Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 juni 2000
Laila Freivalds
Ulrica Messing
(Kulturdepartementet)
Prop.
1999/2000:147
I propositionen föreslås en ny lag om svenskt medborgarskap. Lagför-
slaget innebär bl.a. att det skall bli fullt ut möjligt att ha dubbelt medbor-
garskap. Det skall inte krävas av den som söker svenskt medborgarskap
att han eller hon avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte heller skall
en svensk medborgare som söker och förvärvar ett annat medborgarskap
därmed förlora det svenska medborgarskapet.
Vidare föreslås att ett barn med en svensk far alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Om ett
barn med en svensk far föds i utlandet skall barnet kunna få svenskt med-
borgarskap genom anmälan.
När det gäller adoptivbarn under tolv år föreslås att inte bara adop-
tionsbeslut som godkänns i Sverige utan även adoptionsbeslut som gäller i
Sverige direkt på grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av
svenskt medborgarskap för barnet.
Ett statslöst barn som föds i Sverige skall enligt förslaget kunna få
svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige och hemvist här. Ett statslöst barn som kommer till
Sverige under sin uppväxt skall kunna få svenskt medborgarskap genom
anmälan om barnet har permanent uppehållstillstånd i Sverige och hem-
vist här sedan minst tre år. Barn med utländskt medborgarskap skall under
samma förutsättningar kunna få svenskt medborgarskap om barnet har
hemvist här sedan minst fem år.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 147
Ärenden som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet (s.k. säkerhets-
ärenden) skall avgöras av Migrationsverket som första instans. Migra-
tionsverkets beslut i dessa ärenden skall kunna överklagas till regeringen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Prop. 1999/2000:147
Prop. 1999/2000:147
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om svenskt medborgarskap.........................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.......................................................13
3 Ärendet och dess beredning............................................................15
4 Bakgrund och utgångspunkter.........................................................15
5 Dubbelt medborgarskap..................................................................17
5.1 Inledning...........................................................................17
5.2 Dubbelt medborgarskap godtas fullt ut.............................17
6 Medborgarskap efter svensk far......................................................26
7 Svenskt medborgarskap genom adoption........................................31
8 Statslösa barn och ungdomar...........................................................34
9 Barn och ungdomar med enbart utländskt medborgarskap.............40
10 Återvinning av svenskt medborgarskap..........................................44
11 Svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)...................45
11.1 Naturalisationsvillkor........................................................45
11.2 Dispensgrunden ”till gagn för landet” m.m......................48
11.3 Villkorad naturalisation....................................................51
12 Undantag från krav på permanent uppehållstillstånd......................52
13 Behörighet att göra ansökan och anmälan.......................................54
14 Förlust av svenskt medborgarskap genom preskription..................55
15 Befrielse från svenskt medborgarskap efter ansökan......................56
16 Säkerhet särenden.............................................................................57
17 Överlämnande av ärenden till regeringen........................................60
18 Språkkunskaper och kunskaper om det svenska samhället.............61
19 Information om svenskt medborgarskap.........................................63
20 Särskilda ceremonier för nya svenska medborgare.........................63
21 Utfärdande av nya tillämpningsföreskrifter.....................................64
22 Tillträde till 1997 års europeiska konvention om medborgarskap... 65
23 Nordiskt samråd..............................................................................66
23.1 Allmänt.............................................................................66
23.2 Avtal mellan nordiska länder............................................67
24 Övrigt..............................................................................................68
25 Ikraftträdande m.m..........................................................................70
26 Ekonomiska konsekvenser..............................................................73
27 Författningskommentar...................................................................74
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Svenskt medborgarskap
(SOU 1999:34)......................................................................82
Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Svenskt medborgarskap
(SOU 1999:34)......................................................................95
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna....................................102
Bilaga 4 Europeiska konventionen om medborgarskap.....................103
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag...............................................126
Bilaga 6 Lagrådets yttrande...............................................................135
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 juni 2000........... 145
Rättsdatablad.........................................................................................146
Prop. 1999/2000:147
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om svenskt medborgarskap,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor,
3. godkänner att Sverige säger upp 1963 års konvention om begräns-
ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap (avsnitt 5),
4. godkänner 1997 års europeiska konvention om medborgarskap
(avsnitt 22).
Prop. 1999/2000:147
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
1 § Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modem är svensk medborgare,
2. fadem är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadem är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadem är avliden men vid sin död var svensk medborgare och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadem är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift
med barnets mor.
2 § Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
3 § Ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som godkänts eller
annars gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsför-
hållanden rörande adoption eller som gäller enligt lagen (1997:191) med
anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn
och samarbete vid internationella adoptioner.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrarnas äktenskap
4 § Ingår en svensk man äktenskap med en utländsk kvinna, blir ett barn
till makarna, som har fötts före äktenskapet och som inte har förvärvat
svenskt medborgarskap enligt 1 §, svensk medborgare om barnet är ogift
och inte har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
5 § Ett barn, som har fötts utomlands och som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 4 § men vars far sedan barnets födelse är
Prop. 1999/2000:147
svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap genom att fadem Prop. 1999/2000:147
anmäler önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
6 § Ett barn, som har fötts i Sverige och som sedan födelsen är statslöst,
förvärvar svenskt medborgarskap genom anmälan av den eller dem som
har vårdnaden om barnet, om barnet har permanent uppehållstillstånd och
hemvist här i landet.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt fem år.
7 § Ett barn som inte har svenskt medborgarskap förvärvar svenskt med-
borgarskap genom anmälan av den eller dem som har vårdnaden om bar-
net, om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år eller, om barnet är statslöst, tre år.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
8 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan han eller hon fyllde tretton år eller, i fråga
om den som är statslös, femton år.
9 § Den som har fyllt arton år och som har förlorat eller befriats från sitt
svenska medborgarskap återfår detta genom anmälan, om han eller hon
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio år,
och
3. sedan två år har hemvist här i landet.
10 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 5, 7, 8 eller 9 §, för-
värvar även hans eller hennes ogifta barn, som har hemvist här i landet
och inte har fyllt arton år, svenskt medborgarskap om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift barn som har hemvist här i landet och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 5, 7, 8 eller 9 §,
förvärvar även barnet, om det står under bådas vårdnad, svenskt medbor-
garskap.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)
11 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap
(naturaliseras), om han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk med-
borgare,
b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som
flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529),
c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar,
och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.
12 § Om kraven i 11 § inte är uppfyllda far, om inte annat följer av andra
stycket, sökanden ändå naturaliseras, om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
En sökande som inte kan styrka sin identitet enligt 11 § 1 far naturalise-
ras, endast om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här i landet
och gör sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig.
13 § I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas om även sökan-
dens ogifta barn som är under arton år förvärvar svenskt medborgarskap.
Förlust av svenskt medborgarskap
14 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
På ansökan som görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år
far dock medges att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket, förlorar
även hans eller hennes barn sitt svenska medborgarskap, om barnet för-
värvat detta på grund av att föräldern varit svensk medborgare. Barnet
förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har kvar sitt
svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska medborgarskap
även från honom eller henne.
Prop 1999/2000:147
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om detta skulle leda till att Prop. 1999/2000:147
personen blir statslös.
Befrielse från svenskt medborgarskap
15 § Den som är eller önskar bli utländsk medborgare far på ansökan
befrias från sitt svenska medborgarskap. Befrielse skall medges den som
saknar hemvist i Sverige. Den som har hemvist i Sverige får vägras befri-
else endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss tid
förvärvar medborgarskap i ett annat land.
Vissa bestämmelser rörande de nordiska länderna och övriga EES-
länder
16 § Regeringen får, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 17-19 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.
17 § Bestämmelsen i 14 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.
18 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap
genom anmälan, om han eller hon
1. har förvärvat medborgarskapet i avtalsstaten på annat sätt än efter
ansökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens bam.
19 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, får tillbaka svenskt medborgarskap
genom anmälan, om han eller hon har tagit hemvist här i landet. Vid så-
dant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller medborga-
rens bam.
20 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall vid tillämpning av denna lag ett tidsbe-
gränsat uppehållstillstånd för minst fem år likställas med permanent
uppehållstillstånd.
Förklaring
Prop. 1999/2000:147
21 § Efter ansökan far meddelas förklaring att någon är svensk medbor-
gare, om det kan råda ovisshet om detta.
Bestämmelser om förfarandet
22 § Migrationsverket prövar ärenden enligt denna lag, om inte annat
framgår av andra och tredje styckena.
Anmälningar enligt 7-9, 18 eller 19 § som gäller en medborgare i
Danmark, Finland, Island eller Norge prövas av länsstyrelsen i det län där
den som anmälan gäller är folkbokförd.
Utlänningsnämnden prövar ärenden om förklaring enligt 21 §.
23 § Den som har fyllt arton år far själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.
24 § Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om
anmälan har medfört forvärv av svenskt medborgarskap eller inte.
25 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden far överlämna ett ärende
som avses i 11 §, 12 §, 14 § andra stycket eller 15 § till regeringen, om
det bedöms vara av särskild vikt for ledning av tillämpningen av denna
lag att ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket
skall regeringen, om inte ärendet är synnerligen brådskande, höra Utlän-
ningsnämnden innan den avgör ärendet. Regeringen far också överlämna
ärendet till nämnden för avgörande.
26 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag far överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 27 §.
Ett beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 5-9 §§, av en
länsstyrelse enligt 18 eller 19 § eller av Utlänningsnämnden enligt 21 §
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut far inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.
27 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut far överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
28 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
10
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende Prop. 1999/2000:147
om svenskt medborgarskap.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till följd härav upphör
även 13 § första stycket lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap att gälla. Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års
lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som blir medborgare i en
annan stat som är bunden av 1963 års europeiska konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktel-
ser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett bam, som har fötts i Sverige före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 1 § i den nya lagen gällt
vid födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) fadem fortfarande är svensk medborgare,
b) fadem före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
3. Ett bam, som har adopterats före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 3 § i den nya lagen gällt
vid adoptionen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) den eller de som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för bar-
net, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 §
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt
medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 hos Migrationsver-
ket anmäler önskemål om det. Detta gäller dock inte personer som haft
möjlighet att återfå svenskt medborgarskap redan enligt övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap.
11
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad, Prop. 1999/2000:147
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett bam som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2-4 tillämpas 24 § och 26 § andra
stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningar enligt
2a§ lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap som har gjorts före
ikraftträdandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningar
enligt 3 § i 1950 års lag som har gjorts före ikraftträdandet av den nya
lagen, om inte tillämpning av den nya lagen är förmånligare för den en-
skilde. 1950 års lag skall också tillämpas i ärenden som enligt 9 a § i den
lagen har överlämnats till regeringen.
7. Tilläggsartikeln till det vänskaps-, handels- och sjöfartsfördrag som
Sverige ingått med Argentina den 17 juli 1885 skall alltjämt gälla som
svensk lag utan hinder av denna lag.
12
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:813)' om homosexuella
sambor
dels att punkterna 20 och 21 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny punkt, punkt 22, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad
som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser till-
lämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
4.
5.
6.
7.
8.
9.
3. jordabalken,
10 kap. 9 § rättegångsbalken,
4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
inkomstskattelagen (1999:1229),
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
bostadsrättslagen (1991:614),
lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 10 § insiderlagen (1990:1342),
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt
16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997-2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket social-
tjänstlagen (1980:620),
20. 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
samt
20. 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
21. 2 kap. 4§ utlänningslagen
(1989:529).
21.2 kap. 4 § utlänningslagen
(1989:529), samt
22. 12 § första stycket 2 lagen
(2000:000) om svenskt medbor-
garskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Lydelse enligt prop. 1999/2000: 43.
13
Prop. 1999/2000:147
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
14
Regeringen beslutade den 16 januari 1997 att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att se över lagen (1950:382) om svenskt medbor-
garskap samt att utreda vissa speciella frågeställningar som rörde med-
borgarskapslagstiftningen (dir. 1997:5). I uppdraget ingick även att över-
väga åtgärder som kunde stärka medborgarskapets status. Genom
tilläggsdirektiv den 17 juni 1998 gavs kommittén i uppdrag att förutsätt-
ningslöst utreda frågan om dubbelt medborgarskap (dir. 1998:50).
Kommittén, som antog namnet 1997 års medborgarskapskommitté,
överlämnade i november 1997 delbetänkandet Medborgarskap och iden-
titet (SOU 1997:162). Det behandlar frågeställningar som hänger samman
med kravet på styrkt identitet vid ansökan om svenskt medborgarskap.
Delbetänkandet ledde, efter remissbehandling, till en ändring i 6 § lagen
om svenskt medborgarskap (prop. 1997/98:178, bet. 1998/99:SfU3, rskr.
1998/99:27, SFS 1998:1453).
I mars 1999 överlämnade kommittén slutbetänkandet Svenskt medbor-
garskap (SOU 1999:34). En sammanfattning av betänkandet samt kom-
mitténs lagförslag finns i bilaga 1 och 2.
Slutbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku 1999/977).
Europarådets minsterkommitté antog i maj 1997 en konvention om
medborgarskap. Sverige undertecknade konventionen i november 1997,
med förbehåll för ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 1 mars
2000. Konventionen finns i bilaga 4.
Under lagstiftningsarbetet har samrådsmöten mellan de nordiska län-
derna hållits (se avsnitt 23).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 april 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Lagrådets synpunkter har i allt väsentligt följts. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 6, 11.1, 24 och 25 samt i författningskommentaren.
Därutöver har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts.
De nuvarande reglerna om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap
finns i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap (MedbL). Lagen,
som tillkom efter samråd med Danmark och Norge, trädde i kraft den
1 januari 1951. Senare har även Finland och Island anslutit sig till samar-
betet.
MedbL bygger på tre grundprinciper; härstamningsprincipen - som
innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för vilket medbor-
garskap ett bam skall få vid födelsen - samt principerna om att undvika
Prop. 1999/2000:147
15
dubbelt medborgarskap och att undvika statslöshet. Lagen har sedan den Prop. 1999/2000:147
trädde i kraft genomgått flera mindre forändringar men inte varit föremål
for någon mer genomgripande översyn.
Under den tid som förflutit sedan lagen trädde i kraft har stora föränd-
ringar skett i samhället. Det är i dag, jämfört med för 50 år sedan, betyd-
ligt vanligare att personer bosätter sig i ett annat land än det där de föd-
des. Skälen till detta kan givetvis variera. Det kan vara en i grunden ofri-
villig flytt orsakad av krig eller andra omständigheter som gör det omöj-
ligt för en person att stanna i sitt ursprungsland. Men det kan också vara
en frivillig bosättning i ett annat land på grund av arbete eller familjebild-
ning. Det har även skett en utveckling som innebär att utlänningar med
hemvist i Sverige i svensk internationell privat- och processrättslig lag-
stiftning i stor utsträckning kommit att jämställas med svenska medbor-
gare. Förklaringen till detta är främst att hemvistprincipen (dvs. att avgö-
rande vikt skall fästas vid en persons hemvist när val mellan olika rätts-
system uppstår) vunnit inträde framför nationalitetsprincipen (dvs. att vid
val av tillämplig lag är parternas medborgarskap avgörande framför deras
hemvist). Den ökade tillämpningen av hemvistprincipen har i sin tur fatt
till följd att betydelsen av en persons medborgarskap har minskat. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till den allmänt ökade internationalise-
ringen är den nuvarande lagen i behov av modernisering och anpassning
till nya förhållanden.
Regeringens utgångspunkt för en ny lagstiftning är bl.a. att härstam-
ningsprincipen och principen om undvikande av statslöshet fortfarande
skall gälla medan principen om undvikande av dubbelt medborgarskap
skall överges, om det inte medför betydande nackdelar.
På medborgarskapsrättens område finns två konventioner som tillkom-
mit inom ramen för det arbete som bedrivs i Europarådet. Den ena är
1963 års europeiska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medbor-
garskap. 1963 års konvention ratificerades av Sverige år 1968 och har till
huvudsakligt syfte att reducera antalet fall av dubbelt medborgarskap. År
1997 tillkom en ny europeisk konvention om medborgarskap som lägger
fast heltäckande principer och regler om förvärv och förlust av medbor-
garskap. 1997 års konvention är neutral i fråga om dubbelt medborgar-
skap och överlämnar i stället till konventionsstatema att själva bestämma i
vilken utsträckning dubbelt medborgarskap skall tillåtas. Sverige har i
november 1997 undertecknat konventionen med förbehåll för ratifikation.
Konventionen trädde i kraft den 1 mars 2000. 1997 års konvention har i
stora delar legat till grund för regeringens förslag i detta lagstiftningsar-
bete.
Även FN:s konvention om barnets rättigheter, som Sverige har ratifice-
rat, har beaktats i förslaget till ny lag om svenskt medborgarskap.
Regeringen föreslog i prop. 1999/2000.43 att Statens invandrarverk
skulle byta namn till Migrationsverket och att ändringen skulle träda i
kraft den 1 juli 2000. Riksdagen har godkänt förslaget (bet.
1999/2000:SfU9, rskr. 1999/2000:159). I den nya lagen om svenskt med-
borgarskap används därför Migrationsverket genomgående i lagförslaget.
Migrationsverket används också som namn på myndigheten i texterna i
16
övrigt när det gäller uppgifter för myndigheten som hör i hop med den nya
lagen. Däremot används namnet Statens invandrarverk i samband med
redogörelser for den nuvarande medborgarskapslagen och for myndighe-
tens remissyttrande.
Prop. 1999/2000:147
Den nuvarande svenska medborgarskapslagstiftningen bygger på att dub-
belt medborgarskap i princip bör undvikas. De skäl som anförts for denna
hållning hänger främst samman med att undvika rösträtt och valbarhet i
flera länder, att dubbelt medborgarskap kan innebära problem när det
gäller att ge konsulärt bistånd i det andra medborgarskapslandet, att be-
gränsa skyldigheten att fullgöra värnplikt till ett land samt att dubbla loja-
liteter kan innebära säkerhetsproblem.
Det har vidare i olika sammanhang anförts att varje stat har ett berätti-
gat intresse av att landets medborgare inte samtidigt är medborgare i en
annan stat och att det ur ordnmgssynpunkt är fördelaktigt med ett system
som bara tillåter medborgarskap i en stat. Detta skulle t.ex. undanröja be-
hovet av överenskommelser mellan olika stater for reglering av en persons
medborgarrättsliga skyldigheter gentemot de olika staterna.
Principen i fråga om dubbelt medborgarskap har i många delar varit
avgörande för utformningen av lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap (MedbL). Flera av lagens bestämmelser har till syfte att begränsa
uppkomsten av dubbla medborgarskap. Enligt 4 § återvinner en tidigare
svensk medborgare inte svenskt medborgarskap om han inte styrker att
han därigenom skulle förlora det utländska. Enligt 6 § femte stycket
MedbL kan det vara ett villkor för naturalisation att sökanden inom viss
tid styrker att han eller hon fatt medgivande till befrielse från sitt tidigare
medborgarskap. I 7 § MedbL föreskrivs att svenskt medborgarskap förlo-
ras bl.a. av den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan
eller uttryckligt samtycke. 7 a § MedbL har till syfte att genom avtal be-
gränsa antalet dubbla medborgarskap.
Med begreppet dubbelt medborgarskap avses att en person har fler än
ett medborgarskap.
Regeringens förslag: Nu gällande princip om undvikande av dubbelt
medborgarskap överges. Innehav av dubbelt medborgarskap blir därmed
fullt ut möjligt.
Riksdagen godkänner att 1963 års europeiska konvention om begräns-
ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap sägs upp.
17
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän och
Svea hovrätt ifrågasätter dock om konsekvenserna för rösträtten vid val
till Europaparlamentet har beaktats i tillräcklig utsträckning. Justitiekans-
lem anser att kommittén inte behandlat de återverkningar som de utökade
möjligheterna till dubbelt medborgarskap kan fa på det internationellt pri-
vat- och processrättsliga området, särskilt när det gäller familjerätten, och
att denna brist bör botas under det fortsatta beredningsarbetet. Rikspolis-
styrelsen har ingen erinran mot förslaget men menar att kommittén synes
ha bagatelliserat de principiella invändningar som kan resas mot dubbelt
medborgarskap.
Försvarsmakten är negativ till förslaget och anser att grundprincipen att
undvika dubbelt medborgarskap bör behållas. Försvarsmakten framhåller
att personer med dubbelt medborgarskap kommer att vara uteslutna från
vissa militära uppdrag, att det ur säkerhetssynpunkt är tveksamt om en
person med dubbelt medborgarskap skall inneha en krigsplacering i sär-
skilt känsliga befattningar samt att de folkrättsliga problem som kan upp-
stå med en ökning av dubbla medborgarskap inte beaktats och utretts till-
räckligt av kommittén.
Även Hovrätten för Västra Sverige, Utlänningsnämnden, Riksrevi-
sionsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och
Sveriges Akademikers Centralorganisation ger uttryck för kritik även om
de inte är direkt negativa till förslaget. Riksrevisionsverket efterlyser en
närmare analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
MedbL trädde, som nämnts, i kraft år 1951. Den tillkom under en tid som
i flera avseenden skiljer sig markant från dagens förhållanden. Sedan dess
har det skett en utveckling som innebär att utlänningar med hemvist i
Sverige i stor utsträckning kommit att jämställas med svenska medbor-
gare. Denna utveckling har sin viktigaste förklaring i att hemvistprincipen
kommit att tillämpas på allt fler områden, vilket innebär att den stadigva-
rande bosättningen fatt ökad betydelse för en persons rättigheter och skyl-
digheter. Medborgarskapet kan i motsvarande omfattning sägas ha min-
skat i betydelse.
Vidare har det sedan MedbL.s tillkomst skett en stark internationalise-
ring. Det innebär bl.a. att det blivit vanligare att svenska medborgare
arbetar och bor utomlands. Likaså förekommer internationellt studieutbyte
på ett helt annat sätt än tidigare. Därtill kommer att invandringen till
Sverige lett till att vi numera lever i ett samhälle som allt mer präglas av
etnisk och kulturell mångfald. Familjebildningar mellan svenska medbor-
gare och utländska medborgare är en annan naturlig följd av internationa-
liseringen. Den nu beskrivna utvecklingen har också medfört att männi-
skor i högre utsträckning än tidigare känner verklig och djup anknytning
Prop. 1999/2000:147
18
till mer än ett land. I takt därmed har önskemålen om att få vara medbor-
gare i mer än ett land blivit allt fler.
Bland de praktiska fördelar för enskilda som följer av dubbelt medbor-
garskap märks en möjlighet att utan särskilt tillstånd kunna bosätta sig
och arbeta i vart och ett av medborgarskapsländema. Ytterligare en fördel
är att det enkelt, utan hänsyn till eventuella visumregler, går att besöka
ursprungslandet. Det är självfallet även så att möjligheten att behålla det
gamla medborgarskapet i olika avseenden underlättar för de människor
som har tankar på att förr eller senare återvända till sitt ursprungsland.
Sett från den enskildes synpunkt medför dubbelt medborgarskap vidare
som regel en möjlighet att delta i parlamentsvalet i de länder där han eller
hon är medborgare. En person som har mer än ett medborgarskap har
därmed möjlighet att påverka den demokratiska utvecklingen i flera län-
der.
För den enskilde kan det vara svårt att avsäga sig sitt tidigare medbor-
garskap med allt vad det bär med sig i form av identitet, traditioner och
kulturarv. Att det för dessa människor upplevs som angeläget att ha dub-
belt medborgarskap är lätt att förstå, i synnerhet om de har planer på att i
ett senare skede återvända till ursprungslandet. I förlängningen kan även
den trygghet som det innebär att ha det gamla medborgarskapet kvar bidra
till ökad trivsel och en snabbare integrering i det nya samhället. Att få
svenskt medborgarskap kan också i sig ses som ett viktigt led i integra-
tionsprocessen. Detta talar för en mer öppen attityd till dubbelt medbor-
garskap, men också för att underlätta för barn och ungdomar att förvärva
svenskt medborgarskap. Att som i dag kräva att sökanden skall avsäga sig
det gamla medborgarskapet vid en ansökan om svenskt medborgarskap
kan avhålla många från att söka medborgarskap. Detta kan i sin tur mot-
verka integrationen i det svenska samhället.
Önskemålen från enskilda att få ha dubbelt medborgarskap måste dock
ställas mot de skäl mot dubbelt medborgarskap som är grunden för den
nuvarande principen. Det är därför nödvändigt att göra en samlad bedöm-
ning av för- respektive nackdelar med dubbelt medborgarskap. Regering-
ens utgångspunkt vid denna bedömning är att den nuvarande ordningen
bör bestå endast om betydande nackdelar kan påvisas med en ordning
som i större utsträckning än i dag tillåter dubbla medborgarskap.
Vid denna bedömning bör även vägas in att det finns ett stort antal per-
soner med dubbelt medborgarskap bosatta i Sverige och att de undantag
från huvudregeln som finns innebär att principen om undvikande av dub-
belt medborgarskap redan i dag måste betraktas som i betydande grad
modifierad.
Det är, som tidigare sagts, främst fyra områden där problem kan uppstå
till följd av att personer innehar dubbla medborgarskap. I det följande
kommer dessa områden och deras betydelse för frågan om tillåtande av
dubbelt medborgarskap att behandlas närmare.
Rösträtten och valbarheten
Den dubbla rösträtten kan - med hänvisning till principen ”en individ, en
röst” - ses som ett hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap. Principen
Prop. 1999/2000:147
19
gäller dock i första hand ett och samma val. Det är också i den situationen Prop. 1999/2000.147
som principen gör sig gällande med störst styrka. Frågan är vilken tyngd
principen bör tillmätas när det som nu handlar om valdeltagande i olika
länder.
En röst i ett parlamentsval innebär att den röstande bl.a. ger sitt stöd för
en viss inriktning av det aktuella landets försvars-, utrikes- och säkerhets-
politik. Ur principiell synpunkt är det rimligt och önskvärt att en enskild
är med och påverkar inriktningen av nämnda politikområden endast i ett
land.
I tidigare utrednings- och lagstiftningssammanhang har två olika meto-
der för att undvika dubbelröstande diskuterats och avvisats. Den ena lös-
ningen är att en person med dubbelt medborgarskap skulle avge en för-
säkran om att utöva sin rösträtt endast i det ena landet. Metoden har för-
kastats därför att den bl.a. sannolikt strider mot folkrättsliga regler. Därtill
kommer att rösträtten rimligen inte kan sägas vara föremål för individens
dispositionsrätt på det sättet att han eller hon kan avtala bort den. Den
andra metoden som diskuterats är ingående av bilaterala avtal. Mot denna
metod har anförts att genomförandet skulle kräva omfattande och tids-
ödande internationellt förhandlingsarbete (DsA 1986:6 s. 123, prop.
1990/91:195 s. 94, återkallad genom skr. 1991/92:27).
Regeringen gör i dag ingen annan bedömning när det gäller dessa
metoder. Enligt regeringens uppfattning är inte heller en lösning som in-
nebär att endast i Sverige bosatta personer med dubbelt medborgarskap
far rösta i riksdagsvalet en framkomlig väg för att begränsa möjligheten
att rösta dubbelt. Det finns därför inte några nära till hands liggande lös-
ningar när det gäller frågan om den dubbla rösträtten.
Frågan är då i vilken utsträckning det kan förväntas att möjligheten att
rösta dubbelt också utnyttjas.
Det finns ingen statistik som visar i vilken omfattning dubbel rösträtt
utnyttjas. I tidigare utrednings- och lagstiftningsarbete har emellertid den
slutsatsen dragits att så sker endast i begränsad omfattning (DsA 1986:6
s. 101, prop. 1990/91:195 s. 94). Denna slutsats överensstämmer med vad
1997 års medborgarskapskommitté erfarit i sina kontakter med i Sverige
bosatta personer med dubbelt medborgarskap. Sammanfattningsvis kan
den bedömningen göras att det sannolikt är förhållandevis fa människor
som verkligen utnyttjar sin dubbla rösträtt.
Dubbelt medborgarskap leder även till dubbel valbarhet. Regeringen
delar kommitténs uppfattning att detta - med hänsyn till krav på närvaro,
välj arkontakter och liknande - är en närmast teoretisk fråga som inte be-
höver tillmätas någon vikt i sammanhanget.
Några remissinstanser berör problemet med val till Europaparlamentet.
Instanserna pekar på att dubbelt medborgarskap i detta val kan leda till att
en person har flera röster i ett och samma val. Enligt 1 kap. 4 § vallagen
(1997:157) har unionsmedborgare rösträtt vid val till Europaparlamentet i
Sverige under förutsättning att de har fyllt arton år senast på valdagen, är
folkbokförda här samt inte röstar i någon annan medlemsstat i EU. I de
bindande och detaljerade EG-rättsliga bestämmelser som finns om val av
företrädare till Europaparlamentet, främst den så kallade valrättsakten,
fogad till rådets beslut 76/787/EKSG/EEG/Euratom, av den 20 september
20
1976 och rådets direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om faststäl- Prop. 1999/2000:147
lande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Euro-
paparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där
de inte är medborgare, stadgas att vid val av företrädare till församlingen
far ingen rösta mer än en gång i samma val. I direktiv 93/109/EG finns
vidare bestämmelser om att medlemsstaterna skall utbyta information för
att säkerställa att ingen röstar mer än en gång. Valrättsaktens och direkti-
vets bestämmelser har införlivats i vallagen. Det finns mot denna bak-
grund inget som tyder på att detta utgör något problem i dag.
Med beaktande av det anförda anser regeringen att dubbel rösträtt och
valbarhet inte är ett skäl mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
Möjligheterna att ge konsulärt bistånd
Problemen i fråga om möjligheterna att ge konsulärt bistånd har sin grund
i att en stat enligt folkrätten i princip inte har rätt att intervenera hos en
annan stat för någon av sina medborgare som är medborgare också i den
andra staten (jfr artikel 4 i 1930 års Haagkonvention för lösande av vissa
konflikter mellan medborgarskapslagar).
Detta innebär emellertid inte att en stat är helt utan möjlighet att hjälpa
en av landets medborgare som befinner sig i något annat land där han
eller hon också är medborgare. För det första anses diplomatiska under-
handskontakter vara tillåtna så länge dessa accepteras av den andra staten.
För det andra utesluter konventionsbestämmelsen inte heller ett ingri-
pande i de situationer då detta kan anses vara påkallat av humanitära skäl.
Möjligheterna för en stat att i sådana situationer agera för sina medbor-
gare är emellertid i realiteten till stor del beroende av den andra statens
goda vilja. Den som har dubbelt medborgarskap befinner sig således i
dessa fall i en mer utsatt position än personer med enbart ett medborgar-
skap.
Den som beviljas svenskt medborgarskap och som även tillåts att be-
hålla sitt gamla medborgarskap uppmärksammas i dag på de konsulära
problemen i en bilaga som Statens invandrarverk bifogar beslutet om
svenskt medborgarskap. Den som förvärvar svenskt medborgarskap efter
ansökan eller anmälan är således informerad om de problem som kan
uppstå och styr därmed huvudsakligen själv över risken att hamna i en
situation av det nu aktuella slaget. Finns det en sådan risk, kan han eller
hon låta bli att resa till landet i fråga och därmed undgå problem. Företas
resan ändå, så är det i vart fall i medvetande om att de svenska myndig-
heternas möjligheter att bistå vid vistelse i det andra landet är begränsade.
Den enskilde kan även välja att söka befrielse från det andra medborgar-
skapet.
Mot bakgrund härav är, enligt regeringens uppfattning, eventuella svå-
righeter att lämna konsulärt bistånd inte något starkt skäl mot att tillåta
dubbelt medborgarskap fullt ut.
21
Skyldigheten att fullgöra värnplikt
Prop. 1999/2000:147
Frågor som hänger samman med dubbelt medborgarskap och fullgörande
av värnplikt regleras i 1963 års europeiska konvention om begränsning av
fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av
flerfaldigt medborgarskap (SÖ 1969:24) samt i 1977 års protokoll om
ändring av konventionen (SÖ 1978:117). Sverige har på området vidare
träffat särskilda överenskommelser med övriga nordiska länder samt med
USA och Argentina. Frågorna regleras även i 1997 års konvention.
Gemensamt för 1963 års konvention och de särskilda överenskommel-
serna liksom för 1997 års konvention är att de syftar till att den som är
medborgare i mer än en avtalsslutande stat inte skall behöva göra värn-
plikt i mer än en av dem. Eventuella problem är därmed i praktiken be-
gränsade till personer som är medborgare i Sverige och i ett land som
varken har tillträtt någon av konventionerna eller träffat en särskild över-
enskommelse med Sverige. Som regel uppstår dock inte heller i dessa
situationer något problem vilket beror på att flertalet stater generellt intar
den ståndpunkten att värnplikt i princip endast skall fullgöras i en stat
även om personen i fråga har dubbelt medborgarskap.
Av 4 kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt framgår att den
som har dubbelt medborgarskap - även om den andra medborgarskaps-
staten inte är ansluten till 1963 års konvention - kan befrias från värnplikt
här om han har fullgjort militärtjänst i sitt andra hemland. Det är tillräck-
ligt att den enskilde väljer att göra militärtjänst i ett annat land om det
också står klart att tjänstgöringen kommer att fullgöras i det andra landet,
allt under förutsättning att utbildningen till längd och effektivitet är lik-
värdig med den svenska. I det motsatta fallet, dvs. att någon först gjort
värnplikt i Sverige och därefter rest till sitt andra hemland, kan det där-
emot inte uteslutas att denne kan komma att tvingas göra militärtjäst även
där. Den aspekten på problemet synes emellertid vara av huvudsakligen
teoretisk art.
Mot denna bakgrund och med beaktande av de konventioner och över-
enskommelser som finns på området framstår problemen med skyldighe-
ter för personer med dubbelt medborgarskap att fullgöra värnplikt i mer
än ett land sammantaget som relativt små. De utgör således inte något
hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
Säkerhetsaspekter m.m.
Säkerhetsaspekter har av tradition ansetts vara ett viktigt skäl mot att till-
låta dubbelt medborgarskap. Med säkerhetsaspekter avses i detta sam-
manhang främst frågan om dubbelt medborgarskap kan öka benägenheten
att medverka i brottslighet riktad mot statliga intressen. Frågeställningen
har sin grund i uppfattningen att dubbelt medborgarskap skulle kunna
leda till dubbla lojaliteter mot länder och således till lojalitetskonflikter.
Försvarsmakten uttalar i sitt remissyttrande att den inte kan dela kom-
mitténs slutsats att fördelarna för den enskilde att ha dubbelt medborgar-
skap överväger de problem som uppkommer om dubbelt medborgarskap
22
tillåts i en ökad omfattning. Försvarsmakten anser att den nuvarande prin- Prop. 1999/2000:147
cipen att undvika dubbelt medborgarskap skall behållas.
Försvarsmakten pekar i sitt yttrande särskilt på följande. Beträffande en
del internationella uppdrag, främst fredsbevarande operationer, kan en
persons dubbla medborgarskap vara direkt olämpligt och utesluta perso-
nen från sådana uppdrag. Sverige har genom överenskommelser med
andra stater, främst i s.k. säkerhetsskyddsavtal, åtagit sig att inte vidarebe-
fordra hemlig information som erhållits från en annan stat till utländska
medborgare. Till denna kategori torde höra personer med dubbelt med-
borgarskap. Vidare är dubbelt medborgarskap en av de aspekter som bör
vägas in vid den säkerhetsprövning som Försvarsmakten har att göra en-
ligt 11 § säkerhetsskyddslagen (1996:627). Vid denna prövning kan det
uppstå tvekan om en person med dubbelt medborgarskap skall inneha en
krigsplacering i särskilt känsliga befattningar. Anställda inom Försvars-
makten med dubbla medborgarskap kommer att vara uteslutna från vissa
uppdrag och härigenom föreligger en risk för särbehandling av dessa per-
soner. Slutligen anser Försvarsmakten att kommittén inte i tillräckligt stor
utsträckning har tagit hänsyn till och utrett de folkrättsliga problem som
kan uppstå, exempelvis på grund av förbudet att tvinga en motparts med-
borgare att delta i krigsoperationer som är riktade mot deras land.
Vid de kontakter som kommittén under utredningsarbetet hade med
Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen och Försvarsmakten framkom att det
erfarenhetsmässigt är andra faktorer än ett eventuellt dubbelt medborgar-
skap som är avgörande för om en person kommer att ägna sig åt brottslig
verksamhet som utgör en säkerhetsrisk för ett land. Av betänkandet fram-
går vidare att inte något av de länder som tillfrågats i kommitténs under-
sökning uppgav sig ha erfarenhet av att innehavet av dubbelt medborgar-
skap haft någon betydelse i samband med brott mot rikets säkerhet. Även
i övrigt visade resultatet av undersökningen tydligt att de säkerhetsmäs-
siga aspekterna på dubbelt medborgarskap internationellt inte upplevs
som något problem.
Det som Försvarsmakten framfört i fråga om den internationella verk-
samheten och eventuella folkrättsliga problem bör enligt regeringens
mening kunna hanteras genom att personal med dubbelt medborgarskap
inte ges uppdrag där just innehavet av dubbla medborgarskap bedöms
utgöra ett problem. Enligt 7 § 3 säkerhetsskyddslagen skall en säker-
hetsprövning göras i syfte att förebygga att personer som inte är pålitliga
från säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet. Säkerhetsprövningen skall klarlägga om personen kan antas vara
lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt
pålitlig från säkerhetssynpunkt (11 § säkerhetsskyddslagen). Vid den
lämplighets- och säkerhetsbedömning som således föregår en anställning
inom försvaret kan även dubbelt medborgarskap vägas in som en av flera
omständigheter.
Sammantaget anser regeringen att inte heller säkerhetsaspekter utgör ett
hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
23
Andra frågor
Prop. 1999/2000:147
En situation av annat slag där dubbelt medborgarskap i och för sig skulle
kunna tänkas skapa problem är då Sverige begär en person med dubbelt
medborgarskap — varav det ena svenskt - utlämnad till Sverige på grund
av brott. Riktas begäran mot den andra stat som personen är medborgare
i, finns det risk för att begäran avslås eftersom många länder inte tillåter
att man lämnar ut sina egna medborgare för lagföring i något annat land.
Samma förhållanden gäller i den motsatta situationen, dvs. att ett annat
land begär en person med bl.a. svenskt medborgarskap utlämnad från
Sverige. Situationen är emellertid i praktiken mycket ovanlig och Sverige
har, såvitt känt, hittills aldrig råkat ut för ett avslag på sådana grunder. Det
bör i sammanhanget understrykas att ett vägrat utlämnande inte nödvän-
digtvis är liktydigt med att personen i fråga undgår rättegång. I många fall
övertar vistelsestaten lagföringen för det aktuella brottet. Om reformen
om att tillåta innehav av dubbelt medborgarskap fullt ut skulle visa sig
medföra ökade problem vad gäller utlämning på grund av brott, kan det
dock bli aktuellt med en översyn av dessa bestämmelser.
I regeringsformen (RF) och vissa andra författningar finns krav på
svenskt medborgarskap för att inneha vissa anställningar och uppdrag (se
t.ex. 11 kap. 9 § RF). Den som är svensk medborgare uppfyller detta krav,
oavsett om personen är medborgare även i ett annat land. I de fall en sär-
skild säkerhetsprövning skall göras kan dock dubbelt medborgarskap
vägas in som en aspekt i bedömningen (se resonemanget ovan under
Säkerhetsaspekter m.m.). I sammanhanget kan hänvisas till Kommittén
om medborgarskapskrav i lagstiftningen som skall redovisa sitt arbete
senast den 1 december 2000 (dir. 1999:4 och 2000:3). I kommitténs upp-
drag ingår bl.a. att pröva relevansen av befintliga krav och vid behov före-
slå författningsändringar.
Ett annat förhållande som bör beaktas är att det, som nämnts ovan,
redan i dag finns ett stort antal personer bosatta i Sverige med dubbelt
medborgarskap. 1997 års medborgarskapskommitté har med utgångs-
punkt i ett statistiskt underlag gjort bedömningar och uppskattningar av
hur många personer som kan antas ha dubbelt medborgarskap. Enligt
kommitténs beräkning rör det sig om ungefar 300 000 personer. Att anta-
let kunnat bli så stort beror på att gällande lagstiftning och praxis redan i
dag i förhållandevis många situationer medger undantag från huvudregeln
om att dubbelt medborgarskap bör undvikas.
Som nämnts ovan har hemvistprincipen kommit att tillämpas i allt
högre utsträckning framför nationalitetsprincipen i den internationellt pri-
vat- och processrättsliga lagstiftningen. Om dubbelt medborgarskap skulle
tillåtas fullt ut, skulle detta därför inte fa några nämnbara återverkningar
på det området.
