Regeringens proposition

1999/2000:142

Videokonferens och telefon i allmän
förvaltningsdomstol, m.m.

Prop.

1999/2000:142

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 21 juni 2000

Göran Persson

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det på försök införs en möjlighet att använda
videokonferens vid handläggningen av mål i allmän förvaltningsdomstol.
Förslaget innebär att parter under vissa förutsättningar skall kunna delta i
muntlig förhandling inför rätten genom videokonferens. Vidare föreslås
att bevisning, t.ex. vittnesförhör, skall kunna tas upp genom videokon-
ferens.

I propositionen föreslås vidare att det införs permanenta regler i
förvaltningsprocesslagen (1971:291) om möjlighet att använda telefon
vid handläggningen av mål i allmän förvaltningsdomstol. Parter, vittnen
och sakkunniga skall enligt förslaget i vissa fall kunna medverka per
telefon i en muntlig förhandling inför rätten.

Genom de föreslagna reformerna erbjuds de allmänna förvaltnings-
domstolarna en möjlighet att handlägga mål i en mer flexibel ordning.
Reformerna innebär vidare ökad tillgänglighet för medborgarna till
domstolarna.

Det föreslås också att det i arbetslöshetsförsäkringsmål införs en
särskild forumregel. Forumregeln innebär att den länsrätt inom vars
domkrets det första beslutet i saken har fattats är behörig att pröva ett
överklagande av ett beslut av en arbetslöshetskassa om rätt till
arbetslöshetsersättning och rätt till medlemskap i kassan.

I propositionen föreslås dessutom att en allmän förvaltningsdomstol får
komplettera sitt avgörande inom sex månader från att det vann laga kraft
om en part begär det och motparten godtar det, om domstolen har
underlåtit att fatta beslut i någon fråga i samband med ett måls
avgörande. Frågan om att beslut om ersättning av allmänna medel i

1 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 142

förvaltningsprocessen till enskilda parter, vittnen, sakkunniga, tolkar Prop. 1999/2000:142
samt medlare i s.k. föräldrabalksmål bör kunna fattas utanför rättssalen

av en notarie eller annan anställd vid domstolen behandlas också.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 april 2001.

Innehållsförteckning

Prop. 1999/2000:142

1    Förslag till riksdagsbeslut..................................................................6

2   Lagtext...............................................................................................7

2.1     Förslag till lag om försöksverksamhet med videokonferens

i allmän förvaltningsdomstol..............................................7

2.2     Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.........................................................9

2.3      Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291).........................................................................10

2.4     Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.....................................................12

2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om

arbetslöshetskassor............................................................13

3   Ärendet och dess beredning............................................................14

4   Modem teknik i de allmänna förvaltningsdomstolarna...................15

5   Handläggning av mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna........16

5.1     Gällande ordning...............................................................16

5.2     Förvaltningsprocessens förhållande till den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.................17

5.3     Förekomsten av muntlig förhandling de senaste åren.......18

6   Videokonferens i allmän förvaltningsdomstol................................19

6.1     Försöksverksamhet med videokonferens i rättegång i

allmän domstol..................................................................19

6.2     Införande av regler om videokonferens i allmän

förvaltningsdomstol..........................................................20

6.3     Omfattningen av en försöksverksamhet med

videokonferens..................................................................22

6.3.1      Utgångspunkter...............................................22

6.3.2      Förutsättningar för part att delta genom

videokonferens................................................24

6.3.3      Närmare om möj ligheten för part att delta

genom videokonferens....................................27

6.3.4     Förutsättningar för bevisupptagning genom

videokonferens................................................30

6.4     Offentlighet och ordning vid deltagande i en muntlig

förhandling genom videokonferens..................................32

6.5     Påföljder vid utevaro m.m................................................33

7   Telefon i allmän förvaltningsdomstol.............................................34

7.1      Möjlighet att använda telefon i rättegång i allmän domstol34

7.2      Införande av regler om möjlighet att använda telefon i

allmän förvaltningsdomstol..............................................35

7.3     Användningen av telefon i allmän förvaltningsdomstol... 36

7.3.1      Utgångspunkter...............................................36

7.3.2      Förutsättningar för part att medverka per

telefon.............................................................38

133

Förutsättningar för bevisupptagning per
telefon.............................................................40

7.4     Offentlighet och ordning vid medverkan per telefon i en

muntlig förhandling..........................................................41

7.5     Påföljder vid utevaro m.m................................................42

8   En särskild forumregel för arbetslöshetsförsäkringsmål.................43

8.1      Inledning...........................................................................43

8.2     Tidigare forumbestämmelser............................................44

8.3     Den allmänna forumregeln för förvaltningsmål...............44

8.4     Regeringsrättens avgörande RÅ 1997 ref. 13...................45

8.5     Något om lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och

lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor samt tidigare
gällande lagar på området.................................................46

8.6     Införande av en särskild forumregel för

arbetslöshetsförsäkringsmål..............................................47

9   Komplettering av avgöranden.........................................................51

9.1     Bakgrund...........................................................................51

9.2     En utvidgad möjlighet att komplettera avgöranden i allmän

förvaltningsdomstol..........................................................52

10  Ersättning av allmänna medel utanför rättssalen efter inställelse till

muntlig förhandling.........................................................................53

10.1    Bakgrund...........................................................................53

10.2    En flexibel ordning för beslut om ersättning av allmänna

medel i allmän förvaltningsdomstol..................................54

11  Ikraftträdande m.m. samt kostnadseffekter.....................................56

11.1    Ikraftträdande m.m............................................................56

11.2    Kostnadseffekter...............................................................56

12  F örfattningskommentar...................................................................57

12.1    Förslaget till lag om försöksverksamhet med

videokonferens i allmän förvaltningsdomstol...................57

12.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar........................................60

12.3    Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291).........................................................................61

12.4    Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.....................................................62

12.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:239) om

arbetslöshetskassor............................................................63

Bilaga 1 Lagförslag i promemorian Videokonferens och
telefonkonferens i allmän förvaltningsdomstol, m.m............64

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Videokonferens och telefonkonferens i allmän
förvaltningsdomstol, m.m......................................................68

Bilaga 3 Lagförslag i promemorian En särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål..................................................69

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 4  Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

promemorian En särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål..................................................71

Bilaga 5  Lagrådsremissens lagförslag.................................................72

Bilaga 6  Lagrådets yttrande.................................................................78

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000...........79

Prop. 1999/2000:142

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om försöksverksamhet med videokonferens i allmän
förvaltningsdomstol,

2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,

3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

4. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.

Prop. 1999/2000:142

Lagtext

Prop. 1999/2000:142

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om försöksverksamhet med
videokonferens i allmän förvaltningsdomstol

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid handläggningen av mål i de allmänna förvaltningsdomstolar som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Domstolsverket
bestämmer, far videokonferens användas på försök i enlighet med vad
som föreskrivs i denna lag.

2 § Sökande eller klagande och den som har att svara i målet far delta i
muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med partens inställelse
och övriga omständigheter, eller

2. om den muntliga förhandlingen annars skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
parten inställer sig i rättssalen.

3 § Bevisning får tas upp genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter, eller

2. om bevisupptagning enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant
sätt.

4 § I fråga om den som kallas till muntlig förhandling genom
videokonferens gäller inte bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro.
Kallelse till muntlig förhandling genom videokonferens skall ske på det
sätt som rätten finner lämpligt.

Den som har kallats att delta i en muntlig förhandling genom
videokonferens men som motsätter sig att delta på detta sätt, har rätt att
inställa sig i rättssalen.

Den som deltar i en muntlig förhandling genom videokonferens med
stöd av denna lag skall anses ha inställt sig inför rätten.

5 § Den som har kallats till en muntlig förhandling genom video-
konferens har rätt till ersättning i enlighet med vad som sägs i förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291).

6 § Utan hinder av det förbud mot fotografering som följer av 16 § för-
valtningsprocesslagen (1971:291) far videokonferens användas i enlighet
med vad som föreskrivs i denna lag.

Prop. 1999/2000:142

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001 och gäller till utgången av
mars månad år 2003.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om Prop. 1999/2000:142
allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §'

Om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan skall väckas vid
eller beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol, skall det göras vid
en länsrätt.

Ett beslut skall överklagas till
den länsrätt inom vars domkrets
ärendet först prövats, om inte
regeringen för ett visst slag av mål
föreskriver något annat.

Förekommer det vid mer än en lä

Ett beslut skall överklagas till
den länsrätt inom vars domkrets
ärendet först prövats, om det inte
för ett visst slag av mål föreskrivs
annat i lag eller förordning.

■ätt flera mål som har nära samband

med varandra, far målen handläggas vid en av länsrätterna om det kan
göras utan avsevärd olägenhet för någon part.

En länsrätt far, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan
avsevärd olägenhet för någon part, lämna över ett mål till en annan
länsrätt som handlägger sådana mål.

Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter

meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.

Senaste lydelse 1998:373.

2.3

Förslag till lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 14, 25 och 32 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §2

Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den
som har att svara i målet. Enskild far föreläggas att inställa sig person-
ligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för
målets vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet eller
annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får
föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande.

Sökande eller klagande och den
som har att svara i målet far
medverka per telefon i muntlig för-
handling under samma förutsätt-
ningar som gäller enligt 42 kap.
10 § rättegångsbalken. Bestäm-
melserna i denna lag om kallelser
och förelägganden och om påfölj-
der vid utevaro gäller inte i fråga
om sökande eller klagande och
den som har att svara i målet, som
kallas att medverka per telefon i
muntlig förhandling.

25 §3

Rätten far förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret far hållas under ed.
Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11, 14, 16
och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Vittne och sakkunnig får med-
verka per telefon i muntlig för-
handling under samma förutsätt-
ningar som gäller enligt 43 kap.
8 § fjärde stycket rättegångsbal-
ken. Bestämmelserna i denna lag
om kallelser och förelägganden
och om påföljder vid utevaro
gäller inte i fråga om vittne och
sakkunnig, som kallas att
medverka per telefon i muntlig
förhandling.

Senaste lydelse 1995:1692.

Senaste lydelse 1987:748.

Prop. 1999/2000:142

10

Beslut, som innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, får rättas av domsto-
len.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.

Om det inte är obehövligt, skall
parterna få tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering
sker.

32 §4

Om domstolen finner att en dom
eller ett beslut innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, far domstolen besluta
om rättelse.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande inom
sex månader från det att avgöran-
det vann laga kraft. En komplette-
ring senare än två veckor efter det
att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär
det och ingen annan part motsätter
sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall parterna
även i annat fall än som avses i
andra stycket andra meningen ha
fått tillfälle att yttra sig, om det
inte är obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på varje
exemplar av den dom eller det
beslut som rättas eller komplette-
ras.

Prop. 1999/2000:142

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.

Senaste lydelse 1990:452.

11

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 49 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsför-
säkring skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:142

Nuvarande lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lag överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, om
inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Föreslagen lydelse

49 §

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lagfar överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, om
inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Behörig länsrätt är den inom vars

domkrets det första beslutet i
saken har fattats.

Vid prövning av överklagande av länsrättens beslut i mål som avses i
första stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän
deltagit i länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001. I fall där omprövningsbeslut
har fattats dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

12

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor

Prop. 1999/2000:142

Härigenom föreskrivs att 95 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

Vid prövning av överklagande a
första stycket skall nämndemän i:
deltagit i länsrätten.

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Behö-
rig länsrätt är den inom vars
domkrets det första beslutet i
saken har fattats.

länsrättens beslut i mål som avses i
;å i kammarrätten, om nämndemän

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001. I fall där omprövningsbeslut
har fattats dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

13

3 Ärendet och dess beredning

Inom Justitiedepartementet har det upprättats en promemoria, Video-
konferens och telefonkonferens i allmän förvaltningsdomstol, m.m. I
denna föreslås det att de allmänna förvaltningsdomstolarna på försök
skall ges möjlighet att använda videokonferens i muntlig förhandling.
Vidare föreslås det att permanenta regler om möjlighet att använda
telefon i muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol införs. Frågan
om användning av telefonteknik i muntlig förhandling i allmän
förvaltningsdomstol behandlades även i betänkandet (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet.

Promemorian innehåller även ett förslag till ändring i förvaltnings-
processlagen (1971:291), som innebär att en allmän förvaltningsdomstol
under vissa förutsättningar far en utvidgad möjlighet att komplettera sitt
avgörande. I promemorian behandlas också frågan om att beslut om
ersättning av allmänna medel till enskilda parter, vittnen, sakkunniga och
tolkar i förvaltningsprocessen bör kunna fattas utanför rättssalen.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. Remissvaren och en remissammanställning finns
tillgängliga i departementet (dnr Ju2000/1070).

Inom Justitiedepartementet har även promemorian En särskild
forumregel för arbetslöshetsförsäkringsmål upprättats. Det föreslås där att
det för arbetslöshetsförsäkringsmål bör införas en särskild forumregel.
Förslaget innebär att behörig länsrätt att pröva ett överklagande av ett
beslut av en arbetslöshetskassa om rätt till arbetslöshetsersättning och rätt
till medlemskap i kassan, är den länsrätt inom vars domkrets det första
beslutet i ärendet har fattats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepar-
tementet (dnr Jul 997/3039).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6.

Regeringen har i propositionen beaktat Lagrådets synpunkter när det
gäller frågan om forumregler i arbetslöshetsförsäkringsmål, genom att
välja en av två möjliga lösningar. Lagrådets synpunkter behandlas i
avsnitt 8.6 och 11.1 samt i författningskommentaren till lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar. Dessutom har smärre justeringar och
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

Prop. 1999/2000:142

14

Modem teknik i de allmänna
förvaltningsdomstolarna

Prop. 1999/2000:142

Regeringen har vid ett flertal tillfallen uttalat att det övergripande målet
for rättsväsendet är den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet (se t.ex.
prop. 1999/2000:1 volym 3 s. 17). Målet för domstolsväsendet är att
avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt (prop.
1999/2000:1 volym 3 s. 94). Tillgängligheten hos domstolarna skall vara
hög, det skall vara möjligt att fa sin sak prövad av domstol inom rimlig
tid och prövningen skall ske på ett rättssäkert sätt.

Regeringen har i budgetpropositionen gjort bedömningen att domsto-
larna sammantaget far anses ha uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden
på ett rättssäkert sätt. Regeringen har däremot bedömt att domstolarna
inte helt kan anses ha uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett
effektivt sätt och har därvid anfört att resursförstärkningar inte är
tillräckliga för att avhjälpa problemen, utan att det också är nödvändigt
med fortsatta förändringar av arbetsformer, organisation och regelverk
(prop. 1999/2000:1 volym 3 s. 100). Domstolarna men också parterna har
ett ansvar för att målen drivs framåt mot ett avgörande. För att kunna
uppnå detta är det bl.a. nödvändigt att det finns bestämmelser i process-
ordningen som möjliggör en effektiv handläggning av målen.

Regeringen har den 27 april 2000 till riksdagen överlämnat skrivelsen
Reformeringen av domstolsväsendet - en handlingsplan (skr.
1999/2000:106).

I de allmänna domstolarna finns sedan ett antal år tillbaka en möjlighet
att använda telefon i rättegång. Erfarenheterna av denna användning är
mycket positiva. Telefonen har visat sig vara ett mycket användbart
hjälpmedel, exempelvis i situationer då rättegångar riskerat bli inställda
på grund av att vittnen befunnit sig på annan ort.

Utvecklingen på telekommunikationsområdet går snabbt. Sedan flera
år tillbaka är det möjligt att kommunicera med hjälp av bild- och
ljudöverföringsteknik, så kallad videokonferens. Videokonferens innebär
att både ljud och bild direktöverförs med hjälp av telekommunika-
tionsteknik. Det bör noteras att det i en videokonferens enbart är fråga
om överföring av bild och ljud och inte fråga om bevarande av överförd
information, såvida inte en videobandspelare ansluts.

Vid användning av videokonferens överförs således både bild och ljud
i realtid. Med användning av sådan teknik kan människor kommunicera
genom att både se och höra varandra samtidigt, utan att behöva befinna
sig på samma plats. Allteftersom tekniken har utvecklats och förfinats har
videokonferens kommit att börja användas i allt större omfattning både
inom den privata och offentliga sektorn. Sedan den 1 januari 2000 pågår
en försöksverksamhet med videokonferens i rättegång i allmän domstol.

Utvecklingen i de allmänna förvaltningsdomstolarna har under senare
år inneburit att antalet mål som avgjorts efter muntlig förhandling ökat
(se vidare avsnitt 5.3). Det finns skäl att tro att ökningen fortsätter, bl.a.
beroende på tillämpningen i Sverige av den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (se vidare avsnitt 5.2). De allmänna förvaltningsdomstolarna

15

bör därför i likhet med de allmänna domstolarna ges möjlighet att i sin Prop. 1999/2000:142
verksamhet använda modem teknik, bl.a. telefon och videokonferens.

5      Handläggning av mål i de allmänna

förvaltningsdomstolarna

5.1      Gällande ordning

Rättskipningen i allmän förvaltningsdomstol, dvs. i Regeringsrätten,
kammarrätt och länsrätt, regleras bl.a. i förvaltningsprocesslagen
(1971:291), FPL.

Rätten skall se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver. Rätten anvisar vid behov hur utredningen bör kompletteras, och
överflödig utredning får avvisas (8 § FPL).

Förfarandet i allmän förvaltningsdomstol är skriftligt (9 § första stycket
FPL). I handläggningen far ingå muntlig förhandling beträffande viss
fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett
snabbt avgörande av målet (andra stycket samma lagrum). Muntlig
förhandling skall hållas i kammarrätt och länsrätt, om enskild som för
talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte
heller särskilda skäl talar mot det (9 § tredje stycket FPL).

Föredragande departementschefen framhöll vid tillkomsten av förvalt-
ningsprocesslagen (prop. 1971:30 s. 535) att muntligheten kan vara till
fördel för utredningen i ett mål framför allt i två hänseenden. Dels kan
sådan förhandling behövas för förhör med vittne, sakkunnig eller part
eller för de fall då en part har svårigheter att utveckla sin talan skriftligen.
Dels kan muntlig förhandling behövas för att reda ut partemas stånd-
punkter i målet och eventuellt undanröja onödiga eller betydelselösa
tvistefrågor. I det senare fallet är förhandlingen typiskt sett av förbere-
dande natur. Departementschefen påpekade att den muntliga handlägg-
ningsformen i förvaltningsprocesslagen inte är att se som ett alternativ till
den skriftliga utan som ett komplement till denna.

Lagtextens ord om att muntlig förhandling far hållas för att främja ett
snabbt avgörande av målet lades till först år 1983 (prop. 1982/83:134).
Syftet med lagändringen var att det klarare skulle framgå att en muntlig
förhandling kan och bör användas i förberedande syfte i vissa fall för att
förfarandet skall bli snabbare och effektivare. Lagändringen tog sikte
främst på sådana skattemål som har samband med skattebrottsmål i
allmän domstol.

I anslutning till bestämmelsen i 9 § tredje stycket förvaltningsprocess-
lagen om parts rätt i vissa fall till muntlig förhandling uttalade
departementschefen vid tillkomsten av lagen (prop. 1971:30 s. 537) att
man borde ta stor hänsyn till en parts önskemål om sådan förhandling,
men att parten knappast kunde tillåtas ha ett avgörande inflytande på
frågan. Han förklarade att frågan huruvida en förhandling är obehövlig
eller ej i första hand bör bedömas mot bakgrund av den föreliggande
utredningen i målet men att även andra faktorer bör kunna tillmätas
betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom

16

förhandlingen kan fa en bättre förståelse för innebörden av det blivande
avgörandet i målet. Ett särskilt skäl mot att anordna muntlig förhandling
kan, enligt vad departementschefen uttalat, vara målets bagatellartade
karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande till
tvisteföremålets värde.

Det bör observeras att den i 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen
angivna möjligheten för enskild part att på begäran fa muntlig
förhandling till stånd inte gäller i Regeringsrätten.

