ett efterföljande får frihetsberöva den
efterföljde personen på de villkor som följer av artikel 41.2 b) i
Schengenkonventionen.
- Det skall inte finnas någon tids- eller områdesbegränsning för
utförandet av åtgärden.
191
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 1
Konungariket Danmarks förklaring med avseende på artikel 41.9 i
S chengenkonventionen
Förutom de villkor m.m. som är fastställda i artikel 41.5 och 7 i
Schengenkonventionen, förklarar Konungariket Danmarks regering att
efterföljande in i Danmark över gränsen till Sverige sker på följande
villkor:
- Svenska myndigheter har rätt att fortsätta ett pågående efterföljande på
danskt territorium på hela Öresundsförbindelsen.
- Svenska myndigheter har rätt att frihetsberöva personer på hela Öre-
sundsförbindelsen i enlighet med Schengenkonventionens artikel 41.2 b).
- Efterföljande på Öresundsförbindelsen kan ske vid varje straffbar
gärning som är underkastad allmänt åtal enligt nationell lagstiftning i
Danmark och Sverige.
- Svenska myndigheter har rätt att fortsätta ett pågående efterföljande in
på danskt territorium upp till 25 km från Öresundsförbindelsens slut.
- Svenska myndigheter har vid efterföljande på danskt territorium utan-
för Öresundsförbindelsen inte rätt att beröva den efterföljde friheten.
- Efterföljande utanför Öresundsförbindelsen far ske för de brott som
anges i artikel 41.4 b) i Schengenkonventionen.
192
Riksdagen har i april 1998 har godkänt regeringens förslag om Sveriges
anslutning till Schengensamarbetet (prop. 1997/98:42, bet.
1997/98:JuU15, rskr. 1997/98:181). I promemorian behandlas frågor om
lagstiftning för att genomföra Schengenkonventionens bestämmelser i
svensk rätt, i de delar som konventionen avser passerandet av de yttre
gränserna, viseringar, uppehållstillstånd i vissa fall, polisiärt samarbete,
medförande av narkotiska läkemedel vid resor mellan Schengenstaterna,
Schengens informationssystem samt skydd av personuppgifter.
I ett förslag till en ny lag om internationellt polisiärt samarbete, ges
poliser och andra tjänstemän i andra Schengenstater befogenhet att fort-
sätta en pågående övervakning av en misstänkt brottsling över gränsen in
i Sverige respektive att fortsätta ett pågående efterföljande av en miss-
tänkt eller dömd brottsling över landgräns in i Sverige och här omhänder-
ta personen för att överlämna honom eller henne till svensk polis. Svensk
polis får hålla kvar personen under en kortare tid, i avvaktan på en fram-
ställning om utlämning. De utländska tjänstemännen skall alltid följa
svensk lag eller annan författning och instruktioner som meddelas av
svenska myndigheter samt jämställs med svenska poliser vad gäller
straffrättsligt ansvar och skydd. Svenska staten blir skadeståndsskyldig i
förhållande till enskilda skadelidande för skador här som utländska
tjänstemän har vållat, som om skadorna hade vållats av svenska
polismän. Till lagen om internationellt polisiärt samarbete förs även den
allmänna bestämmelsen i 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet, i de delar bestäm-
melsen avser polisiärt samarbete. Mot bakgrund av att utländska tjänste-
män, enligt Sveriges åtagande i förhållande till Schengenstaterna, har rätt
att medföra sina tjänstevapen till Sverige när de utför gränsöverskridande
övervakning eller efterföljande, föreslås en ändring i vapenlagen
(1996:67).
Vidare föreslås en ny lag om Schengens informationssystem.
Schengens informationssystem, SIS, är ett efterlysnings- och spanings-
register där Schengenstaterna kan registrera efterlysningar m.m. med
begäran om att en viss åtgärd skall vidtas med en angiven person om
denne träffas på i en annan Schengenstat. Rikspolisstyrelsen ges i uppgift
att föra den svenska enheten av Schengens informationssystem, med
skyldighet att i registret föra in andra Schengenstaters framställningar
enligt Schengenkonventionen och rätt att föra in svenska framställningar
i enlighet med gällande rätt. Bara de åtgärder som anges i Schengen-
konventionen får begäras i SIS, och endast de begränsade uppgifter som
konventionen tillåter får registreras. I lagen regleras vilka myndigheter
som ges tillgång till uppgifter i hela SIS. Därutöver föreslås ett
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillgång till
vissa kategorier av uppgifter i SIS. Lagen innehåller också bestämmelser
om begränsad rätt att använda uppgifter i SIS, gallring, rättelse och
skadestånd. Polisdatalagen (1998:622), PDL, skall inte gälla för
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 2
193
7 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
behandling av personuppgifter med stöd av lagen om Schengens
informationssystem, varför några smärre ändringar därom föreslås i PDL.
I passlagen (1978:302) föreslås en ändring som undantar svenska
medborgare från kravet på att medföra pass vid resor till andra Schengen-
stater.
I sekretesslagen (1980) föreslås en ändring i 9 kap. 17 § första stycket,
till skydd för uppgifter i SIS om enskildas personliga och ekonomiska
förhållanden.
Nya bestämmelser föreslås i polislagen (1984:387), om befogenhet för
polismän att utföra kroppsvisitation och husrannsakan på personer som
reser in i Sverige över en yttre Schengengräns, för att söka efter föremål
och utröna omständigheter i den utsträckning det behövs för att uppdaga
eller förebygga brott som kan leda till mer än ett års fängelse.
I utlänningslagen (1989:529) föreslås en ändring för att godkänna
viseringar som har utfärdats av andra Schengenstater. Vidare föreslås nya
formella grunder för avvisning och återkallelse av uppehållstillstånd när
någon är registrerad på SIS spärrlista.
I lagen (1992:860) om kontroll av narkotika föreslås en ändring som
ger resande laglig möjlighet att föra ut narkotiska läkemedel från Sverige,
om läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes
personliga bruk.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 2
194
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och
1. en annan stat (3 §), samt
2. en annan medlemsstat i Europeiska unionen samt Norge och Island,
om det följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter
riksdagens godkännande har tillträtt (4-13 §§).
2 § I denna lag avses med
- utländska tjänstemän polismän och andra tjänstemän som anmälts
vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i
artikel 40 och 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985,
- efterföljande tjänstemän utländska tjänstemän som följer efter en
person på svenskt område enligt denna lag,
- övervakande tjänstemän utländska tjänstemän som övervakar en
person på svenskt område enligt denna lag, samt
- svenska tjänstemän polismän samt tjänstemän vid Tullverket eller
Kustbevakningen när de enligt lag eller annan författning har polisiära
befogenheter.
3 § Har en svensk myndighet fatt upplysningar eller bevismaterial från en
främmande stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott eller
vid utredning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med
den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren, oavsett vad som
annars är föreskrivet i lag eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens-
kommelser med mellanfolkliga organisationer.
Gränsöverskridande övervakning
4 § Om det i en stat som sägs i 1 § 2 p pågår en utredning om brott
avseende ett brott som kan medföra utlämning, far utländska tjänstemän
fortsätta en i den staten pågående övervakning av en misstänkt gämings-
195
man in på svenskt område, om en behörig svensk myndighet samtycker
till det.
Övervakningen far ske utan föregående samtycke om saken är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg, under förutsättning
att den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som avses
i artikel 40.7 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den
14 juni 1985. För att övervakning utan föregående samtycke skall få äga
rum krävs också att överskridande av gränsen i samband med över-
vakningen så snart det kan ske anmäls till svensk behörig myndighet, och
att framställning om bistånd i utredningen överlämnas utan dröjsmål.
Övervakning som sägs i andra stycket skall genast upphöra om svensk
behörig myndighet begär det, eller om samtycke inte har lämnats inom
fem timmar efter gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande efterföljande
5 § Om en person har upptäckts på bar gärning med att begå ett brott som
kan föranleda utlämning eller vid medhjälp till sådant brott, eller om
någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt, får
utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat efterföljande av
personen över en landgräns in på svenskt område, om en behörig svensk
myndighet samtycker till det.
Om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att
underrätta någon svensk myndighet i förväg, eller om inte någon svensk
tjänsteman har kunnat ta upp efterföljandet i tid, får gränsöverskridande
efterföljande ske utan föregående samtycke från svensk myndighet. De
efterföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd av svensk myndig-
het senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Efterföljandet skall genast upphöra om svensk myndighet begär det.
6 § Om efterföljande tjänstemän begär det, skall en svensk polisman
gripa eller omhänderta den efterföljde.
Efterföljande tjänstemän får omhänderta den flyende tills veder-
börandes identitet kan fastställas av en svensk tjänsteman eller ett
gripande kan ske.
7 § I samband med omhändertagande enligt 6 § andra stycket får
utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som berövats friheten, av säkerhetsskäl eller för
att söka efter föremål som anges i p 3,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § p 2 brotts-
balken eller tjäna som bevis i rättegång i brottmål, samt
3. belägga den frihetsberövade med handfångsel.