Ett annat exempel på uppluckringen av principen om att undvika dub-
belt medborgarskap hänger samman med 1979 års ändring av 1 § MedbL,
som innebar att ett bam alltid förvärvar svenskt medborgarskap vid födel-
sen om modem är svensk. Lagändringen förväntades innebära ett ökat
antal dubbla medborgarskap för bam och det tillskapades därför samtidigt
en möjlighet att ingå avtal med andra stater för att avveckla det ena med-
borgarskapet vid uppnådd myndig ålder (7 a § MedbL). Något sådant
24
avtal har emellertid inte ingåtts vilket får konsekvensen att dessa bam som Prop. 1999/2000:147
regel behåller dubbelt medborgarskap in i vuxen ålder. I praktiken kan
därför frånvaron av sådana avtal sägas innebära en ökad acceptans av
dubbelt medborgarskap även för vuxna.
De resurser som de tillämpande myndigheterna i dag lägger ner på frå-
gor och bedömningar som hänger samman med villkorat medborgarskap
(6 § femte stycket MedbL) är inte obetydliga. Om dubbelt medborgarskap
blir tillåtet fullt ut kommer bestämmelsen om villkorat medborgarskap att
tas bort. Det underlättar för den enskilde men kan även underlätta myn-
digheternas hantering av medborgarskapsärenden.
Ställningstagande till frågan om dubbelt medborgarskap
Trots att det, som tidigare nämnts, redan i dag finns ett stort antal personer
bosatta i Sverige med dubbelt medborgarskap har det inte framkommit
några tecken på att detta skulle ha medfört några mer påtagliga problem.
Med hänsyn till det höga antalet borde eventuella problem av annan än
obetydlig art ha visat sig vid det här laget. Att så inte skett kan tas till in-
täkt för att problemen är av begränsad omfattning.
De svenska erfarenheterna ligger väl i linje med vad som framkommit i
kommitténs internationella undersökning. De länder som tillåter dubbelt
medborgarskap har i sina svar till kommittén således inte gett uttryck för
att denna hållning i sig skulle ha skapat några problem av betydelse.
Den internationella utvecklingen får för övrigt sägas innebära att dub-
belt medborgarskap tillåts i allt större utsträckning. Inte något av de län-
der som ingår i kommitténs undersökning redovisar planer på att minska
möjligheterna till dubbelt medborgarskap utan förekommande ström-
ningar rör sig i stället åt andra hållet. Ett annat uttryck för den internatio-
nella utvecklingen är att 1997 års konvention, till skillnad från 1963 års
konvention, är neutral i frågan.
Mot denna bakgrund och med beaktande av den genomgång som gjorts
framstår nackdelarna som kan följa av dubbelt medborgarskap som rela-
tivt begränsade. Därför väger enligt regeringens mening de enskildas in-
tresse av att få inneha dubbelt medborgarskap tyngre än de nackdelar som
kan vara förknippade med sådant innehav. Det bör därför bli fullt ut till-
låtet att ha dubbelt medborgarskap. Detta innebär att nu gällande bestäm-
melser i MedbL som tar sikte på att begränsa dubbelt medborgarskap inte
bör få någon motsvarighet i den nya lagen.
1963 års konvention
1963 års konvention innehåller, som tidigare nämnts, bestämmelser om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förplik-
telser i fall av flerfaldigt medborgarskap. Enligt konventionen gäller bl.a.
att en myndig medborgare i fördragsslutande stat inte får tillåtas att be-
hålla sitt tidigare medborgarskap när han eller hon efter ansökan får med-
borgarskap i annan fördragsslutande stat. Sverige har anslutit sig till 1963
års konvention (prop. 1968:128, 1LU54, rskr. 395, SFS 1968:704). En
ändrad svensk hållning i fråga om dubbelt medborgarskap förutsätter att
25
Sverige frånträder åtminstone delar av konventionen. Eftersom artiklarna
som rör militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap återfinns även
i 1997 års konvention finns det emellertid inget hinder mot att hela 1963
års konvention sägs upp.
Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner att konventionen
sägs upp i dess helhet. Enligt artikel 12 i konventionen upphör konventio-
nen att gälla ett år efter att uppsägningen mottagits av generalsekreteraren
vid Europarådet.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens förslag: Ett bam med en svensk far förvärvar alltid svenskt
medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Ett bam som föds
utomlands och som har en svensk far skall under vissa förutsättningar
kunna förvärva svenskt medborgarskap genom en anmälan av fadem.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig är flertalet
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Några remissinstanser ställer sig dock negativa eller tveksamma till för-
slaget. Hovrätten för Västra Sverige uttalar sig inte om möjligheten för
bam att automatiskt förvärva medborgarskap efter svensk far, men är
negativ till förslaget vad gäller förvärv av svenskt medborgarskap genom
anmälan. Bland annat Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslem och
Statens invandrarverk har invändningar mot förslaget. Kammarrätten i
Stockholm anser att, i de fall barnet föds utomlands och fadem är avliden,
modem bör kunna anmäla önskemål om svenskt medborgarskap för bar-
net. Kammarrätten framför också att krav på anmälan från föräldrarna och
samtycke av barnet om detta fyllt tolv år bör ställas som villkor för förvärv
av svenskt medborgarskap enligt 6 § i författningsförslaget. Kammarrät-
ten motiverar sin synpunkt med att barnet genom förvärvet av svenskt
medborgarskap kan förlora sitt utländska medborgarskap. Justitiekanslem
anser att krav på att fadem skall ha del i vårdnaden om barnet bör ställas i
anmälningsfallen eller att modems samtycke alltid skall krävas. Statens
invandrarverk ifrågasätter bl.a. om bam som föds i Sverige med svensk
far bör få svenskt medborgarskap automatiskt enbart på dessa grunder.
Bland annat Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att kom-
mittén kunde ha gått längre i sitt förslag och att ett bam således bör för-
värva svenskt medborgarskap vid födelsen om modem eller fadem är
svensk medborgare. Riksförbundet internationella föreningar för invand-
rarkvinnor ifrågasätter om det är lämpligt att sänka åldersgränsen för när
bam skall lämna samtycke till tolv år.
26
Skälen for regeringens förslag
Utgångspunkter
Enligt 1 § första stycket 1 MedbL förvärvar ett bam svenskt medborgar-
skap vid födelsen om modem är svensk medborgare. Detta gäller oavsett
om barnet föds i Sverige eller i utlandet och oavsett om modem har del i
vårdnaden om barnet eller inte. Det ställs inte heller något krav på att
modem skall vara gift med barnets far. Om endast fadem är svensk med-
borgare krävs enligt 1 § första stycket 2 MedbL att han är gift med barnets
mor för att barnet vid födelsen skall få faderns medborgarskap. Om
fadem är avliden vid barnets födelse gäller i stället att fadem vid sin död
skall ha varit svensk medborgare och gift med barnets mor (1 § första
stycket 3).
Av redogörelsen framgår att bam till ogifta föräldrar särbehandlas i
fråga om medborgarskap och att det inte råder jämställdhet mellan könen
när det gäller rätten att överföra medborgarskap till bam. Mot bakgrund
bl.a. av att man sedan länge strävat efter lika behandling av bam till gifta
och ogifta föräldrar och av det under senare år alltmer intensifierade jäm-
ställdhetsarbetet i Sverige kan denna ordning ifrågasättas.
Frågan om föräldrars rätt att överföra medborgarskap på sina bam be-
handlas i artikel 6 punkt 1 a) i 1997 års konvention, som har följande
lydelse:
”Varje konventionsstat skall i sin nationella lagstiftning föreskriva att
medborgarskap i staten skall förvärvas ex lege av följande personer:
Bam till föräldrar varav den ena vid barnets födelse är medborgare i
den konventionsstaten med förbehåll för de undantag som kan finnas i
dess nationella lagstiftning beträffande bam födda i utlandet. Med avse-
ende på bam vars föräldraskap bestäms genom erkännande, domstolsbe-
slut eller liknande förfarande får en konventionsstat föreskriva att barnet
skall förvärva medborgarskap i den staten i enlighet med det förfarande
som bestäms av statens nationella lagstiftning."
I artikeln anges att bam som omfattas av bestämmelsen enligt huvudre-
geln skall förvärva medborgarskap ex lege (på grund av lagen). Uttrycket
innebär att en påföljd eller verkan, i detta fall ett medborgarskap, inträder
omedelbart på grund av en bestämmelse i en lag.
I konventionens förklarande text anges att artikeln innebär att varje
konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall föreskriva att bam, som
åtminstone har en förälder som är medborgare i staten, automatiskt skall
förvärva statens medborgarskap, dock med möjlighet att göra undantag
för bam som föds utomlands. I de fall då föräldraskapet fastställs genom
erkännande, domstolsutslag eller på annat liknande sätt, får en konven-
tionsstat föreskriva att medborgarskapet förvärvas i enlighet med det för-
farande som bestäms i statens nationella lagstiftning.
Artikel 6 punkt 1 a) i konventionen bör ses som ett uttryck för en strä-
van att, i nu aktuellt avseende, åstadkomma en så långtgående jämställd-
het som möjligt mellan bam med gifta respektive ogifta föräldrar samt
mellan kvinnor och män. Det stämmer väl överens med vad som är önsk-
värt ur ett svenskt perspektiv. I sammanhanget bör också beaktas att det
får anses vara till barnets bästa att på ett så enkelt sätt som möjligt få
Prop. 1999/2000:147
27
svenskt medborgarskap efter sin far, i de fall svenskt medborgarskap inte
förvärvas på annat sätt. Således finner regeringen det angeläget att regel-
systemet underlättar for bam att fa svenskt medborgarskap efter fadem
även om denne inte är gift med barnets mor.
Barn till en svensk far där barnet föds i Sverige
När det gäller bam som föds i Sverige till en svensk man som inte är gift
med barnets mor föreslår kommittén att barnet automatiskt skall förvärva
svenskt medborgarskap efter fadem.
Statens invandrarverk ifrågasätter i sitt remissyttrande bl.a. om ett bam
skall fa svenskt medborgarskap automatiskt bara därför att det har fötts i
Sverige och fadem är svensk medborgare. Invandrarverket hänvisar till att
kontakten mellan fadem och barnet kanske är svag och att barnet inte
kommer att växa upp i Sverige samt till att förslaget kan fa menliga kon-
sekvenser vad gäller möjligheten att upprätthålla den reglerade invand-
ringen. Invandrarverket anser att ett krav på att fadem ensam eller till-
sammans med barnets mor har vårdnad om barnet bör ställas upp.
Det kan inledningsvis konstateras att något krav på del i vårdnad inte
gäller för det fall barnet förvärvar medborgarskap efter modem. Ett sådant
villkor vid förvärv av medborgarskap efter fadem skulle innebära en
negativ särbehandling av barnet i förhållande till fadem och därmed
stämma dåligt överens med den syn på föräldraskap och jämställdhet som
råder i det svenska samhället. Mot denna bakgrund anser regeringen att
del i vårdnaden för fadem inte bör krävas för att ett bam som föds i
Sverige automatiskt skall erhålla svenskt medborgarskap efter en svensk
far som inte är gift med barnets mor.
Den föreslagna bestämmelsen förutsätter att faderskapet för barnet fast-
ställts. Enligt svensk rätt sker detta, om faderskapspresumtionen för man-
nen i ett äktenskap inte är aktuell (1 kap. 1 § föräldrabalken [FB]), genom
bekräftelse eller dom (1 kap. 3 § FB). När en giltig faderskapsfastställelse
föreligger skall barnet anses vara svensk medborgare från födelsen. Det
kan i vissa fall ta lång tid innan faderskapet fastställs. I dessa fall kommer
oklarhet att råda huruvida ett bam har förvärvat svenskt medborgarskap
till dess att faderskapsfrågan har avgjorts. Detta är i sig en otillfredsstäl-
lande situation. Några mer påtagliga problem torde det dock inte medföra.
Kommittén har i sin undersökning av medborgarskapsrättsliga förhål-
landen i andra länder tagit reda på om en ordning av föreslaget slag skulle
kunna inverka negativt på barnets möjligheter att förvärva medborgarskap
även efter sin utländska mor. Inte något av de tjugotre länder som besva-
rat enkäten har angett att så skulle vara fallet, vilket ligger väl i linje med
den rådande internationella inställningen att låta bam fa medborgarskap
efter båda sina föräldrar.
Sammanfattningsvis anser regeringen att ett bam alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om fadem är svensk medborgare och
barnet föds i Sverige. Detsamma bör gälla om fadem är avliden men var
svensk medborgare vid sin död och barnet föds i Sverige.
Prop. 1999/2000:147
28
Barn till en svensk far där barnet föds i utlandet
Artikel 6 punkt 1 a) i 1997 års konvention medger att undantag görs för
bam som föds utomlands. Om undantag görs gäller emellertid enligt arti-
kel 6 punkt 3 b) att förvärv av medborgarskap för dessa bam skall under-
lättas på annat sätt. Som exempel på sådana åtgärder anges i konventio-
nens förklarande text en sänkning av kravet på hemvisttid, mindre stränga
språkkrav, förenklad procedur samt lägre avgifter.
Vid bedömning av om undantag skall göras för bam som föds utom-
lands bör beaktas att de normalt sett inte kommer att växa upp i Sverige
och att kontakten mellan far och bam kan vara svag. Det kan också vara
svårt eller ta lång tid att få faderskapet fastställt. Mot denna bakgrund an-
ser regeringen att reglerna för bam som är födda i utlandet bör utformas
på ett annat sätt än för bam som är födda i Sverige.
Generellt sett talar starka skäl för att en förälders svenska medborgar-
skap alltid skall överföras till barnet. När det gäller bam som föds i utlan-
det kan dock situationen, som nämnts ovan, vara den att barnet har lite
eller ingen kontakt med sin svenske far. I så fall är skälen för att fadem
skall överföra sitt medborgarskap ex lege inte lika starka. För att uppfylla
kravet att det skall finnas en reell koppling mellan far och bam och för att
ändå underlätta för ett bam, som föds i utlandet till en svensk far som inte
är gift med barnets mor, att erhålla svenskt medborgarskap anser rege-
ringen att det är lämpligt med ett anmälningsförfarande där fadem ges
möjlighet att anmäla önskemål om svenskt medborgarskap för barnet.
Ett lagakrafivunnet beslut i ett anmälningsärende innebär att det med
bindande verkan avgjorts om anmälan medfört svenskt medborgarskap
eller inte. Det måste därför finnas en giltig faderskapsfastställelse när an-
mälan sker, något som det ankommer på fadem att styrka. Om en utländsk
faderskapsfastställelse gäller i Sverige får bedömas utifrån lagen
(1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Skulle det senare visa sig
att faderskapet blivit felaktigt fastställt får följderna av detta avgöras i
rättstillämpningen, mot bakgrund av förvaltningsrättsliga principer och
med beaktande av 2 § kap. 7 § RF (jfr avsnitt 11).
Det nu beskrivna förfarandet innebär att barnet förvärvar svenskt med-
borgarskap efter anmälan. Det kan då enligt vissa länders rättsordningar
finnas en risk för att barnet förlorar det från modem förvärvade medbor-
garskapet. För dessa situationer föreslår kommittén att modems samtycke
skall inhämtas. Samtycke från modem bör enligt kommitténs förslag krä-
vas om modem är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet enligt lagen i det land där barnet har hemvist. Om barnet i stället
står under vårdnad av särskilt förordnad vårdnadshavare bör samtycke
lämnas av denne. Utöver denna situation har kommittén inte föreslagit
krav på samtycke från vårdnadshavaren.
Några remissinstanser framför synpunkten att samtycke av vårdnadsha-
varen bör krävas även i andra fall än då barnet riskerar att förlora med-
borgarskapet efter modem. Justitiekanslem anser att det bör krävas att
vårdnadshavama eller den som ensam har vårdnaden gör anmälan eller att
samtycke i vart fall alltid skall inhämtas från berörd vårdnadshavare.
Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att det inte bör
krävas att fadem skall ha del i vårdnaden för att kunna göra en anmälan
Prop. 1999/2000:147
29
om svenskt medborgarskap för barnet, jämför vad som nämnts ovan när Prop. 1999/2000:147
det gäller bam som föds i Sverige.
Enligt regeringens uppfattning finns det dock skäl att kräva samtycke
från vårdnadshavaren även i andra fall än där barnet riskerar att förlora
modems medborgarskap. För kommitténs uppfattning talar visserligen att
i de fall där barnet erhåller dubbelt medborgarskap, och således behåller
modems medborgarskap, hindras inte modem från att föra över sitt med-
borgarskap till barnet. Därmed skulle hon inte heller ha något berättigat
intresse av att kunna hindra att barnet förvärvar medborgarskap efter
fadem. Mot detta bör dock ställas den grundläggande familjerättsliga
princip som innebär att det är vårdnadshavaren som har rätt och skyldig-
het att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Denna princip kommer i Sverige till uttryck i 6 kap. 2 och 11 §§ FB. Att
ge fadem en självständig rätt att genom anmälan ge barnet svenskt med-
borgarskap, oavsett om fadem har del i vårdnaden eller inte, utan att det
ställs krav på samtycke från vårdnadshavaren skulle utgöra ett avsteg från
denna princip. Regeringen anser därför att kravet på samtycke från vård-
nadshavaren bör gälla generellt. Vem som är vårdnadshavare skall be-
stämmas utifrån den lag som gäller enligt internationellt privaträttsliga
regler för vårdnadsfrågor.
Kommittén föreslår inte någon reglering för det fall fadem avlider
innan någon anmälan om svenskt medborgarskap för barnet har gjorts.
Några remissinstanser ifrågasätter detta och framför åsikten att det leder
till en inkonsekvens i förhållande till den föreslagna bestämmelsen om att
en avliden far som var svensk medborgare när han avled skall kunna
automatiskt överföra sitt medborgarskap till ett bam som föds i Sverige.
Som tidigare nämnts bör det för medborgarskapsförvärv finnas en verklig
anknytning mellan far och bam när barnet föds i utlandet. Detta är skälet
till att i dessa fall använda ett anmälningsförfarande. En sådan anknytning
saknas om fadem avlidit innan anmälan hunnit göras. Det finns därför
enligt regeringens uppfattning inte skäl att införa en särskild bestämmelse
för de fall då fadem avlidit innan anmälan om svenskt medborgarskap
gjorts.
Sammanfattningsvis anser regeringen att en svensk far som inte är gift
med barnets mor skall kunna anmäla att ett bam till honom, som fötts
utomlands, skall förvärva svenskt medborgarskap samt att samtycke av
barnets vårdnadshavare skall krävas.
Samtycke av barnet
Enligt 2 a § MedbL skall barnet lämna sitt samtycke till att förvärva med-
borgarskap från en svensk far om det fyllt femton år. Enligt förarbetena
motiverades bestämmelsen av att bam som uppnått denna ålder inte mot
sin vilja skall bli svensk medborgare och som en följd därav eventuellt
förlora sitt utländska medborgarskap. Åldersgränsen har emellertid ifråga-
satts i olika sammanhang.
För en sänkning av åldersgränsen talar bl.a. att bam som regel ges in-
flytande i mål och ärenden som rör deras person från tolv års ålder. Det
föreskrivs t. ex. i 4 kap. 5 § FB att den som har fyllt tolv år som huvudre-
30
gel inte far adopteras utan eget samtycke. Vidare gäller enligt 21 kap. 5 §
FB att verkställighet av mål om vårdnad och umgänge som huvudregel
inte far ske mot barnets vilja om det har fyllt tolv år. Ytterligare ett exem-
pel är föreskriften i 48 § namnlagen (1982:670) om att anmälan om nam-
nändring m.m. avseende ett bam som har fyllt tolv år i princip inte far
göras utan barnets samtycke. Även artikel 8 och 12 i FN:s konvention om
barnets rättigheter (barnkonventionen) är relevanta i sammanhanget. I
artikel 8 sägs att barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande bl.a.
medborgarskap, skall respekteras. I artikel 12 sägs att det bam som är i
stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i
alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i
förhållande till barnets ålder och mognad. Av artikel 12 framgår vidare att
barnet skall särskilt beredas möjlighet att höras i alla domstols- och admi-
nistrativa förfaranden som rör barnet.
Det saknas enligt regeringens uppfattning skäl att på medborgarskaps-
området ha en högre åldersgräns än den som vanligen används för barns
samtycke. Det kan också konstateras att en sänkning av åldersgränsen
skulle stärka barnets rätt i medborgarskapsärenden. Åldersgränsen för
barns samtycke i medborgarskapsärenden bör därför sänkas till tolv år.
En förutsättning för att barnets samtycke skall inhämtas är att barnet har
utländskt medborgarskap. Statens invandrarverk har framfört att barnets
samtycke borde lämnas även om barnet saknar medborgarskap. Detta
stämmer dock inte med strävandena att begränsa antalet fall av statslöshet,
varför samtycke inte skall krävas i dessa fall.
Ingen av de nämnda bestämmelserna i FB och namnlagen är undan-
tagslös. Enligt namnlagen krävs t.ex. inte barnets samtycke om barnet är
varaktigt förhindrat att lämna sådant på grund av en psykisk störning eller
något annat liknande förhållande. En motsvarande bestämmelse bör infö-
ras i den nya lagen om svenskt medborgarskap.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars äktenskap
Bestämmelsen om förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars
äktenskap (2 § MedbL) innehåller inte något krav på anmälningsförfa-
rande eller samtycke av barn som har fyllt tolv år. Såvitt känt har detta
inte lett till några problem när det gäller om barnet därigenom kan förlora
sitt utländska medborgarskap på grund av lagstiftningen i det landet.
Någon förändring av bestämmelsen är därför inte aktuell utan den bör
överföras till den nya medborgarskapslagen.
Regeringens förslag: Även ett utomnordiskt adoptionsbeslut som gäller i
Sverige på grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt
medborgarskap för adoptivbarnet, om någon av dem som adopterar är
svensk medborgare och barnet inte har fyllt tolv år.
13 a § MedbL om i vilka fall adoptivbarn likställs med biologiska bam
Prop. 1999/2000:147
31
i fråga om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap är överflödig
och far därför ingen motsvarighet i den nya lagen.
Prop. 1999/2000:147
Kommitténs forslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk fram-
håller emellertid bl.a. att det kan uppstå svårigheter vid tillämpningen av
bestämmelsen eftersom det ofta krävs utredning om gällande rätt i det
land som meddelat beslut om adoptionen. Statens nämnd for internatio-
nella adoptionsfrågor (NIA) anser bl.a. att det inte bör ställas något krav
på viss hemvisttid för adoptivbarn över tolv år. NIA anser vidare att den
föreslagna motsvarigheten till 13 a § MedbL är överflödig eftersom alla
adoptioner utan undantag skall fa samma betydelse. NIA menar också, i
likhet med bl.a. Rädda Barnen och Adoptionscentrum, att ett bam som
adopteras efter det att barnet har fyllt tolv år men före arton års ålder skall
ha rätt att förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan och att barnet
skall ge sitt samtycke. Adoptionscentrum vill även att den övre gränsen
för adoptivbarn att enkelt och utan väntetid förvärva svenskt medborgar-
skap skall höjas till arton år samt att förmånligare regler skall gälla för
adoptivbarn i de fall de adopteras av i Sverige bosatta utländska medbor-
gare.
Skälen för regeringens förslag
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoptionsbeslut som godkänts
eller annars gäller i Sverige
Grundregeln i föräldrabalken är att adoptivbarn i rättsligt hänseende lik-
ställs med biologiska bam. Rättsliga skillnader mellan biologiska barn
och adoptivbarn bör därför finnas endast när det finns starka skäl.
De flesta utländska bam under tolv år som adopteras av svenska med-
borgare förvärvar svenskt medborgarskap med automatik i enlighet med
1 a § MedbL. Detta gäller dock inte om ett utländskt adoptionsbeslut
gäller automatiskt i Sverige till följd av bestämmelserna i lagen
(1971.796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. När så
är fallet är barnet i stället hänvisat till att ansöka om naturalisation.
I förarbetena till 1 a § MedbL anförde departementschefen att han för
egen del ville skilja mellan ett adoptionsbeslut som meddelats eller god-
känts i Sverige eller i de övriga nordiska länderna och ett annat adop-
tionsbeslut som i och för sig kan visa sig giltigt här (prop. 1991/92:90 s.
12). När det gäller beslut av det senare slaget, fortsatte departementsche-
fen, behövs det öfta en utredning om gällande rätt i det främmande landet
innan det står klart om en adoption med verkan i Sverige föreligger. Frå-
geställningen aktualiserades även i den proposition om internationella
adoptionsfrågor som föregick Sveriges ratificering av Haagkonventionen
av den 29 maj 1993 om skydd av bam och samarbete vid internationella
adoptioner (prop. 1996/97:91).
Den ordning som nu gäller far den konsekvensen att bam som adopte-
ras enligt ett i Sverige automatiskt gällande utländskt adoptionsbeslut inte
32
med automatik förvärvar svenskt medborgarskap. Regleringen innebär i
flera fall dessutom att adoptivbarnet i praktiken är utestängt från möjlig-
heten att över huvud taget få svenskt medborgarskap, något som hänger
samman med att de nu aktuella familjerna ofta bor utomlands och att
adoptivbarnet därmed saknar möjlighet att uppfylla det hemvistkrav som
krävs för naturalisation. Är adoptivbarnet under femton år och bosatt
utanför sin medborgarskapsstat, uppställs dock enligt praxis inte något
krav på hemvisttid i Sverige.
Som nämnts ovan är skälet till att de nu aktuella adoptionerna inte med
automatik medför förvärv av svenskt medborgarskap att det ofta behövs
en utredning om gällande rätt i beslutslandet innan det står klart om en
adoption med verkan i Sverige föreligger. Statens invandrarverk påpekar i
sitt remissvar att utredningssvårighetema kan leda till att frågan om ett
bam förvärvat svenskt medborgarskap eller inte under lång tid kan vara
oklar.
Enligt regeringens uppfattning bör man dock kunna utgå från att de
svenska utlandsmyndigheterna - hos vilka frågor av detta slag främst
kommer att aktualiseras eftersom adoptivbarnens ansökningar om svenskt
pass som regel lämnas in där - kan ta fram den utredning som behövs. I
den mån frågorna i stället blir föremål för bedömning av en myndighet i
Sverige, kan den självfallet vända sig till svensk utlandsmyndighet för att
få hjälp med den utredning som behövs.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att utredningen i några enstaka fall är
mer komplicerad och det därför drar ut något på tiden. Detta bör emeller-
tid enligt regeringens uppfattning inte hindra att en ändring genomförs.
En ändrad ordning kan i sällsynta undantagsfall vidare tänkas innebära
att en adoptivfamilj, som är bosatt utomlands, felaktigt tror att en i
Sverige gällande adoption föreligger och därmed utgår från att adoptiv-
barnet har svenskt medborgarskap. Detta är inte någon önskvärd konse-
kvens. Även adoptivfamiljerna bör emellertid kunna vända sig till en
svensk utlandsmyndighet för att försöka få klarhet i frågan. Klarhet kan
också uppnås genom att Utlänningsnämnden, efter ansökan, får meddela
förklaring att någon är svensk medborgare. Med beaktande härav samt att
olägenheter av detta slag kan förväntas bli mycket sällsynta bör inte heller
risken för missförstånd i detta avseende i sig vara tillräckliga skäl för att
den nuvarande ordningen skall få bestå.
Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att be-
handla alla adoptionsbeslut som gäller i Sverige på samma sätt. Därför
föreslås att även utomnordiska adoptionsbeslut som gäller i Sverige på
grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap
för adoptivbarnet om någon av personerna som adopterar är svensk med-
borgare och barhet inte har fyllt tolv år.
Övriga frågor när det gäller adoptivbarns förvärv av svenskt medborgar-
skap
Några remissinstanser anser att det bör underlättas för adoptivbarn som är
över tolv år när de kommer till Sverige att få svenskt medborgarskap
genom självständig naturalisation.
Prop. 1999/2000:147
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 147
För självständig naturalisation av bam under femton år ställs enligt nu
gällande praxis vanligtvis inget krav på att barnet skall ha hemvist i
Sverige, förutsatt att någon av föräldrarna är svensk medborgare. Om bar-
net saknar hemvist här krävs dock i regel att barnet är bosatt utanför sitt
hemland. För bam som är under femton år och som har hemvist i Sverige
ställs normalt inget krav på viss hemvisttid, förutsatt att någon av föräld-
rarna är svensk medborgare. För bam mellan femton och arton år ställs
enligt praxis i regel krav på hemvist sedan tre år. Samma dispensregler
gäller för adoptivbarn till svensk medborgare, under förutsättning att
adoptionsbeslutet gäller i Sverige. En förändring av hemvistkravet för
adoptivbarnen skulle enligt regeringens mening få till följd att adoptiv-
barn i nauralisationsärenden fick en mer gynnsam ställning än biologiska
bam. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om att adoptivbarn och
biologiska bam skall vara likställda i rättsligt hänseende är en sådan skill-
nad enligt regeringens uppfattning inte lämplig.
När det gäller möjligheten för bam som adopteras av i Sverige bosatta
utländska medborgare att få svenskt medborgarskap innebär vidare för-
slagen i avsnitt 8 och 9 möjligheter till förvärv efter anmälan under vissa
förutsättningar. Regeringen finner inte skäl att därutöver föreslå särskilda
regler för dessa adoptivbarn.
NIA anser att den föreslagna motsvarigheten till 13 a § MedbL är över-
flödig eftersom alla adoptioner utan undantag föreslås få samma bety-
delse.
Det ursprungliga syftet med 13 a § MedbL var att göra undantag från
principen i föräldrabalken om att likställa adoptivbarn och biologiska bam
i medborgarskapshänseende (prop. 1971:143, bet. 197LLU25, rskr.
1971:299). Genom senare ändringar i MedbL har utrymmet för att lik-
ställa adoptivbarn och biologiska bam när det gäller förvärv och förlust av
svenskt medborgarskap vidgats. Genom den ändring som nu föreslås när
det gäller adoptivbarns möjligheter att automatiskt förvärva svenskt med-
borgarskap vidgas utrymmet ytterligare. Regeringen anser mot denna
bakgrund att det inte finns anledning att överföra en motsvarighet till
13 a § MedbL till den nya lagen. I ärenden där fråga uppkommer om ett
adoptivbarns förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap som biperson
får det därmed avgöras från fall till fall om ett i Sverige gällande adop-
tionsbeslut föreligger.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens förslag: a) Ett statslöst bam som föds i Sverige skall kunna
förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har perma-
nent uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. En sådan anmälan skall
göras innan barnet fyllt fem år.
b) Ett statslöst bam som kommer till Sverige skall kunna förvärva
svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige samt dessutom hemvist här sedan tre år. En sådan
anmälan skall göras innan barnet fyllt arton år.
34
c) Anmälan kan också göras efter det att en statslös person fyllt arton år
men innan denne fyllt tjugo år. Då krävs att denne har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige och hemvist här i landet sedan han eller hon fyllde
femton år.
Alternativen b) och c) skall gälla även för personer som fötts såsom
statslösa i Sverige och som inte förvärvat svenskt medborgarskap i enlig-
het med a)-altemativet.
Prop. 1999/2000:147
Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens. Kom-
mittén föreslår dock krav på längre hemvisttid.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk anser
dock bl.a. att det bör ställas upp ett krav på styrkt identitet for att de
statslösa barnen skall erhålla svenskt medborgarskap. Även Utlännings-
nämnden har synpunkter bl.a. på att det inte föreslås något krav på styrkt
identitet för de statslösa barnen. Invandrarverket anser vidare att svenskt
medborgarskap inte bör förvärvas av bam som genom ett förenklat förfa-
rande kan fa utländskt medborgarskap efter en av föräldrarna genom an-
sökan eller registrering till myndighet i det aktuella landet. Barnombuds-
mannen, Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet anser att kravet på fem
års hemvist är för högt ställt när det gäller bam som kommer till Sverige
innan de fyllt arton år. Kammarrätten i Jönköping påpekar att det inte
alltid är föräldrarna som har vårdnaden om sina bam varför det bör klar-
göras vilka som far göra en anmälan enligt bestämmelsen. Ombudsman-
nen mot etnisk diskriminering vill gå längre än kommitténs förslag och
nämner som ett alternativ bl.a. en presumtion för att statslösa bam skall
förvärva svenskt medborgarskap vid födelsen.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Undvikande av statslöshet är en viktig utgångspunkt för svensk lagstift-
ning och praxis på medborgarskapsområdet. Det är också utgångspunkten
i flera internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa.
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), vilken rati-
ficerats av Sverige utan förbehåll, trädde i kraft den 2 september 1990. I
artikel 7 punkt 1 i barnkonventionen föreskrivs att varje bam skall ha rätt
att förvärva ett medborgarskap. Artikeln har följande lydelse:
”1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt
från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så
långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat
av dem.
2. Konventionsstatema skall säkerställa genomförandet av dessa rättig-
heter i enlighet med sin nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt
tillämpliga internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då
barnet annars skulle vara statslöst.”
En av grundprinciperna i 1997 års konvention om medborgarskap är att
statslöshet så långt möjligt skall undvikas. Principen slås fast redan i kon-
35
ventionens ingress. När det gäller bam föreskrivs vidare i artikel 6 punkt 2
att varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall föreskriva att
medborgarskap skall förvärvas av bam som föds inom dess territorium
och som vid födelsen inte förvärvar något annat medborgarskap. Sådant
medborgarskap skall beviljas antingen automatiskt (ex lege) vid födelsen
eller därefter, för bam som förblivit statslösa, efter ansökan till behörig
myndighet av eller för barnet i fråga på det sätt som föreskrivs i konven-
tionsstatens nationella lagstiftning. En sådan ansökan far enligt konven-
tionen göras beroende av legal och varaktig hemvist i konventionsstaten
under en tid av högst fem år omedelbart innan ansökan gjordes.
Statslösa bam som föds i Sverige
Sverige saknar i dag bestämmelser som är direkt inriktade på att under-
lätta förvärv av svenskt medborgarskap för bam som föds här såsom
statslösa. Detta innebär i sin tur att det förekommer att i Sverige födda
statslösa bam måste vänta tills de fyllt arton år för att kunna bli svenska
medborgare trots att de kanske har bott här under hela sin uppväxt. Detta
torde inte vara förenligt med artikel 7 i barnkonventionen och de motiv
som ligger till grund för denna. Det är inte heller förenligt med 1997 års
konvention. Det är därför angeläget att det införs bestämmelser för att
underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för bam som föds här såsom
statslösa.
Det tydligaste sättet att leva upp till Sveriges internationella åtaganden
om undvikande av statslöshet för bam skulle vara att ge barnen svenskt
medborgarskap automatiskt redan vid födelsen. Detta har också föresprå-
kats av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Med en sådan ordning
följer emellertid enligt regeringens mening vissa nackdelar. Den allra vik-
tigaste är att ett automatiskt förvärv vid födelsen inte alltid stämmer över-
ens med föräldrarnas önskemål. För det fall föräldrarna har medborgar-
skap i någon stat vill de kanske att även barnet far det landets medborgar-
skap och inte därutöver svenskt medborgarskap.
De nackdelar som finns är enligt regeringens uppfattning av sådan vikt
att de gör en ordning med automatiskt förvärv vid födelsen olämplig.
Svenskt medborgarskap bör i stället erbjudas barnen genom ett anmäl-
ningsförfarande i nära anslutning till födelsen.
De krav som bör ställas upp för att ett statslöst bam skall kunna för-
värva svenskt medborgarskap genom anmälan är, utöver att barnet föds i
Sverige, att barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här.
Bakgrunden till kravet på permanent uppehållstillstånd är att i princip
endast den som.beviljats permanent uppehållstillstånd är att betrakta som
invandrare i Sverige med en rätt att stanna här.
Möjligheten till anmälan bör, eftersom syftet med bestämmelsen är just
att underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa bam som
föds i Sverige, begränsas på så sätt att anmälan skall göras innan barnet
fyllt fem år.
Kammarrätten i Jönköping anser att det bör klargöras vem som har rätt
att göra en anmälan eftersom det inte alltid är föräldrarna som har vårdna-
den om ett bam. Det kan i och för sig sägas följa av allmänna rättsgrund-
Prop. 1999/2000:147
36
satser på familjerättens område att även en särskilt förordnad vårdnadsha-
vare är behörig att göra anmälan i fall där föräldrarna inte har vårdnaden
om ett bam. Regeringen delar dock kammarrättens uppfattning att det av
lagen bör framgå att den eller de som har vårdnaden om barnet har rätt att
göra anmälan. Av 6 kap. 11 och 13 §§ föräldrabalken följer att om vård-
naden om barnet tillkommer två personer gemensamt skall anmälan göras
av dem båda.
Statslösa barn som kommer till Sverige
De skäl som ligger till grund för förslaget om statslösa bam som föds i
Sverige gäller i hög utsträckning även de statslösa bam som flyttar till
Sverige. Frågan är dock hur de statslösa bam som kommer till Sverige
efter sin födelse bör behandlas i medborgarskapshänseende jämfört med
de statslösa bam som föds här. Å ena sidan kan hävdas att det faktum att
barnets födelse äger rum i Sverige bör vara av avgörande betydelse och att
de bam som inte föds i Sverige därför, liksom i dag, far vänta till arton års
ålder för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. Å andra sidan kan
konstateras att detta skulle medföra att skillnaden blir omotiverat stor
mellan ett bam som föds såsom statslöst i Sverige och ett statslöst bam
som kommer hit strax efter födelsen.
Mot denna bakgrund finner regeringen att statslösa bam som kommer
till Sverige också bör kunna förvärva svenskt medborgarskap genom ett
anmälningsförfarande. Denna möjlighet skall innefatta även statslösa
adoptivbarn som inte förvärvar svenskt medborgarskap på annat sätt. För
att det skall finnas en verklig koppling mellan dessa bam och det svenska
samhället bör vissa krav ställas upp. Det bör bl.a. krävas att de har perma-
nent uppehållstillstånd i Sverige. Vidare bör de ha hemvist här sedan en
viss tid.
Kommittén föreslår att det ställs krav på minst fem års hemvist. Några
remissinstanser anser att denna tid är för lång. Mot bakgrund av vad som
ovan redovisats om det angelägna i att ett statslöst bam skall kunna för-
värva ett medborgarskap, anser regeringen att ett krav på tre års hemvist
bör vara tillräckligt för att ett statslöst bam skall kunna bli svensk med-
borgare.
Denna möjlighet till anmälan syftar som nämnts till att underlätta för
bam att förvärva svenskt medborgarskap och anmälan bör därför göras
innan barnet fyllt arton år.
I de nu aktuella situationerna saknar barnet alltid medborgarskap vid
tidpunkten för anmälan och barnet riskerar därmed inte att förlora något
annat medborgarskap i samband med förvärvet av det svenska. Det finns
inte några bärande skäl till att ett bam skall förbli statslöst om inte föräld-
rar eller andra som har vårdnaden om barnet vill det. Det bör därför mte
krävas att barnet skall ge sitt samtycke om det fyllt tolv år.
Detta förvärvsaltemativ bör stå öppet även för personer som fötts såsom
statslösa i Sverige men som inte förvärvat svenskt medborgarskap genom
anmälan innan de fyllt fem år.
Liksom när det gäller statslösa bam som föds i Sverige bör en särskilt
förordnad vårdnadshavare ha rätt att göra anmälan för barnets räkning.
Prop. 1999/2000:147
37
Det bör därför framgå av lagen att den eller de som har vårdnaden om ett Prop. 1999/2000:147
bam kan göra anmälan.
Anmälan av ungdomar som fyllt arton år
Den föreslagna ordningen för ett statslöst bam innebär att barnet för sitt
förvärv av svenskt medborgarskap är beroende av att vårdnadshavaren
medverkar till förvärvet genom att göra en anmälan för barnets räkning.
Normalt sett torde detta inte leda till några problem. Det kan emellertid
inte uteslutas att vårdnadshavaren avstår från att medverka till att barnet
far svenskt medborgarskap. Det bör därför öppnas en möjlighet även för
statslösa personer att under viss tid efter det att de fyllt arton år förvärva
svenskt medborgarskap genom ett anmälningsförfarande. De bör ges tid
fram till tjugo års ålder att göra en anmälan.
Kommittén föreslår för dessa fall krav på hemvist i sju år. Som skäl an-
för kommittén att hemvistvillkoren i de av kommittén föreslagna bestäm-
melserna i 9 och 10 §§ skall korrespondera med varandra på sådant sätt
att det i båda fallen krävs att utlänningen kommer till Sverige före tretton
års ålder för att kunna fa svenskt medborgarskap enligt dessa bestämmel-
ser.
