Regeringens proposition
1999/2000:36
Prop.
1999/2000:36
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 november 1999
Lena Hjelm-Wallén
Bosse Ringholm
(F inansdepartementet)
I propositionen föreslås att lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
kompletteras på vissa punkter. Det gäller bestämmelser om ersättning då
insättaren fått utdelning i institutets konkurs samt vid pantsättning och
brottsligt förfarande. Insättningsgarantinämnden får möjlighet att anpassa
avgiften för garantin om ett institut upphör att vara anslutet till insätt-
ningsgarantin under löpande kalenderår. Dessa ändringar innebär att in-
sättningsgaranti lagen anpassas till vad som redan gäller enligt lagen
(1999:158) om investerarskydd.
Insättningsgarantin är begränsad när det gäller insättningar hos svenska
instituts filialer i andra EES-länder på så sätt att garantin inte får vara mer
omfattande än värdlandets egen garanti. Detta s.k. exportförbud, som
enligt EG:s insättningsgarantidirektiv är tidsbegränsat till utgången av år
1999, föreslås bli upphävt. Förslaget förutsätter dock att exportförbudet i
EG-direktivet inte förlängs. Även exportförbudet i investerarskyddslagen
föreslås bli upphävt. Också här är det en förutsättning att den EG-
direktivsbestämmelse som förbudet grundar sig på inte förlängs. Några
mindre ändringar föreslås vidare i lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 36
Prop. 1999/2000:36
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti................................................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd...................................................................6
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse............................................................7
3 Ärendet och dess beredning..............................................................9
4 Ändringar i lagen om insättningsgaranti.........................................10
4.1 Avräkning av utdelning i konkurs....................................10
4.2 Panthavares rätt.................................................................11
4.3 Penningtvätt utesluter rätt till ersättning...........................12
4.4 Uttag av avgifter i de fall ett institut upphör att vara
anslutet till insättningsgarantin.........................................13
4.5 Exportförbudet...,..............................................................14
5 Ändring i lagen om investerarskydd...............................................16
6 Ändring i lagen om värdepappersrörelse.........................................18
7 Ikraftträdande..................................................................................19
8 Ekonomiska konsekvenser..............................................................20
9 F örfattningskommentar...................................................................21
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti..............................................................21
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:158) om
investerarskydd.................................................................23
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse..........................................................24
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian Ändringar i lagarna om insättningsgaranti
och investerarskydd m.m.......................................................25
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.................................................26
Bilaga 3 Lagrådets yttrande.................................................................31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1999.32
Rättsdatablad...........................................................................................33
Prop. 1999/2000:36
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 36
Prop. 1999/2000:36
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti
dels att 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§ av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels insätt-
ningens belopp, dels upplupen
ränta till den dag då ersättningsrätt
inträder, dock för varje institut
med sammanlagt högst 250 000
kronor.
§
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels insätt-
ningens belopp, dels upplupen
ränta till den dag då ersättningsrätt
inträder.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt
denna lag är ersättningsgill, får
dock uppgå till sammanlagt högst
250 000 kronor för varje institut.
4a§
Om den insättning som ersätt-
ningen avser är pantsatt, skall
panthavaren ha panträtt i ersätt-
ningen.
4b§
Ett krav avseende tillgångar,
som enligt en lagakraftvunnen
dom har varit föremål för brott
enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till
ersättning från insättnings garan-
tin.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för
garanti av insättningar (EGT nr L 135, 31.5.1994, s. 5, Celex 394L0019).
Om åtal har väckts för brott en-
ligt första stycket avseende viss
insättning och ersättning begärs
för insättningen, skall Insättnings-
garantinämnden besluta att er-
sättning tills vidare inte skall be-
talas ut.
14 §
Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets
utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra styck-
et.
Om garantin för ett institut upp-
hör att gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften for det
året fastställas med hänsyn till den
tid garantin gällt. Avgiften skall i
övrigt beräknas på samma sätt
som anges i 12 och 13 §§.
Prop. 1999/2000:36
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
Härigenom föreskrivs1 att 4 och 9 §§ lagen (1999:158) om investerar-
skydd skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES).
4§
Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES).
Det svenska investerarskyddets
nivå och omfattning överstiger i
sådana fall inte det skydd som
gäller i det landet.
Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett svenskt värdepap-
persinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även
tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför
EES.
En investerare har rätt till er-
sättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor
for varje värdepappersinstitut.
En investerare har inte rätt till
ersättning från investerarskyddet
till den del han erhållit utdelning i
institutets konkurs, ersättning ge-
nom institutets ansvarsförsäkring
eller skadestånd enligt 7 kap. 2 §
lagen (1998:1479) om kontoföring
av finansiella instrument, för en
enligt denna lag ersättningsgill
förlust.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs, ersättning genom institu-
tets ansvarsförsäkring och skade-
stånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:1479) om kontoföring av
finansiella instrument, för en för-
lust som enligt denna lag är er-
sättningsgill, får uppgå till sam-
manlagt högst 250 000 kronor för
varje värdepappersinstitut.
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för
ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009).
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse skall ha följande lydelse.
Lydelse enligtprop. 1999/2000:23 Föreslagen lydelse
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utan-
för EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med
Finansinspektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörel-
sen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella in-
strument för att underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, driva
valutahandel.