8 § En person som har omhändertagits eller gripits enligt 6 § far tas i
förvar av svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan
midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Har inte dessförinnan
beslut fattats om en åtgärd som avses i 23 § lagen (1957:668) om
utlämning för brott eller 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge, skall personen omedelbart friges.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
196
Gemensamma bestämmelser
9 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna
lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som
meddelas av svenska polismyndigheter. Under gränsöverskridande över-
vakning får de inte beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna
för allmänheten. Tjänstevapen far bara användas i nödvämssituationer.
Utländska tjänstemän skall alltid kunna styrka sin behörighet och
identitet.
Att utländska tjänstemän, som utför gränsöverskridande arbete enligt
denna lag, kan undantas från vapenlagens (1996:67) bestämmelser
framgår av 11 kap. 1 § g sagda lag.
10 § En utländsk tjänsteman skall, när det gäller gränsöverskridande
arbete enligt denna lag i Sverige, åtnjuta skydd enligt 17 kap. 5 §
brottsbalken.
En utländsk tjänsteman, som utövar myndighet enligt denna lag i
Sverige, skall vara underkastad ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk
myndighetsutövning.
11 § Om utländska tjänstemän i Sverige medverkar i gränsöverskridande
samarbete, skall staten i stället för den utländska myndigheten eller
tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med efter-
följandet eller övervakningen och för vilken den utländska myndigheten
eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag
varit tillämplig på dem. Staten skall dock inte ersätta skada som
uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Behöriga svenska myndigheter
12 § Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som Rikspolisstyrelsen
i det enskilda fallet bestämmer, beslutar om gränsöverskridande över-
vakning. Lokal polismyndighet beslutar om gränsöverskridande efter-
följande.
Framställning eller underrättelse om gränsöverskridande övervakning
skall göras hos Rikspolisstyrelsen. Andra kontakter med anledning av
gränsöverskridande övervakning eller efterföljande skall ske direkt
mellan de utländska tjänstemännen och lokala svenska polismyndigheter.
Bemyndigande
13 § Regeringen, eller efter dess bemyndigande Rikspolisstyrelsen, får
meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av
denna lag och bestämmelserna i Schengenkonventionen om gränsöver-
skridande övervakning och efterföljande.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
197
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett register som skall vara den svenska nationella enheten av Schengens
informationssystem. Registret skall vara anslutet till den centrala enheten
av Schengens informationssystem. Rikspolisstyrelsen är personuppgifts-
ansvarig för behandlingen av personuppgifterna i registret.
2 § Registret skall föras för att befrämja samarbete, som avser polisiära
och rättsliga frågor samt frågor om inresa och uppehållstillstånd, mellan
de stater som är anslutna till konventionen om tillämpning av Schengen-
avtalet av den 14 juni 1985 eller som slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med dessa stater (Schengenstaterna) i avsikt att genomföra
de åtgärder som sägs i 3 §.
3 § Registret skall innehålla uppgifter om
1. begäran om omhändertagande av en person som efterlysts för
utlämning,
2. begäran om att en person skall nekas tillträde till eller uppehålls-
tillstånd inom Schengenområdet (spärrlista),
3. begäran om uppgift om uppehållsort beträffande en person som har
anmälts försvunnen,
4. begäran om tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till
dennes eller annans säkerhet,
5. begäran om uppgift om uppehållsort beräffande en person som har
förelagts att inställa sig för att höras vid domstolsförhandling i brottmål,
eller som skall dömas till påföljd för brott eller som skall inställa sig för
verkställighet av frihetsberövande,
6. begäran om dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder, och
7. begäran om omhändertagande eller annan åtgärd beträffande fordon
eller föremål som har efterlysts för att tas i beslag eller för att användas
som bevismaterial vid rättegång i brottmål.
4 § Registret skall endast innehålla uppgifter som har behandlats av
behöriga myndigheter i Schengenstaterna, i enlighet med respektive stats
nationella lagstiftning.
Rikspolisstyrelsen far registrera uppgifter i SIS endast om behandling
av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen
(1998:204), polisdatalagen (1998:622) eller annan svensk lag eller annan
författning.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
198
5 § Rikspolisstyrelsen får behandla uppgifter endast om det är nödvändigt
för att vidta de åtgärder som anges i 3 § och endast i ärenden som är av
sådan vikt att behandling framstår som berättigad.
Uppgifter som får föras in i registret
6 § I registret far endast förekomma följande uppgifter om personer
1. efternamn och förnamn samt separat registrering av annat namn som
personen använder,
2. särskilda bestående fysiska kännetecken,
3. andra förnamnets initialbokstav,
4. födelsedatum och födelseort,
5. kön,
6. nationalitet,
7. uppgift om huruvida personen är beväpnad,
8. uppgift om huruvida personen kan tillgripa våld,
9. syftet med behandlingen, samt
10. begärt förfarande.
Därutöver får det förekomma uppgifter om verkställighetsförbud i
Sverige med anledning av åtgärder som har begärts av andra Schengen-
stater.
Förbud mot behandling av känsliga uppgifter
7 § Registret får inte innehålla uppgifter som avslöjar etniskt ursprung,
politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fack-
förening, eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
8 § Att uppgifter i registret kan omfattas av sekretess följer bl.a. av
1. 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100),
2. 5 kap. 1 § sekretesslagen 1980:100),
3. 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100), samt
4. 9 kap. 17 § första stycket p. 9 sekretesslagen (1980:100).
Svenska myndigheter
9 § Personuppgifter ur registret skall lämnas ut om det begärs av
1. polismyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Statens
invandrarverk när de utför gränskontroller, samt
2. polismyndigheter och Tullverket när de utför undersökningar och
andra kontroller än gränskontroller i sin verksamhet för att förebygga och
utreda brott samt polismyndigheter också i sin verksamhet för att
upprätthålla allmän säkerhet och ordning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
199
1. myndigheter som prövar ansökningar om visering och uppehålls-
tillstånd skall ha tillgång till uppgifter enligt 3 § 2 (spärrlista),
2. myndigheter som utfor uppgifter som har direkt anknytning till
polisens brottsbekämpande arbete skall ha tillgång till uppgifter enligt 3 §
7, samt
3. en myndighet får ha direktåtkomst till registret.
10 § En uppgift som förekommer i registret far endast efter samtycke från
den stat som har registrerat uppgiften utnyttjas av svensk myndighet för
något annat ändamål som avses i 3 § än det som angetts av den
främmande staten vid registreringen.
11 § Gallring i registret skall ske av uppgifter som registrerats av Riks-
polisstyrelsen
1. som avser personefterlysning enligt 3 § 6, senast ett år efter
registreringen,
2. som avser personefterlysning i annat fall än som avses i 1, senast tre
år efter registreringen,
3. som avser motorfordon, släpvagnar eller husvagnar, senast tre år
efter registreringen,
4. som avser utfärdade legitimationshandlingar eller registrerade
sedlar, senast fem år efter registreringen, samt
5. av andra uppgifter än de som sägs i 1^1, senast tio år efter
registreringen.
Rikspolisstyrelsen får dock beträffande uppgifter enligt första stycket
1-2, innan den tid som sägs i första stycket har löpt ut, besluta att
efterlysningen skall stå kvar i registret om det är nödvändigt för syftet
med registreringen.
12 § Rikspolisstyrelsen är skyldig att på begäran av den registrerade eller
om anledning annars förekommer snarast rätta, blockera eller utplåna en
personuppgift som är rättsligt eller sakligt felaktig, som styrelsen har
registrerat.
13 § Vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, gäller 48 § första
stycket personuppgiftslagen (1998:204) såvitt avser skadestånd.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
200
Härigenom föreskrivs att 5 § passlagen (1978:302)' skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
5§
Svensk medborgare får ej resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.
Vad som nu sagts gäller dock ej
1. på fartyg mönstrat sjöfolk under tjänstgöring ombord på fartyget
eller fiskare under yrkesutövning,
2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på
luftfartyget, om han har luftfartscertifikat eller därmed jämförlig hand-
ling,
3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som
medför av myndighet i det landet utfärdad legitimationshandling, vilken
gäller som pass,
4. den som reser till Danmark, 4. den som reser till en stat som
Finland, Island eller Norge är ansluten till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
staterna.
5. passagerare på fartyg som efter utresan med återvändande tur
anlöper svensk hamn, om passageraren enligt de villkor som gäller för
resan inte tillåts stiga i land
passerkort för resan.
Det ankommer på polisen
övervaka efterlevnaden
i främmande stat och medför särskilt
att
av
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket skall
medföra pass vid utresa ur riket är
skyldig att på begäran visa upp sitt
pass för polisman eller annan pass-
kontrollant. Motsvarande skyldig-
het föreligger vid inresa från utom-
nordiskt land, om det svenska
medborgarskapet inte styrks på
armat sätt.
