Prop.
1999/2000:32
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 2 december 1999
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet och sekretesslagen (1980:100). Vidare föreslås inrät-
tandet av en ny myndighet, Medlingsinstitutet.
Förslagen syftar till att främja en lönebildning i samhällsekonomisk
balans som tål de påfrestningar en långvarigt ökad arbetskraftsefterfrågan
medför och därmed gör det möjligt att kombinera höjda reallöner med låg
arbetslöshet och stabila priser. Förslagen innebär dock ingen begränsning
i arbetsmarknadens parters möjligheter och ansvar för hur avtalslösningar
utformas.
Medlingsinstitutet skall enligt förslaget ha i uppgift att medla i arbets-
tvister och verka för en väl fungerande lönebildning. I uppgiften att verka
för en väl fungerande lönebildning ingår att agera tidigt och Medlingsin-
stitutet skall bland annat kalla parter till överläggningar eller på annat sätt
informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandlingar. Med-
lingsinstitutet bör svara för att det årligen publiceras en rapport om lö-
neutvecklingen medan Konjunkturinstitutet bör ansvara för att en årlig
rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhand-
lingar tas fram. Medlingsinstitutet föreslås bli statistikansvarig myndighet
för den officiella lönestatistiken från den 1 januari 2001.
Efter samtycke från parter som förhandlar om kollektivavtal kan Med-
lingsinstitutet utse en eller flera förhandlingsledare eller medlare. Om det
föreligger risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har påbör-
jats föreslås institutet ha rätt att utse medlare även utan parternas sam-
tycke. Detta gäller dock inte om parterna är bundna av ett registrerat avtal
om förhandlingsordning med regler om bl.a. medling liknande det så
kallade Industriavtalet.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 32
Varseltiden förlängs från sju dagar till sju arbetsdagar. Den part som
underlåter att varsla Medlingsinstitutet kan bli skyldig att betala en var-
selavgift till staten om minst 30 000 kronor och högst 100 000 kronor.
Om det främjar en god lösning av tvisten far Medlingsinstitutet på
medlarens begäran besluta om att en part skall skjuta upp varslade
stridsåtgärder i högst 14 dagar. Beslut om uppskjutande far meddelas en
gång för varje medlingsuppdrag. Den som vidtar en stridsåtgärd i strid
mot institutets beslut kan bli skyldig att betala en förhöjd varselavgift till
staten om minst 300 000 kronor och högst 1 000 000 kronor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2000.
Prop. 1999/2000:32
Prop. 1999/2000:32
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet............................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ...12
3 Ärendet och dess beredning.............................................................14
4 Behovet av en förbättrad lönebildning............................................14
4.1 Utgångspunkter.................................................................14
4.2 De höga sysselsättningsambitionema förutsätter en väl
fungerande lönebildning....................................................17
4.3 Statens roll i lönebildningen..............................................18
4.4 Syfte..................................................................................21
5 Förutsättningarna för lönebildningen..............................................21
5.1 Förändrade ekonomiska restriktioner för lönebildningen .21
5.2 Lönekostnadsutvecklingen i Sverige och omvärlden........26
5.3 Betydelsen av ett ökat samförstånd...................................28
6 Internationella konventioner............................................................30
6.1 Europarådet.......................................................................30
6.1.1 Europakonventionen.......................................30
6.1.2 Sociala stadgan................................................30
6.2 ILO....................................................................................32
7 Gällande rätt.....................................................................................33
7.1 Reglering i lag och avtal...................................................33
7.1.1 Medbestämmandelagen...................................34
7.2 Särreglering i lag och avtal inom den offentliga sektorn ..38
7.2.1 Lagen om offentlig anställning.......................38
7.3 Tillfälliga tvångsingripanden............................................39
8 Medlingsinstitutet............................................................................40
8.1 Medlingsinstitutet inrättas.................................................40
8.2 Medlingsinstitutets uppgift................................................42
8.2.1 Medla i arbetstvister och verka för en väl
fungerande lönebildning.................................42
8.2.2 Tidigt agerande för en förbättrad lönebild-
ning .................................................................44
8.3 Externa medlare................................................................53
8.4 Lönestatistik......................................................................55
8.4.1 Statistikansvarig myndighet för den officiella
lönestatistiken..................................................55
8.4.2 Förbättrad lönestatistik....................................59
8.5 Rapporter om löneutveckling och samhällsekonomi samt
utskottsutfr ågningar...........................................................63
8.6 Jämställdhet och diskriminering........................................68
9 Regler vid avtalsförhandlingar och konflikt....................................70
9.1 Medling.............................................................................70
9.1.1 Förhandlingsledare och medlare.....................70
9.1.2 Tvångsmedling................................................71
9.1.3 Medlarens uppgift och förhandlingsskyldighet
vid vite............................................................73
9.1.4 Förlikningskommission och särskild
förlikningsman................................................75
9.2 Varselregler och möjlighet att skjuta upp varslad
stridsåtgärd........................................................................76
9.2.1 Varseltid..........................................................76
9.2.2 Varselavgift.....................................................79
9.2.3 Rätt för Medlingsinstitutet att besluta om
uppskjutande av en varslad stridsåtgärd..........81
9.2.4 Förhöjd varselavgift........................................85
9.2.5 Avbrytande av icke varslade stridsåtgärder ....85
9.3 Skiljeförfarande och skiljenämnd......................................87
9.4 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag................88
9.5 Stridsåtgärders proportionalitet.........................................90
10 Konsekvenser...................................................................................91
11 Ikraftträdande...................................................................................92
12 Författningskommentar....................................................................92
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet..........................................92
12.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 97
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag..............................99
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag.......................................................101
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna....................................111
B ilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................................................114
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...............................................................122
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 december 1999.. 127
Prop. 1999/2000:32
Prop. 1999/2000:32
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli-
vet,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1999/2000:32
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet
dels att 52 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 49 § skall betecknas 52 §,
dels att 45^18, 50, 51, nya 52 och 63 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 47 a, 47 b, 49, 53
och 62 a §§, och närmast före 45 och 62 a §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och arbetstagarorga-
nisation är sinsemellan skyldiga
att, om giltigt hinder ej möter,
skriftligen varsla motparten minst
sju dagar i förväg, när de avser att
vidtaga stridsåtgärd eller att ut-
vidga pågående stridsåtgärd.
Omfattar stridsåtgärd från arbets-
givarsidan även arbetstagare som
ej är medlemmar i berörd arbetsta-
garorganisation, bör de varslas
genom allmänt synliga anslag på
arbetsplatsen eller på annat lämp-
ligt sätt.
Varsel
När en arbetsgivarorganisation,
arbetsgivare eller arbetstagarorga-
nisation avser att vidta en stridsåt-
gärd eller att utvidga en pågående
stridsåtgärd, skall den skriftligen
varsla motparten och Medlingsin-
stitutet minst sju arbetsdagar i
förväg. Som arbetsdag räknas
varje dag utom lördag, söndag,
annan allmän helgdag, midsom-
marafton, julafton och nyårsafton.
Tidsfristen skall räknas från sam-
ma tidpunkt på dagen som den då
stridsåtgärden skall inledas.
Omfattar en stridsåtgärd från ar-
betsgivarsidan även arbetstagare
som inte är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga an-
slag på arbetsplatsen eller på annat
lämpligt sätt.
Varselskyldigheten gäller inte
om det finns giltigt hinder mot att
Senaste lydelse 1993:1498.
Varsel enligt första stycket skall
innehålla uppgift om anledningen
till stridsåtgärden och om stridsåt-
gärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
varsla. Skyldighet att varsla finns
inte i fråga om stridsåtgärd som
avses i 41 § tredje stycket.
Varsel enligt första och andra
styckena skall innehålla uppgift
om anledningen till stridsåtgärden
och om stridsåtgärdens omfattning.
Prop. 1999/2000:32
46
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns en statens
förlikningsmannaexpedition.
Expeditionen skall följa förhål-
landena på arbetsmarknaden. Har
den fått kännedom om arbetstvist
som hotar att medföra eller redan
har medfört stridsåtgärd, skall den
utse förlikningsman att medla i
tvisten, när medverkan av förlik-
ningsman kan anses ägnad att
främja en lösning av denna. För-
likningsmannen skall kalla parter-
na till förhandling eller vidtaga
annan lämplig åtgärd samt verka
för att part uppskjuter eller in-
ställer stridsåtgärd.
Enligt expeditionens bestäm-
mande skall förlikningsman på
begäran gå parter på arbetsmark-
naden till handa med råd och
upplysningar rörande förhand-
lingar och kollektivavtal samt leda
förhandlingar mellan parterna.
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns Med-
lingsinstitutet. Institutet skall ver-
ka för en väl fungerande lönebild-
ning.
47 §2
Är någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till forlikningsman-
naexpeditionen. Den som bryter
häremot döms till penningböter.
Medlingsinstitutet skall genom
överläggningar med parter eller
på annat sätt informera sig om
kommande eller pågående avtals-
förhandlingar.
Institutet skall också ge råd och
2 Senaste lydelse 1991:306.
upplysningar till parterna på ar- Prop. 1999/2000:32
betsmarknaden om förhandlingar
och kollektivavtal.
En part som träffat kollektivav-
tal om löner och allmänna anställ-
ningsvillkor skall på begäran ge in
en kopia av avtalet till Medlingsin-
stitutet.
47 a §
Efter samtycke från parter som
förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller
flera förhandlingsledare eller
medlare.
47b§
Om Medlingsinstitutet bedömer
att det i en tvist finns risk för
stridsåtgärder eller om stridsåt-
gärder redan har påbörjats, får
institutet även utan samtycke från
parterna utse en eller flera medla-
re för att medla i tvisten.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Parter som är ense om att de är
bundna av ett avtal om förhand-
lingsordning som innehåller tids-
planer för förhandlingar, tidsra-
mar och regler för tillsättning av
medlare, regler om medlarens be-
fogenheter och regler om uppsäg-
ning av avtalet kan anmäla avtalet
till Medlingsinstitutet för registre-
ring. När avtalet har registrerats,
får under dess giltighetstid medla-
re inte utses utan samtycke från
parterna.
48 §
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka få till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som kom-
mer från dem själva. Förliknings-
mannen är dock oförhindrad att
föreslå jämkningar och medgivan-
den för att främja en god lösning
av tvisten.
En medlare som utsetts av Med-
lingsinstitutet skall försöka få till
stånd en överenskommelse mellan
parterna. Medlaren skall för det
ändamålet kalla parterna till för-
handling eller vidta annan lämplig
åtgärd. För att främja en god lös-
ning av tvisten, kan medlaren läg-
ga fram egna förslag till överens-
49
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför förlikningsman
och försummar parten att inställa
sig eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin förhandlings-
skyldighet och kan på anmälan av
förlikningsmannen utdöma vitet.
50
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till förlik-
ningsman som medverkar vid för-
handlingen.
51
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också medver-
ka vid utseende av skiljemän.
Förlikningsman far ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke förlikningsmannaexpedi-
tionen i särskilt fall medger det.
52
I arbetstvist av större betydenhet
kan regeringen utse förliknings-
kommelse.
Medlaren skall också verka för
att en part uppskjuter eller instäl-
ler en stridsåtgärd.
§
Om det främjar en god lösning
av tvisten, får Medlingsinstitutet
på medlarens begäran besluta att
en part skall skjuta upp varslade
stridsåtgärder under en samman-
hängande tid av högst 14 dagar
för varje stridsåtgärd eller utvidg-
ning av en stridsåtgärd. Ett sådant
beslut får meddelas endast en
gång för varje medlingsuppdrag.
Tidsfristen skall räknas från den
dag då åtgärden enligt varselmed-
delandet skall påbörjas eller ut-
vidgas. Beslutet skall om möjligt
föregås av samråd med parterna.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
§
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till en
medlare som medverkar vid för-
handlingen.
§
En medlare kan föreslå parterna
att låta en tvist avgöras genom
skiljeförfarande.
Medlingsinstitutet kan medverka
vid utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har påbör-
jats, kan Medlingsinstitutet upp-
mana parterna att låta tvisten av-
göras genom skiljeförfarande.
En medlare får inte åta sig skil-
jemannauppdrag i arbetstvist, om
inte Medlingsinstitutet i särskilt
fall medger det.
§
Om en part har kallats till en
överläggning enligt 47 § första
Prop. 1999/2000:32
kommission att medla i tvisten.
Åven enskild person kan av rege-
ringen utses att som särskild för-
likningsman medla i sådan tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
eller särskild förlikningsman.
stycket och inte infinner sig, kan Prop. 1999/2000:32
Medlingsinstitutet förelägga par-
ten vid vite att komma till en
överläggning.
Om en part, som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig, har kallats
till en förhandling inför medlare
men inte infinner sig eller om
parten på annat sätt underlåter att
fullgöra sina skyldigheter enligt
15 § första stycket, kan Med-
lingsinstitutet på begäran av
medlaren förelägga parten vid vite
att fullgöra sin förhandlingsskyl-
dighet.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första och andra styckena får inte
överklagas.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid Ar-
betsdomstolen. I mål om utdöman-
de av vite får Arbetsdomstolen
bedöma även vitets lämplighet.
53 §3
Om en part underlåter att full-
göra sin skyldighet enligt 47 §
tredje stycket att ge in en kopia av
ett kollektivavtal, kan Medlingsin-
stitutet förelägga parten vid vite
att ge in kopian.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid Ar-
betsdomstolen. I mål om utdöman-
de av vite får Arbetsdomstolen
bedöma även vitets lämplighet.
Varselavgift
62a§
Den som underlåter att varsla
Medlingsinstitutet enligt 45 § skall
åläggas att betala en varselavgift
till staten. Varselavgiften skall
bestämmas till lägst 30 000 kr och
högst 100 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan varselavgiften
3 Tidigare 53 § upphävd genom 1980:238.
10
bestämmas till ett lägre belopp Prop. 1999/2000:32
eller helt falla bort.
Den som vidtar en stridsåtgärd i
strid mot Medlingsinstitutets beslut
enligt 49 § att en varslad stridsåt-
gärd skall skjutas upp skall åläg-
gas att betala en förhöjd varselav-
gift om minst 300 000 kr och högst
1 000 000 kr till staten. Om det
finns särskilda skäl kan varselav-
giften bestämmas till ett lägre be-
lopp eller helt falla bort.
Varselavgiften åläggs av tings-
rätt på talan av Medlingsinstitutet.
Talan skall väckas inom ett år från
den dag varsel skulle ha lämnats
eller, när det gäller förhöjd var-
selavgift enligt andra stycket, den
dag då stridsåtgärden vidtogs.
Försummas det får talan inte
väckas.
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. År
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är före-
skrivet om rättegång i allmänhet.
63 §
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
/ fråga om mål enligt 62 a § till-
lämpas för rättegången vad som är
föreskrivet om tvistemål där för-
likning om saken inte är tillåten.
Överklagande av tingsrättens av-
görande sker till Arbetsdomstolen.
I sådant fall tillämpas lagen om
rättegången i arbetstvister med
beaktande av första meningen i
detta stycke.
I fråga om mål om utdömande
av vite enligt 52 § tredje stycket
och 53 § andra stycket gäller vad
som i 8 § lagen (1985:206) om
viten föreskrivs om allmän dom-
stols handläggning av mål om vi-
tets utdömande.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
11
Prop. 1999/2000:32
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)’ att 8 kap.
15 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild förlik-
ningsman eller förlikningskommis-
sion, om uppgiftslämnaren har
gjort förbehåll därom.
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
en part i en arbetstvist har lämnat
till en medlare eller till Med-
lingsinstitutet, om uppgiftslämna-
ren har gjort förbehåll om detta.
Sekretess gäller hos Medlingsin-
stitutet även för uppgift i ett kol-
lektivavtal om en parts affärs- el-
ler driftförhållanden eller en an-
nan enskilds personliga eller eko-
nomiska förhållanden, om det kan
antas att parten eller den enskilde
lider skada eller men om uppgiften
röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Nuvarande lydelse
1 §2
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3
§ första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1999:575.
12
8 kap. 8 § andra stycket såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §
8 kap. 21 §
Prop. 1999/2000:32
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga forhållanden vars rö-
jande kan vålla allvarligt men
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3
§ första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
8 kap. 8 § andra stycket
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 § första stycket
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars rö-
jande kan vålla allvarligt men
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
13
Prop. 1999/2000:32
Genom ett beslut den 24 april 1997 bemyndigade regeringen statsrådet
Messing att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag
till ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Utredningen om ett förstärkt
förlikningsmannainstitut lämnade i november 1997 i delbetänkandet
Medlingsinstitut och lönestatistik (SOU 1997:164) förslag om ett nytt
medlingsinstitut och en förbättrad lönestatistik. I november 1998 lämna-
de utredningen i slutbetänkandet Medling och lönebildning (SOU
1998:141) förslag om ändringar i medbestämmandelagens regler om
fredsplikt och medling samt i övrigt om medlingsinstitutets befogenheter
och uppgifter. En sammanfattning av utredningens förslag finns i bila-
ga 1 och utredningens lagförslag finns i bilaga 2.
Såväl delbetänkandet som slutbetänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Som bilaga till utred-
ningens slutbetänkande finns en sammanställning av remissyttrandena
avseende förslagen i delbetänkandet. En sammanställning av remissytt-
randena över förslagen i slutbetänkandet finns tillgänglig i Näringsde-
partementet (dnrN1999/1818/ARM).
Regeringen gav den 21 januari 1999 förre statsministern Ingvar Carls-
son och generaldirektören Svante Öberg i uppdrag att utreda möjligheter-
na för arbetsmarknadens parter att komma överens om spelreglerna kring
lönebildningen. Ingvar Carlsson och Svante Öberg redovisade sitt upp-
drag i en rapport till regeringen i mars 1999 (dnr NI999/5784/ARM).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 november 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Lagrådets
synpunkter behandlas i avsnitt 8.2.2, 9.1.2, 9.1.3, 9.2.1 och 9.2.3 samt i
författningskommentaren. I propositionens lagförslag har också vissa
redaktionella ändringar gjorts.
Utsikterna för svensk ekonomi ser just nu bättre ut än på mycket länge.
Mycket talar för att vi i Sverige har framför oss några år med stark till-
växt och stabila priser. Goda förutsättningar har skapats för en växande
sysselsättning och reallöneökningar.
Saneringen av de offentliga finanserna har berett vägen för en låg rän-
tenivå. Målet om ett överskott i de offentliga finanserna på två procent
över en konjunkturcykel innebär att statsskulden betalas tillbaka i en takt
14
som påtagligt minskar sårbarheten för den offentliga ekonomin och väl-
färden.
Regeringens politik är inriktad på rättvisa, full sysselsättning och ökat
välstånd genom en god och uthållig tillväxt. En viktig förutsättning för
att nå dessa mål är att lönebildningen fungerar väl.
Lönebildningen avgör inte bara löneutvecklingen och fördelningen av
inkomster mellan individer, grupper och olika sektorer i ekonomin. Den
har också avgörande betydelse för tillväxt, sysselsättning och konkur-
renskraft.
Lönebildningen bestämmer i stor utsträckning pris- och kostnadsut-
vecklingen för det svenska näringslivet och den offentliga sektorn och
påverkar därmed också hur snabbt sysselsättningen kan öka i Sverige.
Möjligheterna för långtidsarbetslösa och andra grupper som står utanför
arbetsmarknaden att få jobb avgörs av hur väl lönebildningen fungerar.
Huvudansvaret för lönebildningen vilar på arbetsmarknadens parter.
Men staten har ett övergripande samhällsekonomiskt ansvar, liksom ett
ansvar att företräda intressena för de grupper som står utanför arbets-
marknaden. Lönebildningsprocessen som helhet får inte leda till ohållba-
ra resultat som försämrar förutsättningarna att skapa nya jobb.
Både sett ur ett samhällsperspektiv och ur den enskilde löntagarens
synvinkel har lönebildningen i Sverige under flera decennier inte funge-
rat tillfredsställande. Kombinationen av ett allt sämre samspel mellan
olika delar av arbetsmarknaden i avtalsförhandlingarna, ett svagt institu-
tionellt ramverk för lönebildningen och upprepade stabiliseringspolitiska
misslyckanden har på olika sätt bidragit till att samhällsintresset av en
löneutveckling som på lång sikt överensstämmer med produktivitetsut-
vecklingen inte tillgodosetts.
Högre nominella löneökningar än i vår omvärld har drivit upp inflatio-
nen och urholkat reallönerna. Trots löneökningar på sammanlagt i stor-
leksordningen 150 procent steg reallönerna inte alls mellan 1980 och
1995. För att rädda sysselsättningen tvingades Sverige till devalveringar,
som i sin tur drev upp inflationstakten.
Sverige försöker inte längre upprätthålla en fast växelkurs för kronan.
Däremot har riksdagen i bred politisk enighet slagit fast att inflationsmå-
let inte får överskridas. I en ekonomi med stabila priser är lönebildningen
en viktig förutsättning för möjligheterna att klara sysselsättningsmålet.
Högre löneökningar än vad samhällsekonomin tål slår direkt mot syssel-
sättningen och drabbar i första hand de grupper som har en svag ställning
på arbetsmarknaden.
Förutsättningarna har också i övrigt ändrats. Globaliseringen har ökat
omvandlingstakten i näringslivet. Beslut i den ekonomiska politiken i
enskilda länder framkallar omedelbara räntereaktioner på den internatio-
nella finansmarknaden. Sammantaget har marginalen för misstag krympt.
Regeringen vill trygga en fortsatt bra utveckling av den svenska eko-
nomin. Med stärkta spelregler för lönebildningen får parterna på arbets-
marknaden ett bättre stöd att träffa avtal som leder till fler jobb, goda
reallöner och en stärkt välfärd. Styrkan och tydligheten i spelreglerna
skall bidra till att hävda de svagares ställning på arbetsmarknaden.
Sverige har sedan lång tid tillbaka en ordning där parterna på arbets-
marknaden själva tar ansvaret för träffade avtal, utan inblandning av re-
Prop. 1999/2000:32
15
geringen och riksdagen. Den fria förhandlingsrätten är en grundsten på
svensk arbetsmarknad. Löntagarnas strejkrätt och arbetsgivarnas rätt till
lockout finns inskriven i grundlagen. Denna grundläggande förutsättning
för lönebildningen ligger även i fortsättningen fast. Ansvaret för löne-
bildningen ligger fortsatt kvar på arbetsmarknadens parter.
Staten skall vara neutral mellan parterna. Löneökningarnas storlek och
fördelningen mellan olika löntagargrupper skall avgöras i förhandlingar-
na. Men även samhällsintresset måste tillgodoses i lönebildningen. Lön-
tagarna skall ha rätt till kamp för sina relativa lönepositioner och arbets-
givarna skall ha rätt att driva sin uppfattning om hur lönesättningen bör
ske - men summan far inte bli löneinflation och färre jobb. Kollektiv-
avtalen skall respekteras dock under den självklara förutsättningen att de
inte bryter mot den lagstiftning som finns om bland annat förbud mot
lönediskriminering.
Mycket av inspirationen till de stärkta spelregler som regeringen före-
slår har hämtats från de samarbetsavtal som finns på delar av arbetsmark-
naden, bland annat på industrins område. De nya spelreglerna kan för-
hoppningsvis bidra till att andan av konstruktiv samsyn växer och så
småningom utsträcks till hela arbetsmarknaden.
Erfarenheten visar att osäkerhet och bristande information om andra
gruppers avtalsresultat kan bidra till att försvåra en väl fungerande löne-
bildning. Regeringens förslag innebär att informationen inför förhand-
lingarna förbättras. Alla parter skall kunna utgå från samma faktaunder-
lag vad gäller lönestrukturer och löneutveckling. För att undvika att kon-
kurrens mellan löntagarorganisationerna driver upp inflationen skall öp-
penheten och informationsutbytet mellan förhandlingarna på olika områ-
den förbättras.
Regeringens förslag innebär inte någon begränsning av konflikträtten.
Däremot innebär inrättandet av ett starkt medlingsinstitut att förutsätt-
ningarna för ett förbättrat samspel i avtalsrörelserna främjas. Något för-
längda varseltider och rätt för medlare att i undantagsfall begära att en
konflikt skall skjutas upp syftar till att främja ett konstruktivt förhand-
lings- och medlingsarbete för att nå en lösning. Genom debatt och norm-
bildning skall allmänintresset stärkas.
Under 1999 har uppgången i den svenska ekonomin blivit allt mer
markant. Den starka efterfrågan förväntas bestå ytterligare något år fram i
tiden. Samtidigt tar avtalsrörelsen sin början. Lönebildningen ställs då
inför ett avgörande prov.
Den starka tillväxten och förbättringen av sysselsättningsläget gör att
lönebildningen kommer att utsättas för starka påfrestningar. En förstärk-
ning av spelreglerna för lönebildningen kommer att underlätta att nå fram
till ett resultat som ger löntagarna bra reallöner samtidigt som det lång-
siktiga samhällsintresset av en fortsatt god sysselsättningsutveckling till-
godoses.
Prop. 1999/2000:32
16
Den ekonomiska politiken är inriktad på att uppnå full sysselsättning.
Riksdagen har ställt upp två mål. Den öppna arbetslösheten skall halveras
från 8 procent år 1997 till 4 procent år 2000 och 80 procent av befolk-
ningen i åldern 20-64 år skall år 2004 vara sysselsatta. Staten och ar-
betsmarknadens parter har ett gemensamt intresse av att verka för att
målen uppnås. Om målen uppfylls breddas skattebasen samtidigt som
utgifterna för arbetslösheten minskas, vilket skapar utrymme för en god
välståndsutveckling för alla grupper i samhället. Sveriges starka interna-
tionella konkurrenskraft i kombination med stabilt låga inflationsförvänt-
ningar och starka offentliga finanser har skapat en god grund för den ök-
ning av efterfrågan på arbetskraft som behövs för att de mål för syssel-
sättningsutvecklingen som satts upp skall kunna uppnås.
En viktig förutsättning för att den ökade efterfrågan på arbetskraft skall
kunna resultera i en fortsatt god sysselsättningsutveckling är att löneök-
ningstakten hålls inom en samhällsekonomisk hållbar ram också vid en
lägre arbetslöshet och en betydligt högre sysselsättningsnivå än i dag.
Svensk lönebildning har under andra hälften av 1990-talet, trots en för
svenska förhållanden hög arbetslöshet, fortsatt att generera något högre
genomsnittliga ökningar av arbetskraftskostnaderna än i våra viktigare
konkurrentländer, vilket inger farhågor om problem vid en starkare ef-
terfrågan på arbetskraft. Den utveckling som på allvar inleddes under
1998 års avtalsrörelse, med en anpassning av löneökningstakten till den i
våra viktigare konkurrentländer, måste därför fortsätta. Därmed motver-
kas det tryck uppåt på den nominella löneökningstakten som stigande
efterfrågan på arbetskraft erfarenhetsmässigt tenderar att ge upphov till.
Om detta mönster skulle resultera i ökad inflation, riskeras en penning-
politisk åtstramning. En sådan utveckling skulle återigen försämra syssel-
sättningsutvecklingen vilket i första hand slår mycket hårt mot de grupper
i samhället som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden eller som ris-
kerar att hamna utanför. Staten har ett ansvar för att försvara de arbetslö-
sas och andra ekonomiskt utsatta gruppers intressen gentemot de grupper
som har låg risk för arbetslöshet och därför kan tänkas vilja premiera en
snabb löneutveckling framför en fortsatt god sysselsättningsutveckling.
Staten har härmed ett övergripande ansvar för att lönebildningen fungerar
väl i ett större perspektiv.
Om lönebildningen inte klarar att hantera den snabba ökningen av ef-
terfrågan på arbetskraft, kommer den goda sysselsättningsutvecklingen
snabbt att bromsas upp. Bristen pä arbetskraft inom vissa områden kan
komma att driva upp löneökningarna för specifika grupper vilket sedan i
avtalsrörelsen riskerar att sprida sig till andra grupper. De ökningar av
arbetskraftskostnaderna som detta leder till far till följd att företagens
produktionskostnader ökar. Möjligheterna att vältra över ökade kostnader
på produktpriserna är samtidigt små på grund av en hårdnande internatio-
nell konkurrens som pressar priserna och en penningpolitik som syftar till
prisstabilitet. I stället skulle ökade arbetskraftskostnader leda till att ar-
betslösheten åter drivs upp. Det finns därför numera ett mer direkt sam-
band mellan löneökningarnas storlek och sysselsättningsutvecklingen.
Prop. 1999/2000:32
17
Den svenska lönebildningen fungerar i flera andra avseenden väl. I ett
internationellt perspektiv har under de senaste åren fa arbetsdagar gått
förlorade på grund av konflikter. Flera områden på den svenska arbets-
marknaden kännetecknas av en bred samsyn mellan parterna om vilka
krav som ställs på en gynnsam verksamhetsutveckling. Större utrymme
har skapats för att anpassa kollektivavtalens innehåll till de skiftande lo-
kala förhållandena. Arbetsmarknadens parter har vid flera tillfällen under
1990-talet visat god förmåga att ta hänsyn till de samhällsekonomiska
förutsättningarna vid förhandlingar om kollektivavtalens innehåll och
samsynen på den lokala nivån är ofta mycket god.
Samtidigt är kraven på flexibilitet och förnyelse stora på arbetsmark-
naden. Sverige är i dag en låginflationsekonomi som utsätts för en hård-
nande internationell konkurrens och ett allt starkare omvandlingstryck.
Kampen om resursernas fördelning i samhället har därmed delvis föränd-
rats. Tidigare handlade lönebildningen till stor del om fördelningen av
det samlade produktionsresultatet mellan arbete och kapital. I dag handlar
det dessutom i större utsträckning än tidigare om fördelningen mellan
olika grupper av löntagare. Denna process har flera dimensioner. En di-
mension är den mellan privat och offentlig verksamhet, en annan är den
mellan den konkurrensutsatta sektorn och verksamheter som inte utsätts
för internationell konkurrens. En tredje dimension är den mellan kvinno-
och mansdominerade yrken och en fjärde är den mellan låg- och högin-
komsttagare.
Avkastningskravet på kapital har i allt högre utsträckning blivit inter-
nationellt givet. Om löntagarorganisationerna i ett enskilt land pressar
upp löneökningstakten till en betydligt högre nivå än i andra länder leder
det till att investeringarna och sysselsättningen minskar i det landet.
Samtidigt har även olika förhållanden som påverkar produktivitetsut-
vecklingen och resursutnyttjandet betydelse för avkastningen på kapital.
Även en lönebildning som stimulerar produktivitetstillväxten och match-
ningen på arbetsmarknaden kan därför på sikt medverka till att syssel-
sättningen ökar. Det far dock inte i förlängningen leda till att de genom-
snittliga kostnadsökningarna stiger till en nivå som är oförenlig med en
fortsatt god sysselsättningsutveckling. Givet produktivitetsutvecklings-
takten kan vi inte ha snabbare löneökningar än i våra konkurrentländer
utan att det påverkar sysselsättningen negativt.
Lönebildningen måste medverka till att Sveriges internationella kon-
kurrenskraft bibehålls även i tider med hög aktivitet i ekonomin och en
större efterfrågan på arbetskraft. Sverige skall dock inte nå hög syssel-
sättning och låg arbetslöshet genom låglönekonkurrens. Allmänt goda
förutsättningar bör därför skapas för en fortsatt stark produktivitetsut-
veckling som ger utrymme för att kombinera en fortsatt god sysselsätt-
ningsutveckling med en god reallöneutveckling.
En viktig utgångspunkt för utformningen av regelverket för lönebild-
ningen är att arbetsmarknadens parter har en självklar rätt att hävda sina
intressen. Detta tar sig bland annat uttryck i att förenings- och förhand-
Prop. 1999/2000:32
18
lingsrätten är fri samt att arbetstagarnas strejkrätt och arbetsgivarnas rätt Prop. 1999/2000:32
till lockout är skyddad i grundlagen. Arbetsgivarna har legitima vinstkrav
för sin verksamhet samtidigt som arbetstagarna för en legitim kamp för
sin andel av det samlade produktionsresultatet och för sitt relativa lönelä-
ge.
Formerna för lönebildningen är enligt regeringens mening i första hand
en fråga för arbetsmarknadens parter. Avtalslösningar för förhandlings-
ordningar och begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärder är att före-
dra framför lagstiftning. Regler som utformats av parterna i samförstånd
far ofta hög stabilitet och legitimitet.
Det behövs dock samtidigt ett starkt och tydligt nationellt ramverk in-
om vilket partema kan agera och som reglerar områden där avtalslös-
ningar inte kunnat nås. Detta är viktigt inte minst för att tillgodose det
legitima intresse av en väl fungerande lönebildning som de grupper har
som inte i första hand representeras av partema på arbetsmarknaden, ex-
empelvis arbetslösa och personer utanför arbetskraften som studerande,
förtidspensionärer och ålderspensionärer. Det nationella ramverket far
emellertid inte utformas på ett sätt som stör de avtalslösningar som redan
uppnåtts eller hindrar uppkomsten av avtalslösningar på andra områden.
I det nuvarande ramverket finns brister som riskerar att medföra att det
långsiktiga gemensamma samhällsintresset av en fortsatt god sysselsätt-
ningsutveckling inte i tillräckligt hög grad kommer att beaktas när nya
avtal om löner och anställningsvillkor skall förhandlas fram. Öppenheten,
samsynen och den ömsesidiga respekten måste förbättras på ett sätt som
innebär att den sammantagna effekten av de lönekrav som reses på olika
delar av arbetsmarknaden i högre grad svarar mot det samhällsekonomis-
ka utrymme för löneökningar som skapats. Ramarna för lönebildningen
måste därför ändras. Det är väsentligt att ramverket utformas på ett sätt
som har ett brett stöd i samhället. Samtidigt måste olika intressen vägas
mot varandra vid utformningen av ramverket vilket gör att alla grupper
inte kan få alla krav tillgodosedda.
Staten har ett övergripande samhällsansvar för att lönebildningen fun-
gerar på ett sådant sätt att den inte leder till ökad arbetslöshet och därmed
hotar den långsiktiga välfärdsutvecklingen för landets medborgare. De
instrument som staten i första hand kan använda sig av är de traditionella
stabiliseringspolitiska instrumenten. En balanserad ekonomisk utveckling
via en väl avvägd finans- och penningpolitik understödd av en effektiv
arbetsmarknads- och utbildningspolitik utgör en första viktig förutsätt-
ning för att lönebildningen skall fungera väl. Riksdagen och regeringen
har därutöver ett intresse att bevaka att den genomsnittliga löneöknings-
takten i ekonomin inte utvecklas på ett destabiliserande sätt och att nya
avtal kan träffas utan allvarliga konflikter på arbetsmarknaden. Regering-
ens förslag inriktas därför på att begränsa risken för att lönebildningspro-
cessen i sin helhet leder till ohållbara resultat. Detta kan uttryckas som att
lönekostnadsutvecklingen i Sverige vid en given produktivitetstillväxt
inte bör överstiga den i våra viktigare konkurrentländer.
Frågor om utvecklingen av relativlöner för olika grupper samt löneni-
våer och allmänna anställningsvillkor för enskilda grupper eller individer
är frågor för vilka arbetsmarknadens parter har det fulla ansvaret. Riks-
dagen och regeringen påverkar emellertid indirekt förutsättningarna för
19
hur dessa frågor kan lösas genom utformningen av den ekonomiska poli-
tiken, utbildningssystemet, lagstiftningen om stridsåtgärder och medling,
arbetslöshetsförsäkringen samt skyddslagstiftningen för arbetstagarna.
Det innebär också att staten och arbetsmarknadens parter i mer allmän-
na termer har ett gemensamt ansvar for att en tillräcklig snabb och stabil
tillväxt av det totala reallöneutrymmet i ekonomin kommer till stånd. I
första hand är det grupper med en svagare position på arbetsmarknaden
som genom ökad arbetslöshet far betala priset av en för låg och för insta-
bil tillväxt. Staten kan inte förhålla sig neutral till en sådan utveckling
utan måste på olika sätt verka for en snabb och stabil tillväxt som leder
till att arbetsmarknaden vidgas och att fler personer kan få arbete. Där-
emot är det parterna som på egen hand ansvarar for fördelningen av det
reallöneutrymme som skapas.
Staten förhåller sig vidare i detta sammanhang neutral till om arbets-
marknadens parter väljer att förlägga förhandlingar på central nivå, för-
bundsnivå, lokal nivå eller individuellt mellan arbetstagare och arbetsgi-
vare. Endast arbetsmarknadens parter har tillräcklig kunskap för att
åstadkomma en lönebildning som är effektiv i den meningen att den kan
bidra till en ökning av välfärden genom att locka arbetstagare till yrken
där efterfrågan på arbetskraft är stor och premiera goda arbetsinsatser
samtidigt som den uppfattas som rimlig och rättvis. På samma sätt kan
endast arbetsmarknadens parter utveckla löneformer och anställningsvill-
kor som är anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad med
dess snabba omvandlingstakt och allt större variation i arbetsorganisa-
tion, anställningsformer och arbetstid. Den låga inflationen gör också att
nya krav ställs på flexibilitet i de nominella arbetskraftskostnaderna.
Av stor betydelse är även andra avtalsfrågor än de direkta lönefrågor-
na, exempelvis arbetsmiljö, arbetstid, arbetsorganisation och kompe-
tensutveckling i vid mening. Kostnadseffekten av förändringar inom des-
sa områden är ofta svår att mäta. Beroende på hur överenskommelserna
ser ut kan de dock bidra till att produktivitetstillväxten såväl ökar som
minskar och därmed på samma sätt som löneavtalen såväl dämpa som
öka utvecklingen av arbetskraftskostnaderna. När lönebildningen diskute-
ras är det väsentligt att fånga in den totala arbetskraftskostnaden inklusi-
ve effekten av den påverkan lönerna kan ha på produktivitetsutveckling-
en.
Lönebildning är ett vitt begrepp som kan beskrivas på många sätt. Det
lönebildningsbegrepp som avses här är den samlade arbetskraftskost-
nadsutvecklingen for arbetsmarknaden i dess helhet. En väl fungerande
lönebildning kännetecknas av att den dels förmår kombinera en god re-
allöneutveckling med långsiktigt hållbar sysselsättningstillväxt genom att
generera en kostnadsutveckling som givet produktivitetsutvecklingstak-
ten inte överstiger den i våra viktigare konkurrentländer, dels i så liten
utsträckning som möjligt ger upphov till arbetsmarknadskonflikter som
orsakar kostnader eller andra negativa effekter för tredje man.
Prop. 1999/2000:32
20
Prop. 1999/2000:32
Syftet med regeringens förslag är att främja en lönebildning i samhälls-
ekonomisk balans som tål de påfrestningar en långvarigt ökad arbets-
kraftsefterffågan medför. Förslagen innebär dock ingen begränsning i
parternas möjligheter och ansvar för hur avtalslösningar utformas.
Förslagen syftar bland annat till följande:
• Utvecklingen av arbetskraftskostnaderna och dess konsekvenser för
den samhällsekonomiska utvecklingen lyfts fram tydligare genom för-
bättrad lönestatistik och mer regelbundet genomförda analyser av hur
lönebildningen fungerar. Genom att informationen förbättras på detta
sätt motverkas risken för att olika grupper på arbetsmarknaden i kon-
kurrens med varandra driver upp löneökningarna på ett sätt som i
slutändan skapar ett sämre utfall för alla.
• Ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadens parter och staten tyd-
liggörs. Arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för lönebildning-
en medan staten har ett övergripande samhällsekonomiskt ansvar som
går utöver det ansvar som parterna har för lönebildningen. I detta
övergripande samhällsekonomiska ansvar ingår bland annat att tillva-
rata alla samhällsmedborgares legitima intresse av en väl fungerande
lönebildning. Inga principiella förändringar i ansvarsfördelningen
mellan arbetsmarknadens parter och staten föreslås.
• Fördelen med avtal för reglering av förhandlingsordningar och vidta-
gande av stridsåtgärder framhålls. För de fall där avtalslösningar inte
kan nås förstärks lagstiftningen genom att vägen till konflikt görs trö-
gare och att ett kraftfullare konfliktlösningssystem tillhandahålls.
