Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 januari 2000
Göran Persson
Lars-Erik Lövdén
(F inansdepartementet)
Prop.
1999/2000:40
I propositionen framläggs förslag som avser att genomföra EG-
bestämmelser om s.k. obeställd reklam som finns dels i direktivet
97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet
inom telekommunikationsområdet, dels i direktivet 97/7/EG om konsu-
mentskydd vid distansavtal. Genom ändringar i marknadsföringslagen
föreslås att reklam skall få sändas via telefax och helautomatiska
uppringningsanordningar bara om konsumenten har gett sitt medgivande
på förhand. Andra marknadsföringsmetoder får användas om inte
konsumenten tydligt motsatt sig att metoden används.
I lagrådsremissen föreslås också att marknadsföringslagen skall
kompletteras med uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam.
Genom tillägget genomförs i svensk rätt direktivet 97/55/EG om ändring
av direktivet 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar
jämförande reklam.
Vidare föreslås att EG-direktivet 98/6/EG om konsumentskydd i
samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter genom-
förs genom vissa ändringar och förtydliganden i prisinformationslagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 40
Prop. 1999/2000:40
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)...........................................................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)...........................................................................8
3 Ärendet och dess beredning............................................................10
4 Obeställd reklam..............................................................................11
4.1 Personuppgiftslagen..........................................................11
4.2 Marknadsföringslagen......................................................12
4.3 Att avböja direktreklam....................................................13
4.4 Genomförandet av direktiven...........................................14
4.4.1 Teledataskyddsdirektivet................................14
4.4.2 Distansavtalsdirektivet....................................15
4.5 Spärregisters funktion.......................................................17
4.6 Överväganden och förslag................................................18
5 Jämförande reklam..........................................................................23
5.1 Bakgrund...........................................................................23
5.2 Direktivet om j ämförande reklam.....................................24
5.3 Nordiska förhållanden.......................................................25
5.4 Genomförandet i svensk lagstiftning................................26
6 Aggressiva marknadsföringsmetoder..............................................30
7 Ändringar i prisinformationslagen..................................................32
8 Tillsyn och sanktioner.....................................................................37
9 Ekonomiska konsekvenser...................................... 39
10 F örfattningskommentar...................................................................40
10.1 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450).........................................................................40
10.2 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).........................................................................42
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser..........................................43
Bilaga 2 Sammanfattning av promemoriorna Ändringar i
marknadsföringslagen, Ds 1999:35 och Ändringar i
prisinformationslagen, Ds 1999:40.......................................44
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................46
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................50
Bilaga 5 Teledataskyddsdirektivet.......................................................56
Bilaga 6 Distansavtalsdirektivet..........................................................70
Bilaga 7 Direktivet om jämförande reklam.........................................85
Bilaga 8 Direktivet om vilseledande reklam........................................94
Bilaga 9 Prisinformationsdirektivet...................................................100
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000.... 108
Rättsdatablad.........................................................................................109
Prop. 1999/2000:40
Prop. 1999/2000:40
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Prop. 1999/2000:40
Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1995:450)
dels att 29 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a och 13 a §§,
samt närmast före 8 a och 13 a §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Jämförande reklam
8a§
En näringsidkare får i sin
reklam direkt eller indirekt peka
ut en annan näringsidkare eller
dennes produkter, bara om
jämförelsen
1. inte är vilseledande,
2. avser produkter som svarar
mot samma behov eller är avsedda
för samma ändamål,
3. på ett objektivt sätt avser
väsentliga, relevanta, kontroller-
bara och utmärkande egenskaper
hos produkterna,
4. inte medför förväxling mellan
näringsidkaren och en annan
näringsidkare eller mellan deras
produkter, varumärken, firmor
eller andra kännetecken,
5. inte misskrediterar eller är
nedsättande för en annan närings-
idkares verksamhet, förhållanden,
produkter, varumärken, firma eller
andra kännetecken,
6. i fråga om varor med
ursprungsbeteckning alltid avser
varor med samma beteckning,
7. inte drar otillbörlig fördel av
en annan näringsidkares varu-
märkes, firmas eller andra känne-
teckens renommé eller varas
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har med-
delats med stöd av 14 eller 15 §
eller mot en föreskrift i 5-13 §§,
skall ersätta den skada som
därigenom uppkommer för en
konsument eller någon annan
näringsidkare.
ursprungsbeteckning, och
8. inte framställer en produkt
som en imitation eller kopia av en
produkt som har ett skyddat
varumärke eller firma.
Vid en jämförelse som avser ett
särskilt erbjudande skall det på ett
klart och entydigt sätt framgå när
erbjudandet upphör att gälla eller,
om det särskilda erbjudandet är
beroende av tillgången på
produkten, de begränsningar som
då gäller för det. Om det särskilda
erbjudandet ännu inte har börjat
gälla, skall det klart och entydigt
också framgå när specialpriset
eller de andra särskilda villkoren
börjar gälla.
Obeställd reklam
13a§
En näringsidkare får vid mark-
nadsföring till en fysisk person
använda telefax eller sådana upp-
ringnings automater eller andra
liknande automatiska system för
individuell kommunikation som
inte betjänas av någon enskild,
bara om den fysiska personen har
samtyckt till det på förhand.
Näringsidkaren får använda
andra metoder för individuell
kommunikation på distans om inte
den fysiska personen tydligt
motsatt sig att metoden används.
§
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har med-
delats med stöd av 14 eller 15 §
eller mot en föreskrift i 5-13a §§,
skall ersätta den skada som
därigenom uppkommer för en
konsument eller någon annan
näringsidkare.
Prop. 1999/2000:40
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn tas även Prop. 1999/2000:40
till omständigheter av annan än ekonomisk art.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
Prop. 1999/2000:40
Härigenom föreskrivs att 4-7 samt 9 och 10 §§ prisinformationslagen
(1991:601) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknadsför
bestämda varor eller tjänster.
Första stycket gäller dock inte, Första stycket gäller dock inte
om särskilda omständigheter vid försäljningpå auktion.
hindrar att prisinformation lämnas.
5§
Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Priset skall
anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på
något annat likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärde-
skatt. Om det kan tillkomma
avgifter och andra kostnader skall
detta anges särskilt.
Priset för en vara skall anges per
förpackning eller någon annan
jämförlig enhet av varan.
För varor som tillhandahålls i
varierande kvantiteter, skall priset
avse den mängd eller måttenhet
som varan vanligen utbjuds i.
Priset skall inbegripa mer-
värdesskatt och andra skatter. Om
det kan tillkomma avgifter och
andra kostnader skall detta anges
särskilt.
§
Priset för en vara skall anges
dels per förpackning eller annan
enhet i vilken varan utbjuds till
försäljning (försäljningspris), dels
per kilogram, liter, meter eller
annat vanligen använt mått för
varan (jämförpris).
Endast försäljningspriset
behöver anges om det på grund av
varans karaktär eller ändamål kan
antas att en angivelse av
jämförpris skulle sakna betydelse
eller om en sådan angivelse skulle
kunna skapa förvirring.
Endast jämförpriset behöver
anges för en vara som inte är
färdigpackad och som mäts upp i
kundens närvaro.
7§
Uppgift om pris per måttenhet Regeringen eller den myndighet
(jämförpris) skall dessutom lämnas som regeringen bestämmer får
för sådana varuslag som det finns
särskilda beräkningsgrunder för.
Särskilda beräkningsgrunder får
fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.
meddela närmare föreskrifter om
skyldigheten att ange jämförpris
och de beräkningsgrunder som
därvid skall tillämpas.
Prop. 1999/2000:40
Priset och jämforpriset skall
anges så att det framgår klart för
konsumenten vilken vara eller
tjänst som informationen avser.
9§
Priset skall anges så att det
framgår klart för konsumenten
vilken vara eller tjänst som
informationen avser.
När en bestämd vara utbjuds i en
försäljningslokal, i ett skyltfönster
eller skyltskåp eller i omedelbar
anslutning till sälj stället, skall
priset för varan och jämförpriset
anges
1. på varan eller dess förpack-
ning, eller
2. i varans omedelbara närhet,
på en hyllkantsetikett eller skylt, så
att risk inte föreligger för för-
växling med pris på andra varor.
Om det finns praktiska hinder
mot att priset och jämförpriset
anges enligt första stycket 1 eller
2, får det anges i en prislista,
prisfrågeterminal eller liknande.
10 §
När en bestämd vara utbjuds i en
försäljningslokal, i ett skyltfönster
eller skyltskåp eller i omedelbar
anslutning till säljstället, skall
priset för varan anges
1. på varan eller dess förpack-
ning, eller
2. i varans omedelbara närhet,
på en hyllkantsetikett eller skylt, så
att risk inte föreligger för för-
växling med pris på andra varor.
Om det finns praktiska hinder
mot att priset anges enligt första
stycket 1 eller 2, får det anges i en
prislista, prisfrågeterminal eller
liknande.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
Prop. 1999/2000:40
I propositionen behandlas dels frågor om ändringar i marknads-
föringslagen (1995:450) avseende obeställd reklam, jämförande reklam
och aggressiv marknadsföring, dels frågor om ändringar i pris-
informationslagen (1991:601). Ändringarna syftar i huvudsak till att
genomföra EG-direktiv.
Inom Finansdepartementet har upprättats två promemorior, Ändringar i
marknadsföringslagen (1995:450), Ds 1999:35, och Ändringar i pris-
informationslagen (1991:601), Ds 1999:40. Promemoriorna har remiss-
behandlats. I bilaga 1 finns förteckningar över de remissinstanser som
har yttrat sig. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet
(dnr Fi 1999/2485 och 1999/2480). I bilaga 2 finns en sammanfattning av
promemoriorna.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 december 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 4. Regeringen återkommer i berörda avsnitt till Lagrådets
synpunkter. Regeringen har följt Lagrådets förslag.
10
Prop. 1999/2000:40
Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs
vidare till mottagaren utan att denne varit aktiv för att fa reklamen eller
utan att denne genom sitt tidigare uppträdande far anses ha visat något
intresse för att fa reklamen. Obeställd reklam ger upphov till ett antal
frågor som bl. a. berör den enskildes integritet.
Den som vill rikta direkt marknadsföring och direktreklam till enskilda
personer har alltid att göra med personuppgifter. Bestämmelser som
reglerar frågor om integritetsskydd och behandling av personuppgifter
finns huvudsakligen i personuppgiftslagen (1998:204). Lagen, som
trädde i kraft den 24 oktober 1998, har som syfte att skydda människor
mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av
personuppgifter. Med personuppgifter avses all slags information som
direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet.
Personuppgiftslagen innehåller bestämmelser om bl.a. grundläggande
krav på behandling av personuppgifter och när behandling av person-
uppgifter är tillåten. Lagen genomför i svensk rätt Europaparlamentets
och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
sådana uppgifter.
Personuppgifter far behandlas endast om den registrerade har lämnat
sitt samtycke till behandlingen (10 §). Lagens definition av samtycke
enligt 3 § innebär att samtycket måste vara en otvetydig viljeyttring som
är frivillig, gjord särskilt och lämnad efter det att information om
behandlingen getts. Lagen medger dock avsteg från kravet på samtycke i
vissa fall. Ett sådant undantag gäller när behandlingen av personuppgifter
är nödvändig för att ett ändamål skall kunna tillgodoses som rör ett
berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan
tredje man till vilken personuppgifterna lämnas ut, om detta intresse
väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den
personliga integriteten (10 § f). Om behandling av personuppgifter för
ändamål som rör direktmarknadsföring tillåts efter en sådan intresse-
avvägning som görs enligt 10 § f, far uppgifterna också användas för
detta ändamål.
Enligt 11 § far personuppgifter inte behandlas för ändamål som rör
direkt marknadsföring, om den registrerade hos den personuppgifts-
ansvarige skriftligen har anmält att han eller hon motsätter sig sådan
behandling. Om marknadsföringen sker via vanlig post, elektronisk post,
telefon eller telefax saknar betydelse. Marknadsföring i såväl
kommersiellt som ideellt syfte omfattas. Bestämmelsen i 11 § är
självständig i förhållande till 10 § f. Den ger den enskilde rätt att när som
helst avböja personuppgiftsbehandling för detta ändamål genom en
11
skriftlig viljeförklaring. Det gäller även om den enskilde tidigare
samtyckt till behandlingen. Det finns däremot inte någon generell rätt för
den registrerade att bli tillfrågad innan hans eller hennes personuppgifter
lämnas ut eller används för ändamål som rör direkt marknadsföring
(prop. 1997/98:44 s. 67). Lagstiftningen tar sikte på att skydda den
personliga integriteten mot kränkningar som kan uppkomma vid
behandling av personuppgifter för t.ex. direktmarknadsföringsändamål.
I fråga om obeställd reklam kan en integritetskränkning sägas bestå av
två intimt förknippade led som var för sig kan ses som en integritets-
kränkande handling. Först behandlas själva personuppgiften på något
eller några av alla de tänkbara sätt som kännetecknar begreppet
behandling enligt personuppgiftslagen. Behandling i strid mot lagen kan
orsaka kränkning av den personliga integriteten. Därefter används
personuppgiften vid direktmarknadsföring i form av t.ex. telefon-
försäljning. Själva telefonpåringningen kan då uppfattas som en
inskränkning av möjligheterna till ett ostört privatliv.
Personuppgiftslagen innehåller bestämmelser om tillsyn och sank-
tioner. Bl.a. finns en bestämmelse om skadestånd (48 §), enligt vilken
den personuppgiftsansvarige är skyldig att ersätta den registrerade för
skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av
personuppgifter i strid mot lagen har orsakat.
Marknadsföringslagen (1995:450) är tillämplig på all marknadsföring
som helt eller delvis är inriktad på den svenska marknaden. Lagen
omfattar endast sådan marknadsföring som sker i näringsverksamhet.
Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i närings-
verksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till
produkter, oavsett i vilket medium eller i vilken form marknadsföringen
uppträder. Marknadsföring i ideellt syfte omfattas inte av lagen. Med
produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter. Marknadsföring skall stämma överens med god
marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter
och näringsidkare.
Med god marknadsföringssed avses normer som syftar till att skydda
konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Det är fråga om
både rättsliga regler och andra förhållningskrav. Regler om god affärssed
som syftar till att skydda mot osund marknadsföring är en viktig
normgrupp. Hit hör bl.a. Internationella Handelskammarens grundregler
för reklam. Vidare är Marknadsdomstolens praxis en annan viktig
normkälla för vad som är god marknadsföringssed. En betydelsefull
princip som domstolen slagit fast är den s.k. lagstridighetsprincipen. Den
innebär att en marknadsföringsåtgärd är oförenlig med kraven på god
affärssed och därmed otillbörlig, om den strider mot annan lagstiftning,
t.ex. personuppgiftslagen.
All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt
framgår att det är fråga om marknadsföring, vilket innebär ett krav på
reklamidentifiering. Det innebär att det redan vid en flyktig kontakt skall
Prop. 1999/2000:40
12
vara möjligt att utan tvekan skilja reklammeddelanden från övrig Prop. 1999/2000:40
information. Det anses vara ett väsentligt konsumentintresse att reklam
inte ger intryck av att vara information fri från kommersiella syften utan
öppet framträder som det partsbudskap det är. Brister i reklamens
identifierbarhet medför som regel ett vilseledande om budskapets
karaktär. Det skall också tydligt framgå vem som svarar för mark-
nadsföringen, och läsaren bör genast kunna fastställa vem marknads-
föraren är.
Marknadsföringslagen saknar bestämmelser som särskilt avser direkt-
reklam. Enligt ett avgörande av Marknadsdomstolen far direktreklam inte
sändas till barn under 16 år (MD 1983:16).
Inom området för direktreklam finns den av näringslivet etablerade
Nämnden för direktmarknadsföring, som bl.a. har till syfte att följa
direktmarknadsföringens utveckling, påtala oacceptabla former av
direktmarknadsföring och bidra till normbildning för framtida
marknadsåtgärder. Nämnden prövar ärenden som anmäls dit och
meddelar beslut eller yttranden.
Internationella Handelskammaren har utfärdat regler för direkt-
marknadsföring, som omfattar direktreklam samt marknadsföring genom
andra kommunikationsåtgärder som inbegriper telekommunikation. Som
grundläggande princip gäller att all direktmarknadsföring skall vara
förenlig med gällande rätt och med vad som allmänt uppfattas som god
affärssed inom näringslivet. Handelskammaren har också utfärdat
riktlinjer för marknadsföring via Internet. Enligt dessa riktlinjer skall
annonsörer och marknadsförare bl.a. inte sända obeställd reklam på nätet
till användare som har angett att de inte önskar mottaga sådan reklam.
Annonsörer och marknadsförare skall tillhandahålla en pånätfunktion,
som gör det möjligt för användare att meddela annonsörema och
marknadsförarna att de fortsättningsvis inte önskar bli kontaktade. Det
skall tydligt framgå av ej begärda reklam- och marknadsförings-
meddelanden att de är av kommersiell natur och vem annonsören eller
marknadsföraren är.
De nordiska konsumentombudsmännen har i februari 1999 utfärdat en
gemensam ståndpunkt om handel och marknadsföring på Internet.
Ombudsmännen har bl.a. uttalat att näringsidkare endast bör sända
marknadsföringsmaterial via e-post och liknande, om konsumenten har
lämnat sitt samtycke till detta. Marknadsföringsmaterial till en konsument
bör tydligt markeras som sådant. Ett minimikrav bör vara att det framgår
av titeln/överskriften.
Direktreklam är antingen adresserad eller oadresserad. Den direktreklam
som har en adresserad personuppgift grundar sig vanligtvis på ett
personregister som köpts från exempelvis statens personadressregister
(SPAR). Addressuppgifter kan även köpas från företag som har ett
kundregister.
Sedan år 1993 gäller en överenskommelse mellan Konsumentverket,
Posten och SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association) om att
13
konsumenter som så önskar skall slippa få oadresserad reklam i sin
brevlåda. Förutsättningen är att de på brevlådan anger att de inte vill ha
någon reklam.
Den som inte vill fa direktadresserad reklam kan vända sig till SPAR-
nämnden, som gör en markering om detta i sitt register.
Den som motsätter sig att personuppgift behandlas för ändamål som rör
direkt marknadsföring måste skriftligen anmäla detta hos den
personuppgiftsansvarige. För anmälans giltighet far förutsättas att den
enskilde är registrerad hos den personuppgiftsskyldige.
Sedan anmälan kommit in till den personuppgiftsansvarige, far denne
inte längre behandla personuppgifter rörande anmälaren för ändamål som
avser direkt marknadsföring. Det gäller även om anmälaren tidigare har
gett sitt samtycke till behandling för sådana ändamål. Skulle den som
gjort en anmälan senare lämna sitt samtycke till behandling för ändamål
som rör direkt marknadsföring, far anmälan i motsvarande grad anses
återkallad och utan verkan.
Har den personuppgiftsansvarige offentliggjort att anmälan också kan
ske på något annat vis än direkt hos denne, t. ex. via någon organisation
eller till något visst register, torde anmälan enligt 11 § person-
uppgiftslagen också kunna ske på det sättet. Bestämmelsen hindrar i vart
fall inte att det inrättas ett nationellt s.k. spärregister till vilket enskilda
kan anmäla att de inte önskar bli utsatta för direkt marknadsföring
generellt eller bara i vissa fall (prop. 1997/98:44 s. 66).
Av lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret framgår att
SPAR far användas av myndigheter och enskilda för att aktualisera,
komplettera och kontrollera personuppgifter samt för att ta ut uppgifter
om namn och adress genom s.k. urvalsdragning för direktreklam,
opinionsbildning eller samhällsinformation eller annan därmed jämförlig
verksamhet. Av lagen framgår vidare att det på begäran av en registrerad
skall anges i SPAR att uppgifter om den registrerade inte far behandlas
vid urvalsdragning för direktreklam.
Europaparlamentet och rådet har år 1997 beslutat om två direktiv
(97/66/EG och 97/7/EG) som bl. a. behandlar frågan under vilka
förutsättningar obeställd reklam får distribueras. Direktiven skall nu,
såvitt avser frågor om obeställd reklam, genomförs i svensk rätt.
Direktiven finns som bilagorna 5 och 6.
Syftet med direktiv 97/66 om behandling av personuppgifter och skydd
för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirek-
tivet) är att genom en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser
om behandling av personuppgifter säkerställa en likvärdig nivå på
integritetsskyddet. Direktivet skall vidare säkerställa fri rörlighet inom
gemenskapen för personuppgifter inom telekommunikationsområdet och
Prop. 1999/2000:40
14
för teleutrustning och teletjänster. Bestämmelserna är avsedda att Prop. 1999/2000:40
precisera och komplettera dataskyddsdirektivet (95/46/EG). Till skillnad
från det direktivet är bestämmelserna i teledataskyddsdirektivet avsedda
att skydda berättigade intressen även hos abonnenter som är juridiska
personer.
Teledataskyddsdirektivet innehåller en bestämmelse (artikel 11) om
personuppgifter i tryckta eller elektroniska kataloger. Enligt bestäm-
melsen skall abonnenten kostnadsfritt ha rätt att på begäran bl.a. bli
struken i en tryckt eller elektronisk katalog eller att ange att hans eller
hennes personuppgifter inte får användas för direkt marknadsföring.
I direktivets artikel 12 föreskrivs att användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan och telefax för direkt
marknadsföring kan tillåtas bara i fråga om abonnenter som i förväg har
gett sitt samtycke. När det gäller användning av andra teletjänster för
direkt marknadsföring ger direktivet medlemsstaterna en valmöjlighet.
Enligt den ena lösningen är sådan marknadsföring inte tillåten, om
abonnenten har motsatt sig denna (s.k. opt-out). Den andra lösningen
innebär att marknadsföringen är tillåten endast om abonnenten har gett
sitt samtycke i förväg (s.k. opt-in). Den senare lösningen innebär en
högre skyddsnivå. De teletjänster det huvudsakligen är fråga om är
telefoni och elektronisk post.
Enligt direktivet gäller rättigheterna abonnenter som är fysiska
personer. Direktivet ålägger dessutom medlemsstaterna, inom ramen för
gemenskapslagstiftningen och tillämplig lagstiftning, att säkerställa att
berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är
tillräckligt skyddade när det gäller icke begärda samtal.
Beträffande frågor som rör rättslig prövning, ansvar och sanktioner
(inbegripet skadeståndssanktioner) hänvisas i direktivet (artikel 14 punkt
2) till dataskyddsdirektivets bestämmelser, vilka skall tillämpas också
beträffande teledataskyddsdirektivet.
I de delar teledataskyddsdirektivet inte berör frågor om obeställd
reklam har direktivet genomförts genom lagstiftning som främst berör
telelagen (1993:597) och som trätt i kraft den 1 juli 1999.
Beträffande lagstiftning avseende obeställd reklam har det ansetts att
sådan lagstiftning bör samordnas med det nationella genomförandet av
distansavtalsdirektivet.
Direktivet 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal (distans-
avtalsdirektivet) syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar om distansavtal mellan konsumenter och närings-
idkare. Med distansavtal avses avtal om varor eller tjänster som ingås
mellan en leverantör och en konsument inom ramen för ett system för
distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans, organiserat av
leverantören, vid vilket avtal endast en eller flera tekniker för kom-
munikation uteslutande på distans (distanskommunikation) används.
Tekniker för distanskommunikation preciseras utgöra varje teknik som,
utan att leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande,
15
kan användas för ingående av ett avtal mellan konsumenten och leveran-
tören. I en bilaga till direktivet finns en vägledande förteckning över de
tekniker som omfattas av direktivet. Förteckningen innehåller följande
tekniker: oadresserad trycksak, adresserad trycksak, standardbrev,
tidningsannons med beställningskupong, katalog, telefon med mänsklig
betjäning, telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater,
audiotext), radio, bildtelefon (telefon med bildskärm), videotext
(mikrodator med TV-ruta) med tangentbord eller beröringsskärm,
elektronisk post, telefax och television (teleshopping).
Ett distansavtal i den mening direktivet ger uttryck för kan ingås
exempelvis genom uppfordran till anbud från leverantören i form av
oadresserad trycksak, varefter konsumenten svarar via ett vanligt brev
eller genom uppfordran till anbud per radio som möts med en beställning
via telefon. Samma teknik behöver alltså inte användas för alla moment i
avtalet.
I direktivets artikel 10 finns bestämmelser om begränsningar i använd-
ningen av vissa tekniker för distanskommunikation. Enligt artikelns
punkt 1 förutsätter en leverantörs användning av automatiska uppring-
ningssystem utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater) och
telefax att konsumenten gett sitt samtycke på förhand. Enligt punkten 2
skall medlemsstaterna säkerställa att sådana andra tekniker för
distanskommunikation än de som anges i punkt 1 och som möjliggör
metoder för kommunikation mellan enskilda parter (individuell
kommunikation) endast får användas när konsumenten inte klart
motsätter sig detta.
Punkten 1 är uttryck för en oavvislig opt-in-lösning medan punkten 2
anvisar en opt-out-lösning. Punkten 1 anger vissa former för distans-
kommunikation som med hänsyn till deras påträngande natur ansetts
kräva mer omfattande åtgärder från näringsidkamas sida för att till-
försäkra konsumenterna ett tillfredsställande skydd mot obeställd reklam
med användning av dessa metoder. För de former av distanskom-
munikation som angetts i punkten 2 har den lösning som där ges ansetts
tillräcklig. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv, är medlemsstaterna
oförhindrade att införa strängare konsumentskyddskrav och följaktligen
föreskriva en opt-in-lösning helt eller delvis beträffande de andra
teknikerna enligt punkten 2.
Inskränkningen av bestämmelsen i punkten 2 till sådana distans-
kommunikationstekniker som "möjliggör individuell kommunikation"
innebär att konsumenten skall ha möjlighet att kunna anmäla att han eller
hon inte vill få erbjudanden via telefonsamtal, bildtelefonsamtal,
videotext, elektronisk post eller liknande. Det betyder samtidigt naturligt
nog att konsumenten inte skall kunna ange att han eller hon inte önskar få
erbjudanden via radio, television och tidningsannonser.
Förslag till lagstiftning som genomför distansavtalsdirektivet i andra
delar än de som rör obeställd reklam kom under sommaren 1999 i form
av departementspromemorian Distansavtalslag (Ds 1999:45). Förslaget
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Prop. 1999/2000:40
16
4.5
Enligt 12 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) skall Data-
inspektionen på begäran av en organisation som företräder en väsentlig
del av de personuppgiftsansvariga inom en viss bransch eller inom ett
visst område avge yttrande över förslag till överenskommelser vad avser
behandling av personuppgifter inom branschen eller området (bransch-
överenskommelse). Ett sådant yttrande skall avse branschöverenskom-
melsens förenlighet med personuppgiftslagen och andra författningar som
reglerar den behandling av personuppgifter det är fråga om.
En branschöverenskommelse av detta slag har gemensamt tagits fram
av Annonsörföreningen, Direkthandelsföretagens Förening, Frivillig-
organisationernas Insamlingsråd, Näringslivets Delegation för Marknads-
rätt, Industriförbundet, Svenska Postorderföreningen, Sveriges Reklam-
förbund, SWEDMA, Tidningsutgivarna, Posten AB och Telia Info
Media. Dessa branschorganisationer och företag har genom SWEDMA i
en skrivelse till Datainspektionen i december 1998 hemställt om inspek-
tionens bedömning och yttrande enligt 12 § personuppgiftsförordningen
beträffande ett förslag till branschregler angående användningen av
personuppgifter för direktmarknadsföringsändamål. Datainspektionen har
ännu inte avgett sitt yttrande.
Överenskommelsen avser att vara tillämplig vid alla typer av
direktmarknadsföring och vid all behandling av personuppgifter för
sådant ändamål. Begreppen "marknadsföring" och "direktmarknads-
föring" ges en mycket vid betydelse och innefattar också exempelvis
verksamhet för insamling till välgörande ändamål, vilken verksamhet i
många fall inte utgör marknadsföring i rättslig mening. Enligt en
huvudregel i branschöverenskommelsen måste vid all insamling och
annan behandling av personuppgifter för direktmarknadsföringsändamål
den personuppgiftsansvariges intresse av att fa behandla uppgifterna för
sådant ändamål alltid vägas mot risken av att de registrerade kan uppleva
användningen av uppgifterna som ett otillbörligt intrång i sin personliga
integritet. Detta gäller både i fråga om vilka personuppgifter som kan
användas och i fråga om hur uppgifterna kan användas för det aktuella
direktmarknadsföringsändamålet.
Bland regler med begränsningar för användningen av personuppgifter
finns i branschöverenskommelsen normer som närmast är uttryck för god
etik i direktmarknadsföring. Till dessa normer hör regler som behandlar
de marknadsföringsetiska aspektema av hur ett telefonsamtal med
marknadsföring läggs upp och utformas. I övrigt behandlas i bransch-
överenskommelsen frågor som gäller dels villkor för insamling och annan
behandling av personuppgifter, dels inhämtande av adressuppgifter.
I skrivelsen till Datainspektionen förordas ett införande av en opt-out-
lösning vid obeställd reklam. Som en komplettering till en sådan lösning
förespråkar branschen som arbetar med direktmarknadsföring ett system
som innebär att mottagaren av reklamen genom en central anmälan till ett
register kan tacka nej till direktadresserade reklam- och försälj nings-
erbjudanden respektive telefonförsäljning från företag med vilka de inte
har något kundförhållande. För att uppfylla branschens åtagande enligt
överenskommelsen, anförs det vidare i skrivelsen, pågår under ledning av
Prop. 1999/2000:40
17
SWEDMA ett arbete med s.k. NlX-reklam och s.k. NlX-tele (NIX-
samtal). Genom dessa system uppges bli tillskapat en enkel och praktisk
möjlighet för den som inte önskar adresserad direktreklam respektive
erbjudanden per telefon att slippa ifrån det.
Ett NlX-reklamregister finns inrättat dit enskilda kan anmäla att de inte
önskar fa direktadresserad reklam. Registret är under fortsatt utveckling
men används redan av många företag.
Den 1 oktober 1999 bildades Föreningen för konsumentskydd vid
marknadsföring per telefon. Föreningen är avsedd att vara branschens
huvudman för det spärregister, NlX-tele, som branschen inrättat såsom en
egenåtgärd. Till registret skall de konsumenter kunna ringa som vill
slippa erbjudanden om obeställd reklam per telefon. Föreningen har ställt
upp regler för hur marknadsföringen skall gå till och Konsumentverket
har i november 1999 godkänt reglerna.
Regeringens förslag: Genomförandet av teledataskyddsdirektivet och
distansavtalsdirektivet, såvitt avser obeställd reklam, görs genom nya
bestämmelser i marknadsföringslagen. Reglerna innebär att reklam via
telefax och helautomatiska uppringningssystem inte far sändas utan att
den fysiska personen gett sitt medgivande på förhand.
Andra metoder för distanskommunikation som möjliggör kommu-
nikation mellan enskilda parter far inte användas, om den fysiska
personen klart tillkännagett att han eller hon motsätter sig användning av
metoden.
Prop. 1999/2000:40
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag utom såvitt avser e-postreklam. I promemorian föreslogs att
reklam skulle fa sändas genom elektronisk post endast om den enskilde
lämnat samtycke på förhand.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna avstyrker en
opt-in-lösning såvitt avser reklamerbjudanden via telefon och e-post
medan i princip samtliga instanser tillstyrker en sådan lösning vad avser
automatiska uppringningssystem och telefax.
Skälen för regeringens förslag: Vad först gäller frågan om vem som
skall skyddas av reglerna i de båda direktiven anges det i artiklarna 11
och 12 i teledataskyddsdirektivet att artiklarna avser abonnenter som är
fysiska personer. I distansavtalsdirektivet talas det om konsumenter.
Begreppet konsument innefattas i begreppet fysisk person. Enligt
regeringens uppfattning kan inte teledataskyddsdirektivet anses fullt
genomfört om inte alla fysiska personer omfattas. Det innebär att även
fysiska personer som har enskild firma och som är mottagare av reklam i
deras egenskap av näringsidkare bör omfattas av de nya bestämmelserna.
18
Telefax och automatiska uppringningssystem
När det gäller marknadsföring via telefax och automatiska uppringnings-
system föreskriver de båda direktiven samma lösning, nämligen att den
fysiska personen på förhand skall ha gett sitt samtycke till marknads-
föringen. Den opt-in-lösning som anges i direktiven kan inte frångås i
nationell lagstiftning, varför marknadsföring via telefax och automatiska
uppringningssystem utan mänsklig betjäning kräver ett godkännande på
förhand. De fall då t. ex. en automatisk uppringning sker varefter en
telefonist tar över samtalet när signalerna går fram eller någon svarar,
skall inte omfattas av kravet på förhandsgodkännande.
Telefon
Direktiven innehåller inga krav på förhandsgodkännande om mark-
nadsföring via telefon. I promemorian lämnas också öppet för om det
skall vara en opt-in- eller en opt-out-lösning. De remissinstanser som
berört frågan om inrättandet av ett särskilt register dit fysiska personer
kan vända sig har uttalat sig positivt till en opt-out-lösning under förut-
sättning att ett fungerande register verkligen kommer till stånd.
Vid remissbehandlingen har det framkommit att resurser nu finns för
att bygga upp ett register som har utsikter att kunna fungera på ett
tillfredsställande sätt. Under en tid har det också förts förhandlingar
mellan företrädare för branschorganisationerna och Konsumentverket om
hur och på vilket sätt ett register skulle kunna bli användarvänligt. Den
nyligen bildade Föreningen för konsumentskydd vid marknadsföring per
telefon skall administrera och driva det spärregister, NlX-tele, till vilket
man skall kunna meddela att man inte önskar någon eller endast viss
reklam. Förhandlingarna mellan föreningen och Konsumentverket har lett
till en samsyn i frågan om registrets uppbyggnad och de regler som skall
gälla för verksamheten. Överenskommelsen kommer att dokumenteras
före utgången av år 1999.
Vid angivna förhållanden far de krav på lämpliga åtgärder för att
tillgodose intresset av ett väl fungerande system anses uppfyllt. Genom
överenskommelsen finns det i detta lagstiftningsärende inte någon anled-
ning att gå närmare in på frågor om t.ex. vad som utgör ett
kundförhållande, vilket skulle kunna motivera att telefonmarknads-
föringen inte anses obeställd. Denna typ av frågor far dock lösas vid
tillämpningen av de regler som finns för NlX-teles verksamhet.
Regeringen kommer att noga följa registrets utveckling.
Elektronisk post
Obeställd reklam som sänds via elektronisk post eller genom text-
meddelanden som tas emot i mobiltelefon samt liknande system har en
väsentligt mera internationell prägel än t. ex. marknadsföring via telefon.
Åtminstone gäller detta s.k. spam, d.v.s. utskick av mestadels
”skräpreklam”. Denna typ av reklam kommer nästan uteslutande från
USA. En annan form av elektronisk marknadsföring som inte är lika
Prop. 1999/2000:40
19
internationell är direktadresserad e-postreklam som är specialdesignad
för och specialdestinerad till vissa grupper av användare. Denna typ av
marknadsföring ökar markant, framför allt nationellt. Regeringen
bedömer att utvecklingen allt mer kommer att inrikta sig mot s. k. one-to-
one marketing, vilket innebär att en personlig kontakt etableras med den
tilltänkte kunden. Näringsidkare har genom flera nya informations-
tekniker möjlighet att i nära samarbete med den enskilde konsumenten
bygga upp en profil över konsumentens specifika intressen så att
reklamen skräddarsys utifrån konsumentens önskemål och behov.
Sannolikt kommer e-postadresser att fa allt större betydelse som
kommunikationsinstrument för riktade reklamkampanjer. E-postreklam
blir också mer specialdestinerad till speciella länder eller regioner,
eftersom ett sådant förfarande sannolikt är eller kommer att visa sig vara
mer effektivt än när e-postreklam används som ett led i masskom-
munikation. Den internationella prägeln på e-postreklam, främst när det
gäller s. k. spam, gör att det är svårare att hitta ett system som verkligen
ger det skydd mot i första hand den gränsöverskridande e-postreklamen
som mottagaren behöver. Ett flertal remissinstanser har också framfört
synpunkten att ett nationellt krav på förhandsgodkännande skulle bli
verkningslöst. Inte desto mindre har Tyskland, Italien, Österrike och
Finland valt en opt-in-lösning. Ett flertal länder har ännu inte tagit
ställning.
Den alternativa lösningen till opt-in, nämligen opt-out, bygger på
grundtanken att det måste finnas elektroniska spärregister dit användare
kan anmäla att de inte vill ha e-postreklam. Sådana register saknas för
närvarande både internationellt och i de flesta länder nationellt. I Sverige
finns för närvarande inget register som kan knytas till e-postreklamen.
Att införa en opt-in-lösning skulle inte bli särskilt verkningsfullt.
Dessutom skulle det sannolikt innebära konkurrensfördelar för utländska
företag gentemot svenska. Det finns också risk att en opt-in-lösning
skulle hämma den fortsatta tekniska utvecklingen på ett expansivt
område. Regeringen har i andra sammanhang, bl.a. regeringens skrivelse
1997/98:190 om elektronisk handel, pekat på vikten av att marknaden
själv i möjligaste mån utvecklar egenåtgärder för att komma till rätta med
problem.
Som tidigare redovisats har näringslivet genom egenåtgärder initierat
och byggt upp ett nationellt spärregister i anslutning till marknadsföring
per telefon, vilket är en av anledningarna till att regeringen förordar ett
opt-out-förfarande för telefonmarknadsföring. Det rådande synsättet inom
EU, inte bara när det gäller obeställd e-postreklam, är att en opt-out-
lösning i linje med strävandena att erbjuda ett högt konsumentskydd
förutsätter förekomst av eller säkerställande av ett framtida spärregister
dit konsumenter skall kunna anmäla att de antingen inte önskar
direktreklam över huvud taget eller önskar sådan reklam men bara inom
vissa speciella intresseområden. Teledataskydds- och distansavtals-
direktiven uppbärs av intressena att värna den enskildes integritet och
skydd som konsument. När det gäller obeställd e-postreklam är det
följaktligen inte förenligt med konsumenternas intressen att konsumenten
utan tillgång till ett smidigt förfarande att avböja sådan reklam skall
Prop. 1999/2000:40
20
tvingas lägga ned tid och pengar på att i varje enskilt fall ta direktkontakt
med varje reklamavsändare i avsikt att avböja fortsatt reklam.
Mot denna bakgrund kan det i och för sig inte anses vara förenligt med
främst en aktiv konsumentpolitik att lämna frågan oreglerad, vilket i
praktiken blir följden vid en ren opt-out-lösning. Å andra sidan är
problemen med obeställd e-postreklam inte så påtagliga inom Europa att
det kan anses vara nödvändigt att ta till mera ingripande lagstift-
ningsåtgärder. Det kan sålunda knappast göras gällande att det för
närvarande föreligger en situation med klara, visade problem eller en
situation då allvarliga problem kan förutses och lagstiftning genomförs
närmast i preventivt syfte. Härtill kommer att det kan finnas ett värde i att
följa utvecklingen inom Europa när det gäller lagstiftning mot obeställd
e-postreklam innan betydande ingrepp görs i vår lagstiftning.
Enligt regeringens uppfattning talar övervägande skäl för att en opt-
out-lösning bör genomföras beträffande obeställd e-postreklam. Den bör
dock i praktiken villkoras av att ett nationellt spärregister kan byggas upp
och bli etablerat. I takt med att den obeställda e-postreklamen ökar och
kan antas bli mer påtagligt besvärande för enskilda mottagare växer
kraven på att konsumenterna skall kunna anmäla hos ett nationellt
register att de inte önskar motta fortsatt sådan reklam.
Regeringen avser att ge Konsumentverket i uppdrag att efter
diskussioner med berörda företrädare för näringslivet utreda förut-
sättningarna och möjligheterna för ett av näringslivet upprättat och
administrerat spärregister dit fysiska personer skall kunna anmäla att de
önskar avböja e-postreklam. Det förutnämnda registret NlX-tele skulle
kunna tjäna som förebild för ett sådant nytt register.
Regeringen kommer att noga följa utvecklingen på området. Skulle det
visa sig att utvecklingen går i riktning mot följder som är negativa för
konsumenterna eller att det förutskickade spärregister, som närmare skall
utredas, bedöms sakna utsikter att bli genomfört på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt är regeringen beredd att initiera de lagstiftnings-
åtgärder som kan anses nödvändiga.
Direktreklam
När det gäller oadresserad tryckt direktreklam innebär nuvarande ordning
att konsumenten slipper ifrån reklamen genom att sätta upp ett
meddelande på brevlådan eller brevnedkastet om att han eller hon inte
vill ha någon reklam. Detta förfaringssätt bygger på en överenskommelse
mellan Konsumentverket, Posten och SWEDMA.
Den person som inte önskar direktadresserad reklam kan vända sig till
SPAR eller något annat företag som för adressregister och begära att
personuppgiften inte skall lämnas ut. Därtill är ett NlX-reklamregister
under uppbyggnad dit enskilda kan vända sig för att slippa fa
direktadresserad reklam.
Enligt regeringens uppfattning saknas det anledning att frångå den
praxis som utbildats i fråga om både oadresserad och adresserad
direktreklam. Förfarandena uppfyller kravet på en opt-out-lösning enligt
distansavtalsdirektivet.
Prop. 1999/2000:40
21
De nya reglerna
Prop. 1999/2000:40
De nya reglerna är av marknadsrättslig natur och hör därför hemma i
någon typ av marknadsrättslig lagstiftning. Vid överträdelse av regler i
t. ex. marknadsföringslagen finns det sanktioner i form av vitesförbud
och skadeståndsskyldighet. Regeringen kan därför inte finna att det finns
något direkt behov av att knyta civilrättsliga regler till de nu föreslagna
marknadsrättsliga reglerna.
Vad avser frågan om var i den marknadsrättsliga lagstiftningen som de
nya reglerna bör placeras har Juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet ställt sig tveksam till att ta in de nya bestämmelserna i
marknadsföringslagen och i stället förordat att de införs i en särskild lag.
Fakulteten menar att marknadsföringslagen endast innehåller de grund-
läggande och generella bestämmelserna om kraven på marknadsföringen
och att mera speciella former av marknadsföring, till vilken grupp de nu
aktuella reglerna bör föras, regleras genom särskilda regler. Det gäller t.
ex. för radio- och TV-reklam och vid hemförsäljning. Enligt fakultetens
uppfattning saknar de nu föreslagna reglerna den generalitet som bör
krävas för att införas i marknadsföringslagen.
Regeringen är av den uppfattningen att den nya regeln om obeställd
reklam har en förhållandevis stor generalitet. Den tar sikte på obeställd
reklam som distribueras på en mängd olika sätt och inte endast på ett sätt
som det är fråga om vid t. ex. hemförsäljning. Det rör sig inte heller om
någon specifik produkt eller tjänsterelaterad marknadsföring. Något
systemmässigt hinder mot att införa den nya regeln i marknadsförings-
lagen kan därför inte anses föreligga. De nya reglerna skiljer sig från
marknadsföringslagens 5-13 §§ främst på så sätt att de inte tar sikte på att
motverka någon form av vilseledande. Överträdelse av nämnda
bestämmelser möjliggör utdömande av marknadsstömingsavgift. En
sådan rättsföljd framstår dock som väl kraftig beträffande obeställd
reklam varför någon sådan rättsföljd inte föreslås.
22
Prop. 1999/2000:40
Bestämmelser om jämförande reklam finns i Europaparlamentets och
rådet direktiv (97/5 5/EG) om ändring av direktiv 84/450/EEG om
vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam. Direktiven
finns som bilagorna 7 och 8.
Direktivet om vilseledande reklam införlivades i svensk rätt genom
ändringar i den dåvarande marknadsföringslagen (1992:1361). Ändring-
arna i marknadsföringslagen innebar att generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring blev tillämplig inte bara på avsättningsfrämjande
marknadsföring utan också på sådan marknadsföring som syftar till att
främja anskaffningen av varor m. m. I den nuvarande marknads-
föringslagen (1995:450) finns i 6 § ett uttryckligt förbud mot vilse-
ledande framställningar vid marknadsföring av produkter. Exempli-
fieringen i 6 § ansluter mycket nära till reglerna i direktivet om
vilseledande reklam. Genom tillägget ”någon annan näringsidkares
näringsverksamhet” gäller lagen även jämförande reklam.
Direktivet om vilseledande reklam är den mest heltäckande EG-
rättsliga regleringen på marknadsföringsområdet och syftar till att skydda
konsumenter och näringsidkare mot vilseledande reklam. Reklam
definieras i artikel 2 som varje form av framställning i samband med
näringsverksamhet som främjar tillhandahållandet av varor eller tjänster.
Vilseledande reklam definieras i samma artikel som all reklam som på
något sätt vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda och som
sannolikt kommer att påverka konsumenters ekonomiska beteende eller
som skadar eller sannolikt kommer att skada en konkurrent. När man
avgör om reklam är vilseledande skall man enligt artikel 3 ta hänsyn till
alla inslagen i reklamen. I artikel 3 finns exempel på sådan information i
reklamen som man vid bedömningen skall ta särskild hänsyn till. I
enlighet med artikel 4 skall medlemsstaterna säkerställa att det finns
lämpliga och effektiva metoder för kontroll av vilseledande reklam. Detta
innefattar bestämmelser om att rättsliga åtgärder skall kunna vidtas mot
vilseledande reklam. I artikel 4.2 föreskrivs att medlemsstaterna skall ge
domstolar eller förvaltningsmyndigheter olika typer av befogenheter att
ingripa mot vilseledande reklam. I enlighet med artikel 6 skall medlems-
staterna även ge domstolar eller förvaltningsmyndigheter befogenhet att
kräva att annonsören lägger fram bevis för riktigheten av påståenden i
reklamen. Av artikel 5 framgår att direktivet inte utesluter frivillig
kontroll genom självreglerande organ.
23
Prop. 1999/2000:40
I oktober 1997 antogs direktiv 97/55EG om ändring av direktiv
84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar även
jämförande reklam. Medlemsstaterna skall ha genomfört direktivet senast
den 23 april 2 000.
Bakgrunden till att kommissionen tog initiativ till detta ändrings-
direktiv är att det i vissa medlemsstater är tillåtet med jämförande reklam
medan det i andra medlemsstater är förbjudet. Det råder även stora
skillnader mellan medlemsstaterna vad gäller den praxis som utvecklats
avseende bedömningen av jämförande reklam.
Direktivet om vilseledande reklam hindrar inte medlemsstaterna från
att behålla eller anta bestämmelser som avser att tillförsäkra konsu-
menter, näringsidkarna och allmänheten ett mera omfattande skydd mot
vilseledande reklam. Vad gäller jämförande reklam skall dock direktivet
genomföras. Man vill härigenom undvika att vissa medlemsstater
inskränker möjligheterna till jämförande reklam.
Direktivet om jämförande reklam innehåller fyra artiklar. Artikel 1
anger ändringarna av direktivet om vilseledande reklam. Artikel 2
behandlar frågan om gränsöverskridande klagomål avseende jämförande
reklam. Artiklarna 3—4 innehåller bestämmelser om ikraftträdande-
tidpunkt, om medlemsstaternas underrättelseskyldighet och om medlems-
staterna som direktivets adressater. Här kommer endast artikel 1 att
beskrivas.
Enligt den ändrade artikel 1 är avsikten med direktivet om vilseledande
och jämförande reklam i korthet att skydda konsumenter och
näringsidkare mot vilseledande reklam samt att ange under vilka
förutsättningar jämförande reklam är tillåten. I en ny artikel 2a återfinns
en definition av jämförande reklam. Förutsättningarna för att jämförande
reklam skall vara tillåten anges i en ny artikel 3a.
I övrigt innehåller artikel 1 följande ändringar av direktivet om
vilseledande reklam, nämligen bestämmelser om
- medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att det finns lämpliga och
effektiva metoder för att bekämpa vilseledande reklam och för att se
till att bestämmelserna om jämförande reklam följs (ersätter första
och andra styckena i artikel 4.1),
- medlemsstaternas möjlighet att ge domstolar och förvaltnings-
myndigheter befogenheter att på olika sätt ingripa mot vilseledande
eller otillåten jämförande reklam (ersätter strecksatserna i första
stycket i artikel 4.2),
- frivillig kontroll av vilseledande eller jämförande reklam genom
självreglerande organ (ersätter artikel 5),
- under vilka förutsättningar annonsören skall kunna presentera bevis
för att kunna styrka sina påståenden i reklamen (ersätter artikel 6a),
- att medlemsstaterna vad gäller jämförande reklam, såvitt avser själva
jämförelsen, inte ,såsom gäller för direktivet beträffande vilseledande
reklam, får beibehålla eller införa bestämmelser som avser att
tillförsäkra konsumenterna, näringsidkarna och allmänheten ett mera
omfattande skydd (ny artikel 7.2),
24
- att de nya bestämmelserna om jämförande reklam inte skall påverka
tillämpningen av redan existerande gemenskapsbestämmelser
avseende särskilda produkter och/eller tjänster; bestämmelserna om
jämförande reklam far inte heller påverka tillämpningen av
gemenskapsbestämmelser om inskränkningar av eller förbud mot
reklam i särskilda medier (ny artikel 7.3),
- att de nya bestämmelserna inte skall ålägga medlemsstaterna att ta
bort eventuella förbud mot reklam inom vissa yrkesgrenar, som t.ex.
hantverksyrken och fria yrken, för att göra jämförande reklam tillåten
även för varor och tjänster inom dessa yrkeskårer (ny artikel 7.4),
- att direktivet om jämförande reklam inte skall hindra medlems-
staterna från att "bibehålla eller införa förbud eller begränsningar för
bruket av jämförelser i reklam för tjänster i samband med
yrkesutövning" (ny artikel 7.5).
I de nordiska ländernas lagstiftning på marknadsföringsområdet finns
inga särskilda regler om jämförande reklam. Den jämförande reklamen
bedöms i stället enligt generalklausuler eller allmänna regler om
vilseledande reklam.
Huvudregeln i de nordiska länderna är att jämförelser i reklam är
tillåtna. Det gäller både systemjämförelser mellan olika typer av
produkter och direkta jämförelser med konkurrerande produkter eller
företag. Vid jämförelser far man i reklamen även namnge konkurrenters
företagsnamn eller varumärken utan samtycke.
I praxis från de nordiska länderna uppställs ett strängt krav på
vederhäftighet. I kravet på vederhäftighet ligger att jämförelsen skall vara
korrekt. Det är marknadsföraren som skall styrka att jämförelsen är
korrekt. För att jämförelsen skall anses som vederhäftig krävs också att
jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande helhetsbild av det
jämförda. Som en följd av detta måste tillåtna jämförelser fylla höga krav
på precision. Det innebär bl.a. att man i reklamen inte får uppförstora
existerande skillnader mellan produkter. I kravet på vederhäftighet ligger
vidare att jämförelsen måste vara aktuell. En näringsidkare far t.ex. inte
jämföra sin egen aktuella modell med konkurrenters äldre modeller. Det
ligger dessutom i kravet på vederhäftighet att jämförelsen normalt skall
avse det egna landets marknad.
I enlighet med den praxis som finns anses det som tillåtet att begränsa
jämförelsen till vissa aspekter. Det gäller under förutsättning att det klart
framgår att jämförelsen innehåller en sådan begränsning. Det anses vara
av särskild betydelse att prisjämförelser är tillåtna. I bl.a. avgöranden från
svenska Marknadsdomstolen (MD 1982:14 och MD 1990:26) fastslås det
att prisjämförelser i sig är värdefull konsumentinformation. Vad gäller
utformningen av prisjämförelser gäller allmänt att de måste avse priser
som verkligen används och som är av motsvarande karaktär. Det
uppställs särskilt stränga krav på vederhäftighet när jämförelser görs
mellan olika affärers prisnivå. Vid sådana jämförelser krävs att priserna
Prop. 1999/2000:40
25
är aktuella och det jämförda urvalet av varor är representativt och riktigt
värderat.
Jämförelser i reklam skall även i övrigt ha en utformning som överens-
stämmer med god sed i marknadsföring. Bl.a. måste näringsidkaren vid
jämförelser följa de principer som utvecklats angående åberopandet av
tester och intyg i reklam. Näringsidkaren far vidare inte utforma den
jämförande reklamen så att den på ett onödigt sätt misskrediterar
konkurrenter eller andra företag. Inte heller far man vid jämförelser ha
som huvudsyfte att dra fördel av andra företags renommé.
I augusti 1997 fick professor Ulf Bemitz i uppdrag av Juridiska
styrgruppen inom Nordiska Ämbetsmannakommittén för Konsu-ment-
frågor att utarbeta en rapport om förhållandet mellan direktivet om
jämförande reklam och de nordiska ländernas marknadsförings-
lagstifining. En huvudfråga var att undersöka om direktivet kunde
medföra några försämringar från konsumentsynpunkt jämfört med den
gällande ordningen. I uppdraget låg också att analysera frågan om
införlivande av direktivet.
I den rapport som Bemitz presenterade i juli 1998 föreslår han att
direktivets materiella bestämmelser om definitionen av jämförande
reklam och kraven på sådan reklam uttryckligen genomförs i de nordiska
marknadsföringslagarna genom en eller flera särskilda bestämmelser.
Han framhöll också att det tydligt bör framgå av lagtexten att den nya
bestämmelsen alternativt de nya bestämmelserna utgör en särskild
reglering för jämförande reklam och att marknadsföringslagstiftningens
övriga regler är tillämpliga också på jämförande reklam såvitt avser annat
än själva jämförelsen.
Genomförandet av direktivet om jämförande reklam har diskuterats vid
nordiska sammanträden under första halvåret 1998. Syftet med
sammanträdena har varit att samordna genomförandet av direktivet i de
nordiska länderna och om möjligt fa till stånd likartade regler avseende
jämförande reklam. På det sista nordiska mötet uppnåddes samsyn om
hur genomförandet av flera av artiklarna bör gå till.
Även i de andra nordiska länderna förbereds för närvarande
lagstiftning för genomförande av direktivet. Det är endast i Island som
man gör bedömningen att den nationella lagstiftningen inte behöver
ändras.
Prop. 1999/2000:40
Regeringens förslag: Direktivet om jämförande reklam genomförs i
svensk rätt genom en ny bestämmelse i marknadsföringslagen. Den
nya bestämmelsen innebär i huvudsak att nuvarande praxis kommer
till uttryck i lagtext.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller inte haft någon erinran mot dess huvudprinciper. Marknadsdom-
26
stolen har dock påpekat att direktivet möjligen ställer strängare krav vid
förväxling än vad den svenska lagstiftningen gör. Vidare har bl.a.
SWEDMA påpekat att förslaget innebär att överträdelser av
bestämmelserna om misskreditering och s.k. renommésnyltning kan leda
till att marknadsstömingsavgift skall utgå, även om det inte är fråga om
ett vilseledande. En sådan lösning avvisades vid tillkomsten av
nuvarande marknadsföringslagen. I övrigt har remissinstanserna i
huvudsak endast haft synpunkter av lagteknisk karaktär.
Skälen for regeringens förslag: Medlemsstaterna har att genomföra
direktiv 97/55/EG om ändring av direktiv 84/450/EEC vad gäller
jämförande reklam. Direktivet 97/55/EG innehåller i huvudsak två
väsentliga förändringar, vilka består av en definition av jämförande
reklam och de krav som skall ställas på sådan reklam samt en förpliktelse
för medlemsstaterna att harmonisera bestämmelserna om jämförande
reklam. Inte minst det sistnämnda innebär, som framhållits i
promemorian, att genomförandet bör ske utan alltför stora avvikelser från
direktivtexten och genom uttryckliga bestämmelser i den nationella
lagstiftningen. Även i de fall rådande praxis står i överensstämmelse med
direktivets bestämmelser finns det således anledning att genomföra
direktivet genom uttryckliga bestämmelser. Detta kan dock leda till,
vilket några remissinstanser också påpekat, att lagtexten i vissa fall
kommer att vara mera detaljerad än vad som i övrigt är vanligt i
marknadsföringslagen. Regeringen gör dock den bedömningen att
fördelarna med en utformning av lagen som nära ansluter till direktivet
överväger.
Regeringen delar den uppfattning som framförs i promemorian om att
begreppet jämförande reklam skall ges en mycket vid tolkning. De nu
aktuella bestämmelserna om jämförande reklam är specialbestämmelser
och marknadsföringslagens övriga bestämmelser är tillämpliga på
jämförande reklam såvitt avser annat än själva jämförelsen. Bakgrunden
till det är följande.
Av det nya tillägget till direktivet beträffande jämförande reklam
framgår att bestämmelsen endast tar sikte på jämförelsen som sådan. Det
har sin grund i att den nya bestämmelsen inte skall hindra en medlemsstat
från att ha en mera restriktiv reglering vid sidan av den som gäller
jämförande reklam. Detta innebär att det särskilda skydd mot bl.a.
alkohol- och tobaksreklam och direktreklam till barn under 16 år som
Sverige har och som är mer långtgående än i flertalet andra stater inte
berörs av den nya bestämmelsen.
Direktivets krav och gällande svensk rätt
Direktivets krav på jämförande reklam framgår av den nya artikel 3a
punkten 1. Av punkten 11 i ingressen framgår att dessa krav är
kumulativa och att de skall iakttas i sin helhet. Nedan följer en jämförelse
mellan direktivets krav och gällande svensk rätt för att utröna om
direktivets regler i några väsentliga avseenden avviker från nu gällande
svensk rätt.
Förbudet mot jämförande vilseledande reklam i artikel 3a punkt la
motsvaras fullt ut av att sådan reklam inte är tillåten enligt 6 §
Prop. 1999/2000:40
27
marknadsföringslagen. Det kan ifrågasättas om någon ny lagtext Prop. 1999/2000:40
egentligen behövs. För tydlighetens skull bör dock förhållandet klart
framgå av lagtexten i den nya paragrafen.
Artikel 3 a punkt lb innebär att jämförelsen skall avse samma slags
produkter. I svensk rätt ställs det höga krav på att jämförelsen skall vara
vederhäftig och representativ. Jämförelser som inte svarar mot samma
behov eller är avsedda för samma ändamål torde i princip vara att se som
ägnade att vilseleda. Detta kommer till uttryck i bl.a. Marknads-
domstolens avgörande MD 1987:10. Regeringen anser att gällande
svensk praxis motsvarar de krav som direktivet ställer i denna del, men
att detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Vidare ställs det krav på jämförelsens utformning i artikel 3a punkt lc.
I svensk rätt ställs höga krav på att jämförelsen skall avse relevanta
egenskaper, vilket har kommit till uttryck i bl. a. MD 1993:8 och MD
1987:17. Det är inte tillåtet att överdriva eller generalisera negativa sidor
hos den andra produkten, vilket fastslagits i bl. a. MD 1985:20. En viktig
egenskap är prisjämförelsen där ett påstående om att en produkt är
billigast måste vara riktigt för att inte anses vilseledande (jfr bl. a. MD
1975:18 och 1986:6). I det fall då det i prisjämförelsen inte anges någon
konkurrent har det i promemorian ifrågasatts om bestämmelserna om
jämförande reklam verkligen är tillämpbara. Om det skulle vara på så sätt
kan, som angetts ovan, förfarandet i vart fall angripas med stöd av 6 §.
Enligt regeringens uppfattning är det en tillfredsställande ordning.
Sammantaget anser regeringen att nuvarande svenska reglering uppfyller
direktivets krav i denna del.
Enligt artikel 3 a punkten ld far jämförande reklam inte medföra
förväxling i vissa hänseenden. Härvid har några remissinstanser tagit
fasta på att man i svensk rätt anser att en överträdelse kan ske redan när
det föreligger en risk för förväxling medan man i direktivet, enligt
uppgift från kommissionen, kräver att det skall vara en konstaterad
förväxling. Direktivet skulle därmed ge större utrymme för att tillåta
jämförande reklam som kan leda till förväxling än vad den nuvarande
svenska ordningen ger. Eftersom direktivet kräver full harmonisering
måste den svenska bestämmelsen om förväxling utformas så att
direktivets syn kommer till uttryck i svensk rätt. Den närmare uttolk-
ningen far ske i rättspraxis. Direktivets bestämmelse bör komma till
uttryck i lagtext i denna del.
I artikel 3a punkten le anges att jämförande reklam inte för vara
misskrediterande. I svensk rätt har misskrediterande reklam ansetts som
otillbörlig och kunnat förbjudas med stöd av generalklausulen i 4 § (jfr
prop. 1994/95:123 s. 74 ff. samt bl. a. MD 1984:8, MD 1989:2 och MD
1990:5). Den svenska lagstiftningen står således i överensstämmelse med
direktivet på denna punkt men en uttrycklig bestämmelse bör ändå
införas.
Direktivbestämmelsen om ursprungsbeteckningar, artikel 3 a punkten
lf, har, som påpekas i promemorian, ingen svensk motsvarighet. Med
bestämmelsen avses att skydda sådana varor som t.ex. Champagne och
Camembert där ursprunget anses utgöra en kvalitetsstämpel för varan. En
uttrycklig bestämmelse bör införas i svensk lag.
28
Artikel 3a punkten lg i direktivet är en bestämmelse om s.k. Prop. 1999/2000:40
renommésnyltning. Även i svensk rätt är det förbjudet att utan tillåtelse
dra fördel av annans goda anseende. Ett sådant förfarande anses inte
förenligt med god marknadsföringssed. Detta synsätt har också Mark-
nadsdomstolen gett uttryck för i bl. a. MD 1988:19 och MD 1993:9. Skäl
finns för att även här genomföra direktivet genom en uttrycklig
bestämmelse i svensk lag.
I artikel 3a punkten lh anges något om imitationer i jämförande
reklam. I svensk rätt bedöms uppgifter i marknadsföring om att en
imitation eller exakt kopia av en annan produkt, som säljs under särskilt
kännetecken, som varumärkesintrång eller varumärkesförfalskning. Det
är svårt att avgöra om direktivets bestämmelse innebär en skärpning av
den svenska lagstiftningen, eftersom bestämmelsen innebär ett absolut
förbud. Frågan far avgöras i rättstillämpningen. Även denna omständlig-
het vid jämförelsen bör komma till uttryck i svensk lag.
Lagrådet har påpekat att reglerna om utförsäljningar (9 och 10 §§) och
om realisationer (11 §) inte innehåller några krav beträffande information
och att det är tveksamt om bestämmelsen om förmånserbjudanden (13 §)
till alla delar motsvarar direktivets krav i fråga om vad som skall anges
vid en jämförelse som avser ett särskilt erbjudande. Det bör i enlighet
med vad Lagrådet förordat föras in en bestämmelse i svensk lag om att
det vid jämförelse som avser ett särskilt erbjudande skall anges när
erbjudandet upphör att gälla och i förekommande fall, att erbjudandet är
beroende av tillgången på varan eller tjänsten och, om erbjudandet ännu
inte har börjat gälla, när specialpriset eller andra särskilda villkor börjar
gälla.
Vad slutligen gäller förhandsingripande mot vilseledande och otillåten
jämförande reklam i artikel 4.2 andra strecksatsen, delar regeringen
promemorians uppfattning att ett förhandsingripande skulle strida mot
förbudet för censur i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen. I det tidigare lagstiftningsärende som innebar
en anpassning av dåvarande marknadsföringslagen till EES-avtalet (jfr
SOU 1992:49 s. 45 och prop. 1992/93:110) framhölls att det inte
föreligger någon skyldighet för en stat att ha regler om ingripande mot
viss reklam redan före publicering. Denna bedömning har samma
relevans vad gäller den nya direktivtexten om jämförande reklam.
29
Regeringens bedömning: Det saknas för närvarande tillräckliga skäl
för att införa en särbestämmelse om aggressiv marknadsföring i
marknadsföringslagen. Det behov av skydd som finns på detta område
kan tillgodoses genom den nuvarande lagstiftningen.
Promemorians förslag: Promemorians förslag innebär att det skall
göras ett tillägg till 4 § marknadsföringslagen med det innehållet att man
vid bedömningen av om marknadsföringen är tillbörlig särskilt skall
lägga vikt vid om den innehåller inslag som är särskilt påträngande.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som har yttrat
sig avstyrker förslaget. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet
menar att en fördel med förslaget är att man gör en markering som i och
för sig är lämplig men nackdelen är att det finns andra omständigheter
som på liknande sätt bör tillmätas särskild betydelse. Marknadsdomstolen
menar att det starkt kan sättas ifråga om en av många omständigheter
skall anges särskilt. Flera remissinstanser, bl. a. Hovrätten över Skåne
och Blekinge och SWEDMA, menar att en generalklausul inte bör tyngas
med detaljer och att det problem man vill komma åt redan kan åtgärdas
genom den nuvarande lagstiftningen.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Begreppen aggressiv
säljmetod och aggressiv marknadsföringsmetod kan ses som synonyma
när man karakteriserar vad som kännetecknar metoderna. Marknads-
domstolen har i ett flertal fall bedömt situationer som innehåller aggres-
siva marknadsföringsmetoder med stöd av 4 § marknadsföringslagen,
d.v.s. generalklausulen om otillbörlig marknadsföring (jfr bl. a. MD
1973:3, 1976:1 och 1993:2). I samband med införandet av den nuvarande
marknadsföringslagen år 1996 föreslog Marknadsföringsutredningen i sitt
slutbetänkande (SOU 1993:59) att en särskild bestämmelse om aggres-
siva säljmetoder skulle tas med i lagen. Förslaget hade som utgångspunkt
Marknadsdomstolens praxis. I den efterföljande propositionen
(1994/95:123, s. 77 ff.) ansågs dock den föreslagna bestämmelsen vara
alltför oprecis, i all synnerhet för att kunna tas in i lagen som en
avgiftssanktionerad katalogbestämmelse. Man hänvisade i stället till att
problemen kunde angripas med stöd av 4 §.
I en rapport från Konsumentverket i januari 1997 benämnd
”Aggressiva marknadsföringsmetoder” (Rapport 1997:3) har verket
redovisat ett regeringsuppdrag genom att beskriva utvecklingen av
aggressiva marknadsföringsmetoder och eventuellt föreslå åtgärder. Tids-
studien avsåg perioden 1972-1996. Till grund för sina slutsatser låg vissa
undersökningar av konsumenters attityder. De undersökningarna visar att
många konsumenter upplever hem- och telefonförsäljning som
påträngande och störande metoder och att många upplever telefon-
försäljning som lika påträngande som hemförsäljning. Konsumentverket
konstaterar vidare att antalet anmälningar angående hem- och
telefonförsäljning samt försäljning vid s.k. home-party minskade under
perioden. Konsumentverket föreslog att marknadsföringslagen skulle
Prop. 1999/2000:40
30
fortydligas genom ett tillägg. Bestämmelsen skulle enligt förslaget Prop. 1999/2000:40
placeras i 4 § och inte bland de s.k. katalogbestämmelsema som
MarknadsfÖringsutredningen föreslog. Som skäl angav Konsumentverket
att användandet av aggressiva marknadsföringsmetoder försätter
konsumenten i en pressad situation. Det gäller särskilt i de fall där
försäljningsmetodema redan i sig är påträngande. Konsumentverket
anförde även att en preciserad bestämmelse om aggressiv marknadsföring
finns i schweizisk och norsk lagstiftning.
Skälen för regeringens bedömning: Det är viktigt att det inom
marknadsrätten finns ett bra skydd mot olika avarter av marknadsföring.
Det finns därvid flera typer av marknadsföring som inte kan betecknas
som annat än otillbörliga. Av dessa typer utgör aggressiv marknadsföring
en kategori. Gällande praxis innebär att man inte godtagit marknads-
föringsmetoder som är påträngande och därigenom aggressiva. Det finns
således redan idag verktyg for att åtgärda aggressiva marknads-
föringsmetoder, vilket sker med stöd av generalklausulen i 4 §. Bestäm-
melsen är allmänt hållen och pekar inte ut vissa yttringar av otillbörlig
marknadsföring. En uppenbar risk med att ange en kategori av marknads-
föring, som man skall lägga särskilt stor vikt vid när man bedömer om
marknadsföringen är otillbörlig, är att andra kategorier uppfattas som
mindre viktiga. Man kan ifrågasätta om man t. ex inte bör lägga särskild
vikt vid om marknadsföringen riktar sig mot äldre och sjuka eller barn.
Sammantaget anser regeringen att det finns ett gott skydd med nuvarande
lagstiftning. Ett tillägg i lagen om förbud mot aggressiva marknads-
föringsmetoder skulle således inte tillföra något i sak. Det finns också
skäl att inte i onödan tynga en väl fungerande generalklausul med detaljer
som kan riskera att misstolkas. Regeringen anser därför att den nuvarande
ordningen bör bestå.
31
Regeringens förslag: Direktivet om prisinformation genomfors i
svensk rätt genom att vissa ändringar görs i prisinformationslagen.
Ändringarna innebär bl. a. ett förtydligande av gällande bestämmelser
om prisinformation.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian föreslogs att prisinformationslagen skulle omfatta
produkter. Produkter definierades i promemorian som varor, tjänster, fast
egendom och andra nyttigheter.
Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser tillstyrker det
huvudsakliga innehållet i förslaget eller har ingen erinran mot det. Några
instanser, bl. a. Servicehandlarnas Riksförbund, har anfört att pris-
informationslagen generellt är svårtolkad och att de nya bestämmelserna
är otydliga. Sveriges Marknadsförbund menar att det är svårt att avgränsa
undantaget i 4 § andra stycket gällande auktioner. Frågan ställs om vad
som skall gälla för t. ex. fast egendom eller bostadsrätter som säljs under
auktionsliknande förhållanden.
Direktiv
I februari 1998 antogs Europaparlamentets och Europeiska unionens råds
direktiv (98/6/EG) om konsumentskydd i samband med prismärkning av
varor som erbjuds konsumenter. Medlemsstaterna skall ha genomfört
direktivet senast den 18 mars 2000. Direktivet finns som bilaga 9.
Sedan tidigare finns regler om prismärkning i direktiv (79/5 81/EEG)
om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel och i
direktiv (88/314/EEG) om konsumentskydd i samband med prismärkning
av andra varor än livsmedel. Bakgrunden till att kommissionen tog
initiativ till ett generellt minimidirektiv om prisinformation var bl.a. att
man ville förbättra informationen till konsumenterna och förenkla
förfarandet för att lämna sådan information. Direktivet består av 14
artiklar där artikel 1 anger direktivets huvudsakliga syfte och artiklarna
2-6 innehåller de materiella reglerna. I artiklarna 7-14 regleras bl. a.
frågor om överträdelser, genomförandetider och rättsföljder av att
direktivet är ett s. k. minimidirektiv.
Marknadsföringslagen
Enligt 4 § andra stycket marknadsföringslagen skall näringsidkaren vid
marknadsföringen lämna sådan information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt. Enligt 15 § samma lag far en näringsidkare som
vid sin marknadsföring låter bli att lämna information av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna sådan information. I
Prop. 1999/2000:40
32
fall som inte är av större vikt far Konsumentombudsmannen meddela
informationsföreläggande. Föreläggandet skall förenas med vite. Talan
om åläggande att lämna information väcks vid Marknadsdomstolen på
talan av Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av
marknadsföringen eller av en sammanslutning av konsumenter, närings-
idkare eller löntagare.
Prisinformationslagen m. m.
Bestämmelserna i prisinformationslagen (1991:601) kompletterar
bestämmelserna i marknadsföringslagen. Prisinformationslagen är i stor
utsträckning en kodifiering av praxis enligt marknadsföringslagen, men
den innehåller också preciseringar och mer långtgående krav. Lagen
syftar till att näringsidkare i detaljhandelsledet skall lämna god pris-
information till konsumenterna. Den tillämpas på näringsidkare som i sin
yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsu-
menter.
Enligt 4 § prisinformationslagen skall prisinformation lämnas när en
näringsidkare marknadsför bestämda varor eller tjänster. Kravet på god
prisinformation gäller alla sorters marknadsföring, t.ex. annonsering,
varuexponering i butik och muntlig prisinformation. En vara eller tjänst
är "bestämd" om den är så detaljerat beskriven i reklamen att konsu-
menterna kan identifiera den och särskilja den från andra varor eller
tjänster. För nya varor räcker det i princip att reklamen anger varuslag,
fabrikat, modell och liknande för att varan skall anses som bestämd. För
begagnade varor krävs mer detaljerade uppgifter för att konsumenterna
skall anses kunna identifiera dem. Vad gäller tjänster är dessa inte så
standardiserat utformade som varor, vilket innebär att man inte kan
tillämpa prisinformationslagen på tjänster i samma utsträckning som på
varor. Är däremot tjänsten bestämd skall priset anges.
Enligt 4 § andra stycket behöver prisinformation inte lämnas, om
särskilda omständigheter förhindrar detta. En särskild omständighet kan
vara att priserna varierar från dag till dag. I sådana fall behöver pris inte
anges i reklammeddelanden som skall gälla för en längre tid. Även i vissa
försäljningssituationer, t.ex. vid auktioner eller liknande, kan undantag
göras från lagens krav, eftersom priset i dessa situationer inte kan
bestämmas i förväg.
Av 5 § framgår att priset för varor och tjänster skall anges korrekt och
tydligt. Huvudregeln är att priset skall anges skriftligt. Enligt samma
paragraf skall priset inbegripa mervärdesskatt. Om det kan tillkomma
avgifter och andra kostnader skall detta anges särskilt. Om varan består
av flera delar, t.ex. ett uppslagsverk, skall konsumenten få information
om det totala priset.
Priset för en vara skall enligt 6 § anges per förpackning eller någon
annan jämförlig enhet. Enligt andra stycket samma paragraf skall priset,
för varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter, avse den mängd
eller måttenhet som varan vanligen utbjuds i. Prisuppgifter för flera olika
varor i samma annons kan anses som vilseledande, om uppgifterna avser
olika mängder.
Prop. 1999/2000:40
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 40
Av 7 § framgår att uppgift om jämförpris också skall lämnas för sådana
varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för. I Konsument-
verkets föreskrifter om jämförpriser (KOVFS 1993:1) finns en bestäm-
melse om hur jämförpriset skall beräknas för vissa varuslag med särskilda
beräkningsgrunder.
När det gäller tjänster skall näringsidkaren, om det slutliga priset för en
bestämd tjänst inte kan anges, i stället ange grunderna för hur priset
bestäms. Näringsidkaren kan exempelvis ange arbetskostnad per timme,
materialkostnad per enhet och åtgång av arbetstid och material.
I 9-13 §§ finns bestämmelser om var skriftlig prisinformation skall
anges. Det allmänna kravet är att priset och jämförpriset skall anges så att
det framgår klart för konsumenten vilken vara eller tjänst som informa-
tionen avser.
När en vara utbjuds till försäljning i t.ex. en försäljningslokal är
huvudregeln enligt 10 § punkterna 1 och 2 att priset för varan och
jämförpriset skall anges på varan eller dess förpackning, eller i varans
omedelbara närhet. Marknadsdomstolen har i domarna MD 1993:4 och
1994:19 slagit fast att priser skall sättas ut i skyltfönster. Om det finns
praktiska hinder mot att priset anges enligt huvudregeln, far priset och
jämförpriset anges i en prislista, prisfrågeterminal eller liknande.
II § innehåller bestämmelser om dagligvaror som marknadsförs
genom självbetjäning. Priset skall enligt samma paragraf anges på varan
eller dess förpackning under förutsättning att det inte föreligger praktiska
hinder mot detta. Priset behöver inte heller anges på varan eller dess
förpackning, om ett prisinformationssystem gör det möjligt för konsu-
menten att dels beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna, dels
kontrollera att det pris som tas ut stämmer med prisangivelsen. I
Konsumentverkets föreskrifter om prisinformation (KOVFS 1992:1)
finns en uppräkning av de varuslag för vilka det anses föreligga praktiska
hinder mot att lämna prisinformation på varan eller dess förpackning.
Information om priset för en bestämd tjänst eller om grunderna för hur
priset bestäms skall enligt 13 § lämnas lätt tillgänglig på eller i omedelbar
anslutning till den plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse eller
annars marknadsför sina tjänster.
Av 14 § framgår att marknadsföringslagens sanktioner skall tillämpas
om näringsidkare inte iakttar bestämmelserna i prisinformationslagen.
Prisinformation skall anses vara sådan information av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknads-
föringslagen.
I förordningen (1994:276) om jämförpriser på andra varor än livsmedel
finns bestämmelser bl. a. om hur jämförpris enligt 7 § prisinformations-
lagen skall beräknas för andra varor än livsmedel.
Konsumentverkets har gett ut föreskrifter om dels prisinformation
(KOVFS 1992:1), dels jämförpriser (KOVFS 1993:1). I föreskrifterna
anges de undantag som skall gälla från prisinformationslagen i olika
avseenden.
Skälen för regeringens förslag: Det nya direktivet innebär
förbättringar för konsumenterna när det gäller prisinformation. För-
farandet för att lämna sådan information förenklas också. Några större
ändringar i det svenska regelverket behöver dock inte göras med anled-
Prop. 1999/2000:40
34
ning av direktivet. Det är dock viktigt att prisinformationslagen far en så
klar och tydlig lydelse som möjligt samtidigt som ändringarna inte bör
innebära att strukturen i lagen ändras.
När det gäller definitionerna i artikel 2 kan regeringen konstatera att de
redan idag har sina motsvarigheter i prisinformationslagen. Det finns
dock anledning att förtydliga definitionerna enligt det mönster som
uppställs i direktivet.
Vad avser promemorians förslag om att prisinformationslagen skall
utvidgas till att, liksom marknadsföringslagen, avse produkter anser
regeringen att en sådan utvidgning visserligen skulle ligga i linje med en
hög konsumentskyddsnivå, och medföra att räckvidden av marknads-
föringslagen och prisinformationslagen skulle bli i huvudsak samman-
fallande. Med produkter avses enligt 3 § marknadsföringslagen varor,
tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. Att låta
prisinformationslagen omfatta arbetstillfällen skulle inte vara menings-
fullt. I detta avseende skulle, såsom Lagrådet också pekat på,
definitionen i de båda lagarna inte helt sammanfalla. Vidare har det under
beredningen av ärendet framkommit att de föreslagna ändringarna i
prisinformationslagen vad avser införandet av begreppet produkt medför
att det behöver göras ytterligare ändringar i prisinformationslagen.
Konsekvenserna av sådana ändringar är emellertid svåra att överblicka.
Ändringarna föreslås därför anstå till ett senare tillfälle.
Med promemorians förslag skulle jämförpriser lämnas för tjänster
"som det finns särskilda beräkningsgrunder för", vilket skulle innebära
åtminstone en formell utvidgning av gällande rätt. Omfattningen av vilka
tjänster som skulle kunna vara föremål för jämförpris skulle nämligen
betingas av i vilken utsträckning sådana beräkningsgrunder kan tas fram.
Lagrådet har påpekat att gällande 8 § i prisinformationslagen i vissa fall
redan fyller det krav på information som kan ställas.
I vilka närmare övriga fall praktiska och adekvata beräkningsgrunder
kan användas för att bestämma jämförpris för tjänster behöver enligt
regeringens mening närmare undersökas. Detsamma gäller för sådana
viktiga nyttigheter för konsumenter som t.ex. elektrisk kraft. Regeringen
avser att låta utreda frågan.
I artikel 3 anges att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla
varor som erbjuds konsumenten. Där anges också i vilka tre specifika fall
medlemsstaterna far göra undantag, nämligen när varor erbjuds i
samband med tillhandahållande av tjänster, försäljning på auktion och vid
försäljning av konst och antikviteter. Detta skall ställas mot 4 § i den
nuvarande prisinformationslagen där det i andra stycket ges en generellt
hållen möjlighet till undantag från kravet på när prisinformation skall
lämnas, nämligen i de fall då särskilda omständigheter förhindrar det. En
sådan ordning, som nuvarande lag är uttryck för, är knappast förenlig
med direktivets krav, varför det generella undantaget i 4 § bör ersättas
med specificerade undantag.
Enligt gällande svensk rätt ges det utrymme för undantag från kravet
på skriftlig prisinformation när varor och tjänster erbjuds i samband med
tillhandahållandet av en tjänst. Priset måste i sådana fall kunna anges
t.ex. muntligen. Undantaget skulle kunna användas t.ex. när en frisör
säljer ur ett begränsat sortiment av hårvårdsprodukter i samband med
Prop. 1999/2000:40
35
utförande av frisörtjänster. Något skäl att generellt göra undantag från
skyldigheten att ge prisinformation i sådana situationer finns enligt
regeringens uppfattning inte. Inte heller finns det skäl att göra undantag
for konst och antikviteter. När det gäller auktionsförsäljningar finns det
redan ett sådant undantag från kravet på prisinformation som avses i 4 §
andra stycket. Undantaget för auktionsförsäljning bör dock komma till
uttryck i lagtexten.
I artikel 4 anges att försäljningspris och jämförpris skall vara entydiga,
tydligt läsbara och lätta att känna igen. Artikeln motsvarar i allt väsentligt
vad som anges i 5 § prisinformationslagen. Huvudregeln är att informa-
tionen skall ges skriftligen. I förarbetena till prisinformationslagen för-
ordas en mycket restriktiv användning av enbart muntlig prisinformation
(prop. 1990/91:171 s. 26 f.). Några hinder att ha en sådan ordning även
fortsättningsvis finns inte.
I artikel 5 första punkten anges under vilka förutsättningar undantag
från skyldigheten att ange jämförpriser för varor far meddelas. Det gäller
dels undantag när angivande av jämförpris inte skulle vara av betydelse
på grund av varornas karaktär eller ändamål, dels om en sådan angivelse
skulle kunna vara förvirrande. Dessa undantag bör återges i lagen.
Konstruktionen bör vara sådan att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer far föreskriva när undantag far göras.
När det gäller möjligheten enligt artikel 6 att medge undantag från
kravet på jämförpris under en övergångstid för små detaljistföretag, anser
regeringen - i likhet med vad som anförs i promemorian och som inte har
mött några invändningar i remissförfarandet - att det är viktigt att
jämförpriser finns i såväl små som stora butiker. Konsumenternas behov
av jämförpriser är inte mindre i glesbygden än i större tätorter.
Regeringens uppfattning är att sedan prisinformationslagen trädde i kraft
år 1991 fungerar kravet på prisinformation tillfredsställande även i
mindre butiker i glesbygden. Det saknas därför skäl att nu införa ett
undantag för dessa typer av butiker.
Prop. 1999/2000:40
36
Prop. 1999/2000:40
Regeringens förslag: Frågor om tillsyn och sanktioner i förhållande
till de nya bestämmelserna regleras enligt marknadsföringslagens
system.
Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. I promemorian föreslås också ett tillägg till skadeståndsbestäm-
melsen i marknadsföringslagen.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del har
kommenterat det föreslagna tillägget till skadeståndsbestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Marknadsföringslagen innehåller
bestämmelser om bl.a. skadestånd och marknadsstömingsavgift. Den sist
nämnda sanktionen kan dömas ut vid överträdelse av 5-13 §§ i marknads-
föringslagen. Den nya bestämmelsen om obeställd reklam, 13a §, är
placerad efter dessa och omfattas således inte av bestämmelserna om
marknadsstömingsavgift. Däremot kan en överträdelse av bestäm-
melserna om obeställd reklam medföra ett vitesförbud samt skadestånd.
Enligt teledataskyddsdirektivets artikel 14 punkten 2 skall bestäm-
melserna i kapitel III om rättslig prövning, ansvar och sanktioner i direk-
tiv 95/46/EG (dataskyddsdirektivet) gälla för nationella bestämmelser
som antas i enlighet med teledataskyddsdirektivet och för de individuella
rättigheter som kan härledas från det direktivet. I svensk rätt har den
nämnda artikeln i teledataskyddsdirektivet genomförts utom såvitt avser
rätten till skadestånd till följd av skada och kränkning av den personliga
integriteten vid personuppgiftsbehandling i samband med åtgärder som
avser icke begärda samtal enligt artikel 12 i direktivet. Genom att
regeringen nu föreslår att den sistnämnda bestämmelsen skall genomföras
inom ramen för marknadsföringslagstiftningen, måste man även
säkerställa att direktivets skadeståndsregler far en motsvarighet i den
svenska lagstiftningen.
Dataskyddsdirektivets skadeståndsbestämmelse har införlivats i
personuppgiftslagen genom dess 48 §. Denna bestämmelse innebär att
den personuppgiftsansvarige skall ersätta den registrerade för skada och
kränkning av den personliga integriteten som en behandling av person-
uppgifter i strid med lagen har orsakat. Ersättningsskyldigheten kan dock
i den utsträckning det är skäligt jämkas, om den personuppgiftsansvarige
visar att felet inte berodde på honom eller henne.
Skadeståndsbestämmelsen i personuppgiftslagen har ett innehåll som i
allt väsentligt motsvarar den tidigare datalagens. Av motiven till
personuppgiftslagen framgår att orsaken till att den nya skadestånds-
bestämmelsen även uttryckligen omfattar skadestånd vid kränkning
närmast är att den nya skadeståndsregeln inte bör ha en annan omfattning
än den gamla (prop. 1997/98:44 s. 106). I propositionen görs vidare
uttalandet att ”det kan inte anses oförenligt med EG-direktivet att införa
en skyldighet att betala ersättning även för kränkningen” (a. prop. s. 106).
Av detta följer att det inte föreligger något krav på att nationellt
37
genomfora några regler om skadestånd på grund av kränkning av den
personliga integriteten, utan att det är en möjlighet som kan finnas vid
verksamhet där det integritetsstörande momentet är extra stort.
Regeringen anser i och för sig att en överträdelse av bestämmelserna om
obeställd reklam är allvarlig. Det kan dock inte anses motiverat att i detta
sammanhang införa en särskild reglering om ersättning för kränkning av
den personliga integriteten.
Om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som
avviker från personuppgiftslagens, skall de bestämmelserna gälla (2 §
pesonuppgiftslagen). I den mån marknadsföringslagens bestämmelser om
skadestånd kolliderar med personuppgiftslagens bestämmelser om
skadestånd skall alltså den förra lagens bestämmelser tillämpas. Enligt
vad som sagts i det föregående föreslås inte att det skall införas bestäm-
melser om kränkningsersättning i marknadsföringslagen. Vid tillämpning
av marknadsföringslagens skadeståndsbestämmelser kan det uppkomma
situationer där kränkningsersättning inte far dömas ut, trots att sådan
ersättning vid tillämpning av personuppgiftslagen hade kunnat dömas ut.
Den nya regleringen om jämförande reklam har placerats bland
bestämmelserna i 5-13 §§. Således gäller genom hänvisningarna i 22 och
29 §§ vid överträdelse av regleringen om jämförande reklam samma
sanktioner som för de andra bestämmelserna i dessa paragrafer. Vid
remissbehandlingen ansåg Konsumentverket att det inte är motiverat att
ge möjlighet att döma ut markandsstömingsavgift i de fall då det rör sig
om överträdelse som tar sikte på andra krav på jämförande reklam än det
som anger att den jämförande reklamen inte far vara vilseledande. Även
Lagrådet har ifrågasatt om det verkligen finns ett behov av att kunna
använda marknadsstömingsavgift mot andra överträdelser av bestäm-
melserna än sådana som är vilseledande.
Flera av punkterna i paragrafen återspeglar förfamaden som i dag faller
under 6 § marknadsföringslagen och där marknadsstömingsavgift alltså
redan i dag kan dömas ut. Det torde knappast förekomma många fall där
en jämförelse, som anses bryta mot någon av de i den föreslagna 8 a §
första stycket angivna punkterna, inte innehåller något moment av
vilseledande. Regeringen anser därför att det även framgent skall vara
möjligt att använda marknadsstömingsavgift vid dessa förfaranden.
Enligt 14 § prisinformationslagen skall marknadsföringslagen til-
lämpas, om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt pris-
informationslagen. Prisinformation enligt prisinformationslagen skall
därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
De föreslagna ändringarna i prisinformationslagen föranleder ingen
ändring i rådande ordning vad gäller tillsyn och sanktioner. Nuvarande
ordning uppfyller nämligen helt direktivets krav i dessa hänseenden.
Prop. 1999/2000:40
38
Prop. 1999/2000:40
Marknadsföringslagen
När det gäller frågan om eventuellt ökade kostnader med anledning av de
nya bestämmelserna om obeställd reklam så kommer företagens
kostnader sannolikt att bli något högre både i de fall där samtycke måste
inhämtas på förhand och i de fall där man har en opt-out-lösning som
kräver att branschen inrättar ett register. Konsumentverkets tillsyn
kommer inte att behöva utökas i någon väsentlig mån. Tillsynen över de
nya bestämmelserna om såväl obeställd reklam som jämförande reklam
bedöms därför inte innebära några andra än obetydliga merkostnader för
Konsumentverket.
Prisinformationslagen
Ändringarna i prisinformationslagen bedöms inte medföra några mer
väsentliga extrakostnader vare sig för näringsidkare, stat eller kommun.
39
Prop. 1999/2000:40
I första stycket anges de fall då jämförande reklam skall vara tillåten. Av
bestämmelsen framgår också att det är endast själva jämförelsen som
regleras. För annat än själva jämförelsen i marknadsföringen gäller
övriga bestämmelser i lagen. Att så är fallet har inte ansetts behöva anges
i lagtext.
Av artikel 3 a i direktivet om jämförande reklam framgår bl. a. att
jämförelsen inte far vara vilseledande. En bestämmelse som införlivar
direktivet i denna del finns i denna paragrafs första punkt, trots att det av
6 § följer att jämförande reklam som är vilseledande inte är tillåten. Som
har behandlats i avsnitt 5.4 finns det dock skäl att i paragrafen ange alla
de förhållanden som skall påverka bedömningen av huruvida jämförande
reklam skall vara tillåten.
I avsnitt 5.4 kommenteras även övriga punkter i paragrafen. Där finns
en utförlig jämförelse mellan nuvarande svenska ordning och direktivets
krav.
Andra stycket innebär att tidsangivelser måste finnas i reklam som
avser ett särskilt erbjudande. Begreppet särskilda erbjudanden kommen-
teras i avsnitt 5.4.
Paragrafen föreskriver i första stycket en opt-in-lösning för vissa typer av
kommunikationsmedel som uteslutande används på distans. När det
gäller andra metoder för kommunikation uteslutande på distans föreskrivs
i andra stycket en opt-out-lösning. I båda alternativen gäller skyddet för
fysiska personer.
Bestämmelsen i första stycket tar sikte på de tekniker för kom-
munikation uteslutande på distans som särskilt räknas upp i distans-
avtalsdirektivets artikel 10 punkten 1. De andra tekniker som andra
stycket är tillämpligt på har inte angetts särskilt.
Obeställd reklam är sådan reklam eller marknadsföring som förs vidare
till mottagaren utan att denne varit aktiv för att få reklamen.
I första stycket anges att en näringsidkare inte får använda telefax, eller
uppringningsautomater och liknande automatiska system utan mänsklig
betjäning för meddelanden, om inte den fysiska personen har lämnat
samtycke till det på förhand. Ett sådant samtycke skall vara uttryck för en
otvetydig viljeyttring. Ett s.k. hypotetiskt samtycke anses inte kunna
godtas, hur välgrundad gissningen om den enskildes inställning till
behandlingen än är. Inte heller kan ett s.k. tyst samtycke godtas. Med
40
detta avses t. ex. att den enskilde informeras om en tilltänkt behandling
och ges en viss frist for att motsätta sig behandlingen men inte hör av sig
innan fristens utgång. Däremot torde s.k. konkludent handlande kunna
konstituera ett samtycke, t.ex. när den enskilde lämnar efterfrågade upp-
gifter efter att ha fatt information om den tilltänkta behandlingen av dessa
och om att det är frivilligt att lämna uppgifter och att ett uppgifts-
lämnande betraktas som ett samtycke.
Det ovan anförda innebär att ett samtycke i förväg till obeställd reklam
exempelvis skall kunna ske genom skriftligt uppgiftsinhämtande, där
konsumenten pekar ut vissa tydligt avgränsade intresseområden för
reklam som han eller hon önskar fa sig tillsänt eller inte motsätter sig
detta.
Enligt andra stycket får en näringsidkare vid marknadsföringen till en
fysisk person inte heller använda andra metoder för distanskom-
munikation än de som anges i första stycket, om metoden möjliggör
kommunikation mellan enskilda parter och om personen klart har
tillkännagett att han eller hon motsätter sig användning av metoden.
De metoder som avses här är bl.a. tryckt direktreklam och e-
postreklam. Däremot gäller bestämmelsen inte erbjudanden via radio,
television eller annonser i tidningar. Sådana metoder möjliggör normalt
inte individualiserad kommunikation.
I de fall som det finns ett spärregister kan den fysiska personen göra en
anmälan dit, t. ex när det gäller NlX-tele. Samma sak gäller
direktadresserad reklam via post då personen kan vända sig till SPAR
eller något annat register. I fråga om oadresserad direktreklam bör det
som hittills vara tillräckligt att det på brevlådan eller i omedelbar
anslutning till brevinkastet anges att den enskilde inte önskar någon
reklam.
Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av paragrafens första stycke framgår, genom ett tillägg för 13 a §, att
skadestånd kan utdömas även vid överträdelser av den nya bestämmelsen
om hur obeställd reklam skall vara utformad.
Beträffande möjligheten till skadestånd i samband med jämförande
reklam gäller lagens bestämmelse om skadestånd i samma omfattning
som vid andra överträdelser än de som avser överträdelse av någon eller
några av bestämmelserna i 5-13 §§.
Prop. 1999/2000:40
41
Prop. 1999/2000:40
I andra stycket ersätts det allmänt hållna undantaget med ett preciserat
undantag för auktion. Bestämmelsen beskrivs närmare i avsnitt 7.
I andra stycket görs tillägget att priset skall inbegripa inte bara
mervärdesskatt utan också andra skatter.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I första stycket anges vad som menas med försäljningspris och
jämförpris. Av stycket framgår huvudregeln att försäljningspris och
jämförpris alltid skall anges för en vara.
I andra stycket anges undantagen när jämförpris inte behöver anges.
I tredje stycket anges undantag för när försäljningspris inte behöver
anges.
Paragrafen har ändrats på förslag av Lagrådet.
Paragraferna har ändrats på grund av ändringen i 6 §.
42
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 1
Följande instanser har yttrat sig över promemorian Ändringar i
marknadsföringslagen, (Ds 1999:35). Justitiekanslem, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Marknadsdomstolen,
Stockholms tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket, Kom-
munikationsforskningsberedningen, IT-kommissionen, Data-inspek-
tionen, Statskontoret, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket,
Konsument-verket/KO, Delegationen för utländska investeringar i
Sverige, Kommers-kollegium, Juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet, Svenska IT-företagens organisation, Swedish Direct
Marketing Associa-tion, Direkthandelsföretagens förening, Svenska
postorderföreningen, Försäkringsförbundet, Sveriges Reklamförbund,
Annonsörföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Näringslivets
delegation för marknads-rätt, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges
Industriförbund, Svensk Handel, Svenska Handelskammareförbundet,
Posten AB, Euro-politan AB, Sema Group InfoDataAB, Telenordia AB,
Tele 2 AB, Telia AB, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Akademikers centralorganisation, Svenska
Arbets-givare-föreningen, Sveriges Konsumentråd, Konsumenter i
Samverkan, Konsu-mentvägledamas förening, Frivilligorganisationemas
insamlingsråd, Fond-bolagens förening, Svenska Bankföreningen,
Bonnier Förlag, Branschföreningen för innehålls- och tjänsteleverantörer
på online-marknaden i Sverige (BiroS), Internationella Handels-
kammaren, ICC och Svenska Fondhandlareföreningen.
Följande instanser har yttrat sig över promemorian Ändringar i
prisinformationslagen (Ds 1999:40). Hovrätten för västra Sverige,
Kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen,
Riksrevisionsverket, Konsumentverket/KO, Konkurrensverket, Energi-
myndigheten, D & D Dagligvaror, Fondbolagens förening, Ica Hand-
larnas AB, Konsumenter i samverkan/Riksförbundet Hem och Samhälle,
Konsumentvägledamas förening, Kooperativa Förbundet, Näringslivets
delegation för marknadsrätt, Servicehandelns riksförbund, Svensk
handel, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska livsmedelshandlareförbundet, Sveriges akademikers central-
organisation, Sveriges elleverantörer, Sveriges industriförbund, Sveriges
konsumentråd, Sveriges marknadsförbund och Tjänstemännens central-
organisation.
43
Ds 1999:35
Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra EG-
bestämmelser om s.k. obeställd reklam som finns dels i direktivet
(97/66/EG) om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet
inom telekommunikationsområdet, dels i direktivet (97/7EG) om
konsument-skydd vid distansavtal.
I promemorian föreslås att det införs en ny paragraf i marknads-
föringslagen (1995:450) om obeställd reklam. Den nya bestämmelsen
innebär enligt dess första stycke att en näringsidkare vid marknads-
föringen till en konsument inte far använda telefax, elektronisk post,
uppringningsautomater eller andra sådana automatiska system för
meddelanden, om inte konsumenten har medgett detta på förhand. Det
föreskrivs vidare enligt förslaget att en näringsidkare vid marknads-
föringen till en konsument inte heller får använda andra metoder för
distanskommunikation än de som anges i första stycket, om metoden
möjliggör individualiserad kommunikation och om konsumenten klart
har tillkännagett att han eller hon motsätter sig användning av metoden.
Skillnaden mellan de båda alternativen kan i korthet och förenklat
beskrivas så att användning av telefax, elektronisk post eller
uppringningsautomater för reklam förutsätter konsumentens godkän-
nande i förväg medan det andra alternativet öppnar möjlighet för
konsumenterna att t.ex. till ett centralt register anmäla att de exempelvis
inte önskar fa direktadresserad tryckt reklam.
Beträffande telefonmarknadsföring pågår uppbyggnad av ett centralt
register dit konsumenter skall kunna vända sig och bli registrerade som
abonnenter som inte önskar bli uppringda när samtalet avser reklam och
försäljning. Vid tiden för publiceringen av promemorian gick det inte
klart att att bedöma om registret gick att bygga upp i en sådan omfattning
att det har goda utsikter att kunna fungera tillfredsställande. Det är också
oklart om ett sådant register kan bli tillfredsställande användarvänligt.
Man hoppades på att fa klarhet i den saken under remissbehandlingen av
promemorian. Med hänsyn till det lämnar promemorian i princip öppet
vilket alternativ som är det lämpligaste; och det slutliga bör regeringen
kunna ta senare i samband med propositionens avlämnande till riksdagen.
I promemorian föreslås vidare att marknadsföringslagen kompletteras
med uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam till följd av EG-
direktivet (97/55/EG) om ändring av direktivet (84/450/EEG) om
vilseledande reklam, som innebär att detta direktiv även innehåller
bestämmelser om jämförande reklam. Det materiella innehållet i de
föreslagna nya bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt vad som redan
är gällande rätt.
På grundval främst av en rapport av Konsumentverket om aggressiva
marknadsföringsmetoder föreslås slutligen ett tillägg till generalklausulen
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 2
44
i marknadsföringslagen om god marknadsföringssed, som går ut på att
man för bedömningen av om en marknadsföring är tillbörlig eller ej skall
lägga särskild vikt vid om den innehåller inslag som är särskilt
påträngande.
Ds 1999:40
Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra ett EG-
direktiv (98/6/EG) om konsumentskydd i samband med prismärkning av
varor som erbjuds konsumenter. Direktivet skall vara genomfört senast
den 18 mars 2000.
Direktivet motsvarar i allt väsentligt gällande svensk rätt. Det är av
minimikaraktär, dvs. medlemsstaterna får, inom de ramar som ges av
Romfördraget, behålla och införa regler som är förmånligare för
konsumenten än direktivets regler. I promemorian föreslås vissa
ändringar i prisinformationslagen (1991:601) som bedöms vara nöd-
vändiga för att direktivet skall anses vara korrekt införlivat i svensk rätt. I
övrigt lämnas lagens bestämmelser oförändrade. Det föreslås dock en
begränsad utvidgning av lagens tillämpningsområde som innebär att
"produkter" omfattas. Därmed omfattas, förutom varor och tjänster, även
andra nyttigheter som t.ex. elektricitet.
I lagförslaget finns bestämmelser som bl.a. slår fast skyldigheten att
ange försäljningspris och jämförpris på alla varor samt hur prisangivelser
tydligt skall anges. Förslag till vissa undantag från denna skyldighet
behandlas också. Det gäller bl.a. när varor erbjuds i samband med
tillhandahållande av tjänster samt försäljning på auktion.
Promemorian innehåller också synpunkter på i vilka fall man kan tänka
sig mer generella undantag från kravet på att lämna jämförpris. Det gäller
situationer när det i linje med vad som anges i direktivet föreligger
omständigheter som skulle göra ett lämnade av jämförpris utan betydelse
på grund av varornas karaktär eller ändamål eller därför att en sådant
lämnande skulle kunna skapa förvirring. När det gäller undantag från
kravet på lämnande av jämförpris på grund av varornas karaktär eller
ändamål finns redan idag bestämmelser i Sverige som berör detta.
Beträffande lämnande av jämförpris kan man behöva överväga om det i
några fall skulle vara lämpligt med vissa ytterligare undantag. I
promemorian redovisas vissa synpunkter i denna fråga. Det föreslås att
riksdagen bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att i en författning föreskriva om sådana ytterligare undantag.
Direktivet medger under en övergångsperiod att medlemsstaterna på
vissa grunder kan tillåta vissa små detaljistföretag att underlåta att lämna
jämförpriser. I promemorian föreslås att Sverige inte utnyttjar det
medgivandet, eftersom detalj handelsbutiker på ett tillfredsställande sätt
synes efterleva kraven enligt prisinformationslagen på att lämna jämför-
priser, oberoende av hur stor butiken är.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 2
45
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1995:450)
dels att 29 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a och 13 a §§,
samt närmast före 8 a och 13 a §§ nya rubriker av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Jämförande reklam 8a§ En näringsidkare får i sin reklam 1. inte är vilseledande, 2. avser produkter som svarar 3. på ett objektivt sätt avser 4. inte medför förväxling mellan 5. varken misskrediterar eller 6. i fråga om varor med 7. inte drar otillbörlig fördel av 8. inte framställer en produkt |
46
skyddat varumärke eller firma.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 3
Obeställd reklam
13a§
En näringsidkare får vid mark-
nadsföring till en fysisk person
artvända telefax eller sådana upp-
ringningsautomater eller andra
liknande automatiska system för
individuell kommunikation som
inte betjänas av någon enskild,
bara om den fysiska personen har
samtyckt till det på forhand.
En näringsidkare får vid
marknadsföring till en fysisk
person använda andra metoder for
individuell kommunikation på
distans än de som anges i första
stycket, om inte den fysiska
personen tydligt har motsatt sig
metoden.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har med-
delats med stöd av 14 eller 15 §
eller mot en föreskrift i 5-13 §§,
skall ersätta den skada som
§
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot ett förbud
eller ett åläggande som har med-
delats med stöd av 14 eller 15 §
eller mot en föreskrift i 5-13a §§,
skall ersätta den skada som
därigenom uppkommer för en
konsument eller någon annan
näringsidkare.
därigenom uppkommer för en
konsument eller någon annan
näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare far hänsyn tas även
till omständigheter av annan än ekonomisk art.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
47
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om prisinformationslagen (1991:601)
dels att nuvarande 6 och 7 §§ skall betecknas 7 respektive 6 §,
dels att 1-5, den nya 6 och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 § skall sättas närmast före den nya 7 §,
dels att det närmast före 3 § skall införas en ny rubrik av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag har till ändamål att
främja en god prisinformation till
konsumenter.
Lagen tillämpas på sådana
näringsidkare som i sin yrkes-
mässiga verksamhet tillhanda-
håller varor och tjänster till konsu-
meter.
Särskilda föreskrifter om informa-
tion till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:268)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet.
Prisinformation skall lämnas när
en näringsidkare marknadsför
bestämda varor eller tjänster.
Första stycket gäller dock inte,
om särskilda omständigheter
hindrar att prisinformation lämnas.
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag har till ändamål att
främja en god prisinformation till
konsumenter och att underlätta
prisjämförelser.
2§
Lagen tillämpas på sådana
näringsidkare som i sin yrkes-
mässiga verksamhet tillhanda-
håller produkter till konsumenter.
Definitioner
3§
I denna lag avses med
produkter: varor, tjänster, fast
egendom och andra nyttigheter,
pris: det slutliga priset på en enhet
eller en bestämd mängd av en
produkt, och
jämförpris: det slutliga priset på
ett kilogram, en liter, en meter, en
kvadratmeter, en kubikmeter eller
en annan av myndighet fastställd
mängdenhet av en produkt.
4§
Prisinformation skall lämnas när
en näringsidkare marknadsför
bestämda produkter.
Första stycket gäller dock inte
för produkter som säljs på auktion
eller vid auktionsliknande förfar-
anden.
48
Priset för varor och tjänster skall
anges korrekt och tydligt. Priset
skall anges skriftligen, om
konsumenten inte kan fa upp-
lysning om det på något annat
5§
Priset för produkter skall anges
korrekt och tydligt. Priset skall
anges skriftligen, om konsumenten
inte kan få upplysning om det på
något annat likvärdigt sätt.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 3
likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärdesskatt. Om det kan tillkomma avgifter
och andra kostnader skall detta anges särskilt.
7#
Uppgift om pris per måttenhet
(jämförpris) skall dessutom
lämnas för sådana varuslag som
det finns särskilda beräknings-
grunder för.
Särskilda beräkningsgrunder får
fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.
Priset och jämförpriset skall anges
så att det framgår klart för
konsumenten vilken vara eller
tjänst som informationen avser.
6§
Jämförpris skall dessutom anges
för sådana produkter som det finns
särskilda beräkningsgrunder för.
Detta gäller dock inte om det
skulle kunna vara förvirrande för
konsumenten att jämförpris anges.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om särskilda
beräkningsgrunder och undantag
från kravet att ange jämförpris.
Priset och jämförpriset skall anges
så att det framgår klart för konsu-
menten vilken produkt som
informationen avser.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
49
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-01-19
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet
Gustaf Sandström, justitierådet Dag Victor.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gun
Lombach.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)
I direktiv 97/55/EG, om ändring av direktiv 84/450/EG om vilseledande
reklam så att detta omfattar jämförande reklam, ges vissa bestämmelser
om jämförelser som avser särskilda erbjudanden. Vad som krävs i sådana
fall är att det på ett klart och entydigt sätt anges när erbjudandet upphör
att gälla, eller i förekommande fall, att det särskilda erbjudandet är
beroende på tillgången på varor eller tjänster. Om det särskilda
erbjudandet ännu inte börjat gälla skall också anges när specialpriset eller
andra särskilda villkor börjar gälla.
I remissen konstateras helt kortfattat att nämnda punkt i direktiven
uppfylls genom marknadsföringslagens bestämmelser i 9-11 och 13 §§
om utförsäljning, realisation och förmånserbjudande. Vid föredragningen
inför Lagrådet har i detta sammanhang också hänvisats till 6 § andra
stycket punkt 4 samma lag.
Lagrådet konstaterar till en början att varken reglerna om utförsäljningar
(9 och 10 §§) eller om realisationer (11 §) innehåller några krav
beträffande information. Det är vidare tveksamt om vad som sägs därom i
bestämmelsen om förmånserbjudanden (13 §) till alla delar motsvarar
direktivens krav i fråga om vad som skall anges vid en jämförelse som
avser ett särskilt erbjudande.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att behovet av en
kompletterande föreskrift beträffande särskilda erbjudanden övervägs
under det fortsatta lagstiftningsarbetet. En tänkbar lösning är därvid att de
krav beträffande information som direktivet i berörd del innefattar förs
samman i ett andra stycke i den föreslagna 8 a §.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
50
8a§
Överträdelser av de föreslagna bestämmelserna om jämförande reklam
kommer enligt förslaget att kunna föranleda inte endast ett
vitessanktionerat förbud (14 och 19 §§) och skadestånd (29 §) utan även
marknadsstömingsavgift (22 - 28 §§).
Förslaget att överträdelse av bestämmelserna skall kunna sanktioneras
med marknadsstömingsavgift innebär en nyhet endast beträffande sådan
jämförande reklam som inte är vilseledande. Vilseledande jämförande
reklam kan redan nu sanktioneras med marknadsstömingsavgift med stöd
av 6 §. Någon skyldighet att föreskriva marknadsstömingsavgift eller
någon annan liknande sanktion för andra former av jämförande reklam
som strider mot de föreslagna bestämmelserna följer inte av direktivet.
Av remissvaren på den promemoria som ligger till grund för förslaget
framgår bl a att Konsumentverket inte ansett det motiverat att andra
överträdelser än de som är vilseledande skall kunna föranleda utdömande
av marknadsstömingsavgift. Enligt verket är sådana överträdelser inte av
den svårhetsgraden som utmärker överträdelser av de s.k. katalog-
bestämmelserna. I lagrådsremissen har frågan inte berörts närmare. Vad
som anförs ger närmast intrycket att möjligheten att ålägga
marknadsstömingsavgift skulle vara en följd av var i lagen som
bestämmelsen placerats. Lagrådet finner för sin del att det finns
anledning att ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av kunna
använda marknadsstömingsavgift mot andra överträdelser av
bestämmelserna än sådana som är vilseledande.
13 a §
Ett syfte med den föreslagna paragrafen är att i svensk rätt genomföra de
bestämmelser om obeställd reklam som finns i artikel 12 i EG-direktivet
97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet
inom telekommunikationsområdet. Avsikten med bestämmelserna i detta
direktiv är att precisera och komplettera bestämmelserna i EG-direktivet
95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. I det
direktivet finns bl a bestämmelser om behandling av personuppgifter för
ändamål som rör direkt marknadsföring i artikel 14. Dessa bestämmelser
har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i personuppgiftslagen
(1998:204). Enligt 11 § i den lagen gäller bl a att personuppgifter inte far
behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den
registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligen anmält att han
eller hon motsätter sig en sådan behandling. Vid överträdelse av
bestämmelsen skall enligt 48 § den personuppgiftsansvarige ersätta den
registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som
behandlingen har orsakat.
Det framstår som uppenbart att överträdelser av den nu föreslagna
bestämmelsen i marknadsföringslagen i vart fall ofta även kommer att
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
51
innefatta en överträdelse av bestämmelserna i personuppgiftslagen.
Samtidigt skiljer sig sanktionsmöjlighetema for överträdelser av de olika
lagarna bl a genom att någon ersättning for kränkning inte är föreskriven
för överträdelser av marknadsföringslagen. Det kan sättas i fråga om den
föreslagna lagstiftningstekniken för att i svensk rätt genomföra berörda
direktivbestämmelser är lämplig. I vart fall framstår det som angeläget att
lagstiftaren klargör vilket förhållande som är avsett att råda mellan de
aktuella bestämmelserna i personuppgiftslagen och marknadsföringslagen
och de därtill anknutna sanktionsbestämmelsema.
Enligt Lagrådets mening kan andra stycket i den föreslagna paragrafen
med fordel ges följande lydelse.
"Näringsidkaren far använda andra metoder for individuell
kommunikation på distans om inte den fysiska personen tydligt motsatt
sig att metoden används".
Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Ett flertal föreslagna ändringar i nuvarande bestämmelser består däri att
beskrivningen "varor och tjänster" ersätts med ordet "produkter".
Förslagen är i denna del inte föranledda av det aktuella direktivet
98/6/EG om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som
erbjuds konsumenter.
I remissen konstateras att ifrågavarande terminologiska ändringar innebär
en viss utvidgning av lagens tillämpningsområde. Att så sker sägs ligga i
linje med en hög konsumentskyddsnivå. Det framhålls vidare att
ändringarna också medför att räckvidden av marknadsföringslagen och
prisinformationslagen blir sammanfallande, vilket anges vara
betydelsefullt med tanke på lagarnas gemensamma syften.
Enligt en i 3 § föreslagen definition skall med produkter avses: "varor,
tjänster, fast egendom och andra nyttigheter". I den definition av samma
uttryck som finns intagen i 3 § marknadsföringslagen ingår emellertid
även "arbetstillfällen". Påståendet att de berörda lagarnas
tillämpningsområden kommer att sammanfalla är alltså inte helt korrekt.
Till vad nu sagts kommer att införandet av de nya begreppen "fast
egendom och andra nyttigheter" i prisinformationslagen ger upphov till
vissa lagtekniska problem som inte synes ha uppmärksammats under
ärendets beredning. Den nuvarande regleringen av "Hur prisinformation
skall lämnas" i 5-8 §§ och "Var skriftlig prisinformation skall anges" i 9-
13 §§ är således indelad under rubrikerna "Allmänt", "Varor" och
"Tjänster". Fråga uppkommer då till vilken eller vilka av dessa
underrubriker som fast egendom respektive "andra nyttigheter" skall
hänföras. Remissen ger här ingen vägledning.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
Mot bakgrund av vad sålunda anförts och med beaktande särskilt av att
den tänkta utvidgningen av lagens tillämpningsområde mer synes vara
52
motiverad av en allmän målsättning än av konstaterade, praktiska behov
avstyrker Lagrådet att begreppen varor och tjänster nu byts ut mot
"produkter" med den föreslagna definitionen.
I prisinformationslagen anges för närvarande under rubriken "Hur
prisinformation skall lämnas" dels vissa allmänna regler som är
gemensamma för varor och tjänster (5 §), dels särskilda bestämmelser för
varor (6 och 7 §§) och för tjänster (8 §).
För såväl varor som tjänster gäller att priset skall anges klart och tydligt
(5 §). För varor gäller att priset skall anges per förpackning eller någon
annan jämförlig enhet av varan (6 § första stycket). För varor som
tillhandahålls i varierande kvantiteter skall priset avse den mängd eller
måttenhet som varan vanligen utbjuds i (6 § andra stycket). Dessutom
skall pris per måttenhet (jämförpris) anges för sådana varuslag som det
finns särskilda beräkningsgrunder för (7 § första stycket). Sådana
beräkningsgrunder fastställs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer (7 § andra stycket). För tjänster skall grunderna
för hur priset bestäms anges i de fall då det slutliga priset för tjänsten inte
kan anges (8 §).
En skyldighet att ange jämförpris för varor finns således endast vid
lösviktsförsäljning och motsvarande och då detta följer av sådana
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Enligt direktivet gäller som huvudregel att såväl en varas försäljningspris
som dess jämförpris skall anges (artikel 3.1). Medlemsstaterna har
emellertid möjlighet att göra undantag från regeln att jämförpris skall
anges bl.a. om en angivelse av jämförpris inte skulle vara av betydelse på
grund av varornas karaktär eller ändamål eller om angivelsen skulle
kunna skapa förvirring (artikel 5.1).
Den enligt lagförslaget grundläggande bestämmelsen om skyldigheten att
ange jämförpris har tagits upp i 6 § första stycket Q fr nuvarande 7 §
första stycket). Där sägs att jämförpris skall anges för sådana produkter
som det finns särskilda beräkningsgrunder för. Enligt andra stycket far
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om särskilda beräkningsgrunder. Med den utformning som
förslaget fatt synes det ligga närmast till hands att, i likhet med enligt
gällande rätt, tolka bestämmelserna så att en skyldighet att ange
jämförpris endast föreligger om detta följer av särskilda föreskrifter (eller
av förslagets 7 § andra stycket; nuvarande 6 § andra stycket). Lagrådet
vill för sin del förorda att bestämmelserna ges en utformning enligt vilken
det klart framgår att det som huvudregel gäller att såväl försäljningspris
som jämförpris skall anges.
Vad som nu anförts innebär sammanfattningsvis att Lagrådet avstyrker
att prisinformationslagen nu utvidgas genom att begreppen varor och
tjänster byts ut mot "produkter" samt förordar att lagen, i
överensstämmelse med direktivet, utformas så att det klart framgår att
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
53
huvudregeln är att såväl försäljningspris som jämförpris skall anges för
alla varor som konsumenter erbjuds av näringsidkare.
Utifrån dessa utgångspunkter anser Lagrådet att det saknas anledning att
nu göra några ändringar i 1 - 3 §§ och 4 § första stycket. Undantaget från
skyldigheten att lämna prisinformation i 4 § andra stycket bör, i
anslutning till direktivet (artikel 3.2), begränsas till varor eller tjänster
som säljs på auktion. I 5 § andra stycket bör föreskrivas att priset förutom
mervärdesskatt skall inbegripa även andra skatter (jfr artikel 2).
Vad därefter angår 6 § vill Lagrådet framhålla följande.
Paragrafen skall enligt förslaget tas upp under rubriken Allmänt och
kommer därför att omfatta både bestämda varor och bestämda tjänster.
Direktivets föreskrift om att såväl försäljningspris som jämförpris skall
anges avser däremot endast varor.
Enligt Lagrådets mening lämpar sig föreskriften mindre väl för att föras
över till de särskilda förhållanden som gäller för tjänster. Beräknings-
grunden för ett "jämförpris" för tjänster torde i allmänhet bli priset per
viss tidsenhet (eller i fråga om transporttjänster viss sträcka). I de fall då
näringsidkaren erbjuder en tjänst till ett slutligt pris är poängen ofta att
detta pris gäller oberoende av t.ex. den tid som näringsidkaren kan
komma att behöva för att utföra tjänsten. Något "jämförpris" kan då inte
anges. I de fall tjänsten skall utföras under viss tid behövs ofta inget
jämförpris (jfr artikel 3.1 sista meningen). Om näringsidkaren erbjuder
sig att utföra en tjänst mot viss ersättning per tidsenhet, men tidsåtgången
inte kan anges, fyller 8 § det krav på information som kan ställas.
Regleringen i den paragrafen torde också vara ändamålsenlig om priset
för tjänsten anses innefatta även förbrukat material.
Lagrådet förordar mot denna bakgrund att de nu aktuella bestämmelserna
om försäljningspris och jämförpris, i överensstämmelse med direktivet,
begränsas till att avse varor. I vad mån den i 8 § upptagna bestämmelsen
om priset för bestämda tjänster oberoende härav bör kompletteras med en
möjlighet att meddela föreskrifter angående grunderna för hur priset av
en tjänst skall bestämmas i de fall då det slutliga priset inte kan anges
anser sig Lagrådet inte ha underlag för att bedöma.
Utifrån nu angivna utgångspunkter saknas det anledning att byta plats
mellan nuvarande 6 och 7 §§ samt att flytta rubriken närmast före 6 §.
I 6 § bör lämpligen i anslutning till artikel 3.1 i direktivet inledningsvis
anges att som huvudregel gäller att såväl försäljningspris som jämförpris
skall anges för varor. På motsvarande sätt som nu är fallet beträffande
jämförpris i 7 § bör bägge dessa prisbegrepp definieras i lagen.
Definitionerna bör utformas i anslutning till föreskrifterna i direktivet
(artikel 2).
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
54
I ett andra stycke bör i anslutning till artikel 5.1 anges att undantag i
vissa fall gäller från skyldigheten att ange jämförpris. Det i artikel 3.1
andra meningen upptagna undantaget synes däremot inte behöva komma
till direkt uttryck i lagtexten.
I ett tredje stycke bör därefter anges att undantag gäller från skyldigheten
att ange försäljningspris vid lösviktsförsäljning (artikel 3.3).
Lagrådet förordar således att 6 § ges följande lydelse:
"Priset for en vara skall anges dels per forpackning eller annan enhet i
vilken varan utbjuds till försäljning (försäljningspris), dels per kilogram,
liter, meter eller annat vanligen använt mått for varan (jämförpris).
Endast försäljningspriset behöver anges om det på grund av varans
karaktär eller ändamål kan antas att en angivelse av jämförpris skulle
sakna betydelse eller om en sådan angivelse skulle kunna skapa
förvirring.
Endast jämförpriset behöver anges för en vara som inte är fardigpackad
och som mäts upp i konsumentens närvaro."
I 7 § bör ett bemyndigande lämnas for regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om
skyldigheten att ange jämförpris och de beräkningsgrunder som därvid
skall tillämpas. Sådana föreskrifter kommer då att kunna avse såväl
skyldigheten att ange jämförpris som sådana undantag från denna
skyldighet som kan anses ligga inom ramen for 6 § andra stycket. För att
det skall vara möjligt att meddela andra undantag som är tillåtna enligt
direktivet (se artikel 3.2 — varor som erbjuds i samband med
tillhandahållande av tjänster samt konst och antikviteter — och artikel 6 —
små detalj istforetag) krävs däremot ytterligare författningsstöd.
Om Lagrådets förslag följs bör härutöver vissa följdändringar göras i 9
och 10 §§.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 4
55
Prop. 1999/2000:4C
Bilaga 5
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2,
i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet3, mot
bakgrund av det gemensamma utkast som godkänts av förliknings-
kommittén den 6 november 1997, och med beaktande av följande:
(1) Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24
oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter4 skall medlemsstaterna säkerställa fysiska personers fri-
och rättigheter i samband med behandling av personuppgifter,
särskilt deras rätt till privatliv, för att säkerställa det fria flödet av
personuppgifter inom gemenskapen.
(2) Telehemligheten vid kommunikation garanteras i enlighet med
internationella instrument för mänskliga rättigheter (särskilt den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna) och genom medlems-
staternas konstitutioner.
(3) I gemenskapen införs för närvarande ny och avancerad digital teknik i
de allmänt tillgängliga telenäten, vilket leder till särskilda krav på
‘EGT C 200, 22.7.1994, s. 4.
2EGTC 159, 17.6.1991, s. 38.
3 Europaparlamentets yttrande av den 11 mars 1992 (EGT C 94, 13.4.1992, s. 198), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 12 september 1996 (EGT C 315, 24.10.1996, s. 30) och
Europaparlamentets beslut av den 16 januari 1997 (EGT C 33, 3.2.1997, s. 78).
Europaparlamentets beslut av den 20 november 1997 (EGT C 371, 8.12.1997). Rådets
beslut av den 1 december 1997.
4 EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
56
skydd av personuppgifter och användarnas privatliv. Utvecklingen av
informationssamhället kännetecknas av att nya teletjänster infors. En
framgångsrik gränsöverskridande utveckling av dessa tjänster, t.ex.
video på beställning och interaktiv TV, är delvis avhängig av att
användarna kan förlita sig på att deras privatliv inte kränks.
(4) Detta gäller särskilt i fråga om införandet av det digitala
flertjänstnätet (ISDN) och digitala mobila nät.
(5) I sin resolution av den 30 juni 1988 om utvecklingen av den
gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning fram till
19925 efterlyste rådet åtgärder för att skydda personuppgifter i syfte
att skapa en lämplig miljö för den framtida utvecklingen av
telekommunikationer inom gemenskapen. I sin resolution av den 18
juli 1989 om förstärkning av samordningen vid införandet av det
digitala flertjänstnätet (ISDN) i Europeiska gemenskapen6 betonade
rådet åter vikten av att personuppgifter och privatliv skyddas.
(6) Europaparlamentet har understrukit vikten av att personuppgifter och
privatliv skyddas inom telenäten, särskilt med hänsyn till införandet
av det digitala flertjänstnätet (ISDN).
(7) När det gäller allmänt tillgängliga telenät måste särskilda rättsliga och
tekniska bestämmelser antas för att skydda fysiska personers
grundläggande fri- och rättigheter samt juridiska personers berät-
tigade intressen, särskilt med hänsyn till att riskerna ökar i samband
med automatisk lagring och behandling av uppgifter om abonnenter
och användare.
(8) Rättsliga och tekniska bestämmelser som medlemsstaterna har antagit
på telekommunikationsområdet för att skydda personuppgifter,
privatliv och juridiska personers berättigade intressen måste
harmoniseras för att undvika hinder för den inre marknaden för
telekommunikation i enlighet med det mål som uppställs i artikel 7a i
fördraget. Harmoniseringen skall begränsas till vad som är
nödvändigt för att säkerställa att främjandet och utvecklingen av nya
teletjänster och -nät mellan medlemsstaterna inte hindras.
9) Medlemsstaterna, tillhandahållama av tjänster och användarna samt de
behöriga myndigheterna bör samarbeta för att fastställa och utveckla
den relevanta tekniken när detta är nödvändigt för att tillämpa de
garantier som avses i bestämmelserna i detta direktiv.
(10) Dessa nya tjänster omfattar interaktiv TV och video på beställning.
(11) På telekommunikationsområdet är direktiv 95/46/EG tillämpligt,
särskilt såvitt avser alla frågor som rör skydd av grundläggande fri-
5 EGT C 257, 4.10.1988, s. 1.
6 EGT C 196, 1.8.1989, s. 4.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
57
och rättigheter som inte särskilt omfattas av bestämmelserna i det här Prop. 1999/2000:40
direktivet, inbegripet den registeransvariges skyldigheter och Bilaga 5
enskilda personers rättigheter. Direktiv 95/46/EG är tillämpligt på
teletjänster som inte är allmänt tillgängliga.
(12) I likhet med bestämmelserna i artikel 3 i direktiv95/46/EG gäller det
här direktivet inte sådana frågor om skydd av grundläggande fri- och
rättigheter som rör verksamhet som inte omfattas av
gemenskapsrätten. Det åligger medlemsstaterna att vidta sådana
åtgärder som de anser nödvändiga for skydd av allmän säkerhet,
försvaret, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välfärd när
verksamheten rör statens säkerhet) och upprätthållande av
straffrätten. Det här direktivet påverkar inte medlemsstaternas
möjlighet att utföra laglig avlyssning av kommunikationer för något
av dessa ändamål.
(13) Abonnenter av allmänt tillgängliga teletjänster kan vara antingen
fysiska eller juridiska personer. Bestämmelserna i det här direktivet
avser att, som ett komplement till direktiv 95/46/EG, skydda fysiska
personers grundläggande rättigheter, särskilt deras rätt till privatliv,
och juridiska personers berättigade intressen. Dessa bestämmelser far
inte i något fall medföra en skyldighet för medlemsstaterna att
utvidga tillämpningsområdet för direktiv 95/46/EG till att omfatta
skydd av juridiska personers berättigade intressen. Detta skydd
säkerställs inom ramen för tillämplig gemenskapslagstiftning och
nationell lagstiftning.
(14) Tillämpningen av vissa krav som hänför sig till presentation och
skydd när det gäller identifiering av det anropande och uppkopplade
numret och till automatisk omstyming till abonnentledningar, som är
anslutna till analoga stationer, far inte göras tvingande i särskilda fall
om en sådan tillämpning visar sig tekniskt omöjligt eller skulle kräva
en oproportionerligt stor ekonomisk insats; det är viktigt att de
berörda partema informeras om sådana fall och medlemsstaterna bör
därför anmäla dessa till kommissionen.
(15) Den som tillhandahåller tjänster måste vidta lämpliga åtgärder för att
garantera säkerheten i dessa tjänster, om nödvändigt tillsammans
med den som tillhandahåller nätet, och underrätta abonnenterna om
alla särskilda risker för brott mot nätsäkerheten; säkerheten bedöms
mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 17 i direktiv 95/46/EG.
(16) Åtgärder måste vidtas för att förhindra obehörig åtkomst av
meddelanden för att skydda telehemligheten vid kommunikation via
allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster. Den
nationella lagstiftningen i vissa medlemsstater förbjuder endast
obehörig åtkomst av meddelanden, om detta sker avsiktligen.
(17) De abonnentuppgifter som behandlas i samband med att samtal
kopplas innehåller upplysningar om fysiska personers privatliv och
58
rör rätten till skydd for deras korrespondens eller juridiska personers
berättigade intressen. Sådana uppgifter far endast lagras i den
utsträckning det är nödvändigt for att tillhandahålla tjänsten, för
fakturering och for betalning av samtrafikavgifter och endast under
en begränsad tid. Om den som tillhandahåller den allmänt
tillgängliga teletjänsten vill låta sådana uppgifter undergå ytterligare
behandling för att marknadsföra sina egna teletjänster, får detta
endast ske om abonnenten givit sitt samtycke till detta efter att ha fatt
korrekt och fullständig information av den som tillhandahåller den
allmänt tillgängliga teletjänsten om den ytterligare behandling som
denne avser att företa.
(18) Införandet av specificerade räkningar har förbättrat abonnentens
möjligheter att kontrollera riktigheten av de avgifter som den som
tillhandahåller tjänsten tar ut. Detta kan samtidigt utgöra ett hot mot
privatlivet för den som använder allmänt tillgängliga teletjänster. För
att skydda användarens privatliv måste medlemsstaterna därför
främja utvecklingen av valmöjligheter inom området för teletjänster,
såsom alternativa betalningsmöjligheter som ger anonym eller strängt
privat tillgång till allmänt tillgängliga teletjänster, t.ex. telebetalkort
eller betalning med kreditkort. I samma syfte kan medlemsstaterna
kräva att vissa av siffrorna i de uppringda numren stryks i de
specificerade räkningarna.
(19) I fråga om nummerpresentation är det nödvändigt att skydda den
uppringande partens rätt att förhindra identifiering av det nummer
från vilket samtalet görs och den uppringda partens rätt att avvisa
samtal från oidentifierade nummer. Det är i särskilda fall berättigat
att förhindra att skydd mot nummerpresentation används. Det ligger i
vissa abonnenters intresse, i synnerhet hjälporganisationer och
liknande organisationer, att garantera de uppringandes anonymitet. I
fråga om presentation av uppkopplat nummer är det nödvändigt att
skydda den uppringda partens rätt och berättigade intresse att
förhindra identifiering av det nummer till vilket den uppringande
faktiskt är uppkopplad, särskilt vid omstyrda samtal. Den som
tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster måste upplysa sina
abonnenter om de möjligheter till nummerpresentation och
presentation av uppkopplat nummer som finns i nätet och om alla
andra tjänster som erbjuds på grundval av nummerpresentation och
presentation av uppkopplat nummer liksom om de möjligheter som
finns till skydd av privatlivet. Detta gör det möjligt för abonnenterna
att, med kännedom om möjligheterna, välja det skydd av privatlivet
de önskar tillgå. De möjligheter till skydd av privatlivet som erbjuds
permanent per abonnentledning behöver inte nödvändigtvis
tillhandahållas som en automatiskt teletjänst, utan bör kunna erhållas
genom en enkel begäran till den som tillhandahåller den allmänt
tillgängliga teletjänsten.
20) Åtgärder måste vidtas för att skydda abonnenter mot de störningar
som automatisk omstyming kan förorsaka som företas av andra.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
59
Abonnenten måste i sådana fall ha möjlighet att genom en enkel
begäran till den som tillhandahåller den allmänt tillgängliga
teletjänsten förhindra att samtal omstyrs till hans terminal.
(21) Kataloger distribueras i stora upplagor och är allmänt tillgängliga.
Fysiska personers rätt till privatliv och juridiska personers
berättigade intressen kräver att abonnenterna kan avgöra i vilken
utsträckning deras personuppgifter publiceras i en katalog. Medlems-
staterna kan begränsa tillämpningen av denna bestämmelse till abon-
nenter som är fysiska personer.
(22) Åtgärder måste vidtas för att skydda abonnenterna mot intrång i
privatlivet i form av icke begärda samtal och telefaxmeddelanden.
Medlemsstaterna kan begränsa tillämpningen av denna bestämmelse
till abonnenter som är fysiska personer.
(23) Det är nödvändigt att säkerställa att införandet av tekniska
funktioner i teleutrustningen för ändamål som gäller dataskydd
harmoniseras för att inte strida mot genomförandet av den inre
marknaden.
(24) I likhet med bestämmelserna i artikel 13 i direktiv 95/46/EG kan
medlemsstaterna under vissa förutsättningar begränsa omfattningen
av abonnenternas skyldigheter och rättigheter, t.ex. genom att se till
att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst i enlighet
med nationell lagstiftning far förhindra att skydd mot nummer-
presentation används i syfte att förebygga eller avslöja brott eller
med hänsyn till statens säkerhet.
(25) Om användarnas och abonnenternas rättigheter inte respekteras,
måste det i nationell lagstiftning finnas medel för att åtgärda detta på
rättslig väg. Om någon underlåter att följa de nationella
bestämmelser som antas med stöd av detta direktiv bör sanktioner
vidtas gentemot denna person, oavsett om personen omfattas av
privaträttslig eller offentligrättslig lagstiftning.
(26) Vid tillämpningen av detta direktiv är det lämpligt att utnyttja de
erfarenheter som gjorts i den arbetsgrupp för skydd av enskilda med
avseende på behandling av personuppgifter som inrättades genom
artikel 29 i direktiv 95/46/EG och som är sammansatt av företrädare
för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.
(27) Med hänsyn till den tekniska utvecklingen på telekommunikations-
området och den därav följande utvecklingen av tjänsteutbudet
kommer det att vara nödvändigt att tekniskt specificera de kategorier
av data som förtecknas i bilagan till detta direktiv för tillämpningen
av artikel 6 i detta direktiv med bistånd av den kommitté,
sammansatt av företrädare för medlemsstaterna, som inrättades
genom artikel 31 i direktiv 95/46/EG i syfte att säkerställa en
enhetlig tillämpning av kraven i det här direktivet och oavsett
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
60
tekniska förändringar. Detta förfarande är endast tillämpligt på
specifikationer som är nödvändiga för att anpassa bilagan till ny
teknisk utveckling varvid hänsyn skall tas till förändringar i
marknadens och konsumenternas efterfrågan. Kommissionen skall på
vederbörligt sätt informera Europaparlamentet om sin avsikt att
tillämpa detta förfarande, i annat fall skall förfarandet i artikel 100a i
fördraget tillämpas.
(28) För att underlätta att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs finns
det behov av vissa särskilda ordningar för behandling av data som
redan pågår vid den tidpunkt då nationell lagstiftning för
genomförande av detta direktiv träder i kraft.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Genom detta direktiv föreskrivs en harmonisering av medlemsstaternas
bestämmelser för att säkerställa en likvärdig nivå på skyddet för de
grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till privatliv, med
avseende på behandling av personuppgifter inom telekommunikations-
området samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter och av
teleutrustning och teletjänster inom gemenskapen.
2. Bestämmelserna i detta direktiv är avsedda att precisera och
komplettera direktiv 95/46/EG för de ändamål som avses i punkt 1.
Bestämmelserna är vidare avsedda att skydda berättigade intressen hos de
abonnenter som är juridiska personer.
3. Detta direktiv skall inte tillämpas på de verksamheter som faller
utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde, t.ex. de som anges i
avdelningarna V och VI i Fördraget om Europeiska unionen, och inte i
något fall på de verksamheter som avser allmän säkerhet, försvaret,
statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välfärd när verksamheten
rör statens säkerhet) och statlig verksamhet inom straffrättsområdet.
Artikel 2
Utöver de definitioner som finns angivna i direktiv 95/46/EG avses i
detta direktiv med
a) abonnent-, en fysisk eller juridisk person som har ingått ett avtal med
den som tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster om tillhanda-
hållande av sådana tjänster,
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
61
b) användare-, en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig
teletjänst för privat eller affärsmässigt bruk, utan att nödvändigtvis ha
abonnerat på denna tjänst,
c) allmänt tillgängligt telenät: transmissionssystem och, i förekommande
fall, kopplingsutrustning och annan utrustning som möjliggör
överföring av signaler mellan bestämda nätanslutningspunkter via
tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska media,
som uttnyttjas, helt eller delvis, för att tillhandahålla allmänt
tillgängliga teletjänster,
d) teletjänster: tjänster vars tillhandahållande helt eller delvis består av
överföring och dirigering av signaler i telenätet, med undantag av
radio- och TV-sändningar.
Artikel 3
1. Detta direktiv skall tillämpas på behandling av personuppgifter i
samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster inom
allmänt tillgängliga telenät inom gemenskapen, särskilt via det digitala
flertjänstnätet (ISDN) och allmänt tillgängliga digitala mobila nät.
2. Artiklarna 8, 9 och 10 skall tillämpas på abonnentledningar anslutna
till digitala stationer och, där det är tekniskt möjligt och inte krävs en
oproportionerligt stor ekonomisk insats, på abonnentledningar anslutna
till analoga stationer.
3. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana fall där det
skulle vara tekniskt omöjligt eller krävas en oproportionerligt stor
investering att upfylla kraven i artiklarna 8, 9 och 10.
Artikel 4
1. Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst skall vidta
lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa
säkerheten i sina tjänster, om nödvändigt tillsammans med den som
tillhandahåller det allmänt tillgängliga telenätet vad avser nätsäkerhet.
Dessa åtgärder skall säkerställa en säkerhetsnivå som är anpassad till den
risk som föreligger, med beaktande av dagens tillgängliga teknik och
kostnaderna för att genomföra åtgärderna.
2. Om det föreligger särskilda risker för brott mot nätsäkerheten, skall
den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst informera
abonnenterna om sådana risker och hur de kan avhjälpas, inbegripet de
kostnader som detta kan medföra.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
62
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall genom nationella regler säkra telehemligheten
vid kommunikation via allmänt tillgängliga telenät och allmänt
tillgängliga teletjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning,
uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra sätt på vilka
kommunikationen kan fångas upp eller övervakas av andra än
användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när sådana
åtgärder är lagligen tillåtna, i enlighet med artikel 14.1.
2. Punkt 1 påverkar inte inspelning som är tillåten enligt lag av
kommunikation i samband med bedrivande av laglig affärsverksamhet för
att tillhandahålla bevis om en affärstransaktion eller annan affärs-
kommunikation.
Artikel 6
1. Trafikdata om abonnenter och användare som behandlas för att koppla
upp samtal och som lagras av den som tillhandahåller ett allmänt
tillgängligt telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster skall utplånas
eller avidentifieras vid samtalets slut utan att det påverkar tillämpningen
av bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 4.
2. För abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter får sådana
data som anges i bilagan behandlas. Sådan behandling är tillåten endast
fram till utgången av den period under vilken det lagligen går att göra
invändningar mot fakturan eller kräva betalning.
3. I syfte att marknadsföra sina egna teletjänster får den som
tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst behandla de data som
avses i punkt 2, om abonnenten samtycker till detta.
4. Behandling av trafik- och faktureringsdata skall begränsas till sådana
personer som, med bemyndigande av den som tillhandahåller allmänt
tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster, sköter
fakturering eller trafikstyrning, kundförfrågningar, spåming av
bedrägerier och marknadsföring av egna teletjänster, och den skall
begränsas till sådant som är nödvändigt för dessa verksamheter.
5. Punkterna 1, 2, 3 och 4 skall gälla utan att det påverkar behöriga
myndigheters möjlighet att få information om fakturerings- eller
trafikdata i enlighet med tillämplig lagstiftning i syfte att avgöra tvister,
särskilt tvister som gäller samtrafik och fakturering.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
63
Artikel 7
1. Abonnenter skall ha rätt att fa ospecificerade räkningar.
2. Medlemsstaterna skall tillämpa nationella bestämmelser för att jämka
samman rätten för de abonnenter som far specificerade räkningar med
uppringande användares och uppringda abonnenters rätt till privatliv,
t.ex. genom att säkerställa att tillräckliga alternativa möjligheter till
kommunikation eller betalningar finns tillgängliga för sådana användare
och abonnenter.
Artikel 8
1. Om nummerpresentation erbjuds, skall den användare som ringer upp
ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra
presentationer per samtal. Den abonnent som ringer upp skall ha denna
möjlighet permanent för alla samtal.
2. Om nummerpresentation erbjuds, skall den uppringde abonnenten ha
möjlighet att på ett enkelt sätt samt kostnadsfritt, så länge det är fråga om
rimlig användning av denna funktion, förhindra nummerpresentationen
vid inkommande samtal.
3. Om nummerpresentation erbjuds och numret visas innan samtalet
etableras, skall den uppringde abonnenten ha möjlighet att på ett enkelt
sätt avvisa inkommande samtal om skydd mot nummerpresentationen
används av uppringande användare eller abonnent.
4. Om presentation av det uppkopplade numret erbjuds, skall den
uppringde abonnenten ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt
stänga av presentationen av det uppkopplade numret för den uppringande
användaren.
5. Bestämmelserna i punkt 1 skall också gälla för samtal från
gemenskapen till tredje land; bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 4
skall också gälla för inkommande samtal från tredje land.
6. Om nummerpresentation och/eller presentation av det uppkopplade
numret erbjuds skall medlemsstaterna säkerställa att den som
tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster informerar allmänheten
om detta och om de möjligheter som avses i punkterna 1, 2, 3 och 4.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
64
Artikel 9
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns öppna förfaranden som
reglerar det sätt på vilket den som tillhandahåller ett allmänt tillgängligt
telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster har möjlighet att åsido-
sätta skydd mot nummerpresentation
a) temporärt, om en abonnent begär spåming av okynnessamtal eller
störande samtal; i detta fall skall, i enlighet med nationell lagstiftning,
de uppgifter som identifierar den uppringande abonnenten lagras och
hållas tillgängliga av den som tillhandahåller ett allmänt tillgängligt
telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster,
b) permanent, för organisationer som handhar nödsamtal och som av en
medlemsstat erkänts som en sådan organisation, inbegripet rätts-
vårdande myndigheter, ambulanscentraler och brandkårer, for att ta
emot sådana samtal.
Artikel 10
Medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter har möjlighet att
kostnadsfritt och på ett enkelt sätt stoppa automatisk omstyming som
görs av tredje part till abonnentens terminal.
Artikel 11
1. Personuppgifter i tryckta eller elektroniska kataloger som är
tillgängliga för allmänheten eller som kan erhållas genom nummer-
upplysningen skall begränsas till vad som krävs for att identifiera en
särskild abonnent, såvida inte abonnenten givit sitt uttryckliga samtycke
till att kompletterande personuppgifter publiceras. Abonnenten skall
kostnadsfritt ha rätt att på begäran bli struken i en tryckt eller elektronisk
katalog, att ange att hans eller hennes personuppgifter inte får användas
för direkt marknadsföring, att få sin adress delvis utelämnad och, när
detta är ändamålsenligt ur språklig synvinkel, att inte låta sådana
uppgifter ingå som anger hans eller hennes kön.
2. Utan hinder av punkt 1 kan medlemsstaterna tillåta att operatörerna
kräver betalning från de abonnenter som önskar förvissa sig om att inga
personliga uppgifter finns med i en katalog, förutsatt att avgiften för detta
inte avhåller någon från att utöva denna rätt, och att avgiften, med
beaktande av de allmänna katalogernas kvalitetskrav mot bakgrund av
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 40
den allmänna tjänsten, i varje fall inte far överstiga operatörens faktiska
kostnader för bearbetning och uppdatering av den förteckning som
innehåller abonnenter som inte skall ingå i allmänna kataloger.
3. Rättigheter som tilldelats enligt punkt 1 skall gälla för abonnenter som
är fysiska personer. Medlemsstaterna skall också, inom ramen för
gemenskapslagstiftningen och tillämplig nationell lagstiftning, säkerställa
att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är
tillräckligt skyddade när det gäller deras införande i allmänna kataloger.
Artikel 12
1. Användningen av automatiska uppringningssystem utan mänsklig
medverkan (automatisk uppringningsutrustning) eller telefaxapparater
(fax) för direkt marknadsföring kan bara tillåtas i fråga om abonnenter
som i förväg har gett sitt samtycke.
2. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att kostnadsfritt
säkerställa att icke begärda samtal för direkt marknadsföring som sker på
andra sätt än de som anges i punkt 1 inte tillåts utan den berörda
abonnentens samtycke eller med avseende på abonnenter som inte önskar
fa sådana samtal; vilken av dessa möjligheter som väljs skall avgöras
genom nationell lagstiftning.
3. Rättigheter som tilldelats enligt punkterna 1 och 2 skall gälla för
abonnenter som är fysiska personer. Medlemsstaterna skall också, inom
ramen för gemenskapslagstiftningen och tillämplig lagstiftning,
säkerställa att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska
personer är tillräckligt skyddade när det gäller icke begärda samtal.
Artikel 13
1. Vid genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv skall
medlemsstaterna i enlighet med punkterna 2 och 3 säkerställa att inga
sådana tvingande krav för specifika tekniska egenskaper ställs för
terminalutrustning eller annan teleutrustning som skulle kunna hindra att
utrustningen släpps ut på marknaden och hindra den fria rörligheten för
sådan utrustning inom och mellan medlemsstaterna.
2. När bestämmelserna i detta direktiv kan genomföras endast genom att
särskilda tekniska egenskaper krävs, skall medlemsstaterna informera
kommissionen enligt förfarandena i direktiv 83/189/EEG7 avseende ett
informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
EGT L 109, 26.4.1983, s; 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv 94/10/EG (EGT L
100,19.4.1994, s. 30).
66
3. När så krävs skall kommissionen säkerställa att gemensamma
Europeiska standarder för genomförandet av särskilda tekniska
egenskaper utarbetas i enlighet med gemenskapslagstiftningen om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning,
inbegripet ömsesidigt erkännande av överensstämmelsen hos sådan
utrustning, samt enligt rådets beslut 87/95/EEG av den 22 december 1986
om standardisering inom området informationsteknologi och telekom-
munikation8.
Artikel 14
1. Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa
omfattningen av de skyldigheter och rättigheter som anges i artiklarna 5,
6, 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 när en sådan begränsning är en nödvändig åtgärd
med hänsyn till statens säkerhet, försvaret och allmän säkerhet samt för
förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid
obehörig användning av ett telekommunikationssystem enligt artikel 13.1
i direktiv 95/46/EG.
2. Bestämmelserna i kapitel III om rättslig prövning, ansvar och
sanktioner i direktiv 95/46/EG skall gälla för nationella bestämmelser
som antas i enlighet med det här direktivet och för de individuella
rättigheter som kan härledas från detta direktiv.
3. Den arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandling av
personuppgifter som inrättades genom artikel 29 i direktiv 95/46/EG
skall utföra de uppgifter som avses i artikel 30 i det ovannämnda
direktivet även med avseende på skyddet av de grundläggande fri- och
rättigheterna samt av de berättigade intressen inom telekommunikations-
området, som behandlas i det här direktivet.
4. Kommissionen, biträdd av den kommitté som inrättades genom artikel
31 i direktiv 95/46/EG, skall tekniskt specificera bilagan enligt det
förfarande som nämns i den artikeln. Kommittén skall sammankallas
särskilt för att behandla de frågor som omfattas av det här direktivet.
Artikel 15
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 oktober 1998.
8 EGT L 36, 7.2.1987, s. 31. Beslutet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
67
Med avvikelse från första stycket skall medlemsstaterna sätta i kraft de Prop. 1999/2000:40
lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 5 i Bilaga 5
detta direktiv senast den 24 oktober 2000.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
2. Utan hinder av vad som sägs i artikel 6.3 krävs inget samtycke för
sådan behandling som redan pågår den dag då de nationella bestämmelser
som antagits i enlighet med detta direktiv träder i kraft. I sådana fall skall
abonnenterna informeras om denna behandling, och om de inte uttrycker
en annan mening inom en tidsfrist som skall fastställas av medlemsstaten
skall de anses ha givit sitt samtycke.
3. Artikel 11 skall inte tillämpas på sådana upplagor av kataloger som
givits ut innan de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med
detta direktiv träder i kraft.
4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som
omfattas av detta direktiv.
Artikel 16
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 15 december 1997.
På Europaparlamentets vägnar
På rådets vägnar
J. M. GIL-ROBLES
J.-C. JUNCKER
Ordförande
Ordförande
68
BILAGA
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 5
Följande data kan behandlas för det ändamål som avses i artikel 6.2:
Data som innehåller
- abonnentutrustningens nummer eller identifiering av utrustningen,
- abonnentens adress och typ av utrustning,
- det totala antalet enheter som skall debiteras för redovisnings-
perioden,
- det uppringda abonnentnumret,
- samtalens art, starttidpunkt och varaktighet och/eller den överförda
datamängden,
- datum för uppringningen/tjänsten,
- annan information om betalningen, såsom förskottsbetalning, av-
betalning, avstängning och påminnelser.
69
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag9,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande 10,
i enlighet med det i artikel 189 b i fördraget angivna förfarandet11, och
mot bakgrund av det gemensamma utkastet godkänt av förliknings-
kommittén den 27 november 1996, och
med beaktande av följande:
1. Åtgärder bör vidtas för att inom ramen för genomförandet av den inre
marknadens målsättningar gradvis befasta den inre marknaden.
2. Den fria rörligheten för varor och tjänster rör inte enbart affärs-
verksamhet, utan även privatpersoner. Den innebär att konsumenterna
bör fa tillgång till annan medlemsstats varor och tjänster på samma
villkor som befolkningen i den staten.
3. Distansförsäljning över gränserna skulle för konsumenterna kunna
vara ett av de främsta konkreta resultaten av den inre marknadens
slutförande, vilket bl. a. har konstaterats i kommissionens meddelande till
rådet med titeln "Mot en inre marknad på distributionens område". För att
den inre marknaden skall fungera väl är det absolut nödvändigt att
konsumenterna kan vända sig till ett företag utanför sitt eget land, även
om detta företag har ett dotterbolag i det land där konsumenten är bosatt.
9 EGT nr C 156, 23.6.1992, s. 14, och EGT nr C 308, 15.11.1993, s. 18.
10 EGT nr C 19,25.1.1993, s. 111.
11 Europaparlamentets yttrande av den 26 maj 1993 (EGT nr C 176, 28.6.1993, s. 95),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 29 juni 1995 (EGT nr C 288, 30.10.1995, s. 1) och
Europaparlamentets beslut av den 13 december 1995 (EGT nr C 17, 22.1.1996, s. 51).
Europaparlamentets beslut av den 16 januari 1997 och rådets beslut av den 20 januari 1997.
70
4. Införandet av nya tekniker medför en mångdubbling av de medel som
står till konsumenternas förfogande for att få kännedom om erbjudanden
överallt inom gemenskapen och for att göra sina beställningar. Vissa
medlemsstater har redan vidtagit olika eller avvikande åtgärder for att
skydda konsumenterna vid distansförsäljning, vilket har negativa
återverkningar på konkurrensen mellan företagen på den inre marknaden.
Det är följaktligen nödvändigt att på gemenskapsnivå införa ett minimum
av gemensamma regler på detta område.
5. Punkterna 18 och 19 i bilagan till rådets resolution av den 14 april
1975 om ett preliminärt program for Europeiska ekonomiska
gemenskapens politik rörande konsumentskydd och konsumentinforma-
tion12 visar på behovet att skydda köparna av varor och tjänster mot krav
på betalning för icke beställda varor och mot aggressiva försäljnings-
metoder.
6. I kommissionens meddelande till rådet med titeln "En ny impuls för
konsumentskyddspolitiken", som godkändes i rådets resolution av den 23
juni 198613, anges i punkt 33 att kommissionen kommer att lägga fram
förslag om användningen av nya informationstekniker som gör det
möjligt för konsumenterna att från hemmet beställa från en leverantör.
7.1 rådets resolution av den 9 november 1989 om framtida prioriteringar
för att återge konsumentskyddspolitiken14 dess vikt uppmanas kommis-
sionen att i första hand prioritera de områden som anges i bilagan till den
resolutionen. I denna bilaga nämns nya tekniker som inbegriper TV-köp.
Kommissionen har följt resolutionen genom att anta en treårig
handlingsplan for konsumentskyddspolitiken inom Europeiska ekono-
miska gemenskapen (1990-1992) och i denna plan föreskrivs att det skall
antas ett direktiv.
8. Frågan och vilka språk som skall användas i samband med distansavtal
är en fråga for medlemsstaterna.
9. Ett distansavtal inbegriper användandet av en eller flera tekniker for
distanskommunikation. De olika kommunikationsteknikerna används
inom ramen för ett organiserat system för försäljning eller
tillhandahållande av tjänster på distans utan att leverantören och
konsumenten är samtidigt närvarande. Den ständiga utvecklingen av
dessa kommunikationstekniker gör att det inte går att göra upp en
uttömmande förteckning över dem, utan det krävs att principer som är
giltiga även för sådana tekniker som ännu inte används annat än i
begränsad utsträckning fastställs.
10. En transaktion som omfattar på varandra följande handlingar eller en
serie separata handlingar under en viss tid kan ge upphov till olika
rättsliga rubriceringar beroende på lagstiftningen i medlemsstaterna.
12 EGT nr C 92, 25.4.1975, s. 1.
13EGTnrC 167, 5.7.1986, s. 1.
14 EGT nr C 294, 22.11.1989, s. 1.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
71
Bestämmelserna i detta direktiv far inte tillämpas på olika sätt till följd av
lagstiftningen i medlemsstaterna, med förbehåll för medlemsstaternas
användning av artikel 14. Det finns således anledning till att det
åtminstone måste föreligga överensstämmelse med bestämmelserna i
detta direktiv vid den första handlingen i en serie av på varandra följande
handlingar eller vid den första handlingen i en serie separata handlingar
under en viss tid vilka kan anses utgöra en helhet vare sig denna handling
eller serie av handlingar ingår i ett enda avtal eller i på varandra följande
separata avtal.
11. Användning av tekniker för distanskommunikation far inte leda till
någon minskning av den information som tillhandahålls konsumenten.
Det är därför nödvändigt att slå fast vilken information som måste
skickas till konsumenten oavsett vilken kommunikationsteknik som
används. Den lämnade informationen måste dessutom vara utformad i
enlighet med andra tillämpliga gemenskapsregler och i synnerhet med
dem i rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
vilseledande reklamls. Om det finns undantag från skyldigheten att
tillhandhålla information är det konsumenten som, efter egen bedömning,
far begära viss grundläggande information såsom leverantörens identitet,
varans eller tjänstens väsentliga egenskaper och dess pris.
12. Vid telefonkommunikation är det lämpligt att konsumenten får
tillräckligt mycket information i början av samtalet för att kunna besluta
om han skall fortsätta samtalet eller inte.
13. Den information som sprids med hjälp av viss elektronisk teknik är
ofta kortlivad eftersom den inte tas emot på ett varaktigt medium.
Konsumenten måste därför i god tid fa ett skriftligt meddelande om den
information som är nödvändig för att avtalet skall kunna fullgöras på
riktigt sätt.
14. Konsumenten har ingen faktisk möjlighet att se varan eller få närmare
kännedom om tjänstens särdrag före avtalets ingående. Därför bör, om
inte annat sägs i detta direktiv, bestämmelser om ångerrätt fastställas. För
att denna ångerrätt inte enbart skall vara formell måste konsumentens
kostnader, om det finns några sådana, för att utnyttja ångerrätten
begränsas till direkta kostnader för att skicka tillbaka varan. Denna
ångerrätt far inte påverka konsumentens rättigheter enligt nationell
lagstiftning, särskilt när det gäller mottagandet av skadade varor eller
bristfälliga tjänster eller av varor och tjänster som inte överensstämmer
med varu- eller tjänstebeskrivningen i erbjudandet. Det åligger
medlemsstaterna att bestämma de övriga villkoren och konsekvenserna
av utnyttjande av ångerrätten.
15. Det är även nödvändigt att föreskriva en frist för fullgörande av
avtalet om en sådan inte har bestämts vid beställningen.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
15 EGT nr L 250, 19.9.1984, s. 17.
72
16. Den sälj främjande teknik som inbegriper att sända konsumenten en
produkt eller utföra en tjänst åt denne mot betalning, utan föregående
beställning eller uttryckligt samtycke från dennes sida, kan inte tillåtas -
om det inte rör sig om en ersättningsleverans.
17. Principerna som anges i artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av
den 4 november 1950 är tillämpliga. Konsumenten bör tillerkännas en
rätt till skydd för privatlivet, särskilt såvitt avser skydd gentemot vissa
särskilt påträngande kommunikationstekniker, och följaktligen bör
tydliga gränser för användningen av sådana tekniker fastställas. Med-
lemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att effektivt skydda de
konsumenter som inte önskar bli kontaktade genom vissa kommunika-
tionsmedel från att bli kontaktade på detta sätt. Detta påverkar inte
tillämpningen av det särskilda skydd som konsumenten åtnjuter enligt
gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter och privatlivet.
18. Det är viktigt att de tvingande minimireglerna i detta direktiv vid
behov kompletteras med frivilliga åtgärder från näringsidkamas sida i
enlighet med kommissionens rekommendation 92/295/EEG av den 7
april 1992 om handlingsregler för skydd av konsumenterna vid
distansavtal16.
19. För bästa möjliga konsumentskydd är det viktigt att konsumenterna
på ett tillfredsställande sätt informeras om bestämmelserna i detta
direktiv samt om eventuella uppförandekoder som finns på detta område.
20. Bristande efterlevnad av bestämmelserna i detta direktiv kan skada
inte endast konsumenten, utan också konkurrenterna. Det bör därför
fastställas bestämmelser som gör det möjligt för offentliga organ eller
företrädare för dem eller konsumentorganisationer, vilka enligt nationell
lagstiftning har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna, eller
företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse av
att vidta åtgärder, att övervaka deras tillämpning.
21. Med hänsyn till konsumentskyddet är det av vikt att behandla frågan
om gränsöverskridande reklamationer så snart som detta låter sig göras.
Kommissionen offentliggjorde den 14 februari 1996 en handlingsplan för
tvistelösning på konsumentområdet inom den inre marknaden. Den
handlingsplanen omfattar särskilda initiativ för att främja utomrättsliga
förfaranden. Objektiva kriterier (bilaga II) föreslås för att säkerställa att
dessa förfaranden blir tillförlitliga och möjligheter skapas för användande
av standardiserade reklamationsformulär (bilaga III).
22. Vid användning av nya tekniker behärskar konsumenten inte de
använda kommunikationsteknikerna. Det är därför nödvändigt att före-
skriva att bevisbördan far vila på leverantören.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
16 EGT nr L 156, 10.6.1992, s. 21.
73
23. Det finns en risk att konsumenten, i vissa fall, berövas det skydd som
ges genom detta direktiv genom att ett tredje lands rätt väljs som
tillämplig rätt med avseende på avtalet. Följaktligen bör i detta direktiv
antas bestämmelser som syftar till att undvika denna risk.
24. En medlemsstat far, med hänsyn till allmänintresset, förbjuda
saluförande med hjälp av distansavtal av vissa varor och tjänster på sitt
territorium. Detta förbud måste följa gemenskapsreglema. Det finns
redan bestämmelser med sådana förbud, särskilt i fråga om läkemedel
enligt rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning
av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television17 och
rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknadsföring av
humanläkemedel18.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syftet med detta direktiv är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar
och andra författningar om distansavtal mellan konsumenter och leveran-
törer.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
1. distansavtal-, avtal om varor eller tjänster som ingås mellan en
leverantör och en konsument inom ramen för ett system för
distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans, organiserat
av leverantören, vid vilket avtal, ända fram till avtalets ingående,
inbegripet ingåendet av själva avtalet, endast en eller flera tekniker för
distanskommunikation används,
2. konsument: en fysisk person som, med avseende på avtal som omfattas
av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger utanför hans
näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke,
3. leverantör: en fysisk eller juridisk person som, med avseende på avtal
som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger inom
ramen för hans handels- eller yrkesverksamhet,
17 EGT nr L 298, 17.10.1989, s. 23.
18EGTnrL 113, 30.4.1992, s. 13.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
74
4. tekniker för distanskommunikation: varje teknik som, utan att Prop. 1999/2000:40
leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, kan Bilaga 6
användas for ingående av ett avtal mellan dessa parter. En vägledande
förteckning över de tekniker som omfattas av detta direktiv finns i
bilaga I,
5. distributör av kommunikationsteknik: varje offentlig eller privat fysisk
eller juridisk person, vars näringsverksamhet, affärsverksamhet eller
yrke innefattar att ställa en eller flera tekniker för distans-
kommunikation till leverantörernas förfogande.
Artikel 3
1. Detta direktiv skall inte tillämpas på avtal
- som avser finansiella tjänster över vilka en icke uttömmande
förteckning finns i bilaga II, affärslokaler,
- som ingås med distributörer av telekommunikationer genom använd-
ning av offentliga telefonautomater,
- som ingås för uppförande och försäljning av fast egendom eller som
avser andra rättigheter som är knutna till fast egendom, med undantag
av hyresavtal,
- som ingås vid auktioner.
2. Artiklarna 4, 5, 6 och artikel 7.1 skall inte tillämpas på
- avtal om leverans av livsmedel, drycker eller andra varor för daglig
konsumtion, vilka levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats
av distributörer genom regelbunden utköming,
- avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, trans-
port, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter, om leverantören, när
avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en bestämd dag
eller under en angiven tidsperiod. I undantagsfall kan leverantören, vid
fritidsevenemang som äger rum utomhus, förbehålla sig rätten att
under särskilda omständigheter inte tillämpa artikel 7.2.
Artikel 4
1.1 god tid innan ett distansavtal ingås skall konsumenten fa information
om följande:
75
a) Leverantörens identitet, och när det gäller avtal där förskottsbetalning
krävs, dennes adress.
b) Varans eller tjänstens väsentliga egenskaper.
c) Varans eller tjänstens pris, inbegripet alla skatter.
d) Eventuella leveranskostnader.
e) Sättet för betalning, leverans eller fullgörande.
f) Ångerrätt, utom i de fall som avses i artikel 6.3.
g) Kostnaden för att använda tekniker för distanskommunikation, när
kostnaden inte är beräknad efter normaltaxa.
h) Den tid under vilken erbjudandet eller priset gäller.
i) I tillämpliga fall, avtalens minsta löptid när det gäller avtal för leverans
av varor eller utförande av tjänster som fullgörs ständigt eller
regelbundet.
2. Den information som anges i punkt 1 och vars kommersiella syfte klart
skall framgå, skall ges på ett klart och begripligt sätt i någon form som är
lämplig för den teknik för distanskommunikation som används, under
särskilt hänsynstagande till principerna om god sed i affärstransaktioner
och om skydd för personer som enligt den nationella lagstiftningen inte
kan ge ett giltigt samtycke, exempelvis underåriga.
3. När det gäller telefonkommunikation skall dessutom leverantörens
identitet och samtalets kommersiella syfte uttryckligen göras klart för
konsumenten vid början av varje samtal med konsumenten.
Artikel 5
1. Konsumenten skall, på ett tidigt stadium i samband med fullgörandet
av avtalet och, såvitt avser varor som inte är avsedda att levereras till
tredje man, senast vid leveranstillfallet fa skriftlig bekräftelse i annan
varaktig form som är tillgänglig för honom på den information som
nämns i artikel 4.1 a-f, om inte denna information redan innan avtalet
ingicks har lämnats honom skriftligen eller i annan varaktig form som är
tillgänglig för honom.
Under alla omständigheter måste följande information ges:
- Skriftlig information om villkoren och förfarandet för att utnyttja
ångerrätten enligt artikel 6, inbegripet i de fall som avses i artikel 6.3
första strecksatsen.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
76
- Den geografiska adress till leverantörens företag som konsumenten
kan vända sig till för reklamation.
- Information om service efter köpet och om existerande garantier.
- Villkoren för att säga upp avtalet när dess varaktighet är obestämd
eller längre än ett år.
2. Punkt 1 är inte tillämplig på tjänster, där själva fullgörandet sker med
hjälp av en teknik för distanskommunikation, när dessa tjänster tillhanda-
hålls vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunika-
tionstekniken. Konsumenten skall dock under alla omständigheter
kunna fa kännedom om den geografiska adress till leverantörens företag
som han kan vända sig till för reklamation.
Artikel 6
1. Vid varje distansavtal skall konsumenten ha rätt till en frist på minst
sju arbetsdagar för att frånträda avtalet, utan påföljd och utan att ange
några skäl. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten på grund av
att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka
varan.
För utövande av denna rätt löper fristen
- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem, när
skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts,
- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås eller, om
skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts efter avtalets ingående, från och
med den dag då skyldigheterna i artikel 5 uppfylldes, under
förutsättning att den frist på tre månader som anges i följande stycke
inte överskrids.
Om leverantören inte uppfyller de skyldigheter som anges i artikel 5, är
fristen tre månader. Denna frist löper
- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem,
- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås.
Om den information som avses i artikel 5 lämnas inom den nämnda
tremånadersfristen, börjar den i första stycket nämnda fristen på minst sju
arbetsdagar vid den tidpunkten.
2. När konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med den här artikeln,
skall leverantören kostnadsfritt återbetala de belopp som konsumenten
har betalat. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten på grund
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
77
av att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka Prop. 1999/2000:40
tillbaka varan. Denna återbetalning skall göras snarast möjligt och i varje Bilaga 6
fall inom 30 dagar.
3. Om inte parterna har kommit överens om annat, far konsumenten inte
utöva ångerrätten enligt punkt 1 vid avtal om
- tillhandahållande av tjänster, fullgörandet av vilka har påbörjats med
konsumentens samtycke före utgången av den i punkt 1 angivna fristen
på sju arbetsdagar,
- tillhandahållande av varor eller tjänster, vilkas pris beror på
fluktuationer på finansmarknaden som leverantören inte kan
kontrollera,
- tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens
anvisningar eller som har fatt en tydlig personlig prägel eller som på
grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan
försämras eller bli för gamla,
- tillhandahållande av ljud- eller bildinspelningar eller datorprogram
vars plombering brutits av konsumenten,
- tillhandahållande av tidningar och tidskrifter,
- tips- och lotteri tjänster.
4. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning tillförsäkra att kreditavtalet
skall återgå utan påföljd om konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet
med punkt 1.
- om priset på en vara eller tjänst helt eller delvis betalas med en kredit
som leverantören lämnat, eller
- om priset helt eller delvis betalas med en kredit som beviljats
konsumenten av tredje man på grundval av ett avtal mellan tredje man
och leverantören.
Medlemsstaterna skall bestämma om de detaljerade bestämmelserna för
återgång av kreditavtalet.
Artikel 7
1. Om inte parterna har kommit överens om annat, skall leverantören
utföra beställningen senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten
lämnade sin beställning till leverantören.
78
2. Om leverantören underlåter att fullgöra sin del av avtalet på grund av Prop. 1999/2000:40
att den beställda varan eller tjänsten inte är tillgängliga, skall Bilaga 6
konsumenten informeras om detta och skall snarast möjligt, och i varje
fall inom 30 dagar, få tillbaka de belopp som han har betalat.
3. Medlemsstaterna far emellertid föreskriva att leverantören får
tillhandahålla konsumenten med en vara eller tjänst av likvärdig kvalitet
och till likvärdigt pris, under förutsättning att denna möjlighet
överenskommits före avtalets ingående eller i avtalet. Konsumenten skall
informeras om denna möjlighet på ett klart och begripligt sätt.
Kostnaderna för att skicka tillbaka varan vid utövande av ångerrätten
åvilar i detta fall leverantören och konsumenten skall informeras om
detta. I sådana fall kan leverans av en vara eller utförande av en tjänst
inte anses innebära leverans utan föregående beställning enligt artikel 9.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns lämpliga åtgärder som gör
det möjligt för en konsument att
- begära annulering av en betalning vid bedräglig användning av hans
betalkort inom ramen för ett distansavtal som omfattas av detta
direktiv,
- vid bedräglig användning återkrediteras de utbetalda beloppen eller fa
dem återbetalade.
Artikel 9
Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att
- förbjuda leverans av varor eller utförande av tjänster till en konsument
utan att denne har beställt dem, när leveransen eller tillhandahållandet
innefattar ett krav på betalning,
- befria konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans
utan föregående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt
med samtycke.
Artikel 10
1. En leverantörs användning av följande tekniker förutsätter att
konsumenten givit samtycke på förhand:
79
- Automatiska uppringningssystem utan mänsklig betjäning (upp-
ringningsautomat).
- Telefax.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att sådana andra tekniker för
distanskommunikation än de som anges i punkt 1, och som möjliggör
individuell kommunikation endast får användas när konsumenten inte
klart motsätter sig detta.
Artikel 11
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det i konsumenternas intresse
finns tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av
bestämmelserna i detta direktiv.
2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser varigenom
ett eller flera av följande organ, såsom de definierats i nationell lag, enligt
den nationella lagen får väcka talan inför domstol eller behöriga
förvaltningsmyndigheter för att säkerställa att de nationella bestäm-
melserna för genomförandet av dessa direktiv tillämpas av
a) offentliga organ eller deras företrädare,
b) konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda
konsumenter,
c) företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse
av att vidta åtgärder.
3 a) Medlemsstaterna får föreskriva att skyldigheten att bevisa att
förhandsinformation eller skriftlig bekräftelse har lämnats eller att
tidsfristerna följts eller att konsumenten givit sitt samtycke kan
åläggas leverantören.
b) Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att leverantörer och distributörer av kommunikationstekniker, när
det är möjligt, upphör att använda metoder som inte är i
överensstämmelse med åtgärder som antagits i enlighet med
direktiv.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att den frivilliga kontroll av
efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv som anförtros
självständiga organ och möjligheterna att vända sig till sådana organ för
lösande av tvister fogas till de medel som medlemsstaterna måste
tillhandahålla för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i detta
direktiv.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
80
Artikel 12
1. Konsumenten kan inte avstå från de rättigheter som han får genom att
detta direktiv införlivas med nationell lag.
2. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
konsumenten inte berövas det skydd som ges i detta direktiv genom att
ett tredje lands lag väljs som tillämplig rätt med avseende på avtalet om
avtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.
Artikel 13
1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas i den utsträckning det
inte finns särskilda gemenskapsregler som reglerar vissa typer av distans-
avtal i deras helhet.
2. När särskilda gemenskapsregler innehåller bestämmelser som endast
reglerar vissa aspekter av tillhandahållande av varor eller utförande av
tjänster skall dessa bestämmelser snarare än bestämmelserna i detta
direktiv tillämpas på dessa särskilda aspekter av distansavtal.
Artikel 14
Medlemsstaterna får, för att säkerställa en högre skyddsnivå för
konsumenten på det område som omfattas av detta direktiv, anta eller
behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget. Dessa
bestämmelser skall, i förekommande fall och med hänsyn till allmän-
intresset, inbegripa ett förbud mot saluförande genom distansavtal på
deras territorier av vissa varor och tjänster, i synnerhet läkemedel, med
vederbörlig hänsyn tagen till fördraget.
Artikel 15
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast tre år efter det att
direktivet trätt i kraft. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i punkt 1 skall
de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur denna
hänvisning skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
81
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de
nationella bestämmelser som de antar inom det område som omfattas av
detta direktiv.
4. Senast fyra år efter ikraftträdandet av detta direktiv skall kommis-
sionen lägga fram en rapport for Europaparlamentet och rådet om
genomförandet av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett förslag till
revidering av detta.
Artikel 16
Medlemsstaterna skall tillhandahålla lämpliga åtgärder för att informera
konsumenten om den nationella lag i vilken detta direktiv införlivas och
skall, där så är lämpligt, uppmuntra företagar- och arbetstagarorganisa-
tioner att informera konsumenter om deras uppförandekoder.
Artikel 17
(...) Kommissionen skall undersöka möjligheten att upprättaeffektiva
medel för att behandla reklamationer från konsumenterna avseende
distansköp. Inom två år efter det att detta direktiv trätt i kraft skall
kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om
resultatet av undersökningarna, åtföljda, om det är lämpligt, av förslag.
Artikel 18
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 20 maj 1997.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
J. M. GIL-ROBLES J. VAN AARTSEN
Ordförande Ordförande
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
82
BILAGA I
- Oadresserad trycksak
- Adresserad trycksak
- Standardbrev
- Tidningsannons med beställningskupong
- Katalog
- Telefon med mänsklig betjäning
- Telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater, audiotext)
- Radio
- Bildtelefon (telefon med bildskärm)
- Videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller berörings-
skärm
- Elektronisk post
- Telefax
- Television (teleshopping).
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
83
BILAGA II
- Investeringstjänster
- Försäkrings- och återförsäkringstjänster
- Banktjänster
- Tjänster som rör pensionsfonder
- Tjänster i samband med termins- eller optionsaffarer.
Dessa tjänster omfattar i synnerhet
- de investeringstjänster som avses i bilagan till direktiv 93/22/EEG19
samt kollektiva investeringsinstituts tjänster,
- tjänster i samband med verksamhet som omfattas av ömsesidigt
erkännande och som anges i bilagan till direktiv 89/646/EEG20,
- tjänster i samband med den försäkrings- och återförsäkringsverksamhet
som anges i
- artikel 1 i direktiv 73/239/EEG21.
- bilagan till direktiv 79/267/EEG22,
- direktiv 64/225/EEG23,
- direktiven 92/49/EEG24 och 92/96/EEG25.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 6
19 EGT nr L 141, 11.6.1993, s. 27.
20 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 92/30/EEG (EGT nr L
110,28.4.1992, s. 52).
21 EGT nr L 228, 16.8.1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom direktiv 92/49/EEG (EGT
nrL228,11.8.1992, s. 1).
22 EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/619/EEG (EGT
nr L 330,29.11.1990, s. 50).
23 EGT nr 56,4.4.1964, s. 878/64. Direktivet ändrat genom 1973 års anslutningsakt.
24EGTnrL228, 11.8.1992, s. 1.
25 EGT nrL 360,9.12.1992, s. 1.
84
av den 6 oktober 1997
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 100 a i detta, med beaktande av kommissionens
förslag26,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande27,
i enlighet med det i artikel 189 b i fördraget angivna förfarandet28, och
mot bakgrund av det gemensamma utkastet som godkändes av
förlikningskommittén den 25 juni 1997, och
med beaktande av följande:
1. Ett av gemenskapens viktigaste mål är att fullborda den inre
marknaden. För att säkerställa att den nämnda marknaden fungerar väl
måste åtgärder vidtas stegvis. Den inre marknaden är ett område utan
inre gränser där varor, personer, tjänster och kapital kan röra sig fritt.
2. Den inre marknadens fullbordan kommer att medföra alltfler
urvalsmöjligheter. Konsumenterna kan och måste på bästa sätt utnyttja
den inre marknaden och reklamen är ett betydelsefullt sätt att
frambringa verkliga avsättningsmöjligheter i hela gemenskapen för
alla varor och tjänster. De grundläggande bestämmelserna om
utformningen av och innehållet i jämförande reklam bör vara enhetliga
och förutsättningarna för användning av jämförande reklam i
medlemsstaterna bör harmoniseras. Om dessa villkor uppfylls kommer
det att bli lättare att på ett objektivt sätt visa fördelarna med olika
jämförbara produkter. Jämförande reklam kan också till konsumentens
fördel stimulera konkurrensen mellan leverantören av varor och
tjänster.
26 EGT C 180, 11.7.1991, s. 14, och EGT C 136, 19.5.1994, s. 4,
27 EGT C 49, 24.2.1992, s. 35.
28 Europaparlamentets yttrande av den 18 november 1992 (EGT C 337, 21.12.1992, s. 142),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 mars 1996 (EGT C 219,27.7.1996, s. 14) och
Europaparlamentets beslut av den 23 oktober 1996 (EGT C 347, 16.11.1996, s. 69).
Europaparlamentets beslut av den 16 september 1997 och rådets beslut av den 15 september
1997.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
85
3. De enskilda medlemsstaternas lagar och andra författningar om
jämförande reklam skiljer sig avsevärt åt. Reklamen når ut över
gränserna och tas emot på andra medlemsstaters områden. Olika
nationella lagstiftningars tillåtande av eller inte tillåtande av
jämförande reklam kan leda till att den fria rörligheten av varor och
tjänster hindras och till snedvridning av konkurrensen. I synnerhet kan
företag utsättas för en typ av reklam från konkurrenterna som de inte
kan bemöta på samma sätt. Friheten att tillhandahålla tjänster som
avser jämförande reklam bör säkerställas. Gemenskapen uppmanas att
avhjälpa situationen.
4.1 det sjätte stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad, till rådets
direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande
reklam (4) anges att man sedan de nationella bestämmelserna om
vilseledande reklam har harmoniserats, "i ett andra skede... i
nödvändig utsträckning" "kan... behandla jämförande reklam på
grundval av lämpliga förslag från kommissionen."
5. Rådets resolution av den 14 april 1975 om Europeiska ekonomiska
gemenskapens preliminära konsumentpolitiska program (5) innehåller
i punkt 3 d i bilagan, bland konsumenternas grundläggande rättigheter,
rätten till information. Denna rättighet har bekräftats genom rådets
resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska
gemenskapens andra konsumentpolitiska program (6), punkt 40 i
bilagan, där rätten till information särskilt behandlas. Jämförande
reklam som jämför väsentliga, relevanta, kontrollerbara och
utmärkande egenskaper och som inte är vilseledande, kan vara ett
berättigat sätt att informera konsumenterna om deras fördelar.
6. Det är önskvärt att begreppet jämförande reklam ges en vid innebörd
som kan omfatta alla typer av jämförande reklam.
7. Villkor för tillåten jämförande reklam, bör såvitt avser själva
jämförelsen för att kunna avgöra vilka metoder för jämförande reklam
som kan snedvrida konkurrensen, skada en konkurrent och negativt
påverka konsumenternas valmöjligheter. Dessa villkor för tillåten
reklam bör inbegripa kriterier för objektiv jämförelse av varors och
tjänsters egenskaper.
8. Jämförelse av enbart priset på varor och tjänster bör vara möjlig om
denna jämförelse uppfyller vissa villkor, framför allt att den inte är
vilseledande.
9. För att hindra att jämförande reklam används på ett illojalt sätt som
hindrar den fria konkurrensen bör endast jämförelser mellan
konkurrerande varor och tjänster som svarar mot samma behov eller är
avsedda för samma ändamål tillåtas.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
86
10. De internationella konventionerna om upphovsrätt och nationella
bestämmelser om kontrakträttslig och utomobligatoriskt ansvar skall
tillämpas när man i jämförande reklam hänvisar till eller mångfaldigar
resultaten av jämförande tester som utförts av tredje part.
11. Villkoren för jämförande reklam bör vara kumulativa och iakttas i sin
helhet. I enlighet med fördraget skall valet av form och tillväga-
gångssätt för tillämpningen av dessa villkor överlämnas till
medlemsstaterna, såvitt dessa former och tillvägagångssätt inte redan
fastställts genom detta direktiv.
12. Dessa villkor bör i synnerhet inbegripa beaktande av bestämmelserna
i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd
för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och
livsmedel (7), särskilt artikel 13 i denna, och övriga gemenskaps-
bestämmelser som antagits på jordbruksområdet.
13. Genom artikel 5 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21
december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar
(8) ges innehavaren av ett registrerat varumärke ensamrätt, däribland
rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet använda ett
tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på
identiska varor eller tjänster samt, i förekommande fall, även med
avseende på andra varor.
14. För att jämförande reklam skall vara verkningsfull kan det emellertid
vara absolut nödvändigt att peka ut i en konkurrens varor eller tjänster
genom att hänvisas till ett varumärke eller ett firmanamn som tillhör
konkurrenten.
15. En sådan användning av en annans varumärke, firmanamn eller andra
särskiljande märken utgör det inte något intrång i ensamrätten i fall då
villkoren i detta direktiv är uppfyllda eftersom det avsedda syftet
endast är att särskilja dem och därigenom framhäva skillnader på ett
objektivt sätt. 16. Bestämmelser måste antas så att de rättsliga
och/eller administrativa metoder som anges i artiklarna 4-5 i direktiv
84/450/EEG också kan användas för kontroll av jämförande reklam
som inte uppfyller villkoren i detta direktiv. Enligt stycke
16 i ingressen, beaktandemeningen oräknad, i det direktivet kan en
frivillig kontroll av vilseledande reklam genom självreglerande organ
bidra till att administrativa eller rättsliga åtgärder kan undvikas, varför
en sådan kontroll bör uppmuntras. På samma sätt är artikel 6 tillämplig
på otillåten jämförande reklam.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
17. Nationella självreglerande organ får samordna sitt arbete genom
sammanslutningar eller organisationer som har inrättats på gemen-
skapsnivå och får bland annat behandla gränsöverskridande klagomål.
87
18. I enlighet med artikel 7 i direktiv 84/450/EEG får medlemsstaterna
bibehålla eller anta bestämmelser som syftar till att tillförsäkra
konsumenterna, näringsidkarna och allmänheten ett mer omfattande
skydd, och den bestämmelsen bör inte vara tillämplig på jämförande
reklam eftersom ändringen av detta direktiv är avsedd att fastställa på
vilka villkor jämförande reklam är tillåten.
19. En jämförelse som framställer en vara eller en tjänst som en imitation
eller en exakt kopia av en vara eller en tjänst som har ett skyddat
varumärke eller firmanamn anses inte uppfylla villkoren för tillåten
jämförande reklam.
20. Detta direktiv påverkar inte på något sätt tillämpningen av gemen-
skapsbestämmelser om reklam för specifika produkter och/eller
tjänster eller om inskränkningar av eller förbud mot reklam i särskilda
medier. 21. En medlemsstat som i enlighet med bestämmelserna i
fördraget förbjuder reklam för vissa varor eller tjänster, direkt eller via
ett organ eller en organisation som enligt medlemsstatens lagstiftning
ansvarar för att reglera närings- och affärsverksamhet och verksamhet
inom hantverk och fria yrken, far även förbjuda jämförande reklam.
22. Medlemsstaterna är inte skyldiga att tillåta jämförande reklam för
varor eller tjänster mot vilka de upprätthåller eller inför förbud i
enlighet med bestämmelserna i fördraget inklusive förbud mot
marknadsföringsmetoder eller reklam som riktar sig till utsatta
konsumentgrupper. Medlemsstaterna far i enlighet med bestäm-
melserna i fördraget bibehålla eller införa förbud eller begränsningar
för bruket av jämförelser i reklam för tjänster i samband med
yrkesutövning, oavsett om dessa bestämmelser fastställts direkt eller
genom ett organ eller en organisation som, i enlighet med medlems-
statens lagstiftning, ansvarar för att reglera viss yrkesutövande
verksamhet.
23. För att den inre marknaden skall fungera väl är det nödvändigt att
reglera jämförande reklam enligt de villkor som anges i detta direktiv
och det krävs därför att åtgärder vidtas på gemenskapsnivå. Det är
lämpligt att detta sker i form av ett direktiv eftersom ett sådant anger
enhetliga allmänna principer samtidigt som medlemsstaterna har
möjlighet att välja hur och på vilket sätt de vill uppnå dessa syften.
Detta är i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
Direktiv 84/450/EEG ändras på följande sätt:
1) Titeln skall ersättas med följande:
88
"Rådets direktiv av den 10 september 1984 om vilseledande och
jämförande reklam"
2) Artikel 1 skall ersättas med följande:
"Artikel 1
Avsikten med detta direktiv är att skydda konsumenterna, dem som
bedriver närings- eller affärsverksamhet eller utövar hantverk eller ett
fritt yrke och allmänheten mot vilseledande reklam och de otillbörliga
följderna av denna samt att ange under vilka förutsättningar
jämförande reklam är tillåten."
3) Följande punkt skall föras in i artikel 2:
"2a jämförande reklam: all reklam som uttryckligen eller indirekt
pekar ut en konkurrent eller varor eller tjänster som tillhandahålls av
en konkurrent."
4) Följande artikel skall läggas till:
"Artikel 3a
1. Jämförande reklam skall, såvitt avser själva jämförelsen, vara tillåten
under förutsättning att
a) den inte är vilseledande enligt artiklarna 2.2, 3 och 7.1,
b) den jämför varor eller tjänster som svarar mot samma behov eller är
avsedda för samma ändamål,
c) den på ett objektivt sätt jämför en eller flera väsentliga, relevanta,
kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos dessa varor och
tjänster, vilket även kan inbegripa priset,
d) den inte medför förväxling på marknaden mellan annonsören och en
konkurrent eller mellan annonsörens och en konkurrents varumärken,
firmanamn eller andra kännetecken, varor eller tjänster,
e) den varken misskrediterar eller uttrycker sig nedsättande om en
konkurrents varumärken, firmanamn eller andra kännetecken, varor,
tjänster, verksamhet eller förhållanden,
f) den i fråga om produkter med ursprungsbeteckning alltid avser
produkter med samma beteckning,
g) den inte drar otillbörlig fördel av en konkurrents varumärkes,
firmanamns eller andra känneteckens renommé eller av en
konkurrerande produkts ursprungsbeteckning,
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
89
h) den inte framställer en vara eller en tjänst som en imitation eller
ersättning för en vara eller tjänst som har ett skyddat varumärke eller
firmanamn.
2. Varje jämförelse som avser ett särskilt erbjudande skall på et klart och
entydigt sätt ange när erbjudandet upphör att gälla eller, i förekommande
fall, att det särskilda erbjudandet är beroende av tillgången på varan eller
tjänsten och, om det särskilda erbjudandet ännu inte har börjat gälla, när
specialpriset eller andra särskilda villkor börjar gälla."
5) Första och andra styckena i artikel 4.1 skall ersättas med följande:
"1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas liksom även i konkur-
renternas och den stora allmänhetens intresse säkerställa att det finns
lämpliga och effektiva metoder för att bekämpa vilseledande reklam
och för att se till att bestämmelserna om jämförande reklam följs.
Sådana metoder skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka
personer eller organisationer som enligt den nationella lagstiftningen
anses ha ett rättmätigt intresse av att vilseledande reklam förbjuds eller
att jämförande reklam regleras, kan
a) vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, och/eller
b) anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet som är behörig
antingen att fatta beslut rörande klagomål eller att inleda lämpliga
rättsliga förfaranden."
6) Artikel 4.2 ändras enligt följande:
a) Strecksatserna i första stycket skall ersättas med följande:
att besluta att den vilseledande eller otillåtna jämförande
reklamen skall upphöra, eller att besluta om lämpligt rättsligt
förfarande för att fa fram ett sådant beslut, eller
- om den vilseledande eller otillåtna jämförande reklamen ännu inte
publicerats men publiceringen är nära förestående, att besluta om
förbud mot sådan publicering, eller inleda ett lämpligt rättsligt
förfarande för att få fram ett sådant beslut."
b) De inledande orden i tredje stycket skall ersättas med följande:
"Med hänsyn till de fortsatta följdverkningarna av vilseledande eller
otillåten jämförande reklam, som skall upphöra enligt ett slutgiltig
beslut, kan medlemsstaterna vidare tilldela domstolarna och
förvaltningsmyndigheterna befogenhet."
7) Artikel 5 skall ersättas med följande:
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
90
"Artikel 5
Detta direktiv utesluter inte en frivillig kontroll, som medlemsstaterna
kan uppmuntra, av vilseledande eller jämförande reklam genom
självreglerande organ, och inte heller att sådana organ anlitas av de
personer eller organisationer som avses i artikel 4, om sådana organs
förfarande är tillgängligt utöver det rättsliga förfarande eller
förvaltningsförfarande som omfattas av den artikeln."
8) Artikel 6 a skall ersättas med följande:
"a) Att kräva annonsören att han lägger fram bevis för riktigheten av
de faktiska påståenden han framför i sin reklam. Detta under
förutsättning att ett sådant krav förefaller lämpligt på grund av
omständigheterna i det särskilda fallet däribland de rättmätiga
intressena hos annonsören och varje annan part i förfarandet och att
när det gäller jämförande reklam kräva av annonsören att han inom
en kort tid lägger fram sådana bevis."
9) Artikel 7 skall ersättas med följande:
"Artikel 7
1. Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla
eller anta bestämmelser soma avser att tillförsäkra konsumenterna,
näringsidkarna och allmänheten ett mera omfattande skydd mot
vilseledande reklam.
2. Punkt 1 skall inte tillämpas på jämförande reklam såvitt avser själva
jämförelsen.
3. Bestämmelserna i detta direktiv skall gälla utan att det påverkar
tillämpningen av gemenskapsbestämmelser om reklam för särskilda
produkter och/eller tjänster eller av inskränkningar av eller förbud mot
reklam i särskilda medier.
4. Bestämmelserna i detta direktiv om jämförande reklam skall inte
tvinga de medlemsstater som i enlighet med bestämmelserna i
fördraget upprätthåller eller inför förbud mot reklam för vissa varor
eller tjänster, direkt eller via ett organ eller en organisation som enligt
medlemsstaternas lagstiftning ansvarar för att reglera närings- och
affärsverksamhet och verksamhet inom hantverk och fria yrken, att
tillåta jämförande reklam för dessa varor eller tjänster. Om dessa
förbud begränsas till särskilda medier skall direktivet gälla de medier,
som inte omfattas av dessa förbud.
5. Inget i detta direktiv skall hindra medlemsstaterna från att, i enlighet
med bestämmelserna i fördraget, bibehålla eller införa förbud eller
begränsningar för bruket av jämförelser i reklam för tjänster i samband
med yrkesutövning, oavsett om dessa bestämmelser fastställs direkt
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
91
eller genom ett organ eller organisation som, i enlighet med medlems- Prop. 1999/2000:40
staternas lagstiftning, ansvarar for att reglera viss yrkesutövande Bilaga 7
verksamhet."
Artikel 2
Kommissionen skall undersöka möjligheten att upprätta effektiva medel
för att behandla gränsöverskridande klagomål avseende jämförande
reklam. Inom två år efter det att detta direktiv trätt i kraft skall
kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om
resultatet av undersökningarna, åtföljda, om det är lämpligt, av förslag.
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast 30 månader efter att det
offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. De skall
genast underrätta kommissionen om detta.
2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare förskrifter om hur hänvisningarna skall göras
skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 4
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 6 oktober 1997.
På Europaparlamentets vägnar
På rådets vägnar
J. M. GIL-ROBLES
J. POOS
Ordförande
Ordförande
92
Kommissionens förklaring
Kommissionen förklarar att den har som avsikt att lägga fram en
rapport om reklamationssystem, som artikel 2 i detta direktiv hänvisar
till, och om det är möjligt samtidigt med den rapport som föreskrivs i
artikel 17 i direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 7
93
av den 10 september 1984
(84/450/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag29,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande30,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande31, och
med beaktande av följande:
Nu gällande lagar mot vilseledande reklam i medlemsstaterna skiljer sig
åt på väsentliga punkter. Eftersom reklam når ut över de enskilda
medlemsstaternas gränser, inverkar den direkt på upprättandet av en väl
fungerande gemensam marknad.
Vilseledande reklam kan leda till en snedvridning av konkurrensen inom
den gemensamma marknaden.
Reklam, vare sig den leder till ett avtal eller inte, påverkar konsu-
menternas ekonomiska välfärd.
Vilseledande reklam kan fa till följd att en konsument fattar beslut som är
till förfång för honom i samband med att han skaffar sig varor eller annan
egendom eller utnyttjar tjänster.
Skillnaden mellan lagarna i medlemsstaterna leder i många fall inte bara
till otillräckligt konsumentskydd utan hindrar också genomförandet av
annonskampanjer utanför ett lands gränser och påverkar på så sätt det fria
utbytet av varor och tjänster.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 8
29 EGT nr C 70, 21.3.1978, s. 4.
30 EGT nr C 140, 5.6.1979, s.23.
31 EGT nr C 171, 9.7.1979, s.43.
94
Europeiska gemenskapens andra konsumentpolitiska program32
föreskriver lämpliga åtgärder mot vilseledande och otillbörlig reklam.
Rent allmänt ligger det i den stora allmänhetens intresse liksom det även
är till fördel för konsumenterna och alla näringsidkare som i konkurrens
med andra är verksamma inom den gemensamma marknaden att i första
hand harmonisera de nationella bestämmelserna mot vilseledande reklam.
I ett andra skede kan man behandla otillbörlig och i nödvändig
utsträckning jämförande reklam på grundval av lämpliga förslag från
kommissionen.
Objektiva minimikriterier bör i detta syfte fastställas för att man skall
kunna avgöra om viss reklam är vilseledande.
De lagar som medlemsstaterna antar mot vilseledande reklam måste vara
ändamålsenliga och effektiva.
Personer eller organisationer, som enligt nationell lagstiftning anses ha
ett rättmätigt intresse i saken, måste ha möjligheter att inleda förfaranden
mot vilseledande reklam, antingen inför domstol eller inför en
förvaltningsmyndighet som är behörig att behandla klagomål eller att
inleda lämpliga, rättsliga förfaranden.
Det bör stå varje medlemsstat fritt att besluta om huruvida de skall ge
domstolarna och förvaltningsmyndigheterna befogenhet att kräva att
andra vedertagna metoder först tillgrips för att behandla klagomålet.
Domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna måste ha befogenheter att
påbjuda eller åstadkomma att vilseledande reklam upphör.
Det kan i vissa fall kan vara önskvärt att förbjuda vilseledande reklam,
till och med innan den publiceras. Men detta innebär inte på något sätt att
medlemsstaterna är tvingade att införa regler som kräver systematisk
förhandsgransking av reklam.
En bestämmelse skall antas om ett snabbförfarande, som gör det möjligt
att vidta åtgärder med tillfällig eller slutgiltig verkan.
Det kan vara önskvärt att beordra offentliggörande av beslut som fattats
av domstolar eller förvaltningsmyndigheter eller av beriktigande
förklaringar för att undanröja alla fortsatta verkningar av vilseledande
reklam.
Förvaltningsmyndigheterna måste vara opartiska, och deras
myndighetsutövning måste kunna bli föremål för rättslig prövning. Den
frivilliga kontroll som självreglerande organ utför för att undanröja
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 8
EGTnrC 133,3.6.1981, s. 1.
95
vilseledande reklam kan leda till att man slipper tillgripa administrativa
eller rättsliga åtgärder, och den bör därför uppmuntras.
Annonsören skall på lämpligt sätt kunna bevisa riktigheten av de faktiska
påståenden han framför i sin reklam, och i vissa fall kan domstolen eller
en förvaltningsmyndighet besluta om detta.
Detta direktiv far inte hindra en medlemsstat från att bibehålla eller anta
bestämmelser i avsikt att försäkra sig om ett mera omfattande skydd för
konsumenter, näringsidkare och den stora allmänheten.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Avsikten med detta direktiv är att skydda konsumenterna, dem som
bedriver närings- eller affärsverksamhet eller som utövar hantverk eller
ett fritt yrke och den stora allmänheten mot vilseledande reklam och de
otillbörliga följderna av denna.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
1. reklam: varje form av framställning i samband med närings- eller
affärsverksamhet, hantverk eller yrkesöutövning för att främja
tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom,
rättigheter och skyldigheter,
2. vilseledande reklam-, all reklam som på något sätt, däribland genom
sin presentation, vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda de
personer den riktar sig till eller dem som nås av den, och som
genom sin vilseledande karaktär sannolikt kommer att påverka
deras ekonomiska beteende, eller som av dessa skäl skadar eller
sannolikt kommer att skada en konkurrent,
3. person: varje fysisk eller juridisk person.
Artikel 3
När man skall avgöra om viss reklam är vilseledande skall hänsyn tas till
alla inslagen i reklamen och särskilt till sådan information som reklamen
innehåller om följande:
a) De utmärkande egenskaperna för varor eller tjänster, som t.ex.
tillgänglighet, beskaffenhet, utförande, sammansättning, till-
verkningsmetod och tillverknings- eller leveransdatum, ändamåls-
enlighet, användningsområden, kvantitet, specifikation, geografiskt
eller kommersiellt ursprung eller det resultat man kan förvänta sig
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 8
96
av användningen, eller resultat från provningar och undersökningar Prop. 1999/2000:40
som utförts på varorna eller tjänsterna ifråga. Bilaga 8
b) Priset eller hur priset beräknas och leveransvillkoren for varorna
eller utförandet av tjänsterna ifråga.
c) Annonsörens status, hans näringskännetecken och rättigheter, t.ex.
hans identitet och finansiella tillgångar, hans meriter och de
industriella, kommersiella eller immateriella rättigheter som han
innehar, eller de priser och belöningar som han tilldelats.
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas liksom även i
konkurrenternas och den stora allmänhetens intresse säkerställa att
det finns lämpliga och effektiva metoder för kontroll av
vilseledande reklam. Sådana metoder skall innefatta rättsliga
bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt
den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att
vilseledande reklam förbjuds, kan
a) vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, eller
b) anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet som är
behörig antingen att besluta i klagomål eller att inleda lämpliga
rättsliga förfaranden.
Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att avgöra vilken av
dessa möjligheter som skall tillämpas, och om domstolarna och
förvaltningsmyndigheterna skall få rätt att kräva att andra etablerade
medel först skall tillgripas för att behandla klagomålet, däribland de som
nämns i artikel 5.
2. Genom de bestämmelser som anges i punkt 1 skall medlemsstaterna i
de fall de anser sådana åtgärder nödvändiga med hänsyn till alla
inblandades och särskilt det allmännas intressen ge domstolarna eller
förvaltningsmyndigheterna befogenheter
- att besluta att den vilseledande reklamen skall upphöra, eller att
besluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant
beslut, eller
- om den vilseledande reklamen ännu inte publicerats men
publiceringen är nära förestående, att besluta om förbud mot sådan
publicering, eller inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att fa
fram ett sådant beslut.
Sådana åtgärder kan vidtas även om det inte finns bevis för faktisk förlust
eller skada eller för uppsåt eller vårdslöshet från annonsörens sida.
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 40
Medlemsstaterna skall också ombesörja att de åtgärder som avses i första
stycket, vidtas skyndsamt
- antingen med tillfällig verkan, eller
- med slutgiltig verkan, varvid varje enskild medlemsstat har att
avgöra vilket av de två alternativen som skall väljas.
Med hänsyn till att de fortsatta följdverkningarna av vilseledande
reklam, som skall upphöra enligt ett slutgiltigt beslut, kan medlems-
staterna vidare tilldela domstolarna och förvaltningsmyndigheterna
befogenhet
- att kräva hel eller delvis publicering av detta beslut och i sådan
form de bedömer lämplig,
- att dessutom kräva publicering av beriktigande.
3. I fråga om förvaltningsmyndigheterna som avses i punkt 1 gäller
följande:
a) De måste vara så sammansatta att det inte finns anledning att tvivla
på deras opartiskhet.
b) De måste, när de behandlar ett klagomål, få full befogenhet att
övervaka och genomdriva att deras beslut efterlevs.
c) De måste som regel motivera sina beslut. När de befogenheter som
anges i punkt 2 utövas uteslutande av en förvaltningsmyndighet,
skall skälen till besluten alltid anges. Vidare måste det i detta fall
fastställas ett förfarande så att varje otillbörlig eller oskälig
myndighetsutövning eller underlåtenhet att utöva dessa
befogenheter kan bli föremål för rättslig prövning.
Artikel 5
Detta direktiv utesluter inte en frivillig kontroll av vilseledande reklam
genom självreglerande organ, och inte heller att sådana organ anlitas av
de personer och organisationer som avses i artikel 4, om sådana organs
förfarande är tillgängligt utöver det rättsliga eller förvaltningsförfarande
som omfattas av den artikeln.
Artikel 6
Medlemsstaterna skall tilldela domstolarna eller förvaltningsmyndig-
heterna befogenheter som i domstolsförfarandet eller förvaltnings-
förfarandet enligt artikel 4 ger dem följande befogenheter:
a) Att kräva av annonsören att han lägger fram bevis för riktigheten av de
faktiska påståenden han framför i sin reklam. Detta under förutsättning
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 8
98
att ett sådant krav förefaller lämpligt på grund av omständigheterna i
det särskilda fallet däribland de rättmätiga intressena hos annonsören
och varje annan part i förfarandet.
b) Att betrakta de faktiska påståendena som oriktiga, om bevisen som
begärts in enligt a inte läggs fram eller bedöms otillräckliga av
domstolen eller förvaltningsmyndigheten.
Artikel 7
Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller
anta bestämmelser som avser att tillförsäkra konsumenterna,
näringsidkarna och den stora allmänheten ett mera omfattande skydd.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga
för att följa detta direktiv före den 1 oktober 1986 och skall genast
underrätta kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall till kommmissionen överlämna texterna till alla
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som
omfattas av detta direktiv.
Artikel 9
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfardat i Bryssel den 10 september 1984.
På rådets vägnar
P. OTOOLE
Ordförande
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 8
99
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
98/6/EG
av den 16 februari 1998
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 129a.2 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande34,
i enlighet med det i artikel 189b i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapens angivna förfarandet35 och mot bakgrund av det
gemensamma utkastet som godkändes av förlikningskommittén den 9
december 1997, och
med beaktande av följande:
1. En öppet fungerande marknad och korrekt information främjar
konsumentskyddet och en sund konkurrens mellan företag och varor.
2. Konsumenter måste garanteras en hög skyddsnivå. Gemenskapen bör
bidra till detta genom särskilda åtgärder som stöder och kompletterar
medlemsstaternas politik för exakt, klar och otvetydig information till
konsumenterna om priserna på de varor som erbjuds dem.
3. Enligt rådets resolution av den 14 april 1975 om Europeiska
ekonomiska gemenskapens preliminära program för konsumentskydd
och informationspolitik36 och rådets resolution av den 19 maj 1981 om
Europeiska ekonomiska gemenskapens andra program för
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
33 EGT C 260, 5.10.1995, s. 5 och EGT C 249,27.8.1996, s. 2.
34 EGT C 82,19.3.1996, s. 32.
35 Europaparlamentets yttrande avgivet den 18 april 1996, (EGT C 141, 13.5.1996, s. 191),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 september 1996 (EGT C 333, 7.11.1996, s. 7.)
och Europaparlamentets beslut av den 18 februari 1997 (EGT C 85, 17.3.1997, s. 26).
Europaparlamentets beslut av den 16 december 1997 och rådets beslut av den 18 december
1997.
36 EGT C 92,25.4.1975, s. 1.
100
konsumentskydd och informationspolitik37 bör gemensamma principer
för prismärkning utarbetas.
4. Dessa principer har uppställts genom direktiv 79/581/EEG38 om
konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel och i
direktiv 88/314/EEG39 om konsumentskydd i samband med pris-
märkning av andra varor än livsmedel.
5. Sambandet mellan jämförprismärkning och förpaketerade varor med i
förväg bestämda mängder eller volymer som motsvarar värdena på de
mängdserier som har fastställts på gemenskapsnivå har visat sig vara
överdrivet svårt att tillämpa. Det är följaktligen nödvändigt att i
konsumentens intresse överge detta samband till förmån för en ny
förenklad mekanism, utan att det påverkar reglerna om standardisering
av förpackningar.
6. Skyldigheten att ange försäljningspris och jämförpris bidrar avsevärt
till att förbättra konsumentinformationen, eftersom detta är det
enklaste sättet att ge konsumenterna optimala möjligheter att utvärdera
och jämföra varors pris och därmed göra välgrundade val utifrån enkla
jämförelser.
7. Det bör följaktligen vara en allmän skyldighet att samtidigt ange varors
försäljningspris och jämförpris för alla varor utom för varor som säljs i
lös vikt, för vilka försäljningspriset inte kan bestämmas förrän
konsumenten anger hur mycket av varan som behövs.
8. Det är nödvändigt att beakta att vissa varor vanligen säljs i andra
mängder än ett kilo, en liter, en meter, en kvadratmeter eller en kubik-
meter. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna far tillåta att
jämförpriset hänför till en arman mängdenhet med beaktande av varans
karaktär och de kvantiteter i vilka den normalt säljs i den berörda
medlemsstaten.
9. Skyldigheten att ange jämförpris kan under vissa omständigheter
utgöra en alltför tung börda för vissa små detaljistföretag och
medlemsstaterna bör därför ha rätt att avstå från att tillämpa denna
skyldighet under en lämplig övergångsperiod.
10. Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att medge undantag från
skyldigheten att ange jämförpriset för varor för vilka denna
prismärkning inte skulle vara av betydelse eller riskera att skapa
förvirring, till exempel när mängdangivelsen inte är relevant för
prisjämförelsen eller när olika varor saluförs i samman förpackning.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
37 EGT L 158,26.6.1979, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/58/EG (EGT L
299, 12.12.1995, s. 11).
38) EGT L 142, 9.6.1988, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/58/EG (EGT L
299, 12.12.1995, s. 11).
39 EGT L 299, 12.12.1995, s. 11.
101
11. Medlemsstaterna får for att underlätta tillämpningen av den införda
mekanismen, när det gäller andra varor än livsmedel, upprätta en
förteckning över de varor eller varukategorier för vilka kravet på
jämförprismärkning fortsatt skall gälla.
12. Regler på gemenskapsnivå gör det möjligt att säkerställa enhetlig och
tydlig information till nytta för alla konsumenter på den inre
marknaden. Det nya förenklade tillvägagångssättet är både nödvändigt
och tillräckligt för att uppnå detta mål.
13. Medlemsstaterna måste se till att systemet är effektivt. Systemets
öppenhet bör också behållas när euron införs. För detta ändamål bör
det högsta antalet prisangivelser begränsas.
14. Särskild uppmärksamhet bör ägnas små detaljistföretag. Kommis-
sionen bör därför i sin rapport om tillämpningen av det här direktivet,
vilken skall läggas fram senast tre år efter den dag som anges i artikel
11.1, särskilt beakta de små detaljistföretagens erfarenheter av
tillämpningen av det här direktivet, bland annat av teknisk utveckling
och införandet av en gemensam valuta. Rapporten, som skall beakta
den övergångsperiod som anges i artikel 6, bör åtföljas av förslag.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syftet med detta direktiv är att föreskriva att försäljningspris och
jämförpris skall anges på alla varor som konsumenter erbjuds av
näringsidkare, för att förbättra informationen till konsumenterna och
underlätta prisjämförelser.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
a) försäljningspris: det slutliga priset på en enhet eller en bestämd mängd
av en vara, inklusive mervärdeskatt och alla övriga skatter,
b) jämförpris: det slutliga priset, inklusive mervärdeskatt och alla övriga
skatter, på ett kilo, en liter, en meter, en kvadratmeter eller en
kubikmeter av en vara eller en annan mängdenhet som i den berörda
medlemsstaterna i stor utsträckning och traditionellt används vid
försäljning av vissa varor,
c) var som säljs i lös vikt: en vara som inte är fardigförpackad och som
mäts upp i konsumentens närvaro,
d) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som säljer eller erbjuder
till försäljning varor som ingår i dennes handelsverksamhet eller
yrkesmässiga verksamhet,
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
102
e) konsument-, en fysisk person som köper en vara av skäl som inte faller
inom ramen för dennes kommersiella eller yrkesmässiga verksamhet.
Artikel 3
1. Försäljningspriset och jämförpriset skall anges för alla varor som avses
i artikel 1, dock så att angivandet av jämförpris omfattas av artikel 5.
Jämförpriset behöver inte anges om det är identiskt med försäljnings-
priset.
2. Medlemsstaterna far besluta att inte tillämpa punkt 1 på
- varor som erbjuds i samband med tillhandahållandet av tjänster,
- försäljning på auktion och försäljning av konst och antikviteter.
3. När varan säljs i lös vikt behöver bara jämförpriset anges.
4. I reklam där försäljningspriset på varor som avses i artikel 1 nämns
skall även jämförpriset anges, om inte annat följer av artikel 5.
Artikel 4
1. Försäljningspriset och jämförpriset skall vara entydiga, lätta att känna
igen och tydligt läsbara. Medlemsstaterna far föreskriva att det högsta
antalet prisangivelser begränsas.
2. Jämförpriset skall hänföra sig till en mängd som anges i enlighet med
nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser. Om nettovikten
och avrunnen vikt enligt nationella bestämmelser och gemenskaps-
bestämmelser skall anges för vissa färdigförpackade varor, skall det räcka
med att jämförpriset för den avrunna vikten anges.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna far medge undantag från skyldigheten att ange
jämförpriset för varor för vilka en sådan angivelse inte skulle vara av
betydelse på grund av varornas karaktär eller ändamål, eller om en sådan
angivelse skulle kunna skapa förvirring.
2. Medlemsstaterna får, vid genomförandet av punkt 1, när det gäller
andra varor än livsmedel, upprätta en förteckning över de varor eller
varukategorier för vilka kravet på angivelse av jämförpriset alltjämt skall
gälla.
Artikel 6
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
Om skyldigheten att ange jämförpriset skulle medföra en alltför tung
börda för visse små detaljistföretag på grund av det antal varor som
103
erbjuds till försäljning, försäljningsytan, försäljningsplatsens karaktär,
specifika försäljningsforhållanden ifall varan då inte direkt är tillgänglig
för konsumenten eller vissa former av affärsverksamhet, till exempel
vissa typer av ambulerande försäljning, får medlemsstaterna under en
övergångsperiod med början från den dag som anges i artikel 11.1
föreskriva att skyldigheten att ange jämförpriset på andra varor än dem
som säljs i lös vikt och som säljs av sådana företag inte skall gälla, med
förbehåll av artikel 12.
Artikel 7
Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder for att informera alla
personer som berörs om den nationella lagstiftning i vilken det här
direktivet överförs i.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall fastställa påföljderna vid överträdelse av de
nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv och
vidta alla nödvändiga åtgärder for att säkerställa att dessa genomfors.
Dessa påföljder måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
Artikel 9
I. Den övergångsperiod på nio år som anges i artikel 1 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/58/EG av den 29 november
1995 om ändring av direktiv 79/5 81/EEG om konsumentskydd i samband
med prismärkning av livsmedel och i direktiv 88/314/EEG om
konsumentskydd i samband med prismärkning av andra varor än
livsmedel (8) skall förlängas till och med den dag som avses i artikel
II. 1. 2. Direktiven 79/581/EEG och 88/314/EEG skall upphöra att gälla
från och med den dag som avses i artikel 11.1 i det här direktivet.
Artikel 10
Det här direktivet skall inte förhindra medlemsstater från att anta eller
behålla bestämmelse som är mer gynnsamma när det gäller information
till konsumenterna och prisjämförelser, utan att det påverkar
medlemsstaternas skyldigheter enligt fördraget.
Artikel 11
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 mars 2000. De
skall genast underrätta kommissionen om detta. De bestämmelser som
antas skall vara tillämpliga från och med den dagen. När en medlemsstat
antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta
direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.
Närmare föreskrifter om hur denna hänvisning skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
104
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som
omfattas av detta direktiv.
3. Medlemsstaterna skall överlämna sina bestämmelser som föreskrivs i
artikel 8 samt alla senare ändringar av dessa.
Artikel 12
Senast tre år efter den dag som avses i artikel 11.1 skall kommissionen
till Europaparlamentet och rådet överlämna en omfattande rapport om
tillämpningen av detta direktiv, i synnerhet om tillämpningen av artikel 6,
åtföljt av ett forslag. Europaparlamentet och rådet skall på grundval av
detta se över bestämmelserna i artikel 6 och agera, i enlighet med
fördraget, inom tre år från kommissionens överlämnande av det förslag
som anges i första stycket.
Artikel 13
Detta direktiv träder i kraft på dagen för dess offentliggörande i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 14
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 16 februari 1998.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
J. M. GIL-ROBLES J. CUNNINGHAM
Ordförande Ordförande
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
105
Tillägg till artikel 2 b
"Kommissionen anser att ordalydelsen i artikel 2 b "på ett kilo, en liter,
en meter, en kvadratmeter eller en kubikmeter av en vara eller en annan
mängdenhet", också kan tillämpas på varor som säljs individuellt eller
styckevis".
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
106
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 9
Tillägg till artikel 12.1
Kommissionen anser att artikel 12.1 i detta direktiv inte skall tolkas som
att den bestrider dess initiativrätt.
107
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: Lars-Erik Lövdén
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 10
Regeringen beslutar proposition Obeställd reklam m.m.
108
Prop. 1999/2000:40
Bilaga 11
|
Författningsrubrik Bestämmelser som infor, ändrar, upp- |
Celexnummer för |
|
Marknadsföringslagen (1995:450) |
Celex 397L0007 Celex 397L0055 Celex 397L0066 |
|
Prisuppgifitslagen 7 § (1991:601) |
Celex 398L0006 |
109
Eländers Gotab 59724, Stockholm 2000