Enligt regeringens uppfattning bör dock hemvistkravet utformas på
följande sätt. En statslös person skall, utöver permanent uppehållstill-
stånd, ha haft hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde femton år. På
så sätt uppnås en stigande skala av krav på viss tids hemvist, utan att det
direkt efter arton års ålder ställs krav på ytterligare två års hemvist jämfört
med före denna ålder.
Detta förvärvsaltemativ bör, liksom det som gäller bam under arton år,
stå öppet även för personer som fötts såsom statslösa i Sverige men som
inte förvärvat svenskt medborgarskap genom anmälan innan de fyllt fem
år.
Krav på styrkt identitet?
För att bestämmelserna som rör statslösa bam skall bli tillämpliga förut-
sätts att det står klart att ett bam verkligen är statslöst. Frågan är om det i
de nu aktuella anmälningsärendena även bör ställas krav på styrkt identi-
tet. Såväl Statens invandrarverk som Utlänningsnämnden anser att ett så-
dant krav bör ställas. Statens invandrarverk hänvisar till de problem som
kan uppstå om det blir aktuellt att utvisa utländska föräldrar som fatt per-
manent uppehållstillstånd i en oriktig identitet men som har ett bam som
är svensk medborgare. Utlänningsnämnden menar att det är tveksamt om
det är förenligt med ett barns bästa att det kan komma att folkbokföras
med en felaktig identitet eftersom detta kan fa privaträttsliga konsekven-
ser.
Förslagen avser enbart bam eller personer som kommit hit som barn.
Frågan om dessa barns identitet behöver inte på samma sätt som i natura-
lisationsärenden vara omedelbart kopplad till huruvida föräldrarna fullt ut
förmått styrka sin identitet eller inte. Det bör understrykas att det här
handlar om bam som annars skulle förbli statslösa. Det är önskvärt att
38
barnens förvärv av svenskt medborgarskap inte skall försenas till exempel Prop. 1999/2000:147
på grund av att föräldrarna lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet vid
ankomsten till Sverige. Enligt regeringens uppfattning bör därför identi-
teten för ett statslöst bam som här tilldelats personuppgifter anses till-
räckligt klarlagd även om det i något avseende skulle råda oklarhet i fråga
om föräldrarnas identitet. Detta bör gälla även för det fall den vid anmäl-
ningstidpunkten folkbokförda identiteten för barnet inte är densamma
som uppgetts vid ankomsten till Sverige. Inte heller den omständigheten
att föräldrarna under vistelsen i Sverige ändrar sina och barnens identi-
tetsuppgifter bör således drabba barnen på sådant sätt att deras förvärv av
svenskt medborgarskap fördröjs.
Att ett bam kan komma att folkbokföras i en felaktig identitet kan, som
Utlänningsnämnden påpekat, få privaträttsliga konsekvenser för barnet.
Utlänningsnämnden nämner som exempel att barnet kan få svårigheter att
bevaka kvarlåtenskap efter avlidna släktingar. Dessa svårigheter bör dock
ställas mot de olägenheter som det kan innebära för ett bam att inte ha
något medborgarskap. Enligt regeringens mening överväger fördelen för
ett statslöst bam att kunna få svenskt medborgarskap de eventuella pro-
blem som kan uppstå till följd av att han eller hon kan bli folkbokförd i en
felaktig identitet.
Övrigt
Kommittén anför att om det råder sådan oklarhet om föräldrarnas med-
borgarskap att det inte går att fastställa om barnet är statslöst eller inte,
bör barnet omfattas av den föreslagna bestämmelsen. Statens invandrar-
verk är tveksam till detta och menar att den föreslagna lydelsen inte om-
fattar bam vars medborgarskap inte kunnat fastställas. Invandrarverket
anser vidare att en tillämpning av bestämmelsen på det sätt som kommit-
tén föreslagit skulle motverka de strävanden som finns för att få klarhet
när det gäller personers identitet och bakgrund. Regeringen instämmer i
Invandrarverkets synpunkter. Bam vars medborgarskap inte kunnat fast-
ställas bör därför, enligt regeringens mening, inte omfattas av bestämmel-
sen om statslösa barns möjligheter till förvärv av svenskt medborgarskap.
Dessa bam bör i stället omfattas av den föreslagna ordningen för bam
med utländskt medborgarskap (avsnitt 9).
Nya bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa
bam innebär att det kan bli så att barnet har svenskt medborgarskap
medan föräldrarna är utländska medborgare eller statslösa. Den föreslagna
ordningen kan därmed medföra konsekvenser om det i en sådan situation
skulle bli aktuellt att utvisa någon av barnets föräldrar. Denna fråga berörs
i remissyttrandena av bl.a. Statens invandrarverk.
Myndigheterna skall i varje ärende där återkallelse av uppehållstillstånd
eller utvisning aktualiseras göra en bedömning av samtliga föreliggande
omständigheter. Därtill kommer att omständigheterna i olika ärenden kan
variera. Detta innebär att försiktighet måste iakttas vad gäller generella
slutsatser i fråga om hur förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa
bam skulle påverka möjligheten att utvisa någon av barnets föräldrar. Det
skulle dock i vissa situationer kunna bli svårare att utvisa någon av föräld-
39
rama. I praktiken kommer det att handla om ett ringa antal fall och rege-
ringen anser därför att nackdelen med denna effekt är liten jämfört med
de fördelar som uppstår för de statslösa barnen när dessas medborgar-
skapsrättsliga ställning stärks.
Det bör noteras att barnkonventionen medger att bam kan förvärva och
tillerkännas rättigheter skilda från föräldrarnas rättigheter.
Invandrarverket ifrågasätter även om ett statslöst bam som genom ett
enkelt förfarande kan få utländskt medborgarskap efter en av föräldrarna
skall kunna få svenskt medborgarskap enligt den föreslagna bestämmel-
sen. Med hänsyn till att krav på permanent uppehållstillstånd ställs förut-
sätts dock att avsikten är att barnet skall stanna i Sverige och det är därför
inte ändamålsenligt att kräva att barnets föräldrar skall vidta åtgärder för
att barnet skall få medborgarskap i ett annat land.
När det gäller innebörden av hemvistbegreppet hänvisas till avsnitt 11.
Regeringens förslag: Ett bam med utländskt medborgarskap skall kunna
förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har perma-
nent uppehållstillstånd i Sverige och dessutom hemvist här sedan fem år.
En sådan anmälan skall göras innan barnet fyllt arton år.
Anmälan kan också göras efter det att en person med utländskt med-
borgarskap fyllt arton år men innan denne fyllt tjugo år. Då krävs det att
personen har permanent uppehållstillstånd i Sverige och hemvist här i
landet sedan han eller hon fyllde tretton år.
Prop. 1999/2000:147
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén föreslår dock krav på längre hemvisttid.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Kammarrätten i Jönköping påpekar dock att det inte alltid är föräld-
rarna som har vårdnaden om sina bam varför det bör klargöras vilka som
får göra en anmälan enligt bestämmelsen. Kammarrätten anser vidare att
undantagsbestämmelsen i 3 § andra stycket MedbL vid krigstillstånd bör
behållas. Statens invandrarverk pekar bl.a. på tveksamheter som kan upp-
stå beträffande bam vars identitet inte är klarlagd. Invandrarverket anser
också att ett vandelskrav bör införas för personer som gör anmälan efter
uppnådd myndighetsålder. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) vill gå längre än förslaget och bl.a. ge utländska bam födda i
Sverige med permanent uppehållstillstånd möjlighet att förvärva svenskt
medborgarskap vid födelsen. DO vill även att minsta tiden för hemvist
skall sänkas beträffande denna bestämmelse. Vidare anser DO att icke-
nordiska medborgare bör jämställas med medborgare i annat nordiskt land
vad gäller hemvisttid för förvärv av svenskt medborgarskap. Rädda Bar-
nen anser att kravet på hemvist i Sverige kan begränsas till tre år.
40
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Ett bam som vid födelsen förvärvar medborgarskap i något annat land än i
födelselandet är inte på samma sätt som de statslösa barnen föremål för
skydd i olika internationella konventioner. Förklaringen är att den först-
nämnda gruppen av bam far i vart fall något medborgarskap vid födelsen
och att deras ställning i medborgarskapshänseende därför är mindre utsatt
än de statslösa barnens.
I artikel 6 punkt 4 e) i 1997 års konvention föreskrivs att varje konven-
tionsstat i sin nationella lagstiftning skall underlätta förvärv av medbor-
garskap i staten för personer som är födda inom statens territorium samt
har legalt och varaktigt hemvist där. I konventionens förklarande text an-
ges som exempel på åtgärder som underlättar förvärv av medborgarskap
en sänkning av kravet på hemvisttid, mindre stränga språkkrav, förenklad
procedur samt lägre avgifter.
Sverige har - utöver möjligheterna till legitimationsförvärv enligt 2 §
MedbL (dvs. att ett gemensamt bam till en svensk man och en utländsk
kvinna far svenskt medborgarskap om föräldrarna gifter sig) och förvärv
genom anmälan enligt 2 a § MedbL - inga regler som är direkt inriktade
på att underlätta förvärvet av svenskt medborgarskap för bam som föds i
Sverige och som då förvärvar enbart utländskt medborgarskap. Bestäm-
melserna i 3 § MedbL om förvärv genom anmälan avser emellertid även
dessa bam. Enligt bestämmelsen kan en utlänning som oavbrutet haft sitt
hemvist i Sverige från sexton års ålder och dessutom tidigare haft sitt
hemvist här under sammanlagt minst fem år förvärva svenskt medborgar-
skap genom anmälan. Det förutsätter att anmälan sker efter det att han
eller hon fyllt tjugoett år, men före tjugotre års ålder. Är sökanden stats-
lös, eller styrker att förvärv av svenskt medborgarskap skulle medföra
förlust av det utländska medborgarskapet, får anmälan göras redan vid
arton års ålder under förutsättning att han eller hon vid tiden för anmälan
har sitt hemvist här i riket sedan fem år och dessutom tidigare haft sitt
hemvist här under sammanlagt minst fem år. I Sverige uppväxta utländska
bam har således - under förutsättning av att de i 3 § MedbL angivna för-
utsättningarna är uppfyllda - en absolut rätt att vid arton eller tjugoett års
ålder få svenskt medborgarskap. Till skillnad från vad som är fallet vid
naturalisation uppställs det utöver kravet på hemvisttid inte några villkor i
fråga om skötsamhet. Det vanligaste är att bam som tillhör den nu aktu-
ella gruppen förvärvar svenskt medborgarskap som bipersoner när deras
föräldrar naturaliseras. Detta kan som regel ske när föräldrarna haft hem-
vist i Sverige sedan fem år och i normalfallet finns det således en möjlig-
het för dessa bam att erhålla svenskt medborgarskap senast vid omkring
fem års ålder.
Frågan är om det finns skäl att ytterligare underlätta för bam med ut-
ländskt medborgarskap att erhålla svenskt medborgarskap.
Fördelarna med att erbjuda de nu aktuella barnen svenskt medborgar-
skap är främst att det skulle underlätta integrationen i det svenska sam-
hället. Barnen som föds här i landet kommer i många fall också att till-
bringa hela sin uppväxt och resten av sitt liv här. Genom att underlätta
Prop. 1999/2000:147
41
villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap visar Sverige att barnen är Prop. 1999/2000:147
välkomna och att de betraktas som fullt ut tillhöriga den svenska sam-
häl 1 sgemenskapen.
Med beaktande av att bam inte bör förvärva ett medborgarskap i strid
med föräldrarnas vilja bör, liksom beträffande de statslösa barnen, ett an-
mälningsförfarande tillämpas. Det faktum att barnen vid födelsen förvär-
var i vart fall något lands medborgarskap gör dock deras ställning i med-
borgarskapsrättsligt hänseende avsevärt mindre utsatt än vad som är fallet
i fråga om statslösa bam. Det finns därför inte skäl att föreslå lika långt-
gående lättnader som gjorts beträffande statslösa bam.
Barn som föds i Sverige med enbart utländskt medborgarskap
Regeringen finner det rimligt att bam som föds i Sverige och som vid
födelsen förvärvar enbart utländskt medborgarskap ges möjlighet till för-
värv av svenskt medborgarskap genom anmälan under förutsättning att de
har permanent uppehållstillstånd i Sverige samt dessutom hemvist här
sedan fem år. Krav på längre tids hemvist skulle innebära att skillnaden i
förvärvsvillkor mellan statslösa bam och bam med utländskt medborgar-
skap blev omotiverat stor. Till detta kan läggas att fem år, som nämnts
ovan, är lika med den tid efter vilken dessa bam normalt kan bli svenska
medborgare såsom bipersoner i samband med föräldrarnas naturalisation.
Barn med enbart utländskt medborgarskap som kommer till Sverige under
sin uppväxt
Motiven för att underlätta förvärvet av medborgarskap för i Sverige födda
bam gäller även bam med utländskt medborgarskap som under sin upp-
växt flyttar till Sverige. Enligt regeringens uppfattning finns det inte heller
beträffande dessa bam skäl att uppställa krav på längre tids hemvist än
fem år. De barnen bör därför omfattas av samma förvärvsvillkor som gäl-
ler för de bam som föds i Sverige och som vid födelsen förvärvar enbart
utländskt medborgarskap. Möjligheten till förvärv på detta sätt bör vidare
stå öppen även för de utländska adoptivbarn som inte förvärvar svenskt
medborgarskap i annan ordning.
Gemensamma överväganden
En anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap i nu aktuella fall bör
göras innan barnet fyllt arton år. De bam som därmed kommer att omfat-
tas av bestämmelsen är de som kommer till Sverige före tretton års ålder.
Om barnet vid tidpunkten för anmälan fyllt tolv år bör, liksom vid för-
värv av svenskt medborgarskap för bam till en svensk far (se avsnitt 6),
som krav för förvärvet vidare gälla att barnet samtycker. Kravet på sam-
tycke bör dock inte upprätthållas om barnet är varaktigt förhindrat att
lämna sådant på grund av en psykisk störning eller på grund av något an-
nat liknande förhållande.
När det gäller förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa bam har
konstaterats att den föreslagna ordningen i vissa fall kan fa konsekvenser i
42
fråga om möjligheterna att utvisa någon av barnets föräldrar. När det gäl-
ler bam med enbart utländskt medborgarskap kan dock konstateras att
förslagets inverkningar på möjligheterna att utvisa någon av barnets för-
äldrar torde vara synnerligen begränsade med hänsyn till den starka an-
knytning till Sverige som ett bam med så lång vistelsetid här normalt an-
ses ha fatt.
Anmälan av ungdomar som fyllt arton år
Det bör även i dessa fall, i likhet med vad som föreslagits för statslösa
bam, införas en möjlighet för personer som fyllt arton år att fram till tjugo
års ålder förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan. Kommittén
föreslår för dessa fall krav på hemvist i sju år. Som skäl anför kommittén
att hemvistvillkoren i de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 9 och
10 §§ skall korrespondera med varandra på sådant sätt att det i båda fallen
krävs att utlänningen kommer till Sverige före tretton års ålder för att
kunna fa svenskt medborgarskap enligt dessa bestämmelser.
Enligt regeringens uppfattning bör dock hemvistkravet utformas på
följande sätt. En utländsk person skall, utöver permanent uppehållstill-
stånd, ha haft hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde tretton år. På så
sätt uppnås en stigande skala av krav på viss tids hemvist, utan att det
direkt efter arton års ålder ställs krav på ytterligare två års hemvist jämfört
med före denna ålder.
Övrigt
Förslagen om förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan för
statslösa personer och personer med enbart utländskt medborgarskap in-
nebär att hela tillämpningsområdet för nuvarande 3 § MedbL försvinner.
Enligt andra stycket är paragrafen inte tillämplig på medborgare i fientlig
stat eller på personer som haft medborgarskap där, men förlorat det utan
att förvärva medborgarskap i något annat land.
Kommittén föreslår att undantagsbestämmelsen inte skall få någon
motsvarighet i den nya lagen. Kammarrätten i Jönköping avstyrker detta
och anser att kommitténs motivering inte är övertygande. Regeringen
delar kommitténs bedömning. Skälet är framförallt att medborgarskapet
minskat i betydelse som grund för lojaliteten till ett land.
Statens invandrarverk anser att det bör införas ett vandelskrav för ut-
ländska medborgare som söker svenskt medborgarskap efter uppnådd
myndighetsålder. Vandelskravet skall enligt Invandrarverket innebära att
sökanden inte far ha dömts till fängelse. Invandrarverket motiverar sin
synpunkt med att det framstår som stötande för den allmänna rättskänslan
att meddela svenskt medborgarskap till den som dömts till ett fängelse-
straff även om personen kommit till Sverige som bam.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att ge personer som kommit
till Sverige som bam och vars vårdnadshavare inte medverkat till förvärv
av svenskt medborgarskap en möjlighet att under en begränsad period,
mellan arton och tjugo år, själva anmäla önskemål om detta på i stort sett
samma villkor som bam under arton år. Enligt regeringens uppfattning
Prop. 1999/2000:147
43
finns det inte skäl att införa ytterligare villkor utöver de föreslagna när det
gäller dessa personer.
Vad gäller identitetsfrågor i de här aktuella fallen hänvisas till vad som
anförts i dessa avseenden i avsnitt 8. Beträffande hemvistbegreppet hänvi-
sas till avsnitt 11. När det gäller undantag från kravet på permanent uppe-
hållstillstånd hänvisas till avsnitt 12.
Förvärv av svenskt medborgarskap i den ordning som föreslås i detta
avsnitt kan i vissa fall innebära att sökanden - på grund av lagstiftningen i
den stat där han eller hon har medborgarskap sedan tidigare - med auto-
matik förlorar sitt andra medborgarskap. Det är därför av vikt att alla som
avser att utnyttja anmälningsmöjligheten informeras om detta. Migra-
tionsverket (före den 1 juli 2000 Statens invandrarverk) bör svara för
detta.
Regeringens förslag: Återvinning av svenskt medborgarskap skall vara
möjligt för den som har fyllt arton år och har haft hemvist i Sverige under
sammanlagt tio år före arton års ålder och som dessutom har hemvist här
sedan två år. Som en konsekvens av förslaget i fråga om dubbelt medbor-
garskap skall det inte krävas att sökanden i samband med återvinningen
befriar sig från sitt utländska medborgarskap. Möjligheten till återvinning
skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt svenska medborgar-
skap på annat sätt än genom födelsen.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk pekar
emellertid på tveksamheter i kommitténs definition av hemvistbegreppet.
Utlänningsnämnden konstaterar att kommittén inte angivit några konkreta
skäl för ändring av den nuvarande regeln.
Skälen för regeringens förslag: Svenskt medborgarskap kan enligt
den nu gällande ordningen förloras med automatik dels i enlighet med
bestämmelserna i 7 § MedbL, dels på grund av föreskriften i 8 § MedbL
om preskription. Statens invandrarverk far vidare på ansökan befria den
som är eller önskar bli utländsk medborgare från hans eller hennes
svenska medborgarskap (9 § MedbL).
14 § MedbL finns bestämmelser om återvinning av svenskt medborgar-
skap. Förutsättningarna för återvinning är att sökanden blivit svensk med-
borgare vid födelsen, oavbrutet haft sitt hemvist i Sverige till arton års
ålder samt har hemvist här sedan två år. För att en utländsk medborgare
skall kunna återvinna svenskt medborgarskap gäller vidare att han eller
hon måste styrka att det utländska medborgarskapet därigenom förloras.
Möjligheten för den som tidigare varit svensk medborgare att återfå
svenskt medborgarskap genom ett förenklat förfarande bör bibehållas.
Frågan är dock om det finns anledning att ändra de nuvarande villkoren
för återvinning.
Prop. 1999/2000:147
44
Grunden för kravet på oavbrutet hemvist till arton års ålder är att tidi- Prop. 1999/2000:147
gare svenska medborgare som saknar verklig anknytning till Sverige
skulle uteslutas från återvinningsmöjligheten. Regeringen anser inte att
det finns skäl att överge denna grundtanke. Det är således rimligt att möj-
ligheten till återvinning är förbehållen dem som har en stark förankring
till Sverige bakåt i tiden.
Enligt regeringens uppfattning är emellertid det nuvarande kravet på
oavbrutet hemvist intill arton års ålder onödigt restriktivt. Sådan verklig
anknytning till Sverige som bör vara en förutsättning för återvinning kan
som regel anses ha uppkommit även om inte hela uppväxttiden intill arton
års ålder tillbringats i Sverige. Regeringen finner att det bör vara tillräck-
ligt att sökanden, som skall ha fyllt arton år, har haft hemvist i Sverige
under sammanlagt tio år före arton års ålder.
I fråga om paragrafens andra hemvistkrav, dvs. hemvist i Sverige sedan
två år, anser regeringen att det är rimligt att som villkor för återvinning
ställs att sökanden efter sin återkomst till Sverige vistats här under så lång
tid att han eller hon på nytt blivit insatt i svenska samhällsförhållanden.
Två år får anses vara en väl avvägd tidsperiod och det föreslås därför inte
någon ändring på den punkten.
En konsekvens av förslaget i fråga om dubbelt medborgarskap är att det
inte bör krävas att sökanden i samband med återvinning av svenskt med-
borgarskap frånträder sitt utländska medborgarskap.
Återvinning av svenskt medborgarskap förutsätter nu att sökanden bli-
vit svensk medborgare vid födelsen. Detta innebär att den som förvärvat
svenskt medborgarskap genom t.ex. naturalisation eller anmälan inte kan
ansöka om återvinning. Enligt regeringens uppfattning saknas det skäl att
fortsättningsvis begränsa möjligheten till återvinning på detta sätt. Möj-
ligheten bör därför stå öppen även för den som förvärvat sitt svenska
medborgarskap på annat sätt än genom födelsen.
Regeringens förslag: Nuvarande praxis när det gäller krav på permanent
uppehållstillstånd i Sverige för att beviljas svenskt medborgarskap samt
att fyra års hemvisttid är tillräckligt för den som är statslös eller flykting
skall framgå av lag.
I övrigt skall villkoren för naturalisation vara oförändrade. Begreppet
”hederlig vandel” skall dock bytas ut mot ”hederligt levnadssätt”.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk är posi-
tivt till förslaget men önskar förtydliganden i vissa avseenden. Ombuds-
mannen mot etnisk diskriminering anser bl.a. att två års hemvist borde
45
gälla för såväl nordiska som icke-nordiska medborgare och för statslösa. Prop. 1999/2000:147
Samarbetsorganet för invandrarorganisationer och Iranska Riksförbun-
det i Sverige anser att kravet på hemvisttid för personer som inte kan
styrka sin identitet bör sänkas till sex år.
Skälen for regeringens förslag
Villkor för naturalisation
De villkor för naturalisation som i dag framgår av 6 § MedbL är att
sökanden styrkt sin identitet, fyllt arton år, sedan fem år eller, i fråga om
medborgare i annat nordiskt land, sedan två år har hemvist här i landet
samt att sökanden fört och kan förväntas komma att föra en hederlig van-
del.
Det finns inte skäl att ändra nu gällande villkor för naturalisation i
materiellt hänseende. Utöver gällande krav bör dock två förtydligande
tillägg göras. Det ena avser att sökanden skall ha permanent uppehållstill-
stånd i Sverige. Det andra är att det i fråga om hemvistkravet skall framgå
att detta är fyra år för den som är statslös eller att bedöma som flykting
enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529). Dessa tillägg utgör inte
några nyheter i sak utan avspeglar rådande praxis. Det bör dock i sam-
manhanget noteras att Statens invandrarverk i dag inte kräver att en med-
borgare i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) skall ha permanent uppehållstillstånd för att svenskt medborgar-
skap skall beviljas. I stället görs en prövning av om sökanden skulle ha
fatt permanent uppehållstillstånd om han eller hon ansökt om det. Detta
leder i de flesta fall till bedömningen att EES-medborgaren skulle ha kun-
nat fa permanent uppehållstillstånd efter ansökan och svenskt medbor-
garskap beviljas då. När det gäller undantag från kravet på permanent
uppehållstillstånd för medborgare i de nordiska länderna och för medbor-
gare i övriga länder inom EES hänvisas i övrigt till avsnitt 12.
Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle i lagtexten anges att det lägre
kravet på hemvisttid skulle gälla den som är "ofrivilligt statslös”. Lagrå-
det förordar att uttrycket ”statslös” används genomgående och att den
närmare innebörden klargörs i författningskommentaren. Regeringen in-
stämmer i denna uppfattning. Liksom enligt nuvarande praxis bör de för-
månligare reglerna för statslösa i naturalisationsärenden vara förbehållna
personer som inte själva vidtagit några åtgärder för att bli statslösa. När
det gäller statslösa personer som i och för sig kan fa medborgarskap även
i ett annat land, anser regeringen att detta förhållande inte skall påverka
bedömningen av huruvida personen skall anses vara statslös eller ej.
Övriga frågor kring naturalisation
Statens invandrarverk anser att begreppet vandel bör bytas ut mot ”ha levt
skötsamt och hederligt och kan förväntas även i framtiden leva på detta
sätt”. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att lagtexten bör
ange vilken misskötsamhet som kan läggas till grund för avslagsbeslut på
grund av brister i vandelsvillkoret.
46
Frågan om att byta ut begreppet vandel mot det av Invandrarverket nu
föreslagna uttycket har aktualiserats under tidigare lagstiftningsarbete,
men förkastats (prop. 1994/95:179, 1994/95 :SfU 16). Utskottet ansåg att
det föreslagna uttrycket ”skötsamt” hade en tänjbar betydelse och att be-
greppet ”hederlig vandel”, även om det kan förefalla ålderdomligt, bättre
än det föreslagna uttrycket motsvarar de krav som avses att ställas på en
utlänning som ansöker om svenskt medborgarskap.
Regeringen anser att det, mot bakgrund av att ”vandel” är ett otidsenligt
begrepp, finns skäl att på nytt aktualisera frågan om att byta ut detta be-
grepp. Avsikten är inte att lägga in en annan innebörd i detta krav för
naturalisation. Om ett annat begrepp väljs bör det därför vara ett som
ligger det nuvarande nära. ”Levnadssätt” är ett begrepp som är synonymt
med ”vandel”. Regeringen föreslår därför att ifrågavarande krav för natu-
ralisation uttrycks så att sökanden skall ”ha haft och kan förväntas komma
att ha ett hederligt levnadssätt”.
Det finns inte skäl att i lagtexten ange vilken misskötsamhet som kan
läggas till grund för avslagsbeslut. Detta bör liksom hittills avgöras
genom praxis.
Frågan om vad som utgör avbrott i hemvistet har betydelse såväl i natu-
ralisationsärenden som i vissa anmälningsärenden. Det krävs givetvis inte
att en utlänning måste ha varit innanför Sveriges gränser under hela den
hemvisttid som föreskrivs. Sedvanliga semesterresor, kortare släktbesök
och andra liknande besök i utlandet bryter inte hemvistet. De påverkar
inte heller beräkningen av hemvisttiden.
Utlandsvistelser av annat slag bör bedömas mot den bakgrunden att en
person normalt anses ha sitt hemvist på den ort där han eller hon bor och
har för avsikt att kvarstanna. Hemvist på en viss ort anses alltså föreligga
om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständighe-
terna i övrigt måste anses vara stadigvarande. Hemvisttiden bör inte anses
avbruten om inte sökanden antingen tagit hemvist i ett annat land eller på
annat sätt gett upp hemvistet i Sverige. Vid bedömningen bör, vid sidan
av de faktiska förhållandena, hänsyn tas till sökandens avsikt (se rege-
ringens beslut den 2 december 1999, Ku 1999/1876). De faktiska förhål-
landena tar sikte på objektivt konstaterbara omständigheter såsom familj,
bostad och anställning.
I sammanhanget bör frågan om uppehållstillstånd grundade på EES-
reglema beröras. Utlänningsnämnden har genom sitt beslut den 13
november 1997 i ärende UN 95/12382 slagit fast att ett sådant tillstånd i
princip inte bör kunna ligga till grund för beräkning av hemvisttid i ett
medborgarskapsärende. Med beaktande av vad som anförs i det följande
om att likställa tidsbegränsade uppehållstillstånd för medborgare i EES-
länder med permanent uppehållstillstånd anser regeringen emellertid att
även EES-tillstånd bör kunna ligga till grund for beräkning av hemvisttid i
ett medborgarskapsärende (se avsnitt 12).
Vad som anförts i detta avsnitt i fråga om hemvisttid bör i tillämpliga
delar gälla även i anmälningsärenden.
I detta sammanhang bör även frågan om konsekvenserna av att svenskt
medborgarskap beviljats på felaktiga eller falska uppgifter beröras. Frå-
gan har aktualiserats av Lagrådet.
Prop. 1999/2000:147
47
Det finns ingen möjlighet att återkalla ett beslut om naturalisation som Prop. 1999/2000:147
har meddelats på grundval av felaktiga uppgifter. Att införa en sådan
möjlighet har diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden, men något för-
slag i den riktningen lades inte fram (prop. 1994/95:179 s. 57 och prop.
1997/98:178 s. 18-20). Frågan är då om ett beslut att bevilja svenskt
medborgarskap på grund av felaktiga eller falska uppgifter skulle kunna
anses som en nullitet (dvs. att det betraktas som obefintligt), och i så fall
under vilka förutsättningar detta skulle kunna vara fallet. Hänsynen till
den enskildes trygghet leder allmänt till att det finns mindre anledning att
anta att ett beslut är en nullitet om beslutet är gynnande än om beslutet är
betungande. Likaså bör restriktivitet iakttas när det gäller ett beslut med
långtgående rättsverkningar, t.ex. ett naturalisationsbeslut (jfr Strömberg,
Allmän förvaltningsrätt, 1997, s. 78). Hur situationen skall hanteras bör
enligt regeringens mening avgöras i rättstillämpningen, mot bakgrund av
förvaltningsrättsliga principer och med beaktande av bestämmelsen i
2 kap. 7 § RF.
Regeringens förslag: Den särskilda möjligheten att bevilja dispens från
något av villkoren för naturalisation om det är till gagn för Sverige att
sökanden blir svensk medborgare tas bort. Det skall dock finnas en möj-
lighet att bevilja dispens om det finns särskilda skäl.
Den som är sambo med en svensk medborgare skall jämställas med den
som är gift med en svensk medborgare i fråga om möjlighet till dispens.
Samma förhållande skall gälla för homosexuella sambor. En hänvisning
till aktuell bestämmelse i den nya lagen om svenskt medborgarskap skall
göras i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Ombudsmannen mot etnisk dis-
kriminering (DO) anser att även 15 § andra stycket 2 i kommitténs lagför-
slag bör tas bort. DO anser vidare att frågan om dispens inte bör vara av-
hängig av om personen är gift med en svensk medborgare. Riksidrottsför-
bundet framhåller det angelägna i att det finns dispensgrunder kvar och att
elitidrottare skall kunna få dispens i vissa fall. Svenska advokatsamfundet
föreslår att sambor jämställs med gifta när de söker dispens.
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl
att slopa dispensgrunden ”till gagn för landet”. Statens invandrarverk
ifrågasätter om dispensmöjligheten skall begränsas till sökandens person-
liga förhållanden och anser att den även bör kunna avse annat intresse.
48
Skälen för regeringens förslag
Dispensgrunden "till gagn för landet”
Enligt 6 § MedbL är det möjligt att ge dispens från samtliga fyra villkor
för naturalisation. Från kravet på styrkt identitet kan dispens medges om
sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att
den identitet han eller hon uppger är riktig. Beträffande de tre övriga vill-
koren - ålder, hemvist och vandel - gäller att dispens kan beviljas om det
är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare, om sökanden
tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en svensk medbor-
gare, eller om det annars med hänsyn till sökandens förhållanden finns
särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap.
Dispensgrunden ”till gagn för landet” har sällan kommit till använd-
ning. Senast dispensgrunden tillämpades var i regeringens beslut den 11
juni 1986 i besvärsärende U 7204/85. Regeringen beviljade sökanden
dispens från kravet på viss tids hemvist och ansåg att det med hänvisning
till vad som blivit upplyst om mannens skicklighet som forskare var till
gagn för Sverige att han beviljades svenskt medborgarskap.
Redan det faktum att det förflutit så lång tid sedan dispensgrunden till-
lämpades talar för att behovet av den kan ifrågasättas. Därtill kommer att
regeringen anser att frågan om huruvida en person skall beviljas svenskt
medborgarskap inte bör vara direkt avhängig om Sverige som land kan ha
någon nytta av att personen beviljas svenskt medborgarskap. Regeringen
föreslår att den särskilda dispensgrunden ”till gagn för landet” tas bort.
Regeringen anser att det även fortsättningsvis bör finnas en möjlighet
att meddela dispens från naturalisationskraven om särskilda skäl talar för
detta. Om dispensmöjligheten ”till gagn för landet” tas bort kan det dock,
som Statens invandrarverk påpekat, finnas skäl att ändra dispensgrunden
”med hänsyn till sökandens personliga förhållanden finns särskilda skäl
för svenskt medborgarskap” till ”det annars finns särskilda skäl”. Därmed
skulle det finnas en möjlighet att även fortsättningsvis beakta t.ex. att
Sverige kan ha nytta av att en person blir svensk medborgare.
Den praxis som innebär att idrottare på internationell elitnivå i några
fall har medgetts dispens från hemvistvillkoret i viss utsträckning kan
sägas förete vissa principiella likheter med den, om än sällsynta, praxis
som är resultatet av dispensgrunden ”till gagn för landet”. Antalet idrotts-
utövare som sedan mitten av 1980-talet har förvärvat svenskt medborgar-
skap med varierande grad av dispens från hemvistvillkoret uppgår till sju,
samtliga medaljkandidater vid OS eller VM. Den dispensgrund som till-
lämpats i dessa fall är att det med hänsyn till sökandens förhållanden fun-
nits särskilda skäl för svenskt medborgarskap.
I linje med vad som anförts beträffande dispensgrunden ”till gagn för
landet” anser regeringen att det faktum att en person som ansöker om
svenskt medborgarskap bedöms ha möjlighet att ta medalj inte i sig kan
vara tillräckligt för att han eller hon skall beviljas dispens från något av
villkoren för naturalisation. Det avgörande för om dispens skall beviljas
bör i stället vara om idrottsutövaren kan åberopa dispensgrundande skäl
som är hänförliga till hans eller hennes personliga förhållanden, t.ex. att
det svenska medborgarskapet av någon anledning är en förutsättning för
Prop. 1999/2000:147
49
att sökanden skall kunna fortsätta att utöva sin idrott på elitnivå. Även Prop.
beträffande dessa fall gäller att några närmare kriterier för dispens inte bör
anges i förväg utan de tillämpande myndigheternas prövning av om dis-
pensförutsättningar föreligger far göras utifrån omständigheterna i varje
enskilt ärende.
Övrigt
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att dispens inte bör vara
avhängigt att sökanden är gift med en svensk medborgare. Enligt rege-
ringens mening utgör dock det faktum att en utlänning gift sig med - eller
lever i samboförhållande med - just en svensk medborgare ett tydligt
tecken på hans eller hennes anknytning till Sverige. Dispensmöjligheten
står också i överensstämmelse med artikel 6 punkt 4 a) i 1997 års kon-
vention. I artikeln stadgas att varje konventionsstat i sin nationella lag-
stiftning skall underlätta förvärv av medborgarskap i staten för äkta makar
till medborgare i staten.
Den som är sambo med svensk medborgare likställs i praxis med den
som är gift med svensk medborgare i fråga om möjligheten till dispens.
Detta bör framgå av lagen. Enligt lagen (1994:1117) om registrerat part-
nerskap tillämpas, som huvudregel, bestämmelser i lag eller annan för-
fattning med anknytning till äktenskap och makar på motsvarande sätt på
registrerat partnerskap och registrerad partner. Det finns därför inte något
skäl att uttryckligen ange även registrerad partner i bestämmelsen. Där-
emot skall en hänvisning till aktuell bestämmelse i den nya lagen om
svenskt medborgarskap göras i lagen (1987:813) om homosexuella sam-
bor så att den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig även på homosexu-
ella sambor.
Möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet enligt första
stycket trädde i kraft den 1 januari 1999.1 kravet på hemvist ligger att det
bör vara legalt och oavbrutet (prop. 1997/98:178 s. 20). Någon ändring i
den delen är inte avsedd. Statens invandrarverk önskar dock ett förtydli-
gande av innebörden i begreppet. Att hemvistet bör vara legalt innebär att
utlänningen bör vistas i Sverige lagligen och således ha uppehållstillstånd
i de fall som det krävs. Hemvistet bör också vara oavbrutet. Med detta
avses att hemvisttiden inte bör anses avbruten om inte sökanden antingen
tagit hemvist i ett annat land eller på annat sätt givit upp hemvistet i
Sverige. En person bör normalt anses ha sitt hemvist på den ort där han
eller hon bor och har för avsikt att kvarstanna. Hemvist på en viss ort an-
ses alltså, som även nämnts ovan, föreligga om bosättningen med hänsyn
till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara
stadigvarande. Vid bedömningen bör, vid sidan av de faktiska förhållan-
dena, hänsyn tas till sökandens avsikt (se regeringens beslut den 2 decem-
ber 1999, Ku 1999/1876). De faktiska förhållandena tar sikte på objektivt
konstaterbara omständigheter såsom familj, bostad och anställning.
Statens invandrarverk anser också att regeringen bör klargöra huruvida
och i vilken mån kostnaden för att skaffa identitetshandlingar kan ha be-
tydelse i s.k. identitetsärenden (jfr prop. 1997/98:178 s. 20). Av proposi-
tionen framgår att sökanden under vistelsen i landet skall ha gjort vad som
1999/2000:147
50
skäligen kan krävas för att få fram godtagbara handlingar som kan styrka
identiteten. Detta bör gälla även framdeles.
Enligt regeringens mening bör den omständigheten att en sökande
drabbas av kännbara ekonomiska konsekvenser om denne skall få fram
godtagbara handlingar som kan styrka identiteten vägas in vid prövningen
om sökanden gjort vad som skäligen kan krävas. Var gränsen går för vad
som är en kännbar ekonomisk konsekvens måste dock avgöras från fall
till fall.
Några remissinstanser föreslår att kravet på hemvist i Sverige sedan åtta
år när det gäller möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet
skall sänkas till sex år. Mot bakgrund av att den aktuella bestämmelsen
varit i kraft endast sedan den 1 januari 1999 är det enligt regeringens upp-
fattning för tidigt att ta ställning till frågan om det finns skäl att sänka
hemvisttiden i dessa fall.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens förslag: Som en konsekvens av förslaget om att tillåta
dubbelt medborgarskap slopas systemet med villkorad naturalisation.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I dag är huvudregeln vid förvärv av
svenskt medborgarskap genom naturalisation att sökanden inte tillåts ha
kvar sitt utländska medborgarskap. Om det utländska medborgarskapet
inte förloras automatiskt vid förvärv av det svenska, kan det som villkor
för svenskt medborgarskap föreskrivas att sökanden inom viss tid visar att
han eller hon erhållit medgivande till befrielse från det utländska medbor-
garskapet. Syftet med bestämmelsen är att undvika dubbelt medborgar-
skap.
I artikel 16 i 1997 års konvention föreskrivs att en konventionsstat inte
skall göra avstående från eller förlust av annat medborgarskap till ett vill-
kor för förvärv av medborgarskap i staten i de fall avstående eller förlust
inte är möjligt eller skäligen kan krävas. I konventionens förklarande text
anges vidare att bestämmelsen syftar till att tillförsäkra att en person inte
skall vara förhindrad från att erhålla ett lands medborgarskap på grund av
att det inte är möjligt eller är svårt för personen att få befrielse från ett
annat lands medborgarskap.
Regeringen meddelade i februari 1998 beslut rörande tillämpning av
villkorskravet när det gäller iranska medborgare. Innebörden är att det inte
längre skall ställas upp några villkor om att iranska medborgare skall be-
fria sig från sitt iranska medborgarskap för att kunna bli svenska medbor-
gare (se regeringens beslut den 26 februari 1998, In 1996/2175). Rege-
ringens beslut har betydelse för hela problematiken kring villkorat med-
borgarskap. Med hänsyn härtill synes den ordning som i dag tillämpas i
Sverige i och för sig vara förenlig med artikel 16 i konventionen. I kon-
51
sekvens med att dubbelt medborgarskap föreslås bli fullt ut tillåtet bör
dock möjligheten att ställa villkor för naturalisation slopas.