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket skall
medföra pass vid utresa ur riket är
skyldig att på begäran visa upp sitt
pass för polisman, tulltjänsteman
eller tjänsteman vid Statens
invandrarverk eller vid Kust-
bevakningen, eller en särskilt för-
ordnad passkontrollant. Mot-
svarande skyldighet föreligger vid
inresa från en stat som inte är
ansluten till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller har slutit
avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
Senaste lydelse 1981:1308
201
staterna, om det svenska med- Prop. 1999/2000:64
borgarskapet inte styrks på annat Bilaga 3
sätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
202
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
4 §'
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
I lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet
finns bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en främmande stat
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa
uppgifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
främmande stat finns i lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet, lagen
(1999:000) om internationellt
polisiärt samarbete samt lagen
(1999:000) om Schengens
informationssystem.
17 §2
Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden, om inte annat följer av 18 §
1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild person-
utredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens
kriminaltekniska laboratoriums, tullmyndighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslem, allmän
åklagare eller polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen
(1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,
1 Senaste lydelse 1996:1017
2 Senaste lydelse 1999:94
203
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
9. i register som förs enligt
lagen (1999:000) om Schengens
informationssystem, avseende
begäran
a) om omhändertagande av en
person som har efterlysts för
utlämning,
b) om att en person skall nekas
tillträde till eller uppehållstillstånd
inom Schengenområdet (spärr-
lista), samt
c) om dold övervakning eller
särskilda kontrollåtgärder,
om det inte står klart att uppgifter kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får Utan hinder av sekretessen får
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare och i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) samt i förordning som
har stöd i denna lag. Utan hinder
av sekretessen får uppgift vidare
lämnas ut enligt vad som före-
skrivs i lagen (1998:621) om
misstankeregister och polisdata-
lagen (1998:622), lagen (1999:90)
om behandling av personuppgifter
vid skattemyndigheters medverkan
i brottsutredningar samt i förord-
ningar som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän hane
år.
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare och i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) samt i förordning som
har stöd i denna lag. Utan hinder
av sekretessen får uppgift vidare
lämnas ut enligt vad som före-
skrivs i lagen (1998:621) om
misstankeregister, polisdatalagen
(1998:622), lagen (1999:90) om
behandling av personuppgifter vid
skattemyndigheternas medverkan i
brottsutredningar och lagen
(1999:000) om Schengens
informationssystem samt i förord-
ningar som har stöd i dessa lagar,
ig gäller sekretessen i högst sjuttio
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
204
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) skall införas två
nya paragrafer, 24 a § samt 29 a §, av följande lydelse.
24 af
En polisman får utföra
kroppsvisitation på en person som
reser in till Sverige för att söka
efter föremål och utröna
omständigheter, i den utsträckning
som det behövs för att uppdaga
eller förebygga brott som kan leda
till mer än ett års fängelse. Under
samma förutsättningar får hus-
rannsakan göras i ett transport-
medel som den resande färdas i
eller annars medför.
Första stycket gäller inte vid
inresa till Sverige från en stat som
är ansluten till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
staterna (en Schengenstat).
Åtgärder enligt första stycket får
dock utföras vid inresa från en
Schengenstat, om Sverige tillfälligt
har återupptagit gränskontrollen
enligt artikel 2.2 i konventionen.
Kroppsvisitation som är av mer
väsentlig omfattning skall verk-
ställas inomhus i avskilt rum eller i
lämpligt utrymme i fartyg samt,
om undersökningsman eller den
undersökte begär det och det kan
ske utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation
beträffande kvinnor får inte
verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
29 a §
Rikspolisstyrelsen får förordna
tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen att utföra
kroppsvisitation eller husrann-
sakan enligt 24 a §.
205
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
206
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)' dels att 4
kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya
paragrafer, 2 kap. 7 a och 10 §§, av följande lydelse.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En visering som, enligt artikel
10 i konventionen om tillämpning
av Schengenavtalet av den 14 juni
1985, har utfärdats av en behörig
myndighet i en stat som är
ansluten till konventionen eller har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
staterna gäller i Sverige
10 §2
Återkallelse av uppehålls-
tillstånd får ske i fall som avses i
artikel 25 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985, om utlänningen
har registrerats på spärrlista.
1 §
En utlänning får avvisas
1. om han saknar pass när pass krävs för inresa eller vistelse i Sverige,
2. om han saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som
krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,
3. om det vid hans ankomst till 3. om det vid hans ankomst till
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt till-
stånd att resa in dit, eller
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polis-
myndigheten begärda uppgifter
eller till polismyndigheten med-
vetet lämnar oriktiga uppgifter
som är av betydelse för rätten att
resa in i Sverige eller medvetet
förtiger någon sådan omständighet.
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt till-
stånd att resa in dit,
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polis-
myndigheten begärda uppgifter
eller till polismyndigheten med-
vetet lämnar oriktiga uppgifter
som är av betydelse för rätten att
resa in i Sverige eller medvetet
förtiger någon sådan omständighet,
Lagen omtryckt 1994:515
2 Tidigare 10 § upphävd genom 1997:1224
207
eller
5. om utlänningen inte uppfyller
de krav för inresa som föreskrivs i
artikel 5 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985
Avvisning enligt första stycket far inte ske av den som vid ankomsten
till Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett
uppehållstillstånd som har upphört att gälla.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer
208
Härigenom föreskrivs att 1 § första stycket lagen (1991:435)* med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet
skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Har en svensk myndighet fatt
upplysningar eller bevismaterial
från en främmande stat för att
användas z underrättelseverksam-
het om brott, vid utredning av brott
eller i ett rättsligt förfarande med
anledning av brott och gäller på
grund av överenskommelse med
den främmande staten villkor som
begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndig-
heter följa villkoren oavsett vad
som annars är föreskrivet i lag
eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket
kommelse med mellanfolklig organis
Föreslagen lydelse
§
Har en svensk myndighet fatt
upplysningar eller bevismaterial
från en främmande stat för att
användas vid utredning av brott
eller i ett rättsligt förfarande med
anledning av brott och gäller
pågrund av överenskommelse med
den främmande staten villkor som
begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndig-
heter följa villkoren oavsett vad
som annars är föreskrivet i lag
eller annan författning.
gäller också ifråga om överens-
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Senaste lydelse 1997:897
209
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Narkotika far importeras eller
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd föra in narkotiska läkemedel
i Sverige, om de är avsedda för
medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand
på det sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065).
Narkotika får inte heller utan
tillstånd sändas genom tull-
området, åter föras ut eller förvaras
i tullager som inrättats för för-
varing av proviantartiklar och
liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor.
3§
exporteras endast av den som har
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd föra in narkotiska läkemedel
i Sverige eller föra ut sådana
läkemedel från Sverige, om de är
avsedda för medicinskt ändamål
och den resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand
på det sätt som avses i 7 £ första
stycket tullagen (1994:1550).
Narkotika får inte heller utan
tillstånd sändas genom tull-
området, åter föras ut eller förvaras
i tullager som inrättats för för-
varing av proviantartiklar och
liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
210
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen
är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller
personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutv4apen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polis-
väsendet, den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd
att inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition
från Sverige till ett annat land; och
f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett
skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall
använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polis-
myndigheten.
g) denna lag inte skall gälla
beträffande företrädare för en
främmande stats myndighet vid
tillfällig tjänstgöring i Sverige
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
211
Härigenom föreskrivs att 1 och 36 §§ samt rubriken före 36 §
polisdatalagen (1999:622) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 3
1 §
Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid
behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Lagen gäller också behandling av sådana uppgifter som avses i 25 och
26§§.
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister eller lagen
(1998:621) om misstankeregister
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister, lagen
(1998:621) om misstankeregister
eller lagen (1999:000) om
Schengens informationssystem.
36 S
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings och
misstankeregister finns bestäm-
melser i lagen (1998:620) om
belastningsregister och i lagen
(1998:621) om misstankeregister.
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister samt om
Schengens informationssystem
finns bestämmelser i lagen (1988:
620) om belastningsregister, lagen
(1998:621) om misstankeregister
och lagen (1999: 000) om
Schengens informationssystem.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
212
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande.
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammar-
rätten i Göteborg, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Göta-
land, Uppsala universitet, Lunds universitet, Statens invandrarverk,
Utlänningsnämnden, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Kust-
bevakningen, Folkhälsoinstitutet, Läkemedelsverket, Socialstyrelsen,
Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Tullverket, ST Polisväsende, Svenska
Kommunförbundet, UNHCR, Sveriges Advokatsamfund, Statens Järn-
vägar, Tjänstemännens Centralorganisation och Tull-Kust, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Redareförening, samt Folkrörelsen Nej till EU,
EU-kritiska rådet
Landsorganisationen, Rädda Barnen, Sveriges Akademikers Central-
organisation, Sveriges Hamnar och Sveriges Kristna Råd har meddelat att
de avstår från att lämna yttrande.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 4
213
Förteckning över remissinstanser över betänkandet
Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) och
betänkandet Uppehållstillstånd på grund av
anknytning (SOU 1997:152)
Följande myndigheter och organisationer har varit remissinstanser.
Remissinstanser vars namn satts inom parentes har inte kommit in med
något yttrande.