När det finns särskilda skäl får inspektionen medge att ett värdepap-
persbolag eller ett utländskt företag utövar annan verksamhet än som an-
ges i första eller tredje stycket, om verksamheten kan antas komma att
underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
Tillstånd för ett utländskt företag enligt första stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som om-
fattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 euro innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en själv-
risk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
och 5 får inte lämnas om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en er-
sättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om insätt-
ningsgaranti. Ersättningen får inte
heller avse fler slag av insättning-
ar eller betalas till andra insättare
Prop. 1999/2000:36
Senaste lydelse 1996:1011.
än vad som anges i den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmel-
ser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
Prop. 1999/2000:36
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
Den 1 januari 1996 infördes lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
varigenom Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EEG av den 30
maj 1994 om system för garanti av insättningar (insättningsgaranti-
direktivet) genomfördes. Den svenska insättningsgarantin skyddar de
insättningar som gjorts hos svenska banker och värdepappersföretag med
tillstånd att ta emot medel på konto, om institutet går i konkurs. Ersätt-
ning kan dock utgå med högst 250 000 kronor per insättare och institut.
För att även skapa ett liknande skydd för finansiella instrument och
medel som investerare anförtrott värdepappersföretag eller kreditinstitut
antog Europaparlamentet och rådet direktivet 97/9/EG av den 3 mars
1997 om system för ersättning till investerare (investerarskydds-
direktivet). Ersättningssystemet skall, i likhet med insättningsgarantin,
träda in om företaget eller institutet går i konkurs eller på annat liknande
sätt sätts ur stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden. En förutsätt-
ning för att skyddssystemet skall träda in är vidare att en investerare inte
kan återfå finansiella instrument eller pengar som institutet innehaft för
investerarens räkning.
Den 1 maj 1999 införde Sverige ett investerarskydd genom lagen
(1999:158) om investerarskydd (prop. 1998/99:30, bet. 1998/99:FiU15,
rskr. 1998/99:131).
I samband med lagstiftningsarbetet med investerarskyddet uppmärk-
sammades att det finns ett behov av att komplettera insättningsgarantila-
gen på några punkter. Inom Finansdepartementet utarbetades därför en
promemoria, Ändringar i lagarna om insättningsgaranti och investe-
rarskydd m.m., med förslag till kompletterande lagändringar.
Promemorian behandlar även några ytterligare frågor. En sådan fråga
rör det s.k. exportförbudet, dvs. begränsningen av insättningsgarantin och
investerarskyddet när det gäller skyddet för insättningar respektive till-
gångar hos svenska filialer i andra EES-länder, vilka har ett mindre om-
fattande ersättningssystem än det svenska.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser som har yttrat sig finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns till-
gängliga i Finansdepartementets lagstiftningsärende (dnr Fi 1999/2995).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 november 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådet har den 12 november 1999 lämnat förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. Vissa redaktionella ändringar i lag-
förslagen har gjorts.
Prop. 1999/2000:36
Prop. 1999/2000:36
4.1
Regeringens förslag: Ersättning enligt insättningsgarantilagen, till-
sammans med eventuell utdelning i institutets konkurs för en förlust
som är ersättningsgill enligt samma lag, far uppgå till sammanlagt
högst 250 000 kronor för varje institut.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det kan ifrågasättas
om den föreslagna bestämmelsen är nödvändig. Svenska Bankföreningen
och Svenska Fondhandlareföreningen menar att bestämmelsen bör för-
tydligas (se författningskommentaren).
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 § insättningsgarantilagen har
en insättare rätt till ersättning motsvarande insättningens belopp jämte
upplupen ränta till den dag då ersättningsrätt inträder. Det högsta belopp
som får utbetalas är 250 000 kronor.
Det är tänkbart att en insättare - innan han kan få ersättning från in-
sättningsgarantin - får utdelning i institutets konkurs för en sådan insätt-
ning som är ersättningsgill enligt 4 § insättningsgarantilagen. I sådana
fåll bör det utdelade beloppet avräknas mot den ersättning som insättaren
har rätt till enligt insättningsgarantin. I annat fall skulle en insättare kun-
na ersättas två gånger för samma förlust.
Insättningsgarantinämnden bör således avräkna hela det belopp som in-
sättaren erhållit i konkursen till den del utdelningen i konkursen grundar
sig på en insättning i det konkursdrabbade institutet. Det betyder att in-
sättaren inte får någon ersättning från insättningsgarantin i de fall insätta-
ren fått utdelning i konkursen med ett belopp som uppgår till 250 000
kronor eller mer. En sådan ordning överensstämmer med vad som gäller
enligt investerarskyddet.
Det kan anmärkas att regeringen i prop. 1998/99:30 om investe-
rarskydd (s. 75) anförde att en insättares rätt till ersättning från insätt-
ningsgarantin i fall då insättaren fått ersättning i institutets konkurs borde
regleras på samma sätt som för investerarskyddet. Regeringen ansåg
emellertid att en reglering av frågan borde avvakta Banklagskommitténs
(Fi 1995:09, dir. 1995:86) kommande förslag. Banklagskommittén har
ännu inte slutfört sitt arbete. Eftersom frågan är av okomplicerad art, och
förutsättningarna inte torde komma att ändras genom kommitténs förslag,
talar övervägande skäl för att frågan bör behandlas i förevarande sam-
manhang.
