Prop.
1999/2000:50
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 3 februari 2000
Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås att Sveriges riksbank inte längre skall vara skyl-
dig att bestämma och offentliggöra diskontot. Diskontot är numera endast
en referensränta utan penningpolitisk betydelse och uppgiften att be-
stämma och publicera diskontot har kommit att bli främmande för Riks-
bankens verksamhet. Eftersom det emellertid finns ett stort behov av en
officiellt fastställd ränta som kan utgöra riktmärke för annan räntesättning
i samhället, föreslås att uppgiften att bestämma och offentliggöra dis-
kontot läggs på en annan myndighet. I propositionen föreslås att Riks-
gäldskontoret övertar denna uppgift.
Vidare föreslås mindre ändringar i ett antal lagar till följd av överflytt-
ningen av uppgiften att bestämma och offentliggöra diskontot. Samtidigt
knyts räntan på för mycket avräknad fordran vid återbetalning av skatter
och avgifter till räntebestämmelserna i skattebetalningslagen i stället för
till diskontot. Syftet är att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatte-
området.
Regeringen föreslår slutligen att Riksbanken får delta i finansiering in-
om ramen för Internationella valutafondens verksamhet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 50
Prop. 1999/2000:50
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank................................................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken............................6
2.3 Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635)............7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag.............................................8
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek...................................................................9
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter..........10
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område.......................11
2.8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)...........12
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti..............................................................13
3 Ärendet och dess beredning.............................................................14
4 Bakgrund..........................................................................................15
4.1 Diskontot...........................................................................15
4.2 Internationella valutafonden (IMF)...................................15
5 Ö verv äganden..................................................................................20
5.1 Bestämmandet av diskontot..............................................20
5.2 Ränta på för mycket avräknad statlig fordran...................22
5.3 Övriga följdändringar........................................................22
5.4 Riksbankens medverkan i finansiering inom IMF............23
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................25
7 Ekonomiska konsekvenser...............................................................26
8 Författningskommentar....................................................................27
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank..............................................................27
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter..........27
8.3 Övriga förslag till lagändringar.........................................27
Bilaga 1 Remissinstanser: departementspromemorian Diskontot som
referensränta (Ds 1989:76)........................................28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000.....29
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. lag om ändring i jordabalken,
3. lag om ändring i räntelagen (1975:635),
4. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bo-
lag,
5. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
6. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter,
7. lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisio-
nens område,
8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
9. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Prop. 1999/2000:50
Prop. 1999/2000:50
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § och 7 kap. 4 § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
4§
Riksbanken skall minst två gånger om året lämna en skriftlig redo-
görelse till riksdagens finansutskott om penningpolitiken.
Riksbanken skall löpande of-
fentliggöra statistiska uppgifter om
valuta- och kreditförhållanden.
Riksbanken skall även offentlig-
göra beslut om diskontoföränd-
ringar.
Riksbanken skall löpande of-
fentliggöra statistiska uppgifter om
valuta- och kreditförhållanden.
7 kap.
I valutapolitiskt syfte får Riks-
banken ta upp utländsk kredit och
kredit i utländsk valuta, bevilja
kredit till annan centralbank och
till Internationella valutafonden,
bevilja kredit inom ramen för
verksamheten i Banken för inter-
nationell betalningsutjämning samt
bevilja kredit för Europeiska unio-
nens system för medelffistigt fi-
nansiellt stöd.
4§
I valutapolitiskt syfte får Riks-
banken ta upp utländsk kredit och
kredit i utländsk valuta, bevilja
kredit till annan centralbank, be-
vilja kredit inom ramen för verk-
samheten i Banken för internatio-
nell betalningsutjämning samt be-
vilja kredit för Europeiska unio-
nens system för medelfristigt fi-
nansiellt stöd.
Efter medgivande av riksdagen far Riksbanken i valutapolitiskt syfte
bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är med-
lem i och sluta avtal med annan än centralbank om långsiktiga internatio-
nella låneåtaganden.
Riksbanken får också efter med-
givande av riksdagen av egna me-
del tillskjuta insatskapital i Inter-
nationella valutafonden.
Riksbanken får efter medgivan-
de av riksdagen av egna medel
tillskjuta insatskapital i Internatio-
nella valutafonden.
Riksbanken får efter medgivande
av riksdagen också på annat sätt
än som anges i andra och tredje
Lagen omtryckt 1999:19.
styckena delta i finansiering inom
ramen för Internationella valuta-
fondens verksamhet. Något med-
givande behövs dock inte om fi-
nansieringen har ett valutapo-
litiskt syfte eller om det finns sär-
skilda skäl.
Prop. 1999/2000:50
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § jordabalken1 skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1999/2000:50
Nuvarande lydelse
När en myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran, som
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt in-
teckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg.
Detta får icke överstiga femton
procent av pantbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall
fördelas. Räntan beräknas för år
enligt en räntefot som motsvarar
det av riksbanken fastställda, vid
varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter. Föränd-
ringar i diskontot som inträffar
efter upprättandet av sakägarför-
teckning skall inte beaktas.
Föreslagen lydelse
6 kap.
3§
När en myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran, som
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt in-
teckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg.
Detta får icke överstiga femton
procent av pantbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall
fördelas. Räntan beräknas för år
enligt en räntefot som motsvarar
det av Riksgäldskontoret fast-
ställda, vid varje tid gällande dis-
kontot ökat med fyra procent-
enheter. Förändringar i diskontot
som inträffar efter upprättandet av
sakägarförteckning skall inte be-
aktas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck-
ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra,
skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pant-
brevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskri-
vet till honom i andra hand.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
B alken omtryckt 1971:1209.
Senaste lydelse 1985:172.
2.3
Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ räntelagen (1975:635) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:50
I fall som avses i 2 § andra
stycket beräknas ränta för år enligt
en räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid vaije tid
gällande diskontot med tillägg av
två procentenheter.