De instrument som riksdagen och regeringen använt sig av för att ta det
övergripande samhällsekonomiska ansvaret inom lönebildningens områ-
de har varierat över tiden. Metoderna som använts för detta ansvarsta-
gande skiljer sig också åt mellan olika länder.
På 1950- och 1960-talen, när produktivitetstillväxten var hög och det
fanns ett stort samförstånd mellan arbetsmarknadens parter på central
nivå, som på den tiden hade en dominerande ställning på arbetsmarkna-
den, var behovet av statligt agerande begränsat. När den genomsnittliga
löneökningstakten från mitten av 1970-talet steg och produktivitetstill-
växten i ekonomin avtog, ökade behovet av ett mer aktivt agerande från
statens sida. Från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet genomför-
des såväl i Sverige som i flera andra länder flera devalveringar i syfte att
motverka de negativa effekter som de höga löneökningarna riskerade att
21
medföra for sysselsättningen och därmed även övriga samhällsmedborga-
res välståndsutveckling. Via devalveringarna korrigerade staten i efter-
hand storleken på de genomsnittliga reala lönekostnadsökningama.
Det blev dock efterhand uppenbart att de återkommande devalvering-
arna inte var någon långsiktigt hållbar strategi utifrån vilken riksdagen
och regeringen kunde ta ett övergripande ansvar for den samhällsekono-
miska utvecklingen. Flera länder övergav devalveringspolitiken redan i
början av 1980-talet och gick i stället mer aktivt in för att bekämpa infla-
tionen. Vissa länder genomförde en genomgripande avreglering av ar-
betsmarknaden, ofta i stark konfrontation mot löntagarorganisationerna.
Andra länder satsade i stället på ett bredare samförstånd där staten ibland
tilläts komma in som en tredje part i förhandlingarna.
I Sverige dröjde det ända till början av 1990-talet innan ett definitivt
beslut togs om att på allvar försöka bryta inflationsutvecklingen. Som ett
led i denna politik tog regeringen 1991 initiativ till en större samordning
av avtalsrörelsen. Detta skedde via medlare som agerade aktivare än tidi-
gare för att uppnå en samsyn om betydelsen av att stabilisera kostnadsut-
vecklingen, bland den mångfald av förbund på den privata och offentliga
sidan, som efterhand vuxit sig allt starkare. Stabiliseringsavtalet 1991—
1992 bidrog till en påtaglig nedväxling av den nominella löneöknings-
takten men även till en hård styrning av avtalens innehåll.
Dämpningen av den nominella löneökningstakten och inflationen var
en nödvändig anpassning till den allt lägre inflationstakten som efterhand
uppnåtts i alla för Sverige viktiga konkurrentländer. Men den hårda styr-
ningen av avtalens innehåll var i längden svår att förena med den process
mot ett större lokalt och branschvist inflytande över lönebildningen, som
präglat den svenska arbetsmarknaden sedan början av 1980-talet. Efter
1992 har staten till skillnad från tidsperioden 1976-1992 avstått från att
vidta direkta åtgärder i syfte att påverka de genomsnittliga reala löne-
kostnadsökningama.
Den snabba lönekostnadsökningen som följde på 1995 års avtal gav
dock, inte minst mot bakgrund av den för svenska förhållanden mycket
höga arbetslösheten, anledning till förnyad oro över lönebildningen. Vå-
ren 1996 inbjöd därför regeringen partema på arbetsmarknaden att till
mars 1997 gemensamt formulera nödvändiga förändringar av lönebild-
ningssystemet för att säkerställa en bättre fungerande lönebildning. På
central nivå lyckades inte partema nå någon överenskommelse. Däremot
inkom förslag från enskilda organisationer och i vissa fall från flera orga-
nisationer gemensamt. Förslagen skilde sig åt i såväl omfattning som in-
riktning. En bred samsyn framkom emellertid om betydelsen av en bättre
fungerande lönebildning. Samtliga svarande sade sig vara beredda att på
olika sätt bidra till en förbättring av lönebildningen. Flera framhöll också
behovet av en översyn av förlikningsmannainstitutionens verksamhet.
Utredningen har därefter analyserat konsekvenserna av de inkomna för-
slagen.
Inom industrin lyckades partema i mars 1997 komma överens om ett
fördjupat samarbete genom sitt samarbetsavtal om industriell utveckling
och lönebildning (Industriavtalet), som bland annat omfattar regler vid
förhandling och konflikt. Ett samarbetsavtal med delvis liknande innehåll
har sedan ingåtts mellan arbetsgivarna och tjänstemännen inom handels-
Prop. 1999/2000:32
22
och tjänstesektorn. Industriavtalet spelade en betydelsefull roll för den
minskning av den nominella löneökningstakten som kom till stånd i 1998
års avtalsrörelse. Överenskommelsen hade troligen även stor betydelse
för att avtalsrörelsen i stort sett blev konfliktfri.
Diskussioner om framtida förhandlingsordningar och konfliktregler
pågår även inom andra delar av arbetsmarknaden. På stora delar av ar-
betsmarknaden saknas dock fortfarande avtalsreglerade ordningar för
förhandling och konflikt.
De diskussioner som fördes mellan parterna under hösten 1998 om en
tänkt allians för tillväxt, vilken även skulle innefatta spelreglerna för lö-
nebildningen, resulterade inte i någon överenskommelse. Regeringen gav
därför i januari 1999 förre statsministern Ingvar Carlsson och generaldi-
rektören Svante Öberg i uppdrag att i egenskap av samsynsmän utreda
möjligheterna för parterna att komma överens om spelreglerna för löne-
bildningen. Samsynsmännens rapport som lämnades i mars 1999 visade
att det finns betydande motsättningar mellan parterna om hur spelreglerna
bör utformas men att en samsyn finns om vissa principer för lönebild-
ningen.
Utvecklingen under de senaste åren skall ses i ljuset av att de grund-
läggande förutsättningarna för den svenska lönebildningen påtagligt för-
ändrats under 1990-talet.
Internationellt låg inflation och låga nominella löneökningar
Såväl inflationstakten som den nominella löneökningstakten har under
1990-talet sjunkit i hela OECD-området och skillnaden i inflations- och
löneökningstakt mellan länderna har minskat. I EU har processen på-
skyndats av de krav som ställts för medlemskap i den ekonomiska och
monetära unionen (EMU) enligt de så kallade konvergenskriterierna.
Skillnaden är i detta avseende betydande jämfört med 1970- och 1980-
talen då den nominella löneökningstakten var betydligt högre och skill-
naden i ökningstakt mellan olika länder var stor.
Den penning- och valutapolitiska regimen
Sveriges övergång från fast till flytande växelkurs, införandet av ett pre-
ciserat inflationsmål samt de institutionella förändringar som i enlighet
med riksdagens beslut har genomförts i syfte att öka Riksbankens obero-
ende i ansvaret för penningpolitiken har förändrat karaktären på de pen-
ning- och valutapolitiska restriktionerna på lönebildningen. Fast växel-
kurs ställer krav på att de nominella produktionskostnaderna inom den
konkurrensutsatta sektorn utvecklas i takt med produktionskostnaderna
hos de viktigaste utländska konkurrenterna. Även en för snabb löneök-
ningstakt inom den inhemskt orienterade delen av ekonomin kan på sikt
försvaga industrins internationella konkurrenskraft eftersom den tenderar
att sprida sig även till den konkurrensutsatta delen av ekonomin. För att
minska denna risk har bl.a. i de nordiska länderna modeller för lönebild-
ningen utvecklats där stark betoning ges till den konkurrensutsatta indu-
strins lönenormerande roll.
Prop. 1999/2000:32
23
Vid flytande växelkurs och med en penningpolitik som styrs av ett in-
flationsmål, är det i stället inflationsmålet som sätter en gräns for hur
snabbt de nominella produktionskostnaderna kan öka, utan att negativa
effekter på sysselsättningen uppkommer. Ett uttalat inflationsmål innebär
därför att en direktare restriktion finns för löneökningstakten även inom
den inhemskt orienterade delen av ekonomin. Vid flytande växelkurs
finns det ingen direkt koppling till de nominella produktionskostnadsök-
ningama i andra länder. I praktiken är det dock för Sveriges del ingen
skillnad på de krav som ställdes på följsamhet med omvärlden när vi ha-
de fast växelkurs och de krav som ställs nu när vi har flytande växelkurs.
Detta gäller eftersom penningpolitiken i alla för oss viktiga konkurrent-
länder styrs utifrån en ambition att hålla inflationen på samma låga nivå.
Den nuvarande svenska penningpolitiken styrs i praktiken av de pro-
gnoser för inflationen på ett till två års sikt som Riksbanken löpande gör.
Anledningen till detta är att det i allmänhet dröjer ett till två år innan en
höjning av Riksbankens styrränta får full effekt på efterfrågan i ekono-
min. Om de genomsnittliga nominella lönekostnadsökningama tenderar
att bli för höga finns en uppenbar risk för att den framtida inflationen kan
komma att överstiga det mål som satts upp om en inflation på två procent
plus/minus en procentenhet. Riksbanken kommer i ett sådant läge att
strama åt penningpolitiken genom räntehöjningar. På motsvarande sätt
har Riksbanken till uppgift att via räntesänkningar stimulera den inhems-
ka efterfrågan om en återhållsam lönebildning skulle visa sig leda till en
för svag efterfrågan i ekonomin och en inflation som på sikt tenderar att
understiga inflationsmålet. Oavsett vad som händer med löneutveckling-
en och arbetslösheten är det därför rimligt att förvänta sig att den genom-
snittliga inflationstakten över en längre tidsperiod kommer att ligga runt
två procent. De analyser av inflationsförväntningarna som regelbundet
genomförs visar också att förtroendet för att Riksbanken skall lyckas med
sin ambition att på medellång sikt stabilisera inflationen runt två procent
stärkts påtagligt under senare år.
På kort sikt finns dock ett utbytesförhållande mellan arbetslöshet och
inflation. För att de insatser som görs för att minska arbetslösheten skall
fa ett bestående genomslag på sysselsättningen ställs stora krav på en väl
fungerande lönebildning. Det gäller oavsett om Sverige ansluter sig till
EMU eller ej, givet inflationsmålet. Om Sverige skulle välja att ansluta
sig till den europeiska monetära unionen är det inte möjligt att med en
ändring av den svenska penningpolitiken påverka inflationen i Sverige.
Högre löneökningar än i våra viktigare konkurrentländer kommer då att
undergräva vår konkurrenskraft utan att det ens i teorin skulle finnas nå-
gon möjlighet att med penning- eller valutapolitik korrigera misstagen.
De krav som måste ställas på lönebildningen vid ett eventuellt EMU-
medlemskap kommer därför att bli minst lika hårda som i dag. På längre
sikt är det heller inte rimligt att förvänta sig att produktivitetsökningarna i
Sverige skulle vara högre än i andra länder och att vi av den anledningen
skulle kunna ha en något högre löneökningstakt än i andra länder.
Prop. 1999/2000:32
24
Finansiella restriktioner inom den offentliga sektorn
Prop. 1999/2000:32
Under 1990-talet har ett antal institutionella förändringar genomförts,
vilka innebär att de ekonomiska restriktionerna på lönebildningen inom
den offentliga sektorn har blivit tydligare. Samtidigt har förändringarna
förbättrat förutsättningarna för att tillgodose sektoms rekryteringsbehov
genom konkurrenskraftiga löner. Vid sidan av de omfattande besparings-
programmen inom den offentliga sektorn har även förändringar i budget-
processen genomförts och balanskrav införts i syfte att öka de offentliga
finansernas stabilitet.
Den statliga budgetprocessen har förändrats. Ett tak för utgifterna inom
den statliga sektom och socialförsäkringssektorn har införts. Varje vår
fattar riksdagen beslut om dels den maximala nivån för de nominella ut-
gifterna under de tre kommande budgetåren, dels preliminära budgetra-
mar för 26 olika utgiftsområden.
Även utrymmet för kostnadsökningar, inklusive löneökningar, inom de
statliga myndigheterna styrs via en rambudgetprocess.
Den andel av de statliga myndigheternas ramanslag för förvaltnings-
kostnader som används till löner justeras årligen med utgångspunkt i ett
index som beräknas av Statistiska centralbyrån avseende arbetskostnads-
utvecklingen i tillverkningsindustrin. Därigenom skapas förutsättningar
för de statliga myndigheterna att klara sin kompetensförsörjning genom
konkurrenskraftiga löner. En grundförutsättning är emellertid att löneut-
vecklingen inom det statliga avtalsområdet inte inverkar negativt på den
konkurrensutsatta sektorns konkurrenskraft. Eftersom det nominella lö-
neökningsutrymmet inom industrin till en del skapas genom produktivi-
tetsförbättringar måste även en del av löneökningsutrymmet inom staten
skapas genom produktivitetsökningar. Om de statliga lönekostnaderna
ökade lika mycket som inom tillverkningsindustrin utan krav på produk-
tivitetsökningar skulle annars kostnaden för detta behöva finansieras ge-
nom ökade statliga skatter, vilket skulle öka den konkurrensutsatta sek-
toms kostnader och försämra dess konkurrenskraft. Vid den årliga om-
räkningen av myndigheternas anslag reduceras därför arbetskostnadsin-
dexet med ett produktivitetskrav, motsvarande ett genomsnitt av produk-
tivitetsutvecklingen i den privata tjänstesektorn under de senaste tio åren.
Om utgifterna för de anställdas löner inom en statlig myndighet ökar
mer än den årliga löneomräkningen av anslagen måste myndigheten via
omprioriteringar på egen hand finansiera mellanskillnaden. Myndighe-
terna kompenseras alltså inte för sådana kostnadsökningar som föranleds
av löneavtal inom den statliga sektom på det sätt som gällde innan ra-
manslagssystemet infördes.
Institutionella förändringar har även genomförts inom den kommunala
sektom, som påverkar utrymmet för löneökningarna inom den kommu-
nala och landstingskommunala verksamheten. Riksdagen har beslutat om
ett lagreglerat balanskrav för kommuner och landsting från år 2000. Ba-
lanskravet innebär att budgeten varje år skall upprättas så, att intäkterna
överstiger kostnaderna. Ett eventuellt negativt resultat skall återställas
inom två år. Även den successiva övergången till ett fonderat pensions-
system för de kommunala avtalspensionerna skall rymmas inom balans-
kravet.
25
Den höga arbetslösheten
Prop. 1999/2000:32
Den för svenska förhållanden mycket höga arbetslösheten under 1990-
talet har förändrat förutsättningarna för lönebildningen. En hög arbets-
löshet verkar återhållande på löneökningarna. Den höga arbetslösheten
innebär såväl ett kraftigt slöseri med mänskliga resurser som ett betydan-
de produktionsbortfall. Det tar sig bl.a. uttryck i stora påfrestningar på de
offentliga finanserna. Därtill kommer kommunernas sociala utgifter för
arbetslösa kommunmedborgare och de lägre skatteintäkter som arbetslös-
heten ger upphov till. En återhållsam nominell löneutveckling, som ska-
par förutsättningar för en reducering av arbetslösheten, kan därför för-
väntas ha stor betydelse inte enbart för den framtida ekonomiska ställ-
ningen bland dem som i dag är arbetslösa utan även för en allmänt positiv
utveckling av löntagarnas disponibla inkomster.
Den nominella löneökningstakten har dämpats under 1990-talet. Detta
har skett under en period som inleddes med en djup lågkonjunktur, en
stigande och därefter kvardröjande hög arbetslöshet och med en penning-
politik som bedrivits med stark inriktning på prisstabilitet. Tiden efter det
så kallade stabiliseringsavtalet 1992 har samtidigt kännetecknats av en
ökad förståelse bland arbetsmarknadens parter för behovet av att ta hän-
syn till den samhällsekonomiska utvecklingen i lönebildningen.
Procent
|
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | |
|
Avtal |
3,8 |
2,8 |
2,4 |
2,7 |
|
Löneglidning m.m. |
0,7 |
1,0 |
1,1 |
0,5 |
|
Totalt |
4,5 |
3,8 |
3,4 |
3,2 |
Källa: Proposition 1999/2000:1 Bilaga 2
Anm: Skillnaden mellan å ena sidan summan av avtal och löneglidning och å andra sidan totalen för år 1999 har
uppkommit som en följd av avrundningen av ökningstalen.
Den politik för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet som rege-
ringen presenterade i budgetpropositionen för år 2000 bygger på anta-
gandet att de svenska timlönerna i genomsnitt ökar med 3,5 procent per
år under åren 1998-2000. Jämfört med perioden 1995-1997 skulle detta
innebära en betydande minskning av den årliga löneökningstakten även
om lönekostnaderna i Sverige fortfarande ökar i något snabbare takt än i
våra viktigare konkurrentländer. Mycket talar för att de svenska löneök-
ningarna under 1999 kommer att bli måttliga.
Ett mått som vanligen används vid internationella jämförelser av löne-
kostnadsutvecklingen är löner inklusive kollektiva avgifter per anställd i
näringslivet. Näringslivets lönekostnader i EU-området beräknas ha ökat
26
med 2,6 procent mellan 1997 och 1998. I de länder som deltar i EMU Prop. 1999/2000:32
från start var ökningen mindre och uppgick till knappt 2 procent. De
svenska lönekostnaderna steg samtidigt med drygt 4 procent.
Procent per år
|
1990- 1997 |
1994- 1997 |
1997— 2000oecd |
1997— 2000eu | |
|
Sverige |
4,5 |
4,0 |
4,2 |
3,9 |
|
Hela nuvarande EU |
4,2 |
3,5 |
2,8 |
2,8 |
|
Nuvarande EMU-länder |
3,9 |
2,8 |
2,1 |
2,2 |
OECD
OECD:s prognos juni 1999
EU
EU-kommissionens prognos maj 1999
Källor: OECD, Economic Outlook, juli 1999 och EU-kommissionen
Under perioden 1990-1997 steg EU-ländemas lönekostnader med 4,2
procent per år och Sveriges med 4,5 procent per år. Skillnaden i genom-
snittlig årlig kostnadsutveckling under denna period är relativt liten. En
viktig förklaring till det är den låga svenska löneökningstakten krisåren
1992-1993. Dessutom har även flera andra EU-länder liksom Sverige
tvingats att depreciera sin valuta efter alltför snabba kostnadsstegringar.
Jämför man Sverige med de länder som deltar i EMU blir skillnaden i
kostnadsutveckling för perioden 1990-1997 större. De svenska löneök-
ningarna var i genomsnitt 0,6 procentenhet högre per år.
Under perioden 1994-1997 översteg de svenska lönekostnadsökning-
ama dem i EMU-ländema med över 1 procentenhet vilket inverkade ne-
gativt på den svenska sysselsättningsutvecklingen. De höga svenska lö-
neökningarna som följde av 1995 års avtalsrörelse orsakades av att den
vid tillfället försvagade svenska kronan skapade förväntningar om ökade
exportvinster vilket till synes gav ett utrymme för löneökningar inom
exportberoende verksamheter samtidigt som inflationsförväntningarna
var höga. Löneökningstalen i de först tecknade avtalen blev riktmärke för
övriga delar av arbetsmarknaden. Detta skedde trots att dessa löneök-
ningar översteg vad som var förenligt med samhällsekonomisk balans.
Enligt bedömningar från såväl OECD som EU-kommissionen kommer
motsvarande marginal för perioden 1997-2000 att öka till cirka 2 pro-
centenheter per år, detta framför allt till följd av den kraftiga ökningen av
arbetskraftsefterfrågan i Sverige. Den svenska löneökningstakten före-
faller därför fortfarande vara långt ifrån fullt anpassad till utvecklingen i
våra viktigare konkurrentländer.
27
Prop. 1999/2000:32
Regeringen har vid flera tillfallen framhållit att det är parterna på arbets-
marknaden som har huvudansvaret för lönebildningen. Såväl legitimitets-
som effektivitetsskäl kan anföras för att ansvaret i första hand skall ligga
på partema själva. Legitimiteten för de överenskommelser som träffas
blir betydligt större om de förhandlas fram utan någon inblandning från
statens sida. Ett avtal företräds på arbetsplatsen av båda partema och ett
samförstånd mellan partema skapar stabilitet över mandatperioderna. Det
är dessutom partema själva som har bäst kunskap om hur förhållandena
ser ut inom det egna avtalsområdet. Avtal ger en bättre möjlighet än lag-
stiftning till lösningar som är anpassade till olika branschers särskilda
villkor, samtidigt som det ger möjlighet för partema att själva utveckla
sitt samarbete utifrån gemensamma erfarenheter och nya förutsättningar.
Förutsättningarna för att hitta smidiga och effektiva lösningar på de pro-
blem som diskuteras är därför större om partema kan komma överens på
egen hand. Avtal är bättre än lag.
Riksdagen och regeringen har ett starkt intresse av att relationerna
mellan arbetsmarknadens parter är goda. Det gäller på såväl lokal nivå
och förbundsnivå som på central nivå. Goda relationer mellan partema på
arbetsmarknaden förbättrar förutsättningarna för en god ekonomisk ut-
veckling och har en positiv inverkan på samhällsklimatet i stort. Det finns
därför starka motiv för staten att på olika sätt bistå partema i deras strä-
vanden att upprätthålla goda relationer och att hjälpa partema att lösa de
konflikter som uppkommer.
Riksdagen och regeringen har ett övergripande samhällsekonomiskt
ansvar som går utöver det ansvar partema har för lönebildningen. Det
sammanhänger framför allt med att en dåligt fungerande lönebildning
påverkar välfärden för alla samhällsmedborgare, även dem som inte re-
presenteras av partema på arbetsmarknaden. Det är i första hand via den
allmänna demokratiska processen och det inflytande som regering och
riksdag har över förutsättningarna för lönebildningen som dessa gruppers
legitima intressen av en väl fungerande lönebildning kan bevakas.
Sett enbart utifrån de enskilda organisationernas intressen kan det
ibland vara rationellt att kräva mycket höga löneökningar. Om arbetsgi-
varna kan kompensera sig genom prishöjningar kan en del av kostnader-
na och andra konsekvenser av löneökningarna övervältras på andra aktö-
rer i samhället. Om dessa i sin tur inte lyckas kompensera sig, kan köp-
krafisförbättringen för medlemmarna i den organisation som först fick
sina krav tillgodosedda bli mycket stor. Om däremot de andra aktörerna
lyckas kompensera sig fördelas de höga samhällsekonomiska kostnader-
na, som i ett sådant läge kan uppstå t.ex. i form av hög inflation eller hög
arbetslöshet, över många samhällsmedborgare. Vinsterna för den organi-
sation som kräver höga löneökningar kan därför ibland bli mycket stor i
förhållande till den förlust som uppkommer för organisationens med-
lemmar om strategin misslyckas.
För löntagarkollektivet i sin helhet ser dock förhållandet mellan den
potentiella vinsten av för högt ställda lönekrav och kostnaderna för dessa
oftast helt annorlunda ut. De vinster som höga nominella löneökningar
kan ge är små, och på sikt obefintliga, i förhållande till de kostnader som
28
kan uppkomma. Under 1970- och 1980-talen resulterade de höga nomi-
nella löneökningarna i höga prisökningar vilket fick till följd att reallö-
neutvecklingen för löntagarkollektivet i sin helhet blev mycket dålig.
Numera ger alltför höga löneökningar framför allt upphov till kostnader i
form av högre arbetslöshet och en svagare sysselsättningsutveckling.
Olika former av koordinering av avtalsförhandlingarna har i såväl Sve-
rige som många andra länder spelat en viktig roll för att söka överbrygga
de motsättningar som på så sätt kan finnas mellan kollektivets och de
enskilda organisationernas intressen. I den senaste avtalsrörelsen på den
svenska arbetsmarknaden tilläts industrin spela en ledande roll. Förhand-
lingar bedrevs där utifrån det för hela sektorn gemensamma samar-
betsavtalet om industriell utveckling och lönebildning och den nya för-
handlingsordningen. För den statliga sektorn underlättas anpassningen av
avtalsförhandlingarna till industrins uppgörelser genom den s.k. rambud-
getmodellen som innebär att exportindustrins löneutveckling skall vara
anslagsnormerande.
Möjligheten att övervältra kostnaderna av höga löneökningar på andra
ekonomiska aktörer varierar mellan olika branscher och sektorer och har
dessutom förändrats över tiden. Exportindustrin brukar ofta nämnas som
ett exempel på en sektor där möjligheterna till övervältring av kostnader-
na är små, givet prisstabilitet och en stabil växelkurs. Konkurrensen på
världsmarknaden är ofta hård och priserna till stor del givna. Inom den
inhemska privata marknaden finns ofta större möjligheter att övervältra
kostnader i form av högre priser på såväl insatsvaror som den slutliga
konsumtionen. Möjligheterna har dock begränsats till följd av det infla-
tionsmål som numera är styrande för penningpolitiken. Olika inhemska
verksamheter har också olika möjligheter att övervältra kostnader bero-
ende på hur konkurrensförhållandena ser ut och om verksamheten är an-
slagsfinansierad eller ej.
I Sverige, liksom i många andra starkt exportberoende länder, finns det
en bred uppslutning kring synsättet att den konkurrensutsatta sektorn bör
ha en lönenormerande roll. Den konkurrensutsatta sektorn ger via sina
avtal en möjlighet för andra sektorer att bedöma vilken löneökningstakt
som är möjlig att uppnå. Lönenormering avser inte relativlönenivåer för
olika grupper utan endast löneökningstakten. I praktiken är det ofta de
avtal som först tecknas i en avtalsrörelse som blir lönenormerande. Efter-
som möjligheterna att övervältra kostnader på andra är minst inom områ-
den med tydlig konkurrens, som exportindustrin, är förutsättningarna för
en framgångsrik utveckling störst om sådana områden tecknar nya avtal
före andra.
Den viktigaste uppgiften för ett medlingsinstitut under de närmast
kommande åren blir att verka för att parterna agerar på ett sådant sätt att
utvecklingen mot en anpassning av löneutvecklingstakten till den i våra
konkurrentländer fortsätter med oförminskad styrka. Regeringen kan
därigenom begränsa sig till att agera utifrån de förhållanden som indirekt
påverkar förutsättningarna för lönebildningen. Det gäller bland annat den
makroekonomiska stabiliteten, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken,
konkurrensfrågor och socialpolitiken.
Prop. 1999/2000:32
29
Prop. 1999/2000:32
Förenings- och förhandlingsrätten samt rätten att vidta stridsåtgärder är
garanterad i ett antal konventioner som Sverige har ratificerat. Bestäm-
melserna i konventionerna sätter således en gräns för åtgärder som kan
vidtas av regering och riksdag t.ex. genom lagstiftning. Arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer kan dock i kollektivavtal med giltig verkan för-
binda sig att avstå från att utnyttja rättigheter som de har på grund av
konventionsåtaganden om förhandlingsrätt och strejkrätt. Här följer en
redovisning av konventioner som har arbetats fram inom Europarådet och
ILO och som ratificerats av Sverige. Utöver dessa har Sverige förbundit
sig att iaktta kraven på föreningsrätt och rätt till stridsåtgärder i FN:s uni-
versella förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 23:4), FN-
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel
8) och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(artikel 22).
Den europeiska konventionen från 1950 angående skydd för de mänskli-
ga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
ratificerades av Sverige år 1952 och trädde i kraft 1953. Sedan den 1 ja-
nuari 1995 gäller den som lag i Sverige (SFS 1994:1219). Kontrollen av
att staterna iakttar konventionen sker genom att talan mot en stat kan
väckas vid domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).
Såväl enskilda personer som medlemsstater kan påtala brott mot konven-
tionen. Europarådets ministerkommitté har till uppgift att övervaka att
länderna följer Europadomstolens domar.
Europakonventionen innehåller inte någon regel om fackliga stridsåt-
gärder. Det hindrar inte att stridsåtgärder som vidtas i Sverige kan kom-
ma att prövas mot bakgrund av konventionen, se bl.a. fallet Torgny Gus-
tafsson ./. Sverige, 1996. Enligt artikel 11 i Europakonventionen har var
och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till före-
ningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar
för att skydda sina intressen. I Europadomstolens tillämpning har skyddet
kommit att omfatta även den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå
utanför en organisation.
Väsentliga rättigheter på det sociala och arbetsrättsliga området har blivit
föremål för en annan konvention inom Europarådet, nämligen den euro-
peiska sociala stadgan (Europarådets sociala stadga) från 1961. I den
finns bestämmelser om förenings- och förhandlingsrätt och strejkrätt.
Stadgan ratificerades av Sverige 1962. En reviderad stadga, som 1998
ratificerats av Sverige, trädde i kraft den 1 juli 1999.
30
Tillämpningen av stadgan övervakas genom att de fordragsslutande
länderna kontinuerligt avger rapporter om ändringar i sin nationella lag-
stiftning m.m. Rapporterna granskas av en kommitté av oberoende ex-
perter som kan ifrågasätta eller rikta kritik mot tillämpningen. Enligt ett
särskilt förfarande, som infördes 1993, har en annan kommitté bestående
av representanter for ländernas regeringar till uppgift att, på grundval av
expertkommitténs kritik, föreslå fall som skall bli föremål for s.k. re-
kommendation, dvs. en uppmaning till landet att vidta åtgärder så att
stadgan efterlevs. Europarådets ministerkommitté beslutar slutligt i frå-
gan om en rekommendation skall avges. Utöver det nu redovisade förfa-
randet har ett klagomålsforfarande för organisationer införts 1998. Sveri-
ge har inte fatt någon rekommendation såvitt gäller här berörda åtagan-
den i stadgan.
Rättigheter och principer i artiklarna far inte inskränkas eller begränsas
annat än med stöd av artikel G i reviderade stadgan (artikel 31 i sociala
stadgan). Där medges undantag som är föreskrivna i lag och som är nöd-
vändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för annans fri- och rät-
tigheter eller som skydd för samhällets intresse, nationell säkerhet, all-
män hälsa eller moral.
Enligt artikel 5 i stadgan far de fordragsslutande staterna inte utforma
eller tillämpa sin nationella lagstiftning så att föreningsrätten kränks.
Rätten skall omfatta alla arbetstagare. Vissa undantag far göras for poli-
ser och militärer. Expertkommittén har haft åtskilliga frågor att bedöma
när det gäller den närmare tillämpningen av artikeln. Enligt kommittén
omfattar skyddet även den negativa föreningsrätten. Kommittén har vida-
re uttalat att artikel 5 innefattar ett skydd mot statlig inblandning i fackli-
ga organisationers sätt att utforma sin interna verksamhet. Bestämmelser
enligt vilka fackliga stridsåtgärder skall föregås av hemlig medlemsom-
röstning i den fackliga organisationen har dock inte ansetts vara oförenli-
ga med stadgan.
Artikel 6, som handlar om den kollektiva förhandlingsrätten, innehåller
i korthet följande åtaganden:
1. att främja gemensamt samråd mellan arbetstagare och arbetsgivare,
2. att främja förfarande för frivilliga kollektivavtalsförhandlingar,
3. att främja förfarande för förlikning och frivillig skiljedom i arbets-
tvister, samt
4. att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva
åtgärder i händelse av intressekonflikter, däri inbegripet strejk, om inte
annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal.
När det gäller åtagandet i artikel 6:2 finns en omfattande praxis be-
träffande statliga ingrepp i kollektivavtalsförhandlingar. Sådana har före-
kommit exempelvis genom att medlemsländer infört ett obligatoriskt
skiljeförfarande med resultat som är bindande för parterna. Begränsning-
ar av den fria förhandlingsrätten har endast ansetts godtagbara om de är
nödvändiga ur ett allmänt intresse för att komma till rätta med ekonomis-
ka och sociala problem. De måste alltid föregås av uttömmande samråd
med alla berörda parter på arbetsmarknaden. Det skall röra sig om un-
dantagsåtgärder under begränsad tid i situationer då det har visats att det
inte går att uppnå samma mål med mindre ingripande metoder.
Prop. 1999/2000:32
31
Åtagandet i artikel 6:4 har ett nära samband med det nyss redovisade Prop. 1999/2000:32
åtagandet i artikel 6:2. Vad som redan har sagts om otillåtna begräns-
ningar i förhandlingsrätten gäller även för begränsningar i strejkrätten.
Expertkommittén har uttalat att det är tillåtet att inskränka strejkrätten
under en ”nedkylningsperiod”, som anges i lag, då förhandlingar eller
medling pågår. Genom undantagsmöjligheten i artikel G kan det vara
tillåtet att inskränka strejkrätten för vissa kategorier av offentliganställda.
Politiska strejker omfattas inte av förpliktelsen i artikel 6:4. Rätten till
sådana strejker kan således inskränkas utan hinder av stadgan.
Även EU skall beakta Europarådets sociala stadga enligt den nya mål-
sättningsartikeln om socialpolitik i Amsterdamfördraget (artikel 136).
Inom Internationella arbetsorganisationen (ILO) är det främst fyra kon-
ventioner som har beröring med frågor som regeringen behandlar. Det är
• konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisa-
tionsrätten,
• konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organi-
sationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten,
• konvention (nr 151) om skydd för organisationsrätten och om förfa-
rande för fastställande av anställningsvillkor i offentlig tjänst samt
• konvention (nr 154) om främjande av kollektiva förhandlingar.
Samtliga har ratificerats av Sverige.
Övervakning av tillämpningen sker genom regelbunden rapportering
från de konventionsanslutna ländernas regeringar. Rapporterna granskas
av oberoende jurister i ILO:s expertkommitté. En rapport från den kom-
mittén tillställs Internationella arbetskonferensens trepartiska utskott för
konventionstillämpning med företrädare för regeringarna och arbets-
marknadens parter. Inför detta utskott står regeringarna till svars vid
överträdelser. Genom ett särskilt förfarande kan också arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer framföra klagomål beträffande tillämpningen
av konventioner till ILO. Klagomålen prövas i ILO:s styrelse som ibland
tillsätter en särskild granskningskommitté. Klagomål som gäller konven-
tionerna nr 87 och 98 behandlas först i den permanent inrättade kommit-
tén för föreningsfrihet och därefter i ILO:s styrelse.
Rätten att vidta stridsåtgärder nämns inte uttryckligen i någon av ILO-
konventionema, men strejkrätt har i övervakningsorganens praxis ansetts
följa av den föreningsfrihet, som skall garanteras enligt konvention nr 87.
Inskränkningar i strejkrätten anses godtagbara endast i situationer då ett
land befinner sig i akut kris. Även obligatoriska skiljeförfaranden vars
resultat inte kan frångås av parterna är i princip oförenliga med konven-
tionen. Strejkrätten skall med vissa undantag gälla även för offentligan-
ställda. Det är dock möjligt att inskränka den för strejk som berör myn-
dighetsutövning eller väsentliga samhällsfunktioner.
Vid politiska strejker och sympatiåtgärder riktas inte de strejkandes
krav mot den egna arbetsgivaren. Rätt till strejk i rent politiskt syfte om-
fattas inte av skydd enligt konvention nr 87. Sådana strejker kan alltså
32
förbjudas. Sympatistrejk skall däremot vara tillåten så länge den stridsåt- Prop. 1999/2000:32
gärd som den vidtas till förmån för inte är olaglig.
Obligatorisk medling före konfliktåtgärd ligger i linje med de tankar
om fredligt förhandlingssamarbete, som har legat till grund för konven-
tionerna. Proceduren får dock inte bli onödigt långdragen. En obligato-
risk varselperiod eller annan påtvingad väntetid godtas som medel att
åstadkomma ytterligare förhandlingar. Tidsperioden skall dock vara rela-
tivt kort, i synnerhet om medling redan har ägt rum.
Enligt konvention nr 98 skall ett konventionsanslutet land uppmuntra
och främja frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagaror-
ganisationer för att åstadkomma reglering av anställningsvillkor i kollek-
tivavtal. Bestämmelser om att kollektivavtal inte blir giltiga förrän de
godtagits av en myndighet eller en domstol har i princip ansetts oförenli-
ga med konventionen. Obligatoriskt skiljeförfarande som påbörjas på
begäran av en av parterna tillåts inte annat än undantagsvis. Det kan an-
ses godtagbart som medel att uppnå ett första kollektivavtal eftersom er-
farenheten visar att det bidrar till att åstadkomma en bestående avtalsre-
lation som fungerar. Skiljeförfarande utan att någon part har begärt det
anses inte ligga i linje med tankarna bakom konventionen men kan inte
helt uteslutas som metod för att lösa en förhandlingsffåga när läget är
låst. En uppgörelse skall alltid komma till stånd på frivillig väg.
Det förekommer att medlemsstater gör ingripanden i kollektivavtals-
förhandlingama för att stabilisera det ekonomiska läget i landet. Detta
gäller särskilt för offentliganställda. Endast kortvariga regleringar i akuta
krislägen under omständigheter som inte far långtgående konsekvenser
när det gäller levnadsstandarden för de berörda arbetstagarna, har ansetts
vara förenliga med konvention nr 98.
Artikel 7 i konvention nr 151 tillåter en viss flexibilitet när det gäller
metoderna för att besluta anställningsvillkoren i offentlig sektor. Enligt
konventionen nr 98 undantas tjänstemän i allmän tjänst (public servants
engaged in the administration of the State) från konventionen. Andra of-
fentliganställda skall dock ha samma förhandlingsrätt som privatanställ-
da. Tjänstemän i allmän tjänst skall kunna vara fackligt anslutna. Deras
organisationer skall också ha möjlighet att påverka deras förhållanden
även om inskränkningar i förhandlingsrätten far förekomma.
Konvention nr 154 innehåller inte några bestämmelser som inte före-
kommer i de tidigare nämnda konventionerna.
Vissa grundläggande regler om rätten att vidta stridsåtgärder och före-
ningsrätt finns i regeringsformen. Den närmare regleringen finns framför
allt i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, som innehåller
bestämmelser om föreningsrätt, förhandlingsrätt, kollektivavtal, freds-
plikt och medling. De lagregler som behandlas här är tvingande. Det be-
tyder att rättigheter och skyldigheter enligt reglerna inte far upphävas
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 32
eller inskränkas genom avtal. I kollektivavtal far det dock föreskrivas en
längre gående fredsplikt eller ett längre gående skadeståndsansvar än vad
som följer av lagen. För en närmare redogörelse för gällande rätt och för
de kollektivavtal som finns på området, hänvisas till utredningens betän-
kande.
Prop. 1999/2000:32
Förhandi ingsrätt
Parterna på arbetsmarknaden har rätt till avtalsförhandling i frågor som
rör förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare (10 §). I lagen an-
ges vad som krävs för att en part skall anses ha fullgjort sin förhandlings-
skyldighet (15 §). Parten skall själv eller genom ombud inställa sig vid
förhandlingssammanträde. Om det behövs skall parten också lägga fram
ett motiverat förslag till lösning av den fråga som förhandlingen avser.
Enligt Arbetsdomstolens praxis krävs en aktiv medverkan vid förhand-
lingen. Parten skall bidra till att föra förhandlingen framåt genom att klart
ange sin ståndpunkt i sak och gå in i saklig överläggning med motparten i
förhandlingsffågan. Det innebär att parten skall lämna besked om grun-
den för sitt ställningstagande och uppge vad som styrker påståenden som
motparten inte vill godta. En part som åberopar skriftlig handling vid
förhandlingen är skyldig att hålla handlingen tillgänglig för motparten,
om denne begär det (18 §).
Det finns också regler i medbestämmandelagen om ordningen för att
påkalla och hålla en förhandling (16 §). Den som vill förhandla skall göra
en förhandlingsframställning hos motparten. Det skall enligt praxis vara
en tydlig framställning där ämnet för förhandlingen skall anges. Om inte
parterna är överens om något annat skall förhandlingen hållas inom två
(eller i vissa fall tre) veckor från det att motparten fick framställningen.
Förhandlingen skall bedrivas skyndsamt. Det skall, om en part begär det,
föras ett protokoll som justeras av båda parter. En förhandling skall, om
inte parterna kommer överens om annat, anses avslutad när en part som
fullgjort sin förhandlingsskyldighet har gett motparten skriftligt besked
om att han frånträder förhandlingen.