10
Prop. 1999/2000:36
Regeringens förslag: Panthavare skall ha panträtt i ersättning från in-
sättningsgarantin i de fall insättningen är pantsatt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen ifrågasätter om den före-
slagna regeln är nödvändig med hänvisning till att det torde följa av civil-
rättsliga regler att panthavaren har panträtt i ersättningen. Svenska Bank-
föreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har synpunkter på den
föreslagna bestämmelsens lydelse (se författningskommentaren).
Skälen för regeringens förslag: Det är möjligt att pantsätta tillgodo-
havanden i banker. I insättningsgarantilagen sägs inget om vad som gäl-
ler i en ersättningssituation, om insättningen är pantsatt.
I samband med lagstiftningsarbetet med investerarskyddet framförde
Sveriges advokatsamfund att ersättning i fall då det finansiella instru-
mentet pantsatts borde regleras. Det togs därför in en bestämmelse i 11 §
investerarskyddslagen om att panthavaren skall ha panträtt i ersättningen
om de finansiella instrument eller medel som ersättningen avser är pant-
satta.
I prop. 1998/99:30 om investerarskydd (s. 71 f) anförde regeringen att
en regel om panthavarens rätt i ersättning från investerarskyddet överens-
stämmer med vad som enligt 54 och 58 §§ lagen (1927:77) om försäk-
ringsavtal gäller vid utbetalning av försäkringsersättning. Dessa bestäm-
melser innebär bl.a. att en panthavare har panträtt i försäkringsersättning
avseende den egendom som försäkrats. Det anfördes vidare i propositio-
nen att det visserligen kan hävdas att man bör avstå från att införa materi-
ella civilrättsliga regler i en skyddslagstiftning av ifrågavarande slag. Å
andra sidan skulle en sådan bestämmelse öka förutsebarheten och på så
sätt kunna förhindra tvister om vem som har rätt till ersättningen. Vidare
anfördes att det torde vara mest förenligt med den allmänna rättsuppfatt-
ningen om den som har panträtt i viss egendom också har panträtt i sur-
rogatet för det fall den pantsatta egendomen skulle gå förlorad. Dessutom
skulle det förenkla Insättningsgarantinämndens handläggning av ersätt-
ningsärenden om det i förväg klargörs vad som gäller vid pantsättning av
de tillgångar ersättningen avser. Avslutningsvis konstaterades att det med
en regel om att panthavaren i dessa fall har panträtt i ersättningen inte
torde behövas någon uttrycklig bestämmelse om till vem ersättningen
skall betalas.
Samma synsätt som det nu redovisade bör anläggas när det gäller pan-
trätt i ersättning från insättningsgarantin. Insättningsgarantilagen bör
därför kompletteras med en bestämmelse motsvarande den som finns i
investerarskyddslagen.
11
1** Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 36
Prop. 1999/2000:36
Regeringens förslag: Ett krav avseende tillgångar som enligt en laga-
kraftvunnen dom har varit föremål för penninghäleri eller någon an-
nan form av häleribrott, dvs. brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.
Om åtal har väckts för nyss nämnda brott avseende viss insättning och
ersättning begärs för insättningen, skall Insättningsgarantinämnden
besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen for regeringens förslag: I 14 § investerarskyddslagen före-
skrivs att ersättning från investerarskyddet inte skall betalas ut i de fall ett
krav har varit föremål för häleribrott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken (se prop. 1998/99:30 s. 72, 99 och 101). För det fall att åtal
har väckts för brott enligt någon av de nyss nämnda bestämmelserna, men
en lagakraftvunnen dom ännu inte föreligger, föreskrivs i 18 § samma lag
att Insättningsgarantinämnden skall besluta att ersättning tills vidare inte
skall betalas ut. Bestämmelserna har sin grund i artikel 3 i investe-
rarskyddsdirektivet. Det sägs där att krav som härrör från transaktioner i
samband med något för vilken en fållande dom om penningtvätt har
meddelats, skall uteslutas från ersättning enligt investerarskyddet. Det
sägs vidare i artikel 9.3 i direktivet att utbetalning av ersättning kan inhi-
beras i väntan på dom, om en ersättningsberättigad person anklagats för
brott som har samband med penningtvätt.
Insättningsgarantidirektivet har i artikel 2 en motsvarande bestämmel-
se. Det sägs där att insättningar som härrör från transaktioner i samband
med något för vilket en brottmålsdom om tvättning av pengar (såsom
penningtvätt definieras i direktiv 91/308/EEG) har meddelats, inte skall
omfattas av återbetalning från insättningsgarantin. I artikel 10.5 sägs vi-
dare att ersättning enligt insättningsgarantin kan inhiberas i väntan på
dom i de fall den som gör anspråk på ersättning har anklagats för brott
som har samband med tvättning av pengar.