1. Riksdagens ombudsmän
2. (Högsta domstolen)
3. Hovrätten för Västra Sverige
4. Stockholms tingsrätt
5. Göteborgs tingsrätt
6. Regeringsrätten
7. Kammarrätten i Stockholm
8. Kammarrätten i Jönköping
9. Länsrätten i Stockholms län
10. Länsrätten i Göteborg
11. Länsrätten i Skåne län
12. Justitiekanslem
13. Domstolsverket
14. Rikspolisstyrelsen
15. (Socialstyrelsen)
16. Barnombudsmannen, BO
17. Statskontoret
18. Riksrevisionsverket
19. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO
20. Statens invandrarverk
21. Utlänningsnämnden
22. Integrationsverket
23. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet
24. Stockholms stad
25. (Göteborgs kommun)
26. Malmö kommun
27. Svenska Kommunförbundet
28. Landstingsförbundet
29. Sveriges advokatsamfund
30. Tjänstemännens Centralorganisation, TCO
31. Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO
32. (Landsorganisationen i Sverige, LO)
33. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF
34. Nämndemännens Riksförbund
35. Sveriges Psykologförbund
36. (Bamläkarföreningen)
37. Svenska Röda Korset
38. Rädda Barnens riksförbund
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 5
214
39. Amnesty International, Svenska sektionen
40. Caritas
41. Flyktinggruppernas och asylkommittéemas Riksråd, FARR
42. Länderkommittén för f.d. Jugoslavien
43. Svenska flyktingrådet
44. Sveriges Kristna Råd
45. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
46. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter
47. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer, flyktingmottagningar
tolkförmedlingar, RIB
48. (Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige, SIOS)
49. (Kurdiska riksförbundet)
50. (Bosnisk-Hercegovinska riksförbundet)
51. (Somaliska riksförbundet)
52. (Sveriges muslimska förbund)
53. (Förenade islamiska församlingar i Sverige)
54. Föreningen Återföreningen
55. (Kvinnoforum)
56. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, ROKS
57. Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor, RIFFI
58. (Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet)
59. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL
Caritas, Rådgivningsbyrån, Rädda Barnen, Svenska kyrkans församlings-
nämnd och Sveriges Kristna Råd har kommit in med ett gemensamt
yttrande, i remissammanställningen betecknat som Caritas m.fl.
Yttranden har dessutom kommit in från
Umeå Nämndemannaförening
Solidaritetskommittén för flyktingar i Umeå - SKFU
Riksdagens ombudsmän, Landstingsförbundet och Svenska Arbetsgivare-
föreningen har förklarat att de avstår från att yttra sig över betänkandena.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 5
215
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 6
Remissinstanser
Nedanstående 30 myndigheter och organisationer har varit remiss-
instanser
1. Riksdagens ombudsmän
2. Justitiekanslem
3. Göta hovrätt
4. Länsrätten i Stockholms län
5. Kammarrätten i Jönköping
6. Kriminalvårdsstyrelsen
7. Rikspolisstyrelsen
8. Kustbevakningen
9. Barnombudsmannen
10. Socialstyrelsen
11. Luftfartsverket
12. Riksrevisionsverket
13. Statskontoret
14. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
15. Statens invandrarverk
16. Utlänningsnämnden
17. Landsorganisationen i Sverige
18. Tjänstemännens Centralorganisation
19. Svenska Akademikers Centralorganisation
20. Svenska Arbetsgivareföreningen
21. Sveriges Advokatsamfund
22. Svenska Röda Korset
23. Rädda Barnens Riksförbund
24. Sveriges kristna råd
25. Amnesty International, Svenska sektionen
26. Svenska flyktingrådet
27. Caritas
28. Diakonia
29. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer och flykting-
mottagningar
30. Flyktingruppemas och Asylkommittémas Riksråd (FARR)
216
Sveriges och Danmarks regeringar har den 6 oktober 1999 undertecknat
ett avtal om polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Avtalet syftar bl.a.
till att komplettera Schengenkonventionens bestämmelser om polisiärt
samarbete. I promemorian föreslås att riksdagen skall godkänna avtalet
samt besluta om det lagstiftningsåtgärder som avtalet föranleder.
I departementspromemorian Polissamarbete m.m. med anledning av
Schengen, har ett forslag presenterats till lag om internationellt polisiärt
samarbete. I denna promemoria föreslås vissa kompletteringar i för-
hållande till det tidigare presenterade förslaget.
De kompletterande bestämmelserna avser inledninsvis rätt för danska
polismän att utföra gränsöverskridande efterföljande över Öresunds-
förbindelsen in i Sverige, i en något vidare krets av fall än som gäller
enligt Schengenkonventionen. Vidare föreslås danska polismän fa uppta
ett sådant efterföljande på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 7
217
I lagen (1999:000) om internationellt polisiärt föreslås dels nya lydelser
av 2, 8 och 13 §§, dels två nya paragrafer under en ny rubrik, Polisiärt
samarbete i Öresundsregionen, i anslutning till 8 § i det förslag som
presenterats i departementspromemorian Polissamarbete m.m. med
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 8
anledning av Schengen, Ds 1999:31.
Tidigare föreslagen lydelse
I denna lag avses med
- utländska tjänstemän polismän
och andra tjänstemän som anmälts
vara behöriga att utföra sådant
gränsöverskridande arbete som
avses i artikel 40 och 41 i
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985,
- efterföljande tjänstemän
utländska tjänstemän som följer
efter en person på svenskt område
enligt denna lag,
- övervakande tjänstemän
utländska tjänstemän som över-
vakar en person på svenskt område
enligt denna lag, samt
- svenska tjänstemän polismän
samt tjänstemän vid Tullverket
eller Kustbevakningen när de
enligt lag eller annan författning
har polisiära befogenheter.
En person som har omhänder-
tagits eller gripits enligt 6 § får tas
i förvar av svensk polismyndighet
under högst sex timmar, tid mellan
midnatt och klockan nio på
morgonen oräknad. Har inte
Nu föreslagen lydelse
§
I denna lag avses med
- utländska tjänstemän polismän
och andra tjänstemän som anmälts
vara behöriga att utföra sådant
gränsöverskridande arbete som
avses i artikel 40 och 41 i
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985,
- efterföljande tjänstemän
utländska tjänstemän som följer
efter en person på svenskt område
enligt denna lag,
- övervakande tjänstemän
utländska tjänstemän som över-
vakar en person på svenskt område
enligt denna lag,
- svenska tjänstemän polismän
samt tjänstemän vid Tullverket
eller Kustbevakningen när de
enligt lag eller annan författning
har polisiära befogenheter, samt
- Öresundsförbindelsen, förbin-
delsen som den definieras i artikel
2 i avtalet av den 6 oktober 1999
mellan Konungariket Sveriges
regering och Konungariket
Danmarks regering om polisiärt
samarbete i Öresundsregionen.
§
En person som har omhänder-
tagits eller gripits enligt 6 § far tas
i förvar av svensk polismyndighet
under högst sex timmar, tid mellan
midnatt och klockan nio på
morgonen oräknad. Har inte
218
dessförinnan beslut fattats om en
åtgärd som avses i 23 § lagen
(1957:668) om utlämning för brott
eller 17 § lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge, skall
personen omedelbart friges.
dessförinnan beslut fattats om en Prop. 1999/2000:64
åtgärd som avses i 23 § lagen Bilaga 8
(1957:668) om utlämning för brott,
17 § lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge, eller i
förhållande till Danmark en
åtgärd som avses i 8 § lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge om vård eller behandling,
skall personen omedelbart friges
Polisiärt samarbete i Öresundsregionen
8a§
En dansk polisman har på
svenskt territorium på Öresunds-
förbindelsen samma befogenheter
att ingripa mot hot mot den all-
männa ordningen och säkerheten
som en svensk polisman har enligt
lag och annan författning.
8b§
En dansk polisman får på
svenskt territorium fortsätta ett på-
gående efterföljande av en person
enligt 5 § för varje gärning som är
föremål för allmänt åtal enligt
svensk och dansk rätt. Utöver vad
som anges i 5 § får efterföljande
ske avseende personer som har
avvikit från varje form av frihets-
berövande på grund av brott.
Sådant efterföljande får också ske
avseende personer som har avvikit
från annat frihetsberövande i den
mån utlämning till Danmark kan
komma i fråga enligt lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling.
På svenskt territorium på
Öresundsförbindelsen får en dansk
polisman även uppta ett efter-
följande som avses i första stycket.
219
Regeringen, eller efter dess
bemyndigande Rikspolisstyrelsen,
får meddela ytterligare föreskrifter
som behövs för tillämpningen av
denna lag och bestämmelserna i
Schengenkonventionen om gräns-
överskridande övervakning och
efterföljande.
13 § Prop. 1999/2000:64
Regeringen, eller efter dess Bilaga 8
bemyndigande Rikspolisstyrelsen,
får meddela ytterligare föreskrifter
som behövs för tillämpningen av
denna lag, bestämmelserna i
Schengenkonventionen om gräns-
överskridande övervakning och
efterföljande samt avtalet mellan
Konungariket Sveriges regering
och Konungariket Danmarks
regering om polisiärt samarbete i
Öresundsregionen.