Som nämnts i avsnitt 5 om dubbelt medborgarskap är de resurser som
de tillämpande myndigheterna i dag lägger ner på frågor och bedömningar
som hänger samman med villkorat medborgarskap inte obetydliga. Om
bestämmelsen om villkorat medborgarskap tas bort underlättar det för den
enskilde men kan även underlätta myndigheternas hantering av medbor-
garskapsärenden.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens förslag: Det krav på permanent uppehållstillstånd som före-
skrivs i lagen skall inte gälla den som är medborgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge. När det gäller medborgare i övriga länder inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) skall ett tidsbegränsat uppe-
hållstillstånd för minst fem år likställas med permanent uppehållstillstånd.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock inte förslagit något undantag när det gäller uppe-
hållstillstånd för medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Justitiekanslem ifrågasätter dock om de EG-rättsliga aspekterna beak-
tats i tillräcklig grad vad gäller krav på permanent uppehållstillstånd, dvs.
att ett krav på permanent uppehållstillstånd för andra än nordiska EU-
medborgare kan innebära en diskriminering som strider mot EG-fördra-
get.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller såväl vissa anmäl-
ningsärenden som naturalisationsärenden föreslås att det skall ställas krav
på permanent uppehållstillstånd för förvärv av svenskt medborgarskap.
Kommittén föreslår att detta krav inte skall gälla för medborgare i de
andra nordiska länderna. Justitiekanslem ifrågasätter om undantaget kan
strida mot EG-fördraget.
Undantag för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge
Bakgrunden till det föreslagna undantaget för medborgare i de andra nor-
diska länderna är en nordisk överenskommelse (protokoll) av den 22 maj
1954 angående befrielse för medborgare i Sverige, Danmark, Finland och
Norge från att under uppehåll i annat nordiskt land inneha pass och uppe-
hållstillstånd. Undantaget återfinns redan i dag i 1 kap. 4 § utlänningsla-
gen (1989:529).
Enligt den förklarande texten till artikel 5 om icke-diskriminering i
1997 års konvention utgör nämnda artikel inte något hinder mot att före-
52
skriva generösare regler för vissa staters medborgare. Tillämpningen av Prop. 1999/2000:147
artikel 5 i denna Europarådskonvention måste ändock prövas mot EU-
rätten. I artikel 17 i EG-fördraget anges att vaije person som är medbor-
gare i en medlemsstat skall vara unionsmedborgare. EG-fördraget reglerar
dock inte det nationella medborgarskapet, vilket alltjämt faller inom
medlemsstaternas kompetens. När medlemsstaterna reglerar frågor om
nationellt medborgarskap, och uppehållstillstånd, måste medlemsstaterna
respektera principen om att diskriminering på grund av nationalitet är för-
bjuden (artikel 12 i EG-fördraget).
Enligt artikel 307 första stycket i EG-fördraget påverkas inte internatio-
nella avtal som ingåtts med icke medlemsstater före anslutningen till
Europeiska Unionen (EU) av bestämmelser i EG-fördraget. Ett undantag
från krav på permanent uppehållstillstånd för nordiska medborgare följer,
som nämnts ovan, av en nordisk överenskommelse. Denna överenskom-
melse har ingåtts före det svenska medlemsskapet i EU och kan inte anses
oförenlig med EG-fördraget.
Regeringen anser mot denna bakgrund att kravet på permanent uppe-
hållstillstånd inte bör gälla för medborgare i de andra nordiska länderna.
För nordiska medborgare bör, i enlighet med vad som ovan anförts, inte
ställas krav på uppehållstillstånd överhuvudtaget. Undantaget för nordiska
medborgare bör komma till uttryck i lagen.
Undantag för medborgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island
och Norge
Medborgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island och Norge
har en principiell rätt till bosättning i Sverige på en rad olika grunder, som
arbetstagare, egna företagare, tillhandahållare och mottagare av tjänster,
studerande och som anhöriga. Även den som inte tillhör någon av dessa
kategorier men som har egna medel för sin försörjning har rätt till uppe-
hållstillstånd. Det innebär att de allra flesta EES-medborgare har rätt till
uppehållstillstånd i ett annat land inom EES-området. Uppehållstillstånd
för en EES-medborgare skall utfärdas i en särskild handling och skall
gälla för minst fem år - med undantag för uppehållstillstånd som beviljas
i vissa fall där det från början står klart att vistelsen inte är avsedd att vara
permanent, exempelvis studerande. Ett femårstillstånd skall kunna för-
längas och förlängs i dag i Sverige med fem år. Förslag finns dock inom
EU att förlängning skall ske på tio år. Det finns i dag EU-länder som i
vart fall vid förlängning ger icke tidsbegränsade tillstånd. EES-tillstånd
beviljas även för vissa tredjelandsmedborgare som är anhöriga till EES-
medborgare (3 kap. 5 b § utlänningsförordningen).
Förlängning av ett EES-tillstånd innebär i princip också en prövning av
att förutsättningar för tillstånd fortfarande föreligger. Den prövningen är
dock närmast en formsak eftersom reglerna ger de flesta EES-medborgare
rätt till bosättning i ett annat EES-land. I vissa fall där uppehållstillstånd
beviljats under förutsättning att sökandens försötjning är tryggad far
uppehållstillståndet omprövas efter två år.
Medborgare i länder inom EES beviljas således regelmässigt uppe-
hållstillstånd för fem år (jfr 3 kap. 5 a och 5 b §§ utlänningsförordningen
53
[1989:547]). Ett sådant uppehållstillstånd skall beviljas i en särskild Prop. 1999/2000:147
handling. För den som är arbetstagare skall detta också innehålla en sär-
skild förklaring (3 kap. 8 § utlänningsförordningen). Även för andra än
arbetstagare skall uppehållstillståndet utformas på visst sätt (jfr direktiv
90/364/EEG, artikel 2.1). Ett femårigt uppehållstillstånd för en EES-med-
borgare är inte helt jämförbart med ett permanent uppehållstillstånd. Vissa
skillnader finns såväl när det gäller förutsättningarna för tillstånden som
när det gäller rättsverkningarna. Det finns exempelvis större möjligheter
att återkalla ett EES-tillstånd än ett permanent uppehållstillstånd (3 kap.
5 c § utlänningsförordningen). Det kan också vara enklare att få ett EES-
tillstånd än ett permanent uppehållstillstånd. Innan uppehållstillstånd be-
viljas på grund av anknytning genom äktenskap sker exempelvis ingen
prövning av seriositeten i förhållandet om det är fråga om ett EES-till-
stånd, något som däremot är fallet när det gäller permanent uppehållstill-
stånd.
Ett krav på permanent uppehållstillstånd för att en EES-medborgare
skall kunna bli svensk medborgare skulle innebära att EES-medborgaren
skulle vara tvungen att ansöka om en form av uppehållstillstånd som han
eller hon inte behöver och i de flesta lägen inte heller har någon som helst
glädje av. Även om kraven för medborgarskap i och för sig inte omfattas
av gemenskapsrätten torde det inte stå i samklang med EG-reglema att
kräva att en EES-medborgare innehar permanent uppehållstillstånd för att
svenskt medborgarskap skall beviljas. Förhållandet är något annorlunda
för tredjelandsmedborgare som är berättigade till EES-tillstånd på grund
av anknytning till en EES-medborgare. För sådana tredjelandsmedborgare
kan ett permanent uppehållstillstånd innebära väsentliga fördelar och de
som kan få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige får därför antas välja
den möjligheten framför ett EES-tillstånd.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att i medborgar-
skapshänseende likställa ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst fem
år (EES-tillstånd) med permanent uppehållstillstånd när det gäller med-
borgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island och Norge.
Undantaget bör komma till uttryck i lagen.
Regeringens förslag: Den som fyllt arton år skall även fortsättningsvis
få göra anmälan eller ansökan utan hinder av att han eller hon står
under annans vårdnad. De nuvarande begränsningarna i fråga om ställ-
företrädares rätt att lämna in anmälan tas bort.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 § första stycket MedbL gäl-
ler att den som fyllt arton år själv får göra ansökan eller anmälan enligt
MedbL även om han eller hon står under annans vårdnad. Bestämmelsen
54
infördes for att ge personer som fyllt arton år självständighet i medborgar- Prop. 1999/2000:147
skapshänseende. Personer som fyllt arton år bör enligt regeringens
mening även fortsättningsvis ha rätt att självständigt ta ställning till frågor
som rör deras medborgarskap. Mot denna bakgrund och med beaktande
av att det fortfarande finns länder där rättsordningen föreskriver att perso-
ner som är arton år eller däröver står under annans vårdnad, anser rege-
ringen att bestämmelsen bör få en motsvarighet i den nya lagen.
Av 13 § andra stycket MedbL framgår att anmälan, bortsett från fall
som anges i 2 a § MedbL, inte får göras genom förmyndare eller vård-
nadshavare. Innebörden av denna föreskrift är att en person som visserli-
gen har uppnått myndig ålder men som inte är kapabel att företa rätts-
handlingar inte kan bli svensk medborgare genom anmälan av ställföre-
trädare (dvs. god man eller förvaltare utsedd enligt bestämmelserna i
11 kap. 4 § respektive 7 § föräldrabalken). Vidare saknas möjlighet att
göra anmälan genom ombud. Alternativet för dessa personer är i stället att
ställföreträdaren upprättar en ansökan om naturalisation.
Regeringen anser att det inte finns några godtagbara skäl till att de nu
berörda grupperna skall vara hänvisade till att ge in ansökan om naturali-
sation i stället för anmälan. Bestämmelsen bör därför inte ges någon mot-
svarighet i den nya lagen.
Regeringens förslag: Förlust av svenskt medborgarskap genom pre-
skription skall även fortsättningsvis inträda vid tjugotvå års ålder för
den som aldrig haft hemvist i Sverige. Preskription skall dock inte ske
om det leder till statslöshet.
Kommitténs förslag stämmer i stort överens med regeringens. Kom-
mittén föreslår att preskription skall inträda vid tjugotre års ålder.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden anser att nuvarande
åldersgräns på tjugotvå år skall behållas främst med beaktande av att
myndighetsåldern i många länder är arton år.
Skälen för regeringens förslag: I 8 § MedbL finns bestämmelser om
preskription av svenskt medborgarskap. Innebörden av dessa är att en
svensk medborgare som är född utomlands och som aldrig haft hemvist
här och inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på
samhörighet med landet förlorar sitt svenska medborgarskap när han eller
hon fyller tjugotvå år. Om ansökan görs innan dess får dock Statens in-
vandrarverk medge att medborgarskapet behålls. Bestämmelsen om pre-
skription av svenskt medborgarskap har till syfte att förhindra att bam till
utlandssvenskar får behålla sitt svenska medborgarskap i flera generatio-
ner trots att samhörigheten med Sverige gått förlorad.
55
Ett svenskt medborgarskap bör grunda sig på någon form av anknyt- Prop. 1999/2000:147
ning till Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Det bör där-
för även i fortsättningen finnas bestämmelser om preskription av svenskt
medborgarskap.
Preskription inträder i dag när den person som berörs fyller tjugotvå år.
Denna åldersgräns har sin grund i att det vid MedbL: s tillkomst i ett flertal
länder saknades möjlighet till självständig naturalisation före tjugoett års
ålder. Tjugotvåårsgränsen innebar således att personer med hemvist i ett
sådant land hade möjlighet att ansöka om medborgarskap i det landet utan
att ens för en kortare period inträda i statslöshet.
Kommittén föreslår att preskription skall inträda först vid tjugotre års
ålder. Kommittén motiverar förslaget med att tidpunkten för preskription
bör fastställas med beaktande av att den enskilde skall ges god tid på sig
att ansöka om naturalisation i vistelsestaten samt dessutom såsom myndig
hinna överväga frågan om han eller hon skall ansöka om att behålla det
svenska medborgarskapet.
Regeringen instämmer i Statens invandrarverks och Utlänningsnämn-
dens uppfattning att de som är berörda redan i dag har tillräckligt god tid
på sig att avgöra om de vill ansöka om att behålla sitt svenska medborgar-
skap. I dag tillåter i princip alla länder att personer som fyllt arton år kan
ansöka om självständig naturalisation. Den nuvarande åldersgränsen bör
därför inte ändras.
Nuvarande regler innebär att när det gäller vuxna finns det inte något
hinder mot att preskription av svenskt medborgarskap leder till statslöshet.
Den risk för statslöshet som således föreligger bör undvikas. Därtill
kommer att de nuvarande reglerna inte är förenliga med 1997 års konven-
tion. Enligt artikel 7 punkten 3 i konventionen far förlust av medborgar-
skap leda till statslöshet endast om medborgarskapet förvärvats genom
bedrägligt förfarande, lämnande av osanna uppgifter eller undanhållande
av relevanta sakförhållanden. Mot denna bakgrund föreslås att preskrip-
tion av svenskt medborgarskap inte skall ske om det skulle leda till att
personen kommer att sakna medborgarskap.
En effekt av att preskription aldrig far leda till statslöshet är att svenska
medborgare som riskerar att förlora sitt medborgarskap kan låta bli att
före tjugotvå års ålder ansöka om naturalisation i sitt hemvistland och på
så sätt undvika preskription av det svenska medborgarskapet. Denna kon-
sekvens bör i förekommande fall accepteras eftersom en i utlandet född
svensk medborgares underlåtenhet att före tjugotvå års ålder ansöka om
medborgarskap i vistelsestaten som regel far antas vara betingad av en
stark känslomässig samhörighet med Sverige.
Regeringens förslag: Befrielse från svenskt medborgarskap i de fall
då sökanden har hemvist i Sverige far vägras endast om det föreligger
56
särskilda skäl. För den som har hemvist utomlands får liksom hittills
befrielse inte vägras.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den som vill bli befriad från sitt
svenska medborgarskap kan i enlighet med 9 § MedbL ansöka om det hos
Statens invandrarverk. Befrielse far inte vägras den som har sitt hemvist
utom riket. För det fall sökanden saknar utländskt medborgarskap, skall
Invandrarverket som villkor för befrielsen från svenskt medborgarskap
föreskriva att han eller hon inom viss tid förvärvar medborgarskap i något
annat land.
Förslaget att principen om undvikande av dubbelt medborgarskap skall
överges får sannolikt konsekvenser för i vilken omfattning en bestäm-
melse om befrielse från svenskt medborgarskap fortsättningsvis kommer
att tillämpas. De som efter frivilligt förvärv av utländskt medborgarskap
inte längre önskar behålla det svenska medborgarskapet blir ju framöver
hänvisade till att ansöka om befrielse. En viss ökning av antalet befriel-
seansökningar torde därför vara att vänta.
Enligt 9 § första stycket MedbL far befrielse inte vägras den som har
sitt hemvist utom riket. Svensk praxis är emellertid mer generös än så och
innehav av dubbelt medborgarskap utgör i princip alltid tillräckligt skäl
för bifall till en befrielseansökan. Denna ståndpunkt har sin grund i att det
normalt saknas skäl att förvägra någon befrielse från svenskt medborgar-
skap om personen i fråga innehar medborgarskap även i någon annan stat.
Den praxis som således tillämpas bör komma till uttryck i lagen. Det
bör ske genom att det anges att befrielse i de fall då sökanden har hemvist
i Sverige far vägras endast om det föreligger särskilda skäl. Med särskilda
skäl avses i sammanhanget att sökanden genom att avsäga sig sitt svenska
medborgarskap skulle uppnå otillbörliga fördelar gentemot svenska sta-
ten, t.ex. då sökanden är misstänkt för brottslighet här i landet och avsä-
gelsen skulle försvåra eller omöjliggöra ett utlämnande hit. Ett annat
exempel kan vara då sökanden under pågående värnpliktstjänstgöring
ansöker om befrielse från sitt svenska medborgarskap vilket med omedel-
bar verkan skulle innebära att personen i fråga inte längre omfattades av
skyldigheten att fullgöra värnplikt här.
Det får ankomma på de tillämpande myndigheterna att i varje enskilt
fall pröva om det föreligger sådana omständigheter som kan utgöra sär-
skilda skäl för att vägra någon med hemvist i Sverige befrielse från det
svenska medborgarskapet.
Regeringens förslag: Säkerhetsärenden skall avgöras av Migrationsver-
ket som första instans. Migrationsverkets beslut skall kunna överklagas
till regeringen. Såväl den sökande som Rikspolisstyrelsen skall ha rätt att
Prop. 1999/2000:147
57
överklaga ett sådant beslut, om beslutet gått parten emot. Med säkerhets-
ärende avses ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migrationsverket har
förslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän
säkerhet.
I ett säkerhetsärende skall förvärvet av svenskt medborgarskap gälla
från och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrel-
sen/Säkerhetspolisen är positiv till förslaget att säkerhetsärenden skall
kunna avgöras i två instanser. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
ifrågasätter förslaget att regeringen skall bli överinstans i säkerhetsären-
den. Svenska flyktingrådet anser att den ordinarie instansordningen för
övriga förekommande ärenden skall vara tillämplig även för säkerhets-
ärenden.
Skälen för regeringens förslag: Ett av de villkor för naturalisation som
uppställs i 6 § MedbL är att sökanden fört och kan förväntas komma att
föra en hederlig vandel. Som ett led i prövningen av om detta villkor är
uppfyllt begär Statens invandrarverk i naturalisationsärenden där sökan-
den fyllt femton år ett s.k. kontrollbesked hos Rikspolisstyrelsen
(Säkerhetspolisen). Syftet med denna begäran är att utröna om det finns
några hinder av säkerhetsmässig karaktär mot att bevilja sökanden svenskt
medborgarskap.
I de fall då ett medborgarskapsärende visar sig innefatta någon säker-
hetsaspekt har Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden genom
9 a § MedbL getts möjlighet att under vissa förutsättningar överlämna
ärendet till regeringen för avgörande. För att ett överlämnande skall ske
krävs att ärendet bedöms ha betydelse för rikets säkerhet eller annars för
allmän säkerhet. Då ett överlämnande sker prövar regeringen ärendet som
första instans och det finns inte någon möjlighet att överklaga regeringens
beslut. Däremot är sökanden oförhindrad att återkomma med en ny ansö-
kan. Vidare har regeringen möjlighet att under vissa förutsättningar om-
pröva sitt eget beslut utan att det föreligger en ny ansökan. Resningsinsti-
tutet är även tillämpligt beträffande dessa beslut.
Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU) presenterade sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden
(SOU 1999:16) i februari 1999. NIPU föreslår bl.a. att Utlänningsnämn-
den skall avvecklas och att Statens invandrarverks beslut i utlännings- och
medborgarskapsärenden normalt i stället skall kunna överklagas till en
länsrätt (utlänningsdomstol) och därifrån till en kammarrätt
(utlänningsöverdomstol). I fråga om säkerhetsärenden enligt utlännings-
lagen innebär NIPU:s förslag sammanfattningsvis en ordning där dessa
ärenden kan prövas i två instanser. Enligt NIPU bör Invandrarverket av-
göra alla säkerhetsärenden i första instans. Invandrarverkets beslut skall
enligt förslaget kunna överklagas till regeringen av den som beslutet går
emot, dvs. utlänningen eller Rikspolisstyrelsen.
Flera av förslagen i NIPU:s betänkande kritiserades av remissinstan-
serna och bl.a. frågan om utlänningsärenden i andra instans skall hand-
Prop. 1999/2000:147
58
läggas i en specialdomstol eller i annan ordning bereds nu vidare i en ar- Prop. 1999/2000:147
betsgrupp inom Regeringskansliet. Tills vidare kommer alltså NIPU:s
förslag inte att genomföras, utan Utlänningsnämnden behålls som beslu-
tande instans. Enligt regeringens uppfattning bör en fullständig översyn av
MedbL: s instans- och överklaganderegler inte göras innan det står klart
om Utlänningsnämnden skall finnas kvar eller om en annan lösning skall
väljas. Huvudregeln enligt MedbL att Statens invandrarverks beslut far
överklagas till Utlänningsnämnden skall därför bestå tills vidare.
Frågan är då om det finns skäl att redan nu genomföra ett tvåinstans-
system för s.k. säkerhetsärenden enligt den nya medborgarskapslagen.
Följande skäl talar för att ändra den nuvarande ordningen enligt vilken
regeringen som första och sista instans prövar säkerhetsärenden. För det
första finns det en strävan efter att avlasta regeringen prövningen av för-
valtningsärenden och det gäller särskilt ärenden som regeringen prövar
som första instans. Ett annat viktigt skäl är att det, som nämnts ovan, sak-
nas möjlighet att överklaga regeringens beslut. Av särskild betydelse är
vidare artikel 12 i 1997 års konvention. I artikeln föreskrivs bl.a. att varje
konventionsstat skall tillse att ett beslut om förvärv av medborgarskap
skall kunna underkastas administrativ eller judiciell omprövning i enlighet
med statens nationella lagstiftning. Av konventionens förklarande text
framgår att artikel 12 inte utesluter nationella regler som innebär att vissa
ärenden prövas av t.ex. regeringen, dock sägs att också dessa beslut måste
kunna bli föremål för administrativ eller judiciell omprövning. Som
kommittén redogjort för i betänkandet är det tveksamt om den nuvarande
ordningen med regeringen som första och enda instans för säkerhetsären-
den är förenlig med 1997 års konvention.
Regeringen finner, i likhet med kommittén, att Migrationsverket (före den
1 juli 2000 Statens invandrarverk) bör överta funktionen som första instans i
säkerhetsärenden enligt medborgarskapslagen. Migrationsverkets beslut i
dessa ärenden bör kunna överklagas till regeringen. Det huvudsakliga skälet
till att välja regeringen som överinstans är att det är regeringen som har det
yttersta ansvaret för rikets säkerhet och för den allmänna säkerheten.
Såväl sökanden som Rikspolisstyrelsen bör ha rätt att överklaga Migra-
tionsverkets beslut, om beslutet går parten emot. Därför bör förvärv av
svenskt medborgarskap i ett säkerhetsärende gälla från och med den dag då
beslutet har vunnit laga kraft.
Definitionen av ett säkerhetsärende bör anges i lagtexten. Med säkerhets-
ärende avses ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migrationsverket har
förslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän
säkerhet.
Som en konsekvens av förslaget upphör Migrationsverkets möjlighet att
lämna över ett säkerhetsärende direkt till regeringen. En annan konsek-
vens är att det blir olika överinstanser till Migrationsverket beroende på
om ärendet bedöms vara ett säkerhetsärende eller inte. Det är Migra-
tionsverket som skall göra denna bedömning. Bedömningen bör dock
vara beroende av huruvida Rikspolisstyrelsen i yttrande till verket avstyrkt
bifall till en ansökan om svenskt medborgarskap under åberopande av
säkerhetsskäl. Har Rikspolisstyrelsen gjort ett sådant ställningstagande får
ärendet anses vara ett säkerhetsärende och regeringen överinstans. Kom-
59
mittén anser att regeringen bör vara överinstans i ett sådant medborgar- Prop. 1999/2000:147
skapsärende även om Migrationsverket avslagit ansökningen av andra
skäl än sådana som hänför sig till Rikspolisstyrelsens avstyrkande. Rege-
ringen instämmer i denna bedömning. Det bör dock understrykas att
Migrationsverket, även om det vid granskningen av ett ärende visar sig att
något av grundvillkoren för naturalisation inte är uppfyllt, alltid har att
pröva också de skäl av säkerhetsmässig art som åberopas av Rikspolissty-
relsen.
Om den situationen uppstår att ett ärende vid handläggningen hos
Migrationsverket har behandlats som ett vanligt ärende utan säkerhetsas-
pekter, men sådana visar sig finnas under den tid som ärendet handläggs i
Utlänningsnämnden bör ärendet återlämnas till Migrationsverket för att de
nya omständigheterna skall kunna bedömas i första instans. Återlämnande
blir dock inte aktuellt om Utlänningsnämnden finner skäl att avslå ett
överklagande redan på en annan grund.
Förhållandet kan i något fall tänkas bli det motsatta, dvs. att ett ärende
hos Migrationsverket har bedömts vara ett säkerhetsärende medan rege-
ringen vid sin handläggning gör den bedömningen att det inte föreligger
några egentliga säkerhetsaspekter. En sådan situation bör lösas genom att
regeringen överlämnar ärendet till Migrationsverket för ny behandling.
För handläggningen av säkerhetsärenden vid Migrationsverket kommer,
liksom för övriga medborgarskapsärenden, förvaltningslagen (1986:223)
att gälla. Enligt huvudregeln i 16 § förvaltningslagen (FL) gäller att en
sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts
ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Enligt
17 § FL gäller vidare som huvudregel att ett ärende inte får avgöras utan
att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och
han har fatt tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighets-
utövning mot någon enskild. Rätten att ta del av uppgifter enligt 16 § FL
samt underrättelseskyldigheten enligt 17 § FL kan dock begränsas av
14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).
Regeringens förslag: Möjligheten att överlämna ett ärende till regeringen
i prejudikatssyfte skall finnas kvar.
Möjligheten att överlämna ett ärende som bedöms ha betydelse för
rikets förhållande till främmande makt eller mellanfolklig organisation
slopas. Även möjligheten att överlämna ett ärende för att synnerliga skäl
talar för det slopas.
Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens. Kom-
mittén har hänvisat till NIPU:s förslag vad gäller överlämnande av ären-
den i prejudikatssyfte.
60
Remissinstanserna: Statens invandrarverk invänder mot att det enligt
kommitténs förslag inte kommer att stå kvar någon möjlighet att över-
lämna ärenden till regeringen i praxisskapande syfte.
Skälen för regeringens förslag: De överväganden som har gjorts i av-
snitt 16 rör säkerhetsärenden. Enligt 9 a § 1 MedbL far emellertid ett
ärende överlämnas till regeringen även om det bedöms ha betydelse för
rikets förhållande till främmande makt eller mellanfolklig organisation.
Enligt punkt 2 i samma bestämmelse gäller vidare att överlämnande får
ske om det bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av
MedbL att ärendet prövas av regeringen. Slutligen gäller enligt punkt 3 att
ett ärende far överlämnas om synnerliga skäl annars talar för regeringens
prövning. Synnerliga skäl kan t.ex. vara att ärendet är av mycket speciellt
slag och kan förväntas leda till stor internationell uppmärksamhet trots att
det inte berör Sveriges förhållande till annan stat eller till någon mellan-
folklig organisation. Kommittén har för dessa situationer föreslagit att
möjligheten att överlämna ärenden till regeringen skall tas bort. När
kommittén lämnade detta förslag utgick den dock från att NIPU:s förslag
om instansordningen skulle genomföras. Enligt kommitténs förslag skulle
den nya instansordningen bli tillämplig även i medborgarskapsärenden.
Eftersom regeringen, som tidigare nämnts, ännu inte tagit ställning till
NIPU:s förslag föreslås det inte för närvarande någon ändring av de nu
aktuella bestämmelserna om överlämnande i prejudikatssyfte (9 a § första
stycket 2). Kvar i den nuvarande överlämnandeparagrafen finns därmed
den del av punkt 1 som inte rör säkerhetsärenden samt punkt 3.
Ärenden som avses i dessa bestämmelser är mycket ovanliga, vilket i
sig talar för att inte behålla ifrågavarande överlämnandemöjligheter.
Dessutom finns i 10 kap. 8 § regeringsformen en bestämmelse som inne-
bär att utrikesministern skall hållas underrättad när en fråga som är av
betydelse för förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organi-
sation uppkommer hos en annan statlig myndighet. Underrättelsen skall
ske när frågan uppkommer vilket innebär att utrikesministern skall få in-
formation under ärendets handläggning. Regeringen är därmed tillförsäk-
rad insyn i dessa ärenden.
Mot denna bakgrund anser regeringen att möjligheten att överlämna
dessa typer av ärenden kan tas bort. Om det skulle förekomma ärenden
där dessa frågor aktualiseras kan de hanteras inom den ordinarie, nu gäl-
lande instansordningen.
Regeringens bedömning: Krav på språkkunskaper eller kunskaper
om det svenska samhället bör inte ställas som villkor för att få svenskt
medborgarskap.
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Prop. 1999/2000:147
61
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till kommitténs bedömning eller lämnar den utan erinran.
Hovrätten för Västra Sverige och Uppsala universitet anser dock att
krav på språkkunskaper skall uppställas. Rikspolisstyrelsen menar att det
kan finnas skäl att ha ett krav på språkkunskaper, men att det måste finnas
dispensmöjligheter.
Skälen för regeringens bedömning: Goda kunskaper i landets språk
och samhällsförhållanden har stor betydelse för integrationen. Med kun-
skaper i svenska ökar förutsättningarna för arbete och deltagande i sam-
hällslivet.
Ett av målen för integrationspolitiken är en samhällsutveckling som
kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bak-
grund skall vara delaktiga i och medansvariga för. Utan kunskaper i
svenska språket är det svårt för den enskilde att delta i samhällslivet på
lika villkor som andra. För de allra flesta som bor i Sverige är det svenska
språket nyckeln till samhället och en nödvändig länk för att skapa förstå-
else och ömsesidig respekt människor emellan.
Förutsättningarna för att lära sig ett språk varierar dock från person till
person. Det är ytterst de enskilda individerna som måste ta ansvar för sin
språkinlärning. Det allmännas uppgift bör vara att se till att professionell
undervisning erbjuds och att den är av god kvalitet samt att undervis-
ningen så långt möjligt anpassas till individuella förutsättningar och be-
hov. Samhället kan stimulera språkinlärningen, men motivationen och
kunskaperna kan inte tvingas fram.
Svenskundervisning för invandrare (sfi) syftar till att ge vuxna invand-
rare grundläggande kunskaper i svenska och om det svenska samhället.
Kommunerna är skyldiga att erbjuda kostnadsfri undervisning i sfi till
dem som har otillräckliga kunskaper i svenska språket. Det åligger också
kommunerna att aktivt söka upp dem som har rätt till sfi och motivera
dem att delta i utbildningen.
De allra flesta av dem som har invandrat till Sverige lär sig så små-
ningom svenska tillräckligt bra för att ta sig fram i vardagslivet, även om
kunskaperna varierar och ibland är otillräckliga för att klara mer kompli-
cerade sammanhang. Det finns många skäl till att inte alla lyckas med
språkinlärningen. Utbildningsbakgrund, ålder och motivation har stor be-
tydelse liksom hälsotillståndet. En del flyktingar har upplevt traumatiska
händelser som påverkar språkstudierna. För dem som inte är studievana
eller motiverade att lära sig svenska krävs åtgärder som stärker språkin-
hämtandet. Kontakter med svensktalande genom studier varvade med
praktik har visat sig vara en framgångsrik metod. Folkrörelserna kan
också spela en framträdande roll genom att bjuda in och låta invandrare
bli delaktiga i verksamheten.
Om ett språkkrav skulle införas uppkommer frågan vilken kunskaps-
nivå som skall uppnås och hur denna skall dokumenteras. Möjlighet till
undantag måste också finnas. Att skapa en rättvis och praktiskt genom-
förbar ordning skulle enligt regeringens mening vara förenat med bety-
dande svårigheter. Kontrollen av att kunskapskravet uppnåtts skulle också
innebära en administrativ belastning som är svår att försvara.
Prop. 1999/2000:147
62
Mot den nu redovisade bakgrunden anser regeringen inte att det finns
tillräckliga skäl att införa krav på språkkunskaper eller kunskaper om det
svenska samhället som villkor för medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens bedömning: Det bör vara en uppgift för Integrationsverket
att svara för att information om medborgarskapets innebörd utarbetas och
att den sprids på lämpligt sätt såväl bland svenska som utländska medbor-
gare och statslösa.
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till kommitténs bedömning eller lämnar den utan erinran. Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering framhåller att information bör spridas på olika
språk och även ingå som ett moment i svenskundervisningen för invand-
rare. Statens invandrarverk anser att det bör vara Invandrarverkets uppgift
att utarbeta materialet men att Integrationsverket kan ha ansvar för att
sprida informationen. Landsorganisationen i Sverige anser att Integra-
tionsverket bör fa utökade ekonomiska resurser för att kunna fullfölja ett
effektivt och målgruppsrelaterat informationsarbete. Rädda Barnen menar
att bam och ungdomar måste fa särskilt riktad och anpassad information
om vad ett svenskt medborgarskap betyder och konsekvenserna av dub-
belt medborgarskap. Såväl Afrosvenskamas Riksförbund som Sverige-
finska Riksförbundet betonar vikten av att på ett tidigt stadium engagera
invandrarorganisationer vid förmedling av information.
Skälen för regeringens bedömning: Integrationsverket har ett övergri-
pande ansvar för alla åtgärder som utgör ett led i integrationen, oavsett om
det rör medborgarskap eller annat. Integrationsverket vänder sig också till
alla som är bosatta i Sverige, såväl utlänningar som svenska medborgare.
Därför bör Integrationsverket svara för att ändamålsenlig information om
medborgarskapets innebörd utarbetas och att den sprids på lämpligt sätt
såväl bland svenska som utländska medborgare och bland statslösa. Det är
självfallet av stor vikt att informationen finns tillgänglig på olika utländ-
ska språk. Att informera om förutsättningarna för att erhålla svenskt med-
borgarskap och om ansöknings- och anmälningsprocessen bör, som hit-
tills, ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten, dvs. Migra-
tionsverket (före den 1 juli 2000 Statens invandrarverk).
Regeringens bedömning: Särskilda ceremonier bör hållas för personer
som förvärvar svenskt medborgarskap. Detta bör dock som hittills vara ett
frivilligt åtagande för kommunerna.
63
Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till att ceremonier hålls eller har i vart fall inget att erinra mot detta. Ut-
länningsnämnden anser att kommittén redovisar en motsägelsefull inställ-
ning till medborgarskapets betydelse i det att dubbelt medborgarskap för-
ordas samtidigt som det svenska medborgarskapets betydelse för bl.a.
integration framhålls. Sverigefinska Riksförbundet poängterar att ceremo-
nierna skall utformas på ett sådant sätt att de verkligen når sitt syfte att
stärka medborgarskapets status och att deltagandet skall vara frivilligt.
Skälen för regeringens bedömning: Att få ett nytt medborgarskap är
ett mycket stort steg för många utlänningar. En utlänning som blir svensk
medborgare måste kunna känna att han eller hon därmed betraktas som
svensk och accepteras fullt ut av det svenska samhället. Att så sker har
stor betydelse för integrationsprocessen.
Nya medborgare bör välkomnas till det svenska samhället under vär-
diga former. Särskilda ceremonier när personer får svenskt medborgar-
skap är enligt regeringens mening ett sätt att visa att medborgarskapet
innebär en rätt att på ett fullvärdigt sätt delta i samhällets intressegemen-
skap. Redan i dag genomförs sådana ceremonier av kommunerna på
många håll i landet. Ofta sker det i anslutning till firandet av national-
dagen. Erfarenheterna av dessa ceremonier har beskrivits som positiva
både från kommunernas och de deltagandes sida.
Enligt regeringens mening bör ceremonierna som hittills vara ett frivil-
ligt åtagande för kommunerna. I vissa fall, om det bedöms lämpligt, bör
kommunerna kunna söka samverkan med länsstyrelsen. När det gäller
formerna för ceremonierna bör Integrationsverket kunna utarbeta ett in-
formationsmaterial som ger exempel på lämpliga sätt att genomföra
arrangemangen. Någon närmare styrning av formerna är enligt regering-
ens mening inte nödvändig.
Prop. 1999/2000:147
Regeringens bedömning: Den nya medborgarskapslagen kompletteras
av en förordning med föreskrifter om lagens tillämpning. 14 § MedbL får
inte någon motsvarighet i den nya lagen.
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i
denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i 14 § MedbL
bemyndigats att meddela närmare bestämmelser angående ansökningar
om naturalisation och den utredning som behövs för prövningen av så-
dana ansökningar. Bemyndigandet omfattar även de föreskrifter som i
övrigt behövs för MedbL. s tillämpning. Dessa föreskrifter finns i med-
borgarskapskungörelsen (1969:235) som trädde i kraft den 1 juli 1969.
64
Även till den nya medborgarskap slagen behövs kompletterande före-
skrifter i en förordning. Förordningen kommer att innehålla bestämmelser
om i princip samma frågor som medborgarskapskungörelsen (MedbK) i
dag reglerar.
Av intresse i sammanhanget är att även 10 § MedbL innehåller ett be-
myndigande för regeringen. Där ges regeringen rätt att efter avtal med
Danmark, Finland, Island eller Norge förordna om tillämpning av en eller
flera av de bestämmelser som anges under a-c i samma paragraf. Detta
bemyndigande återspeglas i 10 § MedbK vari föreskrivs att 10 a-c §
MedbL äger tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Enligt regeringens bedömning är 10 § MedbK den enda av kungörel-
sens bestämmelser som förutsätter ett bemyndigande i lag. Ett motsva-
rande bemyndigande bör finnas i den nya lagen. Övriga bestämmelser i
MedbK är att betrakta som verkställighetsföreskrifter och sådana kan re-
geringen enligt 8 kap. 13 § regeringsformen besluta utan bemyndigande.
Det innebär att 14 § MedbL numera inte tjänar något syfte. Bestämmelsen
bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1997 års europeiska kon-
vention om medborgarskap.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är positiva
till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: 1997 års konvention trädde i kraft den
1 mars 2000. I förhållande till de stater som tillträder konventionen efter
dess ikraftträdande gäller att konventionen träder i kraft den första dagen i
den månad som följer efter utgången av en tid av tre månader räknat från
dagen för undertecknandet eller den dag då ratifikations-, godtagande-
eller godkännandeinstrumentet deponerades.
1997 års konvention bärs upp av värderingar och principer som Sverige
i alla delar kan ställa sig bakom. Enligt regeringens uppfattning råder det
inte någon tvekan om att bestämmelserna i förslaget till ny medborgar-
skapslag står i överensstämmelse med konventionen.
Enligt artikel 22 b) i 1997 års konvention kan fördragsslutande stat
beträffande en person som också är medborgare i annan fördragsslutande
stat som inte har obligatorisk militärtjänst, föreskriva att personen skall
anses ha fullgjort sina militära förpliktelser endast om personens varaktiga
hemvist i denna fördragsslutande stat har bibehållits upp till en viss ålder.
Denna ålder skall de berörda konventionsstatema meddela vid
undertecknandet eller deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-
eller anslutningsinstrument. För svensk del kommer denna ålder att anges
till 30 år (jfr 4 kap. 2 § lagen [1994:1809] om totalförsvarsplikt). Samma
Prop. 1999/2000:147
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 147
ålder angavs även vid Sveriges tillträde till 1977 års protokoll om ändring Prop. 1999/2000:147
av 1963 års konvention (SÖ 1978:117).
Med beaktande av det sagda föreslår regeringen att riksdagen godkän-
ner att Sverige ratificerar 1997 års europeiska konvention om medborgar-
skap.
Som nämnts ovan är medborgarskapsrätten ett område som till stor del
har byggt på ett nordiskt samarbete. Samarbetet inleddes under 1880-talet
och har resulterat i 1894 års och 1924 års medborgarskapslagar. Även
1950 års lag tillkom efter samarbete mellan de nordiska länderna. Samar-
betet kom i 1950 års lag bl.a. till uttryck i möjligheten för Kungl. Maj:t
(numera regeringen) att efter avtal med annat nordiskt land förordna om
tillämpning av vissa bestämmelser som är förmånligare för medborgare i
annat nordiskt land och för personer som haft sitt hemvist i annat nordiskt
land.
Utvecklingen sedan den nuvarande medborgarskapslagen trädde i kraft
har i mångt och mycket gått mot en ökad internationalisering. Sveriges
medlemsskap i EU har även lett till ett utökat samarbete för Sverige i för-
hållande till övriga medlemsstater. En gemensam europeisk grund för
medborgarskapslagstiftningen finns numera i 1997 års konvention. Det
nordiska samarbetet är fortfarande av stor vikt men bör mot denna bak-
grund ses i ett vidare perspektiv. Medborgarskapslagama i Sverige och
övriga nordiska länder har dessutom genomgått förändringar sedan lagar-
nas tillkomst. Dessa ändringar har i flera fall genomförts utan motsvarig-
heter i övriga nordiska länders medborgarskapslagstiftning.
Under arbetet med detta lagstiftningsärende har flera samrådsmöten
hållits mellan företrädare för de nordiska länderna. I januari 2000 träffa-
des företrädare från samtliga nordiska länder vid ett samrådsmöte i Oslo.
Vid mötet diskuterades bl.a. frågan om dubbelt medborgarskap och det
kunde då konstateras att Sverige har kommit närmare ett ställningsta-
gande i denna fråga än övriga nordiska länder. Vid mötet konstaterades
även att ett fortsatt nordiskt samråd i medborgarskap sfrågor är väsentligt,
men att länderna ändock bör vara fria att självständigt genomföra refor-
mer på detta område. Att samtliga nordiska länder inte i dag kan samlas
kring en gemensam ståndpunkt i frågan om dubbelt medborgarskap bör
mot denna bakgrund inte utgöra ett hinder mot ett svenskt beslut att inne-
hav av dubbelt medborgarskap skall bli fullt ut möjligt. Information om
förslaget har också lämnats till övriga nordiska länder vid ett möte i
Reykjavik den 3-4 april 2000 med Nordiska samrådsgruppen på hög nivå
i flyktingfrågor (NSHF).