I motiven till insättningsgarantilagen (prop. 1995/96:60 s. 84) fram-
hålls att svensk rätt redan innehåller bestämmelser som ger möjlighet att
tillgripa straffprocessuella tvångsmedel. Enligt 26 kap. rättegångsbalken
kan t.ex. kvarstad komma i fråga om någon är skäligen misstänkt för
brott och det befaras att han genom att avvika eller genom att undan-
skaffa egendom eller på annat sätt låter bli att betala värdet av förverkad
egendom eller skadestånd. I motiven dras slutsatsen att någon särskild
bestämmelse med det innehåll som anges i direktivet inte behöver infö-
ras.
De nu refererade motivuttalandena har strängt taget bäring endast på
artikel 10.5 i direktivet, dvs. på frågan om det var nödvändigt att införa
en bestämmelse i insättningsgarantilagen som gav Insättningsgaranti-
nämnden rätt att tills vidare inte betala ut ersättning. Någon analys av om
det fanns ett behov av att införa ett förbud i insättningsgarantilagen mot-
svarande artikel 2 förfaller inte ha gjorts. I den nuvarande lydelsen av
12
insättningsgarantilagen finns således inte några bestämmelser om ersätt- Prop. 1999/2000:36
ning vid penningtvätt, vare sig det gäller fall då det föreligger en laga-
kraftvunnen dom eller då åtal väckts men dom ännu inte vunnit laga
kraft. För att tydligare anpassa insättningsgarantilagen till artiklarna 2
och 10.5 i insättningsgarantidirektivet bör därför lagen kompletteras med
bestämmelser som innebär att rätt till ersättning inte föreligger respektive
att utbetalning av ersättning kan hållas inne i dessa fall. Därigenom er-
hålls också överensstämmelse med vad som gäller enligt 14 och 18 §§
investerarskyddslagen.
Regeringens förslag: Insättningsgarantinämnden far vid bestämman-
de av den avgift som instituten skall betala för insättningsgarantin
möjlighet att beakta även att garantin för ett institut upphör att gälla
under ett löpande kalenderår.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen, Insättningsgarantinämnden,
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar
dock att ett institut vars garanti upphört under kalenderåret inte torde ha
några insättningar kvar vid årets slut, vilket bör föranleda en justering av
den i promemorian förslagna ändringen av 14 § insättningsgarantilagen.
Skälen för regeringens förslag: I 14 § insättningsgarantilagen regle-
ras vad som i avgiftshänseende skall gälla i de fall insättningsgarantin
böljar gälla för ett institut under löpande kalenderår. I dessa fall skall
avgiften fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. I praktiken in-
nebär det att en avräkning skall göras för den del av kalenderåret vilken
institutet inte varit anslutet till insättningsgarantin. En motsvarande be-
stämmelse saknas för det fall insättningsgarantin upphör att gälla för ett
institut under löpande kalenderår.
Bestämmelsen i 14 § insättningsgarantilagen bör därför ändras så att
Insättningsgarantinämnden inte bara kan reducera avgiften när en anslut-
ning till garantin sker under ett kalenderår utan även när den upphör un-
der kalenderåret.
Genom en sådan justering anpassas insättningsgarantilagen till vad som
redan gäller enligt 30 § investerarskyddslagen.
13
Prop. 1999/2000:36
Regeringens förslag: Förbudet för filialer till svenska institut att ut-
nyttja den svenska insättningsgarantin i andra EES-länder med en
mindre omfattande insättningsgaranti - det s.k. exportförbudet - upp-
hävs. Förslaget förutsätter att exportförbudet i insättningsgaranti-
direktivet inte förlängs när det löper ut vid årsskiftet 1999/2000.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.1 insättningsgaranti-
direktivet skall en insättningsgaranti som införts och officiellt erkänts i en
medlemsstat omfatta insättare hos ett instituts filialer i andra medlems-
stater. Till utgången av år 1999 far varken nivån på eller omfattningen av
insättningsgarantin överstiga den täckning som motsvarande garanti-
system ger inom det EES-land där filialen finns. Före den 31 december
1999 skall EG-kommissionen utarbeta en rapport på grundval av de erfa-
renheter som har gjorts vid tillämpningen av nämnda begränsningar av
insättningsgarantin och bedöma behovet av om bestämmelser om detta
behöver behållas. Om så är lämpligt skall kommissionen överlämna ett
förslag till direktiv till Europaparlamentet och rådet, i syfte att förlänga
förbudets giltighetstid.
Motivet till detta s.k. exportförbud är att det vid den tidpunkt då insätt-
ningsgarantidirektivet antogs fanns betydande skillnader mellan de olika
medlemsstaternas insättningsgarantier. Vissa medlemsstater saknade helt
insättningsgaranti, medan andra i varierande omfattning hade ett skydd
för insättningar. Med hänsyn till dessa skillnader och att de inte omedel-
bart skulle jämnas ut fanns det en oro för att skillnaderna skulle förorsaka
marknadsstömingar. En insättare, var tanken, hade kunnat lockas till ett
institut av det skälet att institutet hade en mer omfattande insättningsga-
ranti.
I dag har direktivet genomförts i medlemsstaterna och skillnaderna i
betydande utsträckning jämnats ut. Det finns således i varje medlemsstat
en insättningsgaranti som ersätter förluster. Miniminivån på den ersätt-
ning som kan betalas ut är 20 000 euro.
För närvarande arbetar kommissionen med den ovan nämnda rapporten
i vilken en bedömning skall göras av om exportförbudet bör förlängas.