Om en part inte går med på att förhandla anvisar lagen en metod för att
ändå fa förhandling till stånd. Den part som inte kan fa den andra parten
att komma till förhandlingsbordet kan vända sig till förlikningsman och
begära att motparten kallas till förhandling inför förlikningsmannen. Om
motparten inte heller efter en sådan kallelse fullgör sin förhandlingsskyl-
dighet kan förlikningsmannen anmäla det hos Arbetsdomstolen. Dom-
stolen kan förelägga parten vid vite att fullgöra förhandlingsskyldigheten
och kan på anmälan av förlikningsmannen döma ut vitet (49 §).
Den som vägrar att medverka vid förhandling kan åläggas att betala
skadestånd till motparten för sin vägran (54 och 55 §§).
34
Fredsplikt
Prop. 1999/2000:32
Rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad. Enligt 2 kap. 17 §
regeringsformen har förening av arbetstagare samt arbetsgivare och före-
ning av arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte annat
följer av lag eller avtal. Av bestämmelsen följer att regeringen inte ge-
nom eget beslut kan inskränka rätten till stridsåtgärder. En sådan be-
stämmelse kan endast utfördas efter beslut av riksdagen som ensam stiftar
lag. Lagregler om fredsplikt finns i medbestämmandelagen. Därutöver
finns det vissa bestämmelser i sjölagen och i lagen om skydd mot vräk-
ning i arbetskonflikter, som det saknas anledning att gå in på i detta
sammanhang. Särskilda bestämmelser för den offentliga sektorn redovi-
sas längre fram i avsnittet.
Fredspliktsreglema i 41 § medbestämmandelagen innebär inskränk-
ningar i stridsrätten. Enligt dessa bestämmelser är det i vissa fall förbju-
det att vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Förbudet gäller arbets-
givare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal. Fredsplikten
omfattar tre situationer. Stridsåtgärd får inte vidtas:
1. utan behörigt beslut av den organisation (på den angripande sidan)
som har ingått kollektivavtalet.
2. om den strider mot ett kollektivavtal som innehåller en längre gåen-
de fredsplikt än lagen.
3. om åtgärden har till ändamål att
a) utöva påtryckning i en rättstvist som gäller ett kollektivavtal,
b) åstadkomma ändring i avtalet,
c) genomföra bestämmelse som skall tillämpas sedan avtalet upphört
att gälla, eller
d) vidta sympatiåtgärd när den som skall stödjas genom åtgärden inte
själv får vidta en stridsåtgärd.
Indrivningsblockad, dvs. en blockad som har till syfte att utverka be-
talning av en klar och förfallen fordran på lön eller annan ersättning för
utfört arbete, räknas inte som en olovlig stridsåtgärd. En sådan blockad är
tillåten om den har beslutats av en facklig organisation i behörig ordning.
Det finns inte något krav på att en stridsåtgärd skall vara riktad mot mot-
parten. Stridsåtgärd riktad mot tredje man är tillåten även i fall då tredje
man inte på något sätt har med tvisten att göra eller har givit uttryck för
lojalitet med motparten.
Det finns inte några regler i medbestämmandelagen om förbud mot
stridsåtgärd som berör samhällsviktiga funktioner. Frågan om s.k. sam-
hällsfarliga stridsåtgärder har varit föremål för flera utredningar men har
enbart lösts genom avtal.
Organisationer och medlemmar som är bundna av fredsplikt kan ändå
delta i tillåtna sympatiåtgärder. Sympatiåtgärder är tillåtna när de vidtas
till förmån för någon som vidtar en lovlig stridsåtgärd. När det gäller ut-
ländska konflikter finns ett vidare utrymme för tillåtna sympatiåtgärder.
En arbetsgivare får inte som stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåt-
gärd hålla inne lön eller annan ersättning för utfört arbete, som har för-
fallit till betalning (41 a §).
35
En arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation far inte anordna eller på
annat sätt föranleda en olovlig stridsåtgärd. Den får inte heller under-
stödja eller medverka till en sådan åtgärd. Det gäller även om organisa-
tionen inte är bunden av kollektivavtal. En organisation som själv är
bunden av kollektivavtal är skyldig att försöka hindra åtgärden eller ver-
ka för att den upphör (42 §). Vid olovlig stridsåtgärd är arbetsgivaren och
den berörda arbetstagarorganisationen skyldiga att omedelbart ta upp
överläggningar och verka för att stridsåtgärden skall upphöra (43 §).
Lagen ger en part rätt att i ett specialfall vidta stridsåtgärder för egna
syften även om fredsplikt gäller i övriga frågor. Det brukar kallas kvarle-
vande stridsrätt (44 §). Den kvarlevande stridsrätten far endast användas
för att driva krav om medbestämmandeavtal. En förutsättning är att en
part vid kollektivavtalsförhandlingar har begärt att medbestämmandeav-
tal skall träffas och att något sådant avtal inte har kommit till stånd när
avtal ingåtts.
En part är skyldig att varsla motparten minst sju dagar i förväg om en
förestående stridsåtgärd (45 §). Detta gäller dock inte om giltigt hinder
föreligger, t.ex. om det är fråga om blockad mot lossning av en båt, som
skall avgå inom kort. Varselskyldigheten omfattar alla typer av stridsåt-
gärder utom indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste varslas.
Varsel skall vara skriftligt och skall lämnas minst sju dagar i förväg.
Skyldigheten att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en ny
stridsåtgärd och när den är att utvidga en redan pågående stridsåtgärd.
Det går bra att i ett och samma varselbesked varsla både om inledande
stridsåtgärder och om utvidgning av åtgärderna vid en senare tidpunkt.
Om en part på begäran av förlikningsmannen har gått med på att skjuta
upp varslade stridsåtgärder så länge förhandlingar pågår, kan åtgärderna
verkställas utan nytt varsel så snart förhandlingarna har strandat.
Om en arbetsgivare tänker vidta en stridsåtgärd som skall omfatta även
arbetstagare som inte är medlemmar i den berörda arbetstagarorganisa-
tionen, bör dessa varslas om åtgärden genom allmänt synliga anslag på
arbetsplatsen. Varsel skall innehålla uppgift om anledningen till stridsåt-
gärden och om stridsåtgärdens omfattning.
Den som vidtar en olovlig stridsåtgärd kan bli skyldig att betala eko-
nomiskt och allmänt skadestånd (54 och 55 §§). Det finns särskilda regler
om jämkning av skadestånd. Vidare gäller en begränsning av skade-
ståndsansvaret för enskilda arbetstagare.
Även försumlighet att iaktta varselregeln är ett brott mot lagen och kan
leda till skyldighet att betala allmänt skadestånd till motparten. Uteblivet
varsel medför emellertid inte att stridsåtgärden anses olovlig och kan
därför inte heller leda till skyldighet att betala skadestånd för ekonomisk
skada som motparten har orsakats genom stridsåtgärden.
Medling
Enligt medbestämmandelagen har Statens förlikningsmannaexpedition
till uppgift att följa förhållandena på arbetsmarknaden. Om expeditionen
får kännedom om en arbetstvist, som hotar att medföra eller redan har
medfört stridsåtgärd skall den utse en förlikningsman för att medla i
tvisten om medverkan av förlikningsman kan anses ägnad att främja en
Prop. 1999/2000:32
36
lösning av konflikten (46 §). Bedömningen av om det är meningsfullt att
tillsätta en förlikningsman görs mot bakgrund av hur det förhåller sig i
det enskilda fallet. Statens förlikningsmannaexpedition tillämpar numera
bestämmelsen så att den kan utse mer än en förlikningsman för en och
samma tvist. Särskilt förordnande meddelas för varje medlingsuppdrag.
Vidare förordnas med stöd av förordningen (1976:826) om medling i
arbetstvister ett antal (högst åtta) förlikningsmän för ett år i taget med
bestämda verksamhetsområden spridda över landet.
Den som är skyldig att varsla om en förestående stridsåtgärd är också
skyldig att lämna varsel till förlikningsmannaexpeditionen (47 §). Un-
derlåtenhet att göra det kan leda till åtal. Påföljden för brott mot bestäm-
melsen är penningböter, för närvarande lägst 100 och högst 2 000 kr.
En förlikningsman skall kalla parterna till förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd. Förlikningsmannen kan inte själv gripa in och hindra,
uppskjuta eller avstyra varslade stridsåtgärder. Enligt lagen skall förlik-
ningsmannen dock verka för att stridsåtgärder uppskjuts eller ställs in.
Vidare skall förlikningsmannen, på begäran, hjälpa parterna på arbets-
marknaden med råd och upplysningar om förhandlingar och kollektivav-
tal samt leda förhandlingar mellan parterna (46 §).
I lagtexten ges vissa övergripande riktlinjer för hur medlingsuppdraget
skall hanteras. Förlikningsmannen skall försöka fa till stånd en överens-
kommelse mellan partema på grundval av förslag som kommer från dem
själva. Vidare anges att förlikningsmannen är oförhindrad att föreslå
jämkningar och medgivanden för att främja en god lösning av tvisten
(48 §). Är situationen den att en part inte vill förhandla ger lagen möjlig-
het för förlikningsmannen att på motpartens begäran tvinga fram en för-
handling genom att anmäla förhållandet hos Arbetsdomstolen. Domstolen
kan därefter förelägga parten vid vite att fullgöra förhandlingsskyldighe-
ten och kan på anmälan av förlikningsmannen döma ut vitet (49 §).
Om enighet inte uppnås vid förhandling inför förlikningsmannen kan
förlikningsmannen föreslå parterna att låta tvisten avgöras av skiljemän.
Han kan också medverka till utseende av skiljemän. Förlikningsmannen
själv far inte åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvist om inte förlik-
ningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det (51 §). Hur skiljeförfa-
randet i övrigt skall gå till är inte lagreglerat.
En förlikningsmans behörighet att agera vid en arbetstvist enligt 46 §
gäller även om den arbetstagarorganisation som är part i konflikten inte
har några medlemmar hos arbetsgivaren. Det kan t.ex. vara fallet vid or-
ganisationstvister. Även då förhandlingsskyldighet saknas kan en förlik-
ningsman således vidta åtgärder. Har t.ex. varsel utfärdats om stridsåt-
gärd mot någon som inte har velat förhandla om kollektivavtal, kan det
enligt förarbetena vara lämpligt med underhandskontakter för att söka fa
förhandlingar till stånd.
För tvister av större betydelse finns det möjlighet för regeringen att in-
gripa och utse en förlikningskommission eller en särskild förlikningsman
att medla i tvisten (52 §). Efter 1987 har någon förlikningskommission
inte utsetts av regeringen. I stället har det blivit vanligt att förliknings-
mannaexpeditionen utser mer än en person för att medla i en tvist.
Enligt 8 kap 15 § sekretesslagen har förlikningsman, särskild förlik-
ningsman och förlikningskommission tystnadsplikt i fråga om uppgifter
Prop. 1999/2000:32
37
som har lämnats av en part i en arbetstvist, om uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll om sekretess. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas
till böter eller fängelse samt förpliktas att betala skadestånd enligt de all-
männa reglerna om skadestånd i skadeståndslagen. Den tidigare redovi-
sade skyldigheten att hålla skriftlig handling tillgänglig för motparten vid
förhandling gäller även i förhållande till förlikningsman som medverkar
vid förhandlingen (50 §).
De offentligt anställda i Sverige har en långtgående förhandlings- och
konflikträtt. Medbestämmandelagen gäller även för den offentliga sek-
tom. Parallellt med den lagen infördes dock en särskild lagstiftning, lagen
om offentlig anställning, som innebar vissa inskränkningar i medbe-
stämmande- och konflikträtten inom den offentliga sektom. Den ersattes
av en ny lag om offentlig anställning 1994. Det särskilda huvudavtalet
hanterar frågor om kollektivavtal och den politiska demokratin och till-
kom på initiativ av staten i samband med 1976 års arbetsrättsreform. De
nu gällande huvudavtalen inom den offentliga sektom innebär också vis-
sa regleringar av konflikträtten enligt medbestämmandelagen. För en
närmare redogörelse om gällande rätt samt om kollektivavtal, hänvisas
till utredningens betänkande.
I lagen (1994:260) om offentlig anställning finns särskilda bestämmelser
om arbetskonflikter (23-29 §§). Reglerna är av tvingande karaktär och
kan alltså inte sättas ur spel genom kollektivavtal. Lagen är tillämplig vid
statliga myndigheter under regeringen liksom riksdagen och dess myn-
digheter. De särskilda bestämmelserna om arbetskonflikter gäller emel-
lertid även arbetstagare hos kommuner och landsting.
Lagen om offentlig anställning begränsar stridsåtgärdema vid myndig-
hetsutövning. I arbeten som består av myndighetsutövning eller som är
oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning far
stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran
eller nyanställningsblockad (23 § första stycket). Andra stridsåtgärder,
t.ex. partiella åtgärder, sittstrejk, maskning, resevägran m.m. är otillåtna i
sådana arbeten. Lagen skiljer alltså mellan myndighetsutövning och an-
nan verksamhet. I fråga om annan offentlig verksamhet än myndighets-
utövning är medbestämmandelagens regler om stridsåtgärder tillämpliga.
För arbeten som avser myndighetsutövning finns ytterligare begräns-
ningar av konfliktåtgärderna (23 § andra stycket). Stridsåtgärder far inte
genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare
och de arbetstagare som omfattas av lagen. Det innebär att sympatiåtgär-
der inte far vidtas till stöd för parter på den privata arbetsmarknaden. Vi-
dare är det otillåtet med stridsåtgärder som syftar till att påverka inhems-
ka politiska förhållanden (23 § tredje stycket). Det gäller både myndig-
Prop. 1999/2000:32
38
hetsutövning och annan offentlig verksamhet. Åtgärder som tar sikte på
politiska förhållanden i utlandet kan på grund av det nyss nämnda förbu-
det (23 § andra stycket) inte förekomma i arbete som avser myndighets-
utövning. Detsamma gäller sympatiåtgärder med bakgrund i utländska
förhållanden. Inom annan offentlig verksamhet gäller samma regler för
stridsåtgärder med sådant syfte som på den privata delen av arbetsmark-
naden.
Om det uppkommer tvist om huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten
enligt lagen om offentlig anställning far åtgärden inte genomföras förrän
tvisten har avgjorts slutligt (24 §). Lagstiftaren har på så sätt velat hindra
att en otillåten stridsåtgärd kommer till stånd till följd av en felaktig
uppfattning om rättsläget.
En arbetstagare far enligt lagen delta i en stridsåtgärd bara efter beslut
av den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden (25 §).
Flertalet fall av stridsåtgärder som vidtas utan beslut av arbetstagarorga-
nisation är olovliga redan på grund av regler i medbestämmandelagen
och kan leda till skadestånd för de arbetstagare som deltar. Återstående
fall täcks in av den här bestämmelsen.
En arbetstagarorganisation far inte anordna eller på något annat sätt
föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt de nyss redovisade be-
stämmelserna (26 §). En sådan organisation far inte heller genom under-
stöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder. Om en
arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att inleda
eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att för-
söka hindra åtgärden eller verka för dess upphörande.
Det finns vidare en överläggningsskyldighet för organisationerna i
händelse av otillåten konflikt. Om en arbetstagare som tillhör en arbets-
tagarorganisation har inlett en stridsåtgärd utan behörigt beslut av organi-
sationen skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart ta upp över-
läggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för att
den upphör (27 §). Skyldigheten gäller den lokala arbetstagarorganisatio-
nen om annat inte har föreskrivits i kollektivavtal. Bestämmelsen skiljer
sig från motsvarande bestämmelse i medbestämmandelagen på det sättet
att den gäller även om arbetstagaren i fråga inte är bunden av kollekti-
vavtal.
Det finns i lagen om offentlig anställning vidare särskilda bestämmel-
ser om skadestånd på grund av brott mot de ovan redovisade bestämmel-
serna (28 och 29 §§).
Lagstiftning för att lösa konflikter på arbetsmarknaden är mycket ovan-
ligt i Sverige. Endast vid fem tillfällen under de senaste drygt 50 åren har
regeringen gått till riksdagen med förslag till ingrepp i lönerörelsen. En-
dast två gånger har riksdagen behövt ta ställning till förslagen och vid det
ena av dessa båda tillfallen kom lagen aldrig att tillämpas. En uppräkning
av de fall som varit aktuella finns i utredningens betänkande.
Prop. 1999/2000:32
39
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: En myndighet med namnet Medlingsinstitutet
inrättas den 1 juni 2000. I samband därmed avvecklas Statens förlik-
ningsmannaexpedition.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens. Utredningen föreslår dock att Medlingsinstitutet
inrättas senast den 1 januari 2000.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad angående inrättandet
av ett medlingsinstitut. Omkring hälften av remissinstanserna ställer sig
positiva till inrättandet, däribland Landsorganisationen i Sverige (LO),
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Arbetsgivaral-
liansen, Arbetslivsinstitutet, Kooperationens Förhandlingsorganisation
(KFO), Svenska Kommunförbundet (Kommunförbundet), Sveriges Verk-
stadsindustrier (VI), Arbetsgivarverket, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Länsstyrelsen i Stockholms län, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
(BAO), Riksskatteverket (RSV) och Uppsala universitet. Vissa menar
dock att Medlingsinstitutet bör ges ett mer begränsat uppdrag än vad ut-
redningen förslår. Förslaget avvisas av Statens förlikningsmannaexpedi-
tion (Förlikningsmannaexpeditionen), Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO), Stockholms tingsrätt, Tidningsutgivarna
och Företagarnas Riksorganisation.
SAF anser att det finns en uppenbar risk för statlig inkomstpolitik med
den föreslagna inriktningen av institutets uppgifter och menar att vad som
främst behövs för en bättre fungerande lönebildning är konkreta föränd-
ringar i konfliktreglerna för att åstadkomma en bättre balans mellan de
förhandlande parterna. Förlikningsmannaexpeditionen anser att Med-
lingsinstitutets föreslagna befogenheter att tidigt gå in och ta ett starkt
grepp om avtalsförhandlingarna inger farhågor om att institutet blir ett
organ för statlig inkomstpolitik.
I ett gemensamt yttrande menar SACO och TCO tillsammans med Pri-
vattjänstemannakartellen (PTK), Offentliganställdas Förhandlingsråd
(OFR), Sveriges akademikers centralorganisation - Statliga sektorn
(SACO-S) samt Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds Samver-
kansråd, nedan benämnt SACO och TCO med flera, att Medlingsinstitu-
tets föreslagna roll motverkar en fri och decentraliserad lönebildning och
leder till att staten tar över parternas befogenheter och ansvar. Vidare
menar man att de avtal som slutits på senare år motsäger att lönebild-
ningen skulle utgöra ett hot mot sysselsättning och välfärd.
Arbetslivsinstitutet stöder inrättandet av Medlingsinstitutet och gör be-
dömningen att ett förstärkt medlingsinstitut kan spela en positiv roll för
att hålla nere de nominella löneökningarna i Sverige under förutsättning
att det inte innebär att steg tas mot en statlig inkomstpolitik.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening finns det
starka motiv för att vidta åtgärder som syftar till bättre förutsättningar för
40
en långsiktigt väl fungerande lönebildning. Grunderna för detta har ut-
vecklats närmare i avsnitt 4 och 5. Genom inrättandet av ett medlingsin-
stitut skapas bättre förutsättningar för att tillvarata samhällsintresset i
lönebildningen samtidigt som de avtalsslutande parternas ansvar betonas
och resurserna för konfliktlösning stärks.
Enligt den bedömning som de så kallade samsynsmännen Ingvar Carls-
son och Svante Öberg gjorde i sin rapport till regeringen i mars 1999
finns en bred samsyn bland arbetsmarknadens parter om behovet av ett
medlingsinstitut med utökade resurser. Den kritik som riktats mot inrät-
tandet av det av utredningen föreslagna medlingsinstitutet avser främst
farhågor om en otillbörlig statlig inblandning i förhandlingsprocessen
samt uppfattningen att utvecklingen under 1990-talet visar att svensk
lönebildning fungerar tillfredsställande.
Som framgår av regeringens övriga förslag kommer inrättandet av ett
medlingsinstitut inte att innebära något ökat inslag av statlig inkomstpo-
litik. I stället tydliggörs parternas och statens respektive ansvarsområden.
Ett huvudsyfte med de föreslagna förändringarna är att lönebildningen
skall kunna fungera väl inte bara när arbetslösheten är hög, som den varit
under 1990-talet, utan också under tider när lönebildningen utsätts för
hårda påfrestningar till följd av stark tillväxt, en kraftig ökning av efter-
frågan på arbetskraft och betydligt högre sysselsättning än i dag.
Enligt regeringens bedömning är det lämpligast att en ny myndighet in-
rättas för att utföra uppgifterna att verka för en väl fungerande lönebild-
ning och medla i arbetstvister. Den nya myndigheten kommer att fa en
vidare uppgift för sin verksamhet än Förlikningsmannaexpeditionen och
de anställda bör ha kompetens inom områdena samhällsekonomi, löne-
bildning, avtalsförhandlingar, arbetsrätt, lönestatistik, avtalstolkning och
jämställdhet. Därutöver kommer den nya myndigheten ha möjlighet att i
vissa fall anlita extern expertis för utrednings-, analys- och forsknings-
uppdrag. Vidare avser regeringen att ge myndigheten i uppgift att inrätta
expertråd med representanter för arbetsmarknadens parter inom område-
na samhällsekonomi, lönestatistik och avtalsförhandlingar. Myndigheten
ges ekonomiska resurser dimensionerade för ett tiotal anställda.
När den nya myndigheten inrättas avvecklas Förlikningsmannaexpedi-
tionen. De uppgifter som i dag ligger på Förlikningsmannaexpeditionen
enligt medbestämmandelagen skall fortsättningsvis ingå i den nya myn-
dighetens uppgifter.
Avtalen på stora delar av arbetsmarknaden löper ut under första halv-
året 2001. Regeringen anser att det är väsentligt att den nya myndigheten
inrättas i sådan tid att den aktivt kan verka redan under nästa avtalsrörel-
se. Ett tidigare inrättande än den 1 juni 2000 är dock inte praktiskt möj-
ligt att genomföra.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att den nya myndigheten
skall ges namnet Medlingsinstitutet i stället för benämningen förliknings-
mannainstitut som användes i utredningsdirektiven. Namnet på den nya
myndigheten skall vara enkelt och könsneutralt vilket gör namnet Med-
lingsinstitutet lämpligt. Av samma skäl instämmer regeringen i utred-
ningens bedömning att begreppet medlare i arbetstvister skall användas
istället för förlikningsman liksom att begreppet medling, som används i
Prop. 1999/2000:32
41
dagligt tal, skall användas istället för det mindre vanliga begreppet för-
likning.
Regeringens förslag: Medlingsinstitutets uppgift skall vara att medla
i arbetstvister och verka för en väl fungerande lönebildning.
Prop. 1999/2000:32
Utredningens forslag: Utredningens förslag överensstämmer med re-
geringens.
Remissinstanserna: LO, Kommunförbundet, BAO, KFO, AMS, RSV,
Uppsala universitet och Riksrevisionsverket (RR V) stöder förslaget.
Förslaget avvisas av SACO och TCO med flera, Förlikningsmannaex-
peditionen, SAF, Företagarnas Riksorganisation, Handelsanställdas för-
bund, Civilekonomernas riksförbund, Forskningsrådsnämnden, Facken
inom industrin och Ledarna.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen instämmer i utredningens
förslag att Medlingsinstitutet bör ha till uppgift att medla i arbetstvister
och verka för en väl fungerande lönebildning samt att detta bör framgå av
medbestämmandelagen.
Även med beaktande av att en stridsåtgärd är ett legitimt sätt att verk-
ningsfullt påverka en arbetstvist är det av stor betydelse för samtliga
medborgare i samhället att de konflikter som bryter ut mellan parterna på
arbetsmarknaden far en snabb lösning. Medlingsinstitutet skall därför
aktivt medverka till att lösa sådana arbetstvister och dessutom söka med-
verka till att parterna kan lösa tvister utan att stridsåtgärder kommer till
stånd. Det skall vara Medlingsinstitutets uppgift att säkerställa tillgången
på kompetenta medlare, skiljemän och andra utomstående personer som
kan medverka till lösning av intressetvister. Institutet skall ha en god
överblick över förhållanden på arbetsmarknaden, sammanställa och tolka
statistik, sammanställa och analysera träffade kollektivavtal, följa förhål-
landena på arbetsmarknaden i Sverige och i omvärlden, särskilt i Europa,
och ha erforderlig kompetens i jämställdhetsfrågor och diskriminerings-
ffågor i allmänhet.
För att det skall vara möjligt att skapa fortsatt goda förutsättningar för
en hög sysselsättningstillväxt är det väsentligt att Medlingsinstitutet inte
enbart har i uppgift att medla utan även på andra sätt verkar för en väl
fungerande lönebildning. Även om de nominella löneökningarna har
dämpats och antalet konflikter är lågt ligger den svenska genomsnittliga
löneökningstakten något över de viktigare konkurrentländernas. En fort-
satt låg inflation och hög sysselsättningstillväxt är nödvändig om rege-
ringens sysselsättningsmål skall uppnås. En reformering av lönebildning-
en bidrar till en framtida utveckling där reallöneökningar förenas med
ökad sysselsättning. I syfte att befrämja en sådan sysselsättningsutveck-
ling är det enligt regeringens uppfattning viktigt att det uppdrag som
42
Medlingsinstitutet tilldelas är mer långtgående än det uppdrag som För-
likningsmannaexpeditionen haft.
Flera remissinstanser framfor farhågor om ett ökat inslag av statlig in-
komstpolitik. Det som remissinstanserna framfor allt stödjer sina farhågor
på är att det i utredningens definition av begreppet ”en väl fungerande
lönebildning” ingår formuleringar om att institutet bland annat skall ver-
ka för samordning av förhandlingar och avtalens innehåll. Exempelvis
avvisar Arbetsgivarverket utredningens precisering av begreppet med
motiveringen att det i huvudsak kommer att innebära att Medlingsinsti-
tutet verkar för samordning av avtalsförhandlingarna och avtalsperioder.
Arbetsgivarverket föreslår därför att formuleringen ”en väl fungerande
lönebildning” endera utgår eller alternativt formuleras i termer av löne-
bildningens samhällsekonomiska konsekvenser. Facken inom industrin
anser att Medlingsinstitutets huvuduppgift skall vara att medla i arbet-
stvister och varnar för att utredningens förslag skulle leda till att parter-
nas ansvar i lönebildningen minskar.
Regeringen är angelägen om att förtroendet för Medlingsinstitutets
verksamhet är stort på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att tydlig-
göra innebörden av Medlingsinstitutets uppgifter och vad som därmed
avses med att verka för en väl fungerande lönebildning. Regeringen delar
utredningens bedömning att det bör ingå i Medlingsinstitutets uppgift att
agera så att det underlättar för parterna att ta samhällsekonomiska hän-
syn. Det bör ske till exempel genom att institutet på ett tidigt stadium
överlägger med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna
inför kommande förhandlingar. Däremot anser inte regeringen att Med-
lingsinstitutets bör verka för samordning av avtalens materiella innehåll.
Att parterna tar samhällsekonomiska hänsyn innebär enligt regeringens
mening att de i sina förhandlingar med respektive motparter agerar på ett
sätt som inte är till nackdel vare sig för medlemmar eller utanförstående.
Det kan till exempel gälla högt ställda lönekrav som försämrar sysselsätt-
ningsutsiktema inte enbart inom det egna avtalsområdet utan även indi-
rekt inom andra områden. Medlingsinstitutet skall skaffa information och
åstadkomma öppenhet, jämförbarhet mellan avtal och avtalsområden,
transparens, informationsutbyte och samsyn genom en väl avvägd kom-
bination av överläggningar och informella kontakter. Hur denna avväg-
ning skall ske bör avgöras av Medlingsinstitutet.
Medlingsinstitutet bör också söka förebygga och bidra till att lösa de
konflikter som kan uppkomma till följd av att en parts agerande påverkar
de ekonomiska förutsättningarna för andra aktörer. Även på andra sätt
bör Medlingsinstitutet underlätta en aktiv dialog mellan alla parter på
arbetsmarknaden i syfte att hitta lösningar på olika konflikter som inne-
bär att utfallet för löntagarkollektivet som helhet blir så bra som möjligt.
Erfarenheten från flera andra länder visar att ett brett samförstånd mellan
arbetsmarknadens parter kan ge upphov till betydande ekonomiska fram-
gångar. Medlingsinstitutet skall i detta sammanhang utgå från att parter
som omfattas av avtal med förhandlingsordning inte skall behöva föra
parallella förhandlingar.
Kommunförbundet anser att begreppet ”en väl fungerande lönebild-
ning” bör tolkas på ett sätt som innebär att Medlingsinstitutet inte enbart
far i uppgift att verka för att den samlade löneökningstakten inte översti-
Prop. 1999/2000:32
43
ger ökningstakten i våra viktigaste konkurrentländer utan även att löne-
relationerna mellan olika branscher och yrken speglar tillgång och efter-
frågan på arbetskraft. Regeringen delar inte Kommunförbundets uppfatt-
ning. Det är i första hand via utbildningspolitiken och den aktiva arbets-
marknadspolitiken som staten kan se till att tillgången på arbetskraft in-
om olika branscher och yrken svarar mot den efterfrågan som finns. Om
lönebildningen skall fungera väl är det också av betydelse att fördel-
ningspolitiken fungerar på ett bra sätt. Kommunförbundet har rätt i att
även förändringar av lönerelationerna kan spela en viktig roll for att åter-
ställa balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft men den
takt med vilken lönerelationerna skall anpassas är parternas sak att själva
bestämma. Om parterna så önskar har dock Medlingsinstitutet möjlighet
att medverka till att befrämja diskussioner om sådana frågor parterna
emellan.
Medlingsinstitutet måste självfallet agera på ett sådant sätt att institutet
far respekt hos de avtalsslutande parterna. Det går inte att på förhand an-
ge hur Medlingsinstitutet skall agera for att fullgöra detta uppdrag. Som
framgår av lagtexten kan det ske genom att kalla parterna till överlägg-
ningar eller på annat sätt. Medlingsinstitutet bör ha stor frihet att välja
sina arbetsformer.
Medlingsinstitutet bör dessutom, både inom ramen for sin rapporte-
ringsskyldighet och for vad som allmänt gäller for myndigheter (jämför
verksförordningen [1995:1322]), löpande bedöma sina möjligheter att
agera. Medlingsinstitutets verksamhet bör utvärderas efter tre år.
Regeringens förslag: Medlingsinstitutet skall
- genom överläggningar eller på annat sätt informera sig om kom-
mande eller pågående avtalsförhandlingar,
- vid vite kunna förelägga en part att komma till en överläggning
samt
- ge parterna på arbetsmarknaden råd och upplysningar om för-
handlingar och kollektivavtal.
En part som träffat kollektivavtal skall på begäran och ytterst vid
vite tillställa Medlingsinstitutet en kopia av träffat kollektivavtal om
löner och allmänna anställningsvillkor.
Regeringens bedömning: Medlingsinstitutet bör
- verka för att parterna upprättar tidsplaner for avtalsförhandlingar
som syftar till att nya avtal sluts innan föregående avtalsperiod löper
ut och att tidsplanerna även kan samordnas när så är lämpligt,
- samråda med parterna om de samhällsekonomiska förutsättning-
arna för förhandlingarna samt
- tillvarata och upprätthålla den breda samsyn som finns på arbets-
marknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll
och, när så är lämpligt, verka for giltighetsperioder for kollektivavta-
len som befrämjar en väl fungerande lönebildning och att förhandling-
ar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först
om det förs i tiden parallella förhandlingar.
Prop. 1999/2000:32
44
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stora
delar med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag om tidigt agerande genom
överläggningar har ett brett stöd. LO, SAF, KFO, RR V, AMS, Facket för
service och kommunikation (SEKO), Uppsala universitet, Facken inom
industrin, RSV, RRV, Statskontoret, Kommunförbundet, Arbetsgivarver-
ket, SACO och TCO med flera, Landstingsförbundet och Förliknings-
mannaexpeditionen stöder förslaget. Förslaget avstyrks av Tidningsutgi-
varna och Ledarna.
Utredningens förslag om befogenhet att verka för en samordning av
tidsplaner för kollektivavtalsförhandlingar samt giltighetsperioder för
kollektivavtal stöds av LO, SEKO, Uppsala universitet och AMS. Försla-
get om befogenhet att verka för en samordning av förhandlingar om löner
och allmänna anställningsvillkor stöds av samma remissinstanser samt
RRV. Förslagen om befogenhet att verka för en samordning av tidsplaner
för kollektivavtalsförhandlingar, giltighetsperioder för kollektivavtal
samt samordning av förhandlingar om löner och allmänna anställnings-
villkor avstyrks av SAF, SACO och TCO med flera, Arbetsgivarverket,
Ledarna, BAO, Förlikningsmannaexpeditionen, VI, Tidningsutgivarna,
Facken inom industrin, Arbetslivsinstitutet och RSV. Samordning av tids-
planer för kollektivavtalsförhandlingar samt giltighetsperioder för kol-
lektivavtal avstyrks även av Landstingsförbundet, Sveriges Riksbank,
Lunds universitet, IFAU och Kommunförbundet. Samordning av för-
handlingar om löner och allmänna anställningsvillkor avstyrks även av
Länsstyrelsen i Stockholms län och Kommunförbundet.
Behov av ett tidigt agerande
Regeringen konstaterar att det krävs noggranna överväganden för att av-
göra vilka uppgifter och befogenheter Medlingsinstitutet bör tilldelas.
Utgångspunkten för regeringens ställningstagande är den ansvarsfördel-
ning mellan parterna och staten som diskuteras i avsnitt 4 och 5. Det är
av stor vikt att en statlig myndighet inte ges uppgifter på områden där det
är parternas ansvar att fälla avgöranden och där det inte är sannolikt att
allmänintresset skulle gagnas av ett statligt agerande. Förbättrad öppen-
het och informationsutbyte mellan olika delar av arbetsmarknaden är,
enligt regeringens bedömning, emellertid väsentligt för en bättre funge-
rande lönebildning. Härmed minskar risken för att situationer skall upp-
komma där avtal på olika avtalsområden - som isolerat ter sig rationella
- leder till ohållbara sammantagna utfall med alltför snabba kostnadsök-
ningar.
De resurser staten bör tillhandahålla är i första hand förbättrad infor-
mation och fördjupade analyser vilket ger ökad transparens i lönebild-
ningen och en ”säkrare spelplan”. Genom förbättrad lönestatistik och
fördjupade analyser ges parterna ett bättre beslutsunderlag som tydliggör
konsekvenserna av för snabba lönekostnadsökningar. Därutöver behöver
Prop. 1999/2000:32
45
medlarnas befogenhet att verka för att parterna i större utsträckning be- Prop. 1999/2000:32
aktar helheten förtydligas.
Bland remissinstanserna finns en utbredd uppfattning om att det är av
värde om ett medlingsinstitut kan agera tidigt. SAF menar att ett tidigt
agerande är ägnat att öka kvaliteten i förhandlingarna och minska kon-
fliktrisken. Facken inom industrin konstaterar att det är förenligt med ett
nytt medlingsinstituts roll att på ett tidigt stadium bilda sig en uppfattning
om förutsättningarna inför en stundande avtalsrörelse och föra samtal
med parterna om avtalsrörelsens tänkbara förlopp.
Enligt den nu gällande bestämmelsen i 46 § medbestämmandelagen
skall Förlikningsmannaexpeditionen följa utvecklingen på arbetsmarkna-
den. Om expeditionen har fått kännedom om en arbetstvist, som hotar
eller redan har medfört stridsåtgärd, skall den utse förlikningsman att
medla i tvisten, när medverkan av förlikningsman kan anses ägnad att
främja en lösning av denna. Däremot finns det inte stöd i medbestäm-
mandelagen för att Förlikningsmannaexpeditionen på ett mer aktivt sätt
skulle kunna verka på ett tidigt stadium för att underlätta eller medverka i
avtalsförhandlingarna, exempelvis på det sätt som de opartiska ordföran-
dena inom industrins område gjorde i 1998 års avtalsförhandlingar.
Regeringen menar att det finns goda skäl för att ge Medlingsinstitutet i
uppdrag att agera tidigare och på fler sätt än vad som ligger inom Förlik-
ningsmannaexpeditionens uppgifter. Medlingsinstitutet bör därför som
utredningen föreslagit ges i uppdrag att genom överläggningar eller på
annat sätt informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandling-
ar. Om en part inte kommer till överläggningen bör Medlingsinstitutet
ges rätten att vid vite kalla parten till överläggning. På samma sätt som
tidigare skall även Medlingsinstitutet ge parterna på arbetsmarknaden råd
och upplysningar om förhandlingar och kollektivavtal. Regeringen anser,
som utredningen, att en kollektivavtalspart på begäran skall tillställa
Medlingsinstitutet kopia av träffat kollektivavtal om löner och allmänna
anställningsvillkor. Även en sådan begäran anser regeringen bör kunna
vitessanktioneras. Beslutet om vitesföreläggande bör inte kunna överkla-
gas. Talan om utdömande av vite skall föras av Medlingsinstitutet vid
Arbetsdomstolen. Som Lagrådet anfört, bör Arbetsdomstolen vid utdö-
mandet av vite kunna bedöma även vitets lämplighet (se vidare avsnitt
9.1.3). Det nu nämnda anser regeringen skall regleras i medbestämman-
delagen.
Ett kollektivavtal som inkommit till Medlingsinstitutet på begäran eller
på annat sätt är allmän handling och offentlig. Utredningen har föreslagit
att sekretess skall gälla om uppgiftslämnaren gjort förbehåll om det. Re-
geringen anser dock inte att det finns skäl att sådan sekretess som huvud-
regel skall gälla för uppgifter i kollektivavtal hos Medlingsinstitutet.
Dock bör sekretess gälla för det fall avtalet innehåller uppgift om en parts
affärs- eller driftförhållanden eller uppgift om en annan enskilds person-
liga eller ekonomiska förhållanden och det kan antas att parten eller per-
sonen kan lida skada eller men om uppgiften röjs.
Medlingsinstitutet bör också verka för att parterna upprättar tidsplaner
för avtalsförhandlingar som syftar till att nya avtal sluts innan föregående
avtalsperiod löper ut och att tidsplanerna även kan samordnas när så är
lämpligt, samråda med parterna om de samhällsekonomiska förutsätt-
46
ningama för förhandlingarna samt tillvarata och upprätthålla den breda
samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns
lönenormerande roll och, när så är lämpligt, verka för att giltighetsperio-
der för kollektivavtalen befrämjar en väl fungerande lönebildning och att
förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden av-
slutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar. Medlingsinstitutet
bör också kunna begära att fa kopior av tillgänglig lönestatistik. Dessa
uppgifter avser regeringen att återkomma till i Medlingsinstitutets in-
struktion.
Ett tidigt agerande kan bidra till att skapa realistiska förväntningar om
utfall i kommande avtalsförhandlingar och en samsyn om vilka avtalslös-
ningar som är förenliga med ökade reallöner och de samhällsekonomiska
målen om god ekonomisk tillväxt och ökande sysselsättning. Det kan
också bidra till att parterna fastställer tidsplaner för förhandlingarna som
gagnar ett rimligt utfall. Slutligen kan Medlingsinstitutet genom att tidigt
ta kontakt med parterna inom ett avtalsområde bidra till att lösa besvärli-
ga tvistefrågor, till exempel genom att erbjuda förhandlingsledare, medla-
re eller annan expertmedverkan.
Överläggningar för information om tidsplaner och yrkanden
Medlingsinstitutet skall således ha rätt att på ett tidigt stadium kalla ar-
betsmarknadens parter till överläggningar, bland annat för att informera
sig om tidsplaner och yrkanden inför kommande eller pågående avtals-
förhandlingar. Härigenom stimuleras parterna att komma i gång med sina
förhandlingar i så god tid att nya avtal kan träffas innan de gamla har löpt
ut, vilket diskuteras närmare nedan.
Arbetsgivarverket menar att befogenheten att kalla till sig parterna inte
bör gälla områden med förhandlingsordningsavtal. SACO och TCO med
flera, Landstingsförbundet och Förlikningsmannaexpeditionen anser att
informationsutbytet mellan parterna och medlingsinstitutet bör ske på
frivillig grund. Landstingsförbundet menar att en befogenhet som kan
användas mot parternas vilja inte gagnar förhandlingsprocessen. SACO
och TCO med flera argumenterar för att samtal ändå kommer att föras
där tidig information lämnas om parterna har förtroende för institutets
opartiskhet och kompetens.