66
Prop. 1999/2000:147
Regeringens förslag: Bestämmelsen om möjlighet för regeringen att efter
avtal med övriga nordiska länder förordna om tillämpning av vissa be-
stämmelser ges en motsvarighet i den nya lagen.
Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har uttalat sig särskilt i dessa
frågor. Hovrätten för Västra Sverige påpekar dock att kravet på att nor-
disk medborgare inte får ha dömts till fängelse under hemvisttiden i
Sverige, med hänsyn till de stora möjligheter som finns att döma till annan
påföljd än fängelse, inte framstår som adekvat. Enligt hovrätten bör istäl-
let den straffskala som gäller för brottet vara avgörande.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § MedbL far regeringen
efter avtal med annat nordiskt land förordna om tillämpning av vissa i
paragrafen angivna bestämmelser. Bakgrunden är, som nämnts i avsnitt
23.1, det samarbete mellan de nordiska länderna som sedan lång tid före-
kommit på medborgarskapsområdet. Det är viktigt att detta samarbete kan
fortsätta i den omfattning det är möjligt. 10 § MedbL bör därför få en
motsvarighet i den nya lagen Bestämmelserna i 10 § b och c som före-
skriver lättnader i villkoren för nordiska medborgare kan i sak oföränd-
rade föras över till den nya lagen. 10 § a tredje stycket MedbL, som hän-
visar till preskriptionsbestämmelsen, kan också överföras till den nya
lagen utan materiell förändring vad gäller möjligheten att tillgodoräkna
hemvisttid i en annan avtalsstat.
Enligt 10 § b MedbL är ett krav för förvärv av svenskt medborgarskap
för medborgare i annat nordiskt land att han eller hon inte dömts till fäng-
else under hemvisttiden i Sverige. Kommittén har inte föreslagit någon
ändring när det gäller detta krav. Hovrätten för Västra Sverige anser att
kravet, med hänsyn till de stora möjligheter som finns att döma till annan
påföljd än fängelse, inte framstår som adekvat. Enligt hovrätten bör istäl-
let den straffskala som gäller för brottet vara avgörande. En liknande syn-
punkt framfördes i samband med tidigare ändringar i MedbL och bemöt-
tes då med att bl.a. skyddstillsyn och villkorlig dom jämställdes med fäng-
else enligt dåvarande 36 kap. 6 § brottsbalken. Föredraganden hänvisade
till brottsbalksbestämmelsens generella räckvidd och att det därför inte
behövdes en förklarande bestämmelse i MedbL (prop. 1975/76:136 s. 38).
Regeringen ser i dag inte något skäl till att i lagtexten göra någon annan
ändring än att ordet ”fängelse” kan bytas ut mot ”frihetsberövande på-
följd”. Därmed skulle sluten ungdomsvård och rättspsykiatrisk vård om-
fattas direkt av bestämmelsens ordalydelse. Ytterligare ändringar i be-
stämmelsen i detta hänseende far övervägas i samband med en eventuell
omförhandling av det nordiska avtalet.
När det gäller 10 § a första och andra styckena MedbL är situationen
annorlunda än beträffande ovan behandlade bestämmelser. I 10 § a första
stycket MedbL hänvisas till 3 § MedbL som föreslås bli ersatt av 8-10 §§
i den nya lagen. Förutsättningarna i dessa bestämmelser skiljer sig helt
från de som anges i 3 § MedbL. I 10 § a andra stycket MedbL hänvisas
till 4 § MedbL om återvinning av svenskt medborgarskap. Den senare
67
bestämmelsen föreslås fa en motsvarighet i 11 § i den nya lagen. Den Prop. 1999/2000:147
föreslagna 11 § föreskriver emellertid krav på kortare hemvisttid än den
nuvarande bestämmelsen. Varken 10 § a första stycket eller 10 § a andra
stycket MedbL kan därför oförändrade överföras till den nya lagen.
Enligt artikel 7 i avtalet av den 23 oktober 1998 mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om genomförande av vissa bestäm-
melser om medborgarskap skall varje part snarast meddela de övriga par-
terna om sådana ändringar i dess medborgarskapslagstiftning som har
betydelse för detta avtal. Parterna skall därefter snarast överväga om dessa
ändringar skall föranleda förändringar i avtalet.
Enligt regeringens mening bör behovet av nordiska överläggningar och
en omförhandling av avtalet övervägas. Om ett sådant behov visar sig
föreligga bör Sverige ta initiativ till sådana överläggningar.
Regeringens förslag: I bestämmelsen om i vilka fall en socialnämnd
skall lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden byts
”en polismyndighet” ut mot ”Rikspolisstyrelsen”.
I bestämmelsen om att det efter ansökan far meddelas förklaring att
någon är svensk medborgare bör orden ”om det kan råda ovisshet om
detta” läggas till.
I den mån det inte föreslås ändringar skall bestämmelserna i MedbL
föras över till den nya lagen.
Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har uttalat sig särskilt i dessa
frågor.
Skälen för regeringens förslag: I 14 a § MedbL regleras i vilka fall en
socialnämnd far lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhål-
landen. Bestämmelsen bör fa en motsvarighet i den nya lagen, dock med
den skillnaden att Rikspolisstyrelsen ersätter ”en polismyndighet”. Detta
är en följd av att utredningsansvaret i medborgarskapsärenden den
1 oktober 1997 övergick från polisen till Statens invandrarverk. Rikspo-
lisstyrelsen (Säkerhetspolisen) kan dock fortfarande ha behov av att in-
hämta sådana uppgifter i säkerhetsärenden.
11 § andra stycket MedbL föreskrivs att ett hittebarn som anträffas här i
landet skall anses som svenskt medborgare till dess något annat blir känt.
Lagrådet ifrågasätter om denna bestämmelse står helt i överensstämmelse
med artikel 6 punkt lb) i 1997 års konvention. I artikeln anges att varje
konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall föreskriva att medbor-
garskap i staten skall förvärvas ex lege av hittebarn som anträffas inom
statens territorium och som annars skulle bli statslösa.
Det kan, som Lagrådet påpekat, diskuteras om den nuvarande bestäm-
melsen stämmer överens med artikeln. Det som framkommer om barnets
medborgarskapsstatus kan ju vara att barnet är statslöst, vilket då skulle
bryta presumtionen om svenskt medborgarskap. Av den förklarande tex-
68
ten till den aktuella artikeln framgår emellertid bl.a. att kravet på att be-
vilja medborgarskap är uppfyllt om hittebarnet, till dess annat visar sig,
anses ex lege som bam till en medborgare i staten och därmed en med-
borgare. Enligt regeringens mening uppfyller Sverige därför sitt åtagande
enligt konventionen redan med den bestämmelse som finns i dag. Det kan
även noteras att regeringens förslag till ny lag innebär långtgående för-
enklingar för just statslösa bam. Om det därför i något fall skulle påträffas
ett hittebarn som senare visar sig vara statslöst finns goda förutsättningar
för barnet att på ett enkelt sätt fa svenskt medborgarskap. Regeringen
föreslår mot denna bakgrund inte någon ändrad lydelse av bestämmelsen
om hittebarn, utan anser att den bör överföras till den nya lagen.
Bestämmelserna om förvärv av svenskt medborgarskap som biperson i
anmälningsärenden, 5 § MedbL, och i naturalisationsärenden, 6 § sjätte
stycket MedbL, bör överföras till den nya lagen. Den nuvarande ord-
ningen i fråga om barns förvärv av svenskt medborgarskap som biperson
skall således bestå.
Bestämmelserna i den nuvarande lagen om hos vilken myndighet an-
mälan eller ansökan skall göras bör överföras med samma sakinnehåll till
den nya lagen. Bestämmelserna om förfarandet bör, i enlighet med Lag-
rådets förslag, samlas under en gemensam rubrik.
111 § andra stycket MedbL anges att Utlänningsnämnden efter ansökan
far meddela förklaring att någon är svensk medborgare. Prövningen far
dock inte avse anmälan enligt 2 a, 3, 4 eller 7 a §. Bakgrunden till be-
stämmelsen är att en person i tveksamma fall skall kunna få en bindande
förklaring om han eller hon är svensk medborgare (NJA II 1925 s. 177
och prop. 1950:217 s. 58). Utlänningsnämnden kan enligt bestämmelsen
om förklaring komma att pröva medborgarskap som har förvärvats eller
förlorats automatiskt. Prövningen kan också avse personer som har för-
värvat eller förlorat svenskt medborgarskap som bipersoner. Utlännings-
nämndens prövning i förklaringsärenden omfattar dock inte om en person
förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap genom anmälan eller an-
sökan. I dessa fall har beslut redan fattats i sakfrågan av tillämpande
myndighet.
Lagrådet anser att det bör framgå av lagtexten att Utlänningsnämndens
prövning inte omfattar om en person har förvärvat eller förlorat svenskt
medborgarskap genom anmälan eller ansökan, eftersom - som ovan
nämnts - beslut i dessa fall redan fattats av vederbörande myndighet. En-
ligt Lagrådets förslag kan detta komma till uttryck genom att ”om det kan
råda ovisshet om detta” läggs till i bestämmelsen. Regeringen instämmer i
Lagrådets uppfattning.
I folkbokföringen registreras uppgift om medborgarskap. För den som
är svensk medborgare skall inte eventuellt utländskt medborgarskap
registreras (se prop. 1990/91:53, s. 40). Något skäl att på grund av försla-
get om tillåtande av dubbelt medborgarskap ändra nuvarande ordning för
registrering av medborgarskap inom folkbokföringen kan inte anses före-
ligga.
Prop. 1999/2000:147
69
Prop. 1999/2000:147
Regeringens forslag: Lagen om svenskt medborgarskap skall träda i
kraft den 1 juli 2001. Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap. Till följd härav upphör även 13 § första stycket
lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.
Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller
svenska medborgare som blir medborgare i en annan stat som är bunden
av 1963 års europeiska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medbor-
garskap.
Bam till en svensk man som inte är gift med barnets mor skall genom
en övergångsbestämmelse ges möjlighet att under en begränsad period
och under vissa villkor fa svenskt medborgarskap genom ett anmälnings-
förfarande.
Detsamma skall gälla för ett adoptivbarn som skulle ha blivit svensk
medborgare om 5 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbe-
slutet, förutsatt att adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller senare.
Personer som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års lag,
men som skulle ha haft det kvar om den nya lagen varit gällande, skall
genom en övergångsbestämmelse ges möjlighet att under en begränsad
period och under vissa villkor återfå det svenska medborgarskapet genom
anmälan. Denna möjlighet skall dock inte stå öppen för personer som
redan enligt tidigare övergångsbestämmelser getts möjlighet att återfå
svenskt medborgarskap (SFS 1979:139).
Beslut i nu beskrivna anmälningsärenden skall kunna överklagas. Be-
stämmelsen om att den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela
beslut om anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller
inte skall också vara tillämplig på dessa ärenden.
Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden en-
ligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950
års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämp-
ning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag skall också tillämpas i fråga om
ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före ikraftträdan-
det av den nya lagen.
Övergångsbestämmelsen i 20 § MedbL om äldre traktatsbestämmelse
skall få en motsvarighet i den nya lagen.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har några synpunkter
på tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Statens invandrarverk och Statens nämnd för internationella adop-
tionsfrågor anser att punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag till över-
gångsbestämmelser är missledande vad gäller datum för när de berörda
personerna skall vara födda. Invandrarverket anser vidare att en inskränk-
ning i rätten att återfå svenskt medborgarskap enligt punkt 4 bör göras vad
avser personer som redan enligt tidigare övergångsbestämmelser givits
70
möjlighet till detta, se lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382)
om svenskt medborgarskap.
Skälen för regeringens förslag: Den nya lagen bör träda i kraft den
1 juli 2001. Genom den nya lagen bör lagen (1950:382) om svenskt med-
borgarskap upphävas.
I lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgar-
skap finns en bestämmelse som fortfarande gäller (13 § första stycket). Av
bestämmelsen, som är en övergångsbestämmelse, framgår att en person,
som förlorat svenskt medborgarskap på grund av 7 § i lagen (1894:71) om
förvärvande och förlust av medborgarrätt, har rätt att återfå det svenska
medborgarskapet under vissa förutsättningar. Denna rätt gäller även den
som förlorat medborgarskapet som biperson. Enligt regeringens uppfatt-
ning kan det endast röra sig om ett mycket begränsat antal personer som
fortfarande kan vara berörda av bestämmelsen. Om den situation som
avses i bestämmelsen skulle bli aktuell bör dessa personer kunna använda
sig av naturalisationsförfarandet för att återfå svenskt medborgarskap.
Även 1924 års lag bör därför kunna upphävas i den del den fortfarande
gäller.
1963 års konvention upphör att gälla ett år från det att den sägs upp.
Eftersom riksdagen skall godkänna att konventionen frånträds kan rege-
ringen sannolikt fatta beslut om uppsägning tidigast under våren 2001.
Till den 1 juli 2002 bör därför 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller
svenska medborgare som blir medborgare i en annan stat som är bunden
av 1963 års konvention.
Förslaget till medborgarskapslag innehåller två nya typer av automatiskt
förvärv av svenskt medborgarskap. Det gäller dels bam som föds i
Sverige och som har en svensk far som inte är gift med barnets mor, dels
adoptivbarn under tolv år som adopteras genom ett utomnordiskt adop-
tionsbeslut med automatisk giltighet i Sverige. Bam som tillhör dessa
kategorier bör ges rätt att under vissa förutsättningar förvärva svenskt
medborgarskap i enlighet med de nya bestämmelserna.
Ett bam som har fötts i Sverige och som skulle ha blivit svensk med-
borgare om 4 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för födelsen, bör såle-
des kunna förvärva svenskt medborgarskap under förutsättning att barnet
inte har fyllt arton år, fadem fortfarande är svensk medborgare, och fadem
före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt
medborgarskap för barnet. Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt
medborgarskap bör det krävas att barnet samtycker till förvärv av svenskt
medborgarskap. Detta gäller dock inte om barnet är varaktigt förhindrat
att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhållande. Samtycke av barnets vårdnadshavare
bör också krävas för förvärv av svenskt medborgarskap för barnet.
Ett adoptivbarn som skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i den
nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, bör kunna förvärva
svenskt medborgarskap om adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller
senare, barnet inte har fyllt arton år, och den eller de personer som har
vårdnaden om barnet hos Migrationsverket före den 1 juli 2003 anmäler
önskemål om svenskt medborgarskap för barnet. Om barnet har fyllt tolv
år och har utländskt medborgarskap bör det krävas att barnet samtycker
Prop. 1999/2000:147
71
till förvärv av svenskt medborgarskap. Detta gäller dock inte om barnet är
varaktigt förhindrat att lämna det på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
Kommittén förslår i sitt författningsförslag att en person som förlorat
sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års lag, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, bör kunna återfå
svenskt medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 anmäler
önskemål om det. Formuleringen kan uppfattas som att den avser såväl
förlust av svenskt medborgarskap enligt 7 § MedbL som förlust genom
preskription (8 § MedbL) samt befrielse (9 § MedbL). Denna oklarhet har
påpekats av Lagrådet. Enligt regeringens uppfattning bör dock endast
personer som förlorat sitt medborgarskap enligt 7 § MedbL omfattas av
möjligheten att återfå detta genom en enkel anmälan. Skälet till detta är att
7 § MedbL inte får någon motsvarighet i förslaget till ny lag, vilket där-
emot såväl preskriptionsbestämmelsen som bestämmelsen om befrielse
får. I dessa situationer finns dessutom ett inslag av frivilligt avstående från
det svenska medborgarskapet. Det finns därför, enligt regeringens
mening, inte anledning att ge personer som har förlorat svenskt medbor-
garskap genom preskription eller efter ansökan om befrielse någon sär-
ställning när det gäller möjligheten att återfå medborgarskap.
En person som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 § i 1950 års
lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten
för förlusten, bör således kunna återfå svenskt medborgarskap om han
eller hon hos Migrationsverket före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om
det. Detta gäller dock inte personer som haft möjlighet att återfå svenskt
medborgarskap redan enligt övergångsbestämmelserna till lagen
(1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad, görs
anmälan i stället av den eller de som är vårdnadshavare. Om anmälan av-
ser ett bam bör barnet i dessa fall lämna sitt samtycke om det har fyllt tolv
år och har utländskt medborgarskap. Sådant samtycke bör dock inte krä-
vas om barnet är varaktigt förhindrat att lämna det på grund av en psykisk
störning eller på grund av något annat liknande förhållande.
Beslut i nu beskrivna anmälningsärenden bör kunna överklagas. Be-
stämmelsen om att den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela
beslut om anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller
inte bör också vara tillämplig på dessa ärenden.
Äldre bestämmelser bör tillämpas i fråga om anmälningsärenden enligt
2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen.
Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950 års lag
som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämpning av
äldre bestämmelser är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag bör också tillämpas i fråga om
ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före ikraftträdan-
det av den nya lagen.
Övergångsbestämmelsen i 20 § MedbL innebär att en bestämmelse i
traktat som Sverige ingått med främmande stat, och som gällde vid ikraft-
trädandet av 1950 års lag, skall gälla, även om den står i strid med vad
som stadgas i lagen. Bestämmelsen har sin bakgrund bl.a. i att tilläggsar-
Prop. 1999/2000:147
72
tikeln till ett med Argentina den 17 juli 1885 avslutat vänskaps-, handels-
och sjöfartsfördrag uppfattades som mer vidsträckt än MedbL: s bestäm-
melser om förlust av svenskt medborgarskap (prop. 1950:217 s. 63).
Överenskommelsen med Argentina är fortfarande gällande. Vad som
föreskrivs i tilläggsartikeln går utöver vad som föreslås om förlust av
svenskt medborgarskap i den nya lagen. Regeringen bedömer mot denna
bakgrund att 20 § MedbL bör få en motsvarighet i övergångsbestämmel-
serna till den nya lagen. Bestämmelsen bör dock, i överensstämmelse med
vad Lagrådet anfört, få en tydligare utformning genom att den aktuella
överenskommelsen anges i lagtexten.
Det kan ifrågasättas om innehållet i tilläggsartikeln till överenskommel-
sen är förenligt med bestämmelsen i 2 kap. 7 § regeringsformen om under
vilka förutsättningar en person kan förlora sitt svenska medborgarskap.
För att tilläggsartikeln skall kunna tillämpas förutsätts därför att en even-
tuell förlust av svenskt medborgarskap enligt artikeln sker under förhål-
landen som inte strider mot grundlagsbestämmelsen.
Prop. 1999/2000:147
Kommittén har bedömt att förslaget till ny lag om svenskt medborgarskap
inte kommer att medföra några ekonomiska konsekvenser av betydelse.
Kommittén pekar bl.a. på att permanent uppehållstillstånd i princip alltid
är en förutsättning för förvärv av svenskt medborgarskap. Den som be-
viljats permanent uppehållstillstånd är att betrakta som invandrare i
Sverige och har rätt att stanna här oavsett om han eller hon blir svensk
medborgare eller inte. Det faktum att förvärvsvillkoren för vissa grupper
underlättas genom förslaget kan därmed enligt kommitténs uppfattning
inte i sig antas leda till att fler personer väljer att stanna i Sverige än vad
som skulle varit fallet om de nuvarande reglerna bibehölls.
I samband med remissbehandlingen av kommitténs förslag efterlyste
Riksrevisionsverket en ytterligare belysning av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av förslaget. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen
den 25 november 1999 åt Statskontoret att utreda om det uppstår några
nämnvärda samhällsekonomiska kostnader om förslaget om dubbelt med-
borgarskap genomförs. I första hand skulle ekonomiska konsekvenser för
staten, kommunerna och landstingen uppskattas och beskrivas.
Statskontoret redovisade uppdraget i en rapport till regeringen den
10 mars 2000 (dnr Ku 2000/874). Slutsatsen i rapporten är att det är
möjligt att antalet bosatta i Sverige kan öka med några hundra personer
som en följd av förslaget. Osäkerheten är dock stor beträffande denna
effekt. Det medför att osäkerheten om kostnadseffekterna också är stor.
Beroende på sysselsättningsgrad hos berörda personer har Statskontoret
dock beräknat att förslaget innebär nettokostnader inom den offentliga
sektorn på mellan fem och sju miljoner kronor.
Beräkningen grundas på en bedömning att ett ökat antal personer med
dubbelt medborgarskap leder till en ökning av personer som åter bosätter
73
sig i Sverige efter att först ha återvandrat till sitt första medborgarskaps-
land. Denna ökning har Statskontoret beräknat till ungefar 200 personer.
När det gäller svenskar i utlandet som med forslaget kan komma att få
dubbelt medborgarskap har Statskontoret inte bedömt att de samhällseko-
nomiska kostnaderna påverkas.
Regeringen anser att osäkerheten när det gäller samhällsekonomiska
kostnader till följd av förslaget är så stor att någon preciserad beräkning
inte bör göras. Bedömningen är dock att nettokostnaderna kommer att blir
förhållandevis marginella. Det bör i sammanhanget understrykas att en
eventuell ökning av antalet personer som väljer att återvända till Sverige
inte sker vid en bestämd tidpunkt i anslutning till lagens ikraftträdande.
Beräkningen bygger på att ett ökat antal personer söker och far svenskt
medborgarskap, att de sedan efter en tid i Sverige återvänder till sitt tidi-
gare hemland samt att de därefter vid någon tidpunkt åter bosätter sig i
Sverige. Eventuella kostnader kommer därför att uppstå successivt under
en längre tidsperiod. Kostnaderna bör vidare avta efter hand som dessa
personer etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. På sikt bör inte en
viss ökning av antalet personer som väljer att bosätta sig i Sverige vara
negativt för svensk samhällsekonomi.
När det gäller kostnaderna för handläggningen av medborgarskaps-
ärenden hos Migrationsverket (före den 1 juli 2000 Statens invandrarverk)
och Utlänningsnämnden anser regeringen att den förväntade tillfälliga
ökningen av antalet ansökningar bör kunna hanteras utan ytterligare kost-
nader för staten. På sikt bör förslaget leda till att handläggningen under-
lättas och förenklas i flera avseenden. I sammanhanget bör särskilt pekas
på att den nuvarande hanteringen av frågor som gäller s.k. villkorat med-
borgarskap tar inte obetydliga resurser i anspråk. Denna hantering för-
svinner med förslaget om att tillåta dubbelt medborgarskap. Även försla-
get att underlätta för bam och ungdomar att på ett förenklat sätt fa svenskt
medborgarskap efter anmälan bör på sikt kunna ha positiva effekter när
det gäller resurserna genom att antalet naturalisationsärenden kan komma
att minska.
Hos förvaltningsdomstolarna kan de nya reglerna om förvärv av svenskt
medborgarskap genom anmälan leda till en viss ökning av antalet mål.
Ökningen beräknas dock inte bli större än att handläggningen kan klaras
inom ramen för tillgängliga resurser.
Prop. 1999/2000:147
1§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.
Första stycket punkterna 1, 3 och 5 motsvarar 1 § första stycket i 1950
års lag. Punkterna 2 och 4 är nya och innebär att ett bam med en svensk
far blir svensk medborgare om barnet föds i Sverige.
74
2§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 24.
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 1 § andra stycket i 1950 års
lag. Den har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en egen
paragraf.
3§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.
Bestämmelsen motsvarar 1 a § i 1950 års lag.
Ändringen i punkt 2 innebär att såväl adoptionsbeslut som godkänns av
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) som de adop-
tionsbeslut som gäller i Sverige redan till följd av lagen (1971:796) om
internationella rättsförhållanden rörande adoption eller enligt lagen
(1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om
skydd av bam och samarbete vid internationella adoptioner leder till att
adoptivbarnen far svenskt medborgarskap genom adoptionen.
4§
Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § i 1950 års lag.
Bestämmelsen innebär att om en svensk man ingår äktenskap med en
utländsk kvinna (dvs. som inte är svensk medborgare) blir ett gemensamt
bam till makarna under vissa förutsättningar svensk medborgare.
5§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.
Paragrafen är ny och reglerar vad som gäller i fråga om förvärv av
svenskt medborgarskap för ett bam som föds utomlands och som har en
svensk far som inte är gift med barnets mor.
Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden en-
ligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen.
Lagrådet påpekar att oklarhet råder i det remitterade lagförslaget om ett
förvärv av medborgarskap uppkommer genom eller efter en anmälan om
detta. Nuvarande reglering innebär att det svenska medborgarskapet i
anmälningsärenden förvärvas genom anmälan och medborgarskapet
gäller därför, sedan myndigheten fattat beslut om att anmälan medför
förvärv av medborgarskap, från dagen för anmälan (jfr 2 a, 3, 4, 10 och
11 §§ MedbL). Någon ändring i detta avseende är inte avsedd. Uttrycket
”förvärv genom anmälan” har därför valts i denna och övriga paragrafer
som gäller anmälningsärenden.
6§
Bestämmelsen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 8.
Lagrådet har i sitt förslag till utformning av lagtexten valt att låta 6 och
7 §§ byta plats. Regeringen anser emellertid att ordningen där bestämmel-
sen om statslösa bam kommer först innebär en tydligare reglering. Detta
ställningstagande har inneburit en något annorlunda redaktionell utform-
ning än den Lagrådet föreslagit.
Prop. 1999/2000:147
75
Bestämmelsen avser bam som föds i Sverige och som vid födelsen inte
far något medborgarskap, dvs. statslösa bam.
Med statslösa avses personer som är statslösa de jure (på grund av
lagen) och inte de som är statslösa de facto (som faktiskt inte står under
ett lands beskydd trots att de är medborgare i landet). Jfr kommentaren till
artikel 4 b) i 1997 års konvention. Barnen skall också vara ofrivilligt
statslösa, dvs. statslösa utan egen eller föräldrarnas förskyllan. Ett barns
eventuella möjligheter att bli medborgare i ett annat land påverkar där-
emot inte bedömningen av om barnet skall anses vara statslöst.
Det ställs inte något krav på att barnet skall ha haft hemvist i Sverige
sedan födelsen. Barnet måste dock vid anmälningstillfallet uppfylla vill-
koren i fråga om permanent uppehållstillstånd och hemvist.
7§
Bestämmelsen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 8 och 9.
När det gäller Lagrådets synpunkter hänvisas till kommentaren till 6 §.
Bestämmelsen omfattar dels bam som föds i Sverige och som vid
födelsen far enbart utländskt medborgarskap, dels statslösa barn som föds
i Sverige och som inte utnyttjat möjligheten till förvärv av svenskt med-
borgarskap enligt 6 §, dels statslösa bam och bam med utländskt medbor-
garskap som kommer till Sverige under sin uppväxt. I denna grupp ingår
även bam vars medborgarskap inte kunnat fastställas, oavsett om dessa
bam föds i Sverige eller kommer hit under sin uppväxt. Även adoptivbarn
som inte far svenskt medborgarskap i annan ordning omfattas.
För förvärv av medborgarskap krävs att barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige och dessutom hemvist här sedan tre år för bam
som saknar medborgarskap, eller fem år för övriga bam. När det gäller
hemvistbegreppets innebörd hänvisas till vad som anförts i avsnitt 11.
8§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8 och 9.
Med uttrycket ”utlänning” avses vaije person som inte är svensk med-
borgare.
6 och 7 §§ kräver för sin tillämpning medverkan av barnets föräldrar
eller annan vårdnadshavare.
Vid förvärv enligt denna bestämmelse skall anmälan göras efter det att
utlänningen fyllt arton år men innan han eller hon fyllt tjugo år. Därmed
kan den som kommit hit som bam och uppfyller villkoren enligt denna
paragraf förvärva svenskt medborgarskap efter anmälan även om vård-
nadshavaren inte har medverkat till detta.
Hemvisttiden beräknas på samma sätt som enligt 7 §.
9§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.
Bestämmelsen gör det möjligt för en person som har förlorat eller befri-
ats från sitt svenska medborgarskap att under vissa förutsättningar återfå
svenskt medborgarskap efter ett anmälningsförfarande.
Bestämmelsen innehåller vissa sakliga skillnader jämfört med motsva-
rande paragraf i 1950 års lag. Det är till att böija med tillräckligt att sö-
Prop. 1999/2000:147
76
kanden, som skall ha fyllt arton år, före arton års ålder haft hemvist här i Prop. 1999/2000:147
landet under sammanlagt tio år. Som en konsekvens av att dubbelt med-
borgarskap föreslås bli fullt ut möjligt uppställs inte längre något krav på
att sökanden för att återfå svenskt medborgarskap skall styrka att han eller
hon därigenom förlorar sitt utländska medborgarskap. Slutligen gäller
enligt den nya bestämmelsen att möjligheten att återfå svenskt medborgar-
skap skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt svenska medbor-
garskap på annat sätt än genom födelsen.
10 §
Bestämmelsen avser förvärv av svenskt medborgarskap som biperson i
anmälningsärenden. Den motsvarar till sitt innehåll regleringen i 5 § i
1950 års lag.
Med uttrycket ”utlänning” avses varje person som inte är svensk med-
borgare.
Enligt bestämmelsen får bam automatiskt svenskt medborgarskap som
biperson till modem eller fadem, under förutsättning att den av föräld-
rarna som blir svensk medborgare genom anmälan ensam har vårdnaden
om barnet. Samma sak gäller i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad,
men den andre föräldern redan är svensk medborgare. Om båda föräld-
rarna samtidigt får svenskt medborgarskap och de har gemensam vårdnad
om barnet förvärvar barnet också svenskt medborgarskap som biperson.
Om däremot endast en av föräldrarna - vid gemensam vårdnad - blir
svensk medborgare följer barnet inte denna förälder som biperson utan är
i stället hänvisat till att ansöka om naturalisation (prop. 1975/76:136
s. 26). Därmed kan, i den sistnämnda situationen, en prövning göras från
fall till fall varvid betydelsen av den faktiska vårdnaden kan vägas in.
H §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.
I paragrafen regleras förutsättningarna för svenskt medborgarskap efter
ansökan (naturalisation). Med uttrycket ”utlänning” avses varje person
som inte är svensk medborgare.
Nytt i förhållande till motsvarande paragraf i 1950 års lag är att det
bland villkoren anges att sökanden skall ha permanent uppehållstillstånd i
Sverige samt att hemvistkravet är fyra år för den som är statslös eller att
bedöma som flykting i enlighet med 3 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529). Dessa nya föreskrifter i naturalisationsparagrafen har till-
kommit för att den praxis som tillämpas skall framgå av lag.
I enlighet med Lagrådets förslag används genomgående uttrycket
”statslös” istället för ”ofrivilligt statslös”. Med statslös avses en person
som är ofrivilligt statslös, dvs. som inte själv vidtagit några åtgärder för att
bli statslös. Personens eventuella möjligheter att bli medborgare i ett annat
land påverkar däremot inte bedömningen av om denne skall anses vara
statslös.
Föreskriften om villkorat medborgarskap i 1950 års lag är borttagen
som en konsekvens av föreslaget om att dubbelt medborgarskap skall vara
möjligt. Detta behandlas närmare i avsnitt 11.3.
77
Som framgår av avsnitt 11 är ändringen av ordalydelsen i punkten 5 av Prop. 1999/2000:147
redaktionell natur och innebär inte någon ändring i sak.
12 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2.
Dispensgrundema när det gäller naturalisation har samlats i en egen
paragraf. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Såvitt avser möjligheterna till dispens enligt första stycket görs en hän-
visning till 11 §. Därmed klarläggs att även villkoret avseende permanent
uppehållstillstånd omfattas av dessa dispensgrunder. Möjligheten till dis-
pens från kravet på permanent uppehållstillstånd bör dock användas
restriktivt. Ett exempel på när det kan komma att användas är när en per-
son som förlorat sitt svenska medborgarskap genom preskription ansöker
om naturalisation.
Möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet enligt andra
stycket motsvarar den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1999. I
kravet på hemvist ligger att det bör vara legalt och oavbrutet (prop.
1997/98:178 s. 20). Någon ändring i den delen är inte avsedd. Frågan om
hemvistbegreppets innebörd behandlas närmare i avsnitt 11.
13 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 6 § sjätte stycket i 1950 års lag.
Föreskriften har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en
egen paragraf.
14 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 14.
Första och andra styckena motsvarar 8 § i 1950 års lag. Nytt är att enligt
tredje stycket inte heller vuxna förlorar sitt svenska medborgarskap om
det leder till att de blir statslösa. Bestämmelsen avser, under de förutsätt-
ningar som anges, alla svenska medborgare oavsett hur medborgarskapet
förvärvats. Även personer som förvärvat sitt svenska medborgarskap en-
ligt 5 § omfattas alltså trots att det kan leda till att en person som förvärvat
sitt medborgarskap kort tid före arton års ålder förlorar det redan när han
eller hon fyller tjugotvå år. Det avgörande är att bristande samhörighet
med Sverige leder till förlust av medborgarskapet, om inte ansökan om att
fa behålla medborgarskapet görs dessförinnan.
15 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 15.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § i 1950 års lag. Nytt är dock att
om sökanden har hemvist i Sverige far befrielse från svenskt medborgar-
skap vägras endast om det föreligger särskilda skäl. Detta är dock inte
någon nyhet i sak utan motsvarar vad som gäller enligt praxis. Med sär-
skilda skäl avses t.ex. att sökanden genom att avsäga sig sitt svenska
medborgarskap skulle uppnå otillbörliga fördelar gentemot svenska sta-
ten. Det kan gälla då sökanden är misstänkt för brottslighet här i landet
och avsägelsen skulle försvåra eller omöjliggöra ett utlämnande hit. Ett
annat exempel kan vara då sökanden under pågående vämpliktstjänstgö-
78
ring ansöker om befrielse från sitt svenska medborgarskap vilket med Prop. 1999/2000:147
omedelbar verkan skulle innebära att personen i fråga inte längre omfatta-
des av skyldigheten att fullgöra värnplikt i Sverige.
16-19 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 23.2.
Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll de huvudsakliga delarna i
10 § i 1950 års lag.
20 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.
Enligt 6-9 och 11 §§ är ett krav för att bli svensk medborgare att
sökanden skall ha permanent uppehållstillstånd i Sverige. Medborgare i
övriga nordiska länder behöver inte uppehållstillstånd för att vistas här
och kravet avser därför inte dem. Av bestämmelsen framgår också att i
fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) skall ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst
fem år likställas med permanent uppehållstillstånd.
21 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 11 § andra stycket i
1950 års lag.
Tanken är att en person i tveksamma fall skall kunna få en bindande
förklaring om han eller hon är svensk medborgare (NJA II 1925 s. 177
och prop. 1950:217 s. 58). Utlänningsnämnden kan således enligt denna
bestämmelse komma att pröva medborgarskap som har förvärvats eller
förlorats automatiskt enligt 1, 3, 4 eller 14 § första stycket. Prövningen
kan också avse personer som har förvärvat eller förlorat svenskt medbor-
garskap som bipersoner. Utlänningsnämndens prövning i förklaringsären-
den omfattar dock inte om en person förvärvat eller förlorat svenskt med-
borgarskap genom anmälan eller ansökan. I dessa fall har beslut redan
fattats i sakfrågan av tillämpande myndighet. Bestämmelsen har utformats
enligt Lagrådets förslag.
22 §
I bestämmelsen finns regler avseende till vilken myndighet anmälan och
ansökan i medborgarskapsärenden skall göras. Dessa föreskrifter har i
enlighet med Lagrådets förslag samlats i en paragraf.
23 §
Bestämmelsen motsvarar 13 § första stycket i 1950 års lag. Enligt 13 §
andra stycket i 1950 års lag får anmälan som huvudregel inte göras genom
ställföreträdare. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i denna lag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 13.
24 §
Bestämmelsen motsvarar 11 § första stycket sista meningen MedbL.
Föreskriften har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en
egen paragraf.
79
25 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 17.
26 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 12 § i 1950 års lag.
27 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 16.
Nytt är att s.k. säkerhetsärenden skall prövas av Migrationsverket i första
instans och att verkets beslut skall kunna överklagas till regeringen.
28 §
Bestämmelsen motsvarar 14 a § i 1950 års lag.
Uttrycket ”en polismyndighet” har ersatts av ”Rikspolisstyrelsen”,
vilket närmare redogörs för i avsnitt 24.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 25.
Den nya lagen föreslås enligt punkt 1 träda i kraft den 1 juli 2001.
Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap. Till följd därav upphör även 13 § första stycket lagen (1924:130)
om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. Till den 1 juli
2002 skall 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller svenska medborgare
som blir medborgare i en annan stat som är bunden av 1963 års europe-
iska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och
om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
Förslaget till medborgarskapslag innehåller två nya typer av automatiskt
förvärv av svenskt medborgarskap. Det gäller dels bam som föds i
Sverige och som har en svensk far som inte är gift med barnets mor (4 §),
dels adoptivbarn under tolv år som adopteras genom ett utomnordiskt
adoptionsbeslut med automatisk giltighet i Sverige (5 §). Bam som tillhör
dessa kategorier ges rätt att övergångsvis under vissa förutsättningar för-
värva svenskt medborgarskap genom anmälan hos Migrationsverket före
den 1 juli 2003. Denna möjlighet gäller bam som vid tidpunkten för an-
mälan inte har fyllt arton år (punkt 2 och 3). Beträffande adoptivbarnen
tillkommer som förutsättning att adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller
senare. Detta har sin förklaring i att grundbestämmelsen om automatiskt
förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption, 1 a § i 1950 års lag,
infördes detta datum och avsåg adoptioner som beslutats eller godkänts
efter ikraftträdandet. Övergångsbestämmelserna i nu aktuell del bör inte
sträcka sig längre tillbaka än så. Vidare innehåller punkt 2 och 3 att bam
över tolv år samt barnets vårdnadshavare under vissa förutsättningar skall
samtycka till förvärvet av svenskt medborgarskap.
Enligt punkt 4 skall en person som förlorat sitt svenska medborgarskap
enligt 7 § i 1950 års lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen
varit gällande vid tidpunkten för förlusten, kunna återfå svenskt medbor-
garskap genom anmälan hos Migrationsverket före den 1 juli 2003. En
begränsning har gjorts vad avser personer som getts tillfälle att återfå
Prop. 1999/2000:147
80
svenskt medborgarskap enligt tidigare övergångsbestämmelser (SFS Prop. 1999/2000:147
1979:139).
Av punkt 5 framgår att beslut i dessa anmälningsärenden kan överkla-
gas. Av samma punkt framgår också att bestämmelsen om att den myn-
dighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om anmälan har med-
fört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte också skall vara tillämp-
lig på dessa ärenden.
Av punkt 6 framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om
anmälningsärenden enligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraft-
trädandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsären-
den enligt 3 § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den
nya lagen, om tillämpning av äldre bestämmelser är förmånligare för den
enskilde än vad tillämpning av den nya lagen skulle vara. Äldre bestäm-
melser skall också tillämpas i fråga om ärenden som enligt 9 a § i 1950
års lag har överlämnats till regeringen före ikraftträdandet av den nya
lagen.
Av punkt 7 framgår att en bestämmelse i en fortfarande gällande äldre
överenskommelse mellan Sverige och Argentina skall kunna tillämpas
utan hinder av den nya lagen. Bestämmelsen motsvarar i sak övergångs-
bestämmelsen i 20 § i 1950 års lag.
81
1997 års medborgarskapskommitté har haft i uppdrag att se över lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap (MedbL) samt att utreda vissa
speciella frågeställningar som rör medborgarskapslagstiftningen. I upp-
draget har även ingått att överväga åtgärder som kan stärka medborgar-
skapets status. Slutligen har kommittén genom tilläggsdirektiv getts i
uppdrag att förutsättningslöst utreda frågan om dubbelt medborgarskap.
MedbL trädde i kraft den 1 januari 1951. Den tillkom således under en tid
som i flera avseenden skiljer sig markant från dagens förhållanden. För
det första kan konstateras att det sedan dess skett en utveckling som inne-
bär att utlänningar med hemvist i Sverige i stor utsträckning kommit att
jämställas med svenska medborgare. Denna utveckling har sin viktigaste
förklaring i att den s.k. domicilprincipen kommit att tillämpas på alltfler
områden, vilket innebär att bosättningen fatt ökad betydelse för en per-
sons rättigheter och skyldigheter i samhället. Medborgarskapet kan i mot-
svarande mån sägas ha minskat i betydelse.
Det är vidare så att samhället sedan tidpunkten för MedbL:s tillkomst
har intemationaliserats på ett sätt som knappast var möjligt att förutse då.