220
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande.
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammar-
rätten i Göteborg, Länsrätten i Skåne län, Justitiekanslem, Domstols-
verket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Data-
inspektionen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Uppsala universitet, Lunds
universitet, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, Kustbevakningen, Tullverket, Sveriges
Advokatsamfund, Tull-Kust samt Folkrörelsen Nej till EU.
Svenska Röda Korset har meddelat att man från att yttra sig.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 9
221
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra
medlemsstater i Europeiska unionen samt Norge och Island, i den mån
Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden
som avses i denna lag.
Föreskrifterna i 3 § gäller även i förhållande till andra stater än de som
anges i första stycket.
2 § I denna lag avses med
- utländska tjänstemän utländska polismän och andra utländska tjänste-
män som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande
arbete som avses i artikel 40 och 41 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen),
-förföljande tjänstemän utländska tjänstemän som förföljer en person på
svenskt territorium enligt denna lag,
- övervakande tjänstemän utländska tjänstemän som övervakar en person
på svenskt territorium enligt denna lag, samt
- svenska tjänstemän svenska polismän, tulltjänstemän eller kust-
bevakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har
polisiära befogenheter,
- Öresundsförbindelsen förbindelsen som den definieras i artikel 2 i
avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering
och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresunds-
regionen.
3 § Har en svensk myndighet fatt upplysningar eller bevismaterial från en
annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott eller vid
utredning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med den
andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet,
skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om överens-
kommelser med mellanfolkliga organisationer.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
222
Gränsöverskridande övervakning
4 § Om det i en stat som sägs i 1 § första stycket pågår en utredning om
ett brott som kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta
en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på
svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Övervakningen får ske utan föregående samtycke, om saken är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska
utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i
Schengenkonventionen. För att övervakningen skall få ske utan före-
gående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband
med övervakningen så snart det kan ske anmäls till svensk behörig
myndighet, och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär
bistånd i utredningen.
Övervakningen skall genast upphöra om en svensk behörig myndighet
begär det. Övervakning som sägs i andra stycket skall även upphöra om
samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
5 § Om en person har upptäckts på bar gärning med att begå ett brott som
kan föranleda utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar
frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat
påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt
territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Förföljandet får ske utan föregående samtycke om det på grund av
sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta någon svensk
myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över
förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd
av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöver-
skridandet.
Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det.
6 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall svenska polismän
omhänderta den flyende.
Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den flyende tills
svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den
flyende.
7 § När en person omhändertas enligt 6 § andra stycket får utländska
tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, av säkerhetsskäl eller
för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brotts-
balken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott, samt
3. belägga den som har omhändertagits med handfångsel.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
223
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det
kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om
beslag enligt 8 § andra stycket.
8 § En person som har omhändertagits enligt 6 § far tas i förvar av en
svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och
klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart
friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge, eller
3. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om
framställningen kommer från en dansk myndighet.
En svensk polisman far, i avvaktan på en framställning om en åtgärd
enligt 2 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits
enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd
enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
9 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen
samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och
säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, skall
svensk polismyndighet på orten omedelbart underrättas. Åtgärden får
pågå tills en behörig svensk myndighet övertar genomförandet eller begär
att den skall avbrytas.
10 § Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de
villkor som i övrigt framgår av 5 § och med de befogenheter som framgår
av 6 och 7 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person
för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt.
Utöver vad som anges i 5 § far förföljande ske av en person som har
avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant
förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihets-
berövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt
lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän
även uppta ett förföljande som avses i första stycket.
Skyldigheter
11 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna
lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som med-
delas av behöriga svenska polismyndigheter. Under gränsöverskridande
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
224
samarbete far de inte beträda bostäder eller andra platser som inte är
öppna för allmänheten. Tjänstevapen far bara användas i nödväms-
situationer. Utländska tjänstemän skall alltid kunna styrka sin behörighet
och identitet.
Att undantag kan göras från vapenlagens (1996:67) bestämmelser, i
fråga om rätt för företrädare för främmande stats myndighet att medföra
skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige, följer av
11 kap. 1 § f sagda lag.
Straffrättsligt ansvar och skydd
12 § Utländska tjänstemän som utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,
skall vara skyddade enligt 17 kap. 5 § brottsbalken.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige,
skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på mot-
svarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
13 § Om utländska tjänstemän i Sverige utför uppgifter enligt denna lag,
skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänste-
mannen ersätta skada som uppkommer i samband med förföljandet, över-
vakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken den utländska
myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om
svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten skall dock inte ersätta
skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänste-
mannen.
14 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som
svenska tjänstemän vållar, skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i
en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller över-
vakning.
Behöriga svenska myndigheter
15 § Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som Rikspolisstyrelsen
i det enskilda fallet bestämmer, beslutar om gränsöverskridande över-
vakning in på svenskt territorium. Rikspolisstyrelsen får även i ett enskilt
fall överlämna ett sådant ärende till Kustbevakningen. Närmast berörd
polismyndighet beslutar om gränsöverskridande förföljande in på svenskt
territorium.
Framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gräns-
överskridande övervakning in på svenskt territorium skall göras hos
Rikspolisstyrelsen. Andra kontakter med anledning av gränsöver-
skridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium skall
ske direkt mellan de utländska tjänstemännen och berörda svenska
polismyndigheter. När Rikspolisstyrelsen har överlämnat ett ärende om
gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen, ansvarar Kust-
bevakningen även för andra kontakter med anledning av ärendet.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
225
8 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Bemyndigande
16 § Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Rikspolis-
styrelsen, far meddela de ytterligare föreskrifter som behövs for tillämp-
ningen av denna lag och bestämmelserna i Schengenkonventionen om
gränsöverskridande övervakning och förföljande samt avtalet mellan
Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering
om polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
226
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett register som skall vara den svenska nationella enheten i Schengens
informationssystem (SIS). Registret skall vara anslutet till den centrala
enheten i SIS. Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behand-
lingen av personuppgifterna i registret.
2 § Registret skall vara ett hjälpmedel för de stater som sägs i andra
stycket att göra framställningar om de åtgärder som avses i 3 §, för att
främja samarbete som avser polisiära och rättsliga frågor samt frågor om
inresa och uppehållstillstånd.
Det samarbete som avses i första stycket bedrivs mellan de stater
(Schengenstaterna) som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, som har slutit avtal
om samarbete enligt konventionen med dessa stater eller med
Europeiska unionens råd, eller som efter beslut av Europeiska unionens
råd helt eller delvis tillämpar konventionens bestämmelser.
Framställningar om åtgärder som får föras in i registret
3 § Registret skall innehålla framställningar om följande åtgärder
1. omhändertagande av en person som efterlysts för utlämning,
2. att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i
Schengenstaterna (spärrlista),
3. lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har anmälts
försvunnen,
4. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller
någon annans säkerhet,
5. lämnande av uppgift om uppehållsort för en person som har förelagts
att inställa sig för att höras vid domstolsförhandling i brottmål, eller som
skall dömas till påföljd för brott eller som skall inställa sig för verk-
ställighet av frihetsberövande,
6. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder, och
7. omhändertagande eller annan åtgärd beträffande fordon eller föremål
som har efterlysts för att tas i beslag eller för att användas som
bevismaterial vid en rättegång i brottmål.
Personuppgifter som får föras in i registret
4 § I registret får endast förekomma följande uppgifter om personer:
227
1. efternamn och tilltalsnamn samt separat registrering av annat namn
som personen använder,
2. särskilda bestående fysiska kännetecken,
3. andra förnamns initialbokstav,
4. födelsedatum och födelseort,
5. kön,
6. medborgarskap,
7. om personen är beväpnad,
8. om personen kan tillgripa våld,
9. syftet med behandlingen, samt
10. begärd åtgärd.
Därutöver får det i registret förekomma uppgifter om verkställighets-
förbud i Sverige med anledning av åtgärder som har begärts av andra
Schengenstater.
Tillåten behandling
5 § Registret skall endast innehålla uppgifter som har behandlats av
behöriga myndigheter i Schengenstaterna, i enlighet med respektive stats
nationella lagstiftning.
Rikspolisstyrelsen får registrera uppgifter i SIS endast om behandling
av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen
(1998:204), polisdatalagen (1998:622), annan svensk lag eller för-
fattning.
6 § Rikspolisstyrelsen far behandla uppgifter endast om det är nödvändigt
för att vidta de åtgärder som anges i 3 § och endast i ärenden som är av
sådan vikt att behandlingen framstår som berättigad.
Förbud mot behandling av känsliga uppgifter
7 § Rikspolisstyrelsen far inte registrera uppgifter i SIS som avslöjar
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
medlemskap i fackförening, eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
8 § Att uppgifter i registret kan omfattas av sekretess följer av sekretess-
lagen (1980:100).