Visserligen är det fortfarande osäkert om en förlängning av förbudet kan
komma att föreslås av kommissionen. Detta förefaller emellertid mindre
troligt.
För svensk del innebär detta följande. Om exportförbudet, som kom-
mer till uttryck i 7 § insättningsgarantilagen, förlängs bör den nuvarande
svenska lagstiftningen behållas intakt, eftersom den är anpassad till att ett
exportförbud skall gälla. Om exportförbudet däremot inte förlängs, sak-
nas skäl att behålla bestämmelsen i 7 § insättningsgarantilagen.
Ett problem med tanke på lagstiftningsprocessen är att ett besked huru-
vida kommissionen avser föreslå en förlängning av exportförbudet san-
nolikt kommer tidigast mot slutet av år 1999. Om exportförbudet i enlig-
14
het med den nuvarande bestämmelsen i direktivet upphör att gälla vid
årsskiftet 1999/2000, bör den svenska lagstiftningen anpassas till det i så
nära anslutning till den tidpunkten som det är möjligt. Det är därför nöd-
vändigt för regeringen att redan nu förbereda denna anpassning genom att
lägga fram ett förslag om att 7 § insättningsgarantilagen upphävs.
Praktiskt sett kan effekten av den föreslagna lagändringen antas bli be-
gränsad eftersom de flesta EES-länder har en insättningsgaranti som lig-
ger på en nivå som är jämförbar med den svenska.
Prop. 1999/2000:36
15
Prop. 1999/2000:36
Regeringens förslag: Förbudet för filialer till svenska institut att ut-
nyttja det svenska investerarskyddet i andra EES-länder med ett mind-
re omfattande investerarskydd - det s.k. exportförbudet — upphävs.
Förslaget förutsätter att exportförbudet i investerarskyddsdirektivet
inte förlängs när det löper ut vid årsskiftet 1999/2000.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ett investerarskydd som enligt artikel
7.1 investerarskyddsdirektivet införts och officiellt erkänts i en medlems-
stat skall även omfatta investerare hos ett värdepappersföretags filialer i
andra medlemsstater. Fram till utgången av år 1999 far emellertid varken
nivån på eller omfattningen av investerarskyddet överstiga vare sig den
högsta nivå eller den största omfattning som motsvarande skydd ger inom
den medlemsstat där filialen ligger. Före den 31 december 1999 skall
EG-kommissionen utarbeta en rapport på grundval av de erfarenheter
som har gjorts vid tillämpningen av exportförbudet och bedöma om be-
stämmelser om detta behöver behållas. Kommissionen skall, om det är
lämpligt, överlämna ett förslag till direktiv till Europaparlamentet och
rådet i syfte att förlänga förbudets giltighetstid.
Motivet till exportförbudet är - i likhet med insättningsgarantins ex-
portförbud - att det vid den tidpunkt då investerarskyddsdirektivet antogs
fanns betydande skillnader mellan de olika medlemsstaternas investe-
rarskydd. Vissa medlemsstater saknade helt investerarskydd, medan and-
ra i varierande omfattning hade ett skydd för investerare. Med hänsyn till
dessa skillnader och att de inte omedelbart skulle jämnas ut fanns det en
oro för att skillnaderna skulle förorsaka marknadsstömingar. En investe-
rare, var tanken, hade kunnat lockas till ett värdepappersföretag av det
skälet att företaget hade ett mer omfattande skydd.
Liksom när det gäller insättningsgarantin har direktivet numera ge-
nomförts i medlemsstaterna och skillnaderna mellan respektive lands in-
vesterarskydd i betydande utsträckning jämnats ut. Det finns således i
varje medlemsstat ett investerarskydd som ersätter förluster. Miniminivån
på den ersättningen som kan betalas ut är 20 000 euro.
För närvarande pågår inom kommissionen arbete med den ovan nämn-
da rapporten i vilken en bedömning skall göras av om exportförbudet
behöver finnas kvar. Det är således fortfarande osäkert om en förlängning
av förbudet kan komma att föreslås av kommissionen.
För svc.isk del innebär detta följande. Om exportförbudet, som kom-
mer till uttryck i 4 § andra stycket investerarskyddslagen, förlängs bör
den nuvarande lagstiftningen behållas intakt, eftersom den är anpassad
till att ett exportförbud skall gälla. Om exportförbudet däremot inte för-
längs, behöver bestämmelsen i 4 § andra stycket ändras.
För svenskt vidkommande gäller samma problem för investerarskyddet
som för insättningsgarantin, nämligen att ett besked huruvida kommis-
sionen ämnar föreslå en förlängning av exportförbudet sannolikt kommer
tidigast mot slutet av år 1999. Om exportförbudet i enlighet med den nu-
16
varande bestämmelsen i direktivet upphör att gälla vid årsskiftet
1999/2000, bör den svenska lagstiftningen anpassas till det i så nära an-
slutning till den tidpunkten som det är möjligt. Regeringen finner det
därför nödvändigt att nu lägga fram ett förslag om att bestämmelsen i 4 §
andra stycket investerarskyddslagen upphävs.
Praktiskt sett kan effekten av den föreslagna lagändringen antas bli be-
gränsad eftersom de flesta EES-ländema har ett investerarskydd som lig-
ger på en nivå som är jämförbar med den svenska.