Det moderna samhället inrymmer internationella kontakter i väldigt hög
utsträckning vilket bl.a. medfört att det blivit allt vanligare att svenska
medborgare arbetar och bor utomlands. Likaså förekommer internationellt
studieutbyte på ett helt annat sätt än tidigare. Familjebildningar mellan
svenska medborgare och utländska medborgare är en annan naturlig följd
av internationaliseringen.
Även invandringen till Sverige har genomgått stora förändringar sedan
MedbL:s tillkomst. Antalet utländska medborgare som bodde i Sverige år
1950 uppgick till drygt 123 500. Motsvarande siffra för år 1997 var om-
kring 522 000. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att det år 1950
fanns cirka 200 000 personer i Sverige som var födda utomlands. År 1997
var antalet omkring 954 000 vilket med andra ord innebär att mer än var
tionde person som i dag bor i Sverige är född utomlands.
Den omfattande invandringen har naturligtvis också medfört att antalet
ansökningar om svenskt medborgarskap ökat kraftigt. Numera handlägger
Invandrarverket cirka 35 000 medborgarskapsärenden per år.
Samtidigt som invandringen till Sverige ökat i omfattning har det skett
en betydande utflyttning från Sverige. År 1997 utvandrade t.ex. drygt
23 200 svenska medborgare medan cirka 11 400 återinvandrade hit.
Nettoutflyttningen av svenska medborgare det året uppgick således till
ungefär 11 800 personer. Sett över en längre tidsperiod, åren 1960-1997,
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
82
uppgick nettoutflyttningen av svenska medborgare till omkring 135 600
personer.
MedbL har fram till tillsättandet av 1997 års medborgarskapskommitté
inte varit föremål för någon mer genomgripande översyn. Lagen är därför
i behov av en modernisering och anpassning till de nya förhållanden som i
dag råder.
I det följande ges en sammanfattning av kommitténs förslag.
Den svenska medborgarskapslagstiftningen bygger sedan gammalt på att
dubbelt medborgarskap i princip bör undvikas. Den ovan beskrivna sam-
hällsutvecklingen har emellertid medfört att människor i allt högre ut-
sträckning känner verklig och djup anknytning till mer än ett land. I takt
därmed har önskemålen om att få vara medborgare i mer än ett land blivit
allt fler.
Bland de praktiska fördelar som följer av dubbelt medborgarskap märks
en möjlighet att utan särskilt tillstånd kunna bosätta sig och arbeta i vart
och ett av medborgarskapsländema. Ytterligare en fördel är att det enkelt,
t.ex. utan att behöva bry sig om eventuella visumregler, går att besöka
ursprungslandet.
De allra viktigaste fördelarna för den enskilde ligger kanske dock på
det känslomässiga planet, något som gäller för såväl utlandssvenskar som
för invandrare i Sverige. Många upplever det som ett svårt steg att avsäga
sig sitt tidigare medborgarskap med allt vad det innefattar i form av iden-
titet, traditioner, kulturarv m.m. För dem kan en förlust av medborgar-
skapet medföra en känsla av att de tappar sitt ursprung och förlorar något
av sin identitet. Det kan också uppfattas som ett skiljande från de anhö-
riga i hemlandet. Att innehavet av dubbla medborgarskap för dessa män-
niskor upplevs som angeläget är lätt att förstå, i synnerhet om det finns
planer på att i ett senare skede eventuellt återvända till ursprungslandet. I
förlängningen kan även den trygghet som det innebär att ha det gamla
medborgarskapet kvar, bidra till en ökad trivsel och snabbare integrering i
det nya samhället.
Kommittén har i sitt arbete kunnat konstatera att de motiv som ligger
till grund för enskildas önskemål att inneha dubbelt medborgarskap är
många och beaktansvärda. Samtidigt är det emellertid så att ett utökat
tillåtande av dubbla medborgarskap också innebär att fler människor
kommer att beröras av den problematik som utgör grunden för den nuva-
rande huvudprincipen i fråga om dubbelt medborgarskap. Kommittén har
därför gjort en samlad bedömning av för- respektive nackdelar med dub-
belt medborgarskap.
De skäl som ligger till grund för den nuvarande svenska hållningen i
fråga om dubbelt medborgarskap har av tradition varit hänförliga till i
huvudsak rösträtten och valbarheten i flera länder, möjligheterna att ge
konsulärt bistånd, skyldigheten att fullgöra värnplikt samt säkerhetsfrågor.
Den dubbla rösträtten anses av många, med hänvisning till principen
”en individ, en röst”, vara det största hindret mot tillåtande av dubbelt
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
83
medborgarskap. Vad gäller möjligheterna att lämna konsulärt bistånd har
problematiken sin grund i att en stat inte äger rätt att intervenera hos en
annan stat för någon av sina medborgare som är medborgare också i den
staten. Frågeställningarna som rör värnplikten hänger samman med att
skyldigheten att fullgöra värnplikt för ett land i princip alltid grundar sig
på innehav av landets medborgarskap. Därmed finns det också en latent
risk för att en person med dubbelt medborgarskap ställs inför kravet att
fullgöra värnplikt i båda sina medborgarskapsstater. Det argument som
slutligen är hänförligt till säkerhetsaspekter går ut på att innehav av mer
än ett medborgarskap kan leda till dubbla lojaliteter och lojalitetskon-
flikter, något som skulle kunna medföra säkerhetsrisker.
Kommittén har gjort en noggrann genomgång av de fyra områdena och
kan utifrån det konstatera att den problematik som i dessa avseenden kan
uppkomma till följd av dubbelt medborgarskap är förhållandevis begrän-
sad.
I fråga om skyldigheten att fullgöra värnplikt har framkommit att pro-
blem visserligen kan tänkas uppkomma beträffande medborgare i vissa
stater, men att det i praktiken inte är särskilt vanligt förekommande. Även
beträffande möjligheterna att ge diplomatiskt skydd är problematiken av
begränsad omfattning. Till det kommer att den enskilde inom dessa områ-
den kan undvika problematiken genom att låta bli att resa till landet i
fråga eller genom att avsäga sig det ena medborgarskapet.
Vad gäller säkerhetsaspekter har kommitténs genomgång visat att de
farhågor, som i olika sammanhang framförts om att dubbelt medborgar-
skap skulle medföra säkerhetsrisker, har varit överdrivna. Det är visserli-
gen så att dubbla lojaliteter och lojalitetskonflikter under vissa förhållan-
den kan medföra säkerhetsrisker. Enligt kommitténs uppfattning far det
emellertid anses vara klarlagt att det dubbla medborgarskapet i detta av-
seende är av synnerligen underordnad betydelse.
Kommittén anser att den dubbla rösträtten i och för sig bör betraktas
som en oönskad konsekvens av dubbelt medborgarskap. Samtidigt visar
emellertid erfarenheten att det är fa människor som verkligen utnyttjar sin
dubbla rösträtt. Denna omständighet saknar inte betydelse när man bedö-
mer vilken verkan möjligheten att rösta dubbelt skall ha på hela frågan om
dubbelt medborgarskap.
I fråga om människors valdeltagande finns det ytterligare en dimension
som måste beaktas i detta sammanhang. Ökad acceptans av dubbla med-
borgarskap skulle med säkerhet medföra att ett större antal människor
ansöker om svenskt medborgarskap eftersom de då slipper att avstå från
sitt ursprungliga medborgarskap. Detta skulle på grund av att rösträtten
vid val till riksdagen är knuten till medborgarskapet också innebära att en
större andel av befolkningen ges möjlighet att delta i den svenska demo-
kratiska beslutsprocessen på riksnivå, något som enligt kommitténs upp-
fattning är positivt för såväl den enskilde som för det svenska samhället.
För den enskildes del kan en sådan delaktighet befrämja integrationen
genom ökad samhörighet med det svenska samhället och genom större
möjligheter att aktivt delta i det politiska livet. Fördelar av motsvarande
slag uppkommer självfallet också för de utlandssvenskar som har med-
borgarskap även i det land som de bor i.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
84
Utöver de fyra grundområdena - dubbel rösträtt etc. - finns det vid
överväganden kring att eventuellt tillåta dubbelt medborgarskap ytterli-
gare några aspekter som bör beaktas. En av dessa är att det redan i dag
finns omkring 300 000 personer i Sverige som har dubbelt medborgar-
skap. Att antalet kunnat bli så pass högt beror på att gällande lagstiftning
och praxis redan i dag i förhållandevis många situationer medger undan-
tag från huvudregeln om att dubbelt medborgarskap bör undvikas. Det
stora antalet personer med dubbelt medborgarskap innebär att man rimli-
gen redan i dagsläget far betrakta principen om undvikande av dubbelt
medborgarskap som i betydande grad modifierad.
Trots omkring 300 000 i Sverige bosatta dubbelmedborgare har det inte
framkommit några tecken på eller rapporter om att dessa dubbla medbor-
garskap skulle ha gett upphov till några mer påtagliga problem. De
svenska erfarenheterna i detta avseende ligger väl i linje med vad som
framkommit i kommitténs internationella undersökning. Gemensamt för
de länder som tillåter dubbla medborgarskap är att de i sina svar till kom-
mittén inte gett uttryck för att denna hållning skulle ha skapat några pro-
blem av betydelse.
Den internationella trenden är för övrigt att dubbelt medborgarskap till-
låts i allt större utsträckning. Inte något av de länder som ingår i kommit-
téns undersökning redovisar planer på att minska möjligheterna till dub-
belt medborgarskap utan förekommande strömningar rör sig i stället åt
andra hållet. Schweiz och Italien accepterar t.ex. dubbelt medborgarskap
sedan år 1992. Ett annat uttryck för den internationella utvecklingen är
1997 års europeiska konvention om medborgarskap, som Sverige under-
tecknat men ännu inte ratificerat. 1997 års konvention är neutral i fråga
om dubbelt medborgarskap till skillnad från 1963 års europeiska konven-
tion om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m.m.
Mot bakgrund av den genomgång som kommittén gjort framstår det
som klart att de nackdelar som följer av dubbelt medborgarskap är relativt
begränsade. Vid en sammantagen bedömning finner kommittén att de
enskildas intresse av att fa inneha dubbelt medborgarskap väger tyngre än
de nackdelar som är förknippade med sådant innehav. Kommittén föreslår
därför att Sverige överger den rådande principen och i stället accepterar
dubbelt medborgarskap fullt ut fr.o.m. att den nya medborgarskapslagen
träder i kraft, något som beräknas kunna ske den 1 juli 2001.
Kommitténs förslag i fråga om dubbelt medborgarskap förutsätter att
Sverige säger upp 1963 års europeiska konvention om begränsning av fall
av flerfaldigt medborgarskap m.m. En annan konsekvens av förslaget är
att 7 § i den nu gällande medborgarskapslagen - som bl.a. innebär att
svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medbor-
garskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke - inte får någon motsva-
righet i förslaget till ny medborgarskapslag.
Vidare föreslår kommittén i övergångsbestämmelserna till den nya
lagen att en person som förlorat sitt svenska medborgarskap till följd av
bestämmelserna i 1950 års lag, men som skulle haft det kvar om den nya
lagen varit gällande vid tidpunkten för förlusten, skall kunna få tillbaka
svenskt medborgarskap. Detta föreslås ske genom att han eller hon skrift-
ligen hos Invandrarverket före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om det.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
85
Ett bam förvärvar alltid svenskt medborgarskap vid födelsen om modem
är svensk medborgare. Är emellertid endast fadem svensk medborgare,
krävs för att barnet vid födelsen skall få faderns medborgarskap att denne
är gift med barnets mor. Om fadem är avliden vid barnets födelse gäller i
stället att fadem vid sin död skall ha varit svensk medborgare och gift
med barnets mor. Bland konsekvenserna av den nuvarande regleringen
märks att ett bam, även om det föds i Sverige och har svensk far, kan bli
statslöst. Det kan ske om fadem är svensk medborgare men inte gift med
barnets utländska mor. Barnet blir i dessa fall statslöst om modem är
statslös eller om lagstiftningen i hennes hemland inte ger bam rätt till
medborgarskap efter modem.
Som angetts i föregående avsnitt har Sverige undertecknat 1997 års
europeiska konvention om medborgarskap. Enligt artikel 6 punkt 1 a)
gäller bl.a. att vaije konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall före-
skriva att bam - vars åtminstone ena förälder är medborgare i staten - vid
födelsen automatiskt skall förvärva statens medborgarskap. I fråga om
utomlands födda bam ger artikeln möjlighet att föreskriva undantag.
Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att bestämmelserna i
MedbL underlättar för bam att få svenskt medborgarskap efter fadem
även om denne inte är gift med barnets mor. Vidare är det önskvärt med
största möjliga jämställdhet mellan män och kvinnor i fråga om möjlig-
heten att överföra medborgarskap på bam.
Kommittén föreslår att ett bam med svensk far alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Detta bör
gälla även om fadem är avliden men vid sin död var svensk medborgare.
I fråga om bam som föds utomlands - och som har svensk, ogift far -
föreslår kommittén att det införs en möjlighet till förvärv av svenskt med-
borgarskap genom anmälan. Ett bam som föds under dessa omständig-
heter, och vars far alltsedan barnets födelse är svensk medborgare, kan
enligt förslaget förvärva svenskt medborgarskap genom att fadem skriftli-
gen anmäler önskemål om det innan barnet fyllt arton år. Har barnet fyllt
tolv år krävs enligt huvudregeln att barnet samtycker.
Att ett bam på detta sätt förvärvar faderns medborgarskap genom an-
mälan kan i vissa fall komma att leda till förlust av det medborgarskap
som barnet förvärvat efter modem. Om så är fallet krävs modems sam-
tycke under förutsättning att hon är ensam vårdnadshavare eller har del i
vårdnaden om barnet.
De flesta utländska bam under tolv år som adopteras av svenska adoptiv-
föräldrar förvärvar i dag svenskt medborgarskap med automatik. I enlig-
het med 1 a § MedbL. Detta gäller dock inte i de fall då ett utländskt
adoptionsbeslut har automatisk giltighet i Sverige till följd av bestäm-
melserna i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande
adoption. När så är fallet är barnet i stället hänvisat till att ansöka om
naturalisation.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
Kommittén anser att adoptivbarn i fråga om medborgarskap så långt
möjligt skall vara likställda med andra bam. Kommittén föreslår därför att
även ett utomnordiskt adoptionsbeslut som gäller i Sverige på grund av
lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap för
adoptivbarnet om någon av personerna som adopterar är svensk medbor-
gare och barnet inte har fyllt tolv år.
Ett bam som föds i Sverige förvärvar inte alltid ett medborgarskap vid
födelsen. Således blir t.ex. ett bam som föds i Sverige statslöst om båda
föräldrarna är statslösa. Detsamma gäller om två föräldrar - som visserli-
gen har medborgarskap men vars länder tillämpar en ordning som innebär
att födelse på landets territorium är avgörande för om man skall fa det
landets medborgarskap - far bam i Sverige. Som angetts i föregående
avsnitt kan vidare ett bam som föds i Sverige under vissa förutsättningar
bli statslöst även om barnet har en svensk far.
Det totala antalet statslösa bam i Sverige, dvs. personer som inte fyllt
arton år, uppgick den 31 december 1997 till 4 243. Av dessa bam var
3 883 också födda i Sverige.
Undvikande av statslöshet är en viktig utgångspunkt för svensk lag-
stiftning och praxis på medborgarskapsområdet. Detta kommer till uttryck
bl.a. genom att en statslös person som regel kan naturaliseras efter fyra års
hemvist i stället för efter fem år, som är det normala.
Principen om att undvika statslöshet är vidare inskriven i flera av de
internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. I artikel 7
punkt 1 i FN:s barnkonvention föreskrivs t.ex. att varje bam skall ha rätt
att förvärva ett medborgarskap. 1997 års europeiska konvention om med-
borgarskap är än mer konkret och föreskriver att om ett bam som föds i
en konventionsstat inte förvärvar medborgarskap vid födelsen, så skall
medborgarskap kunna förvärvas senast vid den tidpunkt då barnet sedan
fem år har hemvist i staten.
Sverige saknar i dag bestämmelser som är direkt inriktade på att
underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för bam som föds här såsom
statslösa. Detta innebär i sin tur att det förekommer att i Sverige födda
statslösa bam måste vänta tills de fyllt arton år för att kunna bli svenska
medborgare trots att de kanske bott här under hela sin uppväxt. Enligt
kommitténs uppfattning är den rådande ordningen inte förenlig med
Barnkonventionens artikel 7 och de motiv om ligger till grand för denna.
Inte heller kommer den nuvarande ordningen att vara förenlig med 1997
års europeiska konvention när den träder i kraft i förhållande till Sverige.
Redan Sveriges nuvarande och kommande internationella åtaganden
motiverar alltså en ändring i nu aktuellt avseende. Dessa åtaganden be-
tingas i sin tur av - vilket därmed också är huvudskälet till att en ändring
bör genomföras - det självklara i att man i största möjliga utsträckning
tillskapar garantier för att människor skall slippa att växa upp under den
otrygghet och det utanförskap som det innebär att inte vara accepterad
såsom medborgare i någon stat. Därtill kommer att en ändring till förmån
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
87
för de statslösa barnen helt allmänt utgör ett mycket viktigt led i utveck-
landet och stärkandet av den svenska lagstiftningens princip om undvi-
kande av statslöshet.
Sammanfattningsvis finner kommittén det vara mycket angeläget att det
i MedbL införs bestämmelser vars direkta syfte är att underlätta förvärv av
svenskt medborgarskap för bam som föds här såsom statslösa. Barnkon-
ventionen medger att bam på sådant sätt kan förvärva och tillerkännas
rättigheter skilda från föräldrarnas rättigheter.
Det tydligaste sättet att leva upp till strävan att undvika statslöshet - så-
dan den kommit till uttryck i vår lagstiftning och i våra internationella
åtaganden - vore att ge barnen svenskt medborgarskap redan vid födel-
sen. En viktig aspekt i sammanhanget är emellertid att ett automatiskt
medborgarskapsförvärv inte alltid är förenligt med föräldrarnas vilja. Det
inträffar nämligen att bam föds i Sverige såsom statslösa trots att föräld-
rarna har medborgarskap i någon stat. I vissa fall kan barnet i en sådan
situation förvärva medborgarskap i föräldrarnas medborgarskapsland
genom ett enkelt anmälningsförfarande. Man för utgå från att en del för-
äldrar under sådana förhållanden föredrar att barnet har medborgarskap i
samma land som de själva och inte därutöver har även svenskt medbor-
garskap.
Kommittén föreslår därför i stället att ett statslöst bam som föds i
Sverige skall kunna förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan till
Statens invandrarverk. Därmed undgår man risken för att ett bam påförs
ett medborgarskap i strid med föräldrarnas vilja.
Utöver att barnet är fött i Sverige bör krävas att barnet har permanent
uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. Kommittén föreslår att anmälan i
dessa fall skall göras innan barnet har fyllt fem år.
Det hittills sagda avser bam som föds i Sverige. Frågan är då hur man i
medborgarskapshänseende bör se på de statslösa bam som kommer till
Sverige efter sin födelse. Å ena sidan kan visserligen hävdas att det fak-
tum att barnets födelse äger mm i Sverige bör vara av avgörande bety-
delse i detta sammanhang och att de bam som inte föds här därför liksom
i dag bör få vänta till arton års ålder för att kunna förvärva svenskt med-
borgarskap genom anmälan. Ä andra sidan kan konstateras att en sådan
ordning medför att skillnaden mellan t.ex. ett bam som föds såsom stats-
löst i Sverige och ett statslöst bam som kommer hit vid några veckors
ålder blir väldigt stor. Det i Sverige födda barnet kan tämligen omgående
efter sin födelse förvärva svenskt medborgarskap medan det andra barnet
- för det fall inte föräldrarna ansöker om naturalisation dessförinnan -
normalt för vänta till arton års ålder innan det kan bli svensk medborgare.
De skäl som ligger till grund för förslaget såvitt avser i Sverige födda
statslösa bam gäller i hög utsträckning även de statslösa bam som under
sin uppväxt flyttar till Sverige. En så stor skillnad som i det angivna
exemplet är enligt kommitténs uppfattning därför inte önskvärd och bör
undvikas. Således bör nya bestämmelser tillskapas även för den nu aktu-
ella kategorin.
Vid en sammantagen bedömning - och med särskilt beaktande av det
angelägna i att undvika längre tids statslöshet för bam - finner kommittén
att statslösa bam som kommer till Sverige bör kunna förvärva svenskt
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
88
medborgarskap under förutsättning att de har permanent uppehållstill-
stånd i Sverige samt dessutom hemvist här sedan fem år. Med en sådan
ordning visar Sverige att barnen är välkomna hit och att vi räknar med att
de skall stanna här, något som även kan bidra till att barnen snabbare fin-
ner sig väl till rätta i Sverige.
En anmälan avseende förvärv i denna ordning bör enligt kommitténs
uppfattning göras innan barnet har fyllt arton år. I praktiken innebär det
att ett bam måste komma till Sverige före tretton års ålder för att omfattas
av förvärvsmöjligheten.
Att kommittén föreslår att anmälan skall göras senast vid arton års ålder
hänger samman med att förslaget har till främsta syfte att underlätta
förvärvet av svenskt medborgarskap för just bam. Samtidigt innebär
emellertid denna ordning att barnet för sitt förvärv av svenskt medbor-
garskap är beroende av att föräldrarna medverkar till förvärvet genom att
upprätta en anmälan för barnets räkning. Normalt sett torde detta inte leda
till några problem. Det kan emellertid inte uteslutas att det i några fall kan
vara så att föräldrar - kanske på grund av att de själva fatt avslag på sin
ansökan om svenskt medborgarskap - avstår från att medverka till att
deras bam far svenskt medborgarskap trots att barnen vill det och trots att
de i och för sig uppfyller de formella förutsättningarna för det. Det bör
därför öppnas upp en möjlighet även för myndiga personer att under viss
tid efter uppnådd myndighetsålder förvärva svenskt medborgarskap
genom ett anmälningsförfarande. Kommittén finner det skäligt att de
myndiga personer som här berörs ges tid på sig fram till tjugo års ålder att
inge anmälan. Vidare bör hemvistkravet i dessa utsträckas till sju år vilket
- i likhet med vad som gäller i de fall då anmälan måste göras före arton
års ålder - innebär att utlänningen måste ha kommit till Sverige före tret-
ton års ålder för att omfattas av förvärvsmöjligheten.
De båda sista förvärvsaltemativen - dvs. anmälan vid senast arton re-
spektive tjugo års ålder - bör stå öppna även för personer som fötts såsom
statslösa i Sverige men som av någon anledning inte förvärvat svenskt
medborgarskap genom anmälan innan de fyllt fem år.
Ett bam som vid födelsen i Sverige förvärvar enbart något annat lands
medborgarskap är inte på samma sätt som de statslösa barnen föremål för
beskydd i olika internationella konventioner på medborgarskapsområdet.
Den naturliga förklaringen till det står att finna i att den förstnämnda
gruppen av bam erhåller i vart fall något medborgarskap vid födelsen och
att deras ställning i medborgarskapshänseende därför är mindre utsatt än
de statslösa barnens.
Under senare år har man i den offentliga debatten väckt frågan om man
inte borde underlätta för bam med utländskt medborgarskap att förvärva
svenskt medborgarskap.
Fördelen med att erbjuda även dessa bam svenskt medborgarskap är
främst att en sådan ordning helt allmänt förbättrar villkoren för barnens
integration i det svenska samhället. Barnen föds här i landet och kommer i
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
89
många fall också att tillbringa hela sin uppväxt här och resten av sina liv
här. Genom att underlätta villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap
visar det svenska samhället att vi räknar med att barnen hör hit och att vi
betraktar dem såsom fullt ut tillhöriga den svenska samhällsgemenskapen.
Därmed ökar också förutsättningarna för att barnen under sin uppväxt
kommer att känna lojalitet och samhörighet med Sverige, något som är av
betydelse inte bara för de enskilda barnen utan även för samhället i stort.
När barnet nått en bit upp i skolåldern kan det svenska medborgarskapet i
många fall vidare bidra till att barnet lättare upplever sig som en i
mängden i skolgemenskapen.
En möjlighet till förvärv av svenskt medborgarskap i dessa situationer
gör det också möjligt för de berörda familjerna att ta hänsyn till de olika
familjemedlemmarnas önskemål i fråga om medborgarskap. T.ex. kan en
utländsk familj med tonårsbarn - där föräldrarna avser att återvända till
sitt ursprungsland men barnen har för avsikt att leva sina liv i Sverige -
välja att låta barnen förvärva svenskt medborgarskap medan föräldrarna
avstår från det. Möjligheten att agera så kan självfallet bidra till att und-
vika familjekonflikter i de fall då föräldrarna och barnen har olika önske-
mål i fråga om medborgarskap. Vidare kan möjligheten bidra till att
minska eventuell bitterhet hos bam över att deras föräldrar fatt avslag på
sin ansökan om svenskt medborgarskap och att även barnen själva där-
med tills vidare är förhindrade från att bli svenska medborgare.
Kommittén finner det vara angeläget att det öppnas upp en möjlighet
för förvärv av svenskt medborgarskap även för denna grupp av bam så att
de inte med obligatorisk verkan skall behöva vara bundna av det ställ-
ningstagande i medborgarskapsfrågan som föräldrarna gör för egen del.
Än mer angeläget är det med en möjlighet för de bam vars föräldrar fatt
avslag på sin ansökan om svenskt medborgarskap. Det saknas i dessa fall
helt skäl till att föräldrarnas oförmåga att uppfylla något av de föreskrivna
villkoren med automatik skall komma även barnen till nackdel.
Kommittén finner det vara rimligt att bam som föds i Sverige - och
som vid födelsen förvärvar enbart utländskt medborgarskap - ges möj-
lighet till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan under förut-
sättning att de har permanent uppehållstillstånd i Sverige samt dessutom
hemvist här sedan fem år. Krav på längre tids hemvist skulle enligt kom-
mitténs uppfattning innebära att skillnaden i förvärvsvillkor mellan stats-
lösa bam och bam med utländskt medborgarskap blev omotiverat stor.
Till detta kan läggas att fem år är lika med den tid efter vilken dessa bam
normalt kan bli svenska medborgare såsom bipersoner i samband med
föräldrarnas förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan.
Motiven för att underlätta förvärvet av medborgarskap för i Sverige
födda bam gäller i hög grad även de bam som under sin uppväxt flyttar
till Sverige. Kommittén anser att det beträffande de utländska bam, som
under ett relativt tidigt skede av sin uppväxt kommer till Sverige, inte
finns skäl att uppställa krav på längre tids hemvist än fem år. De barnen
bör därför omfattas av samma förvärvsvillkor som gäller för de bam som
föds i Sverige och som vid födelsen far enbart utländskt medborgarskap.
Anmälan bör i dessa fall göras innan barnet har fyllt arton år. De bam
som därmed kommer att omfattas av bestämmelsen är de som kommer till
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
90
Sverige före tretton års ålder. Har barnet fyllt tolv år vid tidpunkten för
anmälan, bör enligt huvudregeln krävas att barnet samtycker.
Förvärv av svenskt medborgarskap i de nu angivna situationerna förut-
sätter föräldrarnas medverkan eftersom anmälan skall göras senast vid
arton års ålder. Det bör därför, i likhet med vad som föreslagits beträf-
fande statslösa personer, införas en möjlighet för myndiga personer att
fram till tjugo års ålder förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan.
Vidare bör villkoret avseende hemvisttid utsträckas till sju år vilket gör att
en utländsk medborgare således också i dessa fall måste komma till
Sverige före tretton års ålder för att omfattas av möjligheten till förenklat
förvärv.
4 § MedbL gör det möjligt för en person, som förlorat sitt svenska med-
borgarskap, att under vissa förutsättningar återfå svenskt medborgarskap
genom ett anmälningsförfarande. De nu gällande förutsättningarna för att
återfå svenskt medborgarskap är att sökanden
- blivit svensk medborgare vid födelsen,
- oavbrutet haft sitt hemvist i Sverige intill arton års ålder, samt dess-
utom
- har hemvist här sedan två år.
För att en utländsk medborgare skall kunna återfå svenskt medborgar-
skap gäller vidare att han eller hon måste styrka att det utländska med-
borgarskapet därigenom förloras.
Kommittén föreslår att det fortsättningsvis skall vara möjligt att återfå
svenskt medborgarskap för den som haft hemvist i Sverige under sam-
manlagt tio år före arton års ålder och som dessutom vid tidpunkten för
ansökan har hemvist här sedan två år.
Som en konsekvens av kommitténs förslag i fråga om dubbelt medbor-
garskap bör det fortsättningsvis inte krävas att sökanden för att återfå
svenskt medborgarskap styrker att han eller hon därigenom förlorar sitt
utländska medborgarskap. Kommittén föreslår vidare att möjligheten att
återfå svenskt medborgarskap, till skillnad från vad som i dag är fallet,
skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt svenska medborgar-
skap på annat sätt än genom födelsen.
I dag är huvudregeln vid förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan
att sökanden inte tillåts ha kvar sitt utländska medborgarskap. Om det
utländska medborgarskapet inte förloras automatiskt vid förvärv av det
svenska, kan det som villkor för svenskt medborgarskap föreskrivas att
sökanden inom viss tid visar att han eller hon erhållit medgivande till be-
frielse från det utländska medborgarskapet. Av de ungefar 150 nationa-
liteter som förekom i ärenden om svenskt medborgarskap år 1998, upp-
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
91
ställde Invandrarverket villkor om befrielse beträffande cirka 50. Syftet
med sådan villkorad naturalisation är att undvika dubbla medborgarskap.
Kommittén föreslår - som en konsekvens av förslaget om att dubbelt
medborgarskap bör tillåtas - att systemet med villkorad naturalisation
slopas.
Utöver att slopandet av villkorat medborgarskap underlättar för den en-
skilde kan även noteras den effekten att myndigheternas hantering av
medborgarskapsärenden underlättas. De resurser som de tillämpande
myndigheterna i dag lägger ner på frågor som hänger samman med vill-
korat medborgarskap är nämligen inte obetydliga.
Enligt 6 § MedbL är det i dag möjligt att bevilja dispens från något av
villkoren för naturalisation bl.a. om det är till gagn för Sverige att sökan-
den blir svensk medborgare.
Kommittén anser att frågan om huruvida en person skall beviljas
svenskt medborgarskap inte bör vara avhängig av om Sverige som land
kan ha någon nytta av att personen beviljas svenskt medborgarskap. Pröv-
ningen bör i stället vara fokuserad på sökandens personliga förhållanden.
Kommittén föreslår därför att dispensgrunden ”till gagn för landet” slo-
pas.
Beträffande övriga dispensgrunder - bl.a. att det med hänsyn till sökan-
dens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap -
föreslås inte någon ändring.
Ett av de villkor för förvärv av svenskt medborgarskap som uppställs i 6 §
MedbL är att sökanden fört och kan förväntas komma att föra en hederlig
vandel. Som ett led i prövningen av om detta villkor är uppfyllt begär In-
vandrarverket i naturalisationsärenden där sökanden fyllt femton år ett s.k.
kontrollbesked hos Säkerhetspolisen. Syftet med denna begäran är att ut-
röna om det finns några hinder av säkerhetsmässig karaktär mot att bevilja
svenskt medborgarskap.
I de fall då ett medborgarskapsärende visar sig innefatta någon säker-
hetsaspekt har Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden getts möj-
lighet att under vissa förutsättningar överlämna ärendet till regeringen för
avgörande. För att ett överlämnande skall fa ske på säkerhetsmässiga
grunder krävs att ärendet bedöms ha betydelse för rikets säkerhet eller
annars för allmän säkerhet. Då ett överlämnande sker prövar regeringen
ärendet som första instans och det finns inte någon möjlighet att över-
klaga regeringens beslut. Däremot är sökanden oförhindrad att åter-
komma med en ny ansökan. Vidare har regeringen möjlighet att under
vissa förutsättningar ompröva sitt eget beslut utan att det föreligger en ny
ansökan. Slutligen är även resningsinstitutet tillämpligt beträffande dessa
beslut.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
92
Vid överväganden rörande handläggningen av säkerhetsärenden måste
man beakta artikel 12 i 1997 års europeiska konvention om medborgar-
skap, I denna artikel föreskrivs bl.a. att varje konventionsstat skall tillse
att ett beslut om förvärv av medborgarskap skall kunna underkastas admi-
nistrativ eller judiciell omprövning i enlighet med statens nationella lag-
stiftning. Av konventionens förklarande text framgår att artikel 12 inte
utesluter nationella regler som innebär att vissa ärenden prövas av rege-
ringen, dock sägs att även dessa beslut måste kunna bli föremål för admi-
nistrativ eller judiciell omprövning.
Som angetts är en person som av regeringen fatt avslag på sin ansökan
om svenskt medborgarskap inte helt betagen möjligheten att fa beslutet
omprövat. Bortsett från de i praktiken mycket sällsynta resningsfallen görs
emellertid omprövningen alltid av regeringen själv och det är enligt kom-
mitténs uppfattning därför tveksamt om dagens ordning kan sägas fullt ut
uppfylla syftet med konventionens föreskrift om omprövning i administ-
rativ eller judiciell ordning. Med hänsyn till det - sammantaget med det
faktum att det helt allmänt är otillfredsställande att möjlighet till överkla-
gande saknas - finner kommittén att en ändrad ordning bör införas.
Kommittén föreslår att säkerhetsärenden enligt MedbL skall avgöras av
Invandrarverket i första instans och att verkets beslut i dessa ärenden skall
kunna överklagas till regeringen. Även Rikspolisstyrelsen bör ges rätt att
överklaga ett sådant beslut.
Att regeringen bör vara överinstans för denna grupp av ärenden har sin
huvudsakliga grund i att det är regeringen som har det yttersta ansvaret för
rikets säkerhet och för den allmänna säkerheten. Det saknar i samman-
hanget inte heller betydelse att man inom Regeringskansliet besitter ett
stort mått av expertkunskap inom de skilda områden som kan aktualiseras
vid avgörande av säkerhetsärenden.
Det saknas i princip allmän och lättillgänglig information om svenskt
medborgarskap utom såvitt avser de formella kraven som uppställs för
förvärv av medborgarskap enligt MedbL. Kunskaperna hos såväl i
Sverige bosatta utlänningar som hos svenska medborgare om vad ett
svenskt medborgarskap innebär är bristfälliga.
Kommittén anser att medborgarskapets status kan stärkas genom in-
formationsinsatser som syftar till att sprida kunskap om medborgarskapets
innebörd. Sådan information bör rikta sig till svenska medborgare samt
till utländska medborgare och statslösa. Det är vidare, bl.a. mot bakgrund
av de nya förvärvsvillkor som föreslås för bam och ungdomar, mycket
viktigt att informationen når även dessa grupper.
Det övergripande ansvaret för allmän information om medborgarskapet
bör enligt kommitténs uppfattning åvila Integrationsverket. Kommittén
föreslår att det överlåts på verket att bevaka att ändamålsenlig information
utarbetas och att den sprids på lämpligt sätt.
Ett annat sätt att stärka det svenska medborgarskapets status är genom
åtgärder som markerar medborgarskapsförvärvet. Det är därför viktigt att
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
93
formerna för erhållande av svenskt medborgarskap förbättras och görs
mer välkomnande för nya medborgare.
Kommittén anser att det bör hållas särskilda ceremonier för nya med-
borgare och att det bör ankomma på kommunerna att svara för arrange-
mangen. Kommittén föreslår att allmänna rekommendationer avseende
ceremonier för nya svenska medborgare utformas i samråd mellan Integ-
rationsverket och Svenska kommunförbundet.
Kommittén framhåller att kunskaper i svenska språket är av största vikt
för alla som är permanent bosatta i landet. Det är också en av grundförut-
sättningarna för en fungerande integrationsprocess. Kommittén anser
emellertid att krav på språkkunskaper inte bör knytas till medborgarska-
pet. Frågor som berör sådana kunskaper är en uppgift för utbildningsvä-
sendet och de åtgärder som behövs bör sättas in långt tidigare än då frå-
gan om naturalisation aktualiseras.
Enligt kommitténs uppfattning utgör förvärvet av svenskt medborgarskap
ett viktigt led i integrationsprocessen. Det är därför viktigt att avgifterna
för ansökan och anmälan inte ligger på nivåer som är så höga att de i sig
avhåller människor från - eller försvårar för dem - att förvärva svenskt
medborgarskap. Det kan vidare ifrågasättas huruvida avgift över huvud
taget bör tas ut när det handlar om barns förvärv av svenskt medborgar-
skap.
Kommittén föreslår att regeringen ser över systemet med avgifter i
samband med förvärv av svenskt medborgarskap. Översynen bör vara
generell och således avse samtliga typer av förvärv.
1997 års konvention bärs upp av grundvärderingar och principer - bl.a. att
statslöshet skall undvikas - vilka Sverige i alla delar kan ställa sig bakom.
Kommittén har i sitt arbete med en ny medborgarskapslag följdriktigt
också hela tiden varit uppmärksam på och beaktat innehållet i konventio-
nen. Enligt kommitténs uppfattning råder det inte någon som helst tvekan
om att samtliga bestämmelser i förslaget till ny medborgarskapslag står i
överensstämmelse med konventionen.
Kommittén föreslår att Sverige - som i november 1997 undertecknat
konventionen - även ratificerar konventionen och att detta görs utan för-
behåll. Detta bör i tiden kunna ske parallellt med ikraftträdandet av den
nya medborgarskapslagen.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1
94
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap. Lagen innehåller också bestämmelser om vilka myndig-
heter som beslutar i medborgarskapsärenden och om rätten att överklaga
beslut i sådana ärenden.
2 § Den som har fyllt arton år far själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag utan hinder av att lagen i det land där han eller hon är medbor-
gare föreskriver en högre myndighetsålder än arton år.
3 § Vad som föreskrivs i lagen om krav på permanent uppehållstillstånd
gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Norge eller
Island.
Förvärv av svenskt medborgarskap
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
4 § Ett bam förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen om
1. modem är svensk medborgare,
2. fadem är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadem är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadem är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadem är avliden men var svensk medborgare vid sin död och gift
med barnets mor.
Ett hittebarn som anträffas här i landet anses såsom svensk medborgare
till dess något annat framkommer.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
5 § Ett bam som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som gäller i
Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden
rörande adoption eller enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges
tillträde till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete vid inter-
nationella adoptioner.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
95
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars äktenskap
6 § Om en svensk man ingår äktenskap med en utländsk kvinna blir ett
före äktenskapet fött bam till makarna, som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 4 §, svensk medborgare om barnet är ogift och inte
har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
7 § Om ett bam, som har fötts utomlands, inte har förvärvat svenskt med-
borgarskap enligt 4 eller 6 § men barnets far sedan tidpunkten for barnets
födelse är svensk medborgare, förvärvar barnet svenskt medborgarskap
genom att fadem skriftligen anmäler önskemål om det innan barnet fyllt
arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs att
barnet samtycker. Sådant samtycke krävs dock inte om barnet år varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk störning eller något
annat liknande förhållande.
Kan barnets förvärv av svenskt medborgarskap medföra förlust av det
medborgarskap som barnet har förvärvat efter modem, krävs modems
samtycke om hon är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet. Står barnet under vårdnad av särskilt förordnad förmyndare eller
liknande krävs under samma förutsättning i stället samtycke från den eller
dem som på sådant sätt anförtrotts vårdnaden om barnet.
8 § Ett bam som föds i Sverige och som vid födelsen inte far något med-
borgarskap, förvärvar svenskt medborgarskap om
1. barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet,
2. barnet fortfarande saknar medborgarskap, samt
3. föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av föräldrarna som har
vårdnaden om barnet skriftligen innan barnet fyllt fem år anmäler att bar-
net skall förvärva svenskt medborgarskap.
9 § Ett utländskt bam förvärvar svenskt medborgarskap om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. hemvist här i landet sedan fem år, samt
3. föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av föräldrarna som har
vårdnaden om barnet skriftligen innan barnet fyllt arton år anmäler att
barnet skall förvärva svenskt medborgarskap.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker. Sådant samtycke
krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på
grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.
10 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom skriftlig anmälan om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan sju år.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
96
11 §Den som förlorat sitt svenska medborgarskap återfår detta genom Prop. 1999/2000:147
skriftlig anmälan om han eller hon Bilaga 2
1. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio år,
2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
3. sedan två år har hemvist här i landet.
12 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 7, 9, 10 eller 11 §,
medför detta svenskt medborgarskap även för hans eller hennes ogifta
bam som har hemvist här i landet och inte fyllt arton år om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift bam som har hemvist här i riket och inte
fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 9, 10 eller 11 §, medför
detta svenskt medborgarskap även för barnet om detta står under bådas
vårdnad.