I fall som avses i 3 eller 4 § be-
räknas ränta för år enligt en rän-
tefot som motsvarar det av riks-
banken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot med tillägg av
åtta procentenheter. Om det vid
bestämmande av skadestånd med
anledning av personskada skall
avräknas förmåner som utgår en-
ligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen
(1972:207), utgör dock tillägget
till diskontot för tiden till dess att
det har slutligt avgjorts vilka såda-
na förmåner som utgår endast två
procentenheter.
5§
I fall som avses i 2 § andra
stycket beräknas ränta för år enligt
en räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
vaije tid gällande diskontot med
tillägg av två procentenheter.
6 §’
I fall som avses i 3 eller 4 § be-
räknas ränta för år enligt en rän-
tefot som motsvarar det av Riks-
gäldskontoret fastställda, vid varje
tid gällande diskontot med tillägg
av åtta procentenheter. Om det vid
bestämmande av skadestånd med
anledning av personskada skall
avräknas förmåner som utgår en-
ligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen
(1972:207), utgör dock tillägget
till diskontot för tiden till dess att
det har slutligt avgjorts vilka såda-
na förmåner som utgår endast två
procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1984:291.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1980:1102) om handelsbo-
lag och enkla bolag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:50
2 kap.
För vaije räkenskapsår skall en
bolagsman tillgodoräknas dels
ränta på den insats han hade kvar i
bolaget vid räkenskapsårets bör-
jan, dels ett skäligt arvode för sin
förvaltning av bolagets angelägen-
heter. Räntan skall beräknas enligt
den räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda diskonto
som gällde vid räkenskapsårets
början med tillägg av två procen-
tenheter.
6§
För varje räkenskapsår skall en
bolagsman tillgodoräknas dels
ränta på den insats han hade kvar i
bolaget vid räkenskapsårets bör-
jan, dels ett skäligt arvode för sin
förvaltning av bolagets angelägen-
heter. Räntan skall beräknas enligt
den räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda dis-
konto som gällde vid räkenskaps-
årets början med tillägg av två
procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (1984:649) om företagshy-
potek skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:50
2 kap.
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag, få
betalt för fordringen ur egendom
som omfattas av hypoteket intill
företagshypoteksbrevets belopp. I
den mån detta inte förslår har bor-
genären rätt att få betalt ur egen-
domen genom ett tillägg. Tillägget
får inte överstiga femton procent
av hypoteksbrevets belopp jämte
ränta på detta belopp från den dag
då egendomen utmättes eller kon-
kursansökan gjordes. Räntan be-
räknas för år enligt en räntefot som
motsvarar det av riksbanken fast-
ställda, vid varje tid gällande dis-
kontot ökat med fyra procenten-
heter.
5 §*
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag, få
betalt för fordringen ur egendom
som omfattas av hypoteket intill
företagshypoteksbrevets belopp. I
den mån detta inte förslår har bor-
genären rätt att få betalt ur egen-
domen genom ett tillägg. Tillägget
får inte överstiga femton procent
av hypoteksbrevets belopp jämte
ränta på detta belopp från den dag
då egendomen utmättes eller kon-
kursansökan gjordes. Räntan be-
räknas för år enligt en räntefot som
motsvarar det av Riksgäldskonto-
ret fastställda, vid varje tid gällan-
de diskontot ökat med fyra pro-
centenheter.
Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var-
andra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets belopp
avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.
Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om ford-
ringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse
på okända borgenärer.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteks-
brevet utgör säkerhet för honom i andra hand.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1985:174.
1 * Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 50
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Finner kronofogdemyndigheten att för mycket tagits i anspråk genom
avräkning på grund av att en före avräkningen gjord betalning av det all-
männas fordran inte beaktats eller fordringen av annan orsak varit uppta-
gen till ett för stort belopp, skall kronofogdemyndigheten besluta om
rättelse.
Den som på grund av rättelsen
skall få tillbaka ett belopp skall
även erhålla ränta från utgången av
den månad då beloppet kom kro-
nofogdemyndigheten till handa till
och med den månad då beloppet
utbetalas. Räntan beräknas enligt
en räntesats som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid varje
tid gällande diskontot. Öretal som
uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller. Ränta som understiger
femtio kronor skall inte utbetalas.
Utbetalning med anledning av
myndigheten.
Den som på grund av rättelsen
skall få tillbaka ett belopp skall
även erhålla ränta från utgången av
den månad då beloppet kom kro-
nofogdemyndigheten till handa till
och med den månad då beloppet
utbetalas. Räntan beräknas enligt
samma räntesats som gäller för
beräkning av intäktsränta enligt
19 kap. 14 § skattebetalnings-
lagen (1997:483). Öretal som upp-
kommer vid ränteberäkningen
bortfaller. Ränta som understiger
femtio kronor skall inte utbetalas.
rättelse görs av kronofogde-
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
10
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:55 Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:50
9§
Om det belopp som programföretaget har betalat för en viss period
överstiger vad företaget skall betala enligt 3 eller 4a § eller enligt beslut
av Radio- och TV-verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet
betalas tillbaka till företaget.
Ränta skall betalas pa belopp
som återbetalas. Räntan beräknas
efter en räntesats motsvarande det
av riksbanken fastställda diskonto,
som gällde vid utgången av året
närmast före det år då åter-
betalningen äger rum. Radio- och
TV-verket beslutar om ränta.
Ränta skall betalas pa belopp
som återbetalas. Räntan beräknas
efter en räntesats motsvarande det
av Riksgäldskontoret fastställda
diskonto, som gällde vid utgången
av året närmast före det år då åter-
betalningen äger rum. Radio- och
TV-verket beslutar om ränta.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
11
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1999/2000:50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
När en myndighet vid utsökning
eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp
eller skeppsbygge har en borgenär
rätt att för en fordran som är för-
enad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller
annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den
mån detta inte räcker får borgenä-
ren betalning ur medlen genom ett
tillägg. Detta får inte överstiga
femton procent av pantbrevets be-
lopp jämte räntan på detta belopp
från den dag då egendomen ut-
mättes, konkursansökan gjordes
eller de medel som av något annat
skäl skall fördelas sattes ned.
Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
4§
När en myndighet vid utsökning
eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp
eller skeppsbygge har en borgenär
rätt att för en fordran som är för-
enad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller
annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den
mån detta inte räcker får borgenä-
ren betalning ur medlen genom ett
tillägg. Detta får inte överstiga
femton procent av pantbrevets be-
lopp jämte räntan på detta belopp
från den dag då egendomen ut-
mättes, konkursansökan gjordes
eller de medel som av något annat
skäl skall fördelas sattes ned.
Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter. Föränd-
ringar i diskontot som inträffar
efter upprättandet av en sakägar-
förteckning skall inte beaktas.
Riksbanken fastställda, vid varje
tid gällande diskontot ökat med
fyra procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter upp-
rättandet av en sakägarförteckning
skall inte beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och inteck-
ningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter varandra,
skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pant-
brevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskri-
vet till borgenären i andra hand.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
12
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §'
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för be-
slutet.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del
de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 80 procent och högst 120
procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra eller tredje stycket.
Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäcknings-
grad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Dröjsmålsränta skall tas ut på
avgifter som inte betalas i rätt tid,
om det inte finns särskilda skäl
mot det. Dröjsmålsränta skall be-
räknas för år enligt en räntefot som
motsvarar det av Riksbanken fast-
ställda, vid vaije tid gällande dis-
kontot med tillägg av åtta procen-
tenheter.
Dröjsmålsränta skall tas ut på
avgifter som inte betalas i rätt tid,
om det inte finns särskilda skäl
mot det. Dröjsmålsränta skall be-
räknas för år enligt en räntefot som
motsvarar det av Riksgäldskonto-
ret fastställda, vid varje tid gällan-
de diskontot med tillägg av åtta
procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för be-
räkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1997:119.
13
Sveriges riksbank anmälde 1988 till Finansdepartementet att banken av-
såg att avskaffa diskontot. Med anledning av detta utarbetades en pro-
memoria inom Finansdepartementet, Diskontot som referensränta (Ds
1989:76). I denna föreslogs att Riksbankens diskonto skulle finnas kvar,
men som referensränta i stället för ett penningpolitiskt instrument.
Promemorian remissbehandlades. En förteckning över remissinstans-
erna finns i bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(dnr Fi88/2141).
Den dåvarande utformningen i 8 kap. regeringsformen av normgiv-
ningsreglema rörande riksdagens myndigheter innebar att ärendet kom att
fördröjas. Handläggningen inom departementet avvaktade den ändring av
grundlagen som kom att träda i kraft den 1 januari 1992 (bet.
1990/9l:KU20,rskr. 1990/91:101, bet. 1991/92:KU2, rskr. 1991/92:3).
I mars 1992 meddelade Riksbanken att den skulle komma att fastställa
diskontot helt på basis av ränteutvecklingen under senaste kvartalet och
att diskontot därmed skulle vara frikopplat från penningpolitiken.
Den 1 januari 1999 trädde lagstiftning i kraft som innebar att Riksban-
kens arbetsuppgifter renodlades (prop. 1997/98:40, bet. 1997/98:KU15,
rskr. 1997/98:147, bet. 1998/99:KU2, rskr. 1998/99:6). Frågan om vem
som skall beräkna diskontot kom därmed att åter bli aktuell och bered-
ningen av detta ärende återupptogs i Regeringskansliet.
I propositionen behandlas också ett ärende som har sitt ursprung i ett
av Internationella valutafonden (IMF) på senare tid framfört önskemål
om att Riksbanken skall delta i finansieringen av den utlåning som admi-
nistreras av IMF till förmån enbart för utvecklingsländerna (s.k. mjuka
lån).
Riksbanken anser att den lagliga grunden för Riksbankens medverkan i
sådan finansiering är oklar. Riksbanken har därför i en skrivelse till rege-
ringen den 25 november 1999 (dnr Fil999/4605) hemställt att regeringen
lämnar ett förslag till riksdagen om ändring i 7 kap. 4 § lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank.
Regeringen har, mot bakgrund av att Riksbanken är den enda berörda
myndigheten, ansett att det inte finns behov av att låta remissbehandla
skrivelsen.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inte inhämtats. Ändringarna i
lagen om Sveriges riksbank berör inte sådana föreskrifter som Lagrådet
skall granska. Flertalet av de övriga lagar som föreslås bli ändrade berör
visserligen ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde men
ändringsförslagen innebär, med ett undantag, endast mindre justeringar.
Undantaget avser förslaget om ändring i lagen om avräkning vid återbe-
talning av skatter och avgifter. Denna ändring innebär dock endast en
justering av räntenivån på belopp som i vissa fall betalas från det allmän-
na till enskilda. Samtliga de föreslagna lagändringar som faller under
Lagrådets granskningsområde är därför av sådan beskaffenhet att Lag-
rådets hörande inte behövs.
Prop. 1999/2000:50
14
Benämningen diskonto kommer från den tid då allmänheten kunde belåna
växlar i Riksbanken. Räntan kallades diskonto. Under efterkrigstiden
utgjorde diskontot den ränta som bankerna betalade för sina krediter i
Riksbanken. Krediter över ett visst belopp gavs dock till en högre ränta,
den s.k. straffräntan. Genom diskontot och straffräntan påverkade Riks-
banken bankernas in- och utlåningsräntor.
Villkoren och formerna för bankernas upplåning i Riksbanken har för-
ändrats under åren. När ränteregleringen avskaffades 1985 försvann det
nära sambandet mellan Riksbankens nyckelräntor och marknadsräntorna.
Diskontot och straffräntan styrde emellertid fortfarande kostnaderna för
bankernas kortfristiga lån i Riksbanken. År 1986 ersattes dock dessa
räntesatser av en räntetrappa. Därmed upphörde diskontot att ha betydel-
se som penningpolitiskt instrument. En förändring av diskontot har där-
efter snarast utgjort en anpassning till rådande ränteläge.
Eftersom åtskilliga lagar och avtal hänvisade till diskontot angavs i den
då nya lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att Riksbanken måste
offentliggöra beslut om ändring av diskontot. År 1988 anmälde Riks-
banken emellertid till Finansdepartementet sin avsikt att avskaffa
diskontot. Av den departementspromemoria som därefter utarbetades -
Diskontot som referensränta, Ds 1989:76 - och av den efterföljande re-
missbehandlingen framgick att det var väl motiverat att avskaffa diskon-
tot som penningpolitiskt instrument. Det kom emellertid även fram att det
förelåg ett behov av en av ett offentligt organ fastställd ränta som rikt-
märke för annan räntesättning i samhället; en referensränta.