Prop. 1999/2000:36
17
r
Prop. 1999/2000:36
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 4 § sjunde stycket lagen
om värdepappersrörelse, att tillstånd till filialetablering avseende län-
der utanför EES inte får lämnas om insättningar hos filialen skyddas
av en mer omfattande insättningsgaranti än den svenska, tas bort.
Promemorian förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: När investerarskyddet infördes gjor-
des samtidigt några ändringar i lagen (1991:981) om värdepappersrörel-
se. En av ändringarna syftade till att upphäva etableringsförbudet för fili-
aler till företag från länder utanför EES där hemlandsskyddet var mer
omfattande än den svenska insättningsgarantin. För att åstadkomma detta
upphävdes 6 kap. 8 d § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Den
numera upphävda bestämmelsen föreskrev att ett tillstånd att etablera en
filial till ett värdepappersföretag hemmahörande i ett land utanför EES
skulle återkallas av Finansinspektionen, om insättningar hos filialen om-
fattades av en mer omfattande insättningsgaranti än den svenska.
I den nu gällande regleringen i lagen om värdepappersrörelse sägs
emellertid i 3 kap. 4 § sjunde stycket att tillstånd till filialetablering avse-
ende länder utanför EES inte får lämnas om insättningar hos filialen
skyddas av en mer omfattande insättningsgaranti än den svenska. Den
bestämmelsen står i strid med syftet att ta bort det nyss nämnda etable-
ringsförbudet. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § sjunde stycket bör därför upp-
hävas.
Motsvarande ändring har gjorts i bankrörelselagen (1987:617) genom
att 1 kap. 4 § tredje stycket upphävts (se prop. 1998/99:30).
18
Prop. 1999/2000:36
Förslagen om att upphäva förbudet för filialer till svenska institut att i
andra EES-länder utnyttja insättningsgarantin och investerarskyddet, när
dessa är mer omfattande än motsvarande ersättningssystem i värdlandet,
grundar sig på regler i EG-direktiv. Direktivens förbudsregler är tidsbe-
gränsade och löper ut vid årsskiftet 1999/2000, om de inte förlängs. En
förlängning förutsätter att EG-kommissionen lägger fram förslag om
detta. I utkast till rapport om tillämpning av exportförbudet beträffande
insättningsgarantin har kommissionen uttalat att förbudet inte bör för-
längas. Det förefaller därför sannolikt att kommissionen inte kommer att
föreslå en förlängning av exportförbudet beträffande insättningsgarantin
och att det därmed löper ut vid det kommande årsskiftet. Kommissionen
kan komma att göra samma bedömning för exportförbudet i investe-
rarskyddsdirektivet.
Om exportförbuden inte förlängs, är det lämpligt att de förslag som
innebär att exportförbuden i lagen om insättningsgaranti och lagen om
investerarskydd tas bort träder i kraft så snart som möjligt. Även övriga
lagförslag bör för enkelhetens skull träda i kraft samtidigt.
19
Förslagen bedöms inte få några kostnadsmässiga effekter.
Prop. 1999/2000:36
20
Prop. 1999/2000:36
I paragrafen anges vilken ersättning som utgår ur ersättningsgarantin.
Ändringen innebär att det klargörs hur stor ersättningen skall vara i de
fall insättaren erhållit utdelning i institutets konkurs innan Insättnings-
garantinämnden gjort någon utbetalning.
Ett exempel kan visa vilken ersättning som skall utgå i ett sådant fall
som omfattas av den föreslagna ändringen. En insättare har vid institutets
konkurs en behållning på sitt konto på 500 000 kronor. I konkursen får
han 100 000 kronor i utdelning. Hela det beloppet skall avräknas mot den
ersättning som Insättningsgarantinämnden skall betala ut. Insättaren har
således rätt till ersättning med 150 000 kronor från insättningsgarantin.
Om utdelningen i konkursen hade uppgått till 250 000 kronor eller mer
får insättaren inte rätt till någon ersättning alls enligt insättningsgarantin.
Vänder sig insättaren till Insättningsgarantinämnden utan att dessförin-
nan ha fått utdelning från konkursboet har han rätt till ersättning utan
någon avräkning. Insättningsgarantinämnden övertar då enligt bestäm-
melsen i 19 § insättarens rätt i förhållande till konkursboet.
Ett exempel kan visa hur denna ordning fungerar. Insättaren har
500 000 kronor på en bank som går i konkurs. Insättaren vänder sig till
Insättningsgarantinämnden som betalar ut ersättning till insättaren med
250 000 kronor. I och med utbetalningen övertar Insättningsgaranti-
nämnden insättarens rätt i förhållande till konkursboet upp till det utbe-
talade beloppet. Följaktligen får nämnden en fordran i konkursen på
250 000 kronor. Även insättaren har en fordran i konkursen på 250 000
kronor, nämligen motsvarande det belopp som inte ersatts från insätt-
ningsgarantin. Som framgår av 19 § har nämnden i dessa fall rätt till ut-
delning före insättaren. Om utdelningen i konkursen uppgår till 250 000
kronor, går således hela det beloppet till insättningsgarantin. Om utdel-
ningen däremot uppgår till 300 000 kronor går 250 000 kronor till insätt-
ningsgarantin och 50 000 kronor till insättaren.
