Prop.
1999/2000:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 maj 2000
Göran Persson
Björn Rosengren
(Näringsdepartementet)
Propositionen innehåller lagförslag som gör det möjligt att genomföra
Östersjöstrategin för mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall
och tillhörande frågor (Östersjöstrategin), som har arbetats fram inom
ramen för Helsingforskonventionen. Syftet med strategin är att skydda
miljön i Östersjöområdet från skadlig påverkan från fartyg. Detta skall
åstadkommas genom ett antal åtgärder såsom t.ex. obligatorisk avfalls-
lämning från fartyg till mottagningsanordningar i land och ett enhetligt
avgiftssystem för mottagningen av avfall.
Ändringar föreslås i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg, huvudsakligen i form av bemyndiganden för regeringen eller den
myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter i de avseenden
som krävs för att genomföra Östersjöstrategin. Bemyndigandena avser
rätt att meddela föreskrifter om
- var mottagningsanordningar skall finnas och vem som skall svara för
dem,
- mottagningsanordningamas utformning och drift,
- obligatorisk avfallslämning,
- skyldighet att i förväg anmäla avlämning av avfall från fartyg till en
mottagningsanordning,
- skyldighet att vidta åtgärder i samband med mottagandet och hante-
ringen av sådant avfall från fartyg som innehåller skadliga ämnen, samt
- skyldighet att upprätta avfallshanteringsplaner.
Det föreslås även att en bestämmelse införs i lagen om att anordningar
för mottagning av avfall från fartyg skall vara placerade och utformade så
att de fartyg som använder anordningarna inte orsakas onödig försening.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 133
Vidare föreslås ett tillägg som innebär att tillsynsmyndigheten vid
inspektion av fartyg far kontrollera att den obligatoriska avfallslämningen
har fullgjorts.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Därutöver lämnas en redogörelse för hur rekommendationen 19/6 till
Helsingforskonventionens bilaga III om kriterier och åtgärder beträffande
förhindrande av förorening från landbaserade källor har genomförts i
svensk lagstiftning.
Prop. 1999/2000:133
Prop. 1999/2000:133
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg....................................5
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Östersjöstrategin m.m........................................................................8
4.1 Bakgrund............................................................................8
4.2 Östersjöstrategins innehåll..................................................9
4.3 Annat pågående arbete för att skydda Östersjön..............10
4.4 Ny rekommendation till Helsingforskonventionens
bilaga III...........................................................................11
5 Gällande bestämmelser om mottagning och hantering av avfall
från fartyg........................................................................................12
6 Genomförandet av Östersjöstrategin...............................................14
6.1 Obligatorisk lämning av avfall från fartyg till
mottagningsanordning i hamn..........................................14
6.2 Mottagning av avfall från fartyg m.m...............................16
6.3 Anmälningsskyldighet......................................................20
6.4 Avfallshanteringsplaner....................................................21
6.5 Övriga åtgärder.................................................................22
7 Konsekvenser..................................................................................24
8 F örfattningskommentar...................................................................25
Bilaga 1 Sammanfattning av Sjöfartsverkets och Naturvårdsverkets
promemoria ”Genomförandet av Östersjöstrategin i
Sverige”.................................................................................29
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................34
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................35
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000...........39
Rättsdatablad...........................................................................................40
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.
Prop. 1999/2000:133
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg1
dels att 2 kap. 2 §, 3 kap. 1-3 och 7 §§, 6 kap. 2 § samt rubriken till
3 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 8 §, av följande
Prop. 1999/2000:133
lydelse.
Nuvarande lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon samt Öster-
sjöområdet utanför dessa vatten-
områden far olja inte släppas ut
från fartyg utan skall behållas
ombord eller avlämnas till mot-
tagningsanordningar för olja.
I fråga om andra vattenområden
meddelar regeringen eller den
myndighet som regeringen utser
föreskrifter om förbud mot utsläpp
av olja.
Föreslagen lydelse
kap.
2§2
Inom Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon samt Öster-
sjöområdet utanför dessa vatten-
områden far olja inte släppas ut
från fartyg.
I fråga om andra vattenområden
för regeringen eller den myndighet
som regeringen utser meddela
föreskrifter om förbud mot utsläpp
av olja.
3 kap. Mottagning av förorenat 3 kap. Mottagning av avföll från
barlast- och tankspolvatten från fartyg
fartyg, m.m.
Anordningar för mottagning och
behandling av oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten skall finnas på
de platser inom Sveriges territo-
rium där olja lastas eller oljetank-
fartyg repareras. Den som lastar ut
olja eller driver reparationsverk-
Anordningar för mottagning och
behandling av oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten skall finnas på
de platser där olja lastas eller
oljetankfartyg repareras. Den som
lastar ut olja eller driver repara-
tionsverksamhet svarar för att det
1 Lagen omtryckt 1983:463.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1996:527.
2 Senaste lydelse 1992:1143.
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 133
samhet svarar for att det finns
behövliga mottagnings- och
behandlingsanordningar.
Regeringen far föreskriva att
mottagnings- och behandlingsan-
ordningar för oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten skall finnas
även i andra fall. Regeringen före-
skriver också vem som skall svara
för anordningarna.
Anordningar för mottagning av
barlastvatten eller tankspolvätska
som innehåller lastrester av andra
skadliga flytande kemikalier än
olja skall finnas på de platser inom
Sveriges territorium som rege-
ringen föreskriver. Regeringen
forskriver också vem som skall
svara för anordningarna.
Om mottagning av annat avfall
från fartyg än sådant som avses i
1 och 2 §§ finns särskilda bestäm-
melser.
Föreskrifter om utformning och
drift av anordningar som avses i
1 och 2 §§ meddelas av regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen utser.
finns behövliga mottagnings- och Prop. 1999/2000:133
behandlingsanordningar.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser far före-
skriva att mottagnings- och
behandlingsanordningar för olje-
haltigt barlast- eller tankspolvatten
skall finnas även på andra platser.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får även
föreskriva vem som skall svara för
anordningarna.
Anordningar för mottagning av
barlastvatten eller tankspolvätska
som innehåller lastrester av andra
skadliga flytande kemikalier än
olja skall finnas på de platser som
regeringen eller den myndighet
som regeringen utser föreskriver.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får även
föreskriva vem som skall svara för
anordningarna.
Anordningar för mottagning av
annat avfall som innehåller skad-
liga ämnen än sådant som avses i
1 och 2 §§ skall finnas på de
platser som regeringen eller den
myndighet som regeringen utser
föreskriver. Regeringen eller den
myndighet som regeringen utser
får även föreskriva vem som skall
svara för anordningarna.
Den som svarar för de mottag-
ningsanordningar som avses i
1-3 §§ skall se till att dessa är
placerade och utformade så att de
fartyg som använder anord-
ningarna inte orsakas onödig för-
sening. Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen utser får
meddela närmare föreskrifter om
anordningarnas utformning och Prop. 1999/2000:133
drift.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får meddela
föreskrifter om skyldighet att
1. från fartyg lämna avfall som
innehåller olja eller andra skad-
liga ämnen till en mottagnings-
anordning,
2. i förväg anmäla avlämning av
avfall från fartyg till en mottag-
ningsanordning, utom i de
avseenden som anges i 6 §,
3. vidta åtgärder i samband med
mottagandet och hanteringen av
avfall som innehåller skadliga
ämnen från fartyg samt
4. upprätta avfallshanterings-
planer.
6
Fartyg skall undergå inspektion när en tillsynsmyndighet som avses i
5 § anser att det behövs.
Inspektion av ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges terri-
torialhav far vidtas endast om det föreligger klara skäl att anta att ett för-
bjudet utsläpp skett från fartyget i territorialhavet.
Om utsläpp har skett från ett fartyg i Sveriges ekonomiska zon, gäller i
fråga om rätt att företa inspektion vad som föreskrivs i 2 a §.
Vid inspektion skall kontrolleras
att fartyget och dess utrustning är i
det skick och att driftsförhållan-
dena är sådana som behövs för att
förebygga förorening.
Vid inspektion skall kontrolleras
att fartyget och dess utrustning är i
det skick och att driftsförhållan-
dena är sådana som behövs för att
förebygga förorening. Inspektio-
nen får även avse kontroll av
efterlevnaden av sådana bestäm-
melser som har meddelats med
stöd av 3 kap. 8 § 1.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3 Senaste lydelse 1996:527.
Länderna runt Östersjön enades år 1996 om en gemensam strategi for att
skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig påverkan från fartyg, den
s.k. Östersjöstrategin (the Baltic Strategy for Port Reception Facilities for
Ship-generated Wastes and Associated Issues). Våren 1998 fastställdes
ett antal rekommendationer, av vilka det framgår vilka åtgärder strategin
omfattar.
Sjöfartsverket och Naturvårdsverket har i en promemoria redovisat
behoven av forändringar i den svenska lagstiftningen for att Östersjö-
strategin skall kunna genomforas i Sverige. En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr
M1998/4721/Mk). Sjöfartsverket har därefter utvecklat konsekvenserna
av ett genomförande av strategin i Sverige. Denna konsekvensbeskriv-
ning finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr NI999/1079/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 11 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4, där det framgår att Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. I
propositionens lagförslag har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Prop. 1999/2000:133
Östersjöstrategin har arbetats fram inom ramen for Helsingforskonven-
tionen. Konventionen, som har till syfte att skydda Östersjöområdets
marina miljö mot föroreningar, undertecknades år 1974 av de dåvarande
staterna runt Östersjön. Under år 1992 lades en ny och reviderad version
av konventionen fram, vilken undertecknats av samtliga nuvarande stater
runt Östersjön, dvs. Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen,
Ryssland, Sverige och Tyskland samt av EU. 1992 års Helsingforskon-
vention trädde i kraft den 17 januari 2000 och ersatte då den äldre
versionen. Helsingforskonventionen har en kommission, Helsing-
forskommissionen (HELCOM), som verkställande organ. Knutna till
HELCOM finns ett sekretariat, beläget i Helsingfors och fem permanenta
kommittéer, däribland Sjöfartsgruppen (Sea-based Pollution Group). I de
delar som rör sjöfart bygger Helsingforskonventionen i stor utsträckning
på andra globala konventioner. När det gäller förorening från fartyg
ligger således 1973 års internationella konvention till förhindrande av
förorening från fartyg och dess ändringsprotokoll från 1978 (MARPOL
1973/78) till grund för innehållet i Helsingforskonventionen.
I mars 1996 antog HELCOM Östersjöstrategin genom att en rekom-
mendation (HELCOM-rekommendationen 17/11) fastställdes. Syftet med
Östersjöstrategin är att genom olika åtgärder minimera den negativa
miljöpåverkan från sjöfarten i Östersjöområdet. Alla sorters fartyg om-
fattas av strategin, således förutom handelsfartyg även arbets-, fiske- och
fritidsfartyg. Den viktigaste åtgärden är att förebygga utsläpp, främst
genom att bygga upp, utveckla och harmonisera mottagningssystem för
avfall i hamnarna runt Östersjön, samt genom att införa ett enhetligt av-
giftssystem för utnyttjandet av dessa anordningar.
Innehållet i strategin fick stöd i deklarationerna från de tre toppmötena
rörande Östersjön som hölls under år 1996; regeringschefskonferensen
om Östersjön i maj (Visbykonferensen), utrikesministrarnas möte i juli
samt det informella Östersjöministermötet i oktober.