För speciella typer av mål är utrymmet för muntlig förhandling större.
Bestämmelser om detta finns t.ex. i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Till muntlig förhandling skall sökande eller klagande och den som har
att svara i målet kallas. Enskild far föreläggas att inställa sig personligen
vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets
vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet eller annan
part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får föreläggas att
inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder för målets
vidare handläggning och avgörande (14 § FPL). I vissa specialförfatt-
ningar finns det bestämmelser om att part kan hämtas till förhandling (se
t.ex. 35 § andra stycket LVU och 39 § tredje stycket LVM).

Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas
ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om
rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse (15 § FPL).

Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör hålls vid muntlig förhandling. Beträffande förhöret gäller i de
flesta avseenden samma regler som vid ett förhör enligt rättegångsbalken
(25 § FPL). Vittnen och sakkunniga får tillerkännas rätt till ersättning av
allmänna medel för sin inställelse, även när en enskild part som inte har
rättshjälp har påkallat förhöret. Parten kan dock i vissa fall förpliktas
ersätta staten dess kostnad (26 § FPL).

Även om det har hållits muntlig förhandling i ett mål i dess helhet
gäller att domstolens avgörande skall grundas på vad handlingarna i
målet innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet (30 § FPL). En
muntlig förhandling syftar alltså aldrig till att ensam åstadkomma ett
fullständigt beslutsunderlag i målet. I stället är tanken att den muntliga
förhandlingen skall komplettera den skriftliga handläggningen i syfte att
målet skall bli utrett på lämpligaste sätt.

5.2 Förvaltningsprocessens förhållande till den
europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
gäller som svensk lag sedan den 1 januari 1995 (SFS 1994:1219).

Prop. 1999/2000:142

17

Enligt Europakonventionen har var och en rätt till frihet och personlig
säkerhet (artikel 5:1). Ingen må berövas sin frihet utom i vissa fall som
anges i konventionen och i den ordning som lagen föreskriver.
Frihetsberövande far bl.a. ske då en underårig i laga ordning är berövad
sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att ställas inför
vederbörlig rättslig myndighet (artikel 5:l:d). Frihetsberövande får vidare
bl.a. ske då någon är lagligen berövad sin frihet till förhindrande av smitt-
sam sjukdom eller därför att han är sinnessjuk, alkoholist, missbrukar
droger eller är lösdrivare (artikel 5:1 :e). Var och en som berövas sin
frihet genom arrestering eller på annat sätt, skall ha rätt att inför domstol
begära att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas och att
frigivning beslutas, om åtgärden inte är laglig (artikel 5:4 i Europa-
konventionen).

Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen gäller bl.a. att var och en skall,
vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en
anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och
offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol, som upprättats enligt lag.

De garantier som artikel 6 i Europakonventionen ger gäller inte alla
rättsliga förfaranden. Det är i princip två områden där rätt till
domstolsprövning föreligger, nämligen dels tvister om civila rättigheter
och skyldigheter, dels anklagelser för brott. Vid tvister om civila
rättigheter och skyldigheter har Europadomstolen slagit fast att artikel 6:1
är tillämplig under förutsättning

- att det föreligger en reell och seriös tvist mellan en enskild person
och en annan person eller en myndighet,

- att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten,
och

- att denna rättighet kan karaktäriseras som en civil rättighet (Hans
Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 125).

Europakonventionen kräver i princip att en muntlig förhandling skall
hållas när det är fråga om att ta ställning till civila rättigheter och
skyldigheter eller anklagelser för brott. Eftersom skriftlig handläggning
av vissa typer av mål vid domstol har förekommit i stor utsträckning i
många länder, har detta krav inte sällan skapat problem (Danelius,
s. 165). För Sveriges del har sådana problem visat sig i förvaltnings-
processen i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där skriftlig handlägg-
ning är huvudregel. Som redan nämnts (avsnitt 4) har dock utvecklingen i
förvaltningsdomstolarna under senare år inneburit att antalet mål som
avgjorts efter muntlig förhandling har ökat. Detta torde till stor del bero
på tillämpningen i Sverige av Europakonventionen. Det finns skäl att tro
att antalet muntliga förhandlingar i de allmänna förvaltningsdomstolarna
ökar ytterligare, bl.a. beroende på tillämpningen av nyss nämnda
konvention.

Prop. 1999/2000:142

5.3 Förekomsten av muntlig förhandling de senaste åren

Åren 1996-1999 prövade landets länsrätter 103 386, 103 269, 99 815
respektive 91 787 mål i sak. Detta motsvarar 91, 92, 92 respektive 91

18

procent av det totala antalet avgjorda mål. Antalet mål som avgjordes
efter muntlig förhandling var för dessa år 12 604, 13 017, 14 131
respektive 14 065. Detta motsvarar cirka 11, 12, 13 respektive 14 procent
av det totala antalet avgjorda mål.

Åren 1996-1999 prövade kammarrätterna 15 035, 11 873, 12 843
respektive 13 420 mål i sak. Det totala antalet avgjorda mål (dvs.
inklusive de som inte prövades i sak) uppgick de aktuella åren till 26 575,
25 289, 26 792 respektive 27 348. Antalet mål som avgjordes efter
muntlig förhandling uppgick till 1 366, 1 272, 1 279 respektive 1 363 mål
under åren 1996-1999. Detta motsvarar cirka 5 procent av det totala
antalet avgjorda mål för vart och ett av de aktuella åren.

Uppgifterna ovan visar att antalet mål som avgjorts efter muntlig
förhandling i länsrätterna har ökat något för vart och ett av åren 1996,
1997 och 1998. För år 1999 var antalet mål som avgjorts efter muntlig
förhandling något färre än året innan. För kammarrätternas del har antalet
mål som avgjorts efter muntlig förhandling varit relativt konstant under
samma period.

Prop. 1999/2000:142

6 Videokonferens i allmän förvaltningsdomstol

6.1 Försöksverksamhet med videokonferens i rättegång i
allmän domstol

Den 1 januari 2000 trädde lagen (1999:613) om försöksverksamhet med
videokonferens i rättegång i kraft. Genom lagen, som gäller under två år,
har det införts en möjlighet att på försök använda videokonferens vid
handläggning av mål och ärenden i de allmänna domstolarna. Inled-
ningsvis ingår fem tingsrätter och tre hovrätter i försöksverksamheten.
Dessa är Norrköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Karlskrona
tingsrätt, Gällivare tingsrätt och Luleå tingsrätt samt Göta hovrätt,
Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Övre Norrland
(SFS 1999:856). Videokonferensutrustning har dessutom installerats i
Svea hovrätt och Hovrätten för Västra Sverige, trots att dessa domstolar
inte är försöksdomstolar. Avsikten är att denna utrustning skall kunna
utnyttjas av personer som skall delta i en förhandling genom video-
konferens inför någon av försöksdomstolama.

Bestämmelserna om videokonferens i allmän domstol har utformats
med utgångspunkt från nu gällande regler om användning av telefon i
rättegång i allmän domstol.

Enligt lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång får
en part delta i ett sammanträde inför rätten enligt rättegångsbalken genom
videokonferens under vissa förutsättningar (2 §). Bestämmelsen är
tillämplig i både brottmål och tvistemål och omfattar alla typer av
sammanträden och förhandlingar. För brottmålens del finns dock vissa
begränsningar när det gäller den tilltalades möjlighet att kunna delta i en
huvudförhandling genom videokonferens i tingsrätt.

Den som skall kallas till ett sammanträde i ett konkursärende enligt
konkurslagen (1987:672) får också delta i sammanträdet genom

19

videokonferens om vissa förutsättningar är uppfyllda (3 § lagen om
försöksverksamhet med videokonferens i rättegång). Dessa förutsätt-
ningar stämmer överens med vad som är föreskrivet när det gäller
möjligheten för parter i brottmål och tvistemål att delta i ett sammanträde
genom videokonferens.

Videokonferensteknik får även under vissa förutsättningar användas
vid sammanträden enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (4 §
lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång). De
angivna förutsättningarna stämmer i huvudsak överens med de
förutsättningar som gäller för användning av videokonferens enligt 2 och
3 §§ lagen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång.

Under vissa förutsättningar far även bevisning tas upp genom
videokonferens (5 § lagen om försöksverksamhet med videokonferens i
rättegång). Detta gäller i brottmål och tvistemål enligt rättegångsbalken, i
konkursärenden enligt konkurslagen samt vid handläggning av ärenden
enligt lagen om domstolsärenden.

Beträffande det praktiska genomförandet gäller att domstolar och andra
myndigheter som har utrustning för videokonferens skall ställa utrustning
och lokaler till förfogande för den som skall delta i ett domstolssam-
manträde genom videokonferens, om arbetets behöriga gång och
förhållandena i övrigt tillåter det (2 § förordningen [1999:856] om
försöksverksamhet med videokonferens i rättegång).

6.2 Införande av regler om videokonferens i allmän
förvaltningsdomstol

Regeringens förslag: Regler om videokonferens i allmän förvaltnings-
domstol införs på försök.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
att regler om videokonferens införs på försök. Riksdagens ombudsmän,
Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i Östergötlands län och
Landstingsförbundet har inga invändningar mot förslaget. Länsrätten i
Södermanlands län har dock påpekat att utrymmet för videokonferens i
länsrätten torde bli mycket begränsat. Sammanslutningen för Sveriges
Juridiska Byråer (SJB) stödjer tanken på ett införande av en möjlighet att
använda videokonferens. SJB och Riksskatteverket (RSV) ifrågasätter
om det föreligger behov av att införa en försöksverksamhet i förvalt-
ningsdomstol innan försöket i allmän domstol har utvärderats. RSV har
vidare anfört att det saknar en analys av vilka verkningar den föreslagna
nyordningen kan fa för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del och
anser därför att det är svårt att uttala sig om förtjänsterna med den
föreslagna ordningen i förhållande till nu gällande ordning.

Kammarrätten i Göteborg och Länsstyrelsen i Västra Götalands län har
bl.a. anfört att det inte framgår var videoupptagningen skall ske och
vilken utrustning som då skall användas. Länsstyrelsen i Västra
Götalands län har framhållit möjligheten att placera videokonferens-
utrustning på myndigheter som i sin verksamhet ofta deltar i muntliga

Prop. 1999/2000:142

20

förhandlingar. Länsrätten i Skåne län utgår från att det praktiska Prop. 1999/2000:142
genomförandet av försöksverksamheten med videokonferens kommer att
ske i samråd mellan Domstolsverket och de domstolar som utses att delta
i försöksverksamheten.

Kammarrätten i Sundsvall förordar att lagen rubriceras lag om försöks-
verksamhet vid handläggning av mål i allmän förvaltningsdomstol.
Genom en sådan rubrik klarläggs enligt kammarrätten att det är fråga om
regler for rättegången i de allmänna förvaltningsdomstolarna, och inte for
användning av videokonferens i allmänhet i dessa domstolar.

Skälen för regeringens förslag: Införandet av möjligheten att använda
videokonferensteknik i allmän domstol hade bl.a. sin grund i behovet av
ett modernt rättsväsende. Genom att tillåta användning av videokon-
ferensteknik bedömde regeringen att det var möjligt att dels öka
tillgängligheten till de allmänna domstolarna, dels åstadkomma en mer
flexibel handläggning, vilken i sin tur kunde leda till förkortade
handläggningstider (prop. 1998/99:65 s. 9 f.).

En möjlighet att kunna använda videokonferens måste i allmänhet
anses ha fördelar framför möjligheten att kunna använda telefon. I en
videokonferens har deltagarna i konferensen nämligen både möjlighet att
höra och se varandra. Kvalitén på kommunikationen är därmed betydligt
förbättrad.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
invändningar mot förslaget att en försöksverksamhet med videokonferens
bör införas i allmän förvaltningsdomstol. Även regeringen anser att det
bör införas en möjlighet att använda videokonferens i allmän förvalt-
ningsdomstol. Det skulle göra det möjligt att öka tillgängligheten också
till dessa domstolar. Det blir vidare möjligt att åstadkomma en mer
flexibel handläggning även där, vilket i sin tur kan påverka handlägg-
ningstidema i positiv riktning. Ett domstolsväsende som kan erbjuda hög
tillgänglighet och flexibel handläggning är till nytta både for domstolarna
själva och för dem som behöver ta domstolarnas tjänster i anspråk.

En given utgångspunkt är att videokonferens i allmän förvalt-
ningsdomstol måste kunna användas i samma utsträckning som det enligt
förslaget nedan bör vara möjligt att använda telefon (se avsnitt 7). Med
hänsyn till att videokonferens generellt sett måste anses vara ett bättre
kommunikationsmedel än telefon, bör emellertid tillämpningsområdet för
videoteknik kunna vara större.

En förutsättning för att videokonferens skall fa användas i muntlig
förhandling är att domstolarna förfogar över utrustning som håller en
godtagbar standard. För att offentlighetsintresset skall kunna tillgodoses
krävs att det finns möjlighet också for allmänheten att tillgodogöra sig
inte bara vad som händer i rättssalen utan också videokonferensen.

Riksskatteverket har anfört att verket i promemorian saknar en analys
av vilka verkningar införandet av en möjlighet till användning av
videokonferens kan få för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Som
framhållits i promemorian finns det i dag inte finns tillräckligt underlag
för att ta slutlig ställning till i vilken omfattning videokonferensteknik
kan komma till användning i domstol. Videoteknik i allmän förvaltnings-
domstol bör därför - i likhet med vad som gäller för de allmänna
domstolarna - enligt regeringens uppfattning inledas med en försöks-

21

verksamhet. Genom en försöksverksamhet erhålls underlag för att kunna
ta ställning till i vilken utsträckning videokonferensteknik skall kunna
användas i muntlig förhandling i framtiden. Tillämpningsområdet för
videokonferens bör därför bli relativt omfattande under försöksperioden.
Resultatet av försöksverksamheten bör följas fortlöpande och utvärderas.
Utvärderingen bör sedan kunna ligga till grund för ett slutligt
ställningstagande i frågan.

När det gäller det praktiska genomförandet av videokonferensprojektet
i allmän domstol har Domstolsverket av regeringen fått i uppdrag att
hantera detta. Motsvarande kommer att ske beträffande videokonferens-
projektet i allmän förvaltningsdomstol. Regeringen anser mot denna
bakgrund att det saknas skäl att närmare gå in på de frågor av mer teknisk
karaktär som efterfrågats av ett par remissinstanser.

När det slutligen gäller förslaget från Kammarrätten i Sundsvall om en
ny rubricering av försökslagen, anser regeringen att den av kammarrätten
föreslagna rubriken inte klargör att försöksverksamheten gäller video-
konferens, vilket ju är det centrala i sammanhanget. En möjlighet skulle
enligt regeringen kunna vara att rubricera lagen som lag om försöks-
verksamhet med videokonferens i muntlig förhandling i allmän förvalt-
ningsdomstol. En sådan rubrik skulle dock bli väl lång. Av detta skäl, och
då risken torde vara relativt liten för att lagen skulle kunna uppfattas gälla
användning av videokonferensteknik i allmänhet, anser regeringen att
lagen bör benämnas lag om försöksverksamhet med videokonferens i
allmän förvaltningsdomstol. Vi ansluter oss alltså till den rubricering som
föreslagits i promemorian.

6.3     Omfattningen av en försöksverksamhet med

videokonferens

6.3.1     Utgångspunkter

Regeringens förslag: Försöksverksamheten med videokonferenser skall
avse både över- och underrätter. Både parter samt vittnen och sakkunniga
skall kunna delta i en muntlig förhandling genom videokonferens. Den
som har kallats att delta i en sådan konferens men som motsätter sig ett
deltagande i den formen skall ha rätt att inställa sig i rättssalen. Den som
deltar genom en videokonferens skall anses ha inställt sig inför rätten.

Regeringens bedömning: Ingen uttrycklig regel bör införas beträffan-
de frågan om att fa vittnen och sakkunniga hörda i rättssalen.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Promemorian innehåller ingen bedömning enligt ovan.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar promemorieförslagen.
Några remissinstanser gör dock vissa reservationer. Länsrätten i
Stockholms län menar att förslaget visserligen inte kan påstås vara
oförenligt med Europakonventionen, men att det tills vidare far anses
vara osäkert hur Europadomstolen kan komma att ställa sig. Länsrätten
pekar bl.a. på målen om frihetsberövande, där det enligt länsrättens
bedömning kan komma att krävas att parten uttryckligt avstått från att fa

Prop. 1999/2000:142

22

inställa sig i vanlig ordning. Länsrätten menar att det också kan komma
att krävas att parten ges rätt att få sina vittnen hörda i vanlig ordning.
Riksskatteverket uppehåller sig främst vid Europakonventionens betydel-
se for möjligheterna att delta genom videokonferens i muntlig förhand-
ling i mål om skattetillägg.

Skälen för regeringens förslag: De sakliga skälen för en försöks-
verksamhet med videokonferens i förvaltningsdomstol är enligt rege-
ringen ungefar lika starka oavsett vilken domstolsinstans det gäller.
Försöksverksamheten bör därför, som det sägs i promemorian, avse både
över- och underrätter. Huvudregeln måste givetvis även i de domstolar
som deltar i försöksverksamheten vara, att de personer som skall
medverka i en muntlig förhandling skall infinna sig fysiskt i rättssalen.
Reglerna om försöksverksamhet bör följaktligen endast öppna en
möjlighet att låta inställelsen i vissa fall ske genom videokonferens.
Denna möjlighet bör i enlighet med promemorians förslag omfatta
inställelser av såväl parter som eventuella vittnen och sakkunniga. Som
det anges i promemorian bör ett grundläggande moment i försöks-
verksamheten vara att den på samma sätt som motsvarande verksamhet
vid de allmänna domstolarna skall bygga på en ren frivillighet. Den som
skall föra sin talan eller höras men som motsätter sig att delta på detta
sätt, skall ha rätt att inställa sig fysiskt i rättssalen. Bestämmelser om
detta bör tas in i försökslagen.

I lagen bör i enlighet med promemorieförslaget även tas in en
bestämmelse om att den som deltar i en muntlig förhandling genom
videokonferens skall anses ha inställt sig inför rätten, dvs. inför domare.
De farhågor som uttryckts av några remissinstanser när det gäller frågor
om videoteknikens förenlighet i vissa undantagsfall med Europakonven-
tionen har till stor del att göra med just denna punkt. Remissinstansernas
betänkligheter kan enligt regeringen inte negligeras. Konventionen ger
nämligen i artiklarna 5 och 6 för vissa fall enskilda en rätt att ställas inför
domare och för andra fall parter en rätt till en rättvis förhandling inför en
oavhängig och opartisk domstol. Bestämmelserna är skrivna innan
videotekniken ens uppfunnits och ingen kan väl med full säkerhet säga
hur Europadomstolen kommer att bedöma alla frågor om den teknikens
användning i domstolsarbetet. Vid Europadomstolen tycks det över
huvud taget inte ha förekommit något mål rörande videoteknik i samband
med rättegång, något som kan ha sin naturliga förklaring i att den
tekniska utvecklingen på området kanske ännu inte har tillåtits att göra
sig gällande i så många andra konventionsstater.

Så länge inställelser genom videokonferens sker på rent frivillig grund
finns det emellertid enligt regeringens bedömning ingen beaktansvärd
risk att ett konventionsbrott skulle kunna anses föreligga. Konventionens
bestämmelser ger nämligen i princip parten en rätt till muntlig
förhandling i domstolen. Parten är dock inte skyldig att använda denna
rätt. Regeringen vill här erinra om att — i flera avgöranden av Europa-
domstolen - parter som i den nationella domstolen inte har begärt någon
muntlig förhandling ansetts ha avstått från sin rätt till sådan förhandling.
En parts avstående från en processuell konventionsrättighet behöver
alltså inte ha tagit sig något aktivt uttryck. Regeringen anser dock att det
av en kallelse till muntlig förhandling genom videokonferens tydligt bör

Prop. 1999/2000:142

23

framgå att den kallade har en rätt att fa inställa sig i rättssalen, om han Prop. 1999/2000:142
eller hon så skulle önska. Självklart bör den kallade underrätta domstolen
om ett sådant ställningstagande.