Det är endast sådan utdelning i konkurs som har sin grund i förlusten
av en insättning som skall avräknas från den ersättning som betalas ut
enligt insättningsgarantin.
Genom den föreslagna regleringen anpassas insättningsgarantin till vad
som gäller för investerarskyddet enligt 9 § andra stycket investe-
rarskyddslagen. En skillnad är att det i investerarskyddslagen föreskrivs
att avräkning skall göras inte bara för utdelning i konkurs utan också för
ersättning på grund av skadestånd enligt 7 kap. lagen (1998:1479) om
kontoföring av finansiella instrument eller från institutets ansvarsförsäk-
ring. Eftersom motsvarande möjligheter till ersättning inte finns när det
gäller insättningsgarantin saknas skäl att låta avräkning beträffande in-
sättningsgarantin omfatta annat än utdelning i konkurs.
21
Den nu föreslagna utformningen av bestämmelsen, tar hänsyn till
Svenska Bankföreningens och Svenska Fondhandlareföreningens påpe-
kanden om förtydligande.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.1.
Paragrafen, som är ny, behandlar den situationen att den insättning som
ersättningen avser har pantsatts. Enligt paragrafen skall panträtt i sådana
fall gälla i den utbetalade ersättningen (s.k. surrogation). Detta far till
följd att Insättningsgarantinämnden inte automatiskt skall betala ut er-
sättningen till insättaren. Det blir i stället panthavaren som far bestämma
till vem utbetalningen skall ske.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har på-
pekat att bestämmelsen bör utformas så att det framgår att panträtt fort-
sätter att gälla efter det att insättningsgarantin utlösts och att panträtten
således inte uppkommer vid det tillfälle då ersättningen betalas ut. Den i
promemorian föreslagna utformningen av bestämmelsen bör dock behål-
las eftersom den överensstämmer med utformningen av motsvarande be-
stämmelse i investerarskyddslagen. Den föreslagna utformningen av be-
stämmelsen torde inte heller lämna någon tvekan om hur bestämmelsen
skall tillämpas.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.2.
I paragrafen, som är ny, föreskrivs att tillgångar som varit föremål för
brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken inte skall ge rätt till
ersättning. Hänvisningen gäller såväl häleri och häleriförseelse som de
nya brotten penninghäleri och penninghäleriförseelse. En konsekvens av
detta blir att ersättning aldrig skall betalas ut i hälerifall. Ersättning skall
således inte heller utgå om det rör sig om ett häleri som inte samman-
hänger med penningtvätt. Ett utförligt resonemang i denna fråga fördes i
motiven till investerarskyddslagen (se prop. 1998/99:30 s. 72 f.).
I bestämmelsen föreskrivs också att Insättningsgarantinämnden tills vi-
dare inte skall betala ut ersättning i de fall åtal har väckts avseende nyss
nämnda brott.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.3.
Genom att det s.k. exportförbudet upphävs kommer den svenska insätt-
ningsgarantin att gälla fullt ut beträffande insättningar som görs hos
svenska instituts filialer i andra EES-länder. Detta gäller både det högsta
belopp med vilket ersättning kan betalas och de olika slag av insättningar
som garantin omfattar.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.5.
Prop. 1999/2000:36
22
Paragrafen behandlar den situationen att ett institut påbörjar eller avslutar
sin verksamhet under löpande kalenderår eller kompletteringsansluter en
filial under året. Med stöd av bestämmelsen kan Insättningsgarantinämn-
den ta hänsyn till detta när avgifterna fastställs för institutet. Den före-
slagna ändringen innebär att nämnden nu ges uttryckligt lagstöd för att ta
hänsyn även till de fall då ett institut eller en filial upphör att vara anslu-
tet under löpande kalenderår.
Såsom vissa remissinstanser påpekat finns det skäl att förtydliga den i
promemorian föreslagna ordalydelsen så att det av bestämmelsen framgår
att avgiften beräknas på olika underlag beroende på om ett institut upphör
att vara anslutet till garantin under löpande kalenderår eller om det träder
in i garantisystemet under löpande kalenderår.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.4.
Ändringen i paragrafen innebär att andra meningen i andra stycket stru-
kits.
Genom att det s.k. exportförbudet upphävs kommer det svenska inves-
terarskyddet att gälla fullt ut hos svenska värdepappersföretags filialer i
andra EES-länder. Detta gäller både det högsta belopp med vilket ersätt-
ning kan betalas och de olika finansiella instrument m.m. som skyddet
omfattar.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 5.
Paragrafen har fått ändrad lydelse för att det av lagtexten tydligare skall
framgå att ersättningen från insättningsgarantin - jämte utdelning i insti-
tutets konkurs, ersättning genom institutets ansvarsförsäkring eller skade-
stånd enligt 7 kap. 2 § lagen om kontoföring av finansiella instrument -
aldrig får överstiga 250 000 kronor för en förlust som är ersättningsgill
enligt den förevarande lagen. Genom den ändrade lydelsen uppnås också
bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i lagen om in-
sättningsgaranti, se den föreslagna ändringen av 4 § i den lagen. Den änd-
rade lydelsen innebär ingen ändring i sak.