Enligt regeringens bedömning är det väsentligt att kallelse till dessa
överläggningar kan avse parter inom alla avtalsområden, även där avtal
om förhandlingsordning gäller. Medlingsinstitutet behöver ha en över-
blick över förhandlingarna på hela arbetsmarknaden för att kunna utföra
sin uppgift med framgång, exempelvis för att kunna göra bedömningar
om det kommande behovet av förhandlingsledare och medlare. Det är
viktigt att det råder en stor öppenhet i informationsutbytet mellan Med-
lingsinstitutet och parterna på arbetsmarknaden. Regeringen vill fram-
hålla att Medlingsinstitutets uppgift i denna del avser ett tidigt agerande.
Överläggningarna syftar till att utbyta information om och tydliggöra
yrkanden och tidsplaner. Ju närmare reella förhandlingar man kommer i
tiden, desto större försiktighet bör Medlingsinstitutet visa när det gäller
befogenheten att kalla till överläggningar. Det bör inte komma i fråga att
utan parternas medgivande kalla till överläggningar samtidigt som av-
Prop. 1999/2000:32
47
talsförhandlingar pågår. Detta är av särskild vikt när det gäller parter som Prop. 1999/2000:32
är bundna av avtal om förhandlingsordning där det har etablerats en egen
ordning för tidsplaner för förhandlingar, tidsramar, regler för tillsättande
av medlare och regler om medlarens befogenheter. Medlingsinstitutet
skall inte använda överläggningar på ett sådant sätt att det uppstår paral-
lella ordningar för överläggningar eller förhandlingar, dvs. dubbla pro-
cesser.
Befogenheten att kalla parterna till överläggningar bör givetvis tilläm-
pas med urskillning. Alla avtalsområden behöver inte täckas och ibland
finns det bättre sätt att informera sig. Det är också viktigt att Medlingsin-
stitutet respekterar parternas bedömning av vad de anser sig kunna in-
formera om på olika stadier inför och i förhandlingar. Parterna avgör
själva vilken information de är beredda att lämna vid överläggningen.
RSV menar att man bör överväga en skyldighet för parterna att under-
rätta Medlingsinstitutet när parterna bedömer att det föreligger en uppen-
bar risk för strandning. Regeringen menar emellertid att en sådan skyl-
dighet inte är nödvändig eftersom befogenheten att kalla parterna till
överläggningar ger Medlingsinstitutet möjlighet att informera sig om för-
handlingsläget. Medlingsinstitutet skall ju genom överläggningar eller på
annat sätt informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandling-
ar.
Tidsplaner som syftar till nya avtal innan föregående avtalsperiods slut
Regeringen anser att Medlingsinstitutet skall verka för att parterna upp-
rättar tidsplaner för avtalsförhandlingar som syftar till att nya avtal sluts
innan föregående avtalsperiod löper ut. Enligt den bedömning som sam-
synsmännen Ingvar Carlsson och Svante Öberg gjorde i sin rapport till
regeringen i mars 1999 finns en bred samsyn bland arbetsmarknadens
parter om att det är bra med ordningar som främjar att nya avtal sluts in-
nan de gamla löpt ut.
Om avtalsförhandlingar effektivt förs på ett sådant sätt att nya avtal
huvudsakligen kan träda i kraft när de gamla löper ut undviks långa peri-
oder av osäkerhet om vilka villkor som skall komma att gälla. Det skall
finnas tid för noggrann analys och genomgång av faktaunderlag och par-
ternas ståndpunkter. En viktig del av förhandlingen sker på detta sätt un-
der fredsplikt. Därmed minskar risken för onödiga stridsåtgärder. Rege-
ringen menar därför att den föreslagna uppgiften för Medlingsinstitutet
kommer att påverka lönebildningen i positiv riktning.
Genom sin befogenhet att agera tidigt och kalla parterna till överlägg-
ningar har Medlingsinstitutet en möjlighet att bidra till att få igång för-
handlingarna på ett tidigt skede genom att fråga efter tidsplaner och par-
ternas yrkanden. Det kan i vissa fall vara svårt för parterna att på egen
hand skapa tillräckligt tryck i förhandlingarna, när det är lång tid kvar till
dess att det går att sätta kraft bakom yrkandena genom att varsla om
stridsåtgärder. Genom att tidsplaner och yrkanden läggs på bordet mins-
kar osäkerheten i förhandlingarna avseende exempelvis hur olika sektorer
kommer att agera, vilket också underlättar för parterna att komma fram
till avtal. På områden som saknar förhandlingsordningsavtal med regler
om tidsplaner kan Medlingsinstitutet på detta sätt komma att få en lik-
48
nande funktion som Industriavtalets opartiske ordförande som träder in
på ett tidigt stadium och aktivt verkar för en fredlig uppgörelse. Om det
på ett avtalsområde finns förhandlingsordningsavtal om tidsplaner, skall
Medlingsinstitutet inte söka påverka dessa tidsplaner.
Enligt Industriavtalets regler skall förhandlingarna inledas tre månader
innan de tidigare avtalen löper ut genom att parterna framställer sina
krav. En månad innan avtalen löper ut skall parterna biträdas av en opar-
tisk ordförande, som på eget initiativ skall inträda i förhandlingarna och
efter egen bedömning inom förhandlingsavtalets ram vidta de åtgärder
som behövs för att slutföra förhandlingarna i rätt tid. Facken inom indust-
rin skriver i sitt remissvar att en grundläggande tanke när Industrins för-
handlingsavtal utformades var att parternas förhandlingsarbete skulle
komma igång med bra kvalitet. Av Facken inom industrins egen utvärde-
ring av 1998 års avtalsrörelse framgår, skriver man, att den tidsplan som
parterna hade att hålla sig till var av stort värde.
Samråd med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna
Medlingsinstitutet skall inte ha i uppdrag att verka för en samordning av
avtalens materiella innehåll. Däremot bör institutet ha till uppgift att sam-
råda med parterna i syfte att skapa samsyn om de samhällsekonomiska
förutsättningarna för förhandlingarna. I uppgiften bör också ingå att föra
diskussioner med partema om de samhällsekonomiska konsekvenserna
av olika tänkbara avtalsutfall. Härigenom skapas förutsättningar för ett
bättre samspel mellan olika avtalsområden.
Genom att agera tidigt kan Medlingsinstitutet påverka de beslutsun-
derlag som kommer att ligga till grund för partemas yrkanden i komman-
de förhandlingar. Förväntningar om den samhällsekonomiska utveckling-
en spelar en väsentlig roll när partema fastställer sina yrkanden. Rege-
ringen menar därför att en samsyn i dessa frågor underlättar förhandling-
arna och skapar förutsättningar för överenskommelser som är förenliga
med fortsatt god ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling.
Ett underlag för institutets diskussioner med partema är de rapporter
om löneutveckling m.m. och samhällsekonomi som regeringen anser bör
publiceras årligen, vilket utvecklas i avsnitt 8.5. Här kan exempelvis ingå
känslighetsberäkningar av konsekvenserna för sysselsättningen vid olika
antaganden om arbetskraftskostnadsutvecklingen.
I uppgifter som berör normbildning bör de tre expertråd involveras
som regeringen har för avsikt att ge institutet i uppgift att inrätta. Expert-
rådet för lönestatistik bör ha till uppgift att bedöma utfallet av föregående
avtalsrörelse och löneutvecklingen på arbetsmarknaden som helhet. Hit
kan exempelvis höra avtalens utfall, förändrade lönestrukturer, chefslöne-
sättning, jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsffågor. Expertrå-
det för samhällsekonomi bör ha till uppgift att diskutera de samhällseko-
nomiska rapporterna. Härvid bör lönebildningsproblem kopplat till re-
kryteringsproblem, kompetensbrister, höga övertidsuttag och andra teck-
en på flaskhalsar och överhettning uppmärksammas. Expertrådet för av-
talsförhandlingar bör ha till uppgift att utvärdera föregående avtalsrörelse
och diskutera vilka slutsatser, som bör dras för de kommande förhand-
lingarna mot bakgrund av bedömningar av utvecklingen av samhällseko-
Prop. 1999/2000:32
49
nomin, utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige och omvärlden och
annat, som kan vara av betydelse för förhandlingarna.
SACO och TCO med flera har i sitt gemensamma remissvar framfört att
det inte bör vara en uppgift för Medlingsinstitutet att samråda med par-
terna om de samhällsekonomiska förutsättningarna för förhandlingarna.
Om parterna har förtroende för institutets opartiskhet och kompetens me-
nar man att sådana samtal ändå kommer att föras. Som framgår av reso-
nemanget ovan ser dock regeringen ett stort värde i att Medlingsinstitutet
har denna uppgift. Parternas uppfattning att det är av värde om en samsyn
kan nås om de samhällsekonomiska förutsättningarna har också bekräf-
tats genom den så kallade Europanormen som utarbetades på parternas
initiativ. Europanormen formulerades som att arbetskostnaderna per
timme, i genomsnitt för samtliga löntagare i Sverige, inklusive uppkom-
men löneglidning i alla former, på medellång sikt får öka i samma takt
som de västeuropeiska arbetskraftskostnaderna per timme.
Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet, utöver uppgiften att samrå-
da om de samhällsekonomiska förutsättningarna, också bör ha i uppgift
att när det är lämpligt verka för en samordning av avtalens materiella
innehåll vad gäller löner och allmänna anställningsvillkor. Uppgiften
skulle syfta till att uppnå en lönebildning i balans med de samhällseko-
nomiska förutsättningarna. Utredningen anser att övervägande skäl talar
för en högre grad av samordning av avtalsinnehållet i förhandlingar om
löner och allmänna avtalsvillkor och att Medlingsinstitutet bör ha i upp-
gift att verka för en sådan samordning. Detta är emellertid - som utred-
ningen själv konstaterar - ingen självklar slutsats.
Utredningen hänvisar till en samhällsekonomisk studie av Calmfors
och Driffill som tyder på att det är en fördel att antingen gå mot mer
samordnade avtalsförhandlingar eller mot mer lokal lönebildning. Före-
tagsvisa avtal respektive samordnade centrala avtal ger enligt studien det
bästa resultatet i bemärkelsen att låg arbetslöshet har kunnat kombineras
med låg inflation. Motsatt gäller att okoordinerade branschvisa förhand-
lingar tenderar att ge högre arbetslöshet. Senare skattningar har inte visat
stabila resultat men utredningen menar att det i samordnade förhandling-
ar finns bättre förutsättningar att utforma avtalen så, att de tar hänsyn till
sysselsättningen på arbetsmarknaden i stort. Utredningen hänvisar också
till goda resultat av samordnade förhandlingar i Finland och Irland, där
system med nationella inkomstpolitiska uppgörelser tillämpas, samt i
Danmark och Norge, där samordning sker genom medlingen.
I sin samlade bedömning skriver utredningen att det finns både teore-
tiska argument och erfarenheter från andra länder, som talar för att en
högre grad av samordning kan ge ett bättre resultat än okoordinerade
branschvisa löneförhandlingar. Alternativet att övergå till en lokal löne-
bildning, skriver utredningen, skulle troligen också ge ett bättre resultat,
men torde inte vara möjligt att genomföra på grund av den höga organi -
sationsgraden och den internationellt sett starka inriktningen på relativt
små inkomstskillnader i det svenska samhället.
Ett stort antal remissinstanser avvisar utredningens förslag i denna del.
Arbetslivsinstitutet skriver att det bakomliggande antagandet för en sam-
ordning tycks vara att mer centraliserade avtalsförhandlingar skapar för-
utsättning för en lugnare löneutveckling. Några definitiva bevis för detta
Prop. 1999/2000:32
50
föreligger inte enligt Arbetslivsinstitutet, som menar att olikheterna mel-
lan olika länder är så stora att det är mycket vanskligt att dra några slut-
satser av komparativ prägel. Arbetslivsinstitutet skriver vidare det är osä-
kert vilka reaktioner från partemas sida som starka påtryckningar för att
öka samordningen kommer att mötas av. Av historiska skäl är det, enligt
Arbetslivsinstitutet, inte omöjligt att sådana påtryckningar kommer att
motverka sitt syfte.
SAF avstyrker förslaget med motivet att det riskerar att leda till statlig
inkomstpolitik. Det är en brist, skriver SAF, att utredningens förslag inte
beaktar lönebildningen på den lokala nivån eftersom en betydande del av
lönebildningen sker lokalt. Ledarna för ett likartat resonemang. SACO
och TCO med flera menar att det är fel att söka befästa en centralt styrd
normbildning eftersom det leder till minskad flexibilitet och ökad kon-
frontation mellan normer och marknadsmässigt initierade löneökningar.
Facken inom industrin stöder enligt sitt yttrande en utveckling där
samordningen av kommande avtalsrörelser ökar, antingen genom att
partema kommer överens om formerna för förhandlingarna, eller genom
att de processregler som utredningen föreslår kan komma att gälla för
övriga parter på arbetsmarknaden. Enligt Facken inom industrin är det
däremot principiellt felaktigt att detta, såsom utredningen anger, exem-
pelvis kan ske genom ett förfarande där Medlingsinstitutet kan ge en
medlare en instruktion, som binder medlaren till att lägga ett avtalsför-
slag med en viss inriktning.
Arbetsgivarverket menar att varje sektor måste kunna ha löne- och an-
ställningsvillkor som passar de egna behoven och att systemen lätt skall
kunna anpassas till förändringar i den egna sektorns verksamhet. Det
finns enligt Arbetsgivarverket risk för att detta försvåras om Medlingsin-
stitutet far den diskuterade befogenheten och att en samordning skulle
leda till sämre lösningar.
Regeringen gör bedömningen att ett uppdrag till Medlingsinstitutet att
verka för samordning av avtalens materiella innehåll inte är förenligt med
de principer om ansvarsfördelning mellan parterna och staten som disku-
teras i avsnitt 4 och 5. För utvecklingen av relativlöner för olika grupper
har arbetsmarknadens parter det fulla ansvaret. Utvecklingen avseende
större eller mindre grad av likhet i avtalsinnehållet mellan olika av-
talsområden är inte en fråga riksdagen och regeringen har att ta ställning
till. Det legitima intresse staten har är att verka för att de samlade arbets-
kraftskostnaderna utvecklas på ett sådant sätt som är förenligt med en god
ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling. Genom att tillhanda-
hålla statistik och analyser kan staten genom att skapa ökad öppenhet
underlätta ett bättre samspel mellan olika avtalsområden.
Samsyn om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll
Medlingsinstitutet bör enligt regeringen ha i uppgift att tillvarata och
upprätthålla den breda samsyn som finns på arbetsmarknaden om den
konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll och ha möjlighet att, när
så är lämpligt, verka för giltighetsperioder för kollektivavtalen som be-
främjar en väl fungerande lönebildning och att förhandlingar inom inter-
Prop. 1999/2000:32
51
nationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i Prop. 1999/2000:32
tiden parallella förhandlingar.
Enligt den bedömning som Ingvar Carlsson och Svante Öberg gjorde i
sin rapport till regeringen i mars 1999 finns en bred samsyn bland ar-
betsmarknadens parter om att det är bra om förhandlingar inom interna-
tionellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i tiden
parallella förhandlingar. Den konkurrensutsatta sektorn har små möjlig-
heter att övervältra sina produktionskostnader på andra aktörer, vilket
diskuteras närmare i avsnitt 4 och 5. Konkurrensen på världsmarknaden
är ofta hård och priserna till stor del givna. Möjligheterna till en väl fun-
gerande lönebildning över hela arbetsmarknaden är därför störst om ex-
portberoende verksamheter tecknar nya avtal före andra avtalsområden.
Flera remissinstanser anser att en tidsmässig samordning försämrar
möjligheterna att hitta lösningar på branschspecifika problem och att ta
hänsyn till branschers olika bärkraft. Landstingsförbundet menar att för-
bundets förhandlingar med Vårdförbundet 1995 antagligen inte hade
kunnat lösas om en tidsmässig samordning med övriga varit nödvändig.
Kommunförbundet framhåller att avtalsförhandlingar inte bara handlar
om löner utan att en överenskommelse kan innebära att parterna löser
flera frågor. Ibland är kopplingen till löneavtalet den enda möjligheten att
komma fram till en överenskommelse, menar Kommunförbundet, som
anser att sådana överenskommelser mycket väl kan motivera en avvikan-
de avtalsperiod i förhållande till andra avtalsområden. BAO för ett lik-
nande resonemang.
Tidningsutgivarna menar att en samordning av tidsplaner som har till
syfte att underlätta för parterna att komma överens om avtal som är för-
enliga med de samhällsekonomiska målsättningarna inte tar hänsyn till de
avsevärt olika branschförutsättningar som kan finnas. Resultatet av en
sådan samordning kan enligt Tidningsutgivarna bli att vissa branscher far
högre avtal än de egentligen kan bära.
Lunds universitet anser att en risk med samordning är att felaktiga be-
dömningar far stora konsekvenser genom att alla gör samma misstag.
Riksbanken för fram liknande argument. IFA U menar att avtalsperioder-
nas längd kan vara svåra, och knappast önskvärda, att samordna på en
heterogen arbetsmarknad eftersom det riskerar att skapa onödiga flask-
halsproblem i en situation där relativlöner mellan yrken och sektorer kan
behöva förändras.
Regeringen anser att en utifrån påtvingad samordning av avtalsperio-
derna inte är önskvärd. Däremot kan det vara av stort värde att Med-
lingsinstitutet för diskussioner med parterna om hur de olika kollektiv-
avtalens giltighetstider och slutdatum bör utformas. Det kan i vissa lägen
vara en fördel att mer komplicerade förhandlingar slutförs först när fler-
talet övriga avtalsområden redan är klara. Vidare konstaterar regeringen
att frågan om vilket materiellt innehåll parterna kan enas om i hög grad
påverkas av vilken tidsrymd avtalet avser. Genomgripande arbetsorgani-
satoriska förändringar inom ett avtalsområde kan kräva en längre avtal-
speriod än vad som är vanligt förekommande på arbetsmarknaden. Sam-
rådet i denna del syftar därför inte till att alla förhandlingar skall föras
parallellt, eller att alla avtalsperioder bör vara lika långa och löpa ut på
samma datum. Syftet är i stället att genom ökad öppenhet och bättre sam-
52
spel mellan olika avtalsområden bidra till att de olika intressemotsätt-
ningar som finns på arbetsmarknaden kan lösas på ett så smidigt och för
den samhällsekonomiska utvecklingen fördelaktigt sätt som möjligt.
Det är inte heller här meningen att skapa parallella ordningar för över-
läggningar eller förhandlingar för de parter som har avtal om förhand-
lingsordning.
Även om det råder samsyn om den konkurrensutsatta sektorns löne-
normerande roll måste Medlingsinstitutet i sin verksamhet beakta andra
sektorers behov av att uppnå balanserade lönestrukturer exempelvis i
syfte att motverka rekryteringsproblem och lönediskriminering.
Prop. 1999/2000:32
Regeringens bedömning: Den direkta medlingsverksamheten bör
även i framtiden huvudsakligen bedrivas av externa medlare.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag bör Medlingsinsti-
tutet ha tre medlare anställda, varav en också är Medlingsinstitutets chef.
Remissinstanserna: LO, Svenska Kommunalarbetareförbundet
(SKAF), Arbetsgivarverket, Tidningsutgivarna och Svenska Träindustri-
arbetarförbundet stöder eller har inget att invända mot förslaget om an-
ställda medlare vid Medlingsinstitutet. Förslaget avvisas av SACO och
TCO med flera, Förlikningsmannaexpeditionen, Arbetslivsinstitutet,
Forskningsrådsnämnden och KFO.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen menar att dess för-
slag till uppgifter och befogenheter för Medlingsinstitutet förutsätter an-
ställda medlare. Medlarnas arbetssätt förändras enligt utredningens för-
slag vilket skulle innebära att de måste kunna verka lång tid innan avtalen
löper ut och i ett tidigt skede av förhandlingarna. De ökade befogenheter
för medlarna som utredningen föreslår förutsätter också enligt utredning-
en en organisatorisk stabilitet, som inte har varit nödvändig tidigare. Ut-
redningen framhåller vidare att det är vanligt med anställda medlare i
andra länder med statliga medlingsinstitut som Norge och Finland. Ett
alternativ är enligt utredningens mening emellertid att endast en medlare
anställs inledningsvis eftersom behovet av statliga medlare är svårbe-
dömt.
Utredningen lyfter fram en rad osäkerhetsfaktorer avseende behovet av
statliga medlare. En fråga gäller om större delar av arbetsmarknaden
kommer att omfattas av avtal om egna ordningar för konfliktlösning och
om dessa kommer att göra att parterna inte behöver anlita medlare från
Medlingsinstitutet. En annan fråga är i hur stor utsträckning parterna
kommer att vilja att Medlingsinstitutet erbjuder förhandlingsledare. Det
är vidare oklart om antalet svårlösta intressetvister på arbetsmarknaden
kommer att öka eller minska samt hur många medlare som kommer att
behövas om flera medlingar pågår parallellt. Ytterligare en fråga är om,
och i så fall i vilken takt och utsträckning, lönebildningen blir mer lokal,
vilket skulle kunna komma att kräva större insatser ifrån Medlingsinsti-
tutet.
53
Förslaget om anställda medlare kritiseras av flera remissinstanser. Som
skäl for att avvisa förslaget framförs bland annat medlingens karaktär av
förtroendeuppdrag och den stora variationen över tiden i behovet av
medlarinsatser. Flexibiliteten som finns i dagens system skulle enligt des-
sa remissinstanser inte heller vara möjlig att åstadkomma i det system
utredningen föreslår. Även flera av de remissinstanser som stöder försla-
get om anställda medlare menar att möjligheterna att anlita externa med-
lare bör utökas i förhållande till utredningens förslag.
SACO och TCO med flera anser att medlare, liksom hittills, bör väljas
ur en krets av personer som parterna har stort förtroende för. Medlings-
funktionens roll inom Medlingsinstitutet bör, skriver man vidare, begrän-
sas till att intressera lämpliga personer för medlaruppgiften och svara för
utbildning av och information till medlare. Arbetslivsinstitutet framhåller
att det råder stor konsensus bland arbetsmarknadens parter om att olika
medlare skall kunna användas vid olika tillfällen.
Förlikningsmannaexpeditionen menar att nuvarande system med sin
stora flexibilitet gör det möjligt att rekrytera de för medlingsuppgifter vid
varje tillfälle bäst lämpade personerna med avseende på kunskaper, erfa-
renheter och personliga egenskaper. En grundförutsättning för att kunna
utföra uppdraget är enligt Förlikningsmannaexpeditionen att medlaren
har parternas förtroende. När en medlare skall förordnas inhämtas därför
regelmässigt parternas synpunkter. Denna möjlighet för parterna att på-
verka valet av medlare har alltid ansetts grundläggande i det svenska
medlingsförfarandet skriver expeditionen. Det är därför enligt expeditio-
nen av stort värde att ha stor frihet i valet av medlare och inte vara bun-
den vid ett fatal. Erfarenheterna av den nuvarande ordningen, som grun-
dar sig på en 90-årig tidsperiod, är enligt Förlikningsmannaexpeditionen
mycket goda och utredningen har enligt expeditionen inte redovisat några
skäl till varför den skulle frångås. Förlikningsmannaexpeditionen menar
också att de nuvarande fasta förlikningsmännens verksamhet inte utretts
tillräckligt och att det därför inte finns grund för att avveckla systemet.
Vid en samlad bedömning av utredningens argument och de synpunk-
ter som framförts av remissinstanserna finner regeringen att det inte finns
skäl att införa ett system där medlingsverksamheten i huvudsak skall be-
drivas av medlare som är anställda vid Medlingsinstitutet. Det främsta
skälet för regeringens bedömning är medlarfunktionens karaktär av för-
troendeuppdrag. För en framgångsrik medling är det av stor vikt att
medlaren har båda parters förtroende. En viktig grund för förtroende är
att partema vet att medlaren är fristående och inte agerar på någon annans
uppdrag. Det är troligt att ett litet antal anställda medlare genom ett
välavvägt agerande faktiskt skulle kunna bygga upp ett sådant förtroende
på stora delar av arbetsmarknaden. De nackdelar som skulle uppkomma
om detta misslyckas är emellertid omfattande. Regeringen ser därför be-
tydande fördelar med ett system där ett större antal medlare finns att till-
gå. Ingenting hindrar emellertid att parter som så önskar anlitar en person
som är anställd vid Medlingsinstitutet för medlingsuppdrag.
De mer kontinuerliga arbetsuppgifterna för medlarna som utredningen
beskriver kan enligt regeringens bedömning med fördel utföras av Med-
lingsinstitutets personal. Kontakterna mellan medlarna och Medlingsin-
Prop. 1999/2000:32
54
stitutet bör vara regelbundna och medlarna kan väntas ha stor nytta av det
underlag Medlingsinstitutet kan tillhandahålla.
Enligt regeringens bedömning bör Medlingsinstitutet knyta till sig en
grupp externa medlare som består av ett tillräckligt stort antal personer
för att parterna skall ha möjlighet att välja mellan olika medlare även
under en anhopning av parallella konflikter på arbetsmarknaden.
Det är Medlingsinstitutets ansvar att det finns en sådan grupp personer
som är förberedda av institutet för att med kort varsel kunna åta sig ett
medlingsuppdrag samt att återväxten av nya medlare säkras. Detta fordrar
att institutet regelbundet har konferenser och utbildning för personer som
är aktuella för medlingsuppdrag. Särskilt bör tid avsättas för att vidareut-
veckla konfliktlösningsmetoder, utbyta erfarenheter med andra personer
som har medlingsuppdrag och med medlare i andra länder samt att ge-
nomföra övningar och förhandlingsspel.
Den praxis Förlikningsmannaexpeditionen tillämpat sedan flera år där
två medlare förordnas i flertalet tvister torde vara värd att arbeta vidare
med. Metoden syftar till att introducera nya medlare för parterna samti-
digt som det ger mindre erfarna medlare en möjlighet att pröva uppgiften
som medlare.
Vidare förutsätts att institutet för diskussioner med medlarna om ut-
vecklingen på arbetsmarknaden och redovisar institutets bedömningar
inför kommande avtalsförhandlingar samt att medlarna deltar i utvärde-
ringar av genomförda avtalsrörelser.
Systemet med så kallade fasta förlikningsmän vid lokala konflikter bör
enligt regeringens uppfattning bibehållas. I dag finns det sex fasta förlik-
ningsmän som i form av bisyssla medlar i lokala ärenden. Medlingsinsti-
tutet bör emellertid utvärdera systemet och föreslå sådana eventuella för-
ändringar som är till gagn för lösandet av lokala konflikter.
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: Medlingsinstitutet blir statistikansvarig myn-
dighet för den officiella lönestatistiken från den 1 januari 2001.
Regeringens bedömning: Samrådsförfarandet med andra statisti-
kanvändare bör fördjupas.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: LO, Handelsanställdas förbund, Kommunalar-
betareförbundet, KFO, Facken inom industrin, RRV, RSV, BAO och
Kommunförbundet stöder förslaget. Några anger vissa förutsättningar för
sitt stöd.
Förslaget avvisas av Förlikningsmannaexpeditionen, Arbetsgivaralli-
ansen, SAF, VI, SACO och TCO med flera, SCB, Socialvetenskapliga
forskningsrådet, IFAU, Näringslivets Nämnd för Regelgranskning (NNR),
55
Tidningsutgivarna, Uppsala universitet och Arbetsgivarverket. Arbetsgi-
varverket menar att Konjunkturinstitutet i stället bör ha statistikansvaret.
Principer för statistikansvaret
Remissopinionen är delad i frågan om var statistikansvaret för lönestatis-
tiken bör ligga. Bland de remissinstanser som förordar Medlingsinstitutet
som statistikansvarig myndighet finns LO och RSV som menar att försla-
gen ligger väl i linje med den mer aktiva och normbildande roll som
Medlingsinstitutet ges enligt utredningens förslag. Flera remissinstanser,
även sådana som anser att SCB bör kvarstå som statistikansvarig myn-
dighet, menar att användarnas inflytande över statistiken behöver förstär-
kas. Exempelvis skriver SACO och TCO med flera i sitt gemensamma
remissvar att olika intressenters inflytande över statistiken bör förstärkas
genom en tydligare beställar- och utförarrelation.
Skälen som anges av de remissinstanser som avvisar förslaget varierar.
SAF anser att en statlig myndighet inte samtidigt skall svara för en allmän
medlingsfunktion och vara statistikansvarig eftersom en sammanbland-
ning av rollerna kan leda till en centralism och likformighet som försvå-
rar och skadar lönebildningsprocessen. Andra menar att det faktum att
statistiken har en bred användarkrets talar för SCB som statistikansvarig
myndighet.
SCB hävdar att Medlingsinstitutets intresse gäller statistik som under-
lag för förhandlingar och att Medlingsinstitutet därför inte har något en-
tydigt stort intresse för lönestatistik. Institutets behov av den officiella
lönestatistiken kommer enligt SCB:s bedömning huvudsakligen att vara
av mer övergripande art såsom underlag för samhällsekonomiska analy-
ser. Med den inriktning som institutet föreslås fa menar SCB att stora
delar av den löne- och sysselsättningsstatistik som produceras vid SCB
kommer att ligga utanför institutets intresseområde. Det finns vidare en-
ligt SCB:s uppfattning starka motiv för en produktionsmässig samord-
ning av hela lönestatistiken. Det omfattande arbetet gentemot Eurostat
ställer enligt SCB mycket höga krav på samordning både inom och utom
SCB. En flyttning av statistikansvaret till det nya Medlingsinstitutet
skulle enligt SCB också skapa problem med den samordning av den eko-
nomiska statistiken som görs inom SCB. SCB menar vidare att man re-
dan i dag har ett gott samarbete med arbetsmarknadens parter avseende
lönestatistikens utformning och i den löpande statistikproduktionen.
Vissa remissinstanser har framfört farhågor om att Medlingsinstitutet
inte skulle vara ett tillräckligt obundet organ för att kunna verka för en
neutral lönestatistik. Farhågor finns både för att Medlingsinstitutet i syfte
att upprätthålla en god relation med parterna skulle komma att vilja redo-
visa en mer dämpad löneutveckling än vad som är fallet och att Med-
lingsinstitutet i form av ett slags ”lönepolis” skulle vilja överdriva lö-
neutvecklingen i samhället. Regeringen konstaterar att båda dessa upp-
fattningar baseras på missuppfattningar om Medlingsinstitutets roll.
Det är väsentligt att påpeka att Medlingsinstitutet med sin analysfunk-
tion inte är parternas organ utan en myndighet som bland annat har att
Prop. 1999/2000:32
56
bevaka statens övergripande samhällsekonomiska ansvar på lönebild-
ningsområdet. Medlingsinstitutet har alltså inte något intresse av att sta-
tistiken förvanskas i enlighet med ett resonemang om att parterna i ohelig
allians skulle vilja redovisa en långsammare löneutveckling än vad som
är fallet. Inte heller finns incitament för Medlingsinstitutet att överdriva
löneutvecklingen. För att Medlingsinstitutet med någon framgång skall
kunna referera till statistiken i sina diskussioner med parterna krävs att
den är så välunderbyggd att parterna inte kan negligera den med argu-
mentet att den inte ger en rättvisande bild. I stället har Medlingsinstitutet
intresse av att den lönestatistik som produceras är så rättvisande och av så
god kvalitet som möjligt.
Regeringen konstaterar också att Medlingsinstitutets intresse för den
officiella lönestatistiken inte påverkas av huruvida parterna själva i sina
förhandlingar använder sig av den som underlag. Viljan att överhuvudta-
get referera till lönestatistik i förhandlingar varierar påtagligt mellan oli-
ka organisationer på arbetsmarknaden medan Medlingsinstitutets intresse
har sin grund i uppgiften att bevaka att samhällsintresset tillvaratas i lö-
nebildningen.
Enligt regeringens bedömning skulle det inte inverka negativt på för-
troendet för den officiella lönestatistiken om Medlingsinstitutet görs till
statistikansvarig myndighet. Tvärtom kommer den sakkunskap och goda
beställarkompetens som Medlingsinstitutets anställda representerar att,
enligt regeringens bedömning, resultera i ett stärkt förtroende för statisti-
ken. En kritik som ofta framförts mot den officiella lönestatistiken är
nämligen att SCB saknar tillräcklig kunskap för att kunna tolka statisti-
ken tillräckligt väl.
Ett skäl till att SCB i dag är statistikansvarig myndighet är att det hit-
tills inte gått att peka ut en entydig huvudanvändare av statistiken. Riks-
dagen har tidigare fastlagt principer för ansvaret och finansieringen av
den statliga statistiken. Enligt principerna skall SCB ansvara för officiell
statistik som griper över flera sektorer, som saknar en entydig huvudan-
vändare eller där det påtagligt gagnar förtroendet för statistiken. Enligt
regeringens mening uppfylls inte dessa kriterier för lönestatistiken när
Medlingsinstitutet inrättats.
Inrättandet av Medlingsinstitutet innebär att ett samlat ansvar för att
följa och analysera svensk lönebildning kommer att finnas vid en och
samma myndighet. Analysarbetet kommer att bedrivas utifrån olika per-
spektiv där en viktig del är att tolka den uppmätta löneutvecklingen.
Medlingsinstitutet skall också publicera månadsvisa och årsvisa rapporter
om lönebildning och löneutveckling. Den funktion Medlingsinstitutet
föreslås fa motsvaras inte av verksamheten vid någon i dag existerande
statlig myndighet. Medlingsinstitutet framstår därmed som en huvudan-
vändare av lönestatistiken. Regeringen anser därför att statistikansvaret
bör föras över från Statistiska centralbyrån, som i dag har detta ansvar,
till Medlingsinstitutet.
De anställda vid Medlingsinstitutet kommer med sin kompetens inom
bland annat områdena samhällsekonomi, lönebildning, lönestatistik, av-
talsförhandlingar och avtalstolkning att ha en mycket god kunskap om
vad som krävs för utformningen av en användbar lönestatistik. Därför
kommer Medlingsinstitutet att besitta en god beställarkompetens.
Prop. 1999/2000:32
57
Medlingsinstitutets statistikansvar bör avse både den månadsvisa lö-
nestatistiken, ibland benämnd konjunkturstatistiken, och den årsvisa lö-
nestatistiken, ibland benämnd strukturstatistiken. Statistikansvaret bör
inte omfatta den kvartalsvisa sysselsättningsstatistiken som numera är
separerad från lönestatistiken. Vidare bör statistikansvaret inte heller
omfatta Arbetskraftsundersökningama (AKU) och annan statistik som
inte produktionstekniskt är kopplad till den månadsvisa lönestatistiken.
Överföringen av ansvaret bör enligt regeringens mening ske så snart
som är möjligt med beaktande av att Medlingsinstitutet inrättas den 1 juni
2000. Det är väsentlig att Medlingsinstitutet ges tid att hinna bygga upp
en tillräcklig kompetens inom myndigheten dessförinnan. Enligt rege-
ringens bedömning framstår den 1 januari 2001 som en lämplig tidpunkt
för överföringen av statistikansvaret.
Regeringen instämmer vidare i remissynpunkten från SACO och TCO
med flera att det är av värde om beställarrollen och utförarrollen skiljs åt
för framtagandet av lönestatistiken. Detta skulle stärka såväl kvalitetskra-
ven som kostnadsmedvetandet och effektivitetskraven i statistikproduk-
tionen. Det är därmed väsentligt att Medlingsinstitutet i sin beställarroll
beaktar de produktionstekniska vinster och kostnadsmässiga besparingar
som kan åstadkommas om lönestatistikproduktionen samordnas med an-
gränsande statistik. Enligt den bedömning utredningen gjorde kommer
huvuddelen av den officiella lönestatistiken att produceras av Statistiska
centralbyrån även om statistikansvaret tas över av Medlingsinstitutet.
Fördjupat samrådsförfarande
Samtidigt som Medlingsinstitutet kan utpekas som en huvudanvändare av
lönestatistik är det av högsta vikt att andra användares statistikbehov till-
godoses samt att samrådet med dessa sker regelbundet och i fasta former.
De väsentligaste övriga användningsområdena for den officiella lönesta-
tistiken är konjunkturbedömning, samhällsvetenskaplig forskning, jäm-
ställdhetsarbete och allmäninformation. Vidare används den av arbetsgi-
vare som underlag för lönesättning. Ytterligare användningsområden är,
som SCB lyfter fram i sitt remissvar, underlag i annan statistikproduktion
som nationalräkenskaperna samt internationell rapportering till Eurostat,
ILO och OECD.
En allmänt förekommande fråga som tas upp av remissinstanserna är
behovet av större inflytande över statistikens utformning. BAO, Facken
inom industrin, Kommunförbundet, Uppsala universitet och IF AU fram-
för sådan synpunkter. Regeringen avser att ge Medlingsinstitutet i uppgift
att inrätta ett expertråd för lönestatistik som bland annat skall fungera
som ett organ for att tillvarata andra intressenters behov i utformningen
av lönestatistiken. Det kan ske genom att olika intressenter kan påverka
uppläggningen på ett tidigt stadium och får möjlighet att gemensamt tol-
ka utfall, ingångna avtals effekter m.m. Rådet bör alltid sammankallas
som förberedelse till beslut som påverkar statistikproduktionen.
I rådet bör enligt regeringen företrädare för arbetsmarknadens parter
ingå. Enligt utredningens förslag bör därutöver Konjunkturinstitutet och
SCB adjungeras till rådet. Regeringen instämmer i utredningens bedöm-
ning men menar att även representanter for den samhällsvetenskapliga
Prop. 1999/2000:32
58
forskningen bör adjungeras till rådet samt att Medlingsinstitutet också
regelbundet bör samråda med andra intressenter som Jämställdhetsom-
budsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Konjunkturinstitutet och andra organ på konjunkturbedömningens om-
råde är starkt beroende av främst den månadsvisa lönestatistiken. Kon-
junkturinstitutet måste därför genom ett välutvecklat samrådsförfarande
tillförsäkras ett stort inflytande på statistikproduktionen i för konjunktur-
bedömningen relevanta avseenden.
Det är vidare väsentligt att samråd sker med SCB i frågor som gäller
behov av allmäninformativ statistik, inbegripet statistik som belyser jäm-
ställdhetsffågor, samt när det gäller krav från Eurostat och andra interna-
tionella organ. Särskilt väsentligt är att samordningen med den ekono-
miska statistiken och de krav som följer av att även lönestatistiken och
dess bakomliggande register bör utgöra en integrerad del av statistiksys-
temet beaktas väl.
IF AU framför i sitt remissvar farhågor om att ett byte av huvudman
riskerar att medföra brott i de statistiska tidsserierna vilket försvårar
forskningens arbete. Regeringen menar att sådana frågor bör hanteras i
det fördjupade samrådet. Det faktum att Medlingsinstitutet blir en hu-
vudanvändare av lönestatistik far enligt regeringen inte innebära att andra
användares intressen åsidosätts. Den utformning av samrådsförfarandet
som regeringen föreslår syftar till att på ett bättre sätt än i dag tillgodose
statistikanvändamas synpunkter. Skulle det som vissa remissinstanser
befarar ändå uppstå en situation där viktiga användares intressen åsido-
sätts är regeringen beredd att ompröva förslaget om förläggningen av
ansvaret för den officiella lönestatistiken. Regeringen har därför för av-
sikt att låta utvärdera konsekvenserna av förändringen när det nya syste-
met verkat en tid. Vidare avser regeringen att uppdra åt Medlingsinstitu-
tet att redovisa hur man avser att säkerställa att kraven på den officiella
statistiken tillgodoses.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Statistiska central-
byrån i uppdrag att under år 2000 vidta åtgärder som kommer att för-
bättra lönestatistiken. Den månadsvisa statistiken bör förbättras genom
en utförligare redovisning av retroaktiva löneutbetalningar. Den årsvi-
sa lönestatistiken bör utvidgas genom att statistik redovisas för ett 50-
tal branscher, med fördelning på kön och på arbetare och tjänstemän.