En stor del av promemorians överväganden ägnades åt frågan hur en
referensränta skulle bestämmas. Även remissinstanserna lade vikt vid
frågan om beräkningen av referensräntan. Frågan hanterades under våren
1992 utan författningsändring på så sätt att Riksbanken fortsatte att be-
räkna och offentliggöra diskontot men på basis enbart av den senaste
ränteutvecklingen. Riksbanken meddelade att diskontot skulle fastställas
varje kvartal och beräknas som genomsnittet av de under närmast föregå-
ende kalenderkvartal dagligen noterade räntorna för sexmånaders
statsskuldväxlar och femåriga statsobligationer, minskat med två och en
halv procentenheter och avrundat till närmast hel eller halv procentenhet.
Detta motsvarar departementspromemorians förslag.
I promemorian diskuterades även vem som skall beräkna referens-
räntan och hur den skall benämnas. Dessa frågor behandlas i denna pro-
position.
Internationella valutafonden (IMF)
Internationella valutafonden (IMF) bildades - liksom Världsbanken -
som ett resultat av Bretton Woods-avtalet år 1944. Fondens uppgift är att
verka för ett stabilt valutasystem och att ge medlemsländerna temporär
Prop. 1999/2000:50
15
finansiering vid betalningsbalansproblem, förutsatt att det berörda landet
genomför ekonomiska reformer. Därigenom skall länderna kunna korri-
gera sina problem utan att ta till åtgärder som är destruktiva för nationell
eller internationell välfärd. Det övergripande syftet är att främja interna-
tionell handel och tillväxt.
IMF:s roll har förändrats över tiden. Dess primära funktion var till en
början att upprätthålla ett fast växelkurssystem samt att främja ett multi-
lateralt betalningssystem. Fondens verksamhet förändrades gradvis till
följd av flytande växelkurser på 1970-talet (efter Bretton Woods-
systemets kollaps), en växande internationell kreditmarknad, skuldkrisen
på 1980-talet och ett utökat medlemsantal. Ett stort antal medlemmar är
utvecklingsländer. Deras betalningsbalansproblem är av mer bestående
natur och kräver mer strukturella reformer. År 1976 införde IMF en sär-
skild utlåningsform enbart för dessa länder, s.k. mjuk utlåning. Under
1980-talet utvidgades denna utlåningsform.
IMF:s allmänna resurser
IMF:s allmänna resurser kan användas för utlåning till samtliga 182
medlemsländer. Primärt består dessa av medel som medlemsländerna
tillskjutit i form av insatskapital (s.k. ordinarie resurser). Dessa komplet-
teras av särskilda lånearrangemang.
Insatskapital'. Enligt fondens stadga måste varje medlemsland som in-
sats erlägga ett belopp som motsvarar en särskild kvot som bestäms med
hänsyn till bl.a. landets ekonomiska betydelse och storleken av dess utri-
keshandel. Av den totala kvoten är det endast 25 procent som betalas in
till IMF. Det inbetalade beloppet utgör den s.k. reservpositionen och in-
går som en del i Riksbankens valutareserv och är en likvid fordran på
IMF. Resten av kvoten utgörs av medlemslandets valuta.
Särskilda lånearrangemang: Dessa utgörs av kreditlöften (lines of cre-
dit) som IMF vid behov kan ta i anspråk vid hot mot den internationella
monetära stabiliteten. General Arrangements to Borrow (GAB) är ett ar-
rangemang i vilket elva industriländer (den s.k. GlO-gruppen inklusive
Sverige) ingår. New Arrangements to Borrow (NAB) består av 25 med-
lemsländer (däribland Sverige). GAB- och NAB-arrangemangen innebär
ett sammanlagt resursutrymme för IMF på 34 miljarder särskilda drag-
ningsrätter (SDR), motsvarande 385,8 miljarder kronor.
Prop. 1999/2000:50
16
IMF:s låneprogram till låginkomstländer (s.k. mjuk utlåning)
Vid sidan av utlåning från de allmänna resurserna har som nämnts IMF
utvecklat låneformer avsedda enbart för IMF:s fattigaste medlemsländer
(ca 80 länder). Enligt IMF:s stadga skall denna s.k. mjuka utlåning ha
samma syfte som utlåningen från de allmänna resurserna. I övrigt regle-
ras den mjuka utlåningen inte i stadgan. Räntekostnaden för denna utlå-
ning är subventionerad genom särskilda bidrag från de rikare medlems-
länderna. Lånens löptider är långa för att länderna skall komma till rätta
med sina strukturproblem.
Medlen för den mjuka utlåningen förs på särskilda konton som admi-
nistreras av IMF (administrativa konton). Medlen på de administrativa
kontona ingår inte i IMF:s allmänna resurser. Det första steget mot en
särskild låneform för utvecklingsländerna togs år 1976 genom etablering
av Trust Fund. Denna bildades av en del av vinsten när IMF sålde en
tredjedel av sitt guldinnehav. Lån från Trust Fund upphörde år 1981. Ar-
rangemanget följdes år 1986 av Structural Adjustment Facility (SAF),
som finansierades med återbetalningar av lån från Trust Fund. Enhanced
Structural Adjustment Facility (ESAF) bildades år 1987 och finansieras
med särskilda bilaterala lån och gåvor från vissa rikare länder samt åter-
betalningar av lån som lämnats inom ramen för SAF.
IMF har dessutom tillsammans med Världsbanken utvecklat ett gemen-
samt initiativ för skuldlättnad för de fattigaste och mest skuldtyngda
medlemsländerna. Detta s.k. HlPC-initiativ (HIPC - Heavily Indebted
Poor Countries) som etablerades år 1996 innebär att alla typer av långiva-
re, dvs. internationella organisationer samt bilaterala offentliga och pri-
vata långivare, skall bevilja skuldlättnad i en viss omfattning mot att det
aktuella landet genomför vissa ekonomiska reformer. IMF deltar i HIPC-
initiativet med gåvor från eller lån via ESAF.