Det finns också som redan nämnts en annan under remissbehandlingen
omnämnd fråga som är värd uppmärksamhet när det gäller ett ställ-
ningstagande till om videokonferenser kan anses alltid vara förenliga med
Europakonventionen. Den frågan gäller bevisupptagningen. Konventio-
nen ställer nämligen i artikel 6:3:d upp kravet att den som blivit anklagad
för ett brott skall ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som
åberopas mot honom samt att själv fa vittnen inkallade och förhörda
under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom. Möjligen
kan denna bestämmelse ha betydelse för någon måltyp som förekommer i
en förvaltningsdomstol, t.ex. när det gäller mål om skattetillägg. Skäl
talar under alla omständigheter för att en domstol under försöks-
verksamheten, och detta oavsett målets konventionsanknytning, normalt
bör avstå från att kalla en parts vittnen och sakkunniga att delta genom
videokonferens, om parten motsätter sig ett hörande i den formen. Också
motpartens uppfattning bör beaktas. Med hänsyn till situationens mycket
udda beskaffenhet anser regeringen att det inte behövs någon uttrycklig
regel i ämnet.

En rättstillämpning i enlighet med det som nu har sagts kan utan
svårighet ske med utnyttjande av den fakultativa karaktär som reglerna i
försökslagen bör ha.

Vid bedömningen av om rätten skall kalla någon att delta i en muntlig
förhandling genom videokonferens, måste rätten självfallet beakta
sannolikheten för att den kallade faktiskt kommer att medverka på detta
sätt. I de flesta fall kan initiativet till ett sådant deltagande antas komma
från den som skall kallas och i sådant fall bereder bedömningen givetvis
inga egentliga problem.

Även annan än part, vittne eller sakkunnig far delta i en muntlig
förhandling genom videokonferens. Detta skulle t.ex. kunna gälla vid en
förhandling i kammarrätten för en förälder som inte överklagat en
länsrättsdom om tvångsomhändertagande av sitt barn enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För att
tolk skall kunna medverka i en muntlig förhandling genom videokonfe-
rens krävs inte heller någon särskild bestämmelse.

6.3.2 Förutsättningar för part att delta genom videokonferens

Regeringens förslag: En part får delta i en muntlig förhandling genom
videokonferens om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med
partens inställelse och övriga omständigheter, eller om en muntlig
förhandling annars skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten inställer sig i
rättssalen. Bestämmelsen gäller både enskild part och part som företräder
det allmänna.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

24

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller har inga erinringar mot det. Länsstyrelsen i Västra
Götalands län har anfört att det endast i undantagsfall förekommer
förberedelser av mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor
inom mer omfattande mål, som nämns i promemorian. Kammarrätten i
Sundsvall förordar att det i 2 § försökslagen bör anges att den som intar
partsställning far delta i "muntlig förhandling enligt förvaltningsprocess-
lagen (1971:291)".

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om videokonferens i
allmän domstol har utformats med utgångspunkt från nu gällande regler
om användning av telefon i rättegång i allmän domstol. En part får
således delta i ett sammanträde inför rätten enligt rättegångsbalken
genom videokonferens om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med
partens inställelse och övriga omständigheter, eller om sammanträdet
annars skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att parten inställer sig i rättssalen.

Vid behandlingen i Lagrådet av lagrådsremissen om videokonferens i
rättegång ansåg Lagrådet (prop. 1998/99:65 s. 48 f.) att det fanns
anledning att fästa uppmärksamheten på hur bestämmelsen hade
utformats. Den naturliga tolkningen är enligt Lagrådet att prövningen
primärt alltid gäller lämplighetsfrågan. Den därpå eventuellt följande
bedömningen gäller om sammanträdet "annars skulle medföra kostnader
eller olägenheter" av viss betydenhet. En sådan alternativ prövning
förutsätts således bli aktuell endast i fall där det ansetts tveksamt, mindre
lämpligt eller till och med direkt olämpligt med en videokonferens. Den
därvid nödvändiga avvägningen skall ske inom ramen för en bedömning
huruvida kostnaderna eller olägenheterna "inte står i rimligt förhållande
till betydelsen av att parten inställer sig i rättssalen." Enligt Lagrådets
mening visar detta att utrymmet för en alternativ bedömning enligt den
andra förutsättningen i praktiken blir ytterst varierande. I mer extrema
fall skulle det rent av kunna te sig stötande att överhuvudtaget beakta
kostnadsaspekter. Lagrådet hade emellertid inga avgörande invändningar
mot den föreslagna regleringen då det anförda i sig framstod som
tämligen självklart och då det i lagrådsremissen betonats att resultaten av
försöksverksamheten skall utvärderas fortlöpande, och inledas redan i
samband med lagens ikraftträdande.

Regeringen framhöll i propositionen att den föreslagna regleringen
utformats med utgångspunkt i gällande reglering om användningen av
telefon i rättegång och att den var avsedd att utgöra ett komplement till
bestämmelserna i rättegångsbalken. Mot bakgrund av intresset av att
bestämmelserna i rättegångsbalken och den föreslagna försökslagen har
en likartad utformning och med beaktande av att erfarenheterna av
regleringen om telefonanvändning i rättegång varit positiva ansåg
regeringen att den föreslagna formuleringen var ändamålsenlig.

Det finns ett stort värde i att likartade regler gäller i allmän domstol
och allmän förvaltningsdomstol, när förutsättningar för detta föreligger.
Vid utformningen av förutsättningarna för att delta i muntlig förhandling
i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens bör därför enligt
regeringens mening gälla, att dessa utformas med reglerna om telefon och
videokonferens i allmän domstol som förebild. Vid detta ställnings-

Prop. 1999/2000:142

25

tagande har regeringen beaktat att Lagrådet inte hade några avgörande
invändningar mot den föreslagna regleringen av förutsättningarna för part
att delta i ett sammanträde inför rätten enligt rättegångsbalken genom
videokonferens.

Det finns i detta sammanhang skäl att nämna att regeringen i kom-
mittédirektiven Processen i allmän domstol (dir. 1999:62, s. 22 f.) gett en
utredare i uppdrag att bl.a. undersöka om nu gällande förutsättningar för
medverkan per telefon bör ändras, när det gäller både sammanträden och
förhör. Om utvärderingen av försöksverksamheten med videokonferenser
ger vid handen att verksamheten bör permanentas, skall utredaren även
lägga fram förslag om de regler som behövs för att detta skall kunna ske.

Mot bakgrund av regeringens ställningstagande ovan bör rekvisiten
formuleras så att en part i allmän förvaltningsdomstol får delta i en
muntlig förhandling genom videokonferens, om det är lämpligt med
hänsyn till ändamålet med partens inställelse och övriga omständigheter,
eller om en muntlig förhandling annars skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten
inställer sig i rättssalen. Förslaget från Kammarrätten i Sundsvall, att det i
försökslagen skall anges att den som intar partsställning får delta i
"muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291)" har
övervägts. Regeringen har emellertid stannat för den i promemorian
föreslagna lydelsen, för att undvika eventuella missförstånd huruvida
videokonferens rent formellt skulle kunna användas när muntlig
förhandling skall hållas med stöd av t.ex. 35 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga eller 6 kap. 24 § taxeringslagen
(1990:324).

Bestämmelsen om möjlighet för part att delta i en muntlig förhandling
genom videokonferens gäller både enskild part och part som företräder
det allmänna.

När det gäller den närmare innebörden av de rekvisit som skall vara
uppfyllda för att möjligheten att delta i muntlig förhandling genom
videokonferens skall föreligga kan följande sägas. Enligt det första
alternativet får part delta genom videokonferens, om det är lämpligt med
hänsyn till ändamålet med partens inställelse och övriga omständigheter.
Detta alternativ förutsätter att deltagandet genom videokonferens
framstår som, sakligt sett, så gott som likvärdigt med att parten inställer
sig i rättssalen. Ändamålet med den muntliga förhandlingen får alltså inte
bli lidande genom att parten tillåts delta genom videokonferens.
Videokonferens med stöd av detta alternativ torde bli aktuellt främst när
det gäller att förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade
frågor inom mer omfattande mål.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har anfört att det i förvaltnings-
domstol endast undantagsvis förekommer förberedelser av mindre
komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål.
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla följande. Förfarandet i
förvaltningsmål är skriftligt. Muntlig förhandling får dock ingå i
handläggningen beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Eftersom den
muntliga förhandlingen är ett komplement till den skriftliga handlägg-

Prop. 1999/2000:142

26

ningen och inte behöver avse målet i dess helhet, kan den med fordel
användas för att behandla t.ex. en avgränsad fråga inom ett större mål.

Det bör anmärkas att utrymmet för att kunna göra bedömningen att en
videokonferens framstår som ett likvärdigt alternativ, torde vara större
vid valet mellan muntlig förhandling enligt vanliga regler och
videokonferens än vid valet mellan muntlig förhandling enligt vanliga
regler och bestämmelser som möjliggör användning av telefon.

Enligt det andra alternativet far part delta i muntlig förhandling genom
videokonferens, om ett deltagande i den muntliga förhandlingen genom
fysisk närvaro i rättssalen skulle medföra kostnader eller olägenheter som
inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten inställer sig i
rättssalen. Rimlighetsbedömningen skall göras utifrån betydelsen av den
fråga som föranlett den muntliga förhandlingen. Med detta avses dels
målets beskaffenhet, dels den konkreta fråga som skall avhandlas vid den
muntliga förhandlingen. För att en part skall få delta i den muntliga
förhandlingen genom videokonferens med stöd av detta alternativ krävs
dock självfallet att ändamålet med den muntliga förhandlingen kan antas
i väsentlig mån bli uppnått.

Departementschefens uttalanden vid införandet av permanenta
bestämmelser om telefonteknik i rättegång i allmän domstol (se prop.
1986/87:89 s. 200) torde i tillämpliga delar kunna tjäna som utgångs-
punkt vid bedömningen av i vilka situationer det skulle kunna vara
lämpligt med deltagande i en muntlig förhandling i allmän förvaltnings-
domstol genom videokonferens. Som regeringen anfört i propositionen
Videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65 s. 13) bör dock tillämp-
ningsområdet för videokonferens vara större än tillämpningsområdet för
användning av telefon.

6.3.3 Närmare om möjligheten för part att delta genom
videokonferens

Regeringens förslag: Domstolen beslutar bl.a. om på vilket sätt en part
skall kallas till en förhandling. Bedömningen av lämpligheten att låta en
part delta genom videokonferens måste alltid göras i vatje enskilt fall.

Prop. 1999/2000:142

Promemorians förslag stämmer i sak överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att erinra mot det. Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att
videokonferens bör kunna användas i mål där kriminalvårdens tjänstemän
företräder kriminalvårdsmyndigheten och i mål där kriminalvårdens
klienter är parter. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det dock angeläget att
förutsättningarna för deltagande genom videokonferens noga lämplig-
hetsprövas i vatje enskilt fall.

Socialstyrelsen har anfört att det, vid handläggning av de mål som
närmast är aktuella inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, i
regel kan finnas skäl att välja den gamla ordningen med fysisk inställelse
i rättssalen, eftersom det ofta är fråga om mål där de enskilda individerna
är personligen starkt berörda. Detsamma gäller enligt styrelsen om
parterna är underåriga.

27

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har bl.a. anfört att det kan
medföra stora vinster om den enskilde kan delta genom videokonferens i
de fall där körkortshavaren är bosatt på långt avstånd från domstolsorten.
När det gäller användningen av videokonferensteknik i mål om tvångs-
omhändertaganden av unga, anser länsstyrelsen att utrymmet att använda
sådan teknik bör vara begränsat både vid fall som gäller den unges
beteende och den unges hemförhållanden.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.3.2 har förutsättningarna
för part - både allmän och enskild - att delta i muntlig förhandling
genom videokonferens behandlats. Som framgått av avsnitt 6.3.1 bör
dock fysisk inställelse i rättssalen vara huvudregel även i fortsättningen.
Några formella begränsningar föreslås inte i försökslagen. Det är enligt
regeringen naturligt att man vid en försöksverksamhet har behov av att
pröva sig fram, för att fa underlag om i vilken omfattning och i vilka
typer av mål videokonferens kan komma till användning.

Det är domstolens uppgift att se till att ett mål blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver och att sköta administrationen av en muntlig
förhandling. Domstolen planerar förhandlingen och skickar kallelser till
parter och vittnen m.fl. För att domstolen på ett ändamålsenligt sätt skall
kunna planera och sköta ovan nämnda uppgifter är det rimligt att den
också har beslutanderätten i frågor bl.a. om på vilket sätt en part skall
kallas till en förhandling. Vi tänker här närmast på det fallet att en
företrädare för det allmänna önskar delta i en muntlig förhandling genom
videokonferens, medan domstolen av någon anledning inte anser att det
skall ske. I ett sådant fall har domstolen alltså beslutanderätten i frågan.
Eftersom domstolen och företrädare för det allmänna, som är part i ett
mål, sannolikt i de flesta fall är överens om på vilket sätt partens
inställelse lämpligen bör ske, torde frågan inte vålla några problem i
praktiken.

Innan vi går in på frågan i vilka måltyper parts deltagande i en muntlig
förhandling genom videokonferens skulle kunna vara lämplig, är det
viktigt att hålla i minnet att deltagande i muntlig förhandling genom
videokonferens bygger på frivillighet (se avsnitt 6.3.1).

Enligt regeringens uppfattning är det svårt att idag ha någon bestämd
uppfattning om i vilka måltyper det skulle kunna vara lämpligt att låta en
part delta i en muntlig förhandling genom videoteknik. Möjligen skulle
socialförsäkringsmål och körkortsmål kunna nämnas. Det bör emellertid
finnas ett inte oväsentligt utrymme att använda videokonferens även i
andra fall, t.ex. i skattemål och socialtjänstmål. I likhet med vad
Kriminalvårdsstyrelsen anfört bör videokonferens även kunna användas i
mål där kriminalvårdens tjänstemän företräder kriminalvårdsmyndigheten
och i mål där kriminalvårdens klienter är parter. Som styrelsen framhållit
bör en lämplighetsprövning ske i varje enskilt fall.

Det kan även finnas visst utrymme att använda videokonferensteknik i
muntlig förhandling i mål som rör tvångsomhändertaganden enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Regeringen delar Socialstyrelsens uppfattning, att särskild hänsyn bör tas
till underåriga som förekommer som parter. Vi anser att utgångspunkten
bör vara att den unge inte bör delta i en LVU-förhandling genom
videokonferens. När den unge kallas till den muntliga förhandlingen är

Prop. 1999/2000:142

28

grunden för socialnämndens ansökan om tvångsingripande oftast den Prop. 1999/2000:142
unges eget beteende. I sådana mål finns det anledning anta att det är av
stort värde att den unge far komma till rättssalen och att han eller hon
utan förmedling av videoteknik får möta rättens ledamöter samt
företrädare för socialnämnden m.fl. Genom det personliga mötet kan den
unge få en bättre uppfattning om vad saken gäller. Dessutom kan allvaret
i den uppkomna situationen inskärpas. Som Länsstyrelsen i Västra
Götalands län anfört bör emellertid utrymmet att använda videokon-
ferensteknik vara begränsat även i fall som gäller den unges
hemförhållanden. Något förbud mot att delta i en muntlig förhandling
genom videokonferens i här aktuella fall bör dock inte tas in i
försökslagen.

Mål enligt LVU kan vara mycket känsliga. Trots detta förhållande
anser regeringen att det beträffande andra parter än den unge bör finnas
ett något större utrymme för deltagande genom videokonferens. I sakens
natur får dock enligt regeringens mening anses ligga att det kan passa
bättre att låta en part som företräder det allmänna delta genom
videokonferens i ett mål enligt LVU än att låta en enskild part delta på
motsvarande sätt.

Det kan även finnas ett visst utrymme att använda videokonferens-
teknik i muntlig förhandling i mål som gäller tvångsomhändertaganden
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I
linje med vad som nyss anförts skulle det här närmast kunna bli aktuellt
att låta en part som företräder det allmänna delta genom videokonferens.
Det torde dock även kunna finnas undantagssituationer, t.ex. när en
enskild part blivit föremål för tvångsvård vid flera tillfållen inom en
relativt begränsad tid, då det skulle kunna bedömas som möjligt att låta
denne delta genom videokonferens.

I mål som gäller tvångsomhändertaganden enligt lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiat-
risk vård (LRV) torde rent generellt gälla att utrymmet för att använda
videokonferensteknik är ännu mer begränsat än i mål enligt LVU och
LVM. Enligt 37 § första stycket LPT hålls muntlig förhandling på
sjukvårdsinrättningen, om inte särskilda skäl talar för något annat.
Motsvarande reglering finns i 21 § LRV. I dessa typer av mål kan det för
övrigt vara så att den enskilda partens tillstånd inte medger att han eller
hon deltar i den muntliga förhandlingen genom videokonferens. Det kan
dock även här finnas undantagsfall, där deltagande genom video-
konferens skulle kunna ske. Av detta skäl bör det inte heller för dessa
måltyper tas in något förbud mot användning av videokonferensteknik.
Det är dock viktigt att än en gång poängtera att en bedömning av
lämpligheten att låta en part delta i en muntlig förhandling genom
videokonferens alltid måste göras i varje enskilt fall.

Sammanfattningsvis anser regeringen i likhet med flera remissinstanser
att det generellt sett finns ett större utrymme för part att delta i en muntlig
förhandling genom videokonferens i andra mål än sådana som rör någon
form av tvångsingripande.

Om det skulle bli aktuellt att låta en enskild part i ett mål om
tvångsvård i allmän förvaltningsdomstol delta i en muntlig förhandling
genom videokonferens, bör partens offentliga biträde finnas vid partens

29

sida. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas situationer där det Prop. 1999/2000:142
framstår som lämpligare att det offentliga biträdet i ett sådant fall
befinner sig i rättssalen, medan den enskilda parten deltar i den muntliga
forhandlingen genom videokonferens. Frågan far avgöras av domstolen
från fall till fall. Den enskilda partens uppfattning i frågan bör naturligt-
vis tillmätas stor betydelse.

Genom den utvärdering av försöksverksamheten som nämnts i avsnitt

6.2, kommer underlag att erhållas for att kunna ta ställning till
användningsområdet for videokonferens i muntlig förhandling i
framtiden.

6.3.4 Förutsättningar för bevisupptagning genom
videokonferens

Regeringens förslag: Bevisning far tas upp genom videokonferens, om
det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständig-
heter, eller om bevisupptagning enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skulle föra med sig kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant
sätt.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket har beträffande bevismedlet syn
bl.a. anfört att detta förekommer mycket sporadiskt i de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Domstolsverket har erinrat om sin uppfattning
att reglerna bör ändras, så att upptagning av förhör med vittnen m.fl. vid
underrätt och den senare uppspelningen i överrätt skall kunna ske med
hjälp av videoteknik.

Skälen for regeringens förslag: Vittnesutsagor och andra muntliga
bevis kan tas upp per telefon i allmän domstol. När det gäller möjligheten
att ta upp bevisning i allmän domstol genom videokonferens enligt
försökslagen gäller samma förutsättningar som när bevisupptagning skall
ske i allmän domstol per telefon enligt reglerna i rättegångsbalken och
lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Det bör vara möjligt att använda videoteknik vid bevisupptagning även
i allmän förvaltningsdomstol. Vid utformningen av förutsättningarna
härför bör reglerna om bevisupptagning i allmän domstol genom telefon
och videokonferens tas som förebild. Bevisupptagning i allmän
förvaltningsdomstol bör därför enligt regeringen fa tas upp genom
videokonferens, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och
övriga omständigheter, eller om bevisupptagning enligt reglerna i
förvaltningsprocesslagen (1971:291) skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
bevisningen tas upp på ett sådant sätt.

Användning av videokonferensteknik vid bevisupptagning torde främst
komma i fråga vid förhör med vittnen, men det bör även vara möjligt att
genomföra sakkunnigförhör med hjälp av denna teknik. Bevismedlet syn
bör också omfattas av regleringen.

30

Med anledning av Riksskatteverkets synpunkter beträffande bevis- Prop. 1999/2000:142
medlet syn vill regeringen framhålla att syn genom videokonferens - som
framhållits redan i promemorians författningskommentar - exempelvis
skulle kunna tänkas komma till användning i samband med ett
sakkunnigförhör som sker genom videokonferens.