Statistiken bör vidare redovisas snabbare än i dag varför produktionen
bör effektiviseras.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med re-
geringens. Därutöver föreslår utredningen vissa förbättringar som SCB
redan genomfört eller för närvarande genomför avseende månadsvis sta-
tistik även för staten samt full täckning av kommun- och landstingssekto-
rerna.
Remissinstanserna: Arbetstagarorganisationerna är allmänt positiva
till förslagen om en förbättrad lönestatistik medan flera arbetsgivarorga-
Prop. 1999/2000:32
59
nisationer är kritiska. En majoritet av övriga remissinstanser förespråkar Prop. 1999/2000:32
en förbättrad lönestatistik.
Månadsvis lönestatistik
SCB har från och med år 1999 tagit över produktionen av den månadsvi-
sa lönestatistiken avseende kommuner och landsting från Kommunför-
bundet och Landstingsförbundet. Den SCB-producerade statistiken täcker
samtliga kommuner och landsting. SCB har vidare börjat producera den
statliga statistiken månadsvis under 1999. Statistiken planeras att publice-
ras från och med nästa år. Regeringen anser att månadsvis lönestatistik
bör produceras för alla sektorer i ekonomin eftersom en enhetlig periodi-
citet möjliggör beräkningar för den totala ekonomin. Det är därför till-
fredsställande att sådan statistik kan redovisas avseende samtliga sektorer
från och med år 2000.
Det är enligt regeringens mening också viktigt att redovisningen av ret-
roaktiva löneutbetalningar förbättras i syfte att snabbt erhålla en så god
bild som möjligt av den faktiska löneutvecklingen. Enligt SCB pågår
arbete med en bättre redovisning av retroaktiva löneutbetalningar.
Uppgifter om retroaktiva betalningar samlas in löpande, och fördelas i
efterhand på de månader betalningarna avser. Revideringar görs således
bakåt i tiden. I vissa fall dröjer SCB med att publicera sådana revidering-
ar i avvaktan på ytterligare kompletterande information. Det är emellertid
enligt regeringen önskvärt att revideringar med hänsyn till retroaktiva
betalningar görs så snabbt som möjligt, även om det blir fråga om preli-
minära revideringar. Vidare bör precisionen i nivåförändringar redovisas.
Medlingsinstitutet bör utarbeta rutiner för att göra skattningar av löne-
utfallet för hela arbetsmarknaden när endast en del av de uppgiftsläm-
nande företagen vid en viss tidpunkt har haft möjlighet att ange retroakti-
va betalningar.
Vidare bör Medlingsinstitutet svara för att en samlad månadsvis publi-
cering sker av statistiken. I publikationen bör även procentuella ök-
ningstal för hela ekonomin och de stora sektorerna anges.
Årsvis lönestatistik
Regeringen instämmer i utredningens förslag om förbättringar av den
årliga lönestatistiken. För att kunna följa löneutvecklingen för kvinnor
och män på områden som relativt väl ansluter till de löneavtal som träf-
fas, krävs en lönestatistik som är detaljerad och fördelad både på kön och
i förekommande fall på arbetare och tjänstemän. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning att det krävs en redovisning på cirka 50 områ-
den eller branscher samt att det kan krävas utökade urval för att erhålla
tillräcklig kvalitet i statistiken exempelvis vid uppdelning på kön.
LO och flera LO-förbund har i sina remissvar framfört synpunkter om
att statistiken bör redovisas per avtalsområde. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning och slutsats att mycket talar mot framtagandet
60
av en sådan statistik. Utöver vad utredningen anfört anser regeringen
dessutom att det skulle innebära stora praktiska svårigheter och kostnader
att samla in en heltäckande avtalsområdesuppdelad statistik. Insamlandet
skulle exempelvis innebära en påtagligt ökad uppgiftslämnarbörda. Pro-
blemen förstoras av att avtalsområdena inte är givna en gång för alla,
utan kan delas upp eller slås samman från avtalsrörelse till avtalsrörelse.
Produktionstiden för statistiken bör enligt regeringens mening förkor-
tas för att uppnå en högre grad av aktualitet i statistiken. Strävan bör vara
att genom effektiviserande åtgärder redovisa statistiken i början av året
efter det år statistiken avser.
Medlingsinstitutet bör enligt regeringen svara för att årsstatistiken
publiceras i form av en årlig rapport, som även innefattar analyser samt
jämförelser med resultaten av konjunkturstatistiken. Rapporten diskuteras
närmare i avsnitt 8.5.
Medlingsinstitutets behov av detaljerad statistik på avtalsområden, ex-
empelvis vid medling, förutsätts kunna tillgodoses genom att partsge-
mensam, eller av ena parten producerad, förhandlingsstatistik ställs till
institutets förfogande när så erfordras. Regeringen instämmer i utred-
ningens slutsats att det inte finns skäl att lagstifta om att parterna gemen-
samt skall producera lönestatistik. Tvångsmedel kan inte åstadkomma
den förtroendeskapande effekt som frivilliga statistikavtal kan ge. Att
lagstifta om att parterna gemensamt skall producera statistik skulle vara
ett främmande inslag i den svenska rättsordningen och innebära ett om-
fattande ingrepp i organisationernas självbestämmanderätt.
Förbättringen av såväl den årsvisa som den månadsvisa statistiken bör
genomföras redan år 2000. Ett viktigt skäl för detta är behovet av jämför-
bar statistik när nästa avtalsrörelse analyseras. Regeringen kommer att ge
Statistiska centralbyrån i uppdrag att under år 2000 vidta åtgärder som
kommer att förbättra lönestatistiken. Uppdraget omfattar förbättringar av
den månadsvisa statistiken genom en utförligare redovisning av retroak-
tiva löneutbetalningar samt av den årsvisa lönestatistiken genom att sta-
tistik redovisas för ett 50-tal branscher, med fördelning på kön och i fö-
rekommande fall arbetare och tjänstemän. SCB far också i uppdrag att
producera löpande statistik över vakanser och arbetskonflikter samt att
komplettera databasen LINDA enligt nedanstående riktlinjer.
Forskningsdatabasen LINDA
Forskningen om lönebildningen och angränsande frågor har under senare
år alltmer fått en inriktning som kräver data för enskilda individer och att
individerna kan följas över tiden. Dessa behov tillgodoses inte automa-
tiskt av den officiella statistiken i dess nuvarande utformning. Exempel
på frågeställningar som i endast begränsad utsträckning kan analyseras
med den nuvarande lönestatistiken är arbetslöshetens inverkan på löneut-
vecklingen, olika slag av lönediskriminering och lönebildningens fördel-
ningseffekter. Det sistnämnda kan bland annat gälla löneutvecklingen för
individer med små ekonomiska resurser respektive för de mest välbe-
ställda.
Regeringen delar utredningens bedömningen att forskningens behov
bäst tillgodoses genom komplettering av individdatabasen LINDA.
Prop. 1999/2000:32
61
(Longitudinal INdividual DAta for Sweden). Denna databas är under
utveckling som ett samarbetsprojekt mellan Uppsala Universitet, SCB,
Riksförsäkringsverket samt Regeringskansliet. I databasen ingår uppgif-
ter om omkring 300 000 individer samt deras familjemedlemmar. Data-
basen saknar ännu heltäckande data om individernas löner och arbetstid.
Sådana data skulle i hög grad öka databasens forskningsmässiga använd-
barhet. LINDA innehåller en lång tidsserie av uppgifter baserade på re-
gisterdata, vilket gör den både kostnadseffektiv och särskilt lämpad for
forskningen. SACO och TCO med flera, Socialvetenskapliga forsknings-
rådet, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, SCB och LO har
i sina remissvar gett uttryck för att de stödjer utredningens förslag.
LINDA innehåller redan i dag individuella uppgifter om årsvis in-
komst, hämtade från inkomstskatteregistren. Det är i detta material möj-
ligt att särskilja löneinkomster och andra inkomstslag. Av detta kan
emellertid inga slutsatser dras om lönenivåerna, eftersom man inte vet
vilken arbetstid individerna har haft, hur stor del av året de arbetat, hur
många arbetsgivare de haft m.m. En möjlighet är att fråga individerna
själva om deras löner och arbetstider, på likartat sätt som man nu samlar
in annan arbetsmarknadsinformation i Arbetskraftsundersökningama
(AKU). Detta förfarande anses emellertid ge osäkra resultat och är myck-
et kostsamt. Bättre precision till en förhållandevis låg extra kostnad kan
erhållas om man tillför LINDA-basen individinformation från SCB:s år-
svisa lönestatistik. En nackdel är att man härigenom inte kan fa fram lö-
nedata för alla individer i LINDA, även om de där har registrerats för
löneinkomst. Problem kan också uppstå när det gäller individer med flera
arbetsgivare, tillfälliga anställningar etc.
Regeringen anser, trots de svårigheter som kan finnas, att forsknings-
databasen LINDA bör kompletteras med heltäckande individuppgifter
om löner från SCB:s årsvisa lönestatistik. Det skulle avsevärt förbättra
forskningens möjligheter att studera lönebildningen. Det är dessutom av
speciell betydelse för forskningen om osaklig lönediskriminering på
grund av bland annat kön och etnicitet. För att erhålla ett representativt
urval av löner för hela arbetsmarknaden bör urvalet av små företag i
SCB:s årsvisa lönestatistik samordnas med det urval som finns i LINDA.
En kompletterande datainsamling kan också behöva göras för dem som
inte finns med i underlaget för SCB:s årsvisa lönestatistik. För att ta till
vara forskningens synpunkter och önskemål vad gäller lönestatistik bör
Medlingsinstitutet vidare upprätthålla regelbundna kontakter med forsk-
ningen på berörda områden. Det bör ankomma på Medlingsinstitutet
självt att bestämma om formerna för detta.
Prop. 1999/2000:32
62
Prop. 1999/2000:32
Regeringens bedömning: Konjunkturinstitutet bör svara för att en
årlig rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för löne-
förhandlingar tas fram. Medlingsinstitutet bör svara för att det årligen
publiceras en rapport om löneutveckling m.m. Medlingsinstitutets
chef bör, om riksdagen finner det lämpligt, inför riksdagens finansut-
skott och arbetsmarknadsutskott årligen redogöra för utvecklingen in-
om lönebildningens område och det sätt på vilket institutet tagit sig an
sin uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stora
delar med regeringens bedömning avseende rapporter om samhällseko-
nomi och löneutveckling. Utredningen föreslog dock att Medlingsinsti-
tutet skulle svara för den årliga publiceringen av rapporten om de sam-
hällsekonomiska förutsättningarna. I utredningen framfördes inga förslag
om att institutets chef även bör avrapportera direkt till riksdagen.
Remissinstanserna: Facken inom industrin, B AO, KFO, IF AU, AMS,
RSV och Statskontoret är positiva till förslaget. SACO och TCO med fle-
ra, Ledarna, SAF, Förlikningsmannaexpeditionen och Forskningsråds-
nämnden avvisar förslaget. Arbetsgivarverket föreslår att rapporterna i
stället bör utarbetas av Konjunkturinstitutet. Länsstyrelsen i Stockholms
län instämmer i Arbetsgivarverkets synpunkt och föreslår dessutom att
även RRV skulle kunna ges en roll i detta sammanhang.
Rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna
Konjunkturinstitutet bör svara för att en årlig rapport om de samhällseko-
nomiska förutsättningarna för löneförhandlingar utarbetas. Rapporten
skall vara ffamtidsinriktad och innehålla bedömningar av hur den eko-
nomiska utvecklingen kan förväntas se ut under de närmast kommande
åren i Sverige och omvärlden. Särskilt viktigt är det att beskriva den om-
värld, som Sverige har att verka i och konkurrera med. Beskrivningarna
bör vara mångfacetterade och inte försöka lägga fast en norm för löneök-
ningstakten i form av ett enda procenttal. Utgivningstidpunkten bör an-
passas till vad som är lämpligt med hänsyn till avtalsperiodernas löptider
på olika avtalsområden.
Ett kvalificerat faktaunderlag från en oberoende instans underlättar för
såväl parterna som Medlingsinstitutet att kunna utgå från en likartad
verklighetsbild. Detta gynnar en konstruktiv förhandlingsprocess både
om parterna väljer att göra upp på egen hand eller ej. Möjligheterna till
samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna skall tillvaratas
även om det också måste understrykas att olika bedömningar legitimt kan
63
göras av forhandlingsutrymmet utifrån skilda teoretiska och värderings-
mässiga utgångspunkter.
Det är dessutom viktigt att parterna på lokal nivå far tillgång till de
fakta och analyser, som har utgjort ett underlag för förhandlingarna på
central nivå. Lönebildningen sker i dag i betydande utsträckning på de
enskilda arbetsplatserna i samband med de lokala förhandlingarna. Ge-
nom att rapporter publiceras kan en intresserad allmänhet ta del av fakta
och analyser. Det är värdefullt att få till stånd en bred debatt om förut-
sättningarna för lönebildningen, eftersom det annars finns risk för att re-
sultatet av löneförhandlingarna inte uppfattas som legitimt.
Erfarenheterna från de länder där parterna samverkar kring rapporter
om samhällsekonomiska frågor är goda. Samverkan om analyser av de
samhällsekonomiska frågorna tycks ha en tendens att förbättra samför-
ståndsandan mellan parterna. Utredningen redovisar sådana erfarenheter
från Norge, Nederländerna, Irland och Österrike. Den gemensamma
analysen bidrar bland annat till att fokusera intresset på lönebildningens
roll för konkurrenskraften och sysselsättningen.
Även i Sverige finns det positiva erfarenheter från Rehnbergkommis-
sionen och framåt av rapporter om samhällsekonomiska förutsättningar
för avtalsförhandlingar, t.ex. den s.k. Edingruppens arbete. Det gäller
även i den senaste avtalsrörelsen, i vilken Industrins ekonomiska råd ha-
de denna funktion. De opartiska ordförandena tillmäter Industrins eko-
nomiska råd en utomordentlig vikt, i sin utvärdering av 1998 års för-
handlingar. Genom rådet har det varit möjligt att på ett effektivare sätt än
tidigare fa utlåtanden och rekommendationer i ekonomiska frågor och det
blev möjligt att integrera de ekonomiska bedömningarna direkt i avtalsrö-
relsens beslutsprocesser.
SACO och TCO med flera har i sitt gemensamma remissvar framhållit
att utgivningen av rapporter i och för sig ryms i den renodlade roll som
de vill ge Medlingsinstitutet men att institutet inte bör fa ett explicit upp-
drag om detta av regering och riksdag. Det skulle enligt SACO och TCO
innebära att Medlingsinstitutet i lätt maskerad form tilldelas den norm-
bildande roll som de anser vara oförenlig med medlingsuppgiften. Även
SAF och BAO har i sina remissvar framfört farhågor om att rapporterna
kan ge upphov till en centralstyrning av lönebildningen som de inte vill
se.
Regeringen instämmer till viss del i dessa bedömningar. Enligt rege-
ringen är det därför att föredra att den samhällsekonomiska rapporten
utarbetas av Konjunkturinstitutet i stället för av Medlingsinstitutet. I öv-
rigt vill regeringen återigen framhålla att utredningens förslag innebär att
beskrivningarna i rapporten skall vara mångfacetterade och att man inte
bör sträva efter att lägga fast en norm för löneökningstakten i form av ett
enda procenttal. Regeringen delar dessutom det synsätt som IF AU gett
uttryck för att Medlingsinstitutet har en viktig pedagogisk roll i den me-
ning att det skall söka skapa samsyn hos parterna om de samhällsekono-
miska förutsättningarna för löneökningar men att de slutsatser som dras i
rapporterna inte kan lyftas fram som en etablerad sanning eftersom det
rör sig om frågor som rör vetenskapsområden som är ickeexakta till sin
natur. Regeringen har heller ingen anledning att söka påverka parterna i
valet mellan att bedriva förhandlingarna på central eller lokal nivå.
Prop. 1999/2000:32
64
Regeringen vill samtidigt starkt betona att arbetet med att söka uppnå
en bredare samsyn mellan parterna om det samhällsekonomiska förutsätt-
ningarna för löneförhandlingarna inte far gå ut över parternas förtroende
för medlarnas verksamhet. Förutom TCO, SACO, SAF och BAO har även
Arbetsgivarverket framfört farhågor för att så skall ske. Rapporten om de
samhällsekonomiska förutsättningarna bör därför inte utarbetas av Med-
lingsinstitutet.
Rapport om löneutvecklingen m.m.
Medlingsinstitutet bör ges i uppdrag att årligen rapportera om löneut-
vecklingen och andra faktorer som har anknytning till lönebildningen. I
den årliga rapporten om löneutvecklingen m.m. bör en beskrivning ges av
betydelsefulla förändringar vad gäller löner, arbetskraftskostnader, pro-
duktivitetsutveckling, inkomstfördelning, inkomstutveckling, sysselsätt-
ning, avtalskonstruktioner, förhandlingssystem och arbetsmarknadslag-
stiffning i Sverige och i omvärlden. Lönebildningens strukturpåverkande
effekter skall också uppmärksammas. Avsikten är att rapporten skall in-
nehålla en fyllig redovisning av den senaste utvecklingen i Sverige och i
våra viktigaste konkurrentländer. Genom den ökade integrationen mellan
länderna finns behov av bättre kunskap om avtalssystem och arbetsrätt
för att bättre bedöma förändringen av konkurrenskraften för olika bran-
scher och yrkesgrupper. Lönestatistiken behöver också redovisas för
branscher, yrkesgrupper, uppdelning på kön etc och gärna med sprid-
ningsmått. För att göra en rättvisande beskrivning fordras dock ingående
kännedom om statistikkällor och tolkningsproblem. Det är därför av stort
värde att Medlingsinstitutet även har i uppgift att samla in och analysera
kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.
Rapporten bör inte enbart vara beskrivande till sin karaktär utan även
innehålla analyser om hur utvecklingen av arbetskraftskostnaderna på-
verkat den samhällsekonomiska utvecklingen och i synnerhet sysselsätt-
ningsutvecklingen. Regeringen har vid flera tillfällen framhållit att en väl
fungerande lönebildning är av avgörande betydelse för möjligheterna att
återgå till ett läge med full sysselsättning. Det måste vara möjligt att för-
ena en god reallöneutveckling med låg arbetslöshet och hög sysselsätt-
ning även med dagens ambitiösa inflationsmål. Även om utvecklingen
just nu tycks positiv finns en betydande osäkerhet om hur lönebildningen
kommer att fungera i detta avseende under de kommande årens fortsatt
starka tillväxt. Medlingsinstitutet kommer därför att få en viktig uppgift
vad gäller att förse riksdagen och regeringen med relevant beslutsunder-
lag för de ställningstaganden som i framtiden kan behöva göras för att de
höga sysselsättningsambitioner som finns skall kunna uppfyllas. Inom
ramen för den årliga rapporten är det dessutom viktigt att fördelningspo-
litiska analyser och väl genomarbetade beslutsunderlag vad gäller osaklig
lönediskriminering tas fram. Även jämställdhets- och integrationsfrågor
bör därför ges en central plats i rapporten.
Vidare anser regeringen att rapporten även bör innehålla en redovis-
ning och analys av de stridsåtgärder som arbetsmarknadens parter har
vidtagit under året. Som utredningen anför, har förhållandena på arbets-
marknaden förändrats under de senaste decennierna. Den tekniska ut-
Prop. 1999/2000:32
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 32
vecklingen har gjort företagen mer sårbara. Risken har ökat för att ett Prop. 1999/2000:32
företag, som inte klarar att leverera enligt avtal, far problem att få nya
order. Produktionstekniken har samtidigt inneburit att fler arbetstagare
har nyckelpositioner i den meningen att de är så viktiga för verksamheten
att hela produktionen avbryts om de tas ut i strejk. Beroendet mellan oli-
ka led i produktionen har ökat. Det finns således stora möjligheter att
genom en stridsåtgärd som kostar mycket lite för den egna organisatio-
nen, orsaka motparten stora kostnader. En sådan typ av stridsåtgärder,
s.k. nålsticksåtgärder, är ofta även mycket kännbara för tredje man. Allt-
mer specialiserade arbetsuppgifter gör också att det finns en ökad risk för
att vissa arbetstagare bildar egna organisationer som för att slå sig in på
ett avtalsområde vidtar stridsåtgärder som lamslår en stor verksamhet.
De förändrade förhållandena på arbetsmarknaden har vidare inneburit
att de fackliga organisationerna har olika förhandlingsstyrka. Vissa för-
bund organiserar fler nyckelpersoner än andra och har då större möjlig-
heter att orsaka ett mycket stort produktionsbortfall till en liten kostnad
för den egna konfliktfonden. Det är nu fler aktörer än tidigare som fattar
beslut om stridsåtgärder och det sker mindre samordning inom huvudor-
ganisationerna. På många områden individualiseras också lönesättningen.
Antalet avtalsområden har ökat och samarbetet mellan förbund, som är
medlemmar i olika centralorganisationer har utvecklats. Uppdelningen av
arbetsmarknaden i allt fler avtalsområden har lett till att förhandlingarna
inom ett avtalsområde lättare får följdverkningar inom andra områden.
Den internationella konkurrensen gör också att enskilda företag ogärna
deltar i en lockout. I stället förekommer uttalanden om att produktionen i
ett företag kan flyttas till ett annat land. Sett ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv och med målet att öka sysselsättningen och minska arbetslös-
heten i Sverige, är det en svarsåtgärd som inte gagnar utvecklingen i lan-
det.
Samtidigt har den höga arbetslösheten och ett ökat antal tidsbegränsade
anställningar lett till en försvagad position för vissa arbetstagargrupper.
Den ökade internationella rörligheten för företagen har också stärkt ar-
betsgivarnas ställning.
Det förhållandet, att få konflikter förekommit under de senaste åren,
tyder i och för sig på att parterna tar sitt ansvar. Det är därför viktigt att
Medlingsinstitutet i sin årliga rapport även uppmärksammar parternas
agerande i konflikter, till exempel när det gäller stridsåtgärder som i rea-
liteten snarare berör konflikter mellan olika arbetstagarorganisationer än
mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Breda och omsorgsfullt genomförda analyser kan även vara av stort
värde för de förhandlande parterna. Betydelsen av det faktaunderlag som
parterna har tillgång till har bland annat lyfts fram i den forskning som
bedrivits om förhandlingsprocesser. Det gäller inte enbart bedömningar
av de samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsförhandlingarna
utan även annat faktaunderlag. Om en större klarhet kan nås om de troli-
ga konsekvenserna av olika handlingsalternativ och båda parter har till-
gång till samma information ökar sannolikheten att parterna skall göra
upp i godo. Det faktaunderlag och de analyser som finns att tillgå påver-
kar även de förutsättningar som finns för parterna att få stöd bland den
allmänna opinionen i en konfliktsituation. Att alla för den samhällseko-
66
nomiska utvecklingen relevanta aspekterna på lönebildningen lyfts fram
och analyseras omsorgsfullt är dessutom av stor betydelse för den sam-
hällsekonomiska debatten. Det kan vara av speciellt stor betydelse för de
aktörer som ej är direkt berörda av förhandlingarna men for vilka de eko-
nomiska förhållandena ändå kan komma att förändras som en följd av
förhandlingsutfallet.
Redogörelse inför finansutskottet och arbetsmarknadsutskottet
Medlingsinstitutets chef bör, om riksdagen finner detta lämpligt, årligen
inför riksdagens finansutskott och arbetsmarknadsutskott svara på frågor
och redogöra for sin syn på hur lönebildningen, arbetskraftskostnaderna
och sysselsättningen utvecklats, samt hur institutet tagit sig an sin uppgift
att verka för en väl fungerande lönebildning utan att frånta parterna deras
ansvar för lönebildningen. Chefen bör också på begäran redogöra för
vilka konflikter som förekommit på arbetsmarknaden och vilka konsek-
venser parternas stridsåtgärder har fatt.
Riksdagen har ett övergripande ansvar för att de institutionella förhål-
landena i samhället är utformade på ett sätt som ger goda förutsättningar-
na för en såväl snabb som välbalanserad samhällsekonomisk utveckling.
För att fullfölja denna uppgift bör riksdagen ha god information och till-
gång till kvalificerade bedömningar av utvecklingen inom en mängd oli-
ka områden. Det finns flera skäl till att lönebildningen bör lyftas fram
som ett i detta avseende viktigt område.
Lönebildningen tillhör tillsammans med finans- och penningpolitiken
de viktigaste faktorerna for den makroekonomiska balansens efterfråge-
sida. För att uppnå en snabb och välbalanserad samhällsekonomisk ut-
veckling är det viktigt att samspelet mellan dessa tre faktorer fungerar på
ett smidigt sätt. Beslut om den finanspolitiska inriktningen tas av riksda-
gen. Ansvaret for penningpolitiken är delegerat till Riksbanken som sor-
terar direkt under riksdagen. Riksbankschefen kallas regelbundet till
riksdagen for att inför finansutskottet redogöra för de bedömningar av
den makroekonomiska utvecklingen som Riksbanken gör och for att ut-
skottsledamötema skall ha möjlighet att ställa frågor om bl.a. den pen-
ningpolitik som bedrivs. Ansvaret for lönebildningen ligger hos parterna
på arbetsmarknaden. Det ansvar de har för lönebildningen kan inte liknas
vid det ansvar som Riksbanken har för penningpolitiken i den bemärkel-
sen att parterna agerar på uppdrag av de egna medlemmarna och inte på
uppdrag av riksdagen. Trots detta finns det ett egenvärde i att riksdagen
på motsvarande sätt kan fa tillgång till kvalificerade bedömningar av lö-
nernas och arbetskraftskostnadernas utveckling, samt vilken effekt det
kan tänkas ha på sysselsättningen. Medlingsinstitutets chef kan med stöd
av den kompetens och den samlade information som skall finnas vid in-
stitutet förse riksdagsmännen med en helhetsbedömning som de har svårt
att fa från annat håll.
Medlingsinstitutet har vidare i uppgift att verka för en väl fungerade
lönebildning. Denna uppgift skall utföras utan att parterna fråntas sitt
ansvar för lönebildningen. Det kan i många fall vara en svår balansgång
men är inte desto mindre en mycket viktig uppgift. Institutets verksamhet
behöver därför regelbundet granskas. Utöver de organ som normalt
Prop. 1999/2000:32
67
granskar de statliga myndigheternas verksamhet, vore det enligt rege-
ringen av värde om en granskning också genomfördes direkt av riksda-
gen. Regelbundna utskottsförhör skulle kunna vara ett lämpligt forum för
en sådan granskning.
Ett tredje skäl till att arrangera speciella utskottsutffågningar av insti-
tutets chef är att riksdagen behöver ett bra beslutsunderlag för att bedöma
i vilken grad det är möjligt att förbättra matchningen på arbetsmarknaden
med hjälp av arbetsmarknads- och utbildningspolitik och vilket bidrag
som lönebildningen kan lämna till en bättre fungerande matchning. Hur
balansen skall se ut mellan, å ena sidan arbetsmarknads- och utbildnings-
politikens, å andra sidan relativlöneförändringamas betydelse för match-
ningen är en svår avvägningsfråga där partsintressena kan vara starka.
Balansen förändras dessutom över tiden.
En aktiv statlig politik påverkar arbetsmarknadens funktionssätt. Ar-
betsmarknadspolitiken har till exempel historiskt givit ett väsentligt bi-
drag till matchningen på arbetsmarknaden. Trots påskyndandet av struk-
turomvandlingen som drevs fram av den solidariska lönepolitiken förblev
den öppna arbetslösheten låg. Under den djupa lågkonjunkturen i början
av 1990-talet då arbetslösheten steg till rekordhöga nivåer lades emeller-
tid en alltför stor börda på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Arbets-
marknadspolitiken kunde inte på egen hand klara det stora efterfrågefall
som drabbade den svenska arbetsmarknaden. I stället fick arbetsmark-
nadspolitiken frångå sin kärnuppgift och inriktas på att överbrygga och
behålla människor i arbetskraften. Den förbättrade konjunkturen gör att
arbetsmarknadspolitiken åter kan inriktas på att underlätta matchningen
på arbetsmarknaden. Närings- och regionalpolitik skall ge förutsättningar
för en god utveckling över hela landet. Integrations- och jämställdhets-
politiken är viktig för att alla skall bli delaktiga av sysselsättningsupp-
gången. Det är riksdagen som ytterst ansvarar för hur stor del av ansvaret
för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden som arbetsmarknads-
och utbildningspolitiken kan stå för och hur stor del som måste överläm-
nas till parterna på arbetsmarknaden att hantera.
Prop. 1999/2000:32
Regeringens bedömning: De förbättringar av den årsvisa lönestatis-
tiken och den komplettering av forskningsdatabasen LINDA som re-
geringen förordar kommer att förbättra möjligheten att följa och ana-
lysera löneutvecklingen för kvinnor och män. De årliga rapporter om
löneutveckling m.m. i Sverige och omvärlden som regeringen avser
att ge Medlingsinstitutet i uppgift att publicera bör innehålla ett sär-
skilt kapitel som analyserar löneutvecklingen ur ett jämställdhetspers-
pektiv. Medlingsinstitutet bör säkerställa att det har tillräcklig kom-
petens på jämställdhetsområdet. Medlingsinstitutet bör också följa
frågan om diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön.
68
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med re-
geringens bedömning avseende jämställdhet men tar inte upp frågan om
diskriminering av andra orsaker än kön.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stöder utredningens
förslag eller har inget att invända mot dem. Förslaget stöds av Jämställd-
hetsombudsmannen (JämO), Landstingsförbundet, SACO och TCO med
flera, IFAU, Facken inom industrin, SEKO, RRV, BAO och Rådet för
arbetslivsforskning (RALF). Förslaget avvisas av Tidningsutgivarna, Ar-
betsgivarverket och Handelsanställdas Förbund.
Skälen för regeringens bedömning: Sakliga löner är en central del av
jämställdhetspolitiken. Förekomsten av osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män har getts särskild uppmärksamhet i jämställdhetslagen
och i Jämställdhetsombudsmannens arbete. En osaklig löneskillnad stri-
der mot jämställdhetslagens lönediskrimineringsförbud. Genom förslagen
i avsnitt 8.4 om förbättrad lönestatistik ökar möjligheten att följa och
analysera löneutvecklingen för kvinnor och män. Kompletteringen av
databasen LINDA med löneuppgifter som föreslås i samma avsnitt för-
bättrar möjligheterna att bedriva forskning om vad som har betydelse för
löneutvecklingen för kvinnor och män. Dessa förbättrade möjligheter
skall tas tillvara genom att Medlingsinstitutet i ett särskilt kapitel i den
rapport om löneutveckling m.m., som institutet ansvarar för att publicera,
analyserar löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. Vidare har
Medlingsinstitutet möjlighet att lägga ut särskilda forskningsuppdrag som
kan beröra jämställdhetsaspekter. Medlingsinstitutet bör därför säker-
ställa att det har tillräcklig kompetens på jämställdhetsområdet.
JämO menar att det är troligt att framtida konflikter mellan parterna
kommer att handla om just jämställdheten mellan könen. Förbättringar av
jämställdheten i lönesättningen försvåras enligt JämO av att lönepotter är
knutna till avtalsområden och att vissa avtalsområden är kvinnodomine-
rade medan andra är mansdominerade. Sett ur arbetsgivarens synpunkt
innebär det, konstaterar JämO, att det är dyrt att göra justeringar av löne-
relationer mellan anställda som tillhör olika förbund eftersom arbetsgiva-
ren då behöver skjuta till extra pengar. Landstingsförbundet för i sitt ytt-
rande en liknande diskussion om en förbättring av de kvinnodominerade
vårdyrkenas löneläge. Regeringen instämmer i stora delar av JämO:s och
Landstingsförbundets synpunkter men konstaterar samtidigt att det är
arbetsmarknadens parters uppgift att värdera lönerna för olika yrkesgrup-
per och branscher mot varandra.
Arbetsgivarverket menar att en seriös analys av om lönerna hos en ar-
betsgivare är sakligt motiverade kräver nära kännedom om de individu-
ella arbetsuppgifterna och prestationerna vilket gör att eventuell diskri-
minering måste åtgärdas på lokal nivå. Vidare menar Arbetsgivarverket
att en allmän uppvärdering av lönerna för kvinnligt dominerade yrkes-
grupper inom samhället i stort, kräver omfattande omfördelningar av
ekonomiska resurser mellan arbetsgivare eller omfattande omstrukture-
ringar av arbetslivet, vilket enligt Arbetsgivarverket är frågor som ligger
utanför Medlingsinstitutets ansvarsområde. Arbetsgivarverket drar därför
slutsatsen att det inte är ett uppdrag för Medlingsinstitutet att bevaka och
analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv, vare sig som
underlag för löneförhandlingar eller för mer allmänna politiska bedöm-
Prop. 1999/2000:32
69
ningar. Regeringen delar inte Arbetsgivarverkets slutsats. Enligt rege-
ringens bedömning kommer Medlingsinstitutets analyser av löneutveck-
lingen för kvinnor och män att förbättra parternas beslutsunderlag vilket
är av stort värde.
Handelsanställdas Förbund avvisar i sitt yttrande utredningens samla-
de förslag med motivet att de försvagar rättigheterna för de arbetstagare
som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden, vilket enligt för-
bundets bedömning oftast är kvinnor. För att få en reell möjlighet att be-
döma vad som är likvärdiga arbeten och för att kunna jämföra löner i oli-
ka branscher krävs enligt Handelsanställdas förbund avtalsområdesvisa
uppdelningar av lönestatistik samt möjlighet för arbetstagarorganisatio-
nerna att jämföra löner på ett individuellt plan genom tillgång till primär-
data.
Regeringen anser att de nu lagda förslagen förbättrar läget för grupper
som i dag har en svag ställning på arbetsmarknaden. Medlingsinstitutets
verksamhet syftar till en väl fungerande lönebildning som ger ökad sys-
selsättning och en god reallöneutveckling för alla grupper. Regeringens
skäl för att inte föreslå en lönestatistik som är fördelad på avtalsområden
redovisas i avsnitt 8.4. Tillgången till primärdata är en fråga som parterna
kan reglera genom statistikavtal.
Regeringen gör bedömningen att Medlingsinstitutet även bör följa frå-
gan om diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön, exem-
pelvis etniskt ursprung. En central del i integrationspolitiken är, som
uppmärksammas i lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet och Dis-
krimineringsombudsmannens arbete, att motverka lönediskriminering på
etniska grunder. Medlingsinstitutet bör regelbundet samråda med Om-
budsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och
uppmärksamma diskrimineringsffågor i den årliga rapporten om löneut-
veckling m.m. Regeringen ser emellertid för närvarande inte några möj-
ligheter att med hjälp av utökad lönestatistik underlätta bevakningen av
diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön. Däremot ger
kompletteringen av forskningsdatabasen LINDA med löneuppgifter, som
redovisas i avsnitt 8.4, möjlighet till analyser av diskriminering på grund
av etniskt ursprung. Parterna bör vidare se det som en viktig uppgift att
med lönestatistiken som grund se till att diskriminering inte förekommer.
Regeringens förslag: Efter samtycke från parter som förhandlar om
kollektivavtal kan Medlingsinstitutet utse en eller flera förhandlings-
ledare eller medlare.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Prop. 1999/2000:32
70
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna i de fall Prop. 1999/2000:32
de yttrar sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 46 § medbestämmandelagen
skall Statens förlikningsmannaexpedition utse förlikningsman först om
stridsåtgärd hotar eller har påbörjats. Utredningen har föreslagit att Med-
lingsinstitutet bör ha till uppgift att erbjuda parter som så önskar förutom
medlare även en förhandlingsledare. Medlare föreslås kunna utses även
om stridsåtgärd inte hotar. Regeringen instämmer i detta. Genom att utse
förhandlingsledare tidigt eller en medlare även om stridsåtgärd inte hotar
kan Medlingsinstitutet effektivare bistå parterna i förhandlingsarbetet.
Därmed kan Medlingsinstitutet också stimulera parterna att intensifiera
förhandlingarna i god tid innan avtalen löper ut, vilket minskar risken för
konflikter. De personer som Medlingsinstitutet utser bör ha god kunskap
om alternativa avtalslösningar och kunna bidra med konstruktiva idéer
till att hitta lösningar på parternas problem.
Med en förhandlingsledare avses en person, som parterna ger i uppdrag
att leda förhandlingarna, för att parterna i samförstånd skall söka lösning-
ar på frågor som är aktuella i förhandlingarna. Med en medlare avses en
person, som främst har till uppgift att söka överbrygga motsättningar
mellan parterna för att underlätta att få en överenskommelse till stånd
utan stridsåtgärder.
Institutet bör kunna neka att utse förhandlingsledare eller medlare om
man anser att det inte är meningsfullt.
Möjligheten att bistå parterna med en förhandlingsledare som opartisk
ordförande fanns enligt den lagstiftning som gällde före medbestämman-
delagen. Industriavtalet har givit ny aktualitet åt rollen som opartisk
ordförande. Erfarenheterna från tillämpningen av Industriavtalet visar att
de opartiska ordförandena spelar en viktig roll, varför det även inom ra-
men för medbestämmandelagens regler bör finnas möjlighet att utse för-
handlingsledare som alternativ till medlare. En viktig skillnad föreligger
dock. En opartisk ordförande inom Industriavtalet har långtgående befo-
genheter medan befogenheterna enligt lagen föreslås förbehållas medlar-
na och Medlingsinstitutet.
Regeringens förslag: Om Medlingsinstitutet bedömer att det i en tvist
finns risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har påbörjats,
får Medlingsinstitutet utse en eller flera medlare även utan samtycke
från parterna.
Parter som är ense om att de är bundna av ett avtal om förhand-
lingsordning som innehåller tidsplaner för förhandlingar, tidsramar
och regler för tillsättning av medlare, regler om medlarens befogen-
heter och regler om uppsägning av avtalet kan anmäla det till Med-
lingsinstitutet för registrering. När avtalet har registrerats, får under
dess giltighetstid medlare inte utses utan parternas samtycke.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
71
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. LO,
SACO och TCO med flera, Svenska Transportarbetareförbundet
(Transportarbetareförbundet) och Handelsanställdas förbund avstyrker
förslaget om tvångsmedling.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att Med-
lingsinstitutet skall ha rätt att utse en eller flera medlare även utan parter-
nas samtycke. Utredningen konstaterar att det har varit oklart huruvida
förlikningsmannaexpeditionen kan utse medlare mot en parts eller parter-
nas vilja och att nuvarande bestämmelser har både tolkats och tillämpats
olika över åren. Enligt utredningen bör bestämmelserna därför förtydli-
gas.
LO, Transportarbetareförbundet och Handelsanställdas förbund anser
att förslaget innebär en allvarlig inskränkning i den fria förhandlings- och
strejkrätten. SACO och TCO med flera med undantag av facken inom
industrin, anser att tvångsmedling bör regleras i avtal. De anser att lag-
stiftning i frågan riskerar att hindra utvecklingen av samarbetsavtal.
I likhet med utredningen anser dock regeringen att medlare bör kunna
utses även om endera eller båda parterna är negativt inställda till medling.
Därmed får Medlingsinstitutet också en starkare ställning. En stridsåtgärd
berör i regel inte bara de inblandade parterna utan far även konsekvenser
för tredje man. Samhället har därför en uppgift när det gäller att bevaka
följderna av sådana åtgärder. En part som har lämnat varsel har ett ansvar
för att tvisten löses. Befogenheten att tillsätta medlare mot parternas vilja
måste givetvis utövas på ett sådant sätt att medlingsuppdraget kan bedri-
vas så att en lösning av tvisten kan uppnås.
Utredningen har föreslagit att tvångsmedlare inte skall kunna utses om
parterna är bundna av kollektivavtal med en förhandlingsordning, som
innefattar en samsyn om utvecklingen på området och innehåller regler
om tidsramar för förhandlingar och medling. Det är enligt utredningens
uppfattning allmänt sett bättre med avtalslösningar om medling än med
lagstiftning. Utredningen har även ansett att Medlingsinstitutet skall kun-
na ge förhandsbesked om ett avtal kan undantas från reglerna om obliga-
torisk medling och att avtalet i så fall skall kunna registreras hos institu-
tet.