För att skydda långivarna till huvudstolen inom ESAF finns ett särskilt
reservkonto som är uppbyggt av medel inom ramen för den mjuka utlå-
ningen. Reserven uppgick till ca 2,4 miljarder SDR (27,2 miljarder kro-
nor) i april 1999. Ett land som lånar till huvudstolen inom ESAF, kan
komma överens med IMF om att det vid problem med sin egen betal-
ningsbalans kan få tillbaka medlen.
Den utestående mjuka utlåningen uppgick vid slutet av budgetåret
1998/99 till ca 5,8 miljarder SDR (65,8 miljarder kronor). Motsvarande
siffra för den allmänna utlåningen var drygt 60 miljarder SDR (681 mil-
jarder kronor). Den mjuka utlåningen motsvarade alltså inte mer än drygt
9 procent av lånen från de allmänna resurserna.
Riksbanken och IMF
Riksbankslagens regler om Riksbankens förhållande till IMF infördes i
samband med att lagen trädde i kraft år 1989 och innebar till stora delar
en kodifiering av den ordning som tillämpats. Dessutom överfördes ett
par bestämmelser från den gamla riksbankslagen om kreditgivning till
IMF och om IMF:s system med särskilda dragningsrätter till den nya la-
gen.
Prop. 1999/2000:50
17
De bestämmelser som nu är av intresse återfinns i 7 kap. 4 och 6 §§ Prop. 1999/2000:50
riksbankslagen i dess nuvarande lydelse.
Riksbanken som förbindelseorgan i förhållande till IMF
Enligt 7 kap. 6 § får Riksbanken verka som förbindelseorgan i förhållan-
de till internationella finansorgan som Sverige är medlem i. Bestämmel-
sen grundas på artikel V, sektion 1 i IMF:s stadga enligt vilken ett med-
lemslands finansdepartement, centralbank eller annan likartad finansiell
institution skall fungera som förbindelseorgan mellan IMF och medlems-
landet.
Inför riksdagens beslut år 1950 att ansluta Sverige till IMF föreslog
riksbanksfullmäktige att Riksbanken skulle uppträda som förbindelseor-
gan gentemot IMF. Det föredragande statsrådet uttalade i den proposition
som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1950:89) att han inte hade
någon erinran mot fullmäktiges förslag. Denna uppgift för Riksbanken
kom emellertid inte till uttryck i någon lagbestämmelse. Detta skedde
först i samband med att den nya riksbankslagen infördes (jfr SOU
1986:22 s. 119, 124 och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 68). Enligt orda-
lydelsen får Riksbanken vara förbindelseorgan. Lagtexten utformades så
med tanke på att regeringen och eventuellt annan myndighet också skall
kunna verka som förbindelseorgan.
Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering
Bestämmelserna om Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering finns
numera i 7 kap. 4 § riksbankslagen.
Enligt första stycket får Riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit
till bl. a. IMF. En motsvarighet till den bestämmelsen infördes i den
gamla riksbankslagen (15 §) i samband med att riksdagen år 1962 be-
myndigade Riksbanken att biträda GAB-arrangemanget. Syftet med den
äldre regeln var att generellt bemyndiga Riksbanken att träda in som part
i de kreditavtal som ingicks inom GAB-arrangemangets ram (jfr
SOU 1986:22 s. 119). När bestämmelsen fördes över till den nya riks-
bankslagen begränsades Riksbankens behörighet på så sätt att kreditgiv-
ningen måste ha ett valutapolitiskt syfte (jfr SOU 1986:22 s. 252 och
prop. 1986/87:143 s. 67).
I andra stycket sägs bl. a. att Riksbanken efter medgivande av riksdagen
i valutapolitiskt syfte får sluta avtal om långsiktiga internationella låne-
åtaganden. Bestämmelsen infördes samtidigt som den nya riksbankslagen
och avsåg främst det tidigare nämnda GAB-avtalet från år 1962. Enligt
förarbetena borde riksdagen ge sitt godkännande eftersom det rörde sig
om betydande åtaganden (jfr SOU 1986:22 s. 119, 123 ff. samt
prop. 1986/87:143 s. 67). Sveriges anslutning till NAB-arrangemanget
skedde med stöd av den bestämmelsen.
Enligt paragrafens tredje stycke får Riksbanken tillskjuta insatskapital
i IMF efter medgivande av riksdagen. Bestämmelsen, som infördes i
samband med den nya riksbankslagen, är en kodifiering av den ordning
18
som dittills hade tillämpats. I förarbetena till riksbankslagen uttalades att Prop. 1999/2000:50
tillskott av insatskapital inte kunde betecknas som en normal central-
banksuppgift och att ett medgivande, som hittills, borde ges av riksdagen
i varje särskilt fall. Det sades också att tillskott av insatskapital inte kun-
de anses vara en uppgift av valutapolitisk art (jfr SOU 1986:22 s. 124 f
och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 67).
19
Prop. 1999/2000:50
Regeringens förslag: Det skall inte åligga Riksbanken att bestäm-
ma och offentliggöra beslut om diskontoförändringar. Dessa uppgifter
skall i stället tillkomma Riksgäldskontoret.
Promemorians förslag innebär att diskontot även i fortsättningen skall
offentliggöras av Riksbanken.
Remissinstanserna: Två remissinstanser har yttrat sig i frågan. Riks-
banken tillstyrker promemorians förslag. Riksgäldskontoret uppger att
beräkningen och publiceringen av diskontot kan göras av Riksgälds-
kontoret.