Redan i oktober 1995 tillsattes inom HELCOM en projektgrupp för
genomförandet och uppföljningen av Östersjöstrategin. Projektgruppen
slutförde sitt arbete under år 1997 då den vid ett sammanträde i Helsing-
fors lade fram förslag till åtta HELCOM-rekommendationer. Dessa fast-
ställdes slutligen av HELCOM i mars 1998. Då hade också Östersjölän-
dernas statsministrar vid Rigamötet i januari 1998 uttalat sitt stöd för
arbetet.
Det kan tilläggas att regeringen i december 1999 i Sjöfartsverkets
regleringsbrev har uppdragit åt verket att, i samråd med övriga berörda
myndigheter, hamnar och organisationer förbereda och koordinera det
svenska genomförandet av Östersjöstrategin, samt följa upp och redovisa
genomförandet.
Med Östersjöstrategin avses de sammanlagt nio HELCOM-rekommen-
dationer som nämnts ovan, dvs. rekommendationen 17/11 från år 1996
och rekommendationerna 19/7-14 från år 1998. Dessa finns att tillgå i
fulltext på engelska på HELCOM:s hemsida, www.helcom.fi. Rekom-
mendationerna från år 1998 behandlar i korthet följande.
1. Rek. 19/7: Förbud mot utsläpp av toalettavfall och skyldighet att
lämna fartygsgenererat avfall till mottagningsanordningar i land.
2. Rek. 19/8: Det s.k. no-special-fee systemet, dvs. förbud att från far-
tygen ta ut någon särskild avgift för mottagningen och hanteringen av
avfall.
3. Rek. 19/9: Installation av utrustning för kvarhållande av toalettavfall
och fast avfall ombord på fiske-, arbets- och fritidsfartyg.
4. Rek. 19/10: Riktlinjer för utrustning för hantering av olja från
maskinutrymmen i fartyg med en bruttodräktighet under 400.
5. Rek. 19/11: Den s.k. notifieringsskyldigheten, dvs. anmälnings-
skyldighet inför avlämnande av avfall i hamn.
6. Rek. 19/12: Avfallshanteringsplaner för hamnar.
7. Rek. 19/13: Riktlinjer för hanteringen av avfall i land.
8. Rek. 19/14: Harmoniserat system av avgifter vid överträdelser av
vissa regler till skydd för miljön.
Innehållet i de olika rekommendationerna beskrivs närmare i avsnitt 6,
i anslutning till att det redogörs för nödvändiga ändringar i svenska för-
fattningar. Redan här kan emellertid nämnas att Östersjöstrategin består
Prop. 1999/2000:133
av några huvudelement. Ett av dessa är att i princip alla fartyg skall vara
skyldiga att lämna allt sådant avfall som härrör från eller i övrigt står i
samband med fartygets drift (dvs. fartygsgenererat avfall) och som inte
far släppas ut i Östersjön till en mottagningsanordning i hamn innan de
avseglar (rek. 19/7). En sådan skyldighet kräver tillägg till Helsingfors-
konventionen. Tillägget, som trädde i kraft den 1 januari 2000, omfattar
också införandet av förbud mot utsläpp av toalettavfall från mindre far-
tyg.
En annan viktig beståndsdel i Östersjöstrategin är no-special-fee
systemet som innebär att alla fartyg som anlöper en hamn skall bidra till
kostnaderna för hamnens hantering av fartygs avfall, oavsett om de i det
enskilda fallet lämnar iland något avfall eller inte. Kostnaden for avfalls-
hanteringen bakas i stället normalt in i hamnavgiften. Enligt rek. 19/8
skall detta avgiftssystem tillämpas for ilandlämning av oljeavfall från
maskinutrymmen. Målet är dock att rekommendationen även skall till-
lämpas på övrigt avfall.
I vissa av rekommendationerna står uttryckligen angivet när de olika
bestämmelserna skall träda i kraft; beträffande övriga rekommendationer
har länderna vid ett sammanträde i november 1999 enats om ikraft-
trädandedatum. Således bör bestämmelserna i rek. 19/8 träda i kraft den
1 januari 2000 och rek. 19/7, 9, 11, 12, 13 och 14 huvudsakligen den
1 juli 2000. Förbudet mot utsläpp av toalettavfall från mindre fartyg (rek.
19/7) och bestämmelserna om utrustning för kvarhållande av toalettavfall
och fast avfall ombord på fiske-, arbets- och fritidsfartyg (rek. 19/9) skall
dock beträffande fartyg byggda före den 1 januari 2000 gälla först från
den 1 januari 2005. Bestämmelserna i rek. 19/10 skall träda i kraft
snarast, och senast den 1 januari 2002.
Regeringen bedömer att vissa av bestämmelserna i rek. 19/7, 19/8,
19/11 och 19/12 kräver lagändringar for att Sverige skall leva upp till
sina åtaganden. I avsnitten 6.1-6.4 redogörs för vilka lagändringar som
regeringen föreslår. I vad mån författningsändringar krävs med anledning
av rekommendationerna i övrigt behandlas i avsnitt 6.5.
Betänkandet ”Att komma åt oljeutsläppen” (SOU 1998:158) överlämna-
des av oljeutsläppsutredningen i december 1998. Det har remissbehand-
lats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Innehållet i be-
tänkandet har vissa beröringspunkter med Östersjöstrategin eftersom
syftet med utredningen har varit att minska föroreningarna från fartyg,
främst genom att förbättra de rättsliga möjligheterna att beivra olagliga
utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till sjöss. Utredningen har läm-
nat en mängd förslag till åtgärder, bl.a. föreslås ett totalt förbud mot ut-
släpp av olja (även för fritidsfartyg) och ett utvidgat förbud mot utsläpp
av annat avfall, t.ex toalettavfall, i Sveriges sjöterritorium. Utredningen
föreslår vidare att Kustbevakningen skall ges generell befogenhet att in-
leda och bedriva förundersökning när det gäller brott mot utsläppsförbud
m.m., att det skall införas en möjlighet att besluta att ett fartyg skall
stoppas, kvarhållas eller inbringas i hamn om det behövs för att säkra
Prop. 1999/2000:133
10
bevisning eller säkra betalning av böter samt en rad andra ändringar när
det gäller straffansvaret och den processuella ordningen vid brott mot
lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, VlfL. Vidare
föreslår utredningen att svensk domsrätt skall införas beträffande brott
som begåtts i Sveriges ekonomiska zon på fartyg som är registrerat i
främmande stat, men att åtal endast skall fa väckas i särskilt angivna fall.
Därutöver föreslås bl.a. att en ny administrativ sanktionsavgift skall in-
föras. Avgiften skall enligt förslaget påföras t.ex. när skyldigheten att
avlämna avfall har åsidosatts. Även vissa ändringar i regleringen gällande
vattenföroreningsavgiften föreslås. Av de förslag som oljeutsläppsutred-
ningen har lämnat leder, om förslagen antas, flertalet till ändringar i lagen
om åtgärder mot förorening från fartyg. En proposition med anledning av
betänkandet planeras till hösten år 2000.
Inom EU arbetar man för närvarande med att ta fram ett direktiv om
mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester
från fartyg. Det förslag till direktiv som föreligger innehåller bl.a be-
stämmelser om obligatorisk avfallslämning, skyldighet att anmäla avläm-
ning av avfall i förväg (notifieringsskyldighet), planer för mottagande
och hantering av avfall samt inslag av no-special-fee-principen. Strävan i
arbetet har varit att nå en överensstämmelse med Östersjöstrategin och att
inte i något avseende begränsa denna. Förhoppningarna är att direktivet
skall kunna beslutas under sommaren år 2000.
Regeringen finner det lämpligt att i detta sammanhang informera riks-
dagen om att det vid Helsingforskommissionens miljöministermöte den
26 mars 1998 antogs en ny rekommendation 19/6 till Helsingforskonven-
tionens bilaga III. Konventionens bilaga III handlar om kriterier och åt-
gärder beträffande förhindrande av förorening från landbaserade källor.
Rekommendationen omfattar ett antal principer som medlemsländerna
skall införa antingen i nationell lagstiftning eller såsom riktlinjer för att
reducera jordbrukets negativa miljöeffekter. Principerna berör områdena
växtnäring, växtskyddsprodukter, tillstånd för större anordningar, miljö-
övervakning samt utbildnings-, informations-, och rådgivningsverksam-
het. Området växtnäring omfattar bl.a. riktlinjer för djurtäthet, lagring
och spridning av gödselmedel samt andelen höst- eller vinterbevuxen
mark. Riktlinjerna för växtskyddsprodukter berör bl.a. godkännande av
produkter, utbildningskrav för användning av växtskyddsprodukter, lag-
ring, hantering och spridning av växtskyddsprodukter samt funktions-
tester av sprututrustning. Rekommendationen trädde i kraft den 1 januari
år 2000.
För svensk del uppfylls rekommendationen genom miljöbalken
(1998:808), förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket, för-
ordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, för-
ordningen (1998:947) om bekämpningsmedel, förordningen (1996:971)
om farligt avfall, förordningen (1987:1179) om statsbidrag till företag
som utför funktionstest av lantbrukssprutor, Statens jordbruksverks före-
Prop. 1999/2000:133
11
skrifter (1999:79) om miljöhänsyn i jordbruket, Statens jordbruksverks
föreskrifter (1993:59) om kunskapskrav och tillstånd för att fa använda
vissa bekämpningsmedel, Kemikalieinspektionens föreskrifter (1998:8)
om kemiska produkter och biotekniska organismer, Statens naturvårds-
verks föreskrifter (1997:2) om spridning av kemiska bekämpningsmedel,
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (1998:6) om bekämpningsmedel,
Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter (1994:2) om farliga
ämnen samt miljöersättningar och utbildnings-, informations- och rådgiv-
ningsverksamhet (UID) i det svenska miljöprogrammet för jordbruket
enligt rådets förordning (EEG) nr 2078/92 av den 30 juni 1992 om
produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds-
och naturvårdskraven samt nationella miljöövervakningsprogram. Genom
dessa bestämmelser och detta program har Sverige genomfört rekom-
mendationen.
Bestämmelser som rör mottagning och hantering av avfall från fartyg i
hamnar finns i dag i två olika regelverk; dels avfallslagstiftningen och
dels föroreningslagstiftningen. Med avfallslagstiftningen menas miljö-
balken (1998:808), huvudsakligen dess 15 kap., och renhållningsförord-
ningen (1998:902), medan med föroreningslagstiftningen avses lagen
(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL), förordningen
(1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfF) och Sjöfarts-
verkets kungörelse (SJÖFS 1985:19) med föreskrifter om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg.
Enligt dagens lagstiftning faller frågor som rör mottagningen och
hanteringen av avfall i hamnar, utom när det gäller förorenat barlast- och
tankspolvatten, under avfallslagstiftningen. Med förorenat barlast- och
tankspolvatten avses sådant barlast- och tankspolvatten som innehåller
olja eller andra skadliga flytande kemikalier. Regler om mottagandet och
hanteringen av sådant vatten återfinns i föroreningslagstiftningen.
VlfL bygger på 1973 års internationella konvention till förhindrande av
förorening från fartyg och dess ändringsprotokoll från 1978 (MARPOL
1973/78). I lagen finns bestämmelser om bl.a. förbud mot förorening från
fartyg, fartygs konstruktion, mottagning från fartyg av förorenat barlast-
och tankspolvatten samt tillsyn och andra åtgärder för att förebygga, be-
gränsa och beivra föroreningar. Bestämmelserna är tillämpliga på
svenska fartyg i hela världen och som huvudregel på utländska fartyg
inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Enligt 11 kap. 3 §
VlfL får föreskrifter som meddelas med stöd av lagen inte strida mot
sådana bestämmelser i internationella överenskommelser som är
bindande för Sverige.