Förlikningsmannaexpedition anser att kriterierna för att avtal med för-
handlingsordningar skall godkännas behöver anges tydligare i lagen och
att frågan om ett avtal är av sådan beskaffenhet bör avgöras av institutets
styrelse. Kommunförbundet anser att Medlingsinstitutets skyldighet att ge
förhandsbesked i frågan om ett avtal uppfyller kriterierna bör framgå av
lagen.
Regeringen anser, liksom utredningen, att parter som är bundna av så-
dana samarbetsavtal med förhandlingsordning om medling som t.ex. fö-
religger inom industrins område, inte bör kunna underkastas tvångsmed-
ling. Kriterierna för denna typ av förhandlingsordningsavtal bör dock,
som förlikningsmannaexpeditionen påpekat, anges tydligare. Avtalen bör
således innehålla tidsplaner för förhandlingar, tidsramar och regler för
tillsättning av medlare, regler om medlarens befogenheter och regler om
uppsägning av förhandlingsordningsavtalet.
Svea hovrätt konstaterar att Medlingsinstitutet kan hamna i situationen
att behöva tolka kollektivavtal. Om parterna är oense i frågan om en så-
Prop. 1999/2000:32
72
dan förhandlingsordning finns som anges i medbestämmandelagen, påpe-
kar hovrätten att det ytterst är Arbetsdomstolen som har att avgöra saken.
Regeringen anser att det är angeläget inför en kommande avtalsrörelse
att såväl kollektivavtalspartema som Medlingsinstitutet har klart för sig
vilka regler som kan bli tillämpliga. Utredningens förslag om att Med-
lingsinstitutet skall ge ett förhandsbesked till parterna om avtalet uppfyl-
ler de krav som ställs i lagen innebär, som Svea hovrätt konstaterat, att
institutet gör en tolkning av kollektivavtalet. Med hänsyn till att kollekti-
vavtalet kan underställas Arbetsdomstolens tolkning, varvid partsviljan
har betydelse, anser regeringen det mindre lämpligt att institutet genom
ett förhandsbesked gör en egen tolkning. Bestämmelsen bör därför ut-
formas på det sättet att om kollektivavtalspartema är ense om att de är
bundna av ett sådant avtal som anges i lagen, kan de anmäla avtalet för
registrering hos Medlingsinstitutet. Institutet har därvid en skyldighet att
registrera det. Regeringen utgår från att arbetsmarknadens parter tar ett
sådant ansvar som hittills kännetecknat den svenska arbetsmarknaden och
att det därför inte föreligger risk for att skenavtal upprättas.
När registrering skett, blir inte bestämmelsen om utseende av tvångs-
medlare tillämplig. Som Lagrådet påpekat, bör undantaget begränsas till
det registrerade avtalets giltighetstid.
Regeringens förslag: Medlare skall försöka fa till stånd en överens-
kommelse mellan partema. Medlaren skall for det ändamålet kalla
partema till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd. För att
främja en god lösning av tvisten, kan medlaren lägga fram egna för-
slag till överenskommelse. Medlaren skall också verka för att en part
uppskjuter eller inställer en stridsåtgärd.
Medlingsinstitutet kan på begäran av medlaren förelägga en part vid
vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet.
Arbetsdomstolen kan på talan av Medlingsinstitutet döma ut vitet.
Prop. 1999/2000:32
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller yttrar sig
inte över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Några remissinstanser har lämnat
synpunkter på vad som bör ingå i medlarens uppdrag. SAF och Fl anser
att uppgiften att medla bör innehålla en skyldighet att beakta såväl sam-
hällsekonomiska faktorer som konkurrenskraft, stabilt penningvärde,
ökad sysselsättning som företagsekonomiska faktorer såsom lönsamhet
och effektivitet och att detta bör framgå av Medlingsinstitutets instruk-
tion.
Regeringen anser att det är väsentligt att medlaren agerar på uppdrag
av parterna eftersom det är avgörande för medlarens framgång att ha för-
troende hos båda parter. Det är därför inte lämpligt att ange vilka faktorer
medlaren skall ta hänsyn till i sitt arbete. Medlaren är fri att föra de reso-
nemang och ta upp de frågor han eller hon anser vara till gagn för lösan-
73
det av konflikten. Resultatet av det analysarbete Medlingsinstitutet bedri-
ver kommer dock att fungera som ett underlag for såväl medlaren som
parterna själva. Regeringen kan konstatera att samhällsekonomiska hän-
syn har fatt en större roll i medlingen under 1990-talet än tidigare. Det
nya arbetssättet utvecklades först i den s.k. Rehnberggruppen. I senare
avtalsrörelser under 1990-talet har de medlare, som har utsetts av förlik-
ningsmannaexpeditionen normalt strävat efter att fa parterna att ta sam-
hällsekonomiska hänsyn. I medlarnas förslag till avtal har ofta infogats
texter om det samhällsekonomiska läget. Att medlarna har infört ett så-
dant arbetssätt där de själva fört in texter som inte bygger på yrkanden
från parterna i förhandlingen har accepterats.
Enligt 46 § medbestämmandelagen skall en förlikningsman kalla till
förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd och enligt 48 § skall förlik-
ningsmannen därvid söka fa till stånd överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som kommer från dem själva. Förlikningsmannen
är dock oförhindrad att föreslå jämkningar och medgivanden för att
främja en god lösning av tvisten. Medlarens uppdrag bör även fortsätt-
ningsvis vara det samma, dvs. medlaren bör ha i uppdrag att fa till stånd
en överenskommelse mellan parterna. För att främja en god lösning av
tvisten, bör medlaren kunna lägga fram egna förslag till överenskommel-
ser.
De nu gällande reglerna om hur en part vid vite kan förmås att fullgöra
sin förhandlingsskyldighet är enligt utredningen både omständliga och
tidsödande att tillämpa. Förlikningsmannaexpeditionen kan inte själv-
ständigt initiera ett vitesföreläggande. Det kan bara åstadkommas mot en
part på den andra partens begäran. Expeditionen har inte heller rätt att
utfärda föreläggande, utan kan bara göra en anmälan till Arbetsdomsto-
len. Det är Arbetsdomstolen som har rätt att förelägga parten vid vite att
fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Enligt utredningen är reglerna i
praktiken så ineffektiva att de nästan aldrig har använts, trots att det
ibland har funnits behov av att utnyttja dem. Regeringen instämmer i ut-
redningens bedömning att regler, som ger Medlingsinstitutet rätt att vid
behov kalla en eller båda partema vid vite till förhandling, kan underlätta
för en part att återgå till förhandlingsbordet även om förhandlingarna har
kommit in i låsta lägen.
Medlingsinstitutet bör alltså ha tvångsmedel till sitt förfogande för att
förmå parter att komma till förhandling när medlare kallar.
Enligt utredningen bör Medlingsinstitutet ha rätt att på begäran av
medlaren utfärda vitesföreläggande till en part att komma till förhandling
för medling för det fall parten uteblir eller på annat sätt underlåter att
fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Tidningsutgivarna anser att befogen-
heterna bör tillkomma de enskilda medlarna och inte institutet. Regering-
en delar utredningens bedömning att det är nödvändigt att Medlingsin-
stitutet på medlarens begäran kan förena kallelse till förhandling med
vitesföreläggande för det fall en part inte fullgör sin förhandlingsskyldig-
het. Eftersom detta innebär myndighetsutövning och medlarna inte före-
slås vara anställda av institutet, bör beslutet om vitesföreläggandet fattas
av institutet.
Prop. 1999/2000:32
74
Lagrådet har efterlyst ett klarläggande beträffande möjligheten att fö-
relägga vite när en part underlåter att uppfylla förhandlingsskyldigheten
om annan form än sammanträde valts för förhandlingen.
Regeringen anser att institutet bör ha möjlighet att utfärda vitesföreläg-
gande på medlarens begäran även i sådana fall då medlaren valt ett annat
sätt att förhandla än sammanträdesform.
Lagrådet har också anfört att ett beslut försett med viteshot innehåller
så långtgående verkningar för adressaten att beslutet, om inget annat
sägs, kommer att bli överklagbart enligt allmänna förvaltningsrättsliga
principer. I praktiken skulle detta innebära enligt Lagrådet att beslutet
kan överklagas hos länsrätt enligt 22 a § förvaltningslagen.
Regeringen anser att det finns processekonomiska skäl för att beslutet
om vitesföreläggande inte bör kunna överklagas. Lagrådet har påpekat att
det av lagtexten bör framgå att beslutet inte får överklagas. Regeringen
anser att det i detta fall finns skäl att i lagtexten särskilt ange att vitesfö-
reläggandet inte far överklagas.
Utdömande av vitet bör på samma sätt som i dag ske av Arbetsdom-
stolen. Med hänsyn till att beslutet om vitesföreläggande inte är möjligt
att överklaga, bör Arbetsdomstolen, i enlighet med Lagrådets förslag,
också ha rätt att pröva vitet i dess helhet och således även frågan om vi-
tets lämplighet.
Syftet med de förtydligade och skärpta bestämmelserna är att befogen-
heterna skall få en preventiv betydelse genom att alla berörda känner till
att Medlingsinstitutet har en stark position och i ett allvarligt läge kan
åstadkomma medling även då parterna inte visar vilja att samarbeta.
Medlingsinstitutet bör emellertid i sin vanliga verksamhet så långt möj-
ligt undvika att utnyttja tvångsmedel. Det finns en lång och värdefull tra-
dition av ansvarstagande hos parterna på den svenska arbetsmarknaden
och den bör vidmakthållas även i framtiden.
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: Bestämmelsen enligt vilken regeringen har
möjlighet att utse förlikningskommission eller särskild förlikningsman
tas bort.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller yttrar sig inte
över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att den
nuvarande bestämmelsen i medbestämmandelagen, enligt vilken rege-
ringen i en arbetstvist av större betydenhet kan utse en förlikningskom-
mission eller en särskild förlikningsman bör tas bort.
Regeringen instämmer i utredningens förslag. Bestämmelsen har tidi-
gare givit upphov till problem, genom att det har rått osäkerhet i frågan
om det bör vara regeringen eller förlikningsmannaexpeditionen, som ut-
ser förlikningsman i tvister av stor betydelse. Den har därför inte tilläm-
pats under lång tid. Det nya Medlingsinstitutet bör ha tillräcklig kapacitet
75
att hantera även arbetstvister av större betydelse. Det är mot denna bak-
grund inte meningsfullt att behålla den aktuella bestämmelsen i medbe-
stämmandelagen. Detta innebär dock inte att regeringen är förhindrad att
utse en förlikningskommission om den så skulle önska.
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: Varseltiden förlängs från sju dagar till sju ar-
betsdagar. Som arbetsdag räknas varje dag utom lördag, söndag, an-
nan allmän helgdag, midsommarafton, julafton och nyårsafton. Tids-
fristen skall räknas från samma tidpunkt på dagen som den då
stridsåtgärden skall inledas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att varseltiden för-
längs till 14 dagar.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget. LO,
Facken inom industrin, Transportarbetareförbundet, Handelsanställdas
förbund och SEKO -facketfor service och kommunikation avstyrker för-
slaget eftersom längre varseltider starkt minskar effekten av stridsåtgär-
den. SA CO och TCO med flera anser att frågan bör regleras i avtal och
inte i lagstiftning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 45 § medbestämmandelagen är
en part skyldig att skriftligen varsla motparten minst sju dagar i förväg
om en förestående stridsåtgärd. Det gäller dock inte om giltigt hinder
föreligger. Varselskyldigheten omfattar alla typer av stridsåtgärder utom
indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste varslas. Skyldigheten
att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en ny stridsåtgärd och när
den är att utvidga en redan pågående stridsåtgärd. Det möter inget hinder
att en part i ett och samma varselbesked varslar både om en inledande
stridsåtgärd och om en utvidgning av åtgärden vid en senare tidpunkt.
Utredningen har föreslagit att varseltiden bör förlängas från sju till 14
dagar. Som skäl för förslaget har utredningen anfört att det är viktigt att
medlaren ges rimlig tid för sitt arbete. Om medlaren far möjlighet att
sätta sig in i problemställningarna och att samtala med parterna innan
stridsåtgärder bryter ut ökar förutsättningarna för en fredlig lösning av
konflikten.
Förlikningsmannaexpeditionen har i sitt yttrande över utredningens
delbetänkande pekat på problem med tillämpningen av nuvarande varsel-
regler. Under 1990-talet har medlingsarbetet, enligt expeditionens me-
ning, försvårats. Parterna har i ökande utsträckning motsatt sig medling
under varseltiden. Minst sju dagar behövs för medlingsarbete innan en
konflikt tillåts bryta ut. Expeditionen anför att under lång tid tillämpades
medlingsreglema så att en eller flera berörda parter kontaktade expedi-
tionen och begärde att medlare skulle utses. Med några fa undantag ville
parterna fa igång medling så snart som möjligt. Parterna respekterade
medlarnas behov av att fa åtminstone varseltiden till förfogande innan en
76
konflikt bröt ut. Under senare år har det enligt expeditionen hänt att var-
seltiden har utnyttjats som en del i förhandlingstaktiken och att parter på
olika sätt har försökt hindra att medling kommer igång. Ett sätt har varit
att lämna varsel sent på en fredag, vara oanträffbar under helgen och där-
efter ha svårt att finna tid för överläggningar om medling under de kom-
mande vardagarna.
Förslaget om förlängd varseltid stöds även av flertalet arbetsgivarorga-
nisationer. Exempelvis menar SAF att en förlängd varseltid lämnar ut-
rymme för fortsatta förhandlingar och medling som kan leda fram till en
uppgörelse utan att stridsåtgärder bryter ut.
LO och SEKO anser att det inte behövs en längre varseltid om Med-
lingsinstitutet och medlaren kommer in tidigt i förhandlingsprocessen och
har kontakter med parterna innan förhandlingarna leder till varsel. Fack-
en inom industrin och Handelsanställdas förbund menar att förslaget om
längre varseltid skall bedömas tillsammans med förslaget om Med-
lingsinstitutets rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd. Den samman-
lagda tiden från varsel till konflikt blir enligt förbunden för lång.
Liksom utredningen, anser regeringen att det finns behov av en för-
längning av varseltiden. Förutsättningarna ökar därmed för att parterna
skall kunna komma fram till en avtalslösning utan att stridsåtgärdema
vidtas. Det ger mer tid för medlare att stämma av att alla möjligheter till
en förhandlingslösning är uttömda. Det är också en fördel att medlare far
längre tid för att utarbeta ett förslag till avtal. Risken för att det skall upp-
stå tolkningsproblem vid tillämpningen av avtalet torde vara mindre om
medlare slipper arbeta fram sina förslag under sträng tidspress. En längre
varseltid kan vidare öka förutsättningarna för att parterna gör en realistisk
bedömning av det sannolika utfallet i en konflikt. Det gör också att det
finns mer tid att klarlägga innebörden av ett varsel, och att klara ut vad en
varslad stridsåtgärd kan komma att leda till. Det förbättrar även möjlig-
heterna för den som varslet riktas mot att förbereda sig för att minska
skadeverkningarna av en stridsåtgärd.
Regeringen delar emellertid arbetstagarorganisationernas bedömning
att den varseltid utredningen föreslagit är alltför lång. En nackdel med
längre varseltid kan vara att det kan ta längre tid innan förhandlingarna
kommer igång på allvar. En annan nackdel kan vara att en längre varsel-
tid leder till fler varsel och till ett minskat ansvarstagande från parternas
sida. Det kan finnas risk för att parter i större utsträckning skulle varsla
”för säkerhets skull” eller på annat sätt för tidigt. Som LO och Handels-
anställdas förbund pekar på kan uppgörelser vanligtvis nås först när var-
seltiden löper mot sitt slut och risken för en öppen konflikt är överhäng-
ande. SACO och TCO med flera anför att långa varseltider ibland kan
vara till nackdel för berörda verksamheter. Som exempel kan nämnas
trafikflyget, där ett strejkvarsel kan medföra att passagerare bokar om till
andra bolag. Ett strejkvarsel kan då fa en effekt på arbetsgivarens eko-
nomi som liknar en skarp åtgärd. Förlängd varseltid kan således i vissa
fall skapa en icke avsedd obalans mellan parterna. Även SAF som till-
styrkt utredningens förslag har också påpekat att redan ett varsel kan
medföra stora skador för företagen.
Regeringen anser att varseltiden bör bestämmas till sju arbetsdagar.
Som arbetsdagar räknas i detta sammanhang varje dag utom lördagar,
Prop. 1999/2000:32
77
söndagar eller annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton och ny-
årsafton. Problemen som enligt Förlikningsmannaexpeditionen uppstått
när varsel lämnats vid helger motverkas genom detta, samtidigt som par-
ternas möjligheter att vidta effektiva sympatiåtgärder inte begränsas i
något större avseende. Vissa remissinstanser har invänt att den samman-
lagda tiden innan stridsåtgärd far vidtas, dvs. varseltiden i förening med
Medlingsinstitutets möjlighet att skjuta på varslade stridsåtgärder i 14
dagar, blir for lång. Genom att varseltiden föreslås bli kortare än utred-
ningens forslag tillgodoses också delvis dessa synpunkter.
Varselreglema bör liksom i dag vara desamma för primäråtgärder och
sympatiåtgärder. Ett argument, som skulle kunna hävdas för att behålla
dagens varseltider för sympatiåtgärder, är att den förlängda varseltiden
inte skulle behövas till medling, eftersom medling mellan partema i se-
kundärkonflikten inte kan lösa den tvist, som har föranlett stridsåtgärder-
na. Det finns emellertid starka skäl, som talar för att det skall vara samma
förlängda varseltid för primäråtgärder och sympatiåtgärder. Ett skäl är att
varsel om sympatiåtgärder kan innebära en väsentlig upptrappning av
stridsåtgärdema och öka behovet av medlingsinsatser för att lösa primär-
konflikten. Ett annat skäl är att lagstiftningen inte bör ge incitament till
partema att vidta sympatiåtgärder i stället för primäråtgärder. Om man
skulle behålla en kortare tid för att varsla om sympatiåtgärd, skulle det
kunna motivera organisationerna att, vid en utvidgning av en konflikt,
välja att varsla om sympatiåtgärder, eller vädja till andra att göra det, i
stället för att utvidga primärkonflikten. Det kan vidare antas att olika ti-
der för primär- och sekundärkonflikter skulle leda till ett antal rättsliga
tvister om hur en stridsåtgärd skall betecknas, vilket bör undvikas.
SACO och TCO med flera anser att det måste klarläggas att avtal med
regler om varsel och igångsättning av konflikter m.m. gäller före lagens
regler oberoende av om samtliga eller endast vissa av lagens regler om-
fattas av avtalet. En lagreglering som inte är dispositiv skulle enligt för-
bunden hindra utvecklingen av samarbetsavtal.
Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning att varselreglema
bör gälla även för områden med avtal om förhandlingsordningar liknande
Industriavtalets. Det är viktigt att Medlingsinstitutet är informerat om vad
som händer även på sådana områden, även om institutet inte är involverat
i medling.
Någon förändring vad gäller undantagen från skyldigheten att varsla
föreslås inte. Liksom tidigare kan således en part ha giltigt hinder för att
varsla och varselskyldighet finns inte vid indrivningsblockad.
Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen om varselskyldighet skall
placeras efter bestämmelsen om att för medling i arbetstvister finns Med-
lingsinstitutet och att rubriken före dessa bestämmelser skall ges lydelsen
”Varsel och medling”. Ett annat alternativ kan enligt Lagrådet vara att
bestämmelsen om Medlingsinstitutet flyttas till avsnittet ”Inledande be-
stämmelser” som en ny 6 a §. Som skäl har Lagrådet anfört att det fram-
står som naturligare att - på samma sätt som i hittillsvarande lydelse av
45-47 §§ medbestämmandelagen - myndigheten omtalas innan parternas
skyldighet mot myndigheten regleras. Regeringen kan i och för sig in-
stämma i Lagrådets synpunkt. Ett annat sätt att lösa frågan vore att regle-
ra skyldigheten gentemot parter i en bestämmelse och gentemot Med-
Prop. 1999/2000:32
78
lingsinstitutet i en annan bestämmelse. Regeringen anser dock att skyl-
digheten bör hållas samman i en och samma bestämmelse och att olägen-
heten att placera den innan Medlingsinstitutet presenteras är mindre än att
bestämmelsen placeras som den första därefter. Regeringen anser att den-
na lösning även är att föredra framför det andra alternativ Lagrådet före-
slagit. Presentationen av Medlingsinstitutet bör enligt regeringen finnas i
avsnittet om medling.
Regeringens förslag: I stället för penningböter kan den som underlå-
ter att varsla Medlingsinstitutet bli skyldig att betala en varselavgift
till staten. Varselavgiften skall bestämmas till lägst 30 000 kr och
högst 100 000 kr. Om det finns särskilda skäl kan avgiften bestämmas
till lägre belopp eller helt falla bort.
Varselavgift åläggs av tingsrätt på talan av Medlingsinstitutet. Talan
skall väckas inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats. Avgö-
randet far överklagas till Arbetsdomstolen.
Prop. 1999/2000:32
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit en lägsta avgift om 10 000 kr och ingen
högsta avgift samt att Arbetsdomstolen som enda instans skall döma ut
avgiften på ansökan av Medlingsinstitutet om en part uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att varsla institutet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte
yttrat sig över förslaget. LO och SEKO avstyrker förslaget. Stockholms
tingsrätt och Svea hovrätt har vissa synpunkter på den tekniska utform-
ningen av förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den som är skyldig att varsla mot-
parten om en förestående stridsåtgärd är enligt 47 § också skyldig att
lämna varsel till Förlikningsmannaexpeditionen. Den som underlåter att
varsla en motpart om stridsåtgärder kan bli skyldig att betala skadestånd.
För underlåtenhet att varsla Förlikningsmannaexpeditionen gäller en an-
nan sanktion, nämligen penningböter.
Utredningen har föreslagit att sanktionen bör skärpas och göras om så
att Medlingsinstitutet kan reagera mot försummelser att lämna varsel till
Medlingsinstitutet. Utredningen har föreslagit att det i stället för dagens
böter införs en varselavgift.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att en varselavgift bör
införas. De nu föreslagna vidgade befogenheterna för Medlingsinstitutet
och medlarna gör det än viktigare än tidigare att skyldigheten att varsla
institutet efterlevs. Böter är av flera skäl inte någon lämplig sanktion. De
som är varselskyldiga är arbetsgivarorganisationer eller arbetsgivare och
arbetstagarorganisationer. Det är alltså oftast juridiska personer som har
skyldighet att varsla och därmed kan bryta mot bestämmelsen. Juridiska
personer kan inte ställas till ansvar för brott. Endast fysiska personer kan
dömas till en straffrättslig påföljd. När den nu gällande bötessanktionen
skall tillämpas, måste en allmän åklagare väcka åtal mot en företrädare
79
för den organisation eller arbetsgivare, som hade skyldighet att varsla om Prop. 1999/2000:32
stridsåtgärden. Frågan prövas därefter i ett brottmål av allmän domstol.
Regeringen anser i likhet med utredningen att en sanktion för underlåten-
het att varsla bör riktas mot den organisation eller arbetsgivare som hade
skyldighet att varsla, och inte mot en enskild företrädare.
Varselavgiften bör uppgå till ett högre belopp än vad utredningen före-
slagit och bestämmas till lägst 30 000 och högst 100 000 kr. Liknande
avgifter förekommer i annan lagstiftning, t.ex. i lagen (1974:13) om an-
ställningsfrämjande åtgärder och arbetstidslagen (1982:673). Det högsta
bötesbelopp som kan utdömas med dagens regler är 2 000 kr. För att vara
effektiv bör avgiften vara större än böterna är i dag. Beloppets storlek bör
bestämmas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Hän-
syn bör därvid tas till omfattningen och arten av den stridsåtgärd, som har
varslats eller inletts utan att Medlingsinstitutet har underrättats. Till skill-
nad från utredningen anser regeringen inte att det bör krävas att en part
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att varsla för att varselav-
gift skall kunna utgå. Om det finns särskilda skäl bör dock varselavgiften
kunna bestämmas till lägre belopp än 30 000 kr eller bortfalla helt. Möj-
ligheten att jämka varselavgiften bör komma i fråga endast i rena undan-
tagsfall. Avgiften bör tillfalla staten.
LO anser att förslaget innebär stora risker för att institutet gör en
skönsmässig bedömning av om brott föreligger mot varselskyldigheten.
Enligt LO är det synnerligen ovanligt att en part underlåter att varsla och
tvister kring varsel gäller oftast varslets utformning. För att undvika
oklarheter bör enligt LO varselavgifter kunna utdömas endast i de fall en
part helt har försummat att varsla. Regeringen anser emellertid att varsel-
reglema i denna del inte bör ändras utan att varslet skall vara skriftligt
och innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om stridsåt-
gärdens omfattning. Varselavgift bör därför kunna utgå även då en part
varslat men på ett otillräckligt sätt.
Stockholms tingsrätt är tveksam till att ansökningsförfarande skall an-
vändas och påpekar att enligt lagen om anställningsffämjande åtgärder
skall talan väckas för att ett åläggande om varselavgift skall komma till
stånd. Svea hovrätt ifrågasätter förslaget att Arbetsdomstolen skall pröva
varselavgiften och anför att avgiften har närmast straffrättslig karaktär.
Regeringen delar Stockholms tingsrätts uppfattning att varselavgiften
bör utdömas på talan av Medlingsinstitutet. Ansökningsförfarande är
mindre lämpligt med hänsyn till den tvåpartsprocess det kommer att bli
fråga om.
Till skillnad mot utredningen anser regeringen att frågan bör prövas av
tingsrätt som första instans. Det är rimligt att en part har möjlighet att fa
saken prövad i två instanser. Mål om varselavgift kommer nämligen inte,
som arbetstvister i Arbetsdomstolen, att föregås av tvisteförhandlingar
mellan parterna. Tingsrättens avgörande bör kunna överklagas till Ar-
betsdomstolen. Tvister mellan parter på arbetsmarknaden om skadestånd
med anledning av uteblivet eller otillräckligt varsel prövas av Arbets-
domstolen. Det är därför lämpligt att domstolen även prövar frågan om
varselavgift när inte Medlingsinstitutet har varslats.
Ett mål om varselavgift skiljer sig emellertid från andra tvistemål som
prövas i Arbetsdomstolen där arbetsgivare, arbetstagare eller deras orga-
80
nisationer står på vardera partssidan och där förlikning i målet är möjlig.
Med Medlingsinstitutet som kärandepart och varselavgiften som skall
tillfalla staten bör målet handläggas som ett indispositivt tvistemål. En
liknande instans- och processordning föreligger i mål om konkurrensska-
deavgift enligt konkurrenslagen (1993:20).
Utredningen har föreslagit att institutet skall kunna ansöka om var-
selavgift inom en tid av ett år från den dag, då varsel skulle ha lämnats.
LO påpekar att en arbetsgivare har tre månaders preskriptionstid for att
kräva skadestånd. Samma preskriptionstid bör enligt LO gälla för var-
selavgift.
Regeringen anser att det inte bör vara samma tidsgränser för Med-
lingsinstitutet att föra talan om varselavgift som för part som vill väcka
talan om skadestånd. Tidsfristen om tre månader löper från det att tvis-
teförhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen av-
slutats. Några sådana tvisteförhandlingar förs inte med Medlingsinstitu-
tet. Enligt regeringen bör Medlingsinstitutet väcka talan om varselavgift
inom ett år från den dag då varsel skulle ha lämnats. Samma preskrip-
tionstid gäller för övrigt för varselavgift som utgår enligt lagen om an-
ställningsfrämjande åtgärder.
Regeringens förslag: Om det främjar en god lösning av tvisten, far
Medlingsinstitutet på medlarens begäran meddela beslut om att en part
skall skjuta upp varslade stridsåtgärder under en sammanhängande tid
av högst 14 dagar för varje stridsåtgärd eller utvidgning av en
stridsåtgärd. Ett sådant beslut far meddelas endast en gång för varje
medlingsuppdrag. Tidsfristen skall räknas från den dag då åtgärden
enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Beslutet skall
om möjligt föregås av samråd med parterna.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen.
Förlikningsmannaexpeditionen, LO, SACO och TCO med flera och Han-
delsanställdas förbund avstyrker förslagen, främst för att varseltiden blir
för lång och för att förtroendet för medlaren sätts i fara.
Behov av längre tid för medling
Utredningen har föreslagit att Medlingsinstitutet skall fa befogenhet att
skjuta upp en varslad stridsåtgärd och har anfört följande. Stridsåtgärder
ställer till skada både för de direkt inblandade parterna och för tredje
man. Dagens produktionsförhållanden gör att skadorna kan bli mycket
stora redan vid en kortvarig konflikt. Den utsedde medlaren bör därför
verka för att parterna uttömmer alla möjligheter till förhandlingslösning
innan en konflikt bryter ut. I det sammanhanget är det en fördel om in-
Prop. 1999/2000:32
81
stitutet har möjlighet att under en kortare tid skjuta upp en varslad Prop. 1999/2000:32
stridsåtgärd och fortsätta medlingsarbetet. Utredningen har också hänvi-
sat till att det föreslagna systemet är etablerat på en väsentlig del av den
svenska arbetsmarknaden genom det s.k. Industriavtalet. Vidare har ut-
redningen hänvisat till regleringen i andra nordiska länder. Bestämmelser
om temporär fredsplikt i samband med förlikningsförhandlingar har se-
dan länge funnits i lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge.
LO, Facken inom industrin och Handelsanställdas förbund anser att
förslaget om Medlingsinstitutets rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder
kombinerat med förslaget om att varseltiden skall uppgå till 14 dagar in-
nebär en allvarlig inskränkning i den fria förhandlingsrätten och strejk-
rätten. Eftersom ett varsel under vissa förutsättningar kan vara en
stridsåtgärd i sig, kan det betyda att en utvidgning eller sympatiåtgärd
kan varslas först efter fyra veckor. En sådan sympatiåtgärd kan därför
inte vidtas förrän åtta veckor från det att den ursprungliga stridsåtgärden
varslats. Förslaget står enligt dessa remissinstanser i konflikt med en lång
svensk förhandlingstradition där parterna kan och måste ta ett långtgåen-
de ansvar mot de egna medlemmarna och mot övriga delar av samhället
för de egna uppgörelserna. Även SACO och TCO med flera anser att
uppgiften bör regleras i avtal och inte genom lagstiftning. Förliknings-
mannaexpeditionen anser att medlarens behov av att fa tillräcklig tid till
sitt förfogande tillgodoses genom att den ordinarie varseltiden förlängs
till 14 dagar.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är angeläget att ut-
tömma alla förhandlingsmöjligheter innan en stridsåtgärd bryter ut. Lik-
som utredningen anser regeringen att det kan finnas fall när medlaren
behöver ytterligare tid på sig, utöver de sju arbetsdagar som enligt rege-
ringens förslag skall utgöra den ordinarie varseltiden. Medlingsinstitutet
bör därför ges befogenhet att besluta om att en part skall skjuta på varsla-
de stridsåtgärder i upp till 14 dagar. Beslutet kan således omfatta alla de
varslade stridsåtgärder som föreligger vid den tidpunkten.
Att införa en möjlighet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd skulle
kunna innebära ett otillåtet ingrepp i parternas rätt till stridsåtgärder. Lag-
rådet har påpekat att eftersom ett beslut om uppskjutande kan avse flera
skilda perioder, så kan den sammanlagda effekten tänkas bli så omfattan-
de att ingreppet i partemas rätt till stridsåtgärder inte framstår som väl
förenligt med den europeiska sociala stadgan och de olika ILO-
konventioner, som reglerar den kollektiva förhandlingsrätten och rätten
till fackliga stridsåtgärder. Detta måste enligt lagrådet beaktas av Med-
lingsinstitutet.
Enligt regeringens mening är den tidsperiod som uppskjutandet kan
omfatta så kort att förslaget inte torde vara oförenligt med bestämmelser-
na i de internationella konventionerna. Även om ett beslut kan omfatta
flera varslade stridsåtgärder, kan ingen enskild stridsåtgärd skjutas upp
längre än 14 dagar. Som Lagrådet anför, måste dock Medlingsinstitutet ta
i beaktande att effekterna av ett beslut om uppskjutande inte strider mot
Sveriges internationella åtaganden.
82
Beslut om uppskjutande om det främjar en god lösning av tvisten Prop. 1999/2000:32
SEKO och Förlikningsmannaexpeditionen menar att det finns en risk att
medlare och Medlingsinstitut som skjuter upp en stridsåtgärd mot en
parts vilja inte kommer att betraktas som opartiska. De pekar också på,
liksom Handelsanställdas förbund, att förslagen kan leda till att förhand-
lingsprocessen fördröjs eftersom parterna vanligen inte gör upp förrän
tidpunkten för stridsåtgärdemas ikraftträdande närmar sig. IFA U anser att
det finns risk för att samtliga organisationer varslar om stridsåtgärd från
det datum avtalen löper ut. Svea hovrätt har påpekat att det inte framgår
av lagtexten vilka rekvisit Medlingsinstitutet har att beakta vid sin pröv-
ning. Med hänsyn till att det rör sig om inskränkningar i rätten att vidta
stridsåtgärder anser hovrätten att det även finns anledning att överväga
överprövningsmöj ligheter.
Regeringen gör följande bedömning. Medlingsinstitutet skall kunna
fatta beslut om uppskjutande om det främjar en god lösning av tvisten.
Detta bör också framgå av lagtexten. Det måste således framstå som me-
ningsfullt att skjuta upp stridsåtgärden. En sådan bedömning måste göras
i varje enskilt fall. Med hänsyn till att tiden under vilken stridsåtgärden
inte får vidtas skall användas till att nå en förhandlingslösning, är det
nödvändigt att parterna har att rätta sig efter Medlingsinstitutets beslut.
Det skulle därför inte vara lämpligt att ge en förhandlingspart möjlighet
att överklaga institutets beslut. Regeringen delar således utredningens
uppfattning att beslutet inte skall få överklagas.
Medlingsinstitutet bör kunna besluta om att en part skall skjuta upp en
stridsåtgärd inom alla avtalsområden och förhandlingsnivåer. Det saknas
anledning att begränsa befogenheten till vissa typer av avtalsförhandling-
ar eller till vissa typer av situationer.
Regeringen vill understryka att befogenheten att skjuta upp en varslad
stridsåtgärd inte skall användas slentrianmässigt utan endast i vissa fall.
Risken för att parterna kalkylerar med ett uppskjutande motverkas om
Medlingsinstitutet använder befogenheten selektivt. Genom att inte re-
gelmässigt besluta om uppskjutande och genom att variera uppskjutande-
tiden kan Medlingsinstitutet motverka att möjligheten blir ett led i en
förhandlingstaktik. Befogenheten för Medlingsinstitutet att meddela be-
slut, varigenom den eller de varslade åtgärderna skjuts upp, bör vidare
endast användas om institutet bedömer att det är meningsfullt för att upp-
nå en lösning av konflikten. Slentrianmässiga uppskjutningar för sällan
förhandlingarna framåt. De kan i stället leda till att det dröjer längre tid
innan ett avtal kommer till stånd.
Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen dessutom att
möjligheten att skjuta upp en varslad stridsåtgärd bör kunna ske endast en
gång för varje medlingsuppdrag. En sådan konstruktion blir ett ytterligare
skydd för att beslut om uppskjutande inte fattas slentrianmässigt. Om det
bara finns en möjlighet att skjuta upp en varslad konflikt per medlings-
uppdrag, kan det antas att ett beslut inte meddelas förrän det är absolut
nödvändigt. Å andra sidan kommer ett sådant beslut sannolikt att då fa
stor effekt.
Om t.ex. en stridsåtgärd varslas på så sätt att den skall bryta ut en dag
och utvidgas på visst sätt vid senare tidpunkter eller motåtgärd varslats,
83
kan beslutet om uppskjutande omfatta både den första åtgärden och ut-
vidgningarna samt motåtgärder. Varje varslad åtgärd kan genom beslutet
skjutas upp från den dag stridsåtgärden skulle ha brutit ut och uppskovet
kan gälla högst 14 dagar från den dagen.
Regeringen förutsätter att Medlingsinstitutet kommer att eftersträva att
fa parternas förtroende och att institutet därför kommer att tillämpa befo-
genheten på ett väl avvägt sätt. Medlingsinstitutet bör normalt inte med-
dela beslut utan att först ha samrått med parterna angående frågan om
uppskjutande av stridsåtgärden. Medlingsinstitutet bör vid samrådet reda
ut vad tvisten gäller, vilka förutsättningarna är för en lösning av den samt
vilka följder de varslade stridsåtgärdema kommer att fa. Endast om det
inte är möjligt att få kontakt med en part bör beslut kunna meddelas utan
att partema på något sätt har hörts.
Det bör inte vara en förutsättning för uppskjutande att en part har be-
gärt det. Även i fall då partema på båda sidor anser att de har förhandlat
färdigt bör Medlingsinstitutet på medlarens begäran ha möjlighet att
skjuta på stridsåtgärden.
I likhet med utredningen anser regeringen att befogenheten att besluta
om uppskjutande bör vara förbehållen Medlingsinstitutet som ett led i
dess myndighetsutövning. Det gäller även efter det att en medlare har
utsetts. Förlikningsmannaexpeditionen är kritisk till att beslutet inte fattas
av medlaren utan centraliseras till institutet. Regeringen anser emellertid
att det är viktigt, inte minst med tanke på att möjligheten att skjuta upp
stridsåtgärden skall tillämpas restriktivt, att befogenheten tillkommer
Medlingsinstitutet efter begäran av den utsedde medlaren.
Stockholms tingsrätt har pekat på att det bör framgå av lagtexten att
Medlingsinstitutet inte skall ha möjlighet att skjuta upp en stridsåtgärd
om partema är bundna av förhandlingsavtal.
I likhet med utredningen anser regeringen att möjligheten för Med-
lingsinstitutet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd inte blir aktuell om
medling sker i enlighet med ett avtal om förhandlingsordning, vilket in-
nefattar bestämmelser om detta. En medlare har då inte utsetts enligt
medbestämmandelagen och det finns därför inte möjlighet för den medla-
re partema själva utsett, att begära uppskjutande hos Medlingsinstitutet.
För det fall parter med avtal om förhandlingsordning ändå har vänt sig till
Medlingsinstitutet för att fa en medlare och medlare har utsetts, bör
medlaren och institutet ha samma befogenheter som i vanliga fall, dvs.
även ha möjlighet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd om detta främjar
en god lösning av tvisten.
Prop. 1999/2000:32
84
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: Den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot
Medlingsinstitutets beslut om uppskjutande kan bli skyldig att betala
en förhöjd varselavgift till staten. Den förhöjda varselavgiften skall
bestämmas till minst 300 000 kr och högst 1 000 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan avgiften bestämmas till lägre belopp eller helt falla
bort.
Varselavgiften åläggs av tingsrätt på talan av Medlingsinstitutet.
Talan skall väckas inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats.
Avgörandet far överklagas till Arbetsdomstolen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att stridsåtgärd som
vidtas i strid mot Medlingsinstitutets beslut om att skjuta upp stridsåtgär-
den skall anses olovlig.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inte
yttrat sig över förslaget. Förlikningsmannaexpeditionen, LO, SACO och
TCO med flera och Handelsanställdas förbund avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från utredningen anser
regeringen att en vidtagen stridsåtgärd efter Medlingsinstitutets beslut
inte bör bli olovlig utan sanktioneras på annat sätt. Att göra stridsåtgär-
den olovlig far anses alltför ingripande med hänsyn till vad som skall
uppnås, nämligen att ge medlaren möjlighet att verka under en längre tid
än vad den vanliga varselperioden tillåter. Enligt regeringens mening kan
man utgå från att parterna kommer att respektera Medlingsinstitutets be-
slut att skjuta upp en varslad stridsåtgärd, även om beslutet inte far till
följd att en vidtagen stridsåtgärd blir olovlig. Som sanktion bör i stället
en varselavgift utgå, om betydligt större belopp än vad som kan utgå vid
underlåtenhet att varsla. Den förhöjda varselavgiften bör bestämmas till
minst 300 000 kr och högst 1 000 000 kr.