Svenska myndigheter
9 § Personuppgifter ur registret skall lämnas ut om det begärs av
1. polismyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Statens
invandrarverk när de utför gränskontroller eller bistår i sådan
verksamhet,
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
228
2. åklagarmyndigheter, polismyndigheter, Tullverket och Kustbevak-
ningen när de utfor undersökningar och andra kontroller än gräns-
kontroller i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott, samt
3. polismyndigheter i sin verksamhet för att upprätthålla allmän
säkerhet och ordning.
Regeringen far meddela föreskrifter om att myndigheter som prövar
ansökningar om visering och uppehållstillstånd skall ha tillgång till
uppgifter enligt 3 § 2 (spärrlista), och att myndigheter far ha direkt-
åtkomst till registret.
10 § En svensk myndighet far inte utnyttja en uppgift i registret för något
annan ändamål än det som den registrerande staten har angett vid
registreringen. Om den registrerande staten hr lämnat sitt samtycke, får
dock en svensk myndighet använda uppgiften för ett annat ändamål som
avses i 3 §.
11 § Gallring i registret skall ske av uppgifter som har registrerats av
Rikspolisstyrelsen
1. som avser en personefterlysning enligt 3 § 6, senast ett år efter
registreringen,
2. som avser en personefterlysning i annat fall än som avses i 1, senast
tre år efter registreringen,
3. som avser motorfordon, släpvagnar eller husvagnar, senast tre år
efter registreringen,
4. som avser utfärdade legitimationshandlingar eller registrerade
sedlar, senast fem år efter registreringen, samt
5. om uppgifterna är av annat slag än de som sägs i 1—4, senast tio år
efter registreringen.
Rikspolisstyrelsen får dock beträffande uppgifter enligt första stycket 1
och 2, innan den tid som sägs i första stycket har löpt ut, besluta att efter-
lysningen skall stå kvar i registret om det är nödvändigt för syftet med
registreringen.
12 § Rikspolisstyrelsen är skyldig att på begäran av den registrerade, eller
om det annars finns anledning till det, snarast rätta, blockera eller utplåna
en personuppgift som styrelsen har registrerat, om uppgiften är rättsligt
eller sakligt felaktig.
13 § Vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, gäller 48 § första
stycket personuppgiftslagen (1998:204) i fråga om skadestånd.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
229
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
230
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
3 §'
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens
utlandsstyrka,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol,
7. om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver,
eller
8. om brottet har begåtts i
tjänsten utom riket av en polisman,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen, som utfor
gränsöverskridande arbetsupp-
gifter enligt en internationell
överenskommelse som Sverige har
tillträtt.
Senaste lydelse 1999:1154
231
5§2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget
eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt
intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av
regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal for brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter
förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant
förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga infor en
internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller
någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning
av försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i utlandsstyrkan
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
inom försvarsmakten eller som tillh
4. i Danmark, Finland, Island
eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan
orter belägna i Sverige eller någon
av nämnda stater, eller
5. av svensk, dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.
Polisens utlandsstyrka,
4. i Danmark, Finland, Island
eller Norge eller på fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan
orter belägna i Sverige eller någon
av nämnda stater,
5. av svensk, dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse, eller
6. i tjänsten utom riket av en
polisman, tulltjänsteman eller
tjänsteman vid Kustbevakningen
som utför gränsöverskridande
arbetsuppgifter enligt en inter-
nationell överenskommelse som
Sverige har tillträtt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Senaste lydelse 1999:1154.
232
Härigenom föreskrivs att 5 § passlagen (1978:302) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
5§‘
Svensk medborgare får ej resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.
Vad som nu sagts gäller dock ej
1. på fartyg mönstrat sjöfolk under tjänstgöring ombord på fartyget eller
fiskare under yrkesutövning,
2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luft-
fartyget, om han har luftfartscertifikat eller därmed jämförlig handling,
3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som medför
av myndighet i det landet utfärdad legitimationshandling, vilken gäller
som pass,
4. den som reser till Danmark, 4. den som reser till en stat som
Finland, Island eller Norge, är ansluten till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
staterna,
5. passagerare på fartyg som efter utresan med återvändande tur anlöper
svensk hamn, om passageraren enligt de villkor som gäller för resan inte
tillåts stiga i land i främmande stat och medför särskilt passerkort för
resan.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av bestäm-
melserna i första stycket. Den som
enligt första stycket skall medföra
pass vid utresa ur riket är skyldig
att på begäran visa upp sitt pass för
polisman eller annan pass-
kontrollant. Motsvarande skyldig-
het föreligger vid inresa från utom-
nordiskt land, om det svenska
medborgarskapet inte styrks på
annat sätt.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket
skall medföra pass vid utresa ur
riket är skyldig att på begäran
visa upp sitt pass för polisman,
särskilt förordnad pass-
kontrollant, tulltjänsteman eller
tjänsteman vid Kustbevakningen
eller vid Statens invandrarverk.
Motsvarande skyldighet före-
ligger vid inresa från en stat som
inte har tillträtt eller anslutit sig
till konventionen om tillämpning
av Schengenavtalet av den 14
juni 1985 eller har slutit avtal
om samarbete enligt konven-
tionen med de anslutna staterna,
om det svenska medborgarskapet
1 Senaste lydelse 1981:1308
9 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Omtryckt
233
inte styrks på annat sätt.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
234
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 1 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 41 § av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§'
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
I lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet
finns bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en främmande stat.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet, lagen
(2000:000) om internationellt
polisiärt samarbete samt lagen
(2000:000) om Schengens infor-
mationssystem.
Sekretess gäller hos polis-
myndighet och åklagarmyndighet,
samt hos Rikspolisstyrelsen, Tull-
verket, Kustbevakningen och
Statens invandrarverk, för uppgift
om enskilds personliga för-
hållanden i en angelägenhet som
avser en framställning enligt 3 §
lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem
1. om ett omhändertagande av
en person som har efterlysts för
utlämning,
2. om att en person skall nekas
tillträde till eller uppehållstillstånd
Senaste lydelse 1996:1017.
235
inom Schengenområdet (spärr- Prop. 1999/2000:64
lista), Bilaga 10
3. om dold övervakning eller
särskilda kontrollåtgärder, samt
4. om ett tillfälligt omhänder-
tagande av en person med hänsyn
till dennes eller någon annans
säkerhet,
om det inte står klart att uppgiften
kan lämnas ut utan att den
enskilde eller någon honom när-
stående lider men.
Sekretess gäller hos myndighet
som prövar ansökningar om
visering och uppehållstillstånd för
uppgift om enskilds personliga
förhållanden i en angelägenhet
som avser en sådan framställning
som avses i första stycket 2 under
samma förutsättningar som anges i
första stycket.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas ut enligt vad som
föreskrivs i polisdatalagen
(1998:622) och lagen (2000:000)
om Schengens informationssystem.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
236
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag tillämpas när Kustbevakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identifiering,
11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än
sådana som avses i 6 och 7,
12. märkning och användning av oljeprodukter,
13. utlänningars inresa till och 13. utlänningars inresa till och
utresa från Sverige, utresa från eller vistelse i Sverige,
14. åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
Lagen tillämpas i fråga om övervakning enligt punkterna 2-8, 10-12
och 14 även inom Sveriges ekonomiska zon.
Lagen tillämpas även när Kustbevakningen till havs och i kustvattnen, i
Vänern och Mälaren samt inom den ekonomiska zonen bedriver
övervakning för att hindra brott mot lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1997:342.
10 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 64
Rättelse: S. 246 Tillkommit: Bilaga 11.
237
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)’
dels att 4 kap. 1 §, 5 kap. 6 § och 10 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 kap. 7 a och 10 §§
samt 10 kap. 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
En visering som, enligt artikel
10 i konventionen om tillämpning
av Schengenavtalet av den 14 juni
1985, har utfärdats av en behörig
myndighet i en stat som är
ansluten till konventionen eller
som har slutit avtal om samarbete
enligt konventionen med de
anslutna staterna, gäller i Sverige.
Regeringen får ingå överens-
kommelse med en stat som sägs i
första stycket om att den statens
behöriga myndigheter får meddela
beslut om visering.
10 §2
Uppehållstillstånd får återkallas
i fall som avses i artikel 25 i
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985, om utlänningen har
registrerats på spärrlista.
1 §
En utlänning får avvisas
1. om han saknar pass när pass krävs för inresa eller vistelse i Sverige,
2. om han saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som
krävs för inresa, vistelse eller arbete
3. om det vid hans ankomst till
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt
tillstånd att resa in dit, eller
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polismyndig-
Sverige,
3. om det vid hans ankomst till
Sverige framkommer att han
tänker besöka något annat nordiskt
land men saknar erforderligt
tillstånd att resa in dit,
4. om han vid inresan antingen
undviker att lämna polismyndig-
Lagen omtryckt 1994:515.
2 Tidigare 10 § upphävd genom 1997:1224.
238
heten begärda uppgifter eller till
polismyndigheten medvetet lämnar
oriktiga uppgifter som är av
betydelse för rätten att resa in i
Sverige eller medvetet förtiger
någon sådan omständighet.
heten begärda uppgifter eller till
polismyndigheten medvetet lämnar
oriktiga uppgifter som är av
betydelse för rätten att resa in i
Sverige eller medvetet förtiger
någon sådan omständighet, eller
5. om utlänningen inte uppfyller
de krav för inresa som föreskrivs i
artikel 5 i konventionen om
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985.