Som framkommit ovan finns i VlfL vissa bestämmelser om mottag-
ningsanordningar. I 3 kap. 1 och 2 §§ VlfL finns bestämmelser om var
mottagningsanordningar för förorenat barlast- och tankspolvatten skall
finnas och det anges att regeringen föreskriver om ytterligare platser och
Prop. 1999/2000:133
12
om vem som skall svara for anordningarna. Sjöfartsverket har enligt
3 kap. 7 § VlfL och 3 kap. 11 § VlfF bemyndigats att meddela föreskrif-
ter om anordningarnas utformning och drift. Dessa bestämmelser tar
främst sikte på anordningarnas kapacitet och anslutning till fartyg. Sjö-
fartsverket prövar också om anordningarna motsvarar de krav som ställs i
föreskrifterna. När det gäller mottagning av annat avfall från fartyg än
förorenat barlast- och tankspolvatten hänvisas i 3 kap. 3 § VlfL till sär-
skilda bestämmelser, vilka enligt 3 kap. 5 § VlfF utgörs av renhållnings-
förordningen. Enligt 10 § renhållningsförordningen skall från fartyg som
ligger i hamn genom kommunens försorg tas emot och transporteras bort
oljeavfall, toalettavfall, fast avfall och rester av andra skadliga ämnen
som det är förbjudet att släppa ut enligt VlfL eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av den lagen. Det anges dock att bestämmelsen inte
gäller förorenat barlast- och tankspolvatten. I en hamn som inte är kom-
munägd skall hamnens innehavare för kommunen ange behovet av ren-
hållningstjänster. Tillsynen utövas inom kommunen av den nämnd som
ansvarar för frågor om miljö- och hälsoskydd, inom länet av länsstyrelsen
och centralt av Naturvårdsverket. Det avfall som hanteras i hamnarna är
till viss del sådant avfall som utgör farligt avfall enligt bilaga 2 i förord-
ningen (1996:971) om farligt avfall. Genom stadgandet i 3 § 2 i den för-
ordningen undantas uttryckligen från förordningens tillämpningsområde
oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten från fartyg.
VlfL innehåller inga bestämmelser om skyldighet för fartyg att lämna
iland avfall. Beträffande anmälningsskyldighet inför avlämnande av av-
fall till mottagningsanordningar finns vissa bestämmelser beträffande olja
och kemikalier i Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1985:19 2 kap. 14 §
resp. 3 kap. 12 §).
I Sverige tillämpas sedan lång tid tillbaka no-special-fee principen,
vilket framgår av 3 kap. 4-5 §§ VlfL samt 3 kap. 6 § VlfF. Någon sär-
skild avgift tas alltså inte ut för mottagning och behandling av avfall från
fartyg i hamnarna. Beträffande annat avfall än förorenat barlast- och
tankspolvatten, såsom t.ex. oljerester från maskinutrymmen samt toa-
lettavfall och fast avfall, finns dock inget som hindrar att kostnaderna för
verksamheten täcks genom hamnavgifter eller motsvarande generella
avgifter.
Det finns i dag inte någon skyldighet att upprätta särskilda avfallshan-
teringsplaner för hamnarna. Däremot finns i renhållningsförordningen
bestämmelser om kommunens skyldighet att upprätta avfallsplaner, vilka
även omfattar avfallshanteringen i hamnarna.
Prop. 1999/2000:133
13
1** Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 133
Regeringens förslag: Bestämmelsen om att olja skall behållas om-
bord eller avlämnas till en mottagningsanordning tas bort. I stället
bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen utser att
meddela föreskrifter om skyldighet att från fartyg lämna avfall inne-
hållande olja eller andra skadliga ämnen till en mottagningsanordning.
Sjöfartsverket far, i egenskap av tillsynsmyndighet, vid sina inspek-
tioner kontrollera att de bestämmelser om obligatorisk avfallslämning
som har utfärdats efterlevs.
Prop. 1999/2000:133
Promemorians förslag: Överensstämmer beträffande den obligato-
riska avfallslämningen i sak med regeringens förslag. Något förslag om
kontroll av att den obligatoriska avfallslämningen fullgörs har inte läm-
nats.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att ett
krav på ilandlämning av avfall införs i lagstiftningen. Sveriges Hamnar
pekar på att bestämmelsen står i överensstämmelse med ett föreliggande
förslag till nytt EG-direktiv. Västerviks kommun och SEKO sjöfolk anser
det mycket angeläget att förbud mot utsläpp och ilandlämningsplikt av
toalettavfall och annat avfall införs för alla fartyg. Nynäshamns kommun
betonar att problem kan uppstå om ett fartyg anlöper en hamn som inte
kan ta hand om riskavfall. Karlskrona kommun påpekar att linjebunden
trafik bör undantas från skyldigheten att lämna avfall vid varje anlöp-
ningstillfälle. Lysekils kommun anser att ett snabbt genomförande av den
nu aktuella delen av Östersjöstrategin kan vara en nackdel om Sverige
länge blir ensamt om bestämmelserna. Mot denna eventuella nackdel står
dock enligt kommunen värdet av att vara ett föregångsland. SEKO Sjö-
folk och Svenska Maskinbefälsförbundet/Sjöbefälen har under hand ställt
sig positiva till möjligheten till kontroll av att den obligatoriska avfalls-
lämningen har fullgjorts. Kustbevakningen anser att det inte klart framgår
vem som skall genomföra eventuella inspektioner ombord på fartyg i
syfte att kontrollera efterlevnaden av reglerna.
Skälen för regeringens förslag: Skyldigheten att lämna avfall till
mottagningsanordning i hamn avser främst fartygsgenererat avfall, men
även vissa lastrester i enlighet med MARPOL 73/78. Med fartygsgenere-
rat avfall menas allt avfall som härrör från eller i övrigt står i samband
med fartygs drift, inklusive olja från maskinutrymmen, toalettavfall och
fast avfall. Till fartygsgenererat avfall räknas även visst lastrelaterat av-
fall, såsom till exempel förpackningsmaterial.
Östersjöstrategins bestämmelse innebär att sådant fartygsgenererat av-
fall som inte far släppas ut i Östersjön enligt MARPOL 73/78 eller
Helsingforskonventionen, skall lämnas till mottagningsanordningar i land
innan fartyget lämnar hamn. Undantag från skyldigheten att lämna i land
fast avfall får medges för fartyg i reguljära resor som har specialarrange-
mang för sitt avfall, t.ex. passagerarfartyg i kortare linjetrafik. Undantag
14
far också meddelas för mindre mängder avfall som det är oskäligt att Prop. 1999/2000:133
kräva ilandlämning av vid varje hamnanlöp. Dessa möjligheter till
undantag torde möjliggöra undantag för linjebunden trafik i enlighet med
vad Karlskrona kommun påpekat. Om adekvata mottagningsanordningar
saknas i en hamn, får fartyg behålla avfall ombord tills det ankommer till
nästa hamn där nödvändiga anordningar finns. I sådant fall skall den
hamn som saknar mottagningsanordningar eller vars mottagningsanord-
ningar är bristfälliga tillhandahålla fartyget en handling som upplyser om
bristerna. Därmed torde de problem som Nynäshamns kommun tar upp
kunna lösas för fartygens del. Beträffande skyldigheten att tillhandahålla
adekvata mottagningsanordningar för samtliga typer av avfall, kommer
detta att framgå av de bestämmelser som, enligt regeringens förslag, skall
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen utser. Skyl-
digheten att lämna i land avfall omfattar alla fartyg, dvs. även fritids-
fartyg (rek. 19/7).
För att försäkra sig om att bestämmelserna om den obligatoriska av-
fallsslämningen efterlevs i fråga om olja från maskinutrymmen före-
skriver Östersjöstrategin att alla fartyg i hamn kan bli föremål för inspek-
tion, varvid t.ex oljedagböcker och kvitton från avfallslämning kan kon-
trolleras (rek. 19/8).
Någon bestämmelse om obligatorisk avfallslämning finns inte i dag i
svensk lagstiftning. Däremot stadgas i 2 kap. 2 § VlfL att olja inte far
släppas ut från fartyg inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon
samt Östersjöområdet utanför dessa vattenområden, utan skall behållas
ombord eller avlämnas till mottagningsanordningar för olja. Enligt Öster-
sjöstrategin finns inte denna valmöjlighet beträffande olja från maskinut-
rymmen, utan sådan olja skall avlämnas. Detsamma gäller för övrigt far-
tygsgenererat avfall som inte far släppas ut till sjöss. En skyldighet att
lämna avfall, inklusive olja, till mottagningsanordningar bör alltså in-
föras. Bestämmelser med detta innehåll finns för övrigt redan i Finland
och Ryssland. Regeringen instämmer i förslaget i promemorian om att
det i lagen bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myn-
dighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om skyldighet att
från fartyg lämna avfall till mottagningsanordning. Av ett sådant bemyn-
digande följer också möjligheten att föreskriva om undantag från denna
skyldighet. Den rätt som VlfL i dag ger att välja mellan att behålla olja
ombord eller avlämna den till en mottagningsanordning bör följaktligen
tas bort.
Inspektioner enligt VlfL utförs i dag av Sjöfartsverket. Det finns även
möjlighet för Kustbevakningen att, efter beslut i samråd mellan de båda
myndigheterna, utföra dessa inspektioner. Det är enligt regeringens upp-
fattning lämpligt att inspektionerna även omfattar kontroll av efterlevna-
den av den obligatoriska avfallslämningen. Eftersom det finns anledning
att kontrollera att avfallslämningen har skett på föreskrivet sätt även be-
träffande annat avfall än olja, bör inte kontrollen begränsas i det avseen-
det.
Genom de ändringar som regeringen föreslår i detta avsnitt möjliggörs
genomförandet av delar av rekommendationerna 19/7 och 19/8.
15
Prop. 1999/2000:133
Regeringens forslag: Regleringen om mottagning av avfall från
fartyg samlas i föroreningslagstiftningen.
En bestämmelse införs om att regeringen eller den myndighet som
regeringen utser far föreskriva var anordningar för mottagning av
annat avfall än förorenat barlast- och tankspolvatten som innehåller
skadliga ämnen skall finnas och vem som skall svara för dessa anord-
ningar.
De bemyndiganden som gäller var mottagningsanordningar för för-
orenat barlast- och tankspolvatten skall finnas och vem som skall an-
svara för dem utökas på så sätt att även den myndighet som regeringen
utser ges rätt att föreskriva om detta.
En ny bestämmelse införs om att den som svarar för mottagnings-
anordningama skall se till att dessa är placerade och utformade så att
de fartyg som använder anordningarna inte orsakas onödig försening.
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bemyndigas
även att meddela föreskrifter om skyldighet att vidta åtgärder i sam-
band med mottagandet och hanteringen av avfall från fartyg.
Promemorians förslag: Motsvarar i sak regeringens förslag. Något
konkret förslag om att fartygen inte far orsakas otillbörlig försening i
samband med avfallslämningen har dock inte lämnats.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inget
att erinra mot förslagen. Länsstyrelsen i Blekinge län och Länsstyrelsen i
Västerbottens län avstyrker dock att regler om mottagning av avfall från
fartyg överförs från avfallslagstiftningen till föroreningslagstiftningen
eftersom länsstyrelsen eller kommunen enligt miljöbalken skall pröva
och utöva tillsyn av mottagningsanordningama och det i tillstånd regleras
hur anordningarna skall skötas och drivas. Flera remissinstanser, bl.a.