13 § Anmälan enligt 7-11 §§ skall göras hos Statens invandrarverk. Är
utlänningen medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall an-
mälan dock göras hos länsstyrelsen i det län där han eller hon är folkbok-
förd.
Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut huruvida
anmälan medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller ej. Detsamma
gäller vid anmälan enligt 20 eller 21 §.
Ansökan om svenskt medborgarskap (naturalisation)
14 § En utlänning kan på ansökan beviljas svenskt medborgarskap om
han eller hon
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. har hemvist här i landet sedan
a) två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,
b) fyra år i fråga om den som är ofrivilligt statslös eller att bedöma som
flykting i enlighet med 5 kap. 2 § utlänningslagen (0000:00), eller
c) fem år i fråga om övriga utlänningar, samt
5. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel.
15 § Även om kravet på styrkt identitet enligt 14 § 1 inte kan uppfyllas far
svenskt medborgarskap beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har
hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han eller hon upp-
ger är riktig.
Även om villkoren enligt 14 § 2-5 inte är uppfyllda far svenskt med-
borgarskap beviljas om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en
svensk medborgare, eller
2. det annars med hänsyn till sökandens personliga förhållanden finns
särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap.
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 147
16 § Ansökan om svenskt medborgarskap skall göras hos Statens invand-
rarverk.
I ett beslut om svenskt medborgarskap efter ansökan skall det bestäm-
mas om även sökandens ogifta bam under arton år skall förvärva svenskt
medborgarskap.
Upphörande av svenskt medborgarskap
Förlust av svenskt medborgarskap
17 § En svensk medborgare som
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på sam-
hörighet med landet,
förlorar sitt svenska medborgarskap när han eller hon fyller tjugotre år.
På ansökan som gjorts dessförinnan far dock Statens invandrarverk
medge att medborgarskapet bibehålls.
När någon enligt första stycket förlorar svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap även för hans eller hennes bam,
som förvärvat medborgarskapet till följd av att föräldern varit svensk
medborgare. Förlust av medborgarskapet för barnet inträder dock inte om
den andra föräldern har kvar sitt svenska medborgarskap och barnet här-
leder sitt svenska medborgarskap även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap enligt första eller andra stycket in-
träder inte om förlusten skulle leda till att personen kommer att sakna
medborgarskap.
Befrielse från svenskt medborgarskap
18 § Statens invandrarverk far på ansökan befria den som är eller önskar
bli utländsk medborgare från hans eller hennes svenska medborgarskap.
Befrielse far inte vägras den som har sitt hemvist utomlands. Den som har
hemvist i Sverige far vägras befrielse endast om det föreligger särskilda
skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap föreskrivas att han eller hon inom
viss tid förvärvar medborgarskap i annat land.
Medborgarskapsrättsliga avtal mellan de nordiska länderna
19 § Regeringen far, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 20 och 21 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den
eller de stater med vilka Sverige har ingått sådant avtal.
20 § En medborgare i avtalsstat som
1. förvärvat medborgarskapet på annat sätt än efter ansökan,
2. fyllt arton år,
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
98
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte dömts till fängelse,
förvärvar svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län där
han eller hon är folkbokförd skriftligen anmäla önskemål om det. Vid
sådant förvärv av medborgarskap tillämpas såvitt avser utlänningens
ogifta bam bestämmelsen i 12 §.
21 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i avtalsstat, återfår svenskt medborgarskap genom
att, efter det han eller hon tagit hemvist här i landet, hos länsstyrelsen i det
län där han eller hon är folkbokförd skriftligen anmäla önskemål om det.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas såvitt avser utlänningens
ogifta bam bestämmelsen i 12 §.
Överklagande m.m.
22 § Statens invandrarverk får efter ansökan meddela förklaring att någon
är svensk medborgare. Härvid får dock inte prövas fråga som avses i 13 §.
23 § Statens invandrarverks beslut enligt denna lag får överklagas till
utlänningsdomstol. Detsamma gäller beslut av en länsstyrelse.
Invandrarverkets beslut enligt första stycket överklagas dock till rege-
ringen om det rör ett säkerhetsärende. Ett sådant beslut far överklagas
även av Rikspolisstyrelsen.
Säkerhetsärenden är ärenden där Rikspolisstyrelsen hos Invandrarverket
av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet har förordat att
ansökan avslås.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
24 § En utlänningsdomstols dom eller beslut får överklagas till Utlän-
ningsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs vid sådant överklagande.
Bestämmelser om utlänningsdomstolar och Utlänningsöverdomstolen
finns i 12 kap. utlänningslagen (0000.00).
Övriga bestämmelser
25 § I fråga om adoptivbarn gäller bestämmelserna i denna lag om barns
förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap med anledning av att bar-
nets adoptivfar eller adoptivmor förvärvar sådant medborgarskap endast
1. om barnet adopterats i Sverige, Danmark, Finland, Island eller
Norge,
2. om barnet adopterats genom ett utländskt adoptionsbeslut som gäller
i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella förhållanden rörande
adoption eller enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde
till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete vid interna-
tionella adoptioner, eller
3. om en far eller mor adopterat sitt eget bam.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
99
26 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Utlänningsöver-
domstolen, en utlänningsdomstol, Statens invandrarverk eller Rikspolis-
styrelsen lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden,
om uppgifterna behövs i ett ärende om svenskt medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla.
2. Ett bam som är fött i Sverige den 1 juli 1983 eller senare och som
skulle ha blivit svensk medborgare om 7 § i den nya lagen varit gällande
vid tidpunkten for födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap om
a) barnet inte har fyllt arton år,
b) fadem fortfarande är svensk medborgare, och
c) fadem skriftligen före den 1 juli 2003 hos Statens invandrarverk an-
mäler önskemål om svenskt medborgarskap for barnet.
Har barnet fyllt tolv år krävs att barnet samtycker. Sådant samtycke
krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på
grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.
Kan barnets förvärv av svenskt medborgarskap medföra förlust av det
medborgarskap som barnet har förvärvat efter modem, krävs modems
samtycke om hon är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet. Står barnet under vårdnad av särskilt förordnad förmyndare eller
liknande krävs under samma förutsättning i stallet samtycke från den eller
dem som på sådant sätt anfortrotts vårdnaden om barnet.
3. Ett adoptivbarn som är fött den 1 juli 1983 eller senare och som
skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i den nya lagen varit gällande
vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, förvärvar svenskt medborgarskap
om
a) adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) barnet inte har fyllt arton år, och
c) den eller de personer som har vårdnaden om barnet skriftligen hos
Statens invandrarverk före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om svenskt
medborgarskap for barnet.
Har adoptivbarnet fyllt tolv år krävs att adoptivbarnet samtycker. Sådant
samtycke krävs dock inte om adoptivbarnet är varaktigt förhindrat att
lämna det på grund av psykisk störning eller något annat liknande förhål-
lande.
4. En person som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års
lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen varit gällande vid tid-
punkten for förlusten, återfår svenskt medborgarskap om han eller hon
skriftligen hos Statens invandrarverk före den 1 juli 2003 anmäler önske-
mål om det.
Har personen vid tidpunkten for anmälan inte uppnått myndig ålder,
görs anmälan i stället av föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av för-
äldrarna som har vårdnaden om barnet.
I de fall det ankommer på föräldrarna eller någon av dessa att ge in an-
mälan skall barnet lämna sitt samtycke om barnet har fyllt tolv år. Sådant
samtycke krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna det
på grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.
100
5. Äldre föreskrifter skall tillämpas i fråga om ärenden som enligt 9 a §
i 1950 års lag har överlämnats till regeringen före ikraftträdandet av den
nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i
1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen om
tillämpning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad till-
lämpning av den nya lagen skulle vara.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2
101
Betänkandet (SOU 1999:34) har remitterats till Riksdagens ombudsmän,
Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Östergötlands län, Justitiekans-
lem, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statis-
tiska centralbyrån, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Försvars-
makten, Riksförsäkringsverket, Statens nämnd för internationella adop-
tionsfrågor, Barnombudsmannen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Arbetsgivarverket, Uppsala universitet, juridiska fakulteten, Lunds uni-
versitet, juridiska fakulteten, Centrum för invandringsforskning vid
Stockholms universitet (CEIFO), Ungdomsstyrelsen, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, Integrationsverket, Jämställdhetsombudsman-
nen, Svenska kyrkans centralstyrelse, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Stockholms kommun, Gislaveds kom-
mun, Malmö kommun, Västerås kommun, Östersunds kommun, Bohus-
landstinget, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Riks-
idrottsförbundet, Sociala missionen, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion, Tjänstemännens Centralorganisation, Adoptionscentrum, Sveriges
advokatsamfund, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Sveriges kristna
råd, Caritas, Flyktinggruppernas och asylkommittéemas riksråd (FARR),
Samarbetsorganet för invandrarorganisationer (SIOS), Ung-SIOS,
Svenska flyktingrådet, Föreningen svenskar i världen, Afrosvenskamas
riksförbund, Allserbisk-jugoslaviska riksförbundet, Assyriska riksförbun-
det, Bosnisk-Hercegovinska riksförbundet, Chilenska riksförbundet,
Eritreanska riksförbundet, Estniska kommittén, Finlandssvenskarnas riks-
förbund, Grekiska riksförbundet, Immigranternas centralförbund, Immig-
ranternas riksförbund, Internationella kvinnoförbundet, Iranska riksför-
bundet, Italienska riksförbundet, Japanska riksförbundet, Kroatiska riks-
förbundet, Kurdiska riksförbundet, Lettiska hjälpkommittén, Makedonska
riksförbundet, Romemas riksförbund (f.d. Nordiska Zigenarrådet), Nät-
verket för fackligt aktiva invandrare, Polska kongressen, Portugisiska
riksförbundet, Riksförbundet internationella föreningar för invandrar-
kvinnor (RIFFI), Riksförbundet polska föreningar, Riksföreningen
Huelen-Chile, Serbiska riksförbundet, Slovenska riksförbundet, Soma-
liska riksförbundet, Somaliska riksförbundet i Sverige, Spanska riksför-
bundet, Sverigeestemas förbund, Sverigefinska riksförbundet, Syriska
riksförbundet, Turkiska riksförbundet, Ungerska riksförbundet, Grekisk-
ortodoxa metropolitdömet, Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och
övriga Skandinavien, Syrisk-ortodoxa patriarkaliska ställföreträdarskapet i
Sverige, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Förenade islamiska församlingar i
Sverige, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Judiska församlingarnas
centralråd, Stockholms katolska stift, Sveriges muslimska förbund.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 3
102
Preamble
The member States of the Council
of Europé and the other States sig-
natory to this Convention,
Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve
greater unity between its members;
Bearing in mind the numerous in-
temational instruments relating to
nationality, multiple nationality and
statelessness;
Recognising that, in matters con-
ceming nationality, account should
be taken both of the legitimate inte-
rests of States and those of indivi-
duals;
Desiring to promote the progressive
development of legal principles
conceming nationality, as well as
their adoption in intemal law and
desiring to avoid, as far as possible,
cases of statelessness;
Desiring to avoid discrimination in
matters relating to nationality;
Aware of the right to respect for
family life as contained in Artide 8
of the Convention for the Protection
of Human Rights and Fundamental
Freedoms;
Noting the varied approach of Sta-
tes to the question of multiple na-
tionality and recognising that each
State is ffee to decide which con-
sequences it attachés in its intemal
law to the fact that a national acqui-
res or possesses another nationality;
Ingress
Medlemsstaterna i Europarådet och
de övriga signatärstatema av denna
konvention,
som beaktar att Europarådets syfte
är att uppnå en fastare enhet mellan
sina medlemmar,
som beaktar det stora antalet inter-
nationella instrument om medbor-
garskap, flerfaldigt medborgarskap
och statslöshet,
som erkänner att i medborgarskaps-
frågor hänsyn skall tas både till sta-
tens och den enskildes rättmätiga
intressen,
som önskar främja en fortgående
utveckling av rättsprinciperna om
medborgarskap och införliva dem i
nationell lagstiftning och så långt
som möjligt undvika fall av stats-
löshet,
som önskar undvika diskriminering
i medborgarskapsfrågor,
som är medvetna om rätten till
skydd för familjelivet enligt artikel
8 i Konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna,
som beaktar att stater har olika in-
ställning till flerfaldigt medborgar-
skap och erkänner att det står varje
stat fritt att i sin nationella lagstift-
ning bestämma vilken verkan en
medborgares förvärv eller innehav
av annat medborgarskap skall ha,
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Agreeing on the desirability of fin- som är överens om att det är önsk-
103
ding appropriate Solutions to con-
sequences of multiple nationality
and in particular as regards the
rights and duties of multiple natio-
nals;
Considering it desirable that per-
sons possessing the nationality of
two or more States Parties should
be required to fulfil their military
obligations in relation to only one of
those Parties;
Considering the need to promote
intemational co-operation between
the national authorities responsible
for nationality matters,
Have agreed as follows:
värt att finna tillfredsställande lös-
ningar på verkan av flerfaldigt
medborgarskap, särskilt i fråga om
de rättigheter och skyldigheter som
tillkommer personer med flerfaldigt
medborgarskap,
som anser det vara önskvärt att per-
soner som är medborgare i två eller
flera konventionsstater inte skall
behöva fullgöra sina militära för-
pliktelser i mer än en av dessa,
som beaktar behovet att främja in-
ternationellt samarbete mellan stat-
liga behöriga myndigheter för med-
borgarskapsfrågor,
har kommit överens om följande.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Chapter I - General matters
Artide 1 - Object of the Conven-
tion
This Convention establishes prin-
ciples and rules relating to the
nationality of natural persons and
rules regulating military obligations
in cases of multiple nationality, to
which the intemal law of States
Parties shall conform.
Kapitel 1 Allmänna frågor
Artikel 1 Konventionens syfte
Denna konvention fastställer prin-
ciper och regler för fysiska perso-
ners medborgarskap och regler som
gäller militära förpliktelser vid fler-
faldigat medborgarskap till vilka
konventionsstatemas nationella lag-
stiftning skall anpassas.
Artide 2 - Definitions
For the purposes of this Conven-
tion:
a) "nationality" means the legal
bond between a person and a
State and does not indicate the
person’s ethnic origin;
Artikel 2 Definitioner
I denna konvention avses med
a) medborgarskap: det rättsliga
förhållandet mellan en person
och en stat; termen har inte avse-
ende på en persons etniska ur-
sprung,
b) "multiple nationality" means the b) flerfaldigt medborgarskap: sam-
104
simultaneous possession of two tidigt innehav av två eller flera Prop. 1999/2000:147
or more nationalities by the same medborgarskap för en och Bilaga 4
person; samma person,
c) "child" means every person be-
low the age of 18 years unless,
under the law applicable to the
child, majority is attained earlier;
c) bam: varje person under 18 år,
såvida inte myndig ålder uppnås
tidigare enligt den lag som gäller
för personen,
d) "intemal law" means all types of d) nationell lag: alla slags bestäm-
provisions of the national legal
system, including the constitu-
tion, legislation, regulations, de-
crees, case-law, customary rules
and practice as well as rules de-
riving from binding intemational
instruments.
melser i det nationella lagsyste-
met innefattande grundlag, lag-
stiftning, föreskrifter, dekret,
rättspraxis, hävd och sedvana
samt bestämmelser som följer av
bindande internationella instru-
ment.
Chapter II - General principles
relating to nationality
Artide 3 - Competence of the
State
1. Each State shall determine under
its own law who are its nationals.
2. This law shall be accepted by
other States in so far as it is con-
sistent with applicable intema-
tional conventions, customary
intemational law and the prin-
ciples of law generally recogni-
sed with regard to nationality.
Kapitel II Allmänna medborgar-
skapsprinciper
Artikel 3 Statens behörighet
1. Varje stat skall genom sin egen
lagstiftning bestämma vem som
skall vara medborgare i staten.
2. Denna lag skall godtas av andra
stater i den utsträckning den är
förenlig med tillämpliga interna-
tionella konventioner, internatio-
nell sedvanerätt samt vanligen
erkända rättsprinciper för med-
borgarskap.
Artide 4 - Principles Artikel 4 Principer
The rules on nationality of each Vaije konventionsstats medborgar-
State Party shall be based on the skapsregler skall grundas på föl-
following principles: jande principer:
a) everyone has the right to a natio- a) Var och en har rätt till ett med-
nality; borgarskap.
b) statelessness shall be avoided; b) Statslöshet skall undvikas.
c) no one shall be arbitrarily depri- c) Ingen skall godtyckligt berövas
105
ved of his or her nationality;
sitt medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
d) neither marriage nor the dissolu- d) Varken äktenskap eller upplös-
tion of a marriage between a na-
tional of a State Party and an
alien, nor the change of nationa-
lity by one of the spouses during
marriage, shall automatically
affect the nationality of the other
spouse.
ning av äktenskap mellan en
medborgare i en konventionsstat
och en utlänning eller endera
makens ändrade medborgarskap
under äktenskapet skall automa-
tiskt inverka på den andra ma-
kens medborgarskap.
Article 5 - Non-discrimination
1. The rules of a State Party on
nationality shall not contain dis-
tinctions or include any practice
which amount to discrimination
on the grounds of sex, religion,
race, colour or national or ethnic
origin.
2. Each State Party shall be guided
by the principle of non-discrimi-
nation between its nationals,
whether they are nationals by
birth or have acquired its natio-
nality subsequently.
Artikel 5 Icke-diskriminering
1. En konventionsstats medborgar-
skapsregler skall inte innebära
åtskillnad eller omfatta någon
praxis liktydig med diskrimine-
ring på grund av kön, religion,
ras, hudfärg eller nationell eller
etnisk härkomst.
2. Varje konventionsstat skall väg-
ledas av principen om icke-dis-
kriminering mellan sina medbor-
gare, oavsett om de är medbor-
gare från födelsen eller har för-
värvat medborgarskapet senare.
Chapter III - Rules relating to
nationality
Article 6 - Acquisition of natio-
nality
1. Each State Party shall provide in
its intemal law for its nationality
to be acquired ex lege by the
following persons:
a) children one of whose parents
possesses, at the time of the birth
of these children, the nationality
of that State Party, subject to any
exceptions which may be provi-
ded for by its intemal law as re-
gards children bom abroad. With
respect to children whose
Kapitel III Medborgarskapsregler
Artikel 6 Förvärv av medborgar-
skap
1. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att medborgarskap i staten skall
förvärvas ex lege av följande
personer:
a) Bam till föräldrar varav den ena
vid barnets födelse är medbor-
gare i den konventionsstaten med
förbehåll för de undantag som
kan finnas i dess nationella lag-
stiftning beträffande bam födda i
utlandet. Med avseende på bam
vars föräldraskap bestäms genom
106
parenthood is established by
recognition, court order or simi-
lar procedures, each State Party
may provide that the child acqui-
res its nationality following the
procedure determined by its in-
temal law;
b) foundlings found in its territory
who would otherwise be state-
less.
2. Each State Party shall provide in
its intemal law for its nationality
to be acquired by children bom
on its territory who do not
acquire at birth another nationa-
lity. Such nationality shall be
granted.
a) at birth ex lege; or
b) subsequently, to children who
remained stateless, upon an
application being lodged with the
appropriate authority, by or on
behalf of the child concemed, in
the manner prescribed by the in-
temal law of the State Party.
Such an application may be made
subject to the lawful and habitual
residence on its territory for a pe-
riod not exceeding five years
immediately preceding the lod-
ging of the application.
3. Each State Party shall provide in
its intemal law for the possibility
of naturalisation of persons
lawfully and habitually resident
on its territory. In establishing
the conditions for naturalisation,
it shall not provide for a period
of residence exceeding ten years
before the lodging of an applica-
tion.
erkännande, domstolsbeslut eller
liknande förfarande far en kon-
ventionsstat föreskriva att barnet
skall förvärva medborgarskap i
den staten i enlighet med det för-
farande som bestäms av statens
nationella lagstiftning.
b) Hittebarn som anträffas inom
statens territorium som annars
skulle bli statslösa.
2. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att medborgarskap i staten skall
förvärvas av bam födda inom
dess territorium som inte vid
födelsen förvärvar annat med-
borgarskap. Sådant medborgar-
skap skall medges
a) vid födelsen ex lege, eller
b) därefter, för bam som har förbli-
vit statslösa, efter ansökan till
behörig myndighet av eller för
barnet i fråga på det sätt som
föreskrivs i konventionsstatens
nationella lagstiftning. En sådan
ansökan far göras beroende av
legalt och varaktigt hemvist inom
dess territorium under en tid av
högst fem år omedelbart innan
ansökan gjordes.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
3. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning medge
möjlighet till naturalisation för
personer som har legalt och var-
aktigt hemvist inom dess territo-
rium. Vid uppställandet av vill-
kor för naturalisation skall kon-
ventionsstaten inte fastställa
längre tid än tio år för hemvist
som skall ha förflutit innan ansö-
kan kan göras.
107
4. Each State Party shall facilitate in
its intemal law the acquisition of
its nationality for the following
persons:
a) spouses of its nationals;
b) children of one of its nationals,
falling under the exception of
Article 6, paragraph 1, sub-
paragraph a;
c) children one of whose parents
acquires or has acquired its
nationality;
d) children adopted by one of its
nationals;
e) persons who were bom on its
territory and reside there lawfully
and habitually;
f) persons who are lawfully and
habitually resident on its territory
for a period of time beginning
before the age of 18, that period
to be determined by the intemal
law of the State Party concemed;
g) stateless persons and recognised
refugees lawfully and habitually
resident on its territory.
Article 7 - Loss of nationality ex
lege or at the initiative of a State
Party
1. A State Party may not provide in
its intemal law for the loss of its
nationality ex lege or at the initi-
ative of the State Party except in
the following cases:
4. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning underlätta
forvärv av medborgarskap i sta-
ten for följande personer:
a) Äkta makar till medborgare i
staten.
b) Bam till någon medborgare i
staten som avses i undantaget i
artikel 6.1 a.
c) Bam till föräldrar av vilka den
ene förvärvar eller har förvärvat
medborgarskap i staten.
d) Bam som adopterats av någon
medborgare i staten.
e) Personer födda inom statens ter-
ritorium som har legalt och var-
aktigt hemvist där.
f) Personer som har legalt och var-
aktigt hemvist inom statens ter-
ritorium under en tidsperiod som
börjat före artonårsdagen; tids-
periodens längd skall bestämmas
i den berörda konventionsstatens
nationella lagstiftning.
g) Statslösa personer och personer
som är erkända som flyktingar
som har legalt och varaktigt
hemvist inom statens territorium.
Artikel 7 Förlust av medborgar-
skap ex lege eller på initiativ av en
konventionsstat
1. En konventionsstat far i sin
nationella lagstiftning inte före-
skriva att medborgarskap i den
staten skall förloras ex lege eller
på statens initiativ utom i föl-
jande fall:
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
a) voluntary acquisition of another a) Vid frivilligt förvärv av annat
108
nationality;
b) acquisition of the nationality of
the State Party by means of
fraudulent conduct, false infor-
mation or concealment of any
relevant fact attributable to the
applicant;
c) voluntary service in a foreign
military force;
d) conduct seriously prejudicial to
the vital interests of the State
Party;
e) lack of a genuine link between
the State Party and a national
habitually residing abroad;
f) where it is established during the
minority of a child that the
preconditions laid down by in-
temal law which led to the ex
lege acquisition of the nationality
of the State Party are no longer
fulfilled;
g) adoption of a child if the child
acquires or possesses the foreign
nationality of one or both of the
adopting parents.
2. A State Party may provide for the
loss of its nationality by children
whose parents lose that nationa-
lity except in cases covered by
sub-paragraphs c and d of pa-
ragraph 1. However, children
shall not lose that nationality if
one of their parents retains it.
3. A State Party may not provide in
its intemal law for the loss of its
nationality under paragraphs 1
and 2 of this article if the person
medborgarskap.
b) Vid förvärv av konventionssta-
tens medborgarskap genom be-
drägligt förfarande, osanna upp-
gifter eller undanhållande av re-
levanta sakförhållanden av sö-
kanden.
c) Vid frivillig tjänstgöring i en
främmande stats försvarsmakt.
d) Vid uppförande som allvarligt
skadar konventionsstatens vitala
intressen.
e) Vid avsaknad av verklig anknyt-
ning mellan konventionsstaten
och en medborgare som har var-
aktigt hemvist utomlands.
f) Om det under barnets omyndig-
hetstid fastställs att de förutsätt-
ningar i den nationella lagstift-
ningen som föranledde förvärvet
ex lege av konventionsstatens
medborgarskap inte längre är
uppfyllda.
g) Vid adoption av ett bam om bar-
net förvärvar eller innehar den
enas eller båda de adopterande
föräldrarnas utländska medbor-
garskap.
2. En konventionsstat far föreskriva
att medborgarskap i den staten
skall förloras av bam till föräld-
rar som förlorar medborgarska-
pet utom i de fall som avses i
punkt 1 c och d i denna artikel.
Bam skall dock inte berövas sitt
medborgarskap om någon av
deras föräldrar behåller det.
3. En konventionsstat far i sin na-
tionella lagstiftning inte före-
skriva att medborgarskap i den
staten skall förloras enligt punkt
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
109
concemed would thereby
become stateless, with the
exception of the cases mentioned
in paragraph 1, sub-paragraph b,
of this article.
1 eller 2 i denna artikel om per-
sonen i fråga därigenom skulle
bli statslös, utom i de fall som
nämns i punkt 1 b i denna artikel.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 8 - Loss of nationality at
the initiative of the individual
1. Each State Party shall permit the
renunciation of its nationality
provided the persons concemed
do not thereby become stateless.
2. However, a State Party may pro-
vide in its intemal law that
renunciation may be effected
only by nationals who are habitu-
ally resident abroad.
Artikel 8 Förlust av medborgar-
skap på initiativ av den enskilde
1. Varje konventionsstat skall tillåta
avsägelse av medborgarskap i
den staten om den berörda per-
sonen inte därigenom blir stats-
lös.
2. En konventionsstat far dock i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att avsägelse endast far göras av
medborgare som har varaktigt
hemvist utomlands.
Article 9 - Recovery of nationa-
lity
Each State Party shall facilitate, in
the cases and under the conditions
provided for by its intemal law, the
recovery of its nationality by former
nationals who are lawfully and
habitually resident on its territory.
Chapter IV - Procedures relating
to nationality
Article 10 - Processing of applica-
tions
1. Each State Party shall ensure that
applications relating to the acqui-
sition, retention, loss, recovery or
certification of its nationality be
processed within a reasonable
time.
Artikel 9 Återvinning av medbor-
garskap
Vaije konventionsstat skall i de fall
och på de villkor som föreskrivs i
dess nationella lagstiftning under-
lätta återvinning av medborgarska-
pet i den staten för tidigare medbor-
gare som har legalt och varaktigt
hemvist inom dess territorium
Kapitel IV Förfaranden angående
medborgarskap
Artikel 10 Behandling av ansök-
ningar
1. Varje konventionsstat skall tillse
att ansökningar om forvärv, bi-
behållande. förlust, återvinning
och bekräftelse av medborgar-
skapet i den staten behandlas
inom skälig tid.
110
Article 11 - Decisions
Artikel 11 Beslut
Each State Party shall ensure that Varje konventionsstat skall tillse att
decisions relating to the acquisition, beslut om förvärv, bibehållande,
retention, loss, recovery or certifi- förlust, återvinning och bekräftelse
cation of its nationality contain rea- av medborgarskapet i den staten
sons in writing. förses med skriftlig motivering.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 12 - Right to a review Artikel 12 Rätt till omprövning
Each State Party shall ensure that Vaije konventionsstat skall tillse att
decisions relating to the acquisition, beslut om förvärv, bibehållande,
retention, loss, recovery or certifi- förlust, återvinning och bekräftelse
cation of its nationality be open to av medborgarskapet i den staten
an administrative or judicial review skall kunna underkastas administra-
in conformity with its intemal law. tiv eller judiciell omprövning i en-
lighet med statens nationella lag-
stiftning.
Article 13 - Fees
1. Each State Party shall ensure that
the fees for the acquisition, re-
tention, loss, recovery or certifi-
cation of its nationality be reaso-
nable.
2. Each State Party shall ensure that
the fees for an administrative or
judicial review be not an obstacle
for applicants.
Artikel 13 Avgifter
1. Varje konventionsstat skall tillse
att avgifterna för förvärv, bibe-
hållande, förlust, återvinning och
bekräftelse av medborgarskap i
den staten är skäliga.
2. Varje konventionsstat skall tillse
att avgifterna för administrativ
eller judiciell omprövning inte är
ett hinder för de sökande.
Chapter V - Multiple nationality
Article 14 - Cases of multiple
nationality ex lege
1. A State Party shall allow:
a) children having different natio-
nalities acquired automatically at
birth to retain these nationalities;
b) its nationals to possess another
nationality where this other
nationality is automatically
Kapitel V Flerfaldigt medborgar-
skap
Artikel 14 Fall av flerfaldigt med-
borgarskap ex lege
1. En konventionsstat skall medge
a) att bam som har flera medbor-
garskap som automatiskt förvär-
vats vid födelsen far behålla
dessa,
b) att medborgare i staten har ett
annat medborgarskap om detta
automatiskt förvärvas vid ingå-
111
acquired by marriage.
2. The retention of the nationalities
mentioned in paragraph 1 is
subject to the relevant provisions
of Article 7 of this Convention.
ende av äktenskap.
2. Bibehållandet av medborgarska-
pen enligt punkt 1 är underkastat
tillämpliga bestämmelser i artikel
7 i denna konvention.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 15 - Other possible cases Artikel 15 Andra möjliga fall av
of multiple nationality flerfaldigt medborgarskap
The provisions of this Convention Bestämmelserna i denna konvention
shall not limit the right of a State skall inte begränsa en konventions-
Party to determine in its intemal law stats rätt att i sin nationella lagstift-
whether: ning bestämma
a) its nationals who acquire or pos-
sess the nationality of another
State retain its nationality or lose
it;
a) om medborgare i staten som för-
värvar eller har en annan stats
medborgarskap behåller detta
eller förlorar det,
b) the acquisition or retention of its b) om förvärvet eller bibehållandet
nationality is subject to the av medborgarskap i staten är be-
renunciation or loss of another roende av avsägelse eller förlust
nationality. av ett annat medborgarskap.
Article 16 - Conservation of pre-
vious nationality
A State Party shall not make the
renunciation or loss of another
nationality a condition for the
acquisition or retention of its natio-
nality where such renunciation or
loss is not possible or cannot reaso-
nably be required.
Artikel 16 Bibehållande av tidi-
gare medborgarskap
En konventionsstat skall inte göra
avsägelse eller förlust av annat
medborgarskap till ett villkor för
förvärv eller bibehållande av med-
borgarskap i staten i de fall avsä-
gelse eller förlust inte är möjligt
eller skäligen kan krävas.
Article 17 - Rights and duties Artikel 17 Rättigheter och skyl-
related to multiple nationality digheter vid flerfaldigt medbor-
garskap
1. Nationals of a State Party in pos-
session of another nationality
shall have, in the territory of that
State Party in which they reside,
the same rights and duties as
other nationals of that State
Party.
1. Medborgare i en konventionsstat
som har ett annat medborgarskap
skall inom den konventionsstats
territorium där de har hemvist ha
samma rättigheter och skyldig-
heter som andra medborgare i
den konventionsstaten.
112
2. The provisions of this chapter do
not affect:
a) the rules of intemational law
conceming diplomatic or consu-
lar protection by a State Party in
favour of one of its nationals
who simultaneously possesses
another nationality;
b) the application of the rules of
private intemational law of each
State Party in cases of multiple
nationality.
Chapter VI - State succession
and nationality
Article 18 - Principles
1. In matters of nationality in cases
of State succession, each State
Party concemed shall respect the
principles of the rule of law, the
rules conceming human rights
and the principles contained in
Artides 4 and 5 of this Conven-
tion and in paragraph 2 of this
article, in particular in order to
avoid statelessness.
2. In deciding on the granting or the
retention of nationality in cases
of State succession, each State
Party concemed shall take acco-
unt in particular of:
a) the genuine and effective link of
the person concemed with the
State;
b) the habitual residence of the per-
son concemed at the time of
State succession;
c) the will of the person concemed;
d) the territorial origin of the person
concemed.
2. Bestämmelserna i detta kapitel
skall inte inverka på
a) de folkrättsliga reglerna om en
konventionsstats diplomatiska
och konsulära skydd av en av
sina medborgare som samtidigt
har annat medborgarskap,
b) en konventionsstats tillämpning
av internationella privaträttsliga
regler på flerfaldigt medborgar-
skap.
Kapitel VI Statssuccession och
medborgarskap
Artikel 18 Principer
1. Varje berörd konventionsstat
skall i medborgarskapsfrågor vid
statssuccession följa principen
om rättssäkerhet, reglerna om
mänskliga rättigheter samt prin-
ciperna i artiklarna 4 och 5 i
denna konvention och i punkt 2 i
denna artikel särskilt i syfte att
undvika statslöshet.
2. Vid beslut om beviljande och
bibehållande av medborgarskap
vid statssuccession skall varje be-
rörd konventionsstat särskilt ta
hänsyn till följande:
a) Den verkliga och faktiska an-
knytningen mellan personen i
fråga och staten.
b) Personens varaktiga hemvist vid
tiden for statssuccessionen.
c) Personens eget önskemål.
d) Personens territoriella härkomst.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
113
3. Where the acquisition of natio-
nality is subject to the loss of a
foreign nationality, the provi-
sions of Article 16 of this Con-
vention shall apply.
I de fall förvärv av medborgar-
skap är beroende av förlusten av
ett utländskt medborgarskap
skall bestämmelserna i artikel 16
i denna konvention gälla.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 19 - Settlement by Inter-
national agreement
In cases of State succession, States
Parties concemed shall endeavour
to regulate matters relating to natio-
nality by agreement amongst them-
selves and, where applicable, in
their relationship with other States
concemed. Such agreements shall
respect the principles and rules
contained or referred to in this
chapter.
Artikel 19 Överenskommelse ge-
nom internationella avtal
Vid statssuccession skall de berörda
konventionsstatema söka reglera
medborgarskapsfrågor genom in-
bördes avtal och, då så är tillämp-
ligt, i sina förbindelser med andra
berörda stater. Sådana avtal skall
följa de principer och regler som
finns i detta kapitel eller åberopas
här.
Article 20 - Principles conceming
non-nationals
1. Each State Party shall respect the
following principles:
a) nationals of a predecessor State
habitually resident in the territory
over which sovereignty is trans-
ferred to a successor State and
who have not acquired its natio-
nality shall have the right to re-
main in that State;
b) persons referred to in sub-
paragraph a shall enjoy equality
of treatment with nationals of the
successor State in relation to
social and economic rights.
2. Each State Party may exclude
persons considered under
paragraph 1 from employment in
the public service involving the
exercise of sovereign powers.
Artikel 20 Principer rörande icke-
medborgare
1. Varje konventionsstat skall re-
spektera följande principer:
a) Medborgare i en föregångarstat
som är stadigvarande bosatta
inom det territorium över vilket
suveräniteten överförs till en
efterträdarstat och som inte har
förvärvat medborgarskap i denna
stat skall ha rätt att kvarstanna
där.
b) Personer som avses i a skall åt-
njuta samma behandling som
medborgare i efterträdarstaten i
fråga om sociala och ekonomiska
rättigheter.
2. Varje konventionsstat far un-
danta personer som avses i punkt
1 från offentlig anställning som
innebär utövande av den högsta
makten.
114
Chapter VII - Military obliga-
tions in cases of multiple nationa-
lity
Article 21 - Fulfilment of military
obligations
1. Persons possessing the nationa-
lity of two or more States Parties
shall be required to fulfil their
military obligations in relation to
one of those States Parties only.
2. The modes of application of
paragraph 1 may be determined
by special agreements between
any of the States Parties.
3. Except where a special agree-
ment which has been, or may be,
concluded provides otherwise,
the following provisions are
applicable to persons possessing
the nationality of two or more
States Parties:
Kapitel VII Militära förpliktelser
vid flerfaldigt medborgarskap
Artikel 21 Fullgörande av militär-
tjänst
1. Den som är medborgare i två
eller flera konventionsstater skall
inte åläggas att fullgöra militär-
tjänst i mer än en av dessa stater.
2. Formerna for tillämpning av
punkt 1 i denna artikel skall
kunna bestämmas genom sär-
skilda överenskommelser mellan
berörda konventionsstater.
3. Om inte annat föreskrivs i sär-
skilda överenskommelser som
slutits eller kan komma att slutas,
skall följande regler tillämpas i
fråga om personer som är med-
borgare i två eller flera konven-
tionsstater.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
a) Any such person shall be subject a) Sadana personer skall vara skyl-
to military obligations in relation
to the State Party in whose terri-
tory they are habitually resident.
Nevertheless, they shall be free
to choose, up to the age of 19
years, to submit themselves to
military obligations as volunteers
in relation to any other State
Party of which they are also
nationals for a total and effective
period at least equal to that of the
active military service required
by the former State Party;
diga att fullgöra militärtjänst i
den konventionsstat inom vars
territorium de har varaktigt hem-
vist. De skall emellertid innan de
fyllt 19 år kunna välja att frivil-
ligt fullgöra sin militärtjänst i en
annan konventionsstat där de
också är medborgare under en
period som till sin effektiva
längd är åtminstone likvärdig
med den som krävs av den först-
nämnda konventionsstaten.
b) Persons who are habitually resi- b) Personer med varaktigt hemvist
dent in the territory of a State
Party of which they are not
nationals or in that of a State
which is not a State Party may
choose to perform their military
service in the territory of any
State Party of which they are
inom en konventionsstats territo-
rium där de inte är medborgare
eller inom en stats territorium
som inte är konventionsstat skall
kunna välja att fullgöra sin mili-
tärtjänst i vilken som helst av de
konventionsstater där de är med-
115
nationals;
borgare.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
c) Persons who, in accordance with c) Personer, som enligt reglerna i a
the rules laid down in paragraphs
a and b, shall fulfil their military
obligations in relation to one
State Party, as prescribed by the
law of that State Party, shall be
deemed to have fulfilled their
military obligations in relation to
any other State Party or States
Parties of which they are also
nationals;
och b i denna punkt skall full-
göra sin militärtjänst i en kon-
ventionsstat enligt den statens
lagar, skall anses ha fullgjort sina
militära förpliktelser gentemot
varje annan konventionsstat i vil-
ken de också är medborgare.
d) Persons who, before the entry d) Personer, som innan denna kon-
into force of this Convention
between the States Parties of
which they are nationals, have, in
relation to one of those States
Parties, fulfilled their military
obligations in accordance with
the law of that State Party, shall
be deemed to have fulfilled the
same obligations in relation to
any other State Party or States
Parties of which they are also
nationals;
vention trädde i kraft mellan
konventionsstater i vilka de är
medborgare har fullgjort sin mi-
litärtjänst i en av dessa stater en-
ligt den statens lagar, skall anses
ha fullgjort dessa förpliktelser
gentemot varje annan konven-
tionsstat i vilken de också är
medborgare.
e) Persons who, in conformity with
paragraph a, have performed
their active military service in
relation to one of the States Par-
ties of which they are nationals,
and subsequently transfer their
habitual residence to the territory
of the other State Party of which
they are nationals, shall be liable
to military service in the reserve
only in relation to the latter State
Party;
e) Personer, som enligt a i denna
punkt har fullgjort sin militära
grundutbildning i en konven-
tionsstat där de är medborgare
och därefter överflyttar sitt var-
aktiga hemvist till en annan kon-
ventionsstat där de är medbor-
gare, skall vara skyldiga att full-
göra fortsättningsutbildning en-
dast i den sistnämnda staten.
f) The application of this article f) Tillämpningen av denna artikel
shall not prejudice, in any re- skall inte på något sätt inverka på
spect, the nationality of the per- de berörda personernas medbor-
sons concemed; garskap.
g) In the event of mobilisation by g) I händelse av mobilisering i en
any State Party, the obligations konventionsstat skall de förplik-
arising under this article shall not telser som följer av denna artikel
116
|
be binding upon that State Party. |
inte vara bindande för den kon- Prop. 1999/2000:147 ventionsstaten. Bilaga 4 |
|
Article 22 - Exemption from mili- |
Artikel 22 Undantag från militära |
Except where a special agreement Om inte annat följer av särskilda
which has been, or may be, conclu- överenskommelser som ingåtts eller
ded provides otherwise, the föl- kan komma ingås, skall följande
lowing provisions are also appli- regler även tillämpas på personer
cable to persons possessing the som är medborgare i två eller flera
nationality of two or more States konventionsstater.
Parties:
a) Article 21, paragraph 3, sub-
paragraph c of this Convention
shall apply to persons who have
been exempted from their mili-
tary obligations or have fulfilled
civil service as an altemative;
a) Artikel 21.3 c i denna konvention
skall gälla för personer som har
blivit befriade från sina militära
förpliktelser eller i stället full-
gjort civil samhällstjänst.
b) Persons who are nationals of a b) Personer som är medborgare i en
State Party which does not
require obligatory military ser-
vice shall be considered as
having satisfied their military
obligations when they have their
habitual residence in the territory
of that State Party. Nevertheless,
they should be deemed not to
have satisfied their military obli-
gations in relation to a State
Party or States Parties of which
they are equally nationals and
where military service is required
unless the said habitual residence
has been maintained up to a cer-
tain age, which each State Party
concemed shall notify at the time
of signature or when depositing
its instruments of ratification,
acceptance or accession;
konventionsstat som inte har
obligatorisk militärtjänst skall
anses ha fullgjort sina militära
förpliktelser om de har sitt var-
aktiga hemvist inom denna kon-
ventionsstats territorium. De
skall dock inte anses ha fullgjort
sina militära förpliktelser gente-
mot en annan konventionsstat
eller andra konventionsstater där
de också är medborgare och som
har obligatorisk militärtjänst, om
de inte har bibehållit sitt varak-
tiga hemvist upp till en bestämd
ålder som de berörda konven-
tionsstatema skall meddela vid
undertecknandet eller depone-
ringen av sitt ratifikations-, god-
tagande- eller anslutningsinstru-
ment.
c) Also persons who are nationals c) Aven personer som är medbor-
of a State Party which does not
require obligatory military ser-
vice shall be considered as
having satisfied their military
gare i en konventionsstat som
inte har obligatorisk militärtjänst
skall anses ha fullgjort sina mili-
tära förpliktelser när de har full-
117
obligations when they have en-
listed voluntarily in the military
forces of that Party for a total and
effective period which is at least
equal to that of the active military
service of the State Party or Sta-
tes Parties of which they are also
nationals without regard to
where they have their habitual
residence.
gjort frivillig militärtjänst under
en period som till sin effektiva
längd är åtminstone likvärdig den
militära grundutbildningen i den
konventionsstat i vilken de också
är medborgare, oavsett var de har
sitt varaktiga hemvist.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Chapter VIII - Co-operation
between the States Parties
Article 23 - Co-operation bet-
ween the States Parties
1. With a view to facilitating co-
operation between the States
Parties, their competent authori-
ties shall:
Kapitel VIII Samarbete mellan
konventionsstaterna
Artikel 23 Samarbete mellan kon-
ventionsstaterna
1. I syfte att underlätta samarbetet
mellan konventionsstaterna skall
deras behöriga myndigheter göra
följande.
a) provide the Secretary General of a) Meddela Europarådets general-
the Council of Europé with in-
formation about their intemal
law relating to nationality, inclu-
ding instances of statelessness
and multiple nationality, and
about developments conceming
the application of the Conven-
tion;
b) provide each other upon request
with information about their in-
temal law relating to nationality
and about developments concer-
ning the application of the Con-
vention.
sekreterare uppgifter om de
nationella medborgarskapsla-
gama, innefattande exempel på
statslöshet och flerfaldig med-
borgarskap, samt om utveck-
lingen i fråga om tillämpningen
av denna konvention
b) På begäran meddela varandra
uppgifter om sina nationella
medborgarskapslagar och om ut-
vecklingen i fråga om tillämp-
ningen av denna konvention.
2. States Parties shall co-operate
amongst themselves and with
other member States of the
Council of Europé within the
framework of the appropriate
intergovemmental body of the
Council of Europé in order to
deal with all relevant problems
and to promote the progressive
development of legal principles
Konventionsstaterna skall sam-
arbeta sinsemellan och med
andra medlemmar i Europarådet
inom ramen for Europarådets
vederbörliga mellanstatliga organ
i syfte att behandla alla
hithörande frågor och främja en
fortgående utveckling av rätts-
principer och praxis avseende
medborgarskap och därmed sam-
118
and practice conceming nationa- manhängande frågor,
lity and related matters.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 24 - Exchange of informa-
tion
Each State Party may at any time
declare that it shall inform any other
State Party, having made the same
declaration, of the voluntary acqui-
sition of its nationality by nationals
of the other State Party, subject
to applicable laws conceming data
protection. Such a declaration may
indicate the conditions under which
the State Party will give such infor-
mation. The declaration may be
withdrawn at any time.
Chapter IX - Application of the
Convention
Article 25 - Declarations concer-
ning the application of the Con-
vention
1. Each State may declare, at the
time of signature or when depo-
siting its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or
accession, that it will exclude
Chapter VH from the application
of the Convention.
2. The provisions of Chapter VII
shall be applicable only in the
relations between States Parties
for which it is in force.
3. Each State Party may, at any sub-
sequent time, notify the Secretary
General of the Council of Europé
that it will apply the provisions
of Chapter VII excluded at the
time of signature or in its instru-
ment of ratification, acceptance,
approval or accession. This noti-
Artikel 24 Informationsutbyte
En konventionsstat far när som helst
förklara att den skall underrätta en
annan konventionsstat, som har
gjort samma förklaring, om frivilligt
förvärv av dess medborgarskap av
medborgare i den andra konven-
tionsstaten med iakttagande av gäl-
lande lagar om uppgiftsskydd. I en
sådan förklaring far de förutsätt-
ningar anges som skall gälla för
konventionsstatens uppgiftsläm-
nande. Förklaringen far när som
helst återtas.
Kapitel IX Konventiones tillämp-
ning
Artikel 25 Förklaringar om kon-
ventionens tillämpning
1. Vaije stat far vid undertecknan-
det eller deponeringen av sitt
ratifikations-, godtagande-, god-
kännande- eller anslutningsin-
strument förklara att den avser att
undanta kapitel VII från tillämp-
ning av konventionen.
2. Bestämmelserna i kapitel VII
skall endast gälla relationerna
mellan de konventionsstater som
är bundna av dem.
3. Vaije konventionsstat far när
som helst därefter meddela
Europarådets generalsekreterare
att den avser att tillämpa de be-
stämmelser i kapitel VII som den
undantagit vid undertecknandet
eller i ratifikations-, godtagan-
de-, godkännande eller anslut-
119
fiction shall become effective as
from the date of its receipt.
Article 26 - Effects of this Con-
vention
1. The provisions of this Conven-
tion shall not prejudice the provi-
sions of intemal law and binding
intemational instruments which
are already in force or may come
into force, under which more
favourable rights are or would be
accorded to individuals in the
field of nationality.
2. This Convention does not preju-
dice the application of:
ningsinstrument. Meddelandet
skall gälla från den dag det mot-
tas.
Artikel 26 Konventionens verkan
1. Denna konventions bestämmel-
ser skall inte inverka på bestäm-
melserna i den nationella lag-
stiftning och de bindande inter-
nationella instrument som är eller
kan komma att träda i kraft enligt
vilka mer förmånliga rättigheter
står eller kommer att stå den en-
skilde till buds avseende med-
borgarskap.
2. Denna konvention skall inte in-
verka på tillämpningen av föl-
jande instrument i relationerna
mellan de konventionsstater som
är bundna av dessa:
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
a) the 1963 Convention on the Re- a) 1963 ars konvention om be-
duction of Cases of Multiple
Nationality and Military Obliga-
tions in Cases of Multiple Natio-
nality and its Protocols;
gränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap och dess proto-
koll.
b) other binding intemational in- b) Andra bindande internationella
struments in so far as such in- instrument i den mån de är för-
struments are compatible with enliga med denna konvention,
this Convention, in the relations-
hip between the States Parties
bound by these instruments.
Chapter X - Final clauses
Artide 27 - Signature and entry
into force
1. This Convention shall be open
for signature by the member
States of the Council of Europé
and the non-member States
which have participated in its
Kapitel X Slutbestämmelser
Artikel 27 Undertecknande och
ikraftträdande
1. Denna konvention skall vara
öppen för undertecknande av
Europarådets medlemsstater och
de icke-medlemsstater som har
deltagit i utarbetandet av den.
120
elaboration. Such States may Dessa stater kan uttrycka sitt Prop. 1999/2000:147
express their consent to be bound samtycke till att vara bundna Bilaga 4
by: genom
a) signature without reservation as a) undertecknande utan förbehåll
to ratification, acceptance or för ratifikation, godtagande eller
approval; or godkännande, eller
b) signature subject to ratification, b) undertecknande med förbehåll
acceptance or approval, followed för ratifikation, godtagande eller
by ratification, acceptance or godkännande följt av ratifikation,
approval. godtagande eller godkännande.
Instruments of ratification, accep- Ratifikations-, godtagande- och
tance or approval shall be deposited godkännandeinstrumenten skall
with the Secretary General of the deponeras hos Europarådets gene-
Council of Europé. ralsekreterare.
2. This Convention shall enter into
force, for all States having
expressed their consent to be
bound by the Convention, on the
first day of the month following
the expiration of a period of three
months after the date on which
three member States of the
Council of Europé have expres-
sed their consent to be bound by
this Convention in accordance
with the provisions of the prece-
ding paragraph.
3. In respect of any State which
subsequently expresses its con-
sent to be bound by it, the Con-
vention shall enter into force on
the first day of the month fol-
lowing the expiration of a period
of three months after the date of
signature or of the deposit of its
instrument of ratification,
acceptance or approval.
2. Denna konvention träder i kraft
för alla stater som har uttryckt sitt
samtycke att vara bundna av den
den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en
tid av tre månader räknat från
den dag då tre medlemsstater i
Europarådet har uttryckt sitt
samtycke till att vara bundna av
konventionen i enlighet med be-
stämmelserna i punkt 1 i denna
artikel.
3. För en stat som senare uttrycker
sitt samtycke till att vara bunden
av konventionen träder den i
kraft den första dagen i den må-
nad som följer efter utgången av
en tid av tre månader räknat från
dagen för undertecknandet eller
den dag då ratifikations-, godta-
gande- eller godkännandeinstru-
mentet deponerades.
Article 28 - Accession
1. After the entry into force of this
Convention, the Committee of
Ministers of the Council of
Europé may invite any non-
Artikel 28 Anslutning
1. Efter denna konventions ikraft-
trädande far Europarådets mi-
nisterkommitté inbjuda stater
som inte är medlemmar av Euro-
member State of the Council of
Europé which has not participa-
ted in its elaboration to accede to
this Convention.
parådet, vilka inte har deltagit i
dess utarbetande, att ansluta sig
till konventionen.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
2. In respect of any acceding State,
this Convention shall enter into
force on the first day of the
month following the expiration
of a period of three months after
the date of deposit of the instru-
ment of accession with the
Secretary General of the Council
of Europé.
För en stat som ansluter sig trä-
der konventionen i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en tid av
tre månader efter den dag då an-
slutningsinstrumentet deponera-
des hos Europarådets generalsek-
reterare.
Article 29 - Reservations
1. No reservations may be made to
any of the provisions contained
in Chapters I, II and VI of this
Convention. Any State may, at
the time of signature or when
depositing its instrument of rati-
fication, acceptance, approval or
accession, make one or more
reservations to other provisions
of the Convention so long as they
are compatible with the object
and purpose of this Convention.
2. Any State which makes one or
more reservations shall notify the
Secretary General of the Council
of Europé of the relevant con-
tents of its intemal law or of any
other relevant information.
3. A State which has made one or
more reservations in accordance
with paragraph 1 shall consider
withdrawing them in whole or in
part as soon as circumstances
permit. Such withdrawal shall be
made by means of a notification
addressed to the Secretary Gene-
ral of the Council of Europé and
shall become effective as from
the date of its receipt.
Artikel 29 Reservationer
1. Ingen reservation far göras mot
någon av bestämmelserna i
kapitlen I, II eller VI i konven-
tionen. En stat far vid underteck-
nandet eller deponeringen av sitt
ratifikations-, godtagande-, god-
kännande- eller anslutningsin-
strument avge en eller flera re-
servationer mot andra bestäm-
melser i konventionen i den ut-
sträckning de är förenliga med
konventionens mål och syfte.
2. En stat som gör en eller flera
reservationer skall underrätta
Europarådets generalsekreterare
om dess tillämpliga nationella
lagar och lämna andra upplys-
ningar av betydelse.
3. En stat som har gjort en eller
flera reservationer enligt punkt 1
i denna artikel skall överväga om
dessa kan återkallas helt eller
delvis så snart omständigheterna
så medger. Återkallandet skall
göras genom ett meddelande till
Europarådets generalsekreterare
och skall gälla från den dag det
mottas.
122
4. Any State which extends the
application of this Convention to
a territory mentioned in the dec-
laration referred to in Article 30,
paragraph 2, may, in respect of
the territory concemed, make one
or more reservations in accor-
dance with the provisions of the
preceding paragraphs.
5. A State Party which has made
reservations in respect of any of
the provisions in Chapter VII of
the Convention may not claim
application of the said provisions
by another State Party save in so
far as it has itself accepted these
provisions.
4. En stat som utsträcker tillämp-
ningen av denna konvention till
ett territorium som nämns i den
förklaring som avses i artikel
30.2 far med avseende på territo-
riet i fråga göra en eller flera re-
servationer i enlighet med be-
stämmelserna i de föregående
punkterna i denna artikel.
5. En konventionsstat som har gjort
reservationer mot några bestäm-
melser i kapitel VII i konventio-
nen får inte fordra att bestämmel-
serna i fråga skall tillämpas av en
annan konventionsstat, utom i
den mån den själv har godtagit
dem.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 30 - Territorial applica-
tion
1. Any State may, at the time of
signature or when depositing its
instrument of ratification,
acceptance, approval or acces-
sion, specify the territory or ter-
ritories to which this Convention
shall apply.
2. Any State may, at any later date,
by a declaration addressed to the
Secretary General of the Council
of Europé, extend the application
of this Convention to any other
territory specified in the declara-
tion and for whose intemational
relations it is responsible or on
whose behalf it is authorised to
give undertakings. In respect of
such territory, the Convention
shall enter into force on the first
day of the month following the
expiration of a period of three
months after the date of receipt
of such declaration by the
Secretary General.
Artikel 30 Territoriell tillämpning
1. En stat får vid undertecknandet
eller deponeringen av sitt ratifi-
kations-, godtagande-, godkän-
nande- eller anslutningsinstru-
ment ange för vilket eller vilka
territorier konventionen skall
gälla.
2. En stat får därefter genom en
förklaring till Europarådets gene-
ralsekreterare utsträcka tillämp-
ningen av denna konvention till
annat territorium som anges i
förklaringen för vars internatio-
nella förbindelser den är ansvarig
eller for vilket den har rätt att åta
sig ansvar. För ett sådant territo-
rium träder konventionen i kraft
den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en
tid av tre månader räknat från
den dag då generalsekreteraren
mottog förklaringen.
3. Any declaration made under the 3. En förklaring enligt punkt 1 och
123
two preceding paragraphs may,
in respect of any territory speci-
fied in such declaration, be with-
drawn by a notification addres-
sed to the Secretary General. The
withdrawal shall become effec-
tive on the first day of the month
following the expiration of a
period of three months after the
date of receipt of such notifica-
tion by the Secretary General.
2 i denna artikel far med avse-
ende på ett territorium som anges
i förklaringen återkallas genom
ett meddelande till generalsekre-
teraren. Återkallandet träder i
kraft den första dagen i den
månad som följer efter utgången
av en tid av tre månader räknat
från den dag då generalsekretera-
ren mottog meddelandet.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
Article 31 - Denunciation Artikel 31 Uppsägning
1. Any State Party may at any time
denounce the Convention as a
whole or Chapter VII only by
means of a notification addressed
to the Secretary General of the
Council of Europé.
2. Such denunciation shall become
effective on the first day of the
month following the expiration
of a period of three months after
the date of receipt of notification
by the Secretary General.
En konventionsstat far när som
helst säga upp hela konventionen
eller endast kapitel VII genom ett
meddelande till Europarådets
generalsekreterare.
Uppsägningen gäller från och
med den första dagen i den
månad som följer efter utgången
av en tid av tre månader räknat
från den dag då generalsekretera-
ren mottog meddelandet.
Article 32 - Notifications by the
Secretary General
The Secretary General of the Coun-
cil of Europé shall notify the mem-
ber States of the Council of Europé,
any Signatory, any Party and any
other State which has acceded to
this Convention of:
a) any signature;
Artikel 32 Meddelanden från
generalsekreteraren
Europarådets generalsekreterare
skall meddela Europarådets med-
lemsstater, alla signatärstater, alla
konventionsstater samt alla andra
stater som har anslutit sig till denna
konvention om
a) undertecknanden,
b) the deposit of any instrument of b) deponering av ratifikations-,
ratification, acceptance, approval godtagande-, godkännande- och
or accession; anslutningsinstrument,
c) any date of entry into force of c) dag för konventionens ikraftträ-
this Convention in accordance dande enligt artiklarna 27 och
with Artides 27 or 28 of this 28,
Convention;
124
d) any reservation and withdrawal d) reservationer och återkal landen
of reservations made in pursu- av reservationer enligt artikel 29,
ance of the provisions of Article
29 of this Convention;
e) any notification or declaration e) meddelanden eller förklaringar
made under the provisions of enligt artiklarna 23-25 och 27-
Articles 23, 24, 25, 27, 28, 29, 31,
30 and 31 of this Convention;
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4
f) any other act, notification or f) andra åtgärder, notifikationer och
communication relating to this meddelanden avseende konven-
Convention. tionen.
In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto, have
signed this Convention.
Done at Strasbourg, this 6th day of
November 1997, in English and in
French, both texts being equally
authentic, in a single copy which
shall be deposited in the archives of
the Council of Europé. The Secre-
tary General of the Council of
Europé shall transmit certified
copies to each member State of the
Council of Europé, to the non-
member States which have partici-
pated in the elaboration of this
Convention and to any State invited
to accede to this Convention.
Till bekräftelse härav har under-
tecknade, därtill vederbörligen be-
myndigade, undertecknat denna
konvention.
Upprättad i Strasbourg den 7 no-
vember 1997 på engelska och
franska språken, vilka båda texter är
lika giltiga, i ett enda exemplar som
skall deponeras i Europarådets
arkiv. Europarådets generalsekrete-
rare skall översända bestyrkta ko-
pior till varje medlemsstat i Euro-
parådet, till icke medlemsstater som
har deltagit i utarbetandet av kon-
ventionen samt till alla stater som
har inbjudits att ansluta sig till den.
125
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap.
2 § Den som har fyllt arton år far själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.
3 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för
minst fem år likställas med permanent uppehållstillstånd.
Förvärv av svenskt medborgarskap
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
4 § Ett bam förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modem är svensk medborgare,
2. fadem är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadem är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadem är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadem är avliden men var svensk medborgare vid sin död och gift
med barnets mor.
Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
5 § Ett bam som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som gäller i Sverige en-
ligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adop-
tion eller enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till
Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete vid internationella
adoptioner.
126
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrarnas äktenskap
6 § Om en svensk man ingår äktenskap med en utländsk kvinna, blir ett
bam till makarna som har fötts före äktenskapet och som inte har förvär-
vat svenskt medborgarskap enligt 4 § svensk medborgare om barnet är
ogift och inte har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
7 § Ett bam som föds utomlands och som inte förvärvar svenskt medbor-
garskap enligt 4 eller 6 §, men vars far sedan tidpunkten för barnets
födelse är svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap genom
att fadem anmäler önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
8 § Ett bam som föds i Sverige och som vid födelsen är statslöst förvärvar
svenskt medborgarskap efter anmälan av den eller dem som har vårdna-
den om barnet, om
1. barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet, och
2. barnet fortfarande är statslöst.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt fem år.
9 § Ett utländskt bam förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan av
den eller dem som har vårdnaden om barnet, om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år, eller sedan tre år om barnet saknar
medborgarskap.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
10 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan arton års ålder och dessförinnan sedan
fem år, eller sedan tre år i fråga om den som saknar medborgarskap.
11 § Den som har förlorat eller befriats från sitt svenska medborgarskap
återför detta genom anmälan, om han eller hon
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
127
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio år,
och
3. sedan två år har hemvist här i landet.
12 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 7, 9, 10 eller 11 §,
medför detta svenskt medborgarskap även för hans eller hennes ogifta
bam som har hemvist här i landet och inte har fyllt arton år, om utlän-
ningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift bam som har hemvist här i riket och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 9, 10 eller 11 §,
medför detta svenskt medborgarskap även för barnet om detta står under
bådas vårdnad.
13 § Anmälan enligt 7-11 §§ skall göras hos Migrationsverket. Är utlän-
ningen medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall anmälan
enligt 8-11 §§ dock göras hos länsstyrelsen i det län där han eller hon är
folkbokförd.
Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om an-
mälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte. Det-
samma gäller vid anmälan enligt 21 eller 22 §.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)
14 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap, om
han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
- sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk
medborgare,
- sedan fyra år i fråga om den som är ofrivilligt statslös eller att be-
döma som flykting i enlighet med 3 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529),
- sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.
15 § Även om kravet på styrkt identitet enligt 14 § 1 inte kan uppfyllas far
svenskt medborgarskap beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har
hemvist här i landet och kan visa att den identitet han eller hon uppger
sannolikt är riktig.
Även om kraven enligt 14 § 2-5 inte är uppfyllda far svenskt medbor-
garskap beviljas, om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
128
16 § Ansökan om svenskt medborgarskap skall göras hos Migrationsver-
ket som fattar beslut i ärendet.
I ett beslut om svenskt medborgarskap efter ansökan skall det bestäm-
mas om även sökandens ogifta bam som är under arton år förvärvar
svenskt medborgarskap.
Upphörande av svenskt medborgarskap
Förlust av svenskt medborgarskap
17 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
Om ansökan görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år far
dock Migrationsverket medge att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket, medför
det att även hans eller hennes bam förlorar medborgarskapet, om barnet
förvärvat det på grund av att föräldern vant svensk medborgare. Barnet
förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har kvar sitt
svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska medborgarskap
även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om det leder till att perso-
nen kommer att sakna medborgarskap.
Befrielse från svenskt medborgarskap
18 § Migrationsverket far på ansökan befria den som är eller önskar bli
utländsk medborgare från hans eller hennes svenska medborgarskap. Be-
frielse far inte vägras den som har sitt hemvist utomlands. Den som har
hemvist i Sverige far vägras befrielse endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss tid
förvärvar medborgarskap i ett annat land.
Medborgarskapsrättsliga avtal mellan de nordiska länderna
19 § Regeringen far, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 20-22 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.
20 § Bestämmelsen i 17 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.
21 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap, om
han eller hon
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
129
5 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 147
1. har förvärvat medborgarskapet i avtaisstaten på annat sätt än efter
ansökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Förvärvet sker genom att medborgaren hos länsstyrelsen i det län där
han eller hon är folkbokförd anmäler önskemål om det.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 12 § när det gäller
medborgarens ogifta bam.
22 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, far tillbaka svenskt medborgarskap
genom att, efter det att han eller hon tagit hemvist här i landet, hos läns-
styrelsen i det län där han eller hon är folkbokförd anmäla önskemål om
det. Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 12 § när det gäller
medborgarens ogifta bam.
Förklaring
23 § Utlänningsnämnden far efter ansökan meddela förklaring att någon
är svensk medborgare.
Överklagande
24 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag far överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 25 §. Bestäm-
melser om Utlänningsnämnden finns i 7 kap. 3 § andra stycket utlänning-
slagen (1989:529).
Beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 7-11 §§, av en
länsstyrelse enligt 21-22 §§ eller av Utlänningsnämnden enligt 23 § far
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut far inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.
25 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut far överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
Överlämnande
26 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden får överlämna ett ärende
som avses i 14 §, 17 § andra stycket eller 18 § till regeringen, om det be-
130
döms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av denna lag att
ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket,
skall regeringen höra Utlänningsnämnden innan den avgör ärendet.
Undantag far medges om ärendet är synnerligen brådskande. Regeringen
far överlämna ett sådant ärende till nämnden för avgörande.
Övrig bestämmelse
27 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende
om svenskt medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1924.130) om för-
värvande och förlust av svenskt medborgarskap och lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till den 1 juli 2002 skall
dock 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som
blir medborgare i en annan stat som är bunden av 1963 års europeiska
konvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om
militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett bam, som har fötts i Sverige och som skulle ha blivit svensk
medborgare om 4 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för födelsen, för-
värvar svenskt medborgarskap, om
a) fadem fortfarande är svensk medborgare,
b) fadem före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
3. Ett adoptivbarn, som skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i
den nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, förvärvar svenskt
medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) den eller dem som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för bar-
net, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
131
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950
års lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen gällt vid tidpunk-
ten för förlusten, återfår svenskt medborgarskap om han eller hon före
den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål om det. Detta
gäller dock inte personer som haft möjlighet att återfå svenskt medborgar-
skap redan enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1979:139) om änd-
ring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad,
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett bam som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2-4 tillämpas 13 § andra stycket
och 24 § andra stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden
enligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950
års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämp-
ning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag skall också tillämpas i fråga om
ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före ikraftträdan-
det av den nya lagen.
7. Bestämmelse i överenskommelse, som Sverige har ingått med främ-
mande stat och som gällde den 1 januari 1951, skall tillämpas även om
den strider mot denna lag.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
132
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:813)2 om homosexuella
sambor
dels att punkterna 20 och 21 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny punkt, punkt 22, av följande
lydelse.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
4.
5.
6.
7.
8.
9.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad
som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser till-
lämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
10 kap. 9 § rättegångsbalken,
4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
inkomstskattelagen (1999:1229),
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
bostadsrättslagen (1991 föl 4),
lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 10 § insiderlagen (1990:1342),
12. 14 kap. 3§ , 4§ tredje stycket och 8§ tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16
kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997-2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket social-
tjänstlagen (1980:620),
20. 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), samt
21. 2 kap. 4§ utlänningslagen
(1989:529).
20. 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
21. 2 kap. 4§ utlänningslagen
(1989:529), samt
22. 12 § första stycket 2 lagen
(2000:000) om svenskt medbor-
garskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
2 Lydelse enligt prop. 1999/2000: 43.
133
6 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 147
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5
134
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-18
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Ä. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 27 april 2000 (Kulturdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om svenskt medborgarskap,
2. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria Eka.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen läggs fram ett förslag till lag om svenskt medborgar-
skap, som skall ersätta 1950 års lag i samma ämne. Den nya lagen skiljer
sig från 1950 års lag bl.a. därigenom att det nu blir fullt ut möjligt att ha
dubbelt medborgarskap. Sådana bestämmelser i 1950 års lag som syftar
till att undvika dubbelt medborgarskap har därför uteslutits i den nya
lagen. Det skall exempelvis inte längre krävas att den som söker svenskt
medborgarskap avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Lagförslaget
innehåller också vissa regler som skall öka möjligheten att på ett enklare
sätt förvärva svenskt medborgarskap.
Frågan om vad som skall krävas för att få svenskt medborgarskap är i
första hand en politisk fråga. Från de utgångspunkter som Lagrådet har att
beakta föreligger inga hinder mot den föreslagna lagstiftningen.
Den nya lagen är detaljerad, komplicerad och svåröverskådlig. Delvis
torde detta ha sin grund i att vissa bestämmelser i 1950 års lag mer eller
mindre oförändrade förs över till den nya lagen. Särskilt gäller det förfa-
randereglema, som i förslaget finns spridda över lagen. Enligt Lagrådets
mening är det angeläget att den nya lagen blir så överskådlig och tydlig
som möjligt. Lagrådet föreslår därför att en del ändringar görs i de före-
slagna bestämmelserna i syfte att få den nya lagen mera överskådlig och
lättförståelig. Bl.a. bör förfarandereglema föras ihop till ett särskilt avsnitt
under en gemensam rubrik "Bestämmelser om förfarandet". Också från
Regeringskansliets sida har under föredragningen lämnats förslag till
vissa justeringar av lagtexten.
Lagrådet föreslår att den nya lagen ges den utformning som framgår av
bilagan. En följdändring bör göras i punkt 22 i förslaget till lag om änd-
ring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
135
I det följande kommer Lagrådet att närmare kommentera innehållet i vissa
paragrafer i lagförslaget. Hänvisningarna till paragrafer avser därvid det
remitterade förslaget.
Till att börja med ger det remitterade förslaget upphov till vissa frågor
som är av mera allmän räckvidd eller berör flera paragrafer.
En sådan fråga gäller om och i så fall när ett beslut om svenskt medbor-
garskap kan anses ogiltigt till följd av att någon grundläggande förutsätt-
ning för beslutet visar sig inte ha förelegat. Denna fråga berörs inte när-
mare i remissen. Vid lagrådsföredragningen har angetts att ett beslut om
svenskt medborgarskap i allmänhet inte blir ogiltigt i det fall att den
sökandes identitet senare skulle visa sig vara en annan än den som anges i
beslutet. Beslutet anses i sådant fall gälla den fysiska person som beteck-
nades med identitetsuppgiftema. Vad gäller fallet att ett bam förvärvar
svenskt medborgarskap som följd av att fadem är svensk medborgare
skulle dock situationen kunna bli annorlunda. Om det sålunda konstateras
i efterhand genom dom att mannen inte är far till barnet skulle barnets
svenska medborgarskap kunna anses som en nullitet (jfr Sandesjö-Björk
Medborgarskapslagen med kommentarer, s. 44). Lagrådet, som erinrar
om föreskrifterna i 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen angående när
en svensk medborgare far berövas sitt medborgarskap, ställer sig något
frågande till denna uppfattning. Enligt Lagrådets mening måste frågan om
när ett beslut om svenskt medborgarskap eventuellt kan anses som en
nullitet belysas närmare, bl.a. så att regleringens förenlighet med RF kan
bedömas.
Flera olika paragrafer innehåller bestämmelser om förvärv av svenskt
medborgarskap genom ett enklare förfarande, innebärande att utlänningen
hos den ansvariga myndigheten anmäler sitt önskemål, varefter myndig-
heten fattar beslut om anmälan har medfört förvärv av svenskt medbor-
garskap eller inte. Detta förfarande betecknas i t.ex. rubriken före 7 §
samt i 10 § som förvärv genom anmälan, medan det i 8 och 9 § § talas om
förvärv efter anmälan. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten
är att det svenska medborgarskapet skall anses gälla från och med myn-
dighetens beslut och inte räknas från när anmälan görs. Enligt Lagrådets
mening är det därför lämpligt att genomgående använda uttryckssättet
"förvärv efter anmälan".
1§
I remissen föreslås att i paragrafen tas in en upplysning om att i lagen
finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap.
Det framstår emellertid som självklart att en lag om svenskt medborgar-
skap innehåller bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskapet.
Bestämmelsen kan därför inte anses fylla någon funktion. Lagrådet före-
slår att paragrafen stryks.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
136
4§
I andra stycket av paragrafen finns en presumtionsregel av innebörd att ett
hittebarn som anträffas här i landet skall anses som svensk medborgare till
dess något annat blir känt. Samma regel återfinns i 1 § i 1950 års lag. I
artikel 6.1.b i 1997 års europeiska konvention om medborgarskap anges
att varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall föreskriva att
medborgarskap i staten skall förvärvas ex lege av hittebarn som anträffas
inom statens territorium som annars skulle bli statslösa. Det kan ifråga-
sättas huruvida den föreslagna regeln i 4 § står helt i överensstämmelse
med konventionsbestämmelsen. Frågan bör övervägas i det fortsatta lag-
stiftningsarbetet.
14 §
I paragrafens fjärde punkt talas bl.a. om den som är "ofrivilligt statslös",
medan man i 8 § använder uttrycket "statslös". Vid lagrådsföredragningen
har upplysts att någon egentlig skillnad inte har avsetts. I båda fallen avses
personer som utan egen förskyllan är statslösa. Lagrådet förordar därför
att uttrycket "statslös" används genomgående. Den närmare innebörden av
uttrycket far klargöras i författningskommentaren.
23 §
I paragrafen finns en bestämmelse om att Utlänningsnämnden efter ansö-
kan far meddela förklaring att någon är svensk medborgare. Av författ-
ningskommentaren framgår emellertid att den nu angivna möjligheten
endast är avsedd för tveksamma fall. Utlänningsnämndens prövning i för-
klaringsärenden skall sålunda inte omfatta om en person förvärvat eller
förlorat svenskt medborgarskap genom anmälan eller ansökan; då har
beslut i sakfrågan redan fattats av vederbörande myndighet. Enligt Lagrå-
dets mening bör denna begränsning ges stöd i lagtexten, t.ex. genom att
orden "om det kan råda ovisshet om detta" läggs till bestämmelsen (jfr
13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken).
24 §
I paragrafen finns bestämmelser om överklagande. Vissa beslut far över-
klagas från Migrationsverket till Utlänningsnämnden men inte vidare.
Andra beslut av verket eller av en länsstyrelse eller Utlänningsnämnden
far överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt, kammar-
rätt och Regeringsrätten. Motsvarande bestämmelser finns i den nuva-
rande medborgarskapslagen. De anknyter till instansordningen i utlän-
ningsärenden (se 7 kap. utlänningslagen 1989:529). Dennas framtida ut-
formning övervägs för närvarande sedan Kommittén om ny instans- och
processordning i utlänningsärenden lagt fram förslag i SOU 1999:16.
Lagrådet förutsätter att frågan om en lämplig instansordning i medborgar-
skapsärenden behandlas i det sammanhanget.
Övergångsbestämmelserna
Av punkt 4 framgår att en person som förlorat sitt svenska medborgarskap
enligt 1950 års lag, men som skulle ha haft det kvar om den nya lagen
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
137
gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt medborgarskap om an-
mälan görs före viss angiven tid. Vid remissföredragningen har upplysts
att det endast är personer som mist det svenska medborgarskapet enligt
7 § i 1950 års lag som avses med bestämmelserna i förevarande punkt.
Detta bör framgå av lagtexten. Lagrådet förordar att "7 §" förs in närmast
framför "lagen (1950:382)".
Vid föredragningen har vidare upplysts att bestämmelsen i punkt 7 avser
endast en tilläggsartikel till ett med Argentina den 17 juli 1885 ingått vän-
skaps-, handels- och sjöfartsfördrag. Enligt Lagrådets mening bör över-
enskommelsen lämpligen anges direkt i lagtexten.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Ett bam förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modem är svensk medborgare,
2. fadem är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadem är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadem är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadem är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift
med barnets mor.
2 § Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
3 § Ett bam som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som godkänts eller
annars gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsför-
hållanden rörande adoption eller som gäller enligt lagen (1997:191) med
anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av bam
och samarbete vid internationella adoptioner.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
138
4 § Ingår en svensk man äktenskap med en utländsk kvinna blir ett bam
till makarna, som har fötts före äktenskapet och som inte har förvärvat
svenskt medborgarskap enligt 1 §, svensk medborgare om barnet är ogift
och inte har fyllt arton år.
5 § Ett bam, som har fötts utomlands och som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 4 § men vars far sedan barnets födelse är
svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap om fadem anmäler
önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
6 § Ett bam som inte har svenskt medborgarskap förvärvar sådant med-
borgarskap efter anmälan av den eller dem som har vårdnaden om barnet,
om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år eller, om barnet är statslöst, tre år.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
7 § Ett bam som har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet
kan, utöver i fall som avses i 6 §, även förvärva svenskt medborgarskap
efter anmälan av den eller dem som har vårdnaden om barnet, om barnet
har fötts i Sverige och sedan födelsen är statslöst.
Anmälan skall i detta fall ske innan barnet har fyllt fem år.
8 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap efter anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan han eller hon fyllde tretton år eller, i fråga
om den som är statslös, femton år.
9 § Den som har fyllt arton år och som har förlorat eller befriats från sitt
svenska medborgarskap återfår detta efter anmälan, om han eller hon
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
139
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio år,
och
3. sedan två år har hemvist här i landet.
10 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 5, 6, 8 eller 9 §, för-
värvar även hans eller hennes ogifta bam, som har hemvist här i landet
och inte har fyllt arton år, svenskt medborgarskap om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift bam som har hemvist här i landet och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 5, 6, 8 eller 9 §,
förvärvar även barnet, om det står under bådas vårdnad, svenskt medbor-
garskap.
11 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap
(naturaliseras) om han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk med-
borgare,
b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som
flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529),
c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar,
och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.
12 § Om kraven i 11 § inte är uppfyllda far, om inte annat följer av andra
stycket, sökanden ändå naturaliseras om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
En sökande som inte kan styrka sin identitet enligt 11 § 1 far naturalise-
ras, endast om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här i landet
och gör sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig.
13 § I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas om även sökan-
dens ogifta bam som är under arton år förvärvar svenskt medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
140
14 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
På ansökan som görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år
far dock medges att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket, förlorar
även hans eller hennes bam sitt svenska medborgarskap, om barnet för-
värvat detta på grund av att föräldern varit svensk medborgare. Barnet
förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har kvar sitt
svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska medborgarskap
även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om detta skulle leda till att
personen blir statslös.
15 § Den som är eller önskar bli utländsk medborgare far på ansökan
befrias från sitt svenska medborgarskap. Befrielse skall medges den som
saknar hemvist i Sverige. Den som har hemvist i Sverige far vägras befri-
else endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss tid
förvärvar medborgarskap i ett annat land.
16 § Regeringen far, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 17-19 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.
17 § Bestämmelsen i 14 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.
18 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap efter
anmälan om han eller hon
1. har förvärvat medborgarskapet i avtalsstaten på annat sätt än efter an-
sökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens bam.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
141
19 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, far tillbaka svenskt medborgarskap
efter anmälan om han eller hon har tagit hemvist här i landet. Vid sådant
förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller medborgarens
bam.
20 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall vid tillämpning av denna lag ett tidsbe-
gränsat uppehållstillstånd för minst fem år likställas med permanent
uppehållstillstånd.
21 § Efter ansökan far meddelas förklaring att någon är svensk medbor-
gare, om det kan råda ovisshet om detta.
22 § Migrationsverket prövar ärenden enligt denna lag, om inte annat
framgår av andra och tredje styckena.
Anmälningar enligt 6-9, 18 eller 19 § prövas av länsstyrelsen i det län
där den som gör anmälan är folkbokförd, om anmälan görs av en med-
borgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Utlänningsnämnden prövar ärenden om förklaring enligt 21 §.
23 § Den som har fyllt arton år far själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.
24 § Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om
anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte.
25 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden far överlämna ett ärende
som avses i 11 §, 12 §, 14 § andra stycket eller 15 § till regeringen, om
det bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av denna
lag att ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket
skall regeringen, om inte ärendet är synnerligen brådskande, höra Utlän-
ningsnämnden innan den avgör ärendet. Regeringen far också överlämna
ärendet till nämnden för avgörande.
26 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag för överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 27 §.
Ett beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 5-9 §, av en
länsstyrelse enligt 18 eller 19 § eller av Utlänningsnämnden enligt 21 §
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
142
far överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut far inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.
27 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut far överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
28 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende
om svenskt medborgarskap.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till följd härav upphör
även 13 § första stycket lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap att gälla. Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års
lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som blir medborgare i en
annan stat som är bunden av 1963 års europeiska konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktel-
ser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett bam, som har fötts i Sverige före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 1 § i den nya lagen gällt
vid födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) fadem fortfarande är svensk medborgare,
b) fadem före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt medbor-
garskap.
3. Ett bam, som har adopterats före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 3 § i den nya lagen gällt
vid adoptionen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
143
b) den eller de som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för
barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 §
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt
medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 hos Migrationsver-
ket anmäler önskemål om det. Detta gäller dock inte personer som haft
möjlighet att återfå svenskt medborgarskap redan enligt övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad,
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett bam som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2-A tillämpas 24 § och 26 § andra
stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningar enligt
2a§ lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap som har gjorts före
ikraftträdandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningar
enligt 3 § i 1950 års lag som har gjorts före ikraftträdandet av den nya
lagen, om inte tillämpning av den nya lagen är förmånligare för den en-
skilde. 1950 års lag skall också tillämpas i ärenden som enligt 9 a § i den
lagen har överlämnats till regeringen.
7. Tilläggsartikeln till det vänskaps- handels- och sjöfartsfördrag som
Sverige ingått med Argentina den 17 juli 1885 skall alltjämt gälla som
svensk lag utan hinder av denna lag.
Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6
144
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 juni 2000
Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Thalén,
Ulvskog, Lindh, von Sydow, Pagrotsky, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Messing
Prop. 1999/2000:147
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:147
Lag om svenskt medborgarskap
145
Prop. 1999/2000:147
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om svenskt medbor- |
16 § |
146
Eländers Gotab 60254, Stockholm 2000