Avvisning enligt första stycket får inte ske av den som vid ankomsten
till Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett
uppehållstillstånd som har upphört att gälla.
6§
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en
polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har
rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också skyldig att efter kallelse av
Statens invandrarverk eller polismyndigheten komma till verket eller
myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen
inte gör det, får han hämtas genom polismyndighetens försorg. Om det
med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller av annan
anledning kan antas att han inte skulle följa kallelsen, får han hämtas utan
föregående kallelse.
Kontrollåtgärder enligt första
stycket far vidtas endast om det
finns anledning att anta att
utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig här eller om det
annars finns särskild anledning till
kontroll.
Kustbevakningen skall medverka
i polisens kontrollverksamhet som
sägs i första stycket genom att
utöva kontroll av och i anslutning
till sjötrafiken. Om kontrollen sker
under medverkan av
Kustbevakningen, skall pass eller
andra handlingar uppvisas för
tjänstemannen vid Kust-
bevakningen.
Kontrollåtgärder enligt första
och andra stycket får vidtas endast
om det finns anledning att anta att
utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig här eller om det
annars framstår som befogat att
kontrollera utlänningen.
2§
Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst
sex månader döms
1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder
239
bestämmelser i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av
lagen,
2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag,
3. den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har utfärdats med stöd av denna lag
medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om
något förhållande av betydelse
4. en utlänning som på ett
otillåtet sätt passerar en gräns
som inte utgör gräns mot en annan
stat som är ansluten till
konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni
1985 eller som har slutit avtal om
samarbete enligt konventionen
med de anslutna staterna.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
3a§
Vad som sägs i 2 a §, om
gärningen har skett i vinstsyfte,
eller i 3 §, äger motsvarande
tillämpning om gärningen riktat
sig mot en annan stat som är
ansluten till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med de anslutna
staterna.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
240
Härigenom föreskrivs att 1 § första (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har en svensk myndighet fått
upplysningar eller bevismaterial
från en främmande stat för att
användas i underrättelseverk-
samhet om brott, vid utredning av
brott eller i ett rättsligt förfarande
med anledning av brott och gäller
på grund av överenskommelse
med den främmande staten villkor
som begränsar möjligheten att
utnyttja materialet, skall svenska
myndigheter följa villkoren oavsett
vad som annars är föreskrivet i lag
eller annan författning.
Bestämmelserna i första stycket
kommelse med mellanfolklig organi:
§i
Har en svensk myndighet fått
upplysningar eller bevismaterial
från en annan stat för att användas
vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning
av brott och gäller på grund av en
överenskommelse med den andra
staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja materialet,
skall svenska myndigheter följa
villkoren oavsett vad som annars
är föreskrivet i lag eller annan
författning.
gäller också i fråga om överens-
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Senaste lydelse 1997:897.
241
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har
tillstånd till det.
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd fora in narkotiska läkemedel
i Sverige, om de är avsedda for
medicinskt ändamål och den
resandes personliga bruk.
Narkotika får inte tas om hand
på det sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065).
Narkotika får inte heller utan
tillstånd sändas genom tull-
området, åter föras ut eller för-
varas i tullager som inrättats för
förvaring av proviantartiklar och
liknande. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.
Om inte regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket föreskriver något
annat, får dock resande utan till-
stånd föra in narkotiska läkemedel
i Sverige eller föra ut sådana
läkemedel från landet, om de är
avsedda för medicinskt ändamål
och den resandes personliga bruk.
Narkotika får inte utan tillstånd
sändas genom landet eller åter
föras ut ur landet. I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av in-
förselreglerade varor, m.m.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
242
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
1 §'
Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen
är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller
personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel,
- frivilliga försvarsorganisationer,
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land,
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten, och
f denna lag inte skall gälla i
fråga om skjutvapen och
ammunition som en företrädare för
en annan stats myndighet medför
vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Senaste lydelse prop. 1999/2000:27
243
Härigenom föreskrivs att 1,9 och 36 §§ samt rubriken närmast före 36
§ polisdatalagen (1998:622) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 10
1 §
Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid
behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal.
Lagen gäller också behandling av sadana uppgifter som avses i 25 och
26 §§.
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister eller lagen
(1998:621) om misstankeregister.
Lagen gäller inte för behandling
av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (1998:620) om
belastningsregister, lagen
(1998:621) om misstankeregister
eller lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
9§
Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Bestämmelsen i 48 § andra
stycket personuppgiftslagen
(1998:204) gäller dock inte vid
behandling av personuppgifter
enligt konventionen om tillämp-
ning av Schengenavtalet av den 14
juni 1985.
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister finns bestäm-
melser i lagen (1998:620) om
belastningsregister och z lagen
(1998:621) om misstankeregister.
36 §
Om skyldigheten för Rikspolis-
styrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister samt om ett
nationellt register som är anslutet
till Schengens informationssystem
finns bestämmelser i lagen
(1998:620) om belastningsregister,
lagen (1998:621) om misstanke-
244
register och i lagen (2000:000) om Prop. 1999/2000:64
Schengens informationssystem. Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
245
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-01-20
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1999 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om internationellt polisiärt samarbete,
2. lag om Schengens informationssystem,
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i passlagen (1978:302),
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
6. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens med-
verkan vid polisiär övervakning,
7. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
8. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet,
9. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
10. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
11. lag om ändring i polisdatalagen (1998:622).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Katarina
Delin, hovrättsassessorn Lars Nilsson och kanslirådet Christian Groth.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Vissa av föreskrifterna i förslagen innebär att myndighetsutövning
överlåts till annan stat. Detta gäller dels vissa föreskrifter rörande
gränsöverskridande förföljande i förslaget till lag om internationellt
polisiärt samarbete, dels föreskriften om visering genom annan stats
behöriga myndigheter i 2 kap. 7 a § andra stycket förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen. Lagrådet erinrar om att bestämmelserna i 10
kap. 5 § fjärde stycket tredje och fjärde meningarna regeringsformen
gäller beträffande sådant överlåtande av myndighetsutövning som avses i
nämnda föreskrifter.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
246
Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete
4§
I andra stycket föreslås att gränsöverskridande övervakning skall få ske
utan föregående samtycke enligt första stycket, om saken är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska
utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i
Schengenkonventionen. För att förstå föreskriftens räckvidd och innebörd
måste en läsare således ha tillgång till konventionstexten, vilken finns i
publikationer (t.ex. Sveriges överenskommelser med främmande makter,
prop. 1997/98:12 och JuU 1997/98:15) som knappast är allmänt
tillgängliga ens hos myndigheter.
Föreskriften är av central betydelse i fråga om utländska tjänstemäns
rätt att övervaka misstänkta gärningsmän på svensk mark och bör därför i
görligaste mån vara formulerad så att förutsättningarnas hela innebörd
framgår direkt av lagtexten. I lagrådsremissen sägs att vissa av de brott
som räknas upp i artikeln inte riktigt har någon motsvarighet i svensk
strafflagstiftning. Detta kan emellertid inte vara skäl nog att i föreskriften
endast ta in en hänvisning till artikeln i fråga.
Redan den enkla åtgärden att uppräkningen i artikeln kom att ingå i
den svenska lagtexten skulle underlätta för rättstillämparen och annan
läsare att förstå innebörden av den föreslagna föreskriften. Det enklaste
sättet att åstadkomma detta på torde vara att göra följande justering av
lagtexten: ”... avser misstanke om sådana brott som anges i artikel 40.7 i
Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, våldtäkt, mordbrand,
penningförfalskning, grov stöld och grovt häleri, utpressning,
människorov och tagande av gisslan, olaglig människohandel, olaglig
handel med narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser
angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av
sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt avfall.”
8§
Enligt andra stycket får en svensk polisman ta i beslag föremål som har
omhändertagits enligt 7 § i avvaktan på en framställning om en åtgärd
enligt 2 § lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat. Sistnämnda bestämmelse handlar om beslag av egendom
som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen eller
vara frånhänd någon genom denna. I 7 § talas även om omhändertagande
av föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken, dvs.
föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller
hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att
befara att de skulle komma till sådan användning. Avsikten synes vara
att i ett sådant fall allmänna svenska regler om beslag och om talan
angående förverkande skall bli tillämpliga. Om detta är riktigt uppfattat
har Lagrådet inte någon erinran mot utformningen av bestämmelsen i
andra stycket av förevarande paragraf; den är då att förstå som en
specialbestämmelse som lägger ytterligare en möjlighet att ta föremål i
beslag till dem som redan finns enligt mer generella föreskrifter.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
247
Av motiveringen torde framgå att första stycket på motsvarande sätt är
en specialbestämmelse som till allmänna bestämmelser - främst i
rättegångsbalken om gripande och i utlänningslagstiftningen om tagande
i förvar - lägger ytterligare en möjlighet att beröva den omhändertagne
friheten.