Statskontoret, Gotlands kommun och Göteborgs hamn AB, betonar be-
hovet av en klarare gränsdragning mellan förorenings- och avfallslag-
stiftningen. Bland annat Länsstyrelsen i Västerbottens län, Västerviks
kommun, Skellefteå kommun, Nynäshamns kommun, Svenska Förpack-
ningsinsamlingen AB och Ragn-Sells AB, anser att hamnarna bör ansvara
för mottagningsanordningama. Västerviks kommun påpekar vidare att
mottagningsmöjligheter måste finnas i alla hamnar och att i större hamnar
även lastrelaterat avfall bör kunna tas emot. Ekonomistyrningsverket
konstaterar att de ökade kraven på avfallshanteringen för småbåtar kan
innebära att kommunen måste anordna mottagningsanordningar även för
dessa. Verket efterlyser en beskrivning av en fungerande lösning för
dessa. Svenska Maskinbefälsförbundet/Sjöbefälen anser att tillgången till
mottagningsanordningar är avgörande för att Östersjöstrategin skall bli
framgångsrik samt att anordningarna måste vara utformade så att fartygen
inte fördröjs vid ilandlämningen av avfall. Sveriges Hamnar påpekar att
det kan uppstå konflikter med annan lagstiftning på avfallsområdet och
att hamnarna kan få komma att ombesörja sortering av avfall från fartyg,
vilket är orimligt. Göteborgs hamn AB efterlyser ytterligare utredning av
frågan om avfallshantering i hamnarna. Svenska kommunförbundet anser
att det behövs ett obligatoriskt samråd med kommunen för frågor om
16
utformning och drift av mottagningsanordningama. Motsvarande Prop. 1999/2000:133
synpunkter har framförts av Svenska Renhållningsverksföreningen.
Länsstyrelsen i Blekinge län och Länsstyrelsen i Västerbotten län tar,
liksom Statskontoret, upp frågan om fördelningen av tillsynsansvaret och
anser att promemorian inte tillräckligt belyser vilken omfattning
Sjöfartsverkets tillsyn kan beräknas fa.
Mottagning av avfall från fartyg
Den lagstiftning som rör mottagning av avfall från fartyg finns i dag
huvudsakligen i avfallslagstiftningen. Gränsen mellan föroreningslag-
stiftningen och avfallslagstiftningen när det gäller avfall går, utom i fråga
om förorenat barlast- och tankspolvatten, i princip vid kajkanten. Det kan
ifrågasättas om detta i fortsättningen är en lämplig ordning.
Östersjöstrategin är en paketlösning och innebär ett samlat grepp om
hanteringen av det fartygsgenererade avfallet. Regler om utsläpp o.d. på
sjöfartens område finns huvudsakligen i föroreningslagstiftningen och
dessa bestämmelser har ofta en teknisk innebörd av betydelse även för
fartygens utrustning och dess motsvarighet i land, dvs. för mottagnings-
anordningamas utformning. En bärande tanke i miljölagstiftningen är att
det är den som ger upphov till avfall eller som rår över avfallet som också
bör ta hand om detta. Det ligger väl i linje med dessa tankegångar att låta
hamnarna fa ett utökat ansvar för mottagningen av fartygsgenererat avfall
och detta särskilt som hamnarna har möjlighet att kompensera sig för
avfallshanteringen genom hamnavgifter. Sjöfartsverket har en nära kon-
takt med hamnarna i en rad sammanhang. Ett gott samarbete bör kunna
bilda en lämplig utgångspunkt även i arbetet med att genomföra Östersjö-
strategin. Dessa förhållanden talar för att reglerna om mottagning och
hantering av avfall från fartyg i hamnarna bör samlas i föroreningslag-
stiftningen. Motsvarande reglering som i dag gäller för förorenat barlast-
och tankspolvatten skulle då komma att gälla för i princip allt avfall från
fartyg. Mot denna lösning talar att det naturligtvis är viktigt att det råder
likformighet vad gäller hanteringen av avfall, oavsett om avfallet gene-
rerats på land eller till sjöss. Mot en sådan lösning talar också att den
landbaserade avfallslagstiftningen kan uppfattas som mer splittrad om
Sjöfarstverket erhåller en utökad föreskriftsrätt på området. En viss risk
ligger möjligen också i att sakkunskap inom kommunerna beträffande
avfallshantering riskerar att inte tas till vara. Detta kan dock motverkas
genom att Sjöfartsverket i förordning åläggs att samråda med Natur-
vårdsverket - som är central myndighet i avfallshanteringsfrågor - när
det gäller mottagningsanordningamas utformning och drift innan före-
skrifter meddelas.
Eftersom Sjöfartsverket har en väl etablerad kontakt med hamnarna
och dessutom har mycket goda kunskaper om fartygens behov i aktuellt
hänseende, är det enligt regeringens uppfattning lämpligt att Sjöfarts-
verkets kunskaper och erfarenheter tas till vara. Sammantaget anser rege-
ringen att fördelarna med att bestämmelserna om mottagning av avfall
från fartyg i hamnar samlas i föroreningslagstiftningen överväger. Ren-
17
hållningsförordningens bestämmelser i detta avseende bör därför över-
föras till föroreningslagstiftningen och regeringen eller den myndighet
som regeringen utser bör bemyndigas att meddela föreskrifter på om-
rådet. Denna överföring medför enligt regeringens bedömning inte att det
uppstår någon konflikt med bestämmelserna i miljöbalken. Eftersom av-
sikten dessutom är att i förordning reglera att Sjöfartsverket skall sam-
råda med Naturvårdsverket innan föreskrifter om mottagningsanord-
ningamas utformning och drift meddelas, torde behovet av samordning
mellan regelverken tillgodoses. För att säkerställa att föreskrifterna far
sådan utformning att de bidrar till att en god arbetsmiljö uppnås, bör
Sjöfartsverket dessutom, i enlighet med 27 § verksförordningen
(1995:1322), lämna Arbetarskyddsstyrelsen tillfälle att yttra sig innan
föreskrifter meddelas.
För Östersjöstrategins genomförande krävs bestämmelser om var
mottagningsanordningar skall finnas, vem som skall ansvara för dessa
samt hur de skall vara utformade och drivas. Därutöver behövs bestäm-
melser om den administrativa hanteringen runt mottagningen av avfall,
t.ex. hamnens skyldighet att på begäran lämna kvitto på mottaget avfall,
samla data for statistik och tillhandahålla en handling som upplyser om
brister i mottagningsanordningama (rek. 19/8). Regeringen anser att det i
lagen bör införas bemyndiganden for regeringen eller den myndighet som
regeringen utser att meddela föreskrifter om skyldighet att vidta åtgärder
i samband med mottagandet och hanteringen av avfall från fartyg. När
det gäller bemyndigandena angående var mottagningsanordningar for
förorenat barlast- och tankspolvatten skall finnas och vem som skall an-
svara för dem, innebär det sagda att de nuvarande bemyndigandena ut-
ökas så att även den myndighet som regeringen utser ges rätt att före-
skriva om detta.
Östersjöstrategin innehåller även en bestämmelse om att adekvata
mottagningsanordningar som tillgodoser fartygens behov skall finnas i
hamnarna, så att fartygen inte orsakas onödig försening (rek. 19/8).
Denna bestämmelse kan tolkas som ett krav på att mottagningsanord-
ningama skall vara utformade på visst sätt. Det föreliggande förslaget till
EG-direktiv om mottagningsanordningar i hamnar innehåller en mot-
svarande bestämmelse, som föreslås vara kopplad till en rätt till skade-
stånd for fartygen. Eftersom ett direktiv med detta innehåll således kan
förutses, bör en bestämmelse om att fartyg som använder mottagnings-
anordningar inte skall orsakas försening finnas i VlfL. I dag finns en
sådan bestämmelse i 3 kap. 4 § VlfF såvitt avser förorenat barlast- och
tankspolvatten. Denna bör alltså överföras till VlfL och då omfatta allt
sådant avfall som innehåller skadliga ämnen.
Sveriges Hamnar har påpekat att det kan uppstå konflikter med annan
lagstiftning på avfallsområdet, eftersom de internationella konventioner
som Sverige ratificerat inte medger krav på sortering av t.ex fast avfall.
Om annan lagstiftning skulle komma att kräva källsortering före avläm-
nandet blir det enligt Sveriges Hamnar hamnen som far ombesörja
avfallssorteringen, vilket kan fa orimliga konsekvenser såväl ekonomiskt
som personellt och praktiskt. Regeringen inser det problem som ham-
narna kan ställas infor när man av bl.a. miljöhänsyn och av ekonomiska
skäl eftersträvar att avlämna avfallet sorterat, men inte har möjlighet att
Prop. 1999/2000:133
18
kräva sortering från fartygens sida. Eftersom de flesta hamnar i praktiken
sköter avfallshanteringen redan nu och ett genomforande av Östersjö-
strategin kan förväntas leda till minskade avfallsmängder totalt sett, bör
problemet i vart fall inte förvärras genom de lagändringar som nu föreslås
(se avsnitt 7). För att mer långsiktigt komma till rätta med problemet
krävs överenskommelser på internationell nivå.
Att överföra en viss del av regelverket från avfallslagstiftningen till
föroreningslagstiftningen medför att Sjöfartsverkets ansvar att pröva om
mottagningsanordningama uppfyller de krav som ställs på utformning
och drift utökas i motsvarande mån. Som Länsstyrelserna i Blekinge län
och Västerbottens län påpekat utövar i dag länsstyrelserna och kommu-
nerna tillsyn över de ifrågavarande mottagningsanordningama, vilket kan
synas innebära att det uppstår ett konkurrerande ansvar för tillsynen. Av-
sikten är dock att prövningen skall ske utifrån de respektive regelverkens
perspektiv, dvs. att Sjöfartsverket prövar om anordningarna uppfyller de
krav som föroreningslagstiftningen ställer på utformning och drift i för-
hållande till fartygens behov medan länsstyrelser eller kommuner prövar
om avfallslagstiftningens regler är uppfyllda. De senare har således till-
synsansvaret för den fysiska hanteringen av avfallet, dvs. hur avfallet
omhändertas. Någon reell konflikt med de tillstånd för anordningar som
kan ha meddelats bedöms av samma skäl inte föreligga. Dämtöver an-
svarar Yrkesinspektionen för tillsynen av avfallshanteringen ur arbets-
miljösynpunkt.
Den prövning av mottagningsanordningama som Sjöfartsverket skall
företa kommer sannolikt inte att bli särskilt omfattande. Det kan förutses
att de föreskrifter om mottagningsanordningar som verket utfärdar kom-
mer att vara utformade så att de anger vad som krävs för att avfallsläm-
ningen skall fungera för fartygen. Prövningen kan därigenom till stor del
ske genom arbete med godkännande av de avfallshanteringsplaner som
skall utarbetas för hamnarna (se avsnitt 6.4). Sjöfartsverket bör genom att
studera avfallshanteringsplanema kunna konstatera om hamnarna har
skaffat sig tillräcklig hanteringskapacitet och om placeringen av anord-
ningarna är rimlig i förhållande till fartygen. I allmänhet krävs således
inte någon fysisk kontroll av hamnarna. I de fall där klagomål kommer
från fartygen kan det dock bli nödvändigt att besikta anordningarna.