Skälen för regeringens förslag: Riksbanken avsåg redan år 1988 att
avskaffa diskontot. Det fyllde inte längre någon funktion inom bankens
verksamhetsområde utan var snarare en belastning i verksamheten på så
sätt att det alltid förelåg en viss risk, särskilt i internationella samman-
hang, att en diskontoförändring uppfattades som en penningpolitisk styr-
signal. I sitt remissvar på den departementspromemoria som upprättades
med anledning av Riksbankens deklarerade avsikt att avskaffa diskontot
uppgav Riksbanken emellertid att risken för missförstånd i allt väsentligt
torde bli eliminerad genom den i departementspromemorian föreslagna
utformningen av beräkningsregeln. Riksbanken lade därvid särskild vikt
vid att diskontoförändringama skulle företas vid i förväg angivna, inte
alltför frekventa, tidpunkter. Banken godtog därför att även fortsättnings-
vis beräkna diskontot och meddelade att diskontot skulle bestämmas på
visst närmare angivet sätt, vilket var i enlighet med departementsprome-
morians förslag. Som angetts ovan vid redovisningen av ärendets bak-
grund innebär departementspromemorians förslag att diskontot skall fast-
ställas vid varje kvartal och beräknas som genomsnittet av de under de
senaste tre månaderna dagligen noterade räntorna för dels sexmånaders
statsskuldväxlar, dels femåriga statsobligationer, minskat med två och en
halv procentenheter och avrundat till närmast hel eller halv procentenhet.
Sedan 1992 har diskontot alltså beräknats på detta sätt.
Det förhållande att diskontot, trots att det inte längre fyller någon pen-
ningpolitisk roll, fortfarande skulle kunna uppfattas som en penningpoli-
tisk signal kvarstår emellertid. Beräkningen och offentliggörandet av dis-
kontot passar därför mindre väl in i Riksbankens verksamhet. Detta
framträder än tydligare sedan den 1 januari 1999, då det genom lagstift-
ning klargjordes att penningpolitik är Riksbankens huvudsakliga uppgift
och bankens arbetsuppgifter renodlades i enlighet därmed.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian uppgav Riks-
gäldskontoret att det, på grund av de åligganden kontoret redan hade,
besatt nödvändig kunskap för att beräkna diskontot. Riksgäldskontoret
anförde vidare att en överflyttning av uppgiften från Riksbanken till
Riksgäldskontoret borde övervägas. Riksgäldskontoret var alltså villigt
att ta på sig uppgiften.
20
Statslåneräntan och den lägsta räntesats som skall gälla för ungdoms-
bosparandet fastställs av Riksgäldskontoret. Dessutom skall kontoret bi-
träda Boverket vid fastställandet av subventionsräntan. Uppgiften att fast-
ställa diskontot har ett mer naturligt samband med Riksgäldskontorets
arbetsuppgifter än med Riksbankens. Regeringen föreslår därför att upp-
giften att fastställa diskontot flyttas över till Riksgäldskontoret. Risken
för att en diskontoändring uppfattas som en penningpolitisk styrsignal
blir på så sätt ännu mindre än i dag.
Departementspromemorians förslag att låta Riksbanken fortsätta att an-
svara för publicering av diskontoförändringar hade sin grund i att konti-
nuiteten i diskontots roll som referensränta bedömdes ha ett egenvärde.
Det bedömdes bli svårt att hitta en räntebenämning som, utan att förlora
den unika prägel som diskontot har, skulle kunna ersätta diskontot. Det
antogs även att ett betydande antal lagändringar skulle krävas. Promemo-
rian utgick därvid från att diskontot helt skulle försvinna och ersättas av
någon annan referensränta.
Den lösning som regeringen nu föreslår innebär dock en enklare för-
ändring än den som diskuterades i promemorian. Regeringens förslag
innebär att benämningen diskonto inte ändras. Det finns starka skäl, inte
minst hänsynen till konsumentintresset, att behålla ett så välkänt och in-
arbetat begrepp som diskontot. Det är lätt att känna igen och har en offi-
ciell, allmängiltig prägel. Det är svårt att finna en ny benämning med den
särprägel som är önskvärd.
Under senare år har statslåneräntan kommit att bli allt mer känd av
allmänheten som referensränta. Statslåneräntan har emellertid den stora
nackdelen att den fastställs en gång per vecka. Den är därmed mindre
lämplig att tillämpa på avtal där konsumenter är inblandade eftersom det
kan vara svårt för den enskilde att räkna ut vilken ränta man har rätt till
eller är skyldig.
Vidare gör regeringen den bedömningen att beräkningsmetoden för
diskontot för närvarande inte bör ändras. Som framgår av redogörelsen
för ärendets bakgrund är den ändring av beräkningsmetoden som diskute-
rades i promemorian redan genomförd, sedan Riksbanken år 1992 börja-
de fastställa diskontot på basis av den senaste ränteutvecklingen. En
översyn av den i dag tillämpade beräkningsmetoden kan dock komma att
ske i ett annat sammanhang.
Hänvisningar till diskontot finns inte endast i författningar utan också i
många avtal, t.ex. i bestämmelser om dröjsmålsränta. Enligt regeringens
bedömning innebär den föreslagna ändringen emellertid inte att dessa
avtal påverkas på något sätt. Termen diskonto behålls och beräkningen av
nivån på diskontot skall fortsätta att ske enligt den metod som Riksban-
ken tillämpar i dag. Att Riksgäldskontoret övertar uppgiften att fastställa
och offentliggöra beslut om diskontoförändringar från Riksbanken har
inte några konsekvenser för avtal och andra liknande rättsliga instrument.
Diskontots fastställande och offentliggörande regleras i författning en-
dast av bestämmelsen i 6 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank. Denna bör upphävas och ersättas med bestämmelser i förordnings-
form om att Riksgäldskontoret skall fastställa och offentliggöra diskontot
enligt närmare angivna riktlinjer för beräkningsmetoden.
Prop. 1999/2000:50
21
Prop. 1999/2000:50
Regeringens förslag: Ränta pä för mycket avräknad statlig fordran
skall utgå enligt räntebestämmelse i skattebetalningslagen (1997:483).
Skälen för regeringens förslag: Av lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter framgår att om någon har rätt till
återbetalning eller annan utbetalning på grund av bestämmelse i ett antal
skatteförfattningar skall i de flesta fall en eventuell fordran som det all-
männa har mot denna person avräknas från det belopp som skall återbe-
talas. Om för mycket avräknas, skall rättelse och utbetalning ske av det
felaktigt avräknade beloppet. På denna utbetalning skall enligt 10 § ränta
utgå med det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot.