De uttalanden som gjorts om i vilka situationer det är lämpligt att låta
bevisupptagning ske per telefon i allmän domstol bör i tillämpliga delar
kunna tjäna som utgångspunkt för bedömningen av om det är lämpligt att
ta upp bevisning genom videokonferens i allmän förvaltningsdomstol (se
prop. 1986/87:89 s. 220). Möjligheterna till värdering av bevisning får
inte bli lidande av att upptagningen sker genom videokonferens. Vid
användning av videokonferens torde dock möjligheterna att kunna
värdera bevisning typiskt sett vara bättre än vid användning av telefon.
Tillämpningsområdet för videokonferens bör därför vara större än
tillämpningsområdet för användning av telefon.

Det är domstolen som avgör frågan på vilket sätt bevisningen skall tas
upp. Enligt vad som anförts i avsnitt 6.3.1 bör dock en tillämpning av
videokonferens bygga på frivillighet. Detta bör gälla åtminstone under
försöksperioden. Vid bedömningen av om bevisupptagningen kan ske
genom videokonferens bör hänsyn tas till parternas inställning i frågan,
liksom till inställningen hos dem som skall höras. Som anförts i avsnitt
6.3.1 bör en domstol, oavsett ett måls anknytning till Europakonven-
tionen, normalt avstå från att kalla en parts vittnen och sakkunniga att
delta genom videokonferens enligt försökslagen, om parten motsätter sig
ett hörande i den formen. Som anförts i avsnitt 6.3.1 bör även motpartens
uppfattning beaktas.

Som framgått tidigare (avsnitt 6.3.1) bör huvudregeln vara fysisk
inställelse i rättssalen. Det bör även gälla dem som skall höras i
bevissyfte i en muntlig förhandling.

Protokoll förs vid muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol.
Protokollet skall innehålla en redogörelse för förhandlingens gång och
för den utredning som förebringas vid förhandlingen (17 § FPL).
Bestämmelserna om muntlig förhandling gäller i tillämpliga delar vid syn
på stället (23 § andra stycket FPL). Detta innebär bl.a. att bestämmel-
serna om protokoll vid muntlig förhandling tillämpas vid syn.

Närmare föreskrifter om protokoll vid muntlig förhandling och syn
finns i förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utsagor av vittnen och sakkunniga och iakt-
tagelser som rätten gör vid syn på stället skall antecknas i protokollet i
den omfattning utsagorna eller iakttagelserna kan antas vara av någon
betydelse i målet. Undantag görs för Regeringsrättens del (11 § nämnda
förordning). Rätten får dock förordna att en utsaga av ett vittne eller en
sakkunnig skall tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg. En sådan
utsaga behöver inte antecknas i protokollet (16 § förordningen).

I dag torde det sällan förekomma att förhör tas upp på något annat sätt
än på fonetisk väg, dvs. genom att ljudet spelas in på en bandspelare.
Domstolsverket har emellertid anfört att protokollföring bör kunna ske
med hjälp av videoteknik. Regeringen är dock för närvarande inte beredd
att göra någon annan bedömning beträffande protokollföring än den som
gjorts i fråga om videokonferens i allmän domstol. Detta innebär att

31

berättelser som tas upp genom videokonferens bör protokollföras genom
att ljudet från konferensen spelas in på en bandspelare.

6.4 Offentlighet och ordning vid deltagande i en muntlig
förhandling genom videokonferens

Regeringens bedömning: Personal vid den myndighet som ställer
utrustning och lokaler till förfogande för den som skall delta i en muntlig
förhandling genom videokonferens bör vara behjälplig med de praktiska
arrangemangen, när den muntliga förhandlingen hålls inom stängda
dörrar.

Domstolen måste bedöma möjligheten för rättens ordförande att
upprätthålla ordningen vid en muntlig förhandling genom videokon-
ferens, när den tar ställning till om någon skall kallas att delta genom
förmedling av videoteknik.

Promemorian innehåller ingen bedömning beträffande de aktuella
frågorna.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg har efterlyst över-
väganden beträffande frågan hur ordningen vid en muntlig förhandling
skall kunna upprätthållas, om förhör hålls med ett vittne eller en part
utanför rättssalen. Kammarrätten, Riksskatteverket och Länsrätten i
Skåne län har pekat på att problem kan uppkomma när en muntlig
förhandling med hänsyn till sekretesskyddet sker bakom lykta dörrar.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 16 § förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämp-
liga delar i fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling.
Av lagrummet framgår vidare att rätten utöver vad som följer av 5 kap.
1 § rättegångsbalken far förordna att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att
förebringas uppgift för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100).

Som framgått i avsnitt 6.1 finns för försöksverksamheten i allmän
domstol videokonferensutrustning både på försöksdomstolama och på
ytterligare ett par domstolar. Såvitt avser det praktiska genomförandet
gäller beträffande videokonferens i allmän domstol att domstolar och
andra myndigheter som har utrustning för videokonferens, skall ställa
utrustning och lokaler till förfogande för den som skall delta i ett
domstolssammanträde genom videokonferens, om arbetets behöriga gång
och förhållandena i övrigt tillåter det (se avsnitt 6.1). Motsvarande
reglering kommer att gälla för de allmänna förvaltningsdomstolarnas
försöksverksamhet. För det fall att förvaltningsdomstolen förordnar om
att en förhandling skall hållas inom stängda dörrar, bör personal vid den
myndighet som ställer utrustning och lokaler till förfogande för den som
skall delta i en muntlig förhandling genom videokonferens få vara
behjälplig med de praktiska arrangemangen. Detta blir för övrigt aktuellt
inte bara när rätten förordnat om stängda dörrar utan även vid t.ex.
uppkoppling av videokonferensen och när det gäller att visa den som
skall delta genom videokonferens till rätta i videokonferenslokalen.

Prop. 1999/2000:142

32

Bestämmelser om att den domstol som anordnar videokonferensen på Prop. 1999/2000:142
lämpligt sätt skall förvissa sig om identiteten hos den som skall delta i
den muntliga förhandlingen genom videokonferens och att tillämpliga
regler för deltagande i ett domstolsförfarande följs, kommer att tas in i
förordning.

När det gäller frågan om möjligheten för rättens ordförande att
upprätthålla ordningen vid en muntlig förhandling genom video-
konferens, vill regeringen framhålla att domstolen när den tar ställning
till om någon skall kallas att delta genom förmedling av videoteknik
självfallet måste ta även ordningsfrågan under bedömning. Mot bakgrund
av de allmänna domstolarnas positiva erfarenhet av användning av
telefonteknik finns det dock knappast anledning att tro att ordningsfrågan
skall bli något reellt problem.

6.5 Påföljder vid utevaro m.m.

Regeringens förslag: Den som kallats till en muntlig förhandling genom
videokonferens skall ha rätt till ersättning för kostnaderna för sin
inställelse.

Regeringens bedömning: Bestämmelser om påföljder för under-
låtenhet att delta i muntlig förhandling genom videokonferens är för
närvarande inte påkallade.

Promemorians förslag och bedömning stämmer överens med regering-
ens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att erinra mot förslaget och bedömningen. Sammanslutningen
för Sveriges Juridiska Byråer anser att skyldigheten att infinna sig till
videokonferens skall likställas med skyldigheten att inställa sig
personligen, varför någon form av påföljd för utevaro utan giltigt skäl bör
införas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Då reglerna om
användning av telefon i rättegång i allmän domstol permanentades,
behandlades frågan om behovet av att införa ett system med påföljder för
underlåtenhet att medverka i rättegång genom telefon. Det konstaterades
att försöksverksamheten byggt på frivillighet och att frivilligheten inte
tycktes ha haft några praktiska nackdelar av betydelse. På grund härav
föreslogs inga påföljder för underlåtenhet att medverka i rättegång per
telefon (prop. 1986/87:89 s. 129).

Bestämmelserna om användning av telefon i rättegång i allmän
domstol har fått en fakultativ utformning. Detta innebär att om det finns
anledning att anta att den som enligt planerna skall medverka i
rättegången genom telefon inte kommer att medverka på detta sätt, far
rätten kalla den som berörs att inställa sig inför rätten på vanligt sätt.
Något krav på att parterna i förväg skall ha samtyckt till att medverka per
telefon finns inte. Det nu anförda gäller även vid användning av
videokonferens i rättegång i allmän domstol.

I likhet med vad som gäller vid användning av telefon och
videokonferens i allmän domstol bör användningen av videokonferens i

33

2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 142

allmän förvaltningsdomstol bygga på frivillighet. Detta bör gälla i vart
fall under försöksperioden. Om det finns anledning anta att någon inte
kommer att medverka i en videokonferens, bör rätten avstå från att
använda denna möjlighet och i stället kalla den som skall delta i den
muntliga förhandlingen på vanligt sätt. Detta gäller for såväl parter som
andra som skall delta i en muntlig förhandling genom videokonferens.
Något uttalat behov av att nu införa ett påfolj dssystem med sanktioner for
underlåtenhet att delta i en muntlig förhandling genom videokonferens,
som Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer föreslagit, torde
därmed enligt regeringens mening inte föreligga.

Den som skall delta i en muntlig förhandling genom videokonferens
kommer att fa inställa sig till en lokal där den aktuella videokonfe-
rensutrustningen finns tillgänglig. Det kan tänkas att det uppstår
kostnader for både resa till och från lokalen där videokonferens-
anläggningen finns och för förlorad arbetsinkomst. Den som skall
medverka i en muntlig förhandling kan ha rätt till ersättning för sin
inställelse enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291). Samma regler om
rätt till ersättning bör gälla för dem som kallats att delta i en muntlig
förhandling genom videokonferens. Det bör därför införas en
bestämmelse om detta i försökslagen.

7 Telefon i allmän förvaltningsdomstol

7.1 Möjlighet att använda telefon i rättegång i allmän
domstol

Som tidigare nämnts (avsnitt 4) finns sedan ett antal år tillbaka möjlighet
att använda telefon i rättegång i allmän domstol. Användningen av
telefon i rättegång inleddes med en försöksverksamhet där telefonen
användes som ett alternativ och komplement till de ordinarie reglerna om
parters närvaro och bevisupptagning. Permanenta regler om användning
av telefon i rättegång infördes i rättegångsbalken genom en lagändring år
1987.

Enligt gällande lagstiftning far telefon användas vid ett förbere-
delsesammanträde i tvistemål under vissa förutsättningar (42 kap. 10 §
rättegångsbalken). Om telefon används vid en muntlig förberedelse far
telefon även användas vid en huvudförhandling i förenklad form, om den
hålls i omedelbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 §
rättegångsbalken). Någon ytterligare möjlighet för en part att medverka
per telefon i huvudförhandling i tvistemål finns inte.

I brottmål finns motsvarande möjlighet att använda telefon vid ett
förberedelsesammanträde som i tvistemål (45 kap. 13 § rättegångs-
balken). Detsamma gäller i mål om enskilt åtal (47 kap. 10 § rätte-
gångsbalken). Däremot finns ingen möjlighet för part att medverka per
telefon vid huvudförhandling i brottmål och i mål om enskilt åtal.
Slutligen finns vissa möjligheter att ta upp bevisning per telefon i
tvistemål, brottmål och i mål om enskilt åtal (43 kap. 8 §, 46 kap. 7 § och
47 kap. 24 § rättegångsbalken).

Prop. 1999/2000:142

34

I konkursärenden kan bevisupptagning ske med användning av
telefonteknik, genom att det av 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672)
följer att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål gäller i tillämp-
liga delar i konkursärenden om inte något annat sägs i konkurslagen.
Någon ytterligare möjlighet att använda telefonteknik i konkursärenden
finns inte i dagsläget.

Vid handläggning av domstolsärenden far telefon användas vid
sammanträde om vissa förutsättningar är uppfyllda (19 § lagen
[1996:242] om domstolsärenden). Även bevisning får under vissa
förutsättningar tas upp per telefon vid handläggning av domstolsärenden
(24 och 25 §§ samma lag).

Domstolar och andra statliga myndigheter skall, om arbetets behöriga
gång och förhållandena i övrigt tillåter det, vid behov ställa telefon och
lokal till förfogande för den som skall medverka per telefon i ett
domstolssammanträde. Den som skall delta per telefon i domstols-
sammanträdet får kallas till domstol eller någon annan myndighet eller
inrättning på den ort där han eller hon brukar vistas eller på annan
lämplig ort. Företrädesvis bör kallelsen gälla inställelse vid tingsrätt eller
polismyndighet. Den domstol hos vilken någon skall medverka i sam-
manträdet per telefon, skall på lämpligt sätt förvissa sig om identiteten
hos den som skall medverka på telefon och att tillämpliga regler för
deltagande i ett domstolsförfarande följs (förordningen [1996:272] om
användningen av telefon vid domstolssammanträde). Det bör dock
anmärkas att det återgivna förfarandet enligt uppgift inte tillämpas i
praktiken. Den som skall delta i ett domstolssammanträde deltar
nämligen ofta per telefon från hemmet, arbetsplatsen eller dylikt.

7.2 Införande av regler om möjlighet att använda telefon

i allmän förvaltningsdomstol

Regeringens förslag: Regler om möjlighet att använda telefon i muntlig
förhandling i allmän förvaltningsdomstol införs.

Prop. 1999/2000:142

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
att regler om telefon i muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol
införs, och det har anförts bl.a. att det kan medföra beaktansvärda tids-
och kostnadsbesparingar. Riksdagens ombudsmän, Länsrätten i Söder-
manlands län, Länsrätten i Östergötlands län, Riksskatteverket och
Landstingsförbundet har ingen erinran mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En möjlighet att kunna använda
teknik i domstolsväsendet är av stor betydelse både för domstolarna
själva och de som kommer i kontakt med dessa. I de allmänna domsto-
larna finns sedan ett antal år tillbaka en möjlighet att använda telefon i
rättegång. Erfarenheterna av denna användning är mycket positiva (se
vidare avsnitt 4). De allmänna förvaltningsdomstolarna bör därför - i
likhet med de allmänna domstolarna - ha möjlighet att använda telefon i
muntlig förhandling.

35

7.3      Användningen av telefon i allmän

förvaltningsdomstol

7.3.1     Utgångspunkter

Regeringens förslag: Fysisk närvaro i rättssalen skall fortfarande vara
huvudregel. Medverkan per telefon i muntlig förhandling skall endast
komma i fråga, om den som skall medverka inte har något att invända
mot det. Vid bedömningen av om bevisupptagning kan ske genom telefon
bör hänsyn även tas till partemas inställning i frågan.

Promemorians förslag stämmer i sak överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län har bl.a. anfört att,
åtminstone i mål om frihetsberövande, åtskilligt enligt länsrättens
uppfattning talar för att Europakonventionen kräver ett uttryckligt
avstående från parts rätt till inställelse inför domstolen/domaren. Denna
rätt måste enligt länsrätten kanske försiktigtvis också inkludera
framläggandet av bevisning och motförhör direkt i rättssalen. Riksskatte-
verket uppehåller sig främst vid Europakonventionens betydelse för
möjligheten att delta per telefon i en muntlig förhandling.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om möjlighet till
användning av telefon i rättegång i allmän domstol bygger på att den som
skall delta i en förhandling alltid har rätt att inställa sig i rättssalen.
Bestämmelserna om användning av telefon i allmän domstol innebär inte
någon inskränkning i denna rätt. Bestämmelserna utgör i stället ett
komplement till de vanliga reglerna om inställelse, och erbjuder parten
eller ett vittne en möjlighet att medverka i en förhandling på ett enklare
sätt. Den som skall inställa sig i domstol förfogar inte själv över frågan
om hur inställelsen skall ske. Däremot har den som skall delta inflytande
på valet av inställelseform på så sätt att användning av telefon i rättegång
bygger på frivillighet. Vid bedömningen av om bevisupptagning kan ske
genom telefon tas hänsyn till parternas inställning i frågan. Det som
anförts ovan gäller även i fråga om möjligheten att använda videokonfe-
rensteknik i allmän domstol.

Enligt den ordning som gäller idag i de allmänna förvaltningsdom-
stolarna skall deltagarna i en muntlig förhandling inställa sig i rättssalen.
Huvudregeln om fysisk närvaro i rättssalen bör gälla även fortsätt-
ningsvis. Skälet för detta är att beslutsunderlaget för domstolen i många
fall måste anses bättre vid fysisk närvaro i rättssalen än vid medverkan
per telefon.

På motsvarande sätt som vid användning av telefon och video-
konferens i rättegång i allmän domstol bör vid användning av telefon i
allmän förvaltningsdomstol gälla, att den som berörs skall ha ett
inflytande på frågan om formen för inställelsen. Den som skall föra sin
talan eller höras i en muntlig förhandling bör alltid ha rätt att få inställa
sig fysiskt i rättssalen. Vid bedömningen av om bevisupptagning kan ske
genom telefon bör hänsyn även tas till parternas inställning i frågan. För
att utveckla det som anförts i promemorian i denna del vill regeringen
framhålla följande. Europakonventionen ställer i artikel 6 upp kravet att
den som blivit anklagad för ett brott skall ha rätt att förhöra eller låta

Prop. 1999/2000:142

36

förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen Prop. 1999/2000:142
inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade
mot honom. Möjligen kan denna bestämmelse ha betydelse för någon
måltyp som förekommer i en förvaltningsdomstol, t.ex. när det gäller mål
om skattetillägg. En domstol bör enligt regeringens mening i här aktuella
fall iaktta försiktighet med att kalla en parts vittnen eller sakkunniga att
medverka per telefon, om parten motsätter sig ett hörande i den formen.
Också motpartens uppfattning bör beaktas. Parten har dock inget
bestämmande inflytande i fråga om formen för inställelsen, utan
domstolen får göra en individuell prövning i varje enskilt fall.

Under remissbehandlingen har fråga uppkommit om rättigheten att få
inställa sig fysiskt i rättssalen bör tydliggöras i både rättegångsbalken och
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Regeringen vill här framhålla att -
vilket tidigare nämnts i avsnitt 6.3.2 - en utredare getts i uppdrag att bl.a.
undersöka om nu gällande förutsättningar för medverkan per telefon bör
ändras när det gäller sammanträden och förhör i allmän domstol. I
avvaktan på redovisning av utredarens uppdrag anser regeringen att en
uttrycklig reglering av frågan om fysisk inställelse i rättssalen bör anstå
för förvaltningsprocesslagens del.

Att kunna medverka per telefon i en muntlig förhandling förutsätter
frivillighet från berörd persons sida. Något uttryckligt avstående från
parts rätt att fysiskt inställa sig i rättssalen krävs inte, enligt regeringens
mening. Genom att frivilligt medverka i den muntliga förhandlingen
genom telefon har parten lämnat samtycke genom s.k. konkludent
handlande. Det finns anledning att här betona att den som inte begärt
muntlig förhandling vid prövning av t.ex. hans eller hennes civila
rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen, anses
ha avstått från sin rätt till sådan förhandling. Som nämnts i avsnitt 6.3.1
krävs enligt Europakonventionen inte något aktivt uttryck, för att parten
skall anses ha avstått från sin rätt till muntlig förhandling.

Enligt regeringens bedömning krävs det inte heller ett uttryckligt
avstående när det gäller rätten till fysisk inställelse i rättssalen vid
framläggande av bevisning samt motförhör, som någon remissinstans
ifrågasatt. Av praktiska skäl bör det inte heller krävas att den som enligt
rättens bedömning kan medverka per telefon i en muntlig förhandling ger
något uttryckligt samtycke. Om rätten finner att förutsättningar föreligger
för att låta någon medverka per telefon i en muntlig förhandling, bör
rätten kalla personen i fråga att inställa sig på detta sätt. Av kallelsen bör
dock framgå att den som har kallats att medverka per telefon har rätt att
få inställa sig i rättssalen. Som framgått ovan i detta avsnitt talar skäl för
att en domstol i vissa fall bör iaktta försiktighet med att kalla en parts
vittnen eller sakkunniga att medverka per telefon, om parten motsätter sig
ett hörande i den formen. Som framgått ovan bör motpartens uppfattning
i nu nämnda fall också beaktas.

En rättstillämpning i enlighet med det som nu har sagts kan utan
svårighet ske med utnyttjande av den fakultativa karaktär som reglerna
om användning av telefon bör ha.