Även i detta fall bör beloppet kunna jämkas om det föreligger särskilda
skäl. Möjligheten att jämka varselavgiften bör komma i fråga endast i
rena undantagsfall.
Mål om förhöjd varselavgift bör foras vid tingsrätt på talan av Med-
lingsinstitutet och kunna överklagas till Arbetsdomstolen på samma sätt
som föreslås beträffande varselavgift vid underlåtenhet att varsla, se av-
snitt 9.2.2.
Regeringens bedömning: Medlingsinstitutet bör inte ges rätt att av-
bryta en icke varslad stridsåtgärd.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att Medlingsinstitu-
tet skall ha rätt att avbryta icke varslade stridsåtgärder om inte giltigt hin-
85
der funnits för parten att underlåta varsel. En stridsåtgärd som vidtas efter
Medlingsinstitutets beslut skall anses olovlig.
Remissinstanserna: Uppsala universitet och Tidningsutgivarna till-
styrker förslaget. Arbetstagarorganisationerna avstyrker förslaget liksom
Arbetsdomstolen som anser att Medlingsinstitutet inte bör ha rätt att av-
bryta icke varslade stridsåtgärder.
Skälen för regeringens bedömning: Arbetsdomstolen anser att Med-
lingsinstitutets rättsliga bedömning i varselfrågan far avgörande betydelse
för frågan om stridsåtgärdens lovlighet för tiden efter beslutet. Reellt sett
far beslutet samma verkningar som ett interimistiskt beslut av Arbets-
domstolen. Att institutet gör bedömningar som det normalt ankommer på
domstol att göra och att beslutet inte är överklagbart är inte godtagbart
från rättsliga utgångspunkter.
LO och Handelsanställdas förbund anser att det är svårt för institutet
att avgöra när det funnits giltigt hinder mot varsel. SA CO och TCO med
flera anser att avbrytande av en stridsåtgärd med hänvisning till formella
brister i varslet riskerar att strida mot den konstitutionella rätten att vidta
stridsåtgärder och mot Sveriges internationella åtaganden.
Regeringen delar Arbetsdomstolens bedömning att det inte är godtag-
bart från rättsliga utgångspunkter att ge Medlingsinstitutet befogenhet att
avbryta en icke varslad stridsåtgärd för det fall parten saknat giltigt hin-
der för att inte varsla. Ett möjligt alternativ är att Arbetsdomstolen skulle
kunna förklara en icke varslad stridsåtgärd olovlig. Detta skulle emeller-
tid innebära ett väsentligt ingrepp jämfört med nuvarande bestämmelser.
Reglerna om varsel utgör i dag formföreskrifter och sanktioneras genom
skadestånd och penningböter - inte genom att stridsåtgärden betraktas
som olovlig.
Utredningens förslag har inte sin grund i någon bristande respekt från
parternas sida för varselreglema. Anledningen till att utredningen har
föreslagit att Medlingsinstitutet skall ha rätt att avbryta en icke varslad
stridsåtgärd hänger samman med utredningens förslag att institutet skall
ha rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd och att stridsåtgärden efter
institutets beslut skall vara olovlig. En sådan rätt för institutet skulle en-
ligt utredningen göra det lockande för en part att strunta i att varsla en
stridsåtgärd. Utredningen föreslog därför att Medlingsinstitutet skulle fa
befogenheter att agera kraftfullt även mot en part som inte varslar en
stridsåtgärd.
Som framgår av avsnittet ovan, anser regeringen att Medlingsinstitutet
bör fa rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd men att överträdelse av
beslutet bör medföra att parten påförs en hög varselavgift. Även om den-
na sanktion far anses relativt ingripande, är den inte så långtgående som
att göra stridsåtgärden olovlig om den vidtas efter institutets beslut om
uppskjutande. Med hänsyn härtill och till att Medlingsinstitutets befo-
genhet att besluta om uppskjutande skall tillämpas restriktivt, bör risken
minska för att en part underlåter att varsla. Regeringen föreslår för övrigt
även skärpta sanktioner mot uteblivet varsel i form av varselavgift. Rege-
ringen anser därför att det inte är nödvändigt att införa regler om att en
icke varslad stridsåtgärd skall kunna avbrytas och att stridsåtgärden efter
ett sådant beslut skall vara olovlig.
Prop. 1999/2000:32
86
Prop. 1999/2000:32
Regeringens förslag: En medlare skall, på samma sätt som i dag gäl-
ler för förlikningsman, kunna föreslå parterna att låta en tvist avgöras
genom skiljeförfarande. Medlingsinstitutet skall kunna medverka vid
utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har påbörjats, kan Medlingsinstitutet uppmana
parterna i en tvist att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande.
Regeringens bedömning: Det bör inte inrättas en fast skiljenämnd
som är knuten till Medlingsinstitutet.
Utredningens förslag: Stämmer huvudsakligen överens med regering-
ens. Utredningen har föreslagit att det bör finnas en skiljenämnd som är
knuten till Medlingsinstitutet. Skiljenämnden skall enligt utredningen
kunna avgöra en tvist när alla möjligheter till medling är uttömda, om
nödvändigt efter ett särskilt beslut av riksdagen.
Remissinstanserna: Arbetsgivarorganisationerna tillstyrker förslagen.
Arbetstagarorganisationerna och Förlikningsmannaexpeditionen avstyr-
ker förslaget om fast skiljenämnd.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt nu gällande
regler kan en förlikningsman föreslå parter, som inte kan enas om ett av-
tal, att låta tvisten avgöras av skiljemän. Förlikningsmannen kan också
medverka till utseende av skiljemän. Hur själva skiljeförfarandet skall gå
till är inte lagreglerat. I lagen 1999:116 om skiljeförfarande finns det
regler om skiljeförfarande, men de kan inte utan vidare tillämpas på in-
tressetvister utan är skrivna för rättstvister, dvs. tvister som kan lösas på
rättslig väg, i sista hand genom en rättegång. En förlikningsman kan inte
utan vidare åta sig skiljemannauppdrag i en arbetstvist. Det får bara ske
om förlikningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det. Bestämmel-
ser om tvångsskiljeförfarande har aldrig funnits i den svenska kollektiv-
avtalsrätten.
Utredningens förslag är att det bör finnas en skiljenämnd knuten till
Medlingsinstitutet, vilken kan avgöra en tvist när alla möjligheter till
medling är uttömda. Det förslaget skall ses i ljuset av att utredningen inte
ansett det möjligt att föreslå att medlaren har rätt att lägga samman med-
larbud för flera olika arbetsområden till ett paket som alla berörda parter
måste ta ett samlat ställningstagande till. Sammanläggning fungerar i
Danmark som ett sätt att främja arbetsfred på hela huvudavtalsområdet. I
Norge uppnås en motsvarande effekt genom användning av obligatoriskt
skiljeförfarande. Utredningen har som skäl för förslaget anfört att man
bör utveckla en ordning, som gör att det sätts stark press på parterna att
själva nå fram till ett avtal och som samtidigt bygger på att ansvaret både
för stridsåtgärder och avtal skall ligga kvar på parterna själva.
Förlikningsmannaexpeditionen och flera av arbetstagarorganisationer-
na anför att skiljeförfarande på förslag av förlikningsman nästan aldrig
varit aktuellt i praktiken. De har anfört följande. Det finns inte på den
svenska arbetsmarknaden någon tradition av att använda skiljeförfarandet
som konfliktlösningsmetod i intressetvister. Den fasta skiljenämndens
roll enligt utredningsförslaget är mycket oklar i förhållande till medling-
87
en i situationer då förfarandet fortfarande är frivilligt. Något behov av en Prop. 1999/2000:32
fast skiljenämnd kan inte anses föreligga. Det är också väsentligt att rege-
ringen inte är bunden av ett visst handlingssätt om en situation uppkom-
mer när väsentliga samhällsintressen hotas av konfliktåtgärder. Förlik-
ningsmannaexpeditionen anser också att om ett system införs där
”slutsteget” alltid är tvångsskiljedom, innebär det en risk för att vissa
parter räknar med det som ett led i förhandlingarna.
LO anför att skiljedom ger avtal med mycket låg legitimitet. En perma-
nent skiljenämnd ökar risken för att parterna avhänder sig ansvaret och
ökar risken för tvångslagstifining. Även SACO och TCO med flera av-
styrker förslaget att inrätta en fast skiljenämnd och anser att för det fall
ett skiljeförfarande blir aktuellt är det att föredra att skiljenämnden sätts
samman på ett sätt som passar den aktuella situationen och de berörda
parterna.
Regeringen gör följande bedömning. Som Förlikningsmannaexpeditio-
nen påpekat, finns det ingen tradition på den svenska arbetsmarknaden att
innehållet i kollektivavtal bestäms genom skiljedom. Det är givetvis
önskvärt, att avtal kommer till stånd utan att konfliktåtgärder behöver
vidtas. Den idealiska situationen är dock att parterna själva når en över-
enskommelse. Regeringen vill inte utesluta att det kan vara lämpligt med
skiljedom i vissa fall, om parterna själva så önskar. Det kan emellertid
inte i sig vara en målsättning att skiljeförfarande skall användas i större
utsträckning än vad som sker i dag. Risken med en utökad användning av
skiljedom i intressetvister är att parterna avhänder sig en del av ansvaret
för kollektivavtalen. Regeringen delar den uppfattning som flera remiss-
instanser uttryckt, att om en fast skiljenämnd inrättas, pekas skiljedom ut
som ett sista steg i avtalsförhandlingarna. Det är inte någon önskvärd
utveckling. Regeringen anser därför att någon fast skiljenämnd som knyts
till Medlingsinstitutet inte bör inrättas.
Med anledning av detta, anser regeringen att det liksom i dag bör ligga
i medlarens uppdrag att kunna föreslå parterna att låta en tvist avgöras
genom skiljeförfarande. Medlingsinstitutet bör kunna medverka vid utse-
ende av skiljemän. Om stridsåtgärder påbörjats och medlaren har uttömt
alla möjligheter till en lösning av tvisten, bör Medlingsinstitutet kunna
uppmana parterna att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande. Med-
lingsinstitutets möjlighet att uppmana parterna att låta tvisten avgöras
genom skiljeförfarande bör inte användas gentemot parter som är bundna
av ett förhandlingsordningsavtal som innehåller regler som ger möjlighet
att vidta åtgärder efter det att konflikt har utbrutit.
Regeringens bedömning: Stridsåtgärder mot enmans- eller familjefö-
retag bör inte förbjudas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det förbud mot
stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag som gällde 1994 återin-
förs.
88
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget. SAF och Företagarna anser att även anställ-
ningsblockader bör omfattas av förbudet. LO, Svenska Byggnadsarbeta-
reförbundet, Transportarbetareförbundet, Svenska Bleck- och Plåtslaga-
reförbundet, Svenska Elektrikerförbundet, Svenska Målareförbundet och
Handelsanställdas förbund avstyrker förslaget.
Bakgrund: Frågan om stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
har varit föremål för riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen under
1990-talet. Ett förslag om förbud mot sådana åtgärder lämnades av 1992
års arbetsrättskommitté. Regeringen föreslog riksdagen att införa ett för-
bud i enlighet med kommitténs förslag. Riksdagen antog förslaget och ett
sådant förbud infördes genom att en ny bestämmelse infördes i medbe-
stämmandelagen (prop. 1993/94:67, bet,1993/94:AU4). Förbudet gällde
under år 1994. Därefter upphävdes förbudet med motiveringen att det
inte hade påvisats några allvarliga olägenheter och att konflikträtten där-
för inte borde inskränkas på detta område.
Skälen för regeringens förslag: Inom LO-SAF-området ger avtal,
som har sin grund i Saltsjöbadsavtalet skydd mot stridsåtgärder riktade
mot enmans- och familjeföretag. Dessa bestämmelser täcker dock inte
hela LO-SAF-området. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska
Målareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet och Grafiska
fackförbundet är exempel på organisationer som inte omfattas av dessa
bestämmelser.
Utredningen har anfört att sedan förbudet upphävdes har det på nytt
vidtagits stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag. Sättet att använ-
da stridsåtgärder har väckt kritik och riskerar enligt utredningen att skada
förhandlingssystemets legitimitet.
De arbetstagarorganisationer som avstyrker förslaget anför att beman-
ningsbehovet inom vissa branscher varierar mycket snabbt och att det är
svårt att övervaka när ett enmans- eller familjeföretag anställer någon.
Förbunden påpekar att arbetstagaren då inte omfattas av ett kollektivavtal
och av det grundläggande sociala skydd för arbetstagare, som följer där-
av. Vidare anför förbunden att frågan om stridsåtgärder mot enmans- el-
ler familjeföretag inte har något samband med lönebildningen.
Regeringen anser att för det fall företagen anställer arbetstagare, är det
viktigt att dessa omedelbart kan omfattas av kollektivavtal och ett försäk-
ringsskydd. Detta gäller särskilt sådana branscher med små arbetsplatser
där det är svårt för arbetstagarorganisationerna att övervaka när en an-
ställning sker. Genom ett träffat kollektivavtal garanteras således att ny-
anställda redan från första anställningsdagen ges anställningsvillkor och
försäkringsskydd enligt kollektivavtalet. Förpliktelserna enligt avtalet
inträder alltså när arbetsgivaren anställer en arbetstagare. I och med det
träffade avtalet har dock arbetsgivare i vissa fall ålagts att betala vissa
avgifter även om arbetsgivaren inte haft några anställda. Skäligheten i
detta kan ifrågasättas. LO har nu emellertid rekommenderat de förbund
som står utanför Saltsjöbadsavtalet att ändra sina avtal, så att enmans-
och familjeföretag inte åläggs kostnader eller andra förpliktelser innan
det finns någon anställd. Regeringen bedömer att om enmans- och famil-
jeföretag inte åläggs kostnader eller andra förpliktelser innan det finns
Prop. 1999/2000:32
89
någon anställd, bortfaller behovet av lagstiftning. Regeringen avser dock Prop. 1999/2000:32
att folja utvecklingen noga och är beredd att återkomma, om så krävs.
Regeringens bedömning: Lagstiftning om att stridsåtgärder skall va-
ra proportionerliga bör inte införas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett proportiona-
litetskrav infors för stridsåtgärder, som vidtas vid förhandlingar mellan
parter som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i förhållande till
varandra. En stridsåtgärd skall på yrkande av den part, mot vilken åtgär-
den riktas, kunna förklaras olovlig av Arbetsdomstolen i följande situa-
tioner:
- När en stridsåtgärd, som är partiell eller på annat sätt begränsad, kan
förväntas leda till skada eller annan olägenhet, som står i uppenbart
missförhållande till åtgärdens omfattning.
- När en stridsåtgärd, som har varslats som svar på en annan stridsåt-
gärd, är väsentligt mer omfattande än vad som är rimligt med hänsyn till
den åtgärd, som har orsakat svarsåtgärden.
- När en sympatiåtgärd, som har varslats till stöd for en part i dennes
tvist om förnyande av kollektivavtal, kan förväntas leda till skada eller
annan olägenhet som står i ett uppenbart missförhållande till åtgärdens
eller primäråtgärdens omfattning.
Arbetsmarknadens parter skall kunna avtala om avvikelse från de före-
slagna kraven på proportionalitet.
Remissinstanserna: Sveriges riksbank, Förlikningsmannaexpeditio-
nen, RSV, Uppsala universitet och arbetsgivarorganisationerna tillstyr-
ker förslaget. Flera av arbetsgivarorganisationerna anser dock att propor-
tionalitetskravet bör omfatta fler fall än dem utredningen föreslagit. Ar-
betstagarorganisationerna avstyrker förslaget. Arbetsdomstolen har in-
vändningar mot förslagets utformning.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har som skäl för sitt
förslag anfört att ett krav på proportionalitet i lagstiftningen skulle ge en
rimligare balans mellan parterna på arbetsmarknaden genom att det be-
gränsar möjligheten till åtgärder som kostar lite för den egna organisatio-
nen men orsakar stora kostnader for motparten eller tredje man. Utred-
ningen har pekat på att flera forskare stöder förslaget om att införa ett
lagstadgat krav på proportionalitet och att sådana krav finns i rättstradi-
tionen i flera länder i Kontinentaleuropa. Enligt utredningens uppfattning
är även ett lagstadgat krav på proportionalitet väsentligt för att fa ett brett
stöd för ett paket av åtgärder, som skulle kunna förbättra lönebildningen.
LO anför att utredningens definitioner av de stridsåtgärder som skulle
kunna anses oproportionerliga omfattar nästan alla stridsåtgärder som
används i praktiken. För att vara säker på att undgå att domstolen anser
stridsåtgärden oproportionerlig och därmed olovlig, skulle en facklig or-
ganisation tvingas ta ut samtliga arbetstagare på hela avtalsområdet i total
strejk. Reglerna om proportionalitet kommer enligt LO därmed att for-
90
svåra, fördyra och försena förhandlingsprocessen. LO anför vidare att
arbetsgivarsidan kommer att angripa varje stridsåtgärd som oproportio-
nerlig, varvid stor energi och stort engagemang kommer att behöva läg-
gas ned på juridisk formalia i stället på den bakomliggande tvisten. LO
anser även att lagstiftningens utformning strider både mot regeringsfor-
men och mot internationella konventioner. Även SACO och TCO med
flera ifrågasätter förslagets förenlighet med Europarådets sociala stadga.
Organisationerna anser det också mycket tveksamt att en domstol skall
göra lämplighetsprövningar av det slag förslaget innebär.
Ett flertal remissinstanser, däribland Arbetsdomstolen, anser att regler
om proportionalitet blir svårtillämpade, i varje fall om reglerna inte i av-
sevärt större utsträckning än som skett förses med vägledande uttalanden
om hur man tänker sig att tillämpningen skall göras. Stockholms tingsrätt
menar att utredningens förslag om att även tredjemansintressen skall till-
varatas genom en proportionalitetsprincip passar dåligt in i medbestäm-
mandelagen, som endast reglerar förhållandet mellan arbetstagare och
arbetsgivare samt deras organisationer.
Regeringen delar de remissinstansers uppfattning som anser att det inte
finns skäl att lagstifta om stridsåtgärders proportionalitet. Med anledning
av vad som anförts under avsnitt 8.5 om nya förhållanden på arbetsmark-
naden och deras betydelse för stridsåtgärders effekter har regeringen för
avsikt att noga följa utvecklingen på området. För att underlätta denna
bedömning bör Medlingsinstitutet i sina rapporter om löneutvecklingen
och andra faktorer som har anknytning till lönebildningen även redogöra
för hur konflikter på arbetsmarknaden har genomförts och vilka konsek-
venser dessa har medfört.
Inrättandet av Medlingsinstitutet syftar till att säkerställa goda förutsätt-
ningar för en väl fungerande lönebildning som gynnar ekonomisk tillväxt
och ökad sysselsättning. Medlingsinstitutets verksamhet kan därmed
väntas leda till en minskad statsfinansiell belastning och en samhällseko-
nomisk vinst.
Genom att statistikansvaret för lönestatistiken förs över från SCB till
Medlingsinstitutet förbättras beställarkompetensen för statistiken vilket
leder till en högre kvalitet i statistiken vid given resursinsats. Den förbätt-
ring av statistiken regeringen därutöver föreslår syftar till att skapa ett
bättre beslutsunderlag för parterna i löneförhandlingarna. Även förbätt-
ringen av lönestatistiken kan därmed väntas ge en minskad statsfinansiell
belastning och en samhällsekonomisk vinst.
Finansieringen av Medlingsinstitutets förvaltningskostnader samt Kon-
junkturinstitutets kostnader för den årliga rapporten om de samhällseko-
nomiska förutsättningarna för löneförhandlingar sker, som redovisats i
budgetpropositionen för 2000, genom en omfördelning av medel inom
utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv. Kostnaderna beräknas
totalt uppgå till cirka 15 miljoner kronor per år. Även de ökade resurser
för lönestatistik, statistik över vakanser och arbetskonflikter samt kom-
Prop. 1999/2000:32
91
plettering av forskningsdatabasen LINDA som regeringen föreslår bör Prop. 1999/2000:32
finansieras genom en omfördelning inom utgiftsområde 14.
Någon nämnvärd ytterligare arbetsbelastning för de allmänna domsto-
larna eller allmänna förvaltningsdomstolarna kan inte förväntas.
I övrigt gör regeringen bedömningen att propositionens förslag ger vis-
sa positiva konsekvenser för jämställdheten genom att förbättringar av
den officiella lönestatistiken underlättar analyser av kvinnors och mäns
löneutveckling.
Förbättringen av lönestatistiken kan leda till en viss ökning av upp-
giftslämnarbördan för företagen. Regeringen gör dock bedömningen att
denna ökning blir marginell.
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juni
2000.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att Medlingsinstitutet
inrättas i god tid före nästa avtalsrörelse. Huvuddelen av avtalen löper ut
i början av år 2001. Lagändringarna bör därför träda i kraft den 1 juni
2000.
45 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Genom en ändring i första stycket förlängs varseltiden från minst sju
dagar till sju arbetsdagar. Med arbetsdag avses då inte lördag, söndag,
annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Tiden
beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt stridsåtgärden är avsedd att
påbörjas. Om en stridsåtgärd skall påbörjas t.ex. måndag kl. 15.00, skall
varsel läggas senast sju arbetsdagar i förväg, kl. 15.00. Första stycket
sista meningen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Skyldigheten för en part att även varsla Medlingsinstitutet har förts in i
denna bestämmelse. Skyldigheten att varsla förlikningsmannaexpeditio-
nen reglerades tidigare i 47 §.
Ändringen i andra stycket är endast redaktionell.
Till tredje stycket förs de bestämmelser som anger när en part inte är
skyldig att varsla, dvs. dels när det föreligger giltigt hinder mot att varsla,
dels när det är fråga om en s.k. indrivningsblockad. Även här är det fråga
om en redaktionell ändring. Vad som kan vara giltigt hinder har utveck-
lats i prop. 1975/76:105 sid. 410.
92
I fjärde stycket har skett en konsekvensändring med anledning av att Prop. 1999/2000:32
bestämmelsen strukturerats om.
46 §
Statens förlikningsmannaexpedition har ersatts av Medlingsinstitutet.
Innebörden av begreppet ”en väl fungerande lönebildning” har utvecklats
närmare i avsnittet 8.2.1.
Innehållet i bestämmelsen såvitt avser utseende av medlare återfinns
numera i 47 a § och 47 b §, såvitt avser medlarens uppgift i 48 § och så-
vitt avser att ge råd och upplysningar i 47 §.
47 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2.2.
Enligt första stycket skall Medlingsinstitutet kalla parter till överlägg-
ningar eller på annat sätt informera sig om kommande eller pågående
avtalsförhandlingar. En närmare redogörelse för syftet med sådana över-
läggningar återfinns i det nämnda avsnittet. Bestämmelsen innebär ett
förtydligande och en mer uttalad möjlighet för institutet att agera jämfört
med vad som tidigare gällde för förlikningsmannaexpeditionen som
skulle ”följa förhållandena på arbetsmarknaden”.
Enligt andra stycket skall institutet också ge råd och upplysningar till
parter på arbetsmarknaden rörande förhandlingar och kollektivavtal. Be-
stämmelsen motsvaras av 46 § tredje stycket i dess tidigare lydelse, med
den skillnaden att skyldigheten att ge råd och upplysningar enligt försla-
get skall ligga på Medlingsinstitutet och inte på förlikningsmannen.
En regel om möjlighet att kalla part till överläggning vid vite finns i
52 §.
Enligt tredje stycket skall en part på begäran tillställa Medlingsinstitu-
tet kopia av träffade kollektivavtal om löner och allmänna anställnings-
villkor. Bestämmelsen är ny. Sekretess för uppgifter som tillställs Med-
lingsinstitutet regleras i 8 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100).
47 a §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.1.
Enligt bestämmelsen kan förhandlingsledare eller medlare utses. Att
förhandlingsledare kan utses är nytt. Att medlare kan utses innan stridsåt-
gärd hotar är också nytt. Utseende av förhandlingsledare är tänkt att kun-
na ske redan vid en tidpunkt när parterna ännu inte har klarlagt sina
ståndpunkter. Även när så har skett skall en förhandlingsledare kunna
utses för att underlätta kontakterna mellan parterna. Om parterna har
börjat tvista i förhandlingsfrågor kan det i stället vara dags att utse medla-
re. Medlare kan således tillsättas i ett något tidigare skede än vad som
angavs tidigare i 46 §.
47 b §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.2.
Medlingsinstitutet kan enligt första stycket utse en eller flera medlare
utan samtycke från parterna om institutet bedömer att det i en tvist finns
risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har inletts. Ett sådant
beslut får enligt andra stycket inte överklagas.
93
I tredje stycket undantas fall när parterna har låtit registrera ett avtal
om förhandlingsordning som de är ense om innehåller sådana bestämmel-
ser som anges i lagen. Registreringen sker hos Medlingsinstitutet efter
anmälan av samtliga parter som träffat det aktuella avtalet. Om en medla-
re hunnit utses innan parterna anmäler avtalet för registrering, far han
eller hon fortsätta sitt uppdrag utan hinder av att avtalet om förhandlings-
ordning registrerats. I enlighet med vad Lagrådet anfört, är det endast
under det registrerade avtalets giltighetstid som medlare inte kan utses
utan parternas samtycke.
48 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.3.
Av bestämmelsen framgår hur medlare skall gå till väga vid medlings-
arbetet. Bestämmelsen motsvarar delvis den tidigare regleringen i 46 §
andra stycket samt i 48 §. Medlaren är numera något friare i sin medling
och det anges inte längre uttryckligen att medlaren skall utgå från förslag
som kommer från parterna själva. I praktiken innebär den föreslagna be-
stämmelsen dock inte någon förändring i förhållande till hur förliknings-
mannen arbetar i dag. En självklar utgångspunkt i medlingen är parternas
förslag. Medlaren kan emellertid också själv lägga fram förslag till lös-
ningar. Bestämmelsen har utformats huvudsakligen i enlighet med Lag-
rådets förslag.
Att Medlingsinstitutet på begäran av medlare kan förena kallelse till
förhandling med vitesföreläggande framgår av 52 §.
49 §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 9.2.3.
Enligt första stycket får Medlingsinstitutet på medlares begäran med-
dela beslut, varigenom varslade stridsåtgärder skjuts upp i högst 14 da-
gar. Förutsättningen är att det främjar en god lösning av tvisten att be-
sluta om uppskjutande.
Ett beslut om uppskjutande, far meddelas endast en gång för varje
medlingsuppdrag. Med medlingsuppdrag avses det uppdrag den eller de
utsedda medlarna har i den aktuella tvisten. För det fall institutet en gång
meddelat beslut om uppskjutande på medlarnas begäran men någon över-
enskommelse inte kunnat nås och medlarna därför byts ut, har institutet
möjlighet att på de nya medlarnas begäran skjuta upp en varslad stridsåt-
gärd.
Beslutet om uppskjutande far inte omfatta flera tidsperioder utan skall
avse en viss sammanhängande tid om högst 14 dagar per stridsåtgärd.
Om en stridsåtgärd varslas på så sätt att den skall bryta ut en dag och ut-
vidgas på visst sätt vid senare tidpunkter, eller om motåtgärd varslats,
kan beslutet om uppskjutande omfatta både den första åtgärden och ut-
vidgningarna samt motåtgärder. Tidsfristen skall räknas från den dag då
åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Om möj-
ligt skall beslutet föregås av samråd med partema. Det kan finnas situa-
tioner då det inte går att nå en part inom rimlig tid och i sådana fall möter
det inget hinder att beslut fattas utan föregående samråd. En part som inte
följer Medlingsinstitutets beslut kan åläggas att betala varselavgift enligt
62 a §. Första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1999/2000:32
94
Av andra stycket framgår att ett beslut från Medlingsinstitutet enligt Prop. 1999/2000:32
första stycket inte får överklagas.
50 §
Ändringen är redaktionell och innebär att ordet förlikningsman ersätts av
ordet medlare.
51 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.3.
Bestämmelsen reglerar medlarens och Medlingsinstitutets förhållnings-
sätt till skiljeförfarande. Enligt första stycket kan medlare föreslå parter
att låta en tvist avgöras genom skiljeförfarande. Enligt andra stycket kan
institutet medverka vid utseende av skiljemän. Förändringen i dessa delar
är i huvudsak redaktionell.
Enligt tredje stycket kan Medlingsinstitutet, om stridsåtgärder har på-
börjats, uppmana parterna i en tvist att låta tvisten avgöras genom skilje-
förfarande. Denna del av bestämmelsen är ny.
Ändringen i fjärde stycket är redaktionell. För det fall en rättslig tvist
forlikts genom medling kan det som Lagrådet påpekat framstå som in-
vändningsfritt att medlaren utses till skiljeman.
52 §
Bestämmelsen i första stycket har behandlats i avsnitt 9.1.3. Av första
stycket framgår att Medlingsinstitutet vid vite kan förelägga en part som
tidigare inte infunnit sig, att komma till en överläggning enligt 47 §.
Av andra stycket framgår att en part, som vägrar att delta i förhandling
inför medlare, kan tvingas att göra det genom vitesföreläggande. Be-
stämmelsen motsvarar regleringen i den tidigare 49 § med den skillnaden
att det är Medlingsinstitutet som på begäran av medlare kan vitesföreläg-
ga en part. Ett vitesföreläggande kan göras utan föregående samråd eller
samtycke från den andra parten i tvisten. Det möter heller inget formellt
hinder att båda parterna i en tvist kallas till förhandling genom vitesföre-
läggande. Vitesföreläggande kan även utfärdas om en part ålagts att
komma in med en skrift men underlåter att göra detta. En förutsättning
för vitesföreläggande är att en part är förhandlingsskyldig enligt 10 §
samt att parten har kallats till förhandling inför en medlare och inte in-
funnit sig eller på annat sätt underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt
15 §. Den paragrafen har den 1 januari 1995 tillförts två nya stycken som
inte har betydelse i sammanhanget. Hänvisning görs därför till 15 § första
stycket. En annan förutsättning för vitesföreläggande är att en utsedd
medlare har begärt att Medlingsinstitutet skall förelägga parten vid vite
att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Andra stycket har utformats i en-
lighet med Lagrådets förslag.
I tredje stycket har på Lagrådets förslag tagits in en bestämmelse om
att beslutet om vitesföreläggande inte kan överklagas.
Enligt fjärde stycket kan Arbetsdomstolen på talan av Medlingsinsti-
tutet döma ut ett förelagt vite. Som Lagrådet föreslagit, kan Arbetsdom-
stolen då också pröva även lämpligheten av vitet.
95
Den tidigare bestämmelsen i 52 § om regeringens rätt att utse förlik-
ningskommission eller särskild förlikningsman samt vilka föreskrifter i
lagen som skall gälla för dessa har upphävts (se avsnitt 9.1.4).
53 §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 8.2.2.
En part som träffat kollektivavtal skall enligt 47 § tredje stycket på be-
gäran tillställa Medlingsinstitutet en kopia av träffat kollektivavtal om
löner och allmänna anställningsvillkor. För det fall en part underlåter att
göra detta kan Medlingsinstitutet enligt första stycket förelägga parten att
vid vite inkomma med avtalet.
I andra stycket finns på Lagrådets förslag en uttrycklig bestämmelse
att beslutet om vitesföreläggande inte kan överklagas. Enligt tredje styck-
et dömer Arbetsdomstolen ut vitet på talan av Medlingsinstitutet. I likhet
med vad som anges i 52 § kan Arbetsdomstolen då också pröva vitets
lämplighet.
62 a §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 9.2.2 och 9.2.4.
Den som underlåter att varsla Medlingsinstitutet skall enligt första
stycket åläggas att betala en varselavgift till staten. Liknande regler finns
i lagen (1974:13) om anställningsffämjande åtgärder och i arbetstidslagen
(1982:673). Varselavgiften skall bestämmas till lägst 30 000 kr och högst
100 000 kr. Avgiftens storlek bör bero på omfattningen och arten av den
stridsåtgärd som varslats eller inletts utan att Medlingsinstitutet har un-
derrättats. Varselavgiften ersätter den sanktion i form av penningböter
som tidigare fanns i 47 §.
I andra stycket regleras att den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot
Medlingsinstitutets beslut att skjuta upp en varslad stridsåtgärd skall
åläggas en förhöjd varselavgift som uppgår till minst 300 000 kr och
högst 1 000 000 kr. Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt första och andra styckena kan såväl varselavgift som förhöjd
varselavgift jämkas eller bortfalla helt under förutsättning att det förelig-
ger särskilda skäl. Beloppet bör kunna jämkas endast i undantagsfall om
t.ex. ren försummelse lett till att Medlingsinstitutet inte har varslats.
Medlingsinstitutet har enligt tredje stycket inte självständigt befogen-
het att bestämma varselavgiften utan det skall göras av tingsrätt på talan
av Medlingsinstitutet. Talan måste väckas inom ett år från den dag varsel
skulle ha lämnats eller, såvitt det är fråga om talan enligt andra stycket,
inom ett år från den dag då stridsåtgärden vidtogs.
Av 63 § framgår att ett mål om varselavgift kan överklagas till Arbets-
domstolen. Där anges även vilka bestämmelser som skall tillämpas vid
handläggningen.
63 §
Förändringen i första stycket innebär att förutvarande andra meningen
tagits bort. I andra meningen reglerades två fall, då lagen om rättegången
i arbetstvister inte skulle gälla. Det ena var då någon enligt 47 § skall
Prop. 1999/2000:32
96
dömas till penningböter, vilket inte längre skall förekomma (se avsnitt
9.2.2). Det andra var vid tillämpning av 53 § som tidigare har upphävts.
Enligt det nya andra stycket handläggs mål om varselavgift som förs i
tingsrätt i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål där
förlikning om saken inte är tillåten. En motsvarande reglering finns i
konkurrenslagen (1993:20) beträffande konkurrensskadeavgift som prö-
vas av Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket.
Mål om varselavgift överklagas till Arbetsdomstolen och handläggs där
i enlighet med tillämpliga bestämmelser i lagen om rättegången i arbets-
tvister. I den mån arbetstvistlagens regler inte passar i ett indispositivt
tvistemål, skall rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av så-
dana mål till hovrätt tillämpas. Vad som sägs där om hovrätten skall i
stället gälla för Arbetsdomstolen.
Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. I bestämmelsen
görs en hänvisning till vad som sägs i lagen (1985:206) om viten om all-
män domstols handläggning av mål om vites utdömande. Viteslagens
bestämmelser innebär att målen handläggs som bötesmål. Samma be-
stämmelser om handläggningen skall tillämpas i Arbetsdomstolen i mål
om utdömande av vite. Det gäller dock inte processuella viten som kan
dömas ut inom ramen för en pågående process.
8 kap. 15 §
Första stycket anger att sekretess gäller för uppgifter som en part lämnat
till en medlare eller Medlingsinstitutet i en arbetstvist. Sekretess gäller
endast om parten gjort förbehåll därom. Nytt är att uppgifter i en arbet-
stvist kan komma att ges in till Medlingsinstitutet. I övrigt har begreppet
medlare ersatt förlikningsman. Eftersom bestämmelsen i 52 § medbe-
stämmandelagen om förlikningskommission och särskild förlikningsman
upphävs nämns sådana begrepp inte längre i paragrafen. Att meddelarfti-
heten är begränsad för denna typ av uppgifter framgår av 16 kap. 1 §.
I det nya andra stycket införs en bestämmelse om sekretess för en upp-
gift i kollektivavtal som lämnats in till Medlingsinstitutet. Det första fal-
let gäller uppgift som rör en kollektivavtalsparts affärs- eller driftförhål-
landen. Om det kan antas att parten lider skada eller men om uppgiften
röjs, gäller sekretess. Sådana uppgifter kan t. ex. finnas i kollektivavtal
mellan enskilda företag och en arbetstagarorganisation. Det andra fallet
gäller uppgift om annan än kollektivavtalsparts personliga eller ekono-
miska förhållanden. Även här gäller sekretess om det kan antas att perso-
nen lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess kan således vara
aktuellt om t. ex. enskilda arbetstagare pekas ut i kollektivavtalet och
dessa kan lida skada eller men av att uppgifter om deras personliga eller
ekonomiska förhållanden lämnas ut. För sådana uppgifter som anges i
detta stycke är meddelarfriheten inte begränsad.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2.2.
Prop. 1999/2000:32
97
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 32
16 kap. 1 §
Regleringen i 16 kap 1 § sekretesslagen innebär att rätten enligt tryckfri-
hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att fritt meddela uppgif-
ter och underrättelser begränsas endast avseende uppgifter for vilka gäller
sekretess enligt 8 kap. 15 § första stycket.
Prop. 1999/2000:32
98
Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut lämnar i delbetän-
kandet Medlingsinstitut och lönestatistik (SOU 1997:164) och slutbetän-
kandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141) förslag på följande
områden.
1) Medlingsinstitut. Utredningen föreslår att ett nytt och starkare Med-
lingsinstitut bör bildas senast den 1 januari 2000. Det bör ha två uppgif-
ter, att medla och att verka för en väl fungerande lönebildning. Med-
lingsinstitutet bör ha en ämbetsmannastyrelse på fem personer och tre
anställda medlare varav en - riksmedlaren - bör vara institutets chef.
Medlingsinstitutet bör ha ytterligare cirka tio anställda, bland annat med
kompetens inom samhällsekonomi, lönestatistik och juridik. Medlingsin-
stitutet bör knyta till sig tre expertråd i avtalsfrågor, samhällsekonomi
respektive lönestatistik för samverkan med arbetsmarknadens parter.
2) Utökade befogenheter. Utredningen föreslår att
• Medlingsinstitutet bör fa befogenhet att agera tidigt och kalla parterna
till överläggningar bland annat för att informera sig om tidsplaner och
yrkanden inför kommande förhandlingar,
• Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av tidsplaner för för-
handlingar och avtalsperioder,
• Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av avtalsförhandlingar,
• varseltiden för stridsåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar,
• Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i högst
14 dagar,
• Medlingsinstitutet bör kunna uppmana parter att lösa en intressetvist
genom skiljeförfarande och att en fast skiljenämnd utses,
• parter bör vara skyldiga att infinna sig om Medlingsinstitutet kallar,
• det inte bör vara möjligt att besluta om sammanläggning av medlings-
bud.
3) Stärkt normbildning. Utredningen föreslår att
• den månadsvisa lönestatistiken bör förbättras genom att månadsvis
statistik tas fram även för staten, full täckning uppnås av kommun- och
landstingssektorerna samt att redovisningen av retroaktiva löneutbe-
talningar blir bättre,
• den årsvisa lönestatistiken bör publiceras snabbare och utvidgas ge-
nom att statistik redovisas för ett 50-tal branscher, med fördelning på
kön och i förekommande fall arbetare och tjänstemän,
• forskningsdatabasen LINDA bör kompletteras med individuella lö-
nestatistiska data,
• Medlingsinstitutet bör vara beställare av den statliga lönestatistiken,
samt att
• en rapport om löneutveckling med mera i Sverige och omvärlden och
en rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för löneför-
handlingarna bör utarbetas varje år.
4) Stramare konfliktregler. Utredningen föreslår att
• rätten till sympatiåtgärder inte bör tas bort, men begränsas,
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 1
99
• ett proportionalitetskrav bör inforas för att begränsa möjligheten till
stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen, men orsakar
stora kostnader för motparten och tredje man,
• förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag bör åter-
införas, men att
• ett krav på medlemsomröstning före stridsåtgärder inte bör införas.
5) Jämställdhet. Utredningen föreslår att
• lönestatistiken bör förbättras vilket ökar möjligheterna att följa löneut-
vecklingen för kvinnor och män,
• underlaget för forskning om kvinnor och mäns löner förbättras genom
en komplettering av databasen LINDA med löneuppgifter,
• de årliga rapporterna om löneutveckling med mera bör innehålla ett
särskilt kapitel om löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv
samt att
• Medlingsinstitutet tillförs erforderlig kompetens på jämställdhetsom-
rådet.
Utredningen föreslår slutligen att regeringen inrättar ett råd för regel-
bundna överläggningar med arbetsmarknadens parter för att åter stärka
samförstånd och samsyn.
Utredningens förslag är utformade på ett sådant sätt att de inte skall
störa förhandlingarna på områden med förhandlingsordningsavtal liknan-
de Industriavtalet.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 1
100
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet
enligt denna lag upphävs eller inskränks.