Till följd av den lagändring som föreslås i föregående avsnitt kommer
Riksgäldskontoret överta uppgiften att meddela diskontot. Bestämmelsen
i 10 § lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter måste
därmed ändras.
För att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatteområdet anser rege-
ringen dock att kopplingen till diskontot bör upphöra och att ränteberäk-
ningen i stället knytas till räntebestämmelserna i skattebetalningslagen
(1997:483). Enligt den lagen gäller att en skattskyldig tillgodoförs ränta
motsvarande 45 procent av den s.k. basräntan, dvs. den räntesats som
gäller för sexmånaders statsskuldväxlar fastställd till helt procenttal (19
kap. 3 och 14 §§ skattebetalningslagen). Historiskt sett har 45 procent av
basräntan varit en lägre räntesats än diskontot. För närvarande är dock
skillnaden försumbar.
Regeringens förslag: Hänvisning till det av Riksbanken fastställda
diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret fast-
ställda diskontot i
-jordabalken,
- räntelagen (1975:635),
- lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag,
- lagen (1984:649) om företagshypotek,
- lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,
- sjölagen (1994:1009),
- lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Skälen för regeringens förslag: I ett antal författningar förekommer
hänvisningar till det av Riksbanken fastställda diskontot. Till följd av den
lagändring som föreslås i avsnitt 5.1 kommer Riksbanken inte längre att
meddela något diskonto. Regeringen avser att i förordning ge Riksgälds-
kontoret i uppgift att fastställa och offentliggöra diskontot. Därför före-
slår regeringen att hänvisningarna i lag till det av Riksbanken fastställda
diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret fastställda
diskontot.
22
Prop. 1999/2000:50
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 7 kap. 4 § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank ändras så att Riksbanken får delta i finansiering
inom ramen för IMF:s verksamhet.
Riksdagen skall lämna sitt medgivande beträffande de engagemang
som inte har något valutapolitiskt syfte. Något medgivande behövs
dock inte om det finns särskilda skäl.
Riksbankens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: IMF har svårigheter att finna finansi-
ering för den s.k. mjuka utlåningen, dvs. utlåning till de fattigaste och
mest skuldtyngda utvecklingsländerna. IMF försöker därför inom ramen
för fondens stadga arrangera olika finansieringslösningar. De arrange-
mang som hittills varit aktuella förutsätter godkännande eller någon form
av medverkan från berörda medlemsländer. I det följande ges exempel på
sådana arrangemang.
I december 1998 beviljades Brasilien ett lån från IMF på 13 miljarder
SDR (147,5 miljarder kronor). Lånet var delvis finansierat genom ett
NAB-arrangemang. IMF föreslog att en del av ränteintäkterna från lånet
skulle användas för att finansiera den mjuka utlåningen. Den aktuella
delen av ränteintäkterna var ursprungligen avsedd för IMF:s allmänna
reserver, vilka skyddar fondens ordinarie resurser, dvs. insatskapital från
centralbankerna. En sådan överföring av ränteintäkterna till den mjuka
utlåningen förutsatte att de bakomliggande kreditgivarna - bland andra
Riksbanken - var eniga och medgav överföringen. I likhet med övriga
kreditgivare medgav Riksbanken överföringen. Riksbankens valutareserv
påverkades inte härav.
Ett annat fall innebär att ett särskilt reservkonto skall användas för den
mjuka utlåningen. Det aktuella kontot, the Special Contingent Account-2
(SCA-2), skall skydda IMF mot eventuella förluster för särskilt riskfylld
utlåning av de allmänna resurserna till en begränsad grupp utvecklings-
länder. SCA-2 har byggts upp genom högre avgifter än de ordinarie för
låntagarländema och lägre intäkter än de normala för långivarländema.
Kontot, som omfattar 1 miljard SDR (11,3 miljarder kronor), behövs inte
längre. Då kontot upplöses får varje land avgöra om det vill ha tillbaka
sin andel eller låna ut medlen till IMF:s mjuka utlåning. Riksbankens
andel utgör ca 10,6 miljoner SDR (120 miljoner kronor).
Det är sannolikt att liknande arrangemang i framtiden kommer att initi-
eras av IMF. Frågan är vilken legal grund det finns enligt svensk rätt för
Riksbankens medverkan i sådana finansieringslösningar som nu beskri-
vits. Den frågan får bedömas i första hand med utgångspunkt i 7 kap. 4 §
första stycket riksbankslagen. Enligt den bestämmelsen får Riksbanken i
valutapolitiskt syfte bevilja kredit till bl.a. IMF. Det är av två skäl oklart
om den bestämmelsen är tillämplig på de nu aktuella arrangemangen.
För det första är det tveksamt om kravet på valutapolitiskt syfte är
uppfyllt. Den mjuka utlåningen går ju till utvecklingsländer där rubb-
ningar i betalningsbalansen och strukturproblem normalt sett inte är nå-
got hot mot den internationella monetära stabiliteten. Det kan därför häv-
23
das att finansiering av mjuk utlåning inte är en åtgärd av valutapolitisk
art.
För det andra kan finansieringslösningarna innebära att medlemslän-
derna medverkar i annan form än genom kreditgivning. Ett exempel på
sådana engagemang är det tidigare nämnda fallet om överföring av rän-
teintäkter till IMF:s mjuka utlåning.
Det sagda betyder att det är tveksamt om riksbankslagen ger stöd för
Riksbankens medverkan i sådana arrangemang som nu är aktuella.
Det återstår då att bedöma om regeringsformens bestämmelser om in-
ternationella överenskommelser (10 kap. regeringsformen) i stället bör
tillämpas. De bestämmelserna innebär i huvudsak att regeringen, i vissa
fall efter riksdagens godkännande, ingår internationella överenskommel-
ser eller gör ett internationellt åtagande för Sverige. Ett godkännande från
riksdagen bör krävas t.ex. om en överenskommelse eller ett åtagande in-
nebär ett förfogande över valutareserven (jfr 9 kap. 8 § och 10 kap. 2 §
regeringsformen). Regeringen kan också uppdra åt en förvaltningsmyn-
dighet att ingå en internationell överenskommelse eller göra ett interna-
tionellt åtagande när riksdagens (eller utrikesnämndens) medverkan inte
behövs.