Det skall påpekas att kommunerna inte kommer att avlyftas det ansvar
som de i dag har för bortforslingen och omhändertagandet av avfallet. I
det avseendet kommer regleringen i avfallslagstiftningen att finnas kvar.
När det gäller förpackningar finns dessutom särskilda bestämmelser i
förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar.
Genom de ändringar som regeringen föreslår i detta avsnitt möjliggörs
genomförandet av den obligatoriska avfallslämningen (rek. 19/7) efter-
som fullgörandet av denna skyldighet är beroende av att mottagningsan-
ordningar finns i hamnarna. Därutöver möjliggörs genomförandet av
delar av rekommendationen 19/8.
Prop. 1999/2000:133
19
No-special-fee systemet
Prop. 1999/2000:133
No-special-fee systemet, som regleras i 3 kap. 4-5 §§ VlfL och 3 kap. 6 §
VlfF, innebär att alla fartyg skall bidra till kostnaderna för hamnens av-
fallshantering, oavsett om de i det enskilda fallet lämnar avfall eller inte.
Kostnaden får, utom när det gäller förorenat barlast- och tankspolvatten,
bakas in i hamnavgiften. Rekommendationen 19/8 omfattar tills vidare
enbart avlämning av olja från maskinutrymmen. Avsikten är dock att
avgiftssystemet i framtiden skall omfatta alla typer av avfall, således även
toalettavfall och fast avfall, från alla typer av fartyg. Som redan fram-
kommit är detta system redan infört i Sverige.
Särskilt om begreppet hamn
Begreppet hamn finns inte definierat i svensk lagstiftning. Inte heller i
Östersjöstrategin uttalas vad som avses med hamn. Det sägs dock att
marinor, bränslestationer, fiskehamnar samt hamnar etc. för fritidsbåtar
och småbåtar skall vara utrustade med enkla anordningar för att ta emot
toalettavfall och annat avfall (rek. 17/11).
Östersjöstrategin syftar till att ålägga hamnarna att tillhandahålla ade-
kvata mottagningsanordningar, att upprätta avfallshanteringsplaner osv.
Det är därför angeläget att de som på något sätt berörs av bestämmelserna
är medvetna om vad som avses med ”hamn”. En definition har efterlysts i
promemorian och även av flera remissinstanser. Regeringen är väl med-
veten om de svårigheter som det kan innebära att ta fram en definition
som tillgodoser syftena bakom Östersjöstrategin och som även lever upp
till de krav som det kommande EG-direktivet om mottagnings-
anordningar i hamn ställer. För Sveriges del med sin unika skärgård,
mängder av fritidsbåtshamnar och otaliga bryggor är det samtidigt
nödvändigt att skyldigheterna läggs på en rimlig nivå. Enligt regeringens
uppfattning är Sjöfartsverket mest lämpat att i sina föreskrifter närmare
precisera vad som vid tillämpningen av föroreningslagstiftningen skall
hänföras till begreppet ”hamn”. Regeringen avser därför att i förordning
ge Sjöfartsverket erforderligt bemyndigande.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen utser bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet att i
förväg anmäla avlämning av avfall från fartyg till en mottagningsan-
ordning.
Promemorians förslag: Några konkreta lagförslag har inte lämnats i
denna del. Däremot har det i promemorian konstaterats att lagändringar
krävs som i sak överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har framfört några invänd-
ningar mot promemorians konstaterande om krav på lagändringar med
20
anledning av den anmälningsskyldighet som behandlas i rekommendatio-
nen 19/11.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Östersjöstrategin skall fartyg
som avser att lämna avfall till en mottagningsanordning fylla i en blankett
for vidare befordran till berörd hamn (notifiering). Anmälan skall inne-
hålla uppgifter om bland annat beräknad ankomsttid samt art och mängd
avfall som fartyget avser att lämna i land. Skyldigheten att notifiera skall
gälla oljetankers med bruttodräktighet över 150, andra fartyg med en
bruttodräktighet över 400 och alla kemikalietankers.
För oljeavfall finns i dag en 24 timmars notifieringsskyldighet i
2 kap. 14 § Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1985:19). Denna skyldig-
het är uttryckt som en forutsättning för att komma i åtnjutande av
avgiftsfriheten för fartyg (no-special-fee). Viss justering av denna
bestämmelse kan bli aktuell. I samma föreskrifter 3 kap. 12 § finns en
bestämmelse om skyldighet att i förväg anmäla avlämning av kemikalier.
Eftersom anmälningsskyldigheten nu skall omfatta allt avfall som
innehåller skadliga ämnen bör ett bemyndigande införas i VlfL med
innebörd att regeringen eller den myndighet som regeringen utser far
meddela föreskrifter om anmälningssskyldigheten. Därmed möjliggörs
genomförandet av rekommendationen 19/11.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen utser bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten att
upprätta avfallshanteringsplaner.
Promemorians förslag: Några konkreta lagförslag har inte lämnats i
denna del, men det har förutsatts att det är hamnarna som skall upprätta
planerna och det har beskrivits vad planerna skall innehålla.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig om avfalls-
hanteringsplaner, däribland Sveriges hamnar, Karlskrona kommun och
Sundsvalls kommun, anser att hamnarna skall ha ansvaret för planerna.
Svenska Renhållningsverksföreningen framhåller att det är viktigt att
hamnarnas avfallshantering samordnas med den kommunala avfallshante-
ringen. Stockholms stad menar att hamnens avfallshanteringsplan lämp-
ligen bör ingå i kommunens avfallsplan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar uppfattningen som
framförts i promemorian att det är hamnen såsom ansvarig för mottag-
ningsanordningama som är mest lämpad att upprätta avfallshanterings-
planer. Avfallshanteringsplanema skall enligt Östersjöstrategin innehålla
beskrivningar av och information om mottagningsanordningama och
hamnens fysiska hantering av fartygsgenererat avfall (rek. 19/12). Den
aktuella rekommendationen innehåller inga materiella regler om den
fysiska hanteringen av mottaget avfall. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning
bör i avfallshanteringsplanema redovisas bl.a. antalet fartygsanlöp, vilka
hamnar som fartygen normalt kommer från, vilken storlek fartygen har,
vilken mängd avfall fartygen uppskattas behöva lämna, hur avfallet skall
Prop. 1999/2000:133
21
tas emot i hamnen, om avfallet vidarebehandlas i hamnen samt hur av- Prop. 1999/2000:133
fallet slutligen omhändertas. Regeringen instämmer i Sjöfartsverkets be-
dömning av vilka uppgifter som bör redovisas. Avfallshanteringsplanen
bör i första hand ses som information till de fartyg som anlöper hamnen,
men bör även innehålla information som är av intresse för kommunen i
dess arbete med att upprätta avfallsplaner eftersom dessa även omfattar
hanteringen av det avfall som genereras av fartyg. Med hänsyn härtill är
det lämpligt att hamnen samråder med kommunen innan avfallshante-
ringsplanen upprättas. Regeringen anser att regeringen eller den myndig-
het som regeringen utser bör bemyndigas att meddela föreskrifter om
skyldigheten att upprätta avfallshanteringsplaner for att på så sätt möjlig-
göra genomförandet av rekommendationen 19/12. Sådana föreskrifter
kan även avse avfallshanteringsplanemas innehåll.
Regeringens bedömning: HELCOM-rekommendationema kan i
övrigt, i den mån motsvarande bestämmelser inte redan finns i svensk
lagstiftning, genomföras genom ändringar i förordning eller i Sjöfarts-
verkets föreskrifter.
Förbud mot utsläpp av toalettavfall från mindre fartyg (rek. 19/7)
Utsläpp av toalettavfall är i dag, med vissa undantag, förbjudet inom
Sveriges sjöterritorium och i Östersjöområdet. Utsläppsbestämmelsema
är tillämpliga på svenska fartyg samt utländska fartyg från länder som
tillämpar Helsingforskonventionen. Det är emellertid endast fartyg med
en bruttodräktighet på minst 200 eller som är godkända att föra mer än 10
personer som omfattas av förbudet. Beträffande utsläpp från mindre far-
tyg stadgas att utsläpp av toalettavfall bör undvikas, särskilt vid bad-
stränder, i hamnområden och på andra platser med stillastående vatten.
Reglerna om utsläpp av toalettavfall återfinns, efter bemyndiganden i
2 kap. 3 § VlfL och 2 kap. 3 § VlfF, i 5 kap. Sjöfartsverkets föreskrifter
(SJÖFS 1985:19). Av 10 kap. 1 § VlfL framgår att den som bryter mot
ifrågavarande förbud mot utsläpp kan dömas till böter eller fängelse i
högst två år.
Inom ramen för Östersjöstrategin har beslutats om en utvidgning av
förbudet mot utsläpp av toalettavfall som gäller för de större fartygen till
att även gälla fartyg med en bruttodräktighet under 200 eller som är god-
kända att föra 10 eller färre personer. Som tidigare nämnts har denna ut-
vidgning medfört ett tillägg i Helsingforskonventionen. Tillägget har trätt
i kraft den 1 januari 2000 och regeln skall enligt konventionen tillämpas
från den 1 juli 2000. För fartyg som är byggda före den 1 januari 2000
skall dock regeln tillämpas först från den 1 januari 2005. De mindre far-
tyg som berörs är sådana som är försedda med toalett. Det är således inte
aktuellt att införa någon skyldighet för de fartyg som inte har toalett att
22
installera en sådan. Berörda fartyg skall däremot vara utrustade för att
kunna hålla kvar toalettavfallet i enlighet med riktlinjer som skall vara
godkända av HELCOM. Sådana riktlinjerna utarbetas för närvarande av
Sjöfartsgruppen inom HELCOM.
Från vissa remissinstanser har synpunkter framförts på det utvidgade
förbudet mot utsläpp av toalettavfall. Bland annat anser Båtbranschens
Riksförbund och Sjösportens Samarbetsdelegation (SSD) att det är orea-
listiskt och meningslöst att låta fritidsbåtar omfattas av gällande bestäm-
melser för större fartyg. De menar att de viktigaste utsläppsförebyggande
åtgärderna i stället är att lämna adekvat information till båtägarna och att
tillhandahålla god service. Regeringen inser också vikten av god infor-
mation och service vid gästhamnar och andra platser där fritidsbåtar
lägger till, bl.a. genom att väl fungerande toaletter där finns att tillgå i
tillräcklig utsträckning. Som framkommit ovan finns i dag ett bemyn-
digande för Sjöfartsverket att meddela bestämmelser om utsläpp av toa-
lettavfall. Östersjöstrategins bestämmelse i detta avseende föranleder så-
ledes inte någon ändring i lag eller förordning. Hur denna del av Öster-
sjöstrategin skall genomföras i Sverige avgörs i stället av Sjöfartsverket
genom att verket har möjlighet att ändra sina föreskrifter på det sätt som
anses nödvändigt.
Installation av utrustning för kvarhållande av toalettavfall och fast avfall
(rek. 19/9)
Rekommendationen 19/9 är en följd av förbudet mot utsläpp av toalett-
avfall från mindre fartyg och bestämmelsen om obligatorisk ilandlämning
av avfall. Rekommendationen är i huvudsak teknisk till sin natur. Bland
annat skall toalettutrustningen vara utformad enligt en viss standard.