Vid bedömningen av om rätten skall kalla någon att medverka per
telefon i en muntlig förhandling ligger bl.a. frågan om det är sannolikt,
att den som enligt rättens mening kan medverka genom telefon kommer

37

att göra detta. I de flesta fall kommer initiativet till medverkan på telefon Prop. 1999/2000:142
sannolikt att komma från parten eller den som skall höras. Sistnämnda
fråga torde då inte vålla något större problem.

Om den som har kallats att medverka per telefon i en muntlig
förhandling inte vill medverka på detta sätt, bör han eller hon ha rätt att
fa komma till förhandlingen. Det bör då ankomma på den som kallats att
underrätta domstolen om det.

Även annan än part, vittne eller sakkunnig får medverka per telefon i
en muntlig förhandling. Detta skulle t.ex. kunna gälla vid en förhandling i
kammarrätten för en förälder som inte överklagat en länsrättsdom om
tvångsomhändertagande av sitt barn enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). För att tolk skall kunna medverka
per telefon i en muntlig förhandling krävs inte heller någon särskild
bestämmelse.

7.3.2 Förutsättningar for part att medverka per telefon

Regeringens förslag: En part får medverka i en muntlig förhandling per
telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och
övriga omständigheter, eller om en muntlig förhandling inför rätten
skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför rätten.

Promemorians förslag stämmer till viss del överens med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall delar den uppfattning i
fråga om förutsättningarna för part att delta per telefon i en muntlig
förhandling som redovisas i promemorian, men förordar emellertid att
frågan om utformningen av reglerna ägnas ytterligare uppmärksamhet
under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Skälen för regeringens förslag: Motsvarande regler om användning
av telefon, som gäller för de allmänna domstolarna, har ännu inte införts
för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Förslag i saken har dock lagts
fram av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domsto-
larna inför 2000-talet.

Domstolsutredningen föreslog att telefon skulle få användas vid
sammanträde i vissa mål, endast om den part som begärt sammanträdet
medgav detta. Det bör i detta sammanhang noteras att lagen (1996:242)
om domstolsärenden inte innehåller någon uttrycklig begränsning
beträffande möjligheten att använda telefon vid sammanträde. I
propositionen till denna lag uttalade regeringen emellertid att ett
sammanträde regelmässigt bör hållas enligt vanliga regler och inte på
telefon, i de fall där Europakonventionen kräver att det hålls ett samman-
träde (prop. 1995/96:115 s. 109).

I likhet med vad som gäller enligt lagen om domstolsärenden anser
regeringen att någon uttrycklig begränsning motsvarande den som
Domstolsutredningen föreslår inte bör införas, beträffande parts
möjlighet att medverka per telefon i en muntlig förhandling i allmän
förvaltningsdomstol. Mot bakgrund av att användning av telefonteknik

38

har sina begränsningar anfördes i promemorian att försiktighet bör iakttas Prop. 1999/2000:142
med att låta part medverka per telefon vid en muntlig förhandling, i de
fall där Europakonventionen kräver att en förhandling hålls. Regeringen
delar inte den uppfattningen. Enligt vår mening behövs ingen begräns-
ning av ifrågavarande slag. Anledningen till detta är följande.

Europakonventionen medger part en rätt till domstolsprövning vid dels
frihetsberövande, dels prövning av civila rättigheter och skyldigheter och
vid anklagelse för brott (artikel 5:4 respektive artikel 6:1; se avsnitt 5.2).
Konventionen tillerkänner alltså parten en rättighet. Det står dock parten
fritt att avstå från att utnyttja denna rättighet. För det fall att parten avstår
från sin rätt till fysisk inställelse inför domstolen kan han eller hon - om
sådant önskemål finns - i stället medverka per telefon i den muntliga
förhandlingen, förutsatt att domstolen anser att förutsättningarna för
sådan medverkan är uppfyllda. Det är alltså enligt regeringens mening
här närmast fråga om att det kan brista vid tillämpningen av
förutsättningarna för parts medverkan per telefon i en muntlig
förhandling. Användningen av telefonteknik har som tidigare nämnts sina
begränsningar.

Som även anförts tidigare finns det ett stort värde i att likartade regler
gäller i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol, när det finns
förutsättningar för detta. Vid utformningen av bestämmelserna om
möjlighet att medverka per telefon i en muntlig förhandling i allmän
förvaltningsdomstol bör därför utgångspunkten vara, att bestämmelserna
utformas efter förebild av reglerna om telefon och videokonferens i
allmän domstol. Som nämnts i avsnitt 6.3.2 har denna utgångspunkt även
gällt vid utformningen av förutsättningarna för deltagande i muntlig
förhandling i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens. I nyss
nämnda avsnitt har även Lagrådets synpunkter på den föreslagna
utformningen av förutsättningarna för parts deltagande i ett sammanträde
inför rätten enligt rättegångsbalken genom videokonferens behandlats.

De förutsättningar som bör gälla för att en part skall fa medverka per
telefon i en muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol är alltså om
det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga
omständigheter, eller om en muntlig förhandling inför rätten skulle
medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till
betydelsen av att sammanträdet hålls inför rätten.

När det gäller den närmare innebörden av de förutsättningar som skall
vara uppfyllda för att möjligheten att medverka på telefon i en muntlig
förhandling skall föreligga, kan ledning hämtas i vad som sagts i avsnitt

6.3.2 om möjligheten att delta i muntlig förhandling genom video-
konferens.

Departementschefens uttalanden vid införandet av de permanenta
bestämmelserna om telefonteknik i rättegång i allmän domstol (se prop.
1986/87:89 s. 200) torde i tillämpliga delar kunna användas vid
bedömningen av i vilka situationer det skulle kunna vara lämpligt med
medverkan per telefon i en muntlig förhandling i allmän förvaltnings-
domstol.

Avslutningsvis bör nämnas att regeringen gjort bedömningen att - till
skillnad från vad som i normalfallet gäller i allmän domstol - även parter
i en muntlig förhandling i förvaltningsdomstol skall kunna medverka

39

genom telefon. Enligt regeringens mening kommer de formella förutsätt-
ningarna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) för parts medverkan
genom telefon - tillsammans med det förhållandet att användningen av
telefonteknik har sina begränsningar och i normalfallet är klart under-
lägsen en användning av videokonferensteknik - att utgöra en naturlig
begränsning av möjligheten att använda telefonteknik vid muntlig
förhandling i förvaltningsmål.

7.3.3 Förutsättningar för bevisupptagning per telefon

Regeringens förslag: Bevisning far tas upp per telefon, om det är
lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter,
eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle föra med sig
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till
betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant sätt.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Sundsvall har
bl.a. ställt frågan om det står i överensstämmelse med kravet på muntlig
förhandling i Europakonventionen att muntlig bevisning tas upp per
telefon.

Skälen for regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken kan vittnes-
utsagor och andra muntliga bevis i vissa fall tas upp per telefon i allmän
domstol. Denna möjlighet finns även vid användning av videokonferens i
allmän domstol.

Möjligheten att ta upp bevisning genom telefon används i stor
utsträckning av de allmänna domstolarna. Många huvudförhandlingar
som annars hade fatt ställas in har kunnat genomföras, genom att vittnen
som befunnit sig på annan ort har kunnat höras per telefon.

Det bör vara möjligt att använda telefonteknik vid bevisupptagning
även i allmän förvaltningsdomstol. Vid utformningen av förutsättning-
arna härför bör reglerna om bevisupptagning i allmän domstol genom
telefon och videokonferens tas som förebild. Som en parentes kan
nämnas att Domstolsutredningen i förslaget till domstolsförfarandelag,
som bl.a. var avsett att gälla för de allmänna förvaltningsdomstolarna, vid
utformningen av förutsättningarna för att ta upp bevisning per telefon
tagit rekvisiten för bevisupptagning per telefon i allmän domstol som
förebild (jfr SOU 1991:106, del B, s. 15).

De rekvisit som bör gälla för att ett vittne eller en sakkunnig skall få
medverka per telefon i en muntlig förhandling är om det är lämpligt med
hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter, eller om
bevisupptagning enligt vanliga regler, dvs. enligt reglerna i förvaltnings-
processlagen (1971:291), skulle medföra kostnader eller olägenheter som
inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på
ett sådant sätt.

De uttalanden som gjorts om i vilka situationer det är lämpligt att låta
bevisupptagning ske genom telefon i allmän domstol bör i tillämpliga
delar kunna tjäna som utgångspunkt för bedömningen av om det är

Prop. 1999/2000:142

40

lämpligt att ta upp bevisning per telefon i allmän förvaltningsdomstol (se
prop. 1986/87:89 s. 220). Möjligheterna till värdering av bevisning far
inte bli lidande av att upptagningen sker genom telefon.

Som behandlats i avsnitt 7.3.1 bör huvudregeln vara fysisk inställelse i
rättssalen. Det bör även gälla dem som skall höras i bevissyfte i en
muntlig förhandling.

Det är domstolen som avgör frågan på vilket sätt bevisningen skall tas
upp. Som behandlats i avsnitt 7.3.1 föreslås dock att medverkan genom
telefon endast bör komma i fråga, om den som skall medverka inte har
något att invända mot det. Vid bedömningen av om bevisupptagningen
kan ske per telefon bör hänsyn tas till parternas inställning i frågan,
liksom till inställningen hos dem som skall höras. I avsnitt 7.3.1 har vi
närmare utvecklat vad som i promemorian anförts i denna del, mot
bakgrund av de krav som Europakonventionen ställer i artikel 6:3:d.

7.4 Offentlighet och ordning vid medverkan per telefon i
en muntlig förhandling

Regeringens bedömning: Personal vid den myndighet som ställer
utrustning och lokaler till förfogande för den som skall medverka per
telefon i en muntlig förhandling far vara behjälplig med de praktiska
arrangemangen, när den muntliga förhandlingen hålls inom stängda
dörrar. För det fall att den som skall medverka per telefon i den muntliga
förhandlingen befinner sig i hemmet, på arbetsplatsen eller dylikt, får
domstolen på lämpligt sätt förvissa sig om att förordnandet om stängda
dörrar respekteras.

Domstolen måste bedöma möjligheten för rättens ordförande att
upprätthålla ordningen vid en muntlig förhandling där någon medverkar
per telefon, när den tar ställning till om någon skall kallas att medverka
genom förmedling av telefonteknik.

Promemorian innehåller ingen bedömning beträffande de aktuella
frågorna.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg har efterlyst övervä-
ganden beträffande frågan hur ordningen vid en muntlig förhandling skall
kunna upprätthållas, om förhör hålls med ett vittne eller en part utanför
rättssalen. Kammarrätten samt Riksskatteverket har pekat på att problem
kan uppkomma när en muntlig förhandling med hänsyn till sekretess-
skyddet sker bakom lykta dörrar.

Skälen for regeringens bedömning: Enligt 16 § förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämp-
liga delar i fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling.
Av lagrummet framgår vidare att rätten utöver vad som följer av 5 kap.
1 § rättegångsbalken far förordna att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att
förebringas uppgift för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100).

Som framgått i avsnitt 7.1 skall domstolar och andra statliga
myndigheter, om arbetets behöriga gång och förhållandena i övrigt

Prop. 1999/2000:142

41

tillåter det, vid behov ställa telefon och lokal till förfogande för den som Prop. 1999/2000:142
skall medverka på telefon i ett domstolssammanträde. Den som skall
medverka per telefon vid domstolssammanträdet far kallas till domstol
eller någon annan myndighet eller inrättning på den ort där han eller hon
brukar vistas eller på annan lämplig ort. Företrädesvis bör kallelsen gälla
inställelse vid tingsrätt eller polismyndighet. Den domstol hos vilken
någon skall medverka per telefon, skall på lämpligt sätt förvissa sig om
identiteten hos den medverkande och att tillämpliga regler för deltagande
i ett domstolsförfarande följs (förordningen [1996:272] om användningen
av telefon vid domstolssammanträde).

Ovan nämnda förordning kan tillämpas vid medverkan per telefon i en
muntlig förhandling i förvaltningsdomstol. Som påpekats vid remiss-
behandlingen bör en justering av författningstexten göras, så att det i
förordningen anges att kallelse företrädesvis bör gälla inställelse vid
tingsrätt, länsrätt eller polismyndighet. För det fall att förvaltnings-
domstolen förordnar om att en förhandling skall hållas inom stängda
dörrar, far personal vid den myndighet som ställer utrustning och lokaler
till förfogande för den som skall delta på telefon i en muntlig förhandling
vara behjälplig med de praktiska arrangemangen. För det fall att den som
skall delta på telefon i den muntliga förhandlingen befinner sig i hemmet,
på arbetsplatsen eller dylikt, far domstolen på lämpligt sätt förvissa sig
om att förordnandet om stängda dörrar respekteras.

När det sedan gäller frågan om möjligheten för rättens ordförande att
upprätthålla ordningen vid en muntlig förhandling där någon medverkar
per telefon, vill regeringen framhålla att domstolen när den tar ställning
till om någon skall kallas att medverka genom förmedling av
telefonteknik självfallet måste ta även ordningsfrågan under bedömning.
Mot bakgrund av de allmänna domstolarnas positiva erfarenhet av
användning av telefonteknik finns det dock knappast anledning att tro att
ordningsfrågan skall bli något reellt problem.

7.5 Påföljder vid utevaro m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro
skall inte gälla den som kallas att medverka per telefon i en muntlig
förhandling.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer
anser att medverkan per telefon i en muntlig förhandling skall likställas
med skyldigheten att inställa sig personligen, varför någon form av
påföljd för utevaro utan giltigt skäl bör införas.

Skälen för regeringens förslag: Användningen av telefon i allmän
förvaltningsdomstol bör - liksom användningen av telefon och videokon-
ferens i allmän domstol och videokonferens i allmän förvaltningsdomstol
- bygga på frivillighet. Om det finns anledning anta att någon inte
kommer att medverka per telefon i en muntlig förhandling, bör rätten
avstå från att använda denna möjlighet och i stället kalla den som skall

42

delta i förhandlingen på vanligt sätt. Detta gäller både för parter och Prop. 1999/2000:142
andra som skall medverka per telefon i en muntlig förhandling. Något
uttalat behov av att införa ett påfölj dssystem med sanktioner för
underlåtenhet att medverka per telefon i en muntlig förhandling, som
Sammanslutningen för Sveriges Juridiska byråer föreslagit, torde därmed
inte föreligga. Lagens bestämmelser om kallelser och förelägganden
gäller inte den som kallas att medverka per telefon i en muntlig
förhandling.

En särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål

8.1

Inledning

Arbetslöshetskassorna är privaträttsliga föreningar. Varje arbetslöshets-
kassa står under ledning av en styrelse, som svarar för kassans organi-
sation och förvaltningen av kassans angelägenheter. Styrelsen kan
bemyndiga annan att företräda kassan och teckna dess firma, om inte ett
förbud mot sådant bemyndigande har tagits in i stadgarna.

Arbetslöshetskassorna är inte organiserade på ett enhetligt sätt när det
gäller var besluten i arbetslöshetsförsäkringsärendena fattas. Kassorna
bestämmer själva var besluten skall fattas. På vissa arbetslöshetskassor
fattas både det första beslutet och omprövningsbeslutet på central nivå.
På andra kassor fattas det första beslutet i vissa frågor lokalt, medan
omprövning sker centralt. I återigen andra kassor fattas det första beslutet
alltid lokalt och omprövning sker alltid centralt. När det gäller den
kompletterande arbetslöshetskassan, Alfa, fattas både det första beslutet
och omprövningsbeslutet på något av kassans kontor i Borås, Hemse,
Ljusdal eller Olofström.

Det finns för närvarande 39 arbetslöshetskassor inklusive arbetslös-
hetskassan Alfa. Av dessa 39 kassor har enligt AMS 19 lokal
administration. 37 av kassorna har sin centrala organisation eller - såvitt
avser de kassor som har lokal administration - sitt huvudkontor i
Stockholm. Av kassorna med lokal administration har 18 sitt
huvudkontor i Stockholm.

Arbetslöshetskassornas beslut i fråga om rätt till ersättning enligt lagen
(1997:238) om arbetslöshetsförsäkring överklagas enligt huvudregeln hos
allmän förvaltningsdomstol (49 §). Besluten får inte överklagas av
enskild innan kassan har omprövat sitt beslut (50 § samma lag).
Beträffande arbetslöshetskassornas beslut om rätt till medlemskap enligt
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor gäller motsvarande regler.
Kassans beslut far alltså överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, men
får inte överklagas av enskild innan kassan omprövat sitt beslut (95 och
96 §§ samma lag). Det nu sagda innebär att den enskilde, efter att ha fått
del av omprövningsbeslutet, måste ta ett nytt initiativ, om han eller hon
önskar att ärendet skall tas upp av länsrätten. Kassans första beslut anses
förenat med endast en rätt för den enskilde att begära omprövning och
överklaganderätten anses i stället knuten till det beslut som fattas med

43

anledning av omprövningen. Detta framgår av vissa förarbetsuttal anden
som gjorts vid ändringar i den tidigare gällande lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och den tidigare gällande lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd (prop. 1983/84:126 s. 19). Dessa lagar
upphävdes vid 1997 års utgång. Sedan den 1 januari 1998 gäller i stället
lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor. De nya lagarna behandlas närmare i avsnitt 8.5. Nyss
återgivna förarbetsuttalanden äger fortfarande aktualitet.

8.2     Tidigare forumbestämmelser

Arbetslöshetskassornas beslut i ärende om medlems rätt till ersättning
eller medlemskap i en arbetslöshetskassa överklagades tidigare till
Arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut överklagades
fram till den 1 juli 1993 enligt huvudregeln hos Försäkringsöver-
domstolen. Därefter överklagades Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i
ärende angående ersättning eller medlemskap enligt huvudregeln hos
länsrätt. Från länsrätt kunde sedan överklagande ske till kammarrätten.
Försäkringsöverdomstolen var alltjämt slutinstans i målen.

När det gällde frågan hos vilken länsrätt överklagandet skulle ske kom
detta att regleras i ett nytt stycke i 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. I det nyinforda stycket angavs att mål som över-
klagades från Arbetsmarknadsstyrelsen enligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmark-
nadsstöd skulle prövas av länsrätten i det län i vilket den arbetslös-
hetskassa eller den länsarbetsnämnd som beslutat i första instans var
belägen. 1 förarbetena (prop. 1992/93:215 s. 26) angavs att "Med belägen
avses för arbetslöshetskassa orten där styrelsen har sitt säte. Styrelsens
säte skall enligt 43 § lagen om arbetslöshetsförsäkring anges i kassans
stadgar".

Den 1 oktober 1994 upphävdes den särskilda forumregeln i 14 § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar, för beslut som överklagades från
Arbetsmarknadsstyrelsen enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäk-
ring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Bestämmel-
sen ersattes av en allmän forumregel for förvaltningsmål (se vidare
avsnitt 8.3 nedan).

Försäkringsöverdomstolen lades ned den 1 juli 1995 och Regerings-
rätten blev från och med detta datum slutinstans i här aktuella mål. Med
verkan från och med den 1 oktober 1995 slopades Arbetsmarknads-
styrelsen som överklagandeinstans och överklaganden i ärenden om
ersättning och medlemskap går nu direkt till länsrätten.

8.3      Den allmänna forumregeln för förvaltningsmål

Första steget i instansordningsreformen for de allmänna förvaltnings-
domstolarna trädde i kraft den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet.
1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). Det fanns dessförinnan i författning
inte någon allmän forumregel för länsrätterna. Genom reformen kom

Prop. 1999/2000:142

44

forumfrågan vad gäller överklagande till länsrätt att regleras i 14 § andra
stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Enligt den
bestämmelsen skulle ett beslut överklagas till den länsrätt inom vars län
ärendet först prövats, om inte regeringen för visst slag av mål föreskrev
något annat. Samtidigt med införandet av denna bestämmelse upphävdes
den i avsnitt 8.2 berörda särskilda forumbestämmelsen i 14 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar för mål enligt bl.a. lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring.

Inför tillskapandet av Västra Götalands län justerades den allmänna
forumregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar något (SFS 1997:1088). Sedan den 1 januari 1998 gäller
att ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet
först prövats, om inte regeringen för visst slag av mål föreskriver något
annat.