10 §
Enligt andra stycket får danska polismän på svenskt territorium på
Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första
stycket. Enligt 5 §, vartill hänvisas i första stycket, förutsätter ett
förföljande utan föregående samtycke att de förföljande tjänstemännen
anhåller om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid
tidpunkten för gränsöverskridandet. Så kan naturligtvis inte ske i
förevarande fall. I andra stycket bör därför infogas en ny andra mening av
följande lydelse: "De skall i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd
av en behörig svensk myndighet."
12 §
Enligt första stycket skall utländska tjänstemän som utför uppgifter enligt
lagen i Sverige vara skyddade enligt 17 kap. 5 § brottsbalken. Nämnda
paragraf hänvisar i sin tur till 17 kap. 1, 2 och 4 §§. Den är en
samlingsbestämmelse, som kan vara svårtydd eftersom den ger skydd åt
olika typer av verksamheter, från väktares, vilkas åtgärder i vissa fall kan
vara svåra att jämföra med myndighetsutövning, till utländska
tulltjänstemän vilka vidtar åtgärder som är klart hänförliga till
myndighetsutövning ehuru utländsk sådan; sistnämnda förhållande synes
vara orsaken till att de givits skydd enligt 17 kap. 5 §.
Enligt motiven avses lagen skola i framtiden kunna användas generellt
i fråga om polisiärt samarbete och dessutom samarbete rörande brott som
har anknytning till tullens verksamhetsområde. Det synes i sådant fall
naturligt att likställa utländsk myndighetsutövning med svensk och
beträffande skydd för utländska tjänstemän tillämpa samma lagrum som
i fråga om svenska tjänstemän. Så görs i andra stycket i fråga om
tjänstemännens ansvar för tjänstefel. Lagrådet finner att det stycket har
fatt en lämplig utformning. Första stycket bör utformas på motsvarande
sätt och därför ges följande lydelse: "Utländska tjänstemän som utövar
myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap.
1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om
svensk myndighetsutövning."
Skulle utländska tjänstemän inte anses omfattade av skydd enligt 17
kap. brottsbalken, därför att deras handlande har alltför litet samband
med myndighetsutövning (se Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En
kommentar, Kap. 13-24, s. 17:7 f) är de på samma sätt som svenska
polismän skyddade av brottsbalkens allmänna bestämmelser.
De bestämmelser som ger utländska tulltjänstemän skydd enligt 17
kap. 5 § brottsbalken kan lämpligen ändras i samband med Sveriges
tillträde till Neapel Il-konventionen.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
248
16 §
Bemyndigandet i 16 § har getts en sådan formulering att det kan antagas
vara fråga om enbart verkställighetsföreskrifter till bl.a. lagen. Under alla
förhållanden regleras i lagen andra ämnen än dem som är delegeringsbara
enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.
Regeringen får redan med stöd av 8 kap. 13 § 1 regeringsformen besluta
föreskrifter om verkställighet av lag. Ett uttryckligt bemyndigande i detta
hänseende framstår därför Som överflödigt.
Av det föreslagna bemyndigandet framgår vidare att regeringens rätt
att besluta verkställighetsföreskrifter skulle avse även bestämmelserna i
Schengenkonventionen om gränsöverskridande övervakning och
förföljande samt avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt
samarbete i Öresundsregionen. Ingendera överenskommelse har
inkorporerats i svensk rätt och är således att räkna som svensk lag.
Regeringen saknar därför rätt att meddela föreskrifter om verkställigheten
av konventionen eller avtalet. Vad gäller tillämpningen av de båda
överenskommelserna kan regeringen dock besluta föreskrifter inom
ramen för sin s.k. restkompetens i 8 kap. 13 § 2 regeringsformen, vilket
här kan komma att främst gälla interna förvaltningsföreskrifter och
förfaranderegler. Regeringens rätt att besluta dylika föreskrifter följer
direkt av den sistnämnda regeln i regeringsformen och behöver därför
inte komma till uttryck i någon särskild lagparagraf.
Vad ovan sagts innebär att det i 16 § intagna bemyndigandet inte fyller
någon funktion och att paragrafen därför kan utgå.
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
2 kap. 7 a §
Hänvisningar till artiklar i konventioner, som formellt inte utgör svensk
lag, bör endast förekomma som en del av den rättsliga regleringen, när
det är absolut nödvändigt och det möter lagstiftningstekniska hinder att
inarbeta artiklarnas innehåll i den svenska lagtexten. I första stycket av
den föreslagna paragrafen sägs bl.a.: "En visering som, enligt artikel 10 i
konventionen om tillämpningen av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
har utfärdats av en behörig myndighet ...". Artikel 10 reglerar emellertid
inte myndigheters rätt att besluta om viseringar utan de avtalsslutande
parternas skyldighet att erkänna vissa principer för visering. Regeln i
artikel 10.1 att en visering får avse vistelse om högst tre månader har
redan en uttrycklig motsvarighet i 2 kap. 1 § andra stycket
utlänningslagen. Hänvisningen till artikel 10 i konventionen framstår som
onödig.
Lagrådet föreslår att regeln i 2 kap. 7 a § första stycket ges följande
lydelse: "En visering, som har utfärdats av en behörig myndighet i någon
av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit
avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, gäller i
Sverige."
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
249
2 kap. 10 §
Återkallelse av uppehållstillstånd är en ingripande åtgärd för den som
drabbas. För att tillgodose rättssäkerhetens krav bör samtliga
återkallelsegrunder vara angivna i lagen. I den föreslagna paragrafen sägs
att återkallelse får ske i fall som avses i artikel 25 i konventionen.
Återkallelsefallet regleras i 25.2. Det framgår där att förutom att
utlänningen skall ha registrerats på spärrlista det skall finnas tillräckliga
skäl för en återkallelse. Båda dessa förutsättningar bör ingå i den svenska
lagtexten. Paragrafen bör därför förslagsvis få följande lydelse:
"Uppehållstillstånd får återkallas, om utlänningen har registrerats på
spärrlista som avses i 3 § 2 lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem och om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse."
5 kap. 6 §
Enligt den föreslagna ändringen i paragrafens tredje stycke får polisen
(och Kustbevakningen) begära att en utlänning visar upp sitt pass eller
andra handlingar som visar att han har rätt att uppehålla sig i Sverige, om
det finns anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig
här eller "om det annars framstår som befogat att kontrollera
utlänningen".
En sådan formulering inger föreställningen att det av något skäl
liknande ett antagande om att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här
(ehuru det naturligtvis är svårt att föreställa sig vad det skulle kunna
vara) finns anledning att kontrollera honom. Så är emellertid inte fallet.
Det framgår av motiveringen att kontroller skall utföras tämligen
rutinmässigt bl.a. när den kontrollerande myndigheten av annan
anledning har kontakt med utlänningen. Kontrollen skall kunna ske i stort
sett utan restriktioner; kontroll skall underlåtas i undantagsfall snarare än
ske endast när det är påkallat av någon särskild anledning.
Ett mera träffande sätt att återge avsikten med förslaget vore att medge
kontroll när det i annat fall (än när det föreligger anledning till antagande
att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här) ändå inte framstår som
omotiverat att kontrollera utlänningen. Vi skulle då få ett system,
liknande exempelvis det franska, där utlänningar tvingas gå med sina
"papper" på sig, ständigt beredda att bli kontrollerade av polisen.
Av särskilt intresse är förslagets förhållande till diskriminerings-
förbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen, som enligt 2 kap. 22 § 7 omfattar
bl.a. utlänning här i riket. Enligt 2 kap. 15 § får lag eller annan föreskrift
inte innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med
hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Förbudet tar inte sikte på gruppens nationalitet och förevarande förslag,
som avser kontroll av utlänningar, bryter därför formellt inte mot
förbudet. En polisman kan emellertid i regel inte ha någon omedelbar
uppfattning om en persons nationalitet, eftersom denna inte framgår av
körkort eller ID-kort. Det far därför antas att en utlänningskontroll inte
sällan skulle komma till stånd på grund av personens ras, hudfärg eller
främmande namn, som antyder etnisk tillhörighet, när polismannen inte
skulle finna en sådan befogad ifall personen i fråga såg ut att tillhöra
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
250
befolkningsmajoriteten. Det föreslagna arrangemanget kommer då om
också inte formellt så dock i praktiken att strida mot diskriminerings-
förbudet.
På grund av det anförda avstyrker Lagrådet den föreslagna ändringen
såsom icke väl förenlig med regeringsformen.
10 kap. 2 §
I punkten 4 föreslås straffansvar för en utlänning som på ett otillåtet sätt
passerar en gräns som inte utgör gräns mot en - på visst sätt angiven -
Schengenstat. Schengenkonventionen talar om inre och yttre gränser.
Även i svensk lagtext synes uttrycket "yttre gräns" kunna användas med
fördel. Lagrådet förordar att punkten 4 ges följande lydelse: "en utlänning
som på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengen-
konventionen,".
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1999/2000:64
Bilaga 11
251
Prop. 1999/2000:64
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med
anledning av Sveriges anslutning till Schengen
Eländers Gotab 59814, Stockholm 1999
252