Vidare finns krav på utrustning för att kunna förvara och om möjligt
separera fast avfall ombord.
Sjöfartsverket har genom 4 kap. 1 § VLfL och 4 kap. 1 § VlfF erfor-
derligt bemyndigande för att utfärda de föreskrifter som krävs för att
genomföra rekommendationen.
Riktlinjer för utrustning av hantering av olja från maskinutrymmen (rek.
19/10)
Rekommendationen 19/10 innehåller riktlinjer av teknisk art för fartyg
med en bruttodräktighet under 400 och skall säkerställa att reglerna i
MARPOL 73/78 om förbud mot utsläpp av olja följs.
Sjöfartsverket har erforderligt bemyndigande att utfärda de föreskrifter
som krävs för att genomföra rekommendationen (se rek. 19/9 ovan).
Riktlinjer för hamnarnas hantering av avfall i land (rek. 19/13)
Avfallshanteringen i land förutsätts följa vissa riktlinjer. Dessa är i
rekommendationen 19/13 allmänt hållna och innehåller principer som
redan tillämpas i fråga om t.ex. återvinning och minimering av avfall.
Prop. 1999/2000:133
23
Regeringen bedömer att erforderliga bestämmelser finns i avfallslagstift-
ningen.
Harmoniserat system av avgifter vid överträdelser av regler till skydd av
miljön (rek. 19/14)
Rekommendation 19/14 innehåller miniminivåer for avgifter for ett antal
överträdelser mot regler om utsläpp, forbränning, förande av oljedagbok
och lastdagbok. Dessutom anges riktlinjer for vilka omständigheter som
bör beaktas när sanktionsavgiflens storlek bestäms. Rekommendationen
berör inte det straffrättsliga sanktionssystemet utan enbart det admini-
strativa i den mån det finns något sådant i den nationella lagstiftningen.
Den avgift som närmast berörs for svensk del är den s.k. vattenförore-
ningsavgiften som regleras i 8 kap. VlfL. Denna avgift kommer att ses
över i en kommande proposition rörande bekämpning av oljeutsläpp.
Några ändringar i lagstiftningen för att nå upp till de miniminivåer som
rekommendationen föreskriver bedöms inte vara nödvändiga.
Prop. 1999/2000:133
Sverige har, till skillnad från de flesta andra länder, sedan lång tid till-
baka tillämpat no-special-fee principen. Den omständigheten att prin-
cipen nu införs i hela Östersjöområdet kommer sannolikt att leda till att
den totala mängden ilandlämnat avfall i svenska hamnar kommer att
minska. Eftersom det kommer att bli obligatoriskt att lämna avfall till
mottagningsanordningar vid varje hamnanlöp kommer antalet ilandläm-
ningstillfallen att öka, men kvantiteterna blir mindre vid varje tillfälle.
Beträffande fast avfall kommer ilandlämningen förmodligen inte att
medföra några ökade kostnader för hamnarna, eftersom fartygens besätt-
ning själva kan lägga avfallet i containers eller motsvarande. Oljeavfall
från handelsfartyg och toalettavfall från lastfartyg hämtas vanligen av
slamsugningsbilar. Kostnaderna för detta kommer förmodligen att öka.
Toalettavfall tas i dag emot från färjor i internationell trafik och i prak-
tiken även från annan yrkesmässig passagerartrafik med fartyg med en
bruttodräktighet över 200 eller som far ta fler än 10 personer. Ilandläm-
ningen sker normalt till fasta tillkopplingspunkter till de kommunala av-
loppsnäten. Efter genomförandet av Östersjöstrategin kommer förbudet
att släppa ut toalettavfall även att omfatta mindre fartyg och den obligato-
riska avfallslämningen kommer att omfatta mängder av fartyg som saknar
fasta tilläggsplatser. Ilandlämningen från dessa fartyg kommer att behöva
ske genom anlitande av entreprenörer eller genom att hamnen håller egen
utrustning, vilket kommer att medföra ökade kostnader för hamnarna.
Genom att förbudet mot utsläpp av toalettavfall utvidgas till att omfatta
alla fartyg, kommer även mindre fartyg som är försedda med toalett att
behöva ha utrustning för att kunna hålla kvar avfallet. Detta gäller såväl
fritidsbåtar som kommersiella mindre fartyg. Sådana utrustningar, an-
passade för småbåtar, är vanligt förekommande på marknaden. För fartyg
som är försedda med toalett av äldre konstruktion kan byte eller kom-
24
plettering av utrustningen emellertid behöva göras. Kostnaderna för
sådana åtgärder bedöms bli relativt måttliga. För fartyg byggda före den
1 januari 2000 skall dessutom kravet på utrustning tillämpas först från år
2005, vilket ger goda möjligheter till planerad och kostnadseffektiv an-
passning i de fall en sådan behöver göras.
Det kan således konstateras att den totala mängden avfall som kommer
att lämnas i de svenska hamnarna kan antas minska, utom såvitt gäller
toalettavfall, men att de sammanlagda hanteringskostnaderna för ham-
narna kommer att öka. Hur stor kostnadsökning det är fråga om är
mycket svårt att uppskatta. I slutändan kommer de ökade kostnaderna att
drabba fartygen, eftersom hamnarna har möjlighet att täcka sina kost-
nader för avfallshanteringen genom hamnavgifter. Under förutsättning att
samtliga länder runt Östersjön genomför no-special-fee systemet i enlig-
het med Östersjöstrategin kommer dock en höjning av hamnavgiftema
knappast att vara konkurrenssnedvridande, eftersom i princip samma
regler då kommer att tillämpas i hela Östersjöområdet.
Upprättandet av avfallshanteringsplaner kan orsaka hamnarna vissa
mindre kostnader. Dessa kommer dock i stor utsträckning att vara av en-
gångskaraktär och kan liknas vid de kostnader en hamn har för kvalitets-
arbete. De uppgifter som krävs för att upprätta en avfallshanteringsplan
finns hos hamnarna. Det kommer således endast att bli fråga om en sam-
manställning av dessa.
De föreslagna ändringarna kommer att medföra viss utökad till-
synsverksamhet för Sjöfartsverkets del, nämligen att pröva om mottag-
ningsanordningama motsvarar de föreskrifter om utformning och drift
som meddelats med stöd av VlfL. Enligt nuvarande bestämmelser utövar
Sjöfartsverket i detta hänseende tillsynen över mottagningsanordningama
för förorenat barlast- och tankspolvatten. Sjöfartsverket har bedömt att
det utökade tillsynsansvaret kan klaras inom befintliga resurser. Det-
samma gäller beträffande det kontrollmoment som tillkommer för Sjö-
fartsverket i samband med inspektioner, dvs. att kontrollera att den
obligatoriska avfallslämningen fullgjorts på föreskrivet sätt. Regeringen
har ingen anledning att ifrågasätta Sjöfartsverkets bedömning.
2§
Paragrafens tidigare formulering i första stycket om att olja från fartyg
skulle behållas ombord eller avlämnas till mottagningsanordningar för
olja tas bort. I stället bemyndigas regeringen eller den myndighet som
regeringen utser att föreskriva om skyldighet att lämna olja till mottag-
ningsanordningar, se kommentaren till 3 kap. 8 §.
Andra stycket ändras för att det klart skall framgå att det är fråga om
ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
utser att meddela föreskrifter och inte endast en upplysning.
Prop. 1999/2000:133
25
Rubriken ändras så att det tydligare framgår att kapitlet behandlar mot-
tagning även av annat avfall än förorenat barlast- och tankspolvatten.
Ioch2§§
Bemyndigandena i respektive paragraf utökas till att även gälla för den
myndighet som regeringen utser. I förevarande lagparagrafer och i 3 kap.
2 och 3 §§ förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från
fartyg anges var mottagningsanordningar för förorenat barlast- och
tankspolvatten skall finnas. Med förorenat barlast- och tankspolvatten
menas sådant vatten som innehåller olja eller andra skadliga flytande
kemikalier. De platser som har pekats ut i lag och förordning torde i
realiteten vara de platser där det finns behov av dessa anordningar. Om
det emellertid skulle visa sig att anordningar behövs även på andra plat-
ser, bör kompletterande bestämmelser kunna införas. Eftersom den
största kunskapen på detta område finns hos Sjöfartsverket, bemyndigas
- vid sidan om regeringen - den myndighet som regeringen utser att före-
skriva om dessa mottagningsanordningars placering samt om vem som
skall ansvara för att anordningarna inrättas och uppfyller de krav som
uppställs i gällande bestämmelser.
Därutöver tas orden ”inom Sveriges territorium” bort i de båda para-
graferna eftersom denna bestämning far anses obehövlig.
Genom ändringen bemyndigas regeringen eller den myndighet som rege-
ringen utser att föreskriva om var mottagningsanordningar för annat av-
fall som innehåller skadliga ämnen än förorenat barlast- och tankspol-
vatten skall finnas och om vem som skall svara för dessa anordningar. I
3 kap. 5 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från
fartyg har tidigare beträffande dessa anordningar hänvisats till renhåll-
ningsförordningen (1998:902). Tanken är nu att samtliga bestämmelser
som rör mottagningen av avfall som innehåller skadliga ämnen från far-
tyg skall samlas i föroreningslagstiftningen och att Sjöfartsverket skall
bemyndigas att utfarda de närmare föreskrifter som behövs på området
(se 7 och 8 §§ och avsnitt 6.2).
7§
Det finns i dag i 3 kap. 4 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot
förorening från fartyg en bestämmelse om att mottagningsanordningar för
förorenat barlast- och tankspolvatten skall ha tillräcklig kapacitet för att
otillbörlig försening inte orsakas fartyg som använder anordningen.
Denna bestämmelse förs nu, med viss ändrad formulering och viss ut-
vidgning, över till lag. I stället för att nämna ”tillräcklig kapacitet”, sägs
nu att anordningarna skall vara ”utformade och placerade” så att de fartyg
som använder anordningarna inte orsakas onödig försening. En skillnad
mot den tidigare bestämmelsen i förordningen är också att den nya be-
stämmelsen inte enbart avser mottagningsanordningar för förorenat bar-
last- och tankspolvatten utan även annat avfall som innehåller skadliga
ämnen. I paragrafen bemyndigas också, liksom tidigare, regeringen eller
den myndighet som regeringen utser att meddela närmare föreskrifter om
Prop. 1999/2000:133
26
mottagningsanordningamas utformning och drift. Det är här fråga om att Prop. 1999/2000:133
formulera sådana föreskrifter som tillgodoser fartygens krav och behov.
8§
Genom denna paragraf, som är ny, bemyndigas regeringen eller den
myndighet som regeringen utser, att meddela olika föreskrifter som har
samband med mottagningen av avfall från fartyg och som riktar sig mot
såväl fartygen som hamnarna.
Med stöd av bemyndigandet i punkten 1 kan ett fartygs skyldighet att
innan det avseglar från en hamn lämna allt avfall som innehåller skadliga
ämnen till en mottagningsanordning regleras (se avsnitt 6.1). Punkten 2
tar sikte på regler om ett fartygs skyldighet att innan det anlöper en hamn
anmäla vilket avfall det avser att lämna och hur stora mängder, s.k. noti-
fiering (se avsnitt 6.3). Skyldighet att lämna vissa uppgifter i fråga om
oljehaltigt barlast- och tankspolvatten regleras redan i 6 §. Där finns även
ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
utser att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna vissa uppgifter om
barlast- och tankspolvatten som innehåller lastrester av andra skadliga
kemikalier än olja. Från tillämpningsområdet för det bemyndigande som
nu införs undantas således vad som regleras genom 6 §. Med stöd av be-
myndigandet i punkten 3 är avsikten att regeringen eller den myndighet
som regeringen utser skall kunna meddela föreskrifter om bl.a. skyldig-
heter i fråga om den administrativa hanteringen runt mottagningen av
avfall, t.ex. hamnens skyldighet att på begäran lämna kvitto på mottaget
avfall, att samla statistik över mottagningen av avfall och att tillhanda-
hålla en handling som upplyser om brister i mottagningsanordningama.
