Inför det nya studiestödssystemet är det viktigt att hantera den nuvarande
studielånestocken på ett ekonomiskt försvarbart sätt.
Enligt uppgifter från Centrala studiemedelsnämnden (CSN) uppgår studie-
lånen till omkring 100 miljarder kronor. De gamla lånen (tagna före år 1989)
uppgår till ca 34 miljarder kronor och de nya lånen (från år 1989) uppgår till
mer än 65 miljarder kronor. Lånens avskrivningar utgör ca 0,4 procent av
den totala lånestocken.
Om dessa 100 miljarder kronor i morgon återbetalades till staten -
naturligtvis rent hypotetiskt - skulle statens kredit förbättras i motsvarande
grad och en osäker fordran skulle bli en säker tillgång. Det mest radikala
vore att sälja ut den samlade studielånestocken på marknaden, under
förutsättning att villkoren för studenterna blir lika fördelaktiga eller bättre
än
i dagens situation. Den frågan bör utredas.
Man kan också tänka sig att låta låntagarna frivilligt, mot en bonus, få
avbetala sina lån snabbare än enligt den överenskomna planen. Med en
tillräckligt stor bonus skulle detta inte bara vara intressant och lönande för
staten, utan även för det stora flertalet låntagare, som t.ex. vid en vinst från
en husförsäljning eller ett arv vill göra sig skuldfria.
Tanken är inte ny. Vid två tillfällen, nämligen andra halvåret 1983 och
hela 1986 erbjöds låntagare att mot en premie frivilligt i förtid återbetala sin
studieskuld. Premien var 5-20 % beroende på antalet återstående betalningar.
1983 (när erbjudandet bara gällde andra halvåret) utnyttjade 12 832 personer
denna möjlighet till förtida återbetalning, 1986 hela 16 690 personer.
Nedan följer ett resonemang om vid vilken bonus det slutar bli lönsamt för
staten om studielåntagarna betalar tillbaka sina lån.
Gamla lån
Enligt reglerna för lån tagna före år 1989 räknas lånen varje år om med
ett regleringstal som är lika