Enligt Riksbankens mening passar regeringsformens bestämmelser om
internationella överenskommelser mindre väl för medverkan i sådana
arrangemang som nu är aktuella. Regeringen delar denna bedömning.
Enligt IMF:s stadga skall alla medlemmar kunna låna från IMF. För att
utvecklingsländer även i praktiken skall ha denna möjlighet, bör det fin-
nas tillgång till utlåning på mjuka villkor. Sverige stöder IMF:s mjuka
utlåning. Den mjuka utlåningen har begränsad omfattning i förhållande
till IMF:s hela utlånings verksamhet. Det är därför naturligt att Riksban-
ken får möjlighet att finansiera även fondens mjuka utlåning och därmed
ge sitt stöd till hela fondens verksamhet.
Regeringen instämmer med Riksbanken och anser mot denna bakgrund
att riksbankslagen bör ändras på så sätt att det blir klart att Riksbanken
har lagligt utrymme att medverka i sådana finansieringslösningar. För att
åstadkomma detta bör 7 kap. 4 § riksbankslagen ändras så att finansiering
av IMF:s verksamhet kan ske i även andra former än genom kreditgiv-
ning och utan att det föreligger något valutapolitiskt syfte.
Den nya bestämmelsen bör, i linje med de nuvarande reglerna i 7 kap.
4 § riksbankslagen, ge Riksbanken en möjlighet men ingen skyldighet att
medverka i finansiering inom ramen för IMF:s verksamhet. De transak-
tioner som aktualiserat detta ärende har typiskt sett inte något valutapoli-
tiskt syfte. En medverkan från Riksbankens sida ligger därför utanför en
centralbanks egentliga uppgifter. Riksbanken måste i varje enskilt fall
bedöma om det är lämpligt att delta i finansiering av IMF:s verksamhet.
Riksbankens engagemang måste naturligtvis hela tiden vara förenligt
med en ansvarsfull förvaltning av valutareserven. En förutsättning för
Riksbankens engagemang i den mjuka utlåningen bör också vara att Sve-
riges andel vid vaije tillfälle vilar på en rimlig bördefördelning mellan de
rikare medlemsländerna i IMF. Dessutom bör, i enlighet med de nuva-
rande bestämmelserna, riksdagen som huvudregel lämna sitt medgivande
beträffande de engagemang som inte har något valutapolitiskt syfte.
Prop. 1999/2000:50
24
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2000. För att klar-
göra att ränta som avser tid före ikraftträdandet av lagändringarna även
fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i det diskonto som
Riksbanken fastställde för den aktuella tidpunkten, bör en övergångsbe-
stämmelse införas i berörda lagar.
Prop. 1999/2000:50
25
Prop. 1999/2000:50
Överflyttandet av bestämningen och offentliggörandet av diskontot från
Riksbanken till Riksgäldskontoret kommer inte att medföra några kost-
nader.
Riksbankens medverkan i finansiering inom ramen för IMF:s verksam-
het bedöms inte få några kostnadsmässiga effekter.
26
Prop. 1999/2000:50
6 kap. 4 §
Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.1, innebär att Riksbanken inte läng-
re har någon skyldighet att publicera beslut om diskontoförändringar.
Detta medför samtidigt att Riksbanken över huvud taget inte skall fatta
beslut som rör diskontot.
7 kap. 4 §
De föreslagna ändringarna, som behandlas i avsnitt 5.4, innebär att den
nuvarande bestämmelsen i första stycket om kreditgivning till IMF flyttas
till ett nytt fjärde stycke. Den föreslagna nya bestämmelsen omfattar inte
bara kreditgivning utan även andra finansieringsformer, utom långsiktiga
internationella låneåtaganden (som t.ex. GAB och NAB) och tillskott av
insatskapital, vilka regleras i andra respektive tredje styckena (se vidare
härom i avsnitt 4.2).
Förslaget innebär att Riksbanken kan underlåta att inhämta riksdagens
medgivande vid finansieringsåtgärder som inte är av valutapolitisk art
under förutsättning att det finns särskilda skäl. Exempel på sådana skäl
kan vara att riksdagens medgivande inte hinner inhämtas innan en trans-
aktion för den mjuka utlåningen skall genomföras. Ett annat exempel bör
vara att det aktuella engagemanget är så obetydligt att det framstår som
obehövligt att vända sig till riksdagen.
10 §
Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.2, innebär att ränta på belopp som
skall betalas tillbaka skall beräknas på samma sätt som intäktsränta enligt
skattebetalningslagen, dvs. efter en räntesats som motsvarar 45 procent
av basräntan.
Ändringarna i de övriga lagar som omfattas av förslaget består i att ordet
Riksbanken byts ut mot Riksgäldskontoret. Frågan behandlas i avsnitt
5.3.
27
Prop. 1999/2000:50
Bilaga 1
Bankinspektionen, Försäkringsinspektionen, Kommerskollegium, Kon-
sumentverket, Statens industriverk, Riksskatteverket, Riksrevisions-
verket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg,
fullmäktige i Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret, Svenska bank-
föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Sveriges
Föreningsbankers Förbund, Föreningsbankemas bank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlare-
föreningen, Föreningen svenska penningmarknadsmäklama, Närings-
frihetsombudsmannen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bank-
mannaförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Småföretagens Riks-
organisation, Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk In-
dustriförening, Svenska kommunförbundet, Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska handelskammar-
förbundet, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Reviso-
rer, Svenska revisorssamfundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Ko-
operativa förbundet, HSB:s Riksförbund ekonomisk förening, Allmänna
pensionsfonden - första-tredje fondstyrelserna, Lantbrukarnas riksför-
bund, länstyrelsen i Kopparbergs län, länstyrelsen i Östergötlands län,
Föreningen Sveriges Kronofogdar, Lantmäteriverket, Stockholms Han-
delskammare och Sydsvenska Handelskammaren.
28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Freivalds, Thalén, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
Prop. 1999/2000:50
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:50 Ansvaret för fastställande
av diskontot m.m.
29
Eländers Gotab 59757, Stockholm 2000