I propositionen 1993/94:133 (s. 32) bemötte regeringen ett önskemål
från några remissinstanser om att vissa måltyper skulle koncentreras till
vissa länsrätter och anförde därvid bl.a. följande. Skall man sträva efter
en principiell ordning där länsrätterna har generell kompetens som första
instans inom förvaltningsrättskipningen, är det mest följdriktigt att så
många måltyper som möjligt förekommer i alla länsrätter och att
"specialfora" bland dessa undviks så mycket som möjligt. Härtill kommer
att det uppnås en bättre lokal förankring om målen sprids på alla
länsrätter. Huvudprincipen skall således vara att den länsrätt är behörig
inom vars domkrets beslutsmyndigheten är belägen eller ärendet först
prövats.

Regeringen anförde vidare i propositionen (s. 31 och 32) att i de fall en
central eller regional förvaltningsmyndighet har överprövat ett lokalt
fattat beslut är alltså den länsrätt behörig att pröva ärendet, inom vars län
det första beslutet har fattats. Avvikelser från denna princip skall endast
göras om starka skäl talar för en annan ordning. Enbart det förhållandet
att det rör sig om ett begränsat antal mål är inte ett sådant skäl.

8.4 Regeringsrättens avgörande RÅ 1997 ref. 13

Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1997 ref. 13 avgjort frågan om forum
vid överklagande i det fall där en arbetslöshetskassa har lokal administra-
tion, och funnit att det första beslutet som fattas på ett lokalkontor inte
skall styra valet av behörig länsrätt. Regeringsrätten har slagit fast att ett
beslut i ett sådant fall i stället skall överklagas till länsrätten i det län där
kassans styrelse har sitt säte, och alltså inte till länsrätten i det län där
lokalkontoret är beläget.

I avgörandet anförde Regeringsrätten bl.a. följande. Den ordning för
beslutsfattande som gäller vid arbetslöshetskassor med lokal administra-
tion är enligt Regeringsrättens mening att se som en praktisk förestavad
lösning på frågan om behörigheten att primärt företräda kassan. Även de
lokala s.k. första besluten är i enlighet med associationsrättsliga principer
att betrakta som av kassan fattade beslut. Vare sig dessa beslut fattas på
lokal eller central nivå skall de vid ett överklagande omprövas och
omprövningen görs av beslutsorganet självt. De s.k. första besluten är

Prop. 1999/2000:142

45

således inte att jämställa med sådana på lokal nivå självständigt fattade
myndighetsbeslut som vid ett överklagande styr valet av behörig länsrätt.
Arbetslöshetskassornas omprövningsbeslut skall därför enligt Regerings-
rätten överklagas till den länsrätt inom vars domkrets kassan är belägen,
dvs. där kassans styrelse har sitt säte.

I RÅ 1997 ref. 13 behandlades bl.a. vissa bestämmelser i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Som framgått i avsnitt 8.1 är
denna lag numera upphävd. Sedan den 1 januari 1998 gäller i stället
lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor. Den nya lagstiftningen innebär dock ingen
förändring i sak beträffande de bestämmelser som är av betydelse för den
i detta ärende aktuella forumfrågan.

Enligt uppgift från Arbetsmarknadsstyrelsen år 1997 innebär Rege-
ringsrättens avgörande att uppskattningsvis 95 procent av överklagan-
dena av ersättningsbeslut enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäk-
ring kommer att prövas av Länsrätten i Stockholms län. Redan tidigare
var dock prövningen av överklaganden i dessa mål koncentrerad till
Länsrätten i Stockholms län, som enligt Arbetsmarknadsstyrelsen
prövade uppskattningsvis 85 procent av dessa.

8.5 Något om lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring och lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor samt tidigare gällande lagar på
området

Sedan den 1 januari 1998 gäller alltså lagen (1997:238) om arbetslös-
hetsförsäkring och lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. Den
förstnämnda lagen utgör i huvudsak en sammanslagning och omarbetning
av lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd. Dagpenning i form av grundbeloppet i lagen
(1997:238) om arbetslöshetsförsäkring kan sägas utgöra en motsvarighet
till det kontanta arbetsmarknadsstödet, som tidigare utgick enligt den
numera upphävda lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Dagpenning i form av inkomstrelaterad ersättning, som utgår enligt den
nya lagen om arbetslöshetsförsäkring, utgör en motsvarighet till den
inkomstrelaterade ersättningen enligt den tidigare gällande lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

Både beslut om dagpenning i form av grundbelopp och inkomstrelate-
rad ersättning fattas sedan den 1 januari 1998 av arbetslöshetskassorna.
Detta innebär en förändring såvitt gäller beslutande instans avseende
dagpenning i form av grundbeloppet. Förut gällde nämligen att vissa
länsarbetsnämnder, närmare bestämt fyra sådana, beslutade om det
kontanta arbetsmarknadsstödet.

Fram till den 1 januari 1998 gällde att - efter det att obligatorisk
omprövning skett - beslut i ärenden om kontant arbetsmarknadsstöd
överklagades till den länsrätt inom vars län den länsarbetsnämnd som
beslutat i ärendet var belägen. Dessa mål spriddes alltså på flera
länsrätter, till skillnad från vad som blev fallet beträffande arbetslöshets-
försäkringsmål en efter Regeringsrättens avgörande, RÅ 1997 ref. 13.

Prop. 1999/2000:142

46

I lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor finns regler om arbets-
löshetskassorna och deras organisation m.m. Tidigare återfanns dessa
regler i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, som alltså både
innehöll regler om ersättningsfrågor och föreningsrättsliga bestämmelser
för arbetslöshetskassorna.

8.6 Införande av en särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål

Regeringens förslag: En särskild forumregel för arbetslöshetsförsäk-
ringsmål införs, som innebär att behörig länsrätt att pröva ett
överklagande av ett beslut av en arbetslöshetskassa om rätt till arbetslös-
hetsersättning och rätt till medlemskap i kassan, är den länsrätt inom vars
domkrets det första beslutet i saken har fattats.

Prop. 1999/2000:142

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens
förslag. Med anledning av förslag från Kammarrätten i Stockholm och
Kammarrätten i Jönköping har den språkliga utformningen av
forumbestämmelsen justerats.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna har inget
att invända mot förslaget eller tillstyrker detta, däribland Länsrätten i
Stockholms län och Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO), som
är en intresseorganisation till vilken samtliga arbetslöshetskassor är
anslutna. Det har emellertid under hand inhämtats att SO inte längre
tillstyrker förslaget. SO har därvid anfört att den anser att dagens
forumregel bör behållas. Om forumregeln skall ändras bör regeln enligt
SO anknytas till den enskildes bostadsort. Två av remissinstanserna,
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Tjänstemännens Centralorganisa-
tion (TCO), avstyrker förslaget. AMS har under hand uppgett att
styrelsen vidhåller sitt avstyrkande. Kammarrätten i Stockholm är
tveksam till förslaget, bl.a. med hänsyn till att förslaget torde innebära en
tämligen ringa omfördelning av mål. - AMS och TCO anför bl.a. att den
eftersträvade spridningen av arbetslöshetsförsäkringsmål inte kommer att
uppnås, eftersom det rör sig om ett begränsat antal ytterligare mål som
kommer att fördelas, samt att prejudikatbildningen underlättas om den
nuvarande ordningen far bestå. - Kammarrätten i Jönköping har
ifrågasatt om promemorians förslag beträffande "det första beslutet i
ärendet" ger en tillräckligt klar anvisning om att det är det lokalt fattade
beslutet som avses. Kammarrätten har därvid anfört att ett alternativ
måhända skulle kunna vara att i stället skriva "det första beslutet i saken".

Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i avsnitt 8.4. har
Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1997 ref. 13 avgjort frågan om forum.
Regeringsrätten har funnit att det första beslutet som fattas på ett
lokalkontor inte skall styra valet av behörig länsrätt. Detta gäller mot
bakgrund av arbetslöshetskassornas speciella organisation. Regerings-
rätten har slagit fast att ett beslut i ett sådant fall i stället skall överklagas
till länsrätten i det län där kassans styrelse har sitt säte. Mot bakgrund av
avgörandet har prövningen av överklaganden i arbetslöshetsförsäk-

47

ringsmål nästan uteslutande kommit att koncentreras till Länsrätten i
Stockholms län.

En principiell utgångspunkt till grund för den allmänna forumregeln i
14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
utgör bl.a. principen om att så många måltyper som möjligt bör
förekomma i alla länsrätter. För att kunna upprätthålla en ordning där
länsrätterna har generell kompetens inom förvaltningsrättskipningen,
men med möjlighet till viss specialisering inom domstolen, är det enligt
regeringens mening av största betydelse och mest följdriktigt att så
många måltyper som möjligt förekommer i alla länsrätter och att
"specialfora" bland dessa undviks så mycket som möjligt. Den
huvudprincip som framhölls vid införandet av den allmänna forumregeln,
nämligen att den länsrätt är behörig inom vars domkrets beslutsmyndig-
heten är belägen eller ärendet först prövats bör enligt regeringens mening
gälla, om inte starka skäl talar för en annan ordning. Vi delar alltså den
bedömning som den dåvarande regeringen gjorde vid införandet av den
allmänna forumregeln (se prop. 1993/94:133 s. 32).

Som skäl mot promemorians förslag om en särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål har några remissinstanser anfört att prejudi-
katbildningen underlättas om nuvarande ordning far bestå. Enligt
regeringens uppfattning skulle argument om "specialfora" och enhetligare
praxisbildning m.m. kunna anföras när det gäller en mängd måltyper i
länsrätterna. Det åberopade argumentet är enligt vår mening inte tillräck-
ligt för en särbehandling av arbetslöshetsförsäkringsmålen i förhållande
till andra måltyper.

Det har vid remissbehandlingen, som ytterligare argument mot försla-
get om en särskild forumregel för arbetslöshetsförsäkringsmål, anförts att
reformen inte skulle komma att innebära så stora förändringar i
praktiken. Skälet till detta är bedömningen att reformen kommer att
beröra ett begränsat antal mål. Det har även anförts att spridningen av
målen skulle bli ojämn, p.g.a. att arbetslöshetskassorna saknar enhetlig
organisation och beslutsordning.

I likhet med vad som uttalades av den dåvarande regeringen när den
allmänna forumregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar infördes (prop. 1993/94:133 s. 32), anser vi att
enbart det förhållandet att ett begränsat antal mål kan komma att beröras
inte motiverar en avvikelse från den nu gällande huvudprincipen, att
behörig länsrätt att pröva ett överklagande är den inom vars domkrets
ärendet först prövats. I detta sammanhang förtjänar det för övrigt att
särskilt poängteras att arbetslöshetskassorna har tillförts ytterligare en
ärendekategori, i och med att prövningen av dagpenning i form av
grundbeloppet numera beslutas av arbetslöshetskassorna. Som nämnts i
avsnitt 8.5 var förut vissa länsarbetsnämnder beslutande instans
beträffande det kontanta arbetsmarknadsstödet. I och med att ytterligare
en ärendekategori har tillförts arbetslöshetskassorna torde antalet mål
som berörs av den föreslagna forumreformen bli högre än vad som annars
skulle ha varit fallet.

Regeringen anser avslutningsvis att avsaknaden av enhetlig
organisation och beslutsordning hos arbetslöshetskassorna inte heller är

Prop. 1999/2000:142

48

ett skäl som har en sådan styrka att den idag gällande huvudprincipen
ovan bör fa ge vika.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det för
arbetslöshetsförsäkringsmålen bör införas en särskild forumregel, av
innebörd att behörig länsrätt att pröva ett överklagande av ett beslut av en
arbetslöshetskassa om rätt till arbetslöshetsersättning och rätt till
medlemskap i kassan, är den länsrätt inom vars domkrets det första
beslutet i saken har fattats. I likhet med vad Kammarrätten i Jönköping
anfört anser regeringen att det är mer klargörande att i forumregeln tala
om "saken" i stället för "ärendet".

När det gäller frågan om forumregelns placering i författning har
Lagrådet i sitt yttrande hänvisat till ett tidigare yttrande (prop.
1999/2000:105 s. 183) och anfört i huvudsak följande. 14 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar bygger på att det är regeringen som skall
föreskriva om undantag från huvudregeln att behörig länsrätt är den inom
vars domkrets ett ärende först har prövats. I enlighet härmed förordar
Lagrådet att de föreslagna lagändringarna i lagen om arbetslöshetsförsäk-
ring och lagen om arbetslöshetskassor utgår, och att motsvarande
bestämmelser i stället tas in i förordning, lämpligen förordningen
(1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.
Lagrådet hänvisar härvid till vad som anförts i ovan nämnda proposition
(s. 75).

I Lagrådets yttrande i propositionen 1999/2000:105 Vissa punkt-
skattefrågor, anförde Lagrådet bl.a. följande beträffande förslaget om
ändring i 8 kap. 1 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter (s.
183). Nuvarande lagstiftningssystematik bygger på att det är regeringen
som skall föreskriva om undantag från huvudregeln i 14 § andra stycket
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, att behörig länsrätt är den
inom vars domkrets ett ärende först prövats. Att i en rad lagar införa en
bestämmelse om överklagande som direkt pekar ut Länsrätten i Dalarnas
län som överinstans, på motsvarande sätt som skett i 20 kap. 1 § andra
stycket mervärdesskattelagen (1994:200), gör lagstiftningen alltför
inkonsekvent. Valet står mellan att antingen - i enlighet med 14 § andra
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar - reglera behörigheten
för Länsrätten i Dalarnas län genom bestämmelser i förordningen om
allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. eller gå vidare med
lagbestämmelser i saken. I det förra fallet behövs inte den i
lagrådsremissen föreslagna lagändringen som anger att överklagande av
Riksskatteverkets beslut skall ske hos nämnda länsrätt. I det senare fallet
bör 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ändras
så att det framgår att huvudregeln där gäller om inte för ett visst slag av
mål föreskrivs annat i lag eller förordning.

I propositionen 1999/2000:105 (s. 75) anförde regeringen angående
överprövning av beslut bl.a. följande. Bestämmelser om överklagande av
beslut i punktskattefrågor finns i ett antal lagar. Även om ett flertal av
dessa lagar hänvisar till förfarandereglema i lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter bör för tydlighetens skull även i dessa fall särskilt
föreskrivas att besluten överklagas till Länsrätten i Dalamas län. Lagrådet
har i sitt yttrande anfört att en sådan reglering kan införas antingen
genom en ändring i förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars

Prop. 1999/2000:142

49

3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 142

behörighet m.m. eller genom lagbestämmelser. Regeringen anser att
regleringen lämpligen bör inforas genom förordningsbestämmelser och
avser att utfärda sådana regler.

Lagrådet har alltså i prop. 1999/2000:105 anfört att valet står mellan att
reglera forumffågan i förordning eller lag, och att - för det fall att
forumffågan regleras i lag - en ändring bör göras i 14 § andra stycket
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I förevarande
lagstiftningsärende har Lagrådet förordat att de föreslagna lagändringarna
i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor skall
utgå och att forumbestämmelsema i stället tas in i förordning.

I prop. 1999/2000:105 valde regeringen av praktiska skäl att reglera
den i det ärendet aktuella forumfrågan i förordningen om allmänna
förvaltningsdomstolars behörighet m.m. I förevarande lagstiftningsärende
anser regeringen dock att det blir mer tydligt om den ändrade
forumregeln tas in i anslutning till de bestämmelser som anger att vissa
beslut far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen anser
således att forumfrågan skall regleras i lagen om arbetslöshetsförsäkring
och lagen om arbetslöshetskassor. I enlighet med vad Lagrådet anfört i
prop. 1999/2000:105 bör därför 14 § andra stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar ändras, så att det framgår att huvudregeln
beträffande forum i förvaltningsmål gäller, om det inte för visst slag av
mål föreskrivs annat i lag eller förordning.

Lagrådets synpunkter beträffande övergångsbestämmelserna i lagen
om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor behandlas i
avsnitt 11.1.

Mot bakgrund bl.a. av de senaste årens regionalisering av förvaltnings-
myndigheter har det uppkommit behov av att se över den allmänna
forumregeln för förvaltningsmål i 14 § andra stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. Genom regionaliseringen har nämligen vissa
myndigheter numera större verksamhetsområden än länsrätternas
domkretsar, som i normalfallet omfattar ett län. En utredare kommer
därför att förordnas för att se över forumregeln. Detta beräknas komma
att ske under andra halvåret år 2000. Utredaren kommer bl.a. att fa till
uppgift att undersöka om en ny forumregel, som anknyter till bostadsort
eller hemvist, skulle kunna styra till vilken länsrätt ett förvaltningsmål
skall överklagas. Översynen kommer även att omfatta frågan om en
sådan forumregel för arbetslöshetsförsäkringsmål. Eftersom en avsevärd
tid torde komma att förflyta innan en sådan ny forumbestämmelse för
arbetslöshetsförsäkringsmål skulle kunna träda i kraft anser regeringen att
det är angeläget att nu, som ett första steg, införa den ovan nämnda
särskilda forumregeln för arbetslöshetsförsäkringsmål.

Prop. 1999/2000:142

50

9       Komplettering av avgöranden                 Prop. 1999/2000:142

9.1      Bakgrund

I rättegångsbalken infördes den 1 april 1999 (SFS 1999:84) bestämmelser
om att en domstol som har underlåtit att fatta beslut i någon fråga i
samband med ett måls avgörande far komplettera sitt avgörande inom sex
månader från att det vann laga kraft, om en part begär det och motparten
godtar det. Regleringen gäller både tvistemål och brottmål (17 kap. 15 §
och 30 kap. 13 § rättegångsbalken).

I propositionen som behandlade den aktuella frågan (prop. 1998/99:37
s. 33) anförde regeringen bl.a. följande. En dom eller ett slutligt beslut far
kompletteras inom två veckor från avgörandet, om rätten av förbiseende
har underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband
därmed. Regeringen föreslog att denna tidsfrist skulle utsträckas till sex
månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare
än två veckor efter det att avgörandet meddelades skulle dock enligt
förslaget förutsätta att en part yrkat detta och att motparten inte motsatte
sig det.

I propositionen (s. 34) anförde regeringen vidare bl.a. följande.
Komplettering av ett avgörande far ske om rätten av förbiseende har
underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut. Det kan t.ex. gälla ett kostnadsyrkande som
rätten glömt att ta ställning till i samband med målets avgörande.
Komplettering kan däremot inte avse prövning av något moment som rör
själva saken. Före ett beslut om komplettering skall parterna få tillfälle att
yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet är att betrakta som
ett slutligt beslut och kan överklagas. Enligt dagens ordning far
komplettering ske senast inom två veckor från det att avgörandet
meddelades. Anledningen till denna tidsbegränsning är att man velat ge
parterna rimlig tid att överklaga avgörandet i dess helhet, efter det att de
sett kompletteringsbeslutet.

Avslutningsvis anförde regeringen i den aktuella frågan i huvudsak
följande. Utredningen har när det gäller komplettering sett över vilka
möjligheter som kan finnas att utvidga dess tillämpningsområde. Det står
klart att komplettering inte heller fortsättningsvis skall kunna omfatta
moment som rör själva saken. Däremot kan det finnas skäl att bryta
igenom tvåveckorsgränsen. Detta skulle göra att man i fler fall än nu kan
undvika överklagande eller klagan över domvilla, vilket skulle kunna
vara till fördel för både parter och för domstolsväsendet. Utredningen har
föreslagit att komplettering skall fa ske ända fram till sex månader efter
det att avgörandet vann laga kraft. Sexmånadersgränsen är satt för att
korrespondera med tidsgränsen för att klaga över domvilla i den aktuella
situationen. Förutsättning för att komplettering skall kunna ske senare än
två veckor efter att avgörandet meddelades skall vara att en part begär
kompletteringen och att motparten inte motsätter sig den. Regeringen
anförde att den bedömde det som betydligt enklare och som en klar vinst
om en underlåtenhet av rätten kan åtgärdas genom komplettering i stället
för att överklagande eller klagan över domvilla skulle behöva tillgripas.
Att i vissa fall två alternativa handlingssätt stod till buds utgjorde enligt

51

regeringens mening ingen direkt nackdel. Regeringen förordade därför att
utredningens förslag skulle genomföras (prop. 1998/99:37 s. 34).

Lagrådet anförde vid behandlingen av förslaget att motsvarande behov
av komplettering efter den tidpunkt då en dom eller ett beslut vunnit laga
kraft kan finnas även för förvaltningsprocessens del. Regeringen anförde
därvid att detta skulle uppmärksammas vid den fortsatta reformeringen av
förvaltningsprocessen (prop. 1998/99:37 s. 34).

9.2 En utvidgad möjlighet att komplettera avgöranden i
allmän förvaltningsdomstol

Regeringens förslag: Ett avgörande far, enligt dagens ordning, kom-
pletteras inom två veckor från avgörandet, om domstolen av förbiseende
har underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med
avgörandet. Denna tidsfrist föreslås bli utsträckt till sex månader från det
att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor
efter det att avgörandet meddelades skall dock förutsätta att en part
begärt detta och att någon annan part inte motsätter sig det.

Prop. 1999/2000:142

Regeringens förslag skiljer sig från promemorians förslag på så sätt att
orden "uppenbart obehövligt" i 32 § tredje stycket förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) har ersatts med ordet "obehövligt". I förhållande till
promemorians förslag har dessutom ett tillägg av redaktionell art gjorts i
nu nämnt stycke, så att det av lagtexten tydligt framgår att beslutet om
rättelse eller komplettering om möjligt skall antecknas på varje exemplar
av den dom eller det beslut som rättas eller kompletteras. Dessutom har
32 § första och tredje stycket förvaltningsprocesslagen justerats något
språkligt.

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Dock har några remissin-
stanser påpekat att promemorians förslag i 32 § tredje stycket förvalt-
ningsprocesslagen innebär en skärpning i förhållande till vad som gäller
idag, i och med att ordet "obehövligt" föreslås ändras till orden
"uppenbart obehövligt".

Skälen för regeringens förslag: För de allmänna förvaltningsdom-
stolarna gäller - i likhet med vad som före den 1 april 1999 var fallet för
de allmänna domstolarnas del vid tillämpning av rättegångsbalken - att
domstolen inom två veckor från det att ett avgörande meddelades far
komplettera detta, om domstolen av förbiseende underlåtit att fatta ett
beslut som skulle ha meddelats i samband med avgörandet. Om det inte
är obehövligt skall parterna fa tillfälle att yttra sig innan komplettering
sker (32 § andra och tredje stycket FPL).

Möjligheten till komplettering av en domstols avgörande infördes i
rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen vid samma tidpunkt, den
1 juli 1990 (SFS 1990:443 och 1990:452). Departementschefen anförde i
propositionen (1989/90:71 s. 51 f.) att hon förordade att det för de
allmänna förvaltningsdomstolarnas del i 32 § förvaltningsprocesslagen
skulle införas en möjlighet till komplettering motsvarande den som hon

52

föreslagit i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § rättegångsbalken. Några Prop. 1999/2000:142
särskilda överväganden rörande förvaltningsdomstolarna gjordes inte.

De nya bestämmelserna i rättegångsbalken om komplettering av en
domstols avgörande inom sex månader efter det att avgörandet vann laga
kraft har motiverats med att sexmånadersgränsen skall korrespondera
med tidsgränsen för att klaga över domvilla i den aktuella situationen (se
avsnitt 9.1). I förvaltningsprocessen finns inget domvilloinstitut. Dom-
villofallen ingår i stället i resningsinstitutet. Resning regleras i 11 kap.
11 § regeringsformen och 37 b § förvaltningsprocesslagen. Dessa lagrum
anger inte någon tidsgräns inom vilken en begäran om resning skall ges
in. Trots detta förhållande bör regleringen i förvaltningsprocesslagen av
frågan om komplettering av en domstols avgörande stämma överens i sak
med motsvarande regleringar i rättegångsbalken. Starka skäl talar för att
de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna skall
ha möjlighet att tillämpa likartade förfaranderegler när det finns
förutsättningar för detta. Så är fallet i denna fråga. Regeringen föreslår
således att den tidsfrist inom vilken ett avgörande far kompletteras
utsträcks till sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En
komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades
skall dock förutsätta att en part begärt detta och att någon annan part inte
motsätter sig det.

Den språkliga avfattningen i övrigt i 32 § förvaltningsprocesslagen bör
också huvudsakligen anpassas till rättegångsbalkens lydelse. Till skillnad
från vad som föreslås i promemorian bör detta dock inte gälla frågan i
vilka fall parterna enligt tredje stycket skall få tillfälle att yttra sig, innan
beslut om rättelse eller komplettering fattas. I likhet med vad som gäller
idag anser regeringen nämligen att parterna bör fa tillfälle att yttra sig,
om det inte är obehövligt och således inte - vilket föreslås i promemorian
- uppenbart obehövligt. Dessutom bör den språkliga utformningen i
tredje stycket förtydligas, genom att det i lagtexten anges att beslutet om
rättelse eller komplettering skall antecknas på varje exemplar av den dom
eller det beslut som rättas eller kompletteras.

10 Ersättning av allmänna medel utanför
rättssalen efter inställelse till muntlig
förhandling

10.1 Bakgrund

I propositionen 1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän
domstol (s. 81), gjorde regeringen bl.a. bedömningen att beslut om
ersättning av allmänna medel till förhörspersoner och tolkar skall kunna
fattas utanför rättssalen av annan än rätten. I propositionen (s. 82 f.)
anfördes bl.a. följande. Formerna för beslut om ersättning av allmänna
medel till vittnen m.fl. är en fråga som har varit aktuell i de senaste årens
diskussioner om renodlingen av den dömande verksamheten. Enligt
dagens ordning fattas sådana beslut av den fullsuttna rätten under
huvudförhandlingen. Både av renodlingsskäl och av andra skäl kan detta

53

ifrågasättas. Ersättningsfrågorna kan uppfattas som irriterande avbrott,
särskilt i besvärliga och krävande huvudförhandlingar. Det är dessutom i
många fall obehagligt för målsägande och vittnen att inför publik behöva
redogöra för sina ersättningsanspråk och eventuellt fa dem ifrågasatta.
Vidare är det ett slöseri med arbetskraft att en fullsutten rätt skall syssla
med dessa frågor i stället för att arbeta med att avgöra målet. Det finns
också en risk att ersättningsfrågorna blir styvmoderligt behandlade på
grund av de pressade förhållanden under vilka de handläggs. Det finns
alltså flera goda skäl att ändra nuvarande ordning. - En ordning där det
blir möjligt för annan än rätten att fatta beslut om ersättning av allmänna
medel utanför rättssalen ger domstolarna stora möjligheter att organisera
beslutsfattandet på det sätt som passar den enskilda domstolen bäst, och i
de domstolar där det finns möjligheter att fatta besluten utanför rättssalen
uppnås de fördelar för vittnen och målsägande som har angetts tidigare.

I den lagrådsremiss som föregick propositionen föreslogs att bestäm-
melsen i 36 kap. 24 § tredje stycket rättegångsbalken om ersättning till
vittnen i brottmål och tvistemål skulle ändras så att det föreskrevs att
ersättning som skulle utgå av allmänna medel fastställdes genom rättens
försorg i stället för av rätten. Lagrådet ansåg dock att en sådan ändring
var överflödig och att beslutet meddelas i rättens namn oavsett vem som
inom domstolen fastställer ersättningen (fullsutten rätt, domstolssekre-
terare eller notarie). Regeringen anslöt sig i propositionen till Lagrådets
bedömning. Mot den bakgrunden behövde någon ändring i den ovan
nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken inte göras.

I propositionen (s. 84) anfördes slutligen att det inte finns några
uttryckliga bestämmelser om vem som på rättens vägnar beslutar om
ersättning till tolk. Regeringen ansåg av detta skäl att någon lagändring
inte behövdes, för att beslut om sådan ersättning skall kunna delegeras.
En ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion, av
innebörd att lagmannen får förordna tingsnotarier och andra anställda att
besluta om ersättning av allmänna medel till tolk, målsägande, vittnen
eller någon annan kommer dock att göras. En liknande ändring kommer
att göras i förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion och i
förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta domstolen.

10.2 En flexibel ordning för beslut om ersättning av
allmänna medel i allmän förvaltningsdomstol

Regeringens bedömning: Beslut om ersättning av allmänna medel till
enskild part, vittne, sakkunnig, tolk samt medlare i s.k. föräldrabalksmål
skall kunna fattas utanför rättssalen av annan än rätten i den
sammansättning som dömer i målet.

Prop. 1999/2000:142

Promemorians bedömning stämmer huvudsakligen överens med
regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser avstyrker
eller ifrågasätter förslaget. Några remissinstanser har anfört att möjlig-

54

heten att fatta beslut om ersättning av allmänna medel utanför rättssalen
även bör gälla ersättning till medlare i föräldrabalksmål.

Skälen för regeringens bedömning: Enskild part, som inställt sig till
muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör
ersättas för sin inställelse (15 § FPL). Vittnen och sakkunniga, som
inställt sig till en muntlig förhandling, får också tillerkännas rätt till
ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Detta gäller även när en
enskild part som inte har rättshjälp har påkallat förhöret. Parten kan dock
i vissa fall förpliktas att ersätta staten dess kostnad (26 § FPL).

Ersättning som skall betalas av allmänna medel fastställs av rätten
enligt bestämmelserna i förordningen (1982:805) om ersättning av
allmänna medel till vittnen, m.m. Ersättning betalas för kostnader för
resa, uppehälle och annan ekonomisk förlust, vanligen förlorad
arbetsförtjänst (tidsspillan). Beloppen bestäms i hög grad efter schablon.
Taket för ersättning för tidsspillan höjdes den 1 september 1999 från
300 kr till 700 kr (SFS 1999:706).

Den som fullgör uppdrag som tolk på annat sätt än i tjänsten har rätt till
skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning till tolk vid
muntlig översättning. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel (52 §
FPL).

Enligt förordningen (1979:291) om tolktaxa skall ersättning till tolk
vid bl.a. förvaltningsdomstol betalas enligt en taxa som fastställs av
Domstolsverket. Förordningen gäller inte ersättning för skriftlig översätt-
ning.

Det finns flera goda skäl för att det även i de allmänna förvaltnings-
domstolarna skall kunna fattas beslut om ersättning av allmänna medel
utanför rättssalen av annan än rätten i den sammansättning som dömer i
målet. Ett sådant skäl är den möjlighet till flexibilitet i handläggningen av
ersättningsanspråk som förfarandet innebär. Även om behovet av ett
sådant förfarande självfallet är större i de allmänna domstolarna, hindrar
det inte att förfarandet skulle kunna komma även förvaltningsdomsto-
larna till godo. Beslut om ersättning av allmänna medel till enskild part,
vittne, sakkunnig och tolk skall alltså enligt regeringens uppfattning
kunna fattas utanför rättssalen av annan än rätten i den sammansättning
som dömer i målet. I likhet med vad några remissinstanser anfört bör
förfarandet även omfatta medlare enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken.

I enlighet med den bedömning som görs i propositionen 1999/2000:26
finns det inte för förvaltningsdomstolarnas del något skäl att överväga
lagändringar, för att möjliggöra att ersättningsbeslut skall kunna fattas
utanför rättssalen av annan än rätten.

På motsvarande sätt som anförts i propositionen 1999/2000:26 bör en
ändring i förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion göras, av in-
nebörd att lagmannen får förordna notarier och andra anställda att besluta
om ersättning enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna
medel till vittnen, m.m. och om ersättning till tolkar. Liknande ändringar
bör göras i förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion och
förordningen (1996:378) med instruktion för Regeringsrätten.

Prop. 1999/2000:142

55

11

11.1

Ikraftträdande m.m. samt kostnadseffekter     ProP-1999/2000:142

Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Försöksverksamheten med videokonferens skall
pågå i två år. Lagen skall träda i kraft den 1 april 2001. Försöksverk-
samheten skall utvärderas fortlöpande.

Ändringarna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall träda i kraft
den 1 april 2001, liksom ändringarna i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar, lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.

Regeringens förslag innebär att lagändringarna skall träda i kraft senare
än vad som föreslagits i de båda promemoriorna. Regeringens förslag om
försöksverksamhetens längd överensstämmer med promemorians förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att det är tvek-
samt om en så kort försöksperiod som två år kommer att ge tillräckligt
underlag för en tillförlitlig utvärdering. Kammarrätten anser därför att en
förlängning av försöksperioden bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag: Syftet med en försöksverksamhet
med videokonferens är att fa underlag för bedömningen av frågan i vilken
utsträckning videokonferensteknik bör kunna användas i muntlig
förhandling i allmän förvaltningsdomstol i framtiden. Skälen för att låta
införandet av videokonferensteknik inledas med en försöksverksamhet
har redovisats i avsnitt 6.2. För att det skall vara möjligt att få ett bra
beslutsunderlag bör försöksverksamheten enligt regeringens mening pågå
i två år. Bl.a. mot bakgrund av att försöksverksamheten med videokon-
ferens i allmän domstol kommer att pågå under två år, anser regeringen
att en längre försöksperiod - i vart fall i dagsläget - inte är aktuell för de
allmänna förvaltningsdomstolarnas del. Arbetet med utvärderingen av
försöksverksamheten bör inledas redan i samband med ikraftträdandet.

Försökslagen bör träda i kraft den 1 april 2001. Lagen bör gälla till
utgången av mars månad år 2003.

Ändringarna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) bör träda i kraft
den 1 april 2001, liksom ändringarna i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar, lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.

I enlighet med vad Lagrådet anfört i sitt yttrande i detta lagstiftnings-
ärende bör övergångsbestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring
och lagen om arbetslöshetskassor utformas så att äldre bestämmelser
gäller i fall där omprövningsbeslut har fattats före ikraftträdandet.

11.2 Kostnadseffekter

I likhet med vad som gällt för de allmänna domstolarna kommer
införandet av en möjlighet till försöksverksamhet med videokonferens i
allmän förvaltningsdomstol att innebära att det uppstår kostnader för
införskaffande av videokonferensutrustning i domstolslokalema. För de
allmänna domstolarnas del finansieras försöksverksamheten med video-

56

konferens i rättegång inom ramen för domstolsväsendets verksamhet. Prop. 1999/2000:142
Finansieringen av en försöksverksamhet med videokonferens i allmän
förvaltningsdomstol skall ske på motsvarande sätt.

Införandet av en möjlighet att använda telefonteknik i muntlig förhand-
ling torde innebära begränsade investeringskostnader för domstolarna.
Reformen skall finansieras inom ramen för domstolsväsendets
verksamhet.

Förslaget om att allmän förvaltningsdomstol skall fa komplettera sitt
avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft, om
domstolen av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha
meddelats i samband med avgörandet, torde komma att innebära en
effektivisering för domstolsväsendet eftersom man i fler fall än nu kan
undvika överklaganden eller ansökningar om resning.

Ändringarna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor innebär inga ökade kostnader.

12     F örfattningskommentar

12.1     Förslaget till lag om försöksverksamhet med

videokonferens i allmän förvaltningsdomstol

1 § Vid handläggningen av mål i de allmänna förvaltningsdomstolar som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Domstolsverket
bestämmer, får videokonferens användas på försök i enlighet med vad
som föreskrivs i denna lag.

Av paragrafen framgår att videokonferens skall få användas på försök vid
de allmänna förvaltningsdomstolarna. De närmare skälen för att införa
videokonferensteknik i allmän förvaltningsdomstol har redovisats i
avsnitt 6.2.

Bestämmelserna i lagen är tillämpliga i både under- och överrätt.

2 f Sökande eller klagande och den som har att svara i målet får delta i
muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med partens
inställelse och övriga omständigheter, eller

2. om den muntliga förhandlingen annars skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
parten inställer sig i rättssalen.

I paragrafen anges under vilka förutsättningar en part kan delta i muntlig
förhandling genom videokonferens.

För att deltagande i en muntlig förhandling genom videokonferens
överhuvudtaget skall vara möjlig fordras att en av de två förutsätt-
ningarna som anges i paragrafen är uppfyllda. Rätten måste göra
bedömningen antingen att det lämpligt med hänsyn till ändamålet med
partens inställelse och övriga omständigheter, eller att den muntliga

57

förhandlingen annars skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till betydelsen av att parten inställer sig i
rättssalen.

Beträffande den närmare innebörden av de förutsättningar som skall
föreligga vid deltagande i muntlig förhandling genom videokonferens
hänvisas till avsnitt 6.3.2.

När det gäller utformningen av 2 § har den föreslagna regleringen
utformats med utgångspunkt i regleringen om användning av telefon och
videokonferens i allmän domstol. Den föreslagna regleringen är avsedd
att utgöra ett komplement till bestämmelserna om muntlig förhandling i
allmän förvaltningsdomstol.

När det gäller frågan i vilka måltyper användning av videokonferens i
muntlig förhandling skulle kunna anses lämplig hänvisas till vad som
behandlats i avsnitt 6.3.3.

3 § Bevisning får tas upp genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter, eller

2. om bevisupptagning enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett
sådant sätt.

I paragrafen anges under vilka förutsättningar det är möjligt att ta upp
bevisning genom användning av videokonferens.

Användning av videokonferens vid bevisupptagning torde i första hand
komma i fråga vid förhör med vittnen, men det bör även vara möjligt att
höra sakkunniga med hjälp av denna teknik. Bevismedlet syn omfattas
också av regleringen. Syn genom videokonferens kan tänkas komma till
användning exempelvis i samband med ett sakkunnigförhör som sker
genom videokonferens.

De uttalanden som gjorts om i vilka situationer det är lämpligt att låta
bevisupptagning ske genom telefon bör i tillämpliga delar kunna tjäna
som utgångspunkt for bedömningen av om det är lämpligt att ta upp
bevisning genom videokonferens (se prop. 1986/87:89 s. 220). Möjlig-
heterna till värdering av bevisningen får inte bli lidande av att upptag-
ningen sker genom videokonferens. Vid användning av videokonferens
torde dock möjligheterna att kunna värdera bevisning typiskt sett vara
bättre än vid användning av telefon.

4 § I fråga om den som kallas till muntlig förhandling genom videokonfe-
rens gäller inte bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro. Kallelse
till muntlig förhandling genom videokonferens skall ske på det sätt som
rätten finner lämpligt.

Den som har kallats att delta i en muntlig förhandling genom video-
konferens men som motsätter sig att delta på detta sätt, har rätt att
inställa sig i rättssalen.

Den som deltar i en muntlig förhandling genom videokonferens med
stöd av denna lag skall anses ha inställt sig inför rätten.

Prop. 1999/2000:142

58

Av första stycket följer att bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen Prop. 1999/2000:142
(1971:291) om förelägganden och påföljder vid utevaro inte gäller. De
närmare skälen för detta har redovisats i avsnitt 6.5. Kallelse till muntlig
förhandling genom videokonferens skall i stället utformas på det sätt som
rätten finner lämpligt. Det krävs inte att den som skall delta uttryckligen
samtycker till att delta i förhandlingen genom videokonferens. Om rätten
finner att det finns förutsättningar att låta någon delta i en muntlig
förhandling på detta sätt, skall domstolen kalla personen i fråga att
inställa sig till den plats där den aktuella videokonferensutrustningen
finns. Vid bedömningen av om det är lämpligt måste det självklart
beaktas om det är sannolikt att den som enligt rättens bedömning kan
delta i en muntlig förhandling genom videokonferens kommer att delta på
detta sätt. Om rätten bedömer att det finns risk för att den som skall delta
på detta sätt inte kommer att medverka vid en videokonferens bör man
avstå från att använda denna möjlighet. I de flesta fallen kommer
initiativet till deltagande genom videokonferens sannolikt att komma från
parten eller den som skall höras och frågan torde då inte vålla något
större problem.

Som framgår av första stycket skall rätten utforma kallelsen på det sätt
den finner det lämpligt. Av kallelsen bör dock framgå att den som kallats
att delta i en muntlig förhandling genom videokonferens har rätt att
inställa sig i rättssalen.