Östersjöstrategins regler i dessa avseenden finns i HELCOM-rekommen-
dationen 19/8. I punkten 4 lämnas ett bemyndigande att föreskriva om
skyldigheten att upprätta avfallshanteringsplaner. Därmed kan regeringen
eller den myndighet som regeringen utser även meddela föreskrifter om
vad avfallshanteringsplanema skall innehålla (se avsnitt 6.4).
I denna paragraf finns bestämmelser om inspektion av fartyg. Enligt
6 kap. 1 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från
fartyg är Sjöfartsverket den tillsynsmyndighet som avses i paragrafen.
Enligt 6 kap. 1 § andra stycket samma förordning kan Sjöfartsverket och
Kustbevakningen komma överens om att tillsynen även far utövas av
Kustbevakningen. Ändringen, som utgörs av ett tillägg i lagens fjärde
stycke, innebär att en inspektion även far avse kontroll av att ett fartyg
har fullgjort sin skyldighet att lämna visst avfall innan det avgår från en
hamn. Detta kan ske genom att t.ex. oljedagböcker och andra dagböcker
granskas samt kvitton på avfallslämning kontrolleras. HELCOM-rekom-
mendationen 19/8 nämner visserligen endast inspektioner i syfte att kon
27
trollera att fartyg har fullgjort skyldigheten att lämna iland avfallsolja Prop. 1999/2000:133
från maskinrum. Eftersom det kan finnas anledning att företa kontroll av
att avfallslämning har skett på föreskrivet sätt även i fråga om annat av-
fall än olja, begränsas dock inte den ändring som nu infors till vad som
anges i rekommendationen.
28
Genomförandet av Östersjöstrategin kommer att medföra att föreskrifter
behöver utfördas inom tre huvudområden:
1. Tilläggen till Helsingforskonventionen om förbud mot utsläpp av
toalettavfall från mindre fartyg och om krav på obligatorisk iland-
lämning till mottagninganläggningar av fartygsgenererat avfall innebär
att nya regler bör utfördas.
2. Med införandet av obligatorisk avlämningsskyldighet för fartygs-
genererat avfall till mottaningsanläggningar i land följer att mottagnings-
anläggningar skall finnas i tillräcklig omfattning. De skall dessutom vara
utrustade och drivas på ett sådant sätt att fartygen inte oskäligt uppehålls.
Sådana regler om mottagning av avfall aktualiserar också frågan om
vem som ansvarar för att det finns mottagningsanläggningar i tillräcklig
omfattning, dvs. till vem föreskrifterna skall riktas.
3. Det kommer att behövas föreskrifter med krav på hamnarnas
hantering i övrigt av avfall från fartyg, dvs. sådan hantering som inte
är direkt kopplad till mottagandet från fartygen till mottagningsanlägg-
ningama. Det ställs i Östersjöstrategin krav t.ex på att hamnarna skall
upprätta s.k. avfallshanteringsplaner och vid hanteringen av avfallet följa
vissa riktlinjer.
Utsläpp och ilandlämning av avfall
Östersjöstrategin medför att Helsingforskonventionens regler om utsläpp
av toalettavfall görs tillämpliga också för mindre fartyg. Ändringar bör
göras i det svenska regelverket i enlighet med detta. Sjöfartsverket har
erforderliga bemyndiganden, varför det inte föreslås några ändringar i
lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, VlfL, i denna
del. För fritidsbåtar bör utarbetas övergångsregler som kan medge lämp-
liga och motiverade undantag från förbudet mot utsläpp av toalettavfall.
I Helsingforskonventionen införs också en skyldighet för alla fartyg att
lämna avfall till mottagningsanläggningar i hamn. Bortsett från bestäm-
melsen i 2 kap. 2 § första stycket VlfL som avser olja, saknas bestämmel-
ser och bemyndiganden i VlfL och förordningen (1980:789) om åtgärder
mot förorening från fartyg, VlfF, att meddela föreskrifter om att fartygen
skall lämna sitt avfall.
Vi föreslår att bemyndigandet i 2 kap. 3 § VlfL utvidgas till att omfatta
också föreskrifter om krav på ilandlämning av avfall till mottagningsan-
läggning i hamn enligt följande.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 1
29
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrifter om förbud
mot utsläpp från fartyg av andra skadliga ämnen än olja och föreskrifter om att avfallet skall
lämnas till mottagningsanläggningför sådant avfall.
Mottagning av avfall från fartyg
Det blir aktuellt att utfärda föreskrifter om mottagningsanläggningar; var
de skall finnas, i vilken omfattning samt hur de skall vara utrustade och
drivas. I samband därmed aktualiseras också frågan vem som ansvarar för
att mottagningsanordningar inrättas, dvs. till vem föreskrifterna skall
riktas; till hamnen i egenskap av fastighetsägare/fastighetsinnehavare
eller till kommunen inom ramen för den kommunala renhållningsskyl-
digheten.
I 10 § renhållningsförordningen (1998:902) stadgas att oljeavfall, toa-
lettavfall, fast avfall och rester av andra skadliga ämnen från fartyg som
det är förbjudet att släppa ut enligt VlfL eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen, genom kommunens försorg skall tas emot och
forslas bort. Detta gäller dock inte förorenat barlast- och tankspolvatten.
Bestämmelsen antyder att det är kommunen som ansvarar för att det
finns adekvata mottagningsanläggningar i hamnarna. Den kommunala
renhållningsskyldigheten innebär emellertid att kommunerna skall ombe-
sörja bortforsling och slutligt omhändertagande av hushållsavfall från
fastigheter i kommunen, inte uppsamling av avfall på en fastighet. Det är
normalt fastighetsägaren/fastighetsinnehavaren som är skyldig att samla
ihop det avfall som uppkommer på fastigheten. Syftet med införandet av
bestämmelsen i 10 § renhållningsförordningen var, såvitt kunnat utrönas,
endast att göra den kommunala renhållningsskyldigheten tillämplig också
på fartygsavfall, inte att utvidga kommunen skyldigheter i denna del.
Enligt Östersjöstrategin förutsätts hamnarna kompensera sig för
kostander för bl.a. driften av mottagningsanläggningama genom det s.k.
no-special-fee systemet. Kostnaderna skall bakas in i hamnavgiftema.
Hamnarna skall vidare upprätta särskilda avfallshanteringsplaner.
Tankesättet bakom strategin är att det är hamnarna som ansvarar för att
det finns adekvata mottagningsanläggningar, dvs. svarar för att avfallet
tas emot från fartygen. Verken är av den uppfattningen att det är ham-
narna, inte kommunerna, som bör ansvara för att mottagningsanordningar
inrättas i hamnarna.
De lagstiftningsåtgärder som behövs och som berör mottagningsanord-
ningar för fartygsgenererat avfall och lastavfall, utom förorenat barlast-
och tankspolvatten, faller i dag under renhållningslagstiftningen, dvs.
miljöbalken (1998:808) och renhållningsförordningen. Frågan är om
detta är en lämplig lösning.
De internationella regelverken på det aktuella området, främst
MARPOL-konventionen och Helsingforskonventionen, är införlivade i
svensk lagstiftning huvudsakligen genom bestämmelser i föroreningslag-
stiftningen, dvs. VlfL, VlfF och Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS
1985:19) med föreskrifter om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
De angivna internationella regelverkens uppbyggnad och innehåll är väl
kända för tillämpare av föroreningslagstiftningen, främst Sjöfartsverket.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 1
30
Sjöfartsverket har redan en väl etablerad kontakt med hamnarna på en
rad områden och i olika sammanhang. Detta samarbete bör kunna bilda
en bra utgångspunkt for fortsatt arbete med att genomföra Östersjöstrate-
gin i Sverige.
Östersjöstrategin är en paketlösning. Det krävs en helhetssyn på frågor
om fartygens avfallshantering, ilandlämning av avfallet samt mottag-
ningsanläggningamas omfattning, utformning och drift. Det vore olyck-
ligt om ”spegelbilden” av ilandlämning av avfall till mottagningsanord-
ningar, dvs. samma mottagningsanordningars utrusning och drift, inte
också skulle inordnas under föroreningslagstiftningen.
Verken föreslår därför att lagstiftningen ändras så att den för mottag-
ning av fartygsgenererat avfall samt lastavfall utom förorenat barlast- och
tankspolvatten motsvarar den reglering som i dag gäller för förorenat
barlast- och tankspolvatten. Det skulle innebära att regler om utformning
och drift av ifrågavarande mottagningsanläggningar faller under förore-
ningslagstiftningen samt att Sjöfartsverket efter bemyndigande far be-
hörighet att meddela sådana föreskrifter och att pröva om en mottag-
ningsanläggning motsvarar de meddelade föreskrifterna.
Sjöfartsverket är vidare av den uppfattningen att verket bör bemyn-
digas att föreskriva om omfattningen av mottagningsanordningama samt
vem som skall svara för dem. Detta är en skillnad i jämförelse med vad
som gäller i dag för mottagningsanläggningar för förorenat barlast- och
tankspolvatten, där denna typ av bestämmelser ges i lag eller förordning.
Sjöfartsverket har möjlighet att från tid till annan skapa sig en överblick
över och bedöma behovet av vilka typer av mottagningsanläggningar som
behövs för att fylla fartygens behov att lämna i land avfall.
Det förhållandet att olika verksamhetsdelar i en hamn drivs i olika
former och företagskonstruktioner, medför att det kan krävas skiftande
hänsyn i fråga om att placera ansvaret för att adekvata mottagningsan-
läggningar inrättas i hamnarna. Det kan därför inte utan vidare hävdas att
det för alla typer och storlekar av hamnar alltid är lämpligast att fastig-
hetsägaren eller fastighetsinnehavaren bör svara för anläggningarna. Det
föreslagna bemyndigandet för Sjöfartsverket att meddela föreskrifter om
vem som skall svara för anläggningarna medger den flexibilitet som kan
bli nödvändig i dessa frågor. Det föreslås att 3 kap. 3 och 7 §§ VlfL änd-
ras enligt följande.
3 § Anordningar för mottagning av annat avfall från fartyg än sådant som avses i 1 och
2 §§ skall finnas på de platser inom Sveriges territorium som regeringen eller myndighet
som regeringen utser föreskriver. Regeringen eller myndighet som regeringen utser före-
skriver också om vem som skall svara för anordningarna.