Genom ett kollektivavtal far det Genom ett kollektivavtal får det
dock göras avvikelser från 11, 12,
14, 19-22 och 28 §§, 29 § tredje
dock göras avvikelser från 11, 12,
14, 19-22 och 28 §§, 29 § tredje
meningen, 33-40 §§, 43 § andra
stycket samt 64 och 65 §§. Kol-
lektivavtalet får inte innebära att
mindre förmånliga regler skall
tillämpas för arbetstagarsidan än
som följer av EG-rådets direktiv
75/129/EEG av den 17 februari
1975, 77/187/EEG av den 14 feb-
ruari 1977 och 92/56/EEG av den
24 juni 1992.
I ett kollektivavtal får det också
föreskrivas längre gående
fredsplikt än som anges i 41, 41 a
och 44 §§ eller ett längre gående
skadeståndsansvar än som följer av
denna lag.
41 a, 41 b och 44 §§ eller ett
meningen, 33—40 §§, 41 c §, 43 §
andra stycket samt 64 och 65 §§.
Kollektivavtalet får inte innebära
att mindre förmånliga regler skall
tillämpas för arbetstagarsidan än
som följer av EG-rådets direktiv
75/129/EEG av den 17 februari
1975, 77/187/EEG av den 14 feb-
ruari 1977 och 92/56/EEG av den
24 juni 1992.
I ett kollektivavtal får det också
föreskrivas längre gående
fredsplikt än som anges i 41, 41 a,
41 b och 44 §§ eller ett längre gå-
ende skadeståndsansvar än som
följer av denna lag.
41 §
Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte
vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en
organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot en bestämmelse om fredsplikt i kollek-
tivavtal eller om åtgärden har till ändamål
1. att utöva påtryckning i en tvist om ett kollektivavtals giltighet, be-
stånd eller rätta innebörd eller i en tvist huruvida ett visst förfarande stri-
der mot avtalet eller mot denna lag,
2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avta-
let har upphört att gälla, eller
101
4. att stödja någon annan, när denne inte själv far vidta stridsåtgärd.
Stridsåtgärder som har vidtagits Stridsåtgärder som har vidtagits
i strid mot första stycket betecknas i strid mot första stycket är olovli-
som olovliga. ga. Åven stridsåtgärder som har
vidtagits i strid mot beslut som
Medlingsinstitutet har meddelat
med stöd av 45 § tredje stycket och
48 § är olovliga.
Första stycket hindrar inte arbetstagare att delta i en blockad som har
beslutats av en arbetstagarorganisation i behörig ordning och som har till
ändamål att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på
någon annan ersättning för utfört arbete (indrivningsblockad). En sådan
stridsåtgärd är inte olovlig.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
41 b §
En arbetstagare får inte vidta
eller delta i en stridsåtgärd som
har till ändamål att kollektivavtal
skall träffas med ett företag som
inte har några arbetstagare eller
där bara företagaren eller företa-
garens familjemedlemmar är ar-
betstagare och ensamma ägare.
Detsamma gäller när en stridsåt-
gärd har till ändamål att stödja
någon som vill träffa kollektivavtal
med ett sådant företag. Vad som
nu sagts hindrar inte en arbetsta-
gare från att delta i en anställ-
ningsblockad som riktar sig mot
ett sådant företag och som har
beslutats i behörig ordning av en
arbetstagarorganisation.
Stridsåtgärder som har vidtagits
i strid mot första stycket är att an-
se som olovliga. Förändringar i
anställnings- eller ägarförhållan-
den som har inträffat sedan en
stridsåtgärd har varslats eller in-
letts skall inte beaktas vid bedöm-
ningen av om en stridsåtgärd är
att anse som olovlig enligt första
stycket.
41 c §
För stridsåtgärder som vidtas i
102
samband med avtalsförhandlingar Prop. 1999/2000:32
mellan parter som är eller brukar Bilaga 2
vara bundna av kollektivavtal i
förhållande till varandra skall
följande gälla.
Om en part har varslat om en
stridsåtgärd som är partiell eller
på annat sätt begränsad och åt-
gärden kan förväntas leda till ska-
da eller annan olägenhet som står
i uppenbart missförhållande till
åtgärdens omfattning, kan åtgär-
den förklaras olovlig.
En stridsåtgärd som har varslats
som svar på en annan stridsåtgärd
kan också förklaras olovlig, om
den är väsentligt mer omfattande
än vad som är rimligt med hänsyn
till den åtgärd som orsakat svars-
åtgärden.
Åven en sympatiåtgärd som har
varslats till stöd för en part i en
tvist mellan parter, som är eller
brukar vara bundna av kollekti-
vavtal i förhållande till varandra
kan förklaras olovlig. Det kan ske
om den varslade sympatiåtgärden
kan förväntas leda till skada eller
annan olägenhet som står i ett up-
penbart missförhållande till åtgär-
dens eller primäråtgärdens om-
fattning.
Talan om olovligförklaring en-
ligt andra, tredje och fjärde
styckena kan endast föras av den
arbetsgivare eller organisation
mot vilken åtgärden riktas Med
stöd av bestämmelserna i andra,
tredje eller fjärde stycket kan en
stridsåtgärd interimistiskt förkla-
ras olovlig för tiden fram till dess
ett slutligt avgörande föreligger.
Yrkande om olovligförklaring
enligt andra, tredje eller fjärde
stycket och yrkande om interimis-
tisk prövning enligt femte stycket
skall framställas inom sju dagar
från den dag då varsel lämnades
till motparten enligt 45 § första
stycket. Försummas det får sådana
103
yrkanden inte framställas.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
45 §
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och arbetstagarorga-
nisation är sinsemellan skyldiga
att, om giltigt hinder ej möter,
skriftligen varsla motparten minst
sju dagar i förväg, när de avser att
vidtaga stridsåtgärd eller att utvid-
ga pågående stridsåtgärd. Omfattar
stridsåtgärd från arbetsgivarsidan
även arbetstagare som ej är med-
lemmar i berörd arbetstagarorgani-
sation, bör de varslas genom all-
mänt synliga anslag på arbetsplat-
sen eller på annat lämpligt sätt.
eller
Arbetsgivarorganisation
arbetsgivare och arbetstagarorga-
nisation är sinsemellan skyldiga
att, om giltigt hinder ej möter,
skriftligen varsla motparten och
Medlingsinstitutet minst 14 dagar i
förväg, när de avser att vidtaga
stridsåtgärd eller att utvidga pågå-
ende stridsåtgärd. Omfattar
stridsåtgärd från arbetsgivarsidan
även arbetstagare som ej är med-
lemmar i berörd arbetstagarorgani-
sation, bör de varslas genom all-
mänt synliga anslag på arbetsplat-
sen eller på annat lämpligt sätt.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
Varsel enligt första stycket skall innehålla uppgift om anledningen till
stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i Medlingsinstitutet får meddela
fråga om stridsåtgärd som avses i beslut, varigenom en part åläggs
41 § tredje stycket. att avbryta en stridsåtgärd som
har påbörjats utan att varsel har
lämnats 14 dagar i förväg till
Medlingsinstitutet. Ett sådant be-
slut skall inte meddelas om det
enligt 45 § första stycket har fun-
nits giltigt hinder mot varsel.
Ett beslut enligt föregående
stycke får inte överklagas.
Den som uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet underlåter att
varsla Medlingsinstitutet skall
åläggas att betala en särskild var-
selavgift till staten. Varselavgiften
skall bestämmas till lägst 10 000
kr och högst 100 000 kr. Om det
finns särskilda skäl kan varselav-
giften bestämmas till lägre belopp
eller bortfalla helt. Varselavgift
åläggs av Arbetsdomstolen på an-
sökan av Medlingsinstitutet. Sådan
ansökan kan göras inom ett år från
den dag varsel skulle ha lämnats.
104
Försummas det far ansökan inte
göras. En part som enligt tredje
stycket har ålagts att avbryta en
stridsåtgärd får inte åläggas var-
selavgift för sin försummelse.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
46
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns en statens
förlikningsmannaexpedition.
Expeditionen skall följa förhål-
landena på arbetsmarknaden. Har
den fått kännedom om arbetstvist
som hotar att medföra eller redan
har medfört stridsåtgärd, skall den
utse förlikningsman att medla i
tvisten, när medverkan av förlik-
ningsman kan anses ägnad att
främja en lösning av denna. För-
likningsmannen skall kalla parter-
na till förhandling eller vidtaga
annan lämplig åtgärd samt verka
för att part uppskjuter eller in-
ställer stridsåtgärd.
Enligt expeditionens bestäm-
mande skall förlikningsman på
begäran gå parter på arbetsmark-
naden till handa med råd och
upplysningar rörande förhand-
lingar och kollektivavtal samt leda
förhandlingar mellan parterna.
§
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns Med-
lingsinstitutet. Institutet skall ver-
ka för en väl fungerande lönebild-
ning.
Medlingsinstitutet skall, när det
är lämpligt, verka för samordning
av förhandlingar om löner och
allmänna anställningsvillkor samt
för en samordning av giltighetspe-
rioder för kollektivavtal.
46 a §
Parterna på arbetsmarknaden
skall på begäran tillställa Med-
lingsinstitutet kopior av träffade
kollektivavtal och tillgänglig lö-
nestatistik avseende det egna av-
105
talsområdet
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
47 §
Ar någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till förlikningsman-
naexpeditionen. Den som bryter
häremot döms till penningböter.
Medlingsinstitutet kan kalla
parter till överläggningar och på
annat sätt informera sig om kom-
mande eller pågående avtalsför-
handlingar.
Efter samtycke från parter som
för kollektivavtalsförhandlingar
kan Medlingsinstitutet ställa en
förhandlingsledare till parternas
förfogande eller utse medlare. In-
stitutet kan också ge råd och upp-
lysningar till parter på arbets-
marknaden rörande förhandlingar
och kollektivavtal.
Om det enligt Medlingsinstitu-
tets bedömning föreligger risk för
stridsåtgärder, kan institutet utan
samtycke från parterna utse med-
lare för att medla i tvisten. Ett så-
dant beslut får inte överklagas.
Medlare kan kalla parterna till
förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd och skall försöka få
till stånd en överenskommelse
mellan parterna. Om medlingen
inte leder till att parterna når en
överenskommelse får medlare,
efter samråd med parterna, lägga
fram förslag till lösning av tvisten.
Medlare kan inte utses utan
samtycke från parterna i en tvist,
om de är bundna av ett kollekti-
vavtal med en förhandlingsord-
ning, som innefattar en samsyn om
utvecklingen på området och inne-
håller regler om tidsramar för för-
handlingar och medling.
48 §
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka få till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som kom-
Medlingsinstitutet får på medla-
res begäran meddela beslut, vari-
genom parterna åläggs att skjuta
upp en varslad men ännu inte på-
106
mer från dem själva. Förliknings-
mannen är dock oförhindrad att
föreslå jämkningar och medgivan-
den för att främja en god lösning
av tvisten.
börjad stridsåtgärd, en utvidgning
av en sådan åtgärd eller en åtgärd
till stöd för annan parts stridsåt-
gärd. Ett sådant beslut får med-
delas en gång för varje varslad
sådan åtgärd och för avse en viss
sammanhängande tid om högst 14
dagar. Tidsfristen skall räknas
från den dag då åtgärden enligt
varselmeddelandet skall påbörjas
eller utvidgas. Beslutet skall om
möjligt föregås av samråd med
parterna.
Ett beslut från Medlingsinstitu-
tet enligt föregående stycke kan
inte överklagas.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
49 §
Har part som enligt 10 § är för-
handlingsskyldig kallats till för-
handling inför förlikningsman och
försummar parten att inställa sig
eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin förhandlings-
skyldighet och kan på anmälan av
förlikningsman utdöma vitet.
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför en medlare och
försummar parten att komma eller
underlåter parten på annat sätt att
fullgöra sina skyldigheter enligt
15 § första stycket, kan Medlings
institutet på begäran av en medla-
re förelägga parten vid vite att
fullgöra sin förhandlingsskyldig-
het. Medlingsinstitutet kan även
vid vite förelägga en part att
komma till en överläggning enligt
47 § första stycket. Arbetsdomsto-
len kan på anmälan av Medlingsin-
stitutet döma ut vitet.
50 §
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till förlik-
ningsman som medverkar vid för-
handlingen.
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till med-
lare som medverkar vid förhand-
lingen.
107
51
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också medver-
ka vid utseende av skiljemän.
§
Medlingsinstitutet kan föreslå
parter att låta en tvist avgöras
genom skiljeförfarande. Institutet
kan också ställa skiljemän till
parternas förfogande.
Om stridsåtgärder har påbör-
jats, kan Medlingsinstitutet upp-
mana parterna i en tvist att låta
tvisten avgöras genom skiljeförfa-
rande.
En medlare får inte åta sig skil-
jemannauppdrag i arbetstvist, om
inte Medlingsinstitutet i särskilt
fåll medger det.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
Förlikningsman får ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke förlikningsmannaexpedi-
tionen i särskilt fåll medger det.
52 §
I arbetstvist av större betydenhet
kan regeringen utse förliknings-
kommission att medla i tvisten.
Å ven enskild person kan av rege-
ringen utses att som särskild för-
likningsman medla i sådan tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
eller särskild förlikningsman.
63 §
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Är
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är före-
skrivet om rättegång i allmänhet.
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Denna lag träder i kraft den
108
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild förlik-
ningsman eller förlikningskommis-
sion om uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll därom.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Sekretess gäller för uppgift som
part på arbetsmarknaden har läm-
nat till Medlingsinstitutet enligt 46
a § lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet eller som
part i arbetstvist har lämnat till
medlare, om uppgiftslämnaren har
gjort förbehåll därom.
Denna lag träder i kraft den
109
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
Arbetsdomstolen skall som första domstol uppta och avgöra tvist som
väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare
som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller
1. tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i la-
gen(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
2. arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mel-
lan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts
i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.
Arbetsdomstolen är behörig domstol enligt första stycket även när
kollektivavtal tillfälligt inte gäller.
Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får hand-
läggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om dom-
stolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner så-
dan handläggning lämplig. När det föreligger skäl, kan domstolen åter
särskilja målen.
Arbetsdomstolen är alltid be- Arbetsdomstolen är alltid be-
hörig att som första domstol uppta
och avgöra tvist om stridsåtgärd
som avses i 41 § lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet.
hörig att som första domstol ta upp
och avgöra en tvist om stridsåtgärd
som avses i 41, 41 b och 41 c §§
lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet.
Denna lag träder i kraft den
110
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga syn-
punkter över delbetänkandet Medlingsinstitut och lönestatistik (SOU
1997:164)
Stockholms Tingsrätt
Socialvetenskapliga forskningsrådet
Statskontoret
Statistiska centralbyrån
Riksrevisionsverket
Konjunkturinstitutet
Arbetsgivarverket
Umeå universitet
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetslivsinstitutet
Rådet för arbetslivsforskning
Arbetsdomstolen
Statens förlikningsmannaexpedition
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
Jämställdhetsombudsmannen
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Länsstyrelsen i Stockholms län
Arbetsgivaralliansen
Svenska Arbetsgivareföreningen
Tidningsutgivarna
Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
Sveriges Verkstadsindustrier
Svenska Kommunförbundet
Landstingsförbundet
Landsorganisationen i Sverige
Handelsanställdas Förbund
SEKO - Facket för Service och Kommunikation (I LO:s remissvar)
Svenska Kommunalarbetareförbundet
Svenska Metallindustriarbetareförbundet (I Facken inom industrins re-
missvar)
Tjänstemännens Centralorganisation (Gemensamt remissvar med SACO)
Svenska Industritjänstemannaförbundet (I Facken inom industrins re-
missvar)
Vårdförbundet SHSTF (I Offentliganställdas Förhandlingsråds remiss-
svar)
Offentliganställdas Förhandlingsråd
Sveriges Akademikers Centralorganisation (Gemensamt remissvar med
TCO)
SACO-S
Företagens Uppgiftslämnardelegation (Bytt namn till Näringslivets
Nämnd för Regelgranskning)
111
Synpunkter har även på eget initiativ inkommit från:
Kooperationens Förhandlingsorganisation
Svenska Träindustriarbetareförbundet (I LO:s remissvar)
Försäkringsanställdas förbund (I LO:s remissvar)
Svenska Byggnadsarbetareförbundet (I LO:s remissvar)
Facken inom Industrin (Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, Indu-
strifacket, Civilinjenjörsförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet,
Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska Livsmedelsarbetareför-
bundet, Svenska Industritjänstemannaförbundet och Svenska Metallin-
dustriarbetareförbundet)
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga syn-
punkter över slutbetänkandet Medling och lönebildning (SOU
1998:141)
Svea Hovrätt
Stockholms tingsrätt
S ocialvetenskapliga forskningsrådet
Statskontoret
Statistiska centralbyrån
Riksrevisionsverket
Riksskatteverket
Riksförsäkringsverket
Konj unkturinstitutet
Arbetsgivarverket
Lunds universitet
Umeå universitet
Uppsala universitet
Länsstyrelsen i Stockholms län
Sveriges Riksbank
Datainspektionen
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
F orskningsrådsnämnden
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetslivsinstitutet
Rådet för arbetslivsforskning
Arbetsdomstolen
Statens förlikningsmannaexpedition
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
Jämställdhetsombudsmannen
ILO-kommittén
Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
Offentliganställdas Förhandlingsråd
Företagamas Riksorganisation
Landsorganisationen i Sverige
Landstingsförbundet
SEKO - Facket för Service och Kommunikation
Svenska Arbetsgivareföreningen
112
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Sveriges Verkstadsindustrier
Tidningsutgivarna
Tjänstemännens Centralorganisation
Handelsanställdas Förbund
Svenska Industritj änstemannaförbundet
Svenska Kommunförbundet
Svenska Metallindustriarbetareförbundet
Gemensamma synpunkter har lämnats av:
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation (SACO), Privattjänstemannakartellen (PTK), Offentlig-
anställdas Förhandlingsråd (OFR) samt Lärarförbundets och Lärarnas
Riksförbunds Samverkansråd
Facken inom industrin som omfattar Svenska Industritjänstemannaför-
bundet, Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Civilingenjörsförbun-
det, Industrifacket, Svenska Livsmedelsarbetareförbundet, Svenska Pap-
persarbetareförbundet samt Skogs- och Träfacket
Synpunkter har även på eget initiativ inkommit från:
Kooperationens Förhandlingsorganisation
Fastigo
Civilekonomernas Riksförbund
Ledarna
Svenska Transportarbetareförbundet
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 3
113
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet
dels att 52 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 49 § skall betecknas 52 §,
dels att 45—48, 50, 51, nya 52 och 63 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 47 a, 47 b, 49, 53
och 62 a §§, och närmast före 45 och 62 a §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och arbetstagar-
organisation är sinsemellan skyl-
diga att, om giltigt hinder ej mö-
ter, skriftligen varsla motparten
minst sju dagar i förväg, när de
avser att vidtaga stridsåtgärd eller
att utvidga pågående stridsåtgärd.
Omfattar stridsåtgärd från arbets-
givarsidan även arbetstagare som
ej är medlemmar i berörd arbetsta-
garorganisation, bör de varslas
genom allmänt synliga anslag på
arbetsplatsen eller på annat lämp-
ligt sätt.
När en arbetsgivarorganisation,
arbetsgivare eller arbetstagar-
organisation avser att vidta en
stridsåtgärd eller att utvidga en
pågående stridsåtgärd, skall den
skriftligen varsla motparten och
Medlingsinstitutet minst sju hela
arbetsdagar i förväg. Som arbets-
dag räknas varje dag utom lördag,
söndag, annan allmän helgdag,
midsommarafton, julafton och ny-
årsafton.
Omfattar en stridsåtgärd från ar-
betsgivarsidan även arbetstagare
som inte är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga an-
slag på arbetsplatsen eller på annat
lämpligt sätt.
Varselskyldigheten gäller inte
om det finns giltigt hinder mot att
varsla. Skyldighet att varsla finns
inte i fråga om stridsåtgärd som
avses i 41 § tredje stycket.
Senaste lydelse 1993:1498.
114
Varsel enligt första stycket skall
innehålla uppgift om anledningen
till stridsåtgärden och om stridsåt-
gärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
Varsel enligt första och andra
stycket skall innehålla uppgift om
anledningen till stridsåtgärden och
om stridsåtgärdens omfattning.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns en statens
förlikningsmannaexpedition.
Expeditionen skall följa förhål-
landena på arbetsmark-naden.
Har den fått kännedom om arbet-
stvist som hotar att medföra eller
redan har medfört strids-åtgärd,
skall den utse förliknings-man att
medla i tvisten, när medverkan av
förlikningsman kan anses ägnad
att främja en lösning av denna.
Förlikningsmannen skall kalla
parterna till förhandling eller
vidtaga annan lämplig åtgärd
samt verka för att part uppskjuter
eller inställer stridsåtgärd.
Enligt expeditionens bestäm-
mande skall förlikningsman på
begäran gå parter på arbetsmark-
naden till handa med råd och
upplysningar rörande förhand-
lingar och kollektivavtal samt leda
förhandlingar mellan parterna.
47
Är någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till förlikningsmanna-
expeditionen. Den som bryter här-
emot döms till penningböter.
§
För medling i arbetstvister mel-
lan å ena sidan arbetsgivare eller
arbetsgivarorganisation och å and-
ra sidan arbetstagare eller arbets-
tagarorganisation finns Med-
lingsinstitutet. Institutet skall ver-
ka för en väl fungerande lönebild-
ning.
§2
Medlingsinstitutet skall kalla
parter till överläggningar eller på
annat sätt informera sig om kom-
mande eller pågående avtals-
förhandlingar.
Institutet skall också ge råd och
upplysningar till parterna på ar-
betsmarknaden om förhandlingar
2 Senaste lydelse 1991:306.
115
och kollektivavtal.
En part som träffat kollektivav-
tal om löner och allmänna anställ-
ningsvillkor skall på begäran ge in
en kopia av avtalet till Medlingsin-
stitutet.
47a§
Efter samtycke från parter som
förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller
flera förhandlingsledare eller
medlare.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka fa till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som kom-
mer från dem själva. Förliknings-
mannen är dock oförhindrad att
föreslå jämkningar och medgivan-
den för att främja en god lösning
av tvisten.
47b§
Om Medlingsinstitutet bedömer
att det i en tvist finns risk för
stridsåtgärder eller har stridsåt-
gärder redan påbörjats, får insti-
tutet utan samtycke från parterna
utse en eller flera medlare för att
medla i tvisten.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Parter som är ense om att de är
bundna av ett avtal om förhand-
lingsordning som innehåller tids-
planer för förhandlingar, tidsra-
mar och regler för tillsättning av
medlare, regler om medlarens be-
fogenheter och regler om uppsäg-
ning av avtalet kan anmäla det till
Medlingsinstitutet för registrering.
När avtalet har registrerats, får
medlare inte utses utan samtycke
från parterna.
48 §
En medlare som utsetts av Med-
lingsinstitutet skall kalla parterna
till förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd. Medlaren skall
försöka få till stånd en överens-
kommelse mellan parterna. För att
främja en god lösning av tvisten,
kan medlaren föreslå jämkningar
och medgivanden.
Medlaren skall också verka for
att en part uppskjuter eller instäl-
ler en stridsåtgärd.
116
49
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför förlikningsman
och försummar parten att inställa
sig eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin förhandlings-
skyldighet och kan på anmälan av
förlikningsmannen utdöma vitet.
50
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig for motparten
gäller även i förhållande till förlik-
ningsman som medverkar vid för-
handlingen.
51
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också medver-
ka vid utseende av skiljemän.
Förlikningsman far ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke forlikningsmannaexpedi-
tionen i särskilt fall medger det.
52
I arbetstvist av större betydenhet
kan regeringen utse förliknings-
kommission att medla i tvisten.
Å ven enskild person kan av rege-
ringen utses att som särskild för-
likningsman medla i sådan tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
§
Om det främjar en god lösning
av tvisten, far Medlingsinstitutet
på medlarens begäran besluta om
att skjuta upp varslade stridsåt-
gärder i högst 14 dagar. Ett så-
dant beslut får meddelas endast en
gång för varje medlingsuppdrag.
Tidsfristen skall räknas från den
dag då åtgärden enligt varselmed-
delandet skall påbörjas eller ut-
vidgas. Beslutet skall om möjligt
föregås av samråd med parterna.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
§
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till en
medlare som medverkar vid för-
handlingen.
§
En medlare kan föreslå parterna
att låta en tvist avgöras genom
skiljeförfarande.
Medlingsinstitutet kan medverka
vid utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har påbör-
jats, kan Medlingsinstitutet upp-
mana parterna att låta tvisten av-
göras genom skiljeförfarande.
En medlare far inte åta sig skil-
jemannauppdrag i arbetstvist, om
inte Medlingsinstitutet i särskilt
fall medger det.
§
Om en part har kallats till en
överläggning enligt 47 § första
stycket och inte infinner sig, kan
Medlingsinstitutet förelägga par-
ten vid vite att komma till en
överläggning.
Om en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig har kallats till
en förhandling inför medlare en-
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
117
eller särskild förlikningsman.
ligt 48 § och inte infinner sig eller
underlåter parten på annat sätt att
fullgöra sina skyldigheter enligt
15 § första stycket, kan Med-
lingsinstitutet på begäran av
medlaren förelägga parten vid vite
att fullgöra sin förhandlings-
skyldighet.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid Ar-
betsdomstolen.
53 §3
Om en part underlåter att full-
göra sin skyldighet enligt 47 §
tredje stycket att ge in en kopia av
ett kollektivavtal, kan Medlingsin-
stitutet förelägga parten vid vite
att ge in kopian.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid Ar-
betsdomstolen.
Varselavgift
62a§
Den som underlåter att varsla
Medlingsinstitutet enligt 45 § skall
åläggas att betala en varselavgift
till staten. Varselavgiften skall
bestämmas till lägst 30 000 kr och
högst 100 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan varselavgiften
bestämmas till ett lägre belopp
eller helt falla bort.
Den som vidtar en stridsåtgärd i
strid mot Medlingsinstitutets beslut
att skjuta upp en varslad stridsåt-
gärd enligt 49 § skall åläggas att
betala en förhöjd varselavgift om
minst 300 000 kr och högst
1 000 000 kr till staten. Om det
finns särskilda skäl kan varselav-
giften bestämmas till ett lägre be-
lopp eller helt falla bort.
Varselavgiften åläggs av tings-
rätt på talan av Medlingsinstitutet.
Talan skall väckas inom ett år från
den dag varsel skulle ha lämnats,
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
3 Tidigare 53 § upphävd genom 1980:238.
118
eller när det gäller förhöjd var-
selavgift enligt andra stycket, den
dag då stridsåtgärden vidtogs.
Försummas det får talan inte
väckas.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Ar
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är före-
skrivet om rättegång i allmänhet.
63 §
I mål, vari denna lag skall till-
lämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
/ fråga om mål enligt 62 a § till-
lämpas för rättegången vad som är
föreskrivet om tvistemål där för-
likning om saken inte är tillåten.
Överklagande av tingsrättens av-
görande sker till Arbetsdomstolen.
I sådant fall tillämpas lagen om
rättegången i arbetstvister med
beaktande av första meningen i
detta stycke.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
119
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)4 att 8 kap.
15 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild förlik-
ningsman eller förlikningskommis-
sion, om uppgiftslämnaren har
gjort förbehåll därom.
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
en part i en arbetstvist har lämnat
till en medlare eller till Med-
lingsinstitutet, om uppgiftslämna-
ren har gjort förbehåll om detta.
Sekretess gäller hos Medlingsin-
stitutet även för uppgift i ett kol-
lektivavtal om en parts affärs- el-
ler driftförhållanden eller en an-
nan enskilds personliga eller eko-
nomiska förhållanden om det kan
antas att parten eller den enskilde
lider skada eller men om uppgiften
röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Nuvarande lydelse
1 §5
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3
§ första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
4 Lagen omtryckt 1992:1474.
5 Senaste lydelse 1999:575.
120
8 kap. 8 § andra stycket
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars rö-
jande kan vålla allvarligt men
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3
§ första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
8 kap. 8 § andra stycket
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 § första stycket
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars rö-
jande kan vålla allvarligt men
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
121
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-17
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1999 (Näringsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli-
vet,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Helena
Larsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet
45 och 46 §§
Förslagets 45 § ålägger parter varselskyldighet gentemot varandra men
också mot det föreslagna Medlingsinstitutet. I följande paragraf anges
sedan att ett sådant institut finns samt föremålet för institutets verksam-
het. Det framstår som naturligare att - på samma sätt som i hittillsvarande
lydelse av 45 - 47 §§ medbestämmandelagen - myndigheten omtalas
innan parternas skyldighet mot myndigheten regleras. I enlighet härmed
skulle de föreslagna 45 och 46 §§ kunna byta plats och rubriken före 45 §
ges lydelsen ”Varsel och medling”.
Ett alternativ kan vara att bestämmelsen i 46 § om Medlingsinstitutet
flyttas till avsnittet Inledande bestämmelser som 6 a §.
45 §
Enligt förslaget skall motparten och Medlingsinstitutet varslas minst sju
”hela” arbetsdagar i förväg. Enligt motiveringen skall detta innebära att
om stridsåtgärden skall börja exempelvis en måndag kl. 15, så skall var-
sel läggas senast sju arbetsdagar i förväg kl. 15, dvs i exemplet normalt
torsdagen i andra veckan före stridsåtgärden. En naturlig läsning av be-
stämmelsen leder emellertid till att sju hela arbetsdagar skall förflyta
mellan den dag då varslet läggs och den då stridsåtgärden skall vidtas. I
exemplet skulle varslet således läggas på onsdagen före arbetstidens slut.
Oavsett vilken läsart som är mest motiverad är lagtexten ägnad att skapa
missförstånd. I vart fall bör ordet ”hela” utgå. Full klarhet kan skapas
genom att till första stycket i paragrafen läggs en ny sista mening av föl-
jande lydelse: ”Tidsfristen skall räknas från samma tidpunkt på dagen
som den då stridsåtgärden skall inledas.”
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
122
47 b §
Förutsättningen för registrering av ett avtal om förhandlingsordning är att
parterna är ense om att de är bundna av det. En efterföljande oenighet om
huruvida parterna är eller förblir bundna av avtalet kan uppkomma i olika
sammanhang men kanske närmast i samband med förlängningar. Den
föreslagna effekten av registrering, nämligen att Medlingsinstitutet inte
far utse medlare utan parternas samtycke, bör rimligen begränsas till det
registrerade avtalets giltighetstid. Paragrafens sista mening kan därför ges
lydelsen ”När avtalet har registrerats, far under dess giltighetstid medlare
inte utses utan samtycke från parterna.”
48 §
Första och tredje meningarna i första stycket motsvarar bestämmelser
som återfinns i gällande lydelse men som har ryckts ur sitt sammanhang
och därmed blivit svårbegripliga.
Enligt första meningen skall en medlare kalla parterna till förhandling
eller vidta annan lämplig åtgärd. Läsaren frågar sig: lämplig för vad? Be-
stämmelsen skulle bli tydligare om första meningen antingen drogs sam-
man med andra meningen så, att innebörden blev att medlaren skulle
vidta annan lämplig åtgärd för att få överenskommelse till stånd, eller om
den fick byta plats med andra meningen.
Tredje meningen i stycket innehåller att medlaren kan föreslå jämk-
ningar och medgivanden. Även här blir frågan: i och av vad? Motsvaran-
de bestämmelse i gällande lydelse anknyter till en föreskrift om att för-
likningsmannen skall försöka fa en överenskommelse till stånd på grund-
val av förslag som kommer från parterna själva. När denna föreskrift fö-
reslås utgå i avsikt att markera medlarens något friare ställning blir åter-
stoden meningslös. Det finns inte heller något behov av tredje meningen
eftersom det är självklart att en medlare måste kunna föreslå en part att
jämka sin egen ståndpunkt och lämna medgivanden. Tredje meningen bör
därför utgå.
I så fall är det andra av de två ovan angivna alternativen att föredra.
Stycket föreslås lyda: ”En medlare som utsetts av Medlingsinstitutet skall
försöka fa till stånd en överenskommelse mellan parterna och därvid
främja en god lösning av tvisten. Medlaren skall för det ändamålet kalla
parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd.”
49 §
I motiveringen läggs två synpunkter på bestämmelsens innebörd som inte
framgår av lagtexten. Dels måste beslutet om uppskjutande av stridsåt-
gärder avse en viss sammanhängande tid, högst 14 dagar. Dels kan be-
slutet avse ett uppskjutande ”per stridsåtgärd”. Detta innebär exempelvis
att om en part varslar dels om inledande stridsåtgärder efter sju arbetsda-
gar, dels om en utvidgning av stridsåtgärdema en månad senare, så kan
Medlingsinstitutet besluta om uppskjutande av de inledande stridsåtgär-
dema under högst 14 dagar från den första tidpunkten och om uppskju-
tande av utvidgningen under ytterligare högst 14 dagar från den senare
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
123
tidpunkten. Kommer däremot varslet om utvidgningen efter det att Med-
lingsinstitutet meddelat sitt beslut om de inledande åtgärderna kan enligt
andra meningen institutet inte göra något åt utvidgningen.
Det kan tilläggas att de torde vara parternas sak att uppskjuta stridsåt-
gärdema (jfr 48 § andra stycket) medan Medlingsinstitutet beslutar att så
skall ske.
För att ge bättre uttryck åt avsikten med bestämmelsen bör första me-
ningen i första stycket ges följande lydelse: ”Om det främjar en god lös-
ning av tvisten, far Medlingsinstitutet på medlarens begäran besluta att en
part skall uppskjuta varslade stridsåtgärder under en sammanhängande tid
av högst 14 dagar för varje stridsåtgärd eller utvidgning av en stridsåt-
gärd.”
Lagrådet fäster uppmärksamheten vid att, eftersom ett beslut om upp-
skjutande av stridsåtgärder enligt det sagda kan avse flera skilda perioder,
så kan den sammanlagda effekten tänkas bli så omfattande att ingreppet i
partemas rätt till stridsåtgärder inte framstår som väl förenligt med be-
stämmelserna i den europeiska sociala stadgan eller de olika ILO-
konventioner som reglerar rätten till stridsåtgärder. Detta måste beaktas
av Medlingsinstitutet vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen.
51 §
I anslutning till det föreslagna fjärde stycket kan som ett exempel på situ-
ationer när en medlare bör medges att vara skiljeman nämnas fallet att en
rättslig tvist förlikts genom medling, men partema önskar fa ett rättskraf-
tigt avgörande av tvisten. Att medlaren i den situationen kan utses till
skiljeman för att fastställa medlingsresultatet i en skiljedom framstår som
invändningsfritt och bör befrämja snabbhet och god ekonomi i avgöran-
det.
52 §
Lydelsen av första meningen i andra stycket, som hämtats från 49 §, före-
slås ändrad så till vida att den första villkorssatsen inleds med ”Om” me-
dan följande villkorssatser är till sin konstruktion i huvudsak oförändra-
de. Det är oklart - en anmärkning som dock kan riktas redan mot gällan-
de lydelse - om de olika förutsättningarna skall kumuleras eller utgör
alternativ till varandra och närmare bestämt om det blir några påföljder
endast om en part har kallats till förhandling eller om vitesföreläggande
kan riktas även mot annan part som t.ex. inte kommer in med en skrift.
Hänvisningen till 15 § första stycket, som i andra meningen medger att
parterna för förhandling gemensamt väljer annan form än sammanträde,
talar närmast för att vite skall kunna föreläggas även för underlåtenhet att
vidta behövliga åtgärder under en sådan form av förhandling (jfr
Bergqvist - Lunning - Toijer, Medbestämmandelagen, 2 uppl. s. 467).
Innebörden bör klargöras. Det senare alternativet synes ha sakliga skäl
för sig. Väljs detta, kan meningen inledas på följande sätt: ”Om en part,
som enligt 10 § är förhandlingsskyldig, har kallats till en förhandling in-
för medlare men inte infinner sig eller om parten på annat sätt underlåter
att fullgöra sina skyldigheter enligt 15 § första stycket, kan ”.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
124
I paragrafen sägs inte något om huruvida Medlingsinstitutets beslut,
som innehåller vitesföreläggande, är överklagbara eller inte. Ett beslut
försett med viteshot innehåller så långtgående verkningar för adressaten
att beslutet, om inte annat sägs, kommer att bli överklagbart enligt all-
männa förvaltningsrättsliga principer. - I praktiken skulle detta innebära
att beslutet kan överklagas hos länsrätt enligt 22 a § förvaltningslagen.
Vid föredragningen inför Lagrådet framkom dock att avsikten är att in-
stitutets beslut, vari vite utsatts, inte skall gå att överklaga. För att uppnå
detta syfte bör en uttrycklig föreskrift härom införas i ett tredje stycke av
paragrafen, varvid det föreslagna tredje stycket bör bli det fjärde. Före-
skriften kan förslagsvis ha följande lydelse: ”Medlingsinstitutets beslut
enligt första och andra styckena far inte överklagas.” Jfr förslagets 47 b §
andra stycket och 49 § andra stycket.
Om själva vitesföreläggandet inte är överklagbart, bör den myndighet
som skall döma ut vitet få rätt att ompröva föreläggandet i dess helhet i
målet om vitets utdömande. Jfr i detta avseende exempelvis 7 kap. 2 §
taxeringslagen och 4 kap. 5 § andra stycket lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter. I sista stycket av den föreslagna paragrafen bör därför
läggas till en mening av följande lydelse: ”1 mål om utdömande av vite
får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämplighet.”
53 §
Vad som ovan sagts under 52 § gäller på motsvarande sätt också denna
paragraf. Således bör ett nytt andra stycke införas med förslagsvis följan-
de lydelse: ”Medlingsinstitutets beslut enligt första stycket får inte över-
klagas.” Vidare bör andra stycket i förslaget bli det tredje och till detta
stycke bör läggas en mening av följande lydelse: ”1 mål om utdömande
av vite får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämplighet.”
62 a §
I konsekvens med vad som sägs under 49 § bör andra stycket inledas på
följande sätt: ”Den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot Medlingsinsti-
tutets beslut enligt 49 § att en varslad stridsåtgärd skall uppskjutas skall
åläggas ”.
63 §
Av första stycket framgår att lagen om rättegången i arbetstvister skall
tillämpas på bl.a. mål om vites utdömande. De regler om viten som före-
slås i 52 och 53 §§ innebär att särskild talan om vitets utdömande skall
föras vid Arbetsdomstolen. Det är alltså inte fråga om processuella viten,
vilka normalt sett kan dömas ut inom ramen för en pågående process och
då ex officio av domstolen. Jfr 3 kap. 7 § 10 lagen om rättegången i ar-
betstvister.
Om inte lagen om rättegången i arbetstvister innehåller särskilda regler
gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författ-
ning är föreskrivet om rättegången i tvistemål, vari förlikning om saken
är tillåten (5 kap. 3 § lagen om rättegången i arbetstvister). När allmän
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
125
domstol prövar frågor om utdömande av viten efter särskild talan skall,
enligt en regel i 8 § lagen om viten som tidigare funnits i 18 § rätte-
gångsbalkens promulgationslag, målet handläggas som bötesmål.
Det kan knappast komma ifråga att Arbetsdomstolen skall handlägga
en grupp av mål som dispositiva tvistemål, när allmän domstol handläg-
ger samma målgrupp som bötesmål. Lagrådet rekommenderar att i ett
sista stycke av den föreslagna paragrafen tas in en hänvisning till 8 § vi-
teslagen. En sådan hänvisning kan förslagsvis ha följande lydelse: ”1 frå-
ga om mål om utdömande av vite enligt 52 § tredje stycket och 53 § and-
ra stycket gäller vad som i 8 § lagen om viten föreskrivs om allmän dom-
stols handläggning av mål om vites utdömande.”
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
126
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 december 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Messing, Engqvist, Ro-
sengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Sahlin
Prop. 1999/2000:32
Regeringen beslutar proposition Lönebildning för full sysselsättning
127
Eländers Gotab 59629, Stockholm 1999