Av andra stycket framgår att den som inte vill delta i en förhandling
genom videokonferens har rätt att fa inställa sig till förhandlingen på
vanligt sätt. Om den som far en kallelse att inställa sig till en
videokonferens föredrar att komma till domstolen bör det ankomma på
honom eller henne att underrätta rätten om det. Om det kommer fram
något som gör att det finns anledning för rätten att anta att någon som har
kallats att delta i en muntlig förhandling genom videokonferens inte
kommer att medverka, bör den dock inte förhålla sig passiv utan snarast
möjligt vidta nödvändiga åtgärder för att förhandlingen skall kunna
genomföras.

Av sista stycket framgår att den som deltar i en muntlig förhandling
genom videokonferens med stöd av denna lag skall anses ha inställt sig
inför rätten. Härav följer att den som deltar i en muntlig förhandling
genom videokonferens skall anses ha inställt sig på samma sätt som om
inställelsen rent faktiskt ägt rum i rättssalen. Det innebär exempelvis att
en part som deltar i en muntlig förhandling genom videokonferens och
inställer sig genom ett ombud i rättssalen, skall anses ha inställt sig både
personligen och genom ombud inför rätten. Det innebär vidare att om en
part företräds av en ställföreträdare eller ett ombud som deltar i den
muntliga förhandlingen genom videokonferens så har parten inställt sig
inför rätten genom ställföreträdaren eller ombudet.

5 £ Den som har kallats till en muntlig förhandling genom video-
konferens har rätt till ersättning i enlighet med vad som sägs i förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291).

Den som kallats att delta i en muntlig förhandling genom videokonferens
kommer att - i stället för att inställa sig till den domstol där förhand-

59

lingen äger rum — få inställa sig i en lokal där videokonferensutrustning
finns. Det kommer följaktligen att kunna uppstå kostnader för den som
kallas att delta i en muntlig förhandling genom videokonferens. Av denna
paragraf följer att den som har kallats till en muntlig förhandling på detta
sätt har rätt till ersättning i enlighet med vad som sägs i förvaltnings-
processlagen (1971:291).

6 § Utan hinder av det förbud mot fotografering som följer av 16 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) får videokonferens användas i
enlighet med vad som föreskrivs i denna lag.

Enligt 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller - i fråga om
offentlighet och ordning vid muntlig förhandling - bl.a. 5 kap. 9 §
rättegångsbalken i tillämpliga delar. Enligt sistnämnda lagrum är det
förbjudet att fotografera i rättssalen. För att bestämmelserna i försöks-
lagen inte skall stå i strid mot det så kallade fotograferingsförbudet måste
dessa undantas från förbudet. Genom denna bestämmelse möjliggörs
användning av videokonferensutrustning i rättssalen.

Paragrafens lydelse har justerats redaktionellt i förhållande till
lagrådsremissens förslag.

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

14 § Om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan skall väckas
vid eller beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol, skall det
göras vid en länsrätt.

Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet
först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag
eller förordning.

Förekommer det vid mer än en länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, får målen handläggas vid en av länsrätterna om
det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part.

En länsrätt får, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan
avsevärd olägenhet för någon part, lämna över ett mål till en annan
länsrätt som handlägger sådana mål.

Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.

Andra stycket har ändrats så att det framgår att huvudregeln om forum i
förvaltningsmål gäller, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs
annat i lag eller förordning. Ändringen har tillkommit efter synpunkter
från Lagrådet. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.6.

Prop. 1999/2000:142

60

12.3 Förslaget till lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291)

14 § Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den
som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig
personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet
eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får
föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör
hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Sökande eller klagande och den som har att svara i målet får medverka
per telefon i muntlig förhandling under samma förutsättningar som
gäller enligt 42 kap. 10 § rättegångsbalken. Bestämmelserna i denna lag
om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro gäller inte i
fråga om sökande eller klagande och den som har att svara i målet, som
kallas att medverka per telefon i muntlig forhandling.

Andra stycket är nytt. Det ger förvaltningsdomstolen samma möjligheter
att låta en part medverka per telefon i en muntlig förhandling i ett mål,
som allmän domstol har möjlighet att låta en part delta i ett
förberedelsesammanträde i tvistemål på det sättet enligt 42 kap. 10 §
rättegångsbalken.

När en part medverkar per telefon i en muntlig förhandling gäller inte
förvaltningsprocesslagens (1971:291) bestämmelser om kallelser, före-
lägganden och påföljder vid utevaro (jfr 42 kap. 10 § rättegångsbalken).

Genom en hänvisning i 8 § lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten
har bl.a. 14 § förvaltningsprocesslagen motsvarande tillämpning i fråga
om handläggning av mål i Patentbesvärsrätten. Detta far till följd att
parter i Patentbesvärsrätten får möjlighet att medverka per telefon i en
muntlig förhandling.

25 § Rätten får forordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed.
Om förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11, 14, 16
och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Vittne och sakkunnig får medverka per telefon i muntlig förhandling
under samma förutsättningar som gäller enligt 43 kap. 8 § fjärde stycket
rättegångsbalken. Bestämmelserna i denna lag om kallelser och före-
lägganden och om påföljder vid utevaro gäller inte i fråga om vittne och
sakkunnig, som kallas att medverka per telefon i muntlig förhandling.

I andra stycket har införts bestämmelser om hörande av vittne och
sakkunnig per telefon. Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt
med reglerna i 43 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken angående
allmän domstols möjlighet att ta upp bevisning per telefon vid
huvudförhandling i tvistemål. Den som kallats att medverka per telefon i
en muntlig förhandling omfattas inte av förvaltningsprocesslagens
(1971:291) bestämmelser om kallelser, förelägganden och påföljder vid
utevaro (jfr 43 kap. 8 § rättegångsbalken).

Prop. 1999/2000:142

61

32 § Om domstolen finner att en dom eller ett beslut innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon annans skrivfel,
räknefel eller liknande förbiseende, får domstolen besluta om rättelse.

Har domstolen av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera
sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft.
En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet
meddelades får dock ske endast om en part begär det och ingen annan
part motsätter sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna även
i annat fall än som avses i andra stycket andra meningen ha fått tillfälle
att yttra sig, om det inte är obehövligt. Beslutet skall om möjligt
antecknas på varje exemplar av den dom eller det beslut som rättas eller
kompletteras.

Paragrafen innehåller regler om rättelse och komplettering av domar och
beslut.

I första stycket har lagtexten anpassats till den lydelse som motsvaran-
de bestämmelser i rättegångsbalken har (se 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 §
rättegångsbalken). I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har första
stycket justerats något språkligt.

Andra stycket har i enlighet med vad som anförts i avsnitt 9.2 ändrats
så att den tid inom vilken komplettering kan ske utsträckts till sex
månader från det att avgörandet vann laga kraft. För att rätten inte skall
ha möjlighet att på eget initiativ komplettera ett avgörande, som parterna
har accepterat och inrättat sig efter, vid en tidpunkt då det kanske saknas
en realistisk möjlighet att överklaga detta i dess helhet, förutsätter en
komplettering senare än fjorton dagar efter det att avgörandet meddelades
initiativ av en part. Det kan finnas fall då någon annan part finner skäl att
motsätta sig en sådan komplettering. Sådan part har därför, om en
komplettering skulle bli aktuell senare än fjorton dagar efter det att
avgörandet meddelades, getts möjlighet att hindra detta. Utnyttjas denna
möjlighet är den första parten hänvisad till att överklaga, om tiden inte
har gått ut för detta, och i annat fall att begära resning.

Ändringarna i andra stycket har föranlett ett förtydligande i tredje
stycket. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har tredje stycket
justerats något språkligt.

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring

49 § Beslut av en arbetslöshetskassa i ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om inte
annat följer av lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt. Behörig länsrätt är den inom vars domkrets det första
beslutet i saken har fattats.

Vid prövning av överklagande av länsrättens beslut i mål som avses i
första stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän
deltagit i länsrätten.

Prop. 1999/2000:142

62

Ändringen i första stycket är föranledd av att Regeringsrätten i rättsfallet Prop. 1999/2000:142
RÅ 1997 ref. 13 vid tillämpningen av den allmänna forumregeln i 14 §
andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar funnit
att beslut av arbetslöshetskassa med lokal administration skall överklagas
till länsrätten i det län där kassans styrelse har sitt säte, och inte till
länsrätten i det län där lokalkontoret är beläget. De närmare skälen
bakom förslaget - att behörig länsrätt vid prövning av ett överklagande
av en arbetslöshetskassas beslut om rätt till arbetslöshetsersättning, är den
länsrätt inom vars domkrets det första beslutet i saken har fattats - har

behandlats i avsnitt 8.6.

12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor

95 § Beslut av en arbetslöshetskassa i ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Behörig
länsrätt är den inom vars domkrets det första beslutet i saken har fattats.

Vid prövning av överklagande av länsrättens beslut i mål som avses i
första stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän
deltagit i länsrätten.

Ändringen i första stycket är, liksom ändringen i 49 § första stycket lagen
(1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, föranledd av Regeringsrättens
rättsfall RÅ 1997 ref. 13, se vidare författningskommentaren till nyss
nämnda bestämmelse ovan samt vad som anförts i avsnitt 8.6 om de
närmare skälen för den föreslagna ändringen.

63

Lagförslag i promemorian Videokonferens och        ProP-1999/2000:142

telefonkonferens i allmän förvaltningsdomstol, m.m. Bllaga 1

1        Förslag till lag om försöksverksamhet med

videokonferens i allmän förvaltningsdomstol

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid handläggningen av mål i de allmänna förvaltningsdomstolar som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Domstolsverket
bestämmer, far videokonferens användas på försök i enlighet med vad
som föreskrivs i denna lag.

2 § Sökande eller klagande och den som har att svara i målet far delta i
muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med partens inställelse
och övriga omständigheter, eller

2. om den muntliga förhandlingen annars skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
parten inställer sig i rättssalen.

3 § Bevisning får tas upp genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter, eller

2. om bevisupptagning enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant
sätt.

4 § I fråga om den som kallas till muntlig förhandling genom videokon-
ferens gäller inte bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro. Kallelse
till muntlig förhandling genom videokonferens skall ske på det sätt som
rätten finner lämpligt.

Den som har kallats att delta i en muntlig förhandling genom video-
konferens men som motsätter sig att delta på detta sätt, har rätt att inställa
sig i rättssalen.

Den som deltar i en muntlig förhandling genom videokonferens med
stöd av denna lag skall anses ha inställt sig inför rätten.

5 § Den som har kallats till en muntlig förhandling genom videokon-
ferens har rätt till ersättning i enlighet med vad som sägs i förvaltnings-
processlagen (1971:291).

6 § Utan hinder av vad som följer av 16 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om förbud mot fotografering far videokonferens användas i
enlighet med vad som föreskrivs i denna lag.

64

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001 och gäller till utgången av
år 2002.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 1

65

2        Förslag till lag om ändring i

förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 14, 25 och 32 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §5

Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den
som har att svara i målet. Enskild far föreläggas att inställa sig
personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet
eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, far
föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande.

Sökande eller klagande och den
som har att svara i målet får delta
i muntlig förhandling per telefon
under samma förutsättningar som
gäller enligt 42 kap. 10 § rätte-
gångsbalken. Bestämmelserna i
denna lag om kallelser och före-
lägganden och om påföljder vid
utevaro gäller inte i fråga om den
som kallas att delta i muntlig
förhandling per telefon.

Rätten får förordna om förhör
med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig
förhandling. Förhöret far hållas
under ed. Om förhör gäller 36 kap.
1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap.
9-11, 14, 16 och 20 §§ rättegångs-
balken i tillämpliga delar.

25 §6

Rätten får förordna om förhör
med vittne och sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig
förhandling. Förhöret får hållas
under ed. Om förhör gäller 36 kap.
1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap.
9-11, 14, 16 och 20 §§ rättegångs-
balken i tillämpliga delar.

Vittne och sakkunnig får delta i
muntlig förhandling per telefon
under samma förutsättningar som
gäller enligt 43 kap. 8 § fjärde
stycket rättegångsbalken. Bestäm-
melserna i denna lag om kallelser
och förelägganden och om påfölj-
der vid utevaro gäller inte i fråga
om den som kallas att delta i
muntlig förhandling per telefon.

5 Senaste lydelse 1995:1692.

6 Senaste lydelse 1987:748.

66

Beslut, som innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, far rättas av dom-
stolen.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.

Om det inte är obehövligt, skall
parterna fri tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering
sker

32 §7

Om domstolen finner att ett
avgörande innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, far domstolen besluta
om rättelse.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande inom
sex månader från det att avgöran-
det vann laga kraft. En komplette-
ring senare än två veckor efter det
att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär
det och annan part inte motsätter
sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall parterna
även i annat fall än som avses i
andra stycket andra meningen ha
fått tillfälle att yttra sig, om det
inte är uppenbart obehövligt.
Beslutet skall om möjligt anteck-
nas på varje exemplar av det
avgörande som rättas.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Senaste lydelse 1990:452.

67

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Videokonferens och telefonkonferens i
allmän förvaltningsdomstol, m.m.

Yttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Övre
Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i Skåne län,
Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Östergötlands län, Domstols-
verket, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen,
Riksskatteverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Landstings-
förbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund och
Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer.

Svenska Kommunförbundet har beretts tillfälle att yttra sig men har
avstått från att avge yttrande.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 2

68

Lagförslag i promemorian En särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål

1        Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 49 § lagen (1997:238) om arbetslöshets-
försäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lag överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, om
inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid prövning av överklagande av
första stycket skall nämndemän inj
deltagit i länsrätten.

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lagfar överklagas hos
den länsrätt inom vars domkrets
det första beslutet i ärendet har
fattats, om inte annat följer av
lagen (1969:93) om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
länsrättens beslut i mål som avses i
;å i kammarrätten, om nämndemän

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Beslut som meddelats före
ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.

69

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 95 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

95 §

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag far överklagas hos
den länsrätt inom vars domkrets
det första beslutet i ärendet har
fattats.

Vid prövning av överklagande av länsrättens beslut i mål som avses i
första stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän
deltagit i länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Beslut som meddelats före
ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.

70

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian En särskild forumregel för
arbetslöshetsförsäkringsmål

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Kammarrätten i
Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Gävleborgs län, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Skåne
län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO), Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska
Arbetsgivareföreningen.

Länsrätten i Västerbottens län har beretts tillfälle att avge yttrande men
har avstått från att yttra sig.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 4

71

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

1        Förslag till lag om försöksverksamhet med

videokonferens i allmän förvaltningsdomstol

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid handläggningen av mål i de allmänna förvaltningsdomstolar som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Domstolsverket
bestämmer, far videokonferens användas på försök i enlighet med vad
som föreskrivs i denna lag.

2 § Sökande eller klagande och den som har att svara i målet far delta i
muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till ändamålet med partens inställelse
och övriga omständigheter, eller

2. om den muntliga förhandlingen annars skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
parten inställer sig i rättssalen.

3 § Bevisning får tas upp genom videokonferens

1. om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter, eller

2. om bevisupptagning enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant
sätt.

4 § I fråga om den som kallas till muntlig förhandling genom
videokonferens gäller inte bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om kallelser och förelägganden och om påföljder vid utevaro.
Kallelse till muntlig förhandling genom videokonferens skall ske på det
sätt som rätten finner lämpligt.

Den som har kallats att delta i en muntlig förhandling genom
videokonferens men som motsätter sig att delta på detta sätt, har rätt att
inställa sig i rättssalen.

Den som deltar i en muntlig förhandling genom videokonferens med
stöd av denna lag skall anses ha inställt sig inför rätten.

5 § Den som har kallats till en muntlig förhandling genom videokon-
ferens har rätt till ersättning i enlighet med vad som sägs i förvaltnings-
processlagen (1971:291).

6 § Utan hinder av vad som följer av 16 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om förbud mot fotografering får videokonferens användas i
enlighet med vad som föreskrivs i denna lag.

72

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001 och gäller till utgången av
mars månad år 2003.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

73

2        Förslag till lag om ändring i

förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 14, 25 och 32 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §8

Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den
som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig
personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet
eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, far
föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande.

Sökande eller klagande och den
som har att svara i målet får med-
verka per telefon i muntlig för-
handling under samma förut-
sättningar som gäller enligt 42
kap. 10 § rättegångsbalken. Be-
stämmelserna i denna lag om
kallelser och förelägganden och
om påföljder vid utevaro gäller
inte i fråga om sökande eller kla-
gande och den som har att svara i
målet, som kallas att medverka per
telefon i muntlig förhandling.

25 §9

Rätten far förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret far hållas under ed.
Om förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11, 14, 16
och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Vittne och sakkunnig får
medverka per telefon i muntlig för-
handling under samma förutsätt-
ningar som gäller enligt 43 kap.
8 § fjärde stycket rättegångsbal-
ken. Bestämmelserna i denna lag
om kallelser och förelägganden
och om påföljder vid utevaro
gäller inte i fråga om vittne och
sakkunnig, som kallas att medver-
ka per telefon i muntlig förhand-
ling.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

Senaste lydelse 1995:1692.

Senaste lydelse 1987:748.

74

Beslut, som innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, får rättas av
domstolen.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.

Om det inte är obehövligt, skall
parterna få tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering
sker.

§'°

Om domstolen finner att ett
avgörande innehåller någon
uppenbar oriktighet till följd av
domstolens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, far domstolen besluta
om rättelse.

Har domstolen av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med ett avgörande, far domstolen
komplettera sitt avgörande inom
sex månader från det att avgö-
randet vann laga kraft. En kom-
plettering senare än två veckor
efter det att avgörandet medde-
lades får dock ske endast om en
part begär det och annan part inte
motsätter sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall parterna
även i annat fall än som avses i
andra stycket andra meningen ha
fått tillfälle att yttra sig, om det
inte är obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på varje
exemplar av det avgörande som
rättas eller kompletteras.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.

10 Senaste lydelse 1990:452.

75

3        Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 49 § lagen (1997:238) om arbetslöshets-
försäkring skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lag överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, om
inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid prövning av överklagande a
första stycket skall nämndemän i
deltagit i länsrätten.

Föreslagen lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till ersättning
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol, om
inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Behörig länsrätt är den inom vars
domkrets det första beslutet i
saken har fattats.

länsrättens beslut i mål som avses i
;å i kammarrätten, om nämndemän

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.1 fall där det första beslutet i
saken har fattats dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

76

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 95 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

95 §

Beslut av en arbetslöshetskassa i
ärenden om rätt till medlemskap
enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Behö-
rig länsrätt är den inom vars
domkrets det första beslutet i
saken har fattats.

Vid prövning av överklagande av länsrättens beslut i mål som avses i
första stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän
deltagit i länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001. I fall där det första beslutet i
saken har fattats dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

77

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-25

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 11 maj 2000 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om försöksverksamhet med videokonferens i allmän förvaltnings-
domstol,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av utnämnde rådmannen Eva
Frånlund Althin.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-,

Förslagen till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och
lag om ändring i lagen om arbetslöshetskassor

De föreslagna lagändringarna innebär att det i lagarna skall anges vilken
länsrätt som är behörig att pröva överklaganden. Som Lagrådet anfört i
ett tidigare yttrande (se prop. 1999/2000:105 s. 183) bygger 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar på att det är regeringen
som skall föreskriva om undantag från huvudregeln att behörig länsrätt är
den inom vars domkrets ett ärende först har prövats. I enlighet härmed
(jfr a. prop. s. 75) förordar Lagrådet att de föreslagna lagändringarna
utgår och att motsvarande bestämmelser i stället tas in i förordning,
lämpligen i förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomsto-
lars behörighet m.m.

För den händelse Lagrådets förslag inte följs, bör enligt Lagrådets
mening övergångsbestämmelserna i lagförslagen utformas så att äldre
bestämmelser gäller i fall där omprövningsbeslutet har fattats före ikraft-
trädandet, eftersom det är detta beslut som får överklagas och därför bör
vara det som övergångsbestämmelsen anknyter till.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1999/2000:142

Bilaga 6

78

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm

Föredragande: Statsrådet Lejon

Prop. 1999/2000:142

Regeringen beslutar proposition Videokonferens och telefon i allmän
förvaltningsdomstol, m.m.

79

Eländers Gotab 60176, Stockholm 2000