7 f Föreskrifter om utformning och drift av anordningar som avses i 1-3 §§ meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 1
Hamnarnas hantering i övrigt av avfall från fartyg
De skäl som anförts ovan för att föreskrifter om mottagningsanlägg-
ningamas omfattning, utrustning och drift skall ligga under förorenings-
lagstiftningen, kan i tillämpliga delar åberopas även när det gäller före- Prop. 1999/2000:133
skrifter om hamnarnas hantering i övrigt av avfall från fartyg. Härmed Bilaga 1
menas sådana föreskrifter som riktar sig till hamnar, som rör hantering av
fartygsavfall och som inte direkt berör mottagningsanläggningama, t.ex.
regler om upprättande av avfallshanteringsplaner och om riktlinjer för
hamnarna avfallshantering i land. Vad som angetts ovan talar således för
att också nu aktuella föreskrifter bör ligga under föroreningslagstift-
ningen. Detta är emellertid inte självklart. Mot en sådan lösning talar att
det enligt verkens uppfattningar är minst lika viktigt med en enhetlig
reglering och likformig hantering av alla typer av avfall på nationell nivå.
Om man ser närmare på de föreskrifter som blir aktuella vid genom-
förandet av Östersjöstrategin och som riktar sig till hamnarna utkristalli-
seras två huvudtyper. Den ena kategorin föranleds framför allt av
rekommendationen om införande av avfallshanteringsplaner i hamnar.
Den innehåller tämligen detaljerade krav på vad en avfallshanteringsplan
skall innehålla, nämligen främst beskrivningar av och information om
mottagningsanläggningama och hamnens fysiska hantering av fartygs-
genererat avfall. Den innehåller inga materiella regler om den fysiska
hanteringen av mottaget avfall. Man kan säga att reglerna är formella till
sin karaktär.
Den enda rekommendation i Östersjöstrategin som tar direkt sikte på
hamnens hantering av avfall från fartyg är den som anger huvudsakliga
principer för hanteringen av fartygsgenererat avfall i land. Rekommenda-
tionen är övergripande och generell till sin natur samt syftar i stora drag
till att säkerställa att hanteringen av det fartygsgenererade avfallet inte-
greras med hamnens hantering av övrigt avfall som uppstått i hamnen,
och att det sker i enlighet med myndigheternas krav.
Föreskrifter av framför allt formell karaktär som inte innehåller mate-
riella krav på den fysiska hanteringen av fartygsgenererat avfall eller
föreskrifter som på ett naturligt sätt knyter an till hamnarnas verksamhet
att ta emot fartygsgenererat avfall bör, enligt verkens uppfattningar, ligga
under föroreningslagstiftningen. Mot bakgrund av innehållet i Östersjö-
strategin skulle det främst röra sig om föreskrifter om avfallshanterings-
planer i hamnar och formella föreskrifter riktade till hamnar, vilka syftar
till att underlätta för fartygen att lämna iland sitt avfall. Med denna lös-
ning kan kunskap om sjöfart tas till vara på ett bättre sätt samtidigt som
den nationella regleringen om den fysiska hanteringen av avfall inte
splittras.
De nu föreslagna förändringarna innebär att VlfL och VlfF måste änd-
ras och erforderliga bemyndiganden tas in. Några lagförslag lämnas inte i
denna del.
Tillsyn
Det är verkens uppfattning att tillsynen bör ligga på Sjöfartsverket när det
är fråga om föroreningslagstiftningen och på landmyndighetema när det
gäller renhållningslagstiftningen. Sjöfartsverket, som förutsätter att de
nödvändiga ändringarna i föroreningslagstiftningen som föranleds av
Östersjöstrategin och det kommande EG-direktivet, kommer att ha
karaktären av ramlagstiftning som verket skall fylla ut med föreskrifter,
32
förutser inte en omfattande tillsynsverksamhet; kraven på mottagnings-
anläggningar kommer att vara funktionsbaserade.
Särskilt om begreppet hamn
Med hänvisning till vad som sagts ovan om hamnar och det förhållandet
att Östersjöstrategin skapar skyldigheter för hamnar, bör behovet av en
legaldefinition av begreppet hamn övervägas.
Östersjöstrategin tar i pricnip sikte på alla hamnar, terminaler och
marinor. Vad är en hamn? Vad skiljer en hamn från en terminal eller en
marina? I vilka typer av hamnar, terminaler och marinor skall mottag-
ningsanläggningar inrättas? Vilka hamnar skall upprätta avfallshante-
ringsplaner? Gränsdragningsfrågor kommer enligt verkens bedömningar
att uppstå i det praktiska genomförandet av Östersjöstrategin. Lösning-
arna på dessa frågor kan komma att variera beroende på vilket krav som
ställs på hamnen.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 1
33
Följande remissinstanser har avgivit yttrande över Sjöfartsverkets och
Naturvårdsverkets promemoria ”Genomförandet av Östersjöstrategin i
Sverige” (dnr NI 999/1079/RS): Ekonomistymingsverket, Kustbevak-
ningen, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Riksrevisionsverket, Statskontoret,
Gotlands kommun, Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Lysekils
kommun, Nynäshamns kommun, Skellefteå kommun, Stockholms stad,
Sundsvalls kommun, Trelleborgs kommun, Uddevalla kommun, Väster-
viks kommun, Båtbranschens riksförbund (SWEBOAT), Ragn-Sells AB,
SEKO Sjöfolk, Sjöassuradöremas Förening, Sjösportens Samarbetsdele-
gation, Stockholms Hamn AB, Svenska Förpackningsinsamlingen AB,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Maskinbefälsförbundet/Sjöbefalen,
Svenska Renhållningsverksföreningen och Sveriges Hamnar.
Cementa AB har yttrat sig för Slite Hamnkontors räkning och Göte-
borgs Hamn AB har svarat såväl för egen som för Göteborgs kommuns
del. Luleå kommun och Luleå Hamn har inkommit med ett gemensamt
yttrande. Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen har svarat att de
inte har några synpunkter att avge och Uddevalla Hamnterminal AB har
meddelat att de svarar genom Sveriges Hamnar.
Därutöver har Thomas Hellström inkommit med synpunkter.
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,
Gävle kommun, Helsingborgs kommun, Norrtälje kommun, Brofjordens
båtvarv, Bullandö Marina AB, Gävle Hamn, Halmstads Hamn och
Stuveri AB, Norrköpings Hamn och Stuveri AB, Sellbergs AB, Sjöfarts-
forum, Smålandshamnar AB, Sundsvalls Hamn AB, Svenska Petroleum
Institutet, Sveriges Fartygsbefalsförening, Sveriges Redareförening,
Sveriges redareförening för mindre passagerarfartyg (SWEREF), Wall-
hamnbolagen och Återvinningsindustriema har beretts tillfälle att yttra
sig men har inte hörts av.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 2
34
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg1
dels att 2 kap. 2 §, 3 kap. 1-3 och 7 §§, 6 kap. 2 § samt rubriken till
3 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 8 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon samt Öster-
sjöområdet utanför dessa vatten-
områden far olja inte släppas ut
från fartyg utan skall behållas
ombord eller avlämnas till
mottagningsanordningar för olja.
I fråga om andra vattenområden
meddelar regeringen eller den
myndighet som regeringen utser
föreskrifter om förbud mot utsläpp
av olja.
Inom Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon samt Öster-
sjöområdet utanför dessa vatten-
områden får olja inte släppas ut
från fartyg.
I fråga om andra vattenområden
får regeringen eller den myndighet
som regeringen utser meddela
föreskrifter om förbud mot utsläpp
av olja.
3 kap. Mottagning av förorenat
barlast- och tankspolvatten från
fartyg, m.m.
3 kap. Mottagning av avfall från
fartyg
Anordningar for mottagning och behandling av oljehaltigt barlast- eller
tankspolvatten skall finnas på de platser inom Sveriges territorium där
olja lastas eller oljetankfartyg repareras. Den som lastar ut olja eller
driver reparationsverksamhet svarar för att det finns behövliga mottag-
nings- och behandlingsanordningar.
Regeringen far föreskriva att
mottagnings- och behandlingsan-
ordningar for oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten skall finnas
även i andra fall. Regeringen före-
skriver också vem som skall svara
för anordningarna.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får före-
skriva att mottagnings- och be-
handlingsanordningar för olje-
haltigt barlast- eller tankspolvatten
skall finnas även på andra platser.
Regeringen eller den myndighet
Lagen omtryckt 1983:463.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1996:527.
Senaste lydelse 1992:1143.
35
som regeringen utser får även Prop. 1999/2000:133
föreskriva vem som skall svara för Bilaga 3
anordningarna.
Anordningar för mottagning av
barlastvatten eller tankspolvätska
som innehåller lastrester av andra
skadliga flytande kemikalier än
olja skall finnas på de platser inom
Sveriges territorium som rege-
ringen föreskriver. Regeringen
förskriver också vem som skall
svara för anordningarna.
Om mottagning av annat avfall
från fartyg än sådant som avses i 1
och 2 §§ finns särskilda bestäm-
melser.
Föreskrifter om utformning och
drift av anordningar som avses i 1
och 2 §§ meddelas av regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen utser.
§
Anordningar för mottagning av
barlastvatten eller tankspolvätska
som innehåller lastrester av andra
skadliga flytande kemikalier än
olja skall finnas på de platser inom
Sveriges territorium som rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen utser föreskriver.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får även
föreskriva vem som skall svara för
anordningarna.
§
Anordningar för mottagning av
annat avfall som innehåller skad-
liga ämnen än sådant barlast- och
tankspolvatten som avses i 1 och
2 §§ skall finnas på de platser som
regeringen eller den myndighet
som regeringen utser föreskriver.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får även
föreskriva vem som skall svara för
anordningarna.
§
Den som svarar för de mottag-
ningsanordningar som avses i
1-3 §§ skall se till att dessa är
placerade och utformade så att de
fartyg som använder anord-
ningarna inte orsakas onödig för-
sening. Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen utser får
meddela närmare föreskrifter om
anordningarnas utformning och
drift.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får meddela
föreskrifter om skyldighet att
1. från fartyg lämna avfall som
innehåller olja eller andra skad-
36
liga ämnen till en mottagnings-
anordning,
2. i förväg anmäla avlämning av
avfall från fartyg till en mottag-
ningsanordning, utom i de av-
seenden som anges i 6 §,
3. vidta åtgärder i samband med
mottagandet och hanteringen av
avfall som innehåller skadliga
ämnen från fartyg samt
4. upprätta avfallshanterings-
planer och föreskrifter om vad
planerna skall innehålla.
6
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 3
Fartyg skall undergå inspektion när en tillsynsmyndighet som avses i
5 § anser att det behövs.
Inspektion av ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges terri-
torialhav far vidtas endast om det föreligger klara skäl att anta att ett för-
bjudet utsläpp skett från fartyget i territorialhavet.
Om utsläpp har skett från ett fartyg i Sveriges ekonomiska zon, gäller i
fråga om rätt att företa inspektion vad som föreskrivs i 2 a §.
Vid inspektion skall kontrolleras
att fartyget och dess utrustning är i
det skick och att driftsförhållan-
dena är sådana som behövs för att
förebygga förorening.
Vid inspektion skall kontrolleras
att fartyget och dess utrustning är i
det skick och att driftsförhållan-
dena är sådana som behövs för att
förebygga förorening. Inspektio-
nen får även avse kontroll av
efterlevnaden av sådana bestäm-
melser som har meddelats med
stöd av 3 kap. 8 § 1.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3 Senaste lydelse 1996:527.
37
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-17
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 11 maj 2000 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Monica Ericsson.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:133
Bilaga 4
38
Prop. 1999/2000:133
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén,
Ringholm
Föredragande: statsrådet Rosengren
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:133 Genomförande av
Östersjöstrategin
39
Prop. 1999/2000:133
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag (1980:424) om |
2 kap.2 §, 3 kap. 1-3 och 7-8 §§ |
Eländers Gotab 60201, Stockholm 2000
40