Prop. 1999/2000:36
23
Lagändringen innebär att det nuvarande sjunde stycket upphävs. Därige-
nom utökas Finansinspektionens möjligheter att ge tillstånd till utländska
företag med filialer i Sverige. Dessa kommer att kunna få tillstånd att ta
emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen
eller lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella in-
strument för att underlätta värdepappersrörelsen även i de fall insättning-
ar hos filialen omfattas av en utländsk garanti som har en ersättningsnivå
som överstiger eller avser fler slag av insättningar eller andra insättare än
den svenska.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.
Prop. 1999/2000:36
24
Efter remiss har yttrande inkommit från Sveriges riksbank, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, In-
sättningsgarantinämnden, Konsumentverket, Fondbolagens förening, Fri-
stående Sparbankers Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska
Fondhandlareföreningen och Sveriges Advokatsamfund.
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 1
25
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti
dels att 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a § och 4 b § av
följande lydelse.
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels insätt-
ningens belopp, dels upplupen
ränta till den dag då ersättningsrätt
inträder, dock för varje institut
med sammanlagt högst 250 000
kronor.
Föreslagen lydelse
4§
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels insätt-
ningens belopp, dels upplupen
ränta till den dag då ersättningsrätt
inträder.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt
denna lag är ersättningsgill, får
dock uppgå till sammanlagt högst
250 000 kronor för varje institut.
4 a§
Om den insättning som ersätt-
ningen avser är pantsatt, skall
panthavaren ha panträtt i ersätt-
ningen.
4b§
Ett krav avseende tillgångar
som enligt en lagakraftvunnen
dom har varit föremål för brott
enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till
ersättning från insättningsgaran-
tin.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för
garanti av insättningar (EGT nr L 135, 31.5.1994, s. 5, Celex 394L0019).
26
Om åtal har väckts för brott en-
ligt första stycket avseende viss
insättning och ersättning begärs
för insättningen, skall Insättnings-
garantinämnden besluta att ersätt-
ning tills vidare inte skall betalas
ut.
14 §
Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets
utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra styck-
et.
Om garantin för ett institut upp-
hör att gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det
året fastställas med hänsyn till den
tid garantin gällt. Avgiften skall i
övrigt beräknas på samma sätt
som anges 12 och 13 §§.
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
27
Härigenom föreskrivs2 att 4 och 9 §§ lagen (1999:158) om investerar-
skydd skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2
Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES).
Det svenska investerarskyddets
nivå och omfattning överstiger i
sådana fall inte det skydd som
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES).
gäller i det landet.
Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett svenskt värdepap-
persinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även
tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför
EES.
En investerare har rätt till er-
sättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor
för varje värdepappersinstitut.
En investerare har inte rätt till
ersättning från investerarskyddet
till den del han erhållit utdelning i
institutets konkurs, ersättning ge-
nom institutets ansvarsförsäkring
eller skadestånd enligt 7 kap. 2 §
lagen (1998:1479) om kontoföring
av finansiella instrument, för en
enligt denna lag ersättningsgill
förlust.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs, ersättning genom insti-
tutets ansvarsförsäkring eller ska-
destånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1999:1479) om kontoföring av
finansiella instrument för en för-
lust som enligt denna lag är ersätt-
ninggill, får uppgå till sammanlagt
högst 250 000 kronor för varje
värdepappersinstitut.
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
2 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för
ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3. 1997, s. 22, Celex 397L0009).
28
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2
4§3
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utan-
för EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finan-
sinspektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörel-
sen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella in-
strument för att underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, driva
valutahandel.
När det finns särskilda skäl får inspektionen medge att ett värdepap-
persbolag eller ett utländskt företag utövar annan verksamhet än som an-
ges i första eller tredje stycket, om verksamheten kan antas komma att
underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
Tillstånd för ett utländskt före-
tag enligt första stycket 4 och 5 får
bara lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av garantin enligt
lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti eller av en utländsk garanti
som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsga-
ranti och har en högsta ersätt-
ningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu
innan det i förekommande fall har
gjorts avdrag för en självrisk med
högst 10 procent av en enskild
insättares garanterade insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
Tillstånd för ett utländskt före-
tag enligt första stycket 4 och 5 får
bara lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av garantin enligt
lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti eller av en utländsk garanti
som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsga-
ranti och har en högsta ersätt-
ningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 euro
innan det i förekommande fall har
gjorts avdrag för en självrisk med
högst 10 procent av en enskild
insättares garanterade insättning.
3 Senaste lydelse 1996:1011.
29
och 5 får inte lämnas om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en er-
sättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om insätt-
ningsgaranti. Ersättningen får inte
heller avse fler slag av insättning-
ar eller betalas till andra insättare
än vad som anges i den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmel-
ser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-12
Närvarande: f.d. justitierådet Lars C. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet
Mats Walberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1999/2000:36
Bilaga 3
31
„ , Prop. 1999/2000:36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1999
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Östros, Messing,
Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:36 Ändringar i lagarna om
insättningsgaranti och investerarskydd m.m.
32
Prop. 1999/2000:36
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer for bak- häver eller upprepar |
|
Lag om ändring i lagen |
394L0019 |
|
Lag om ändring i lagen |
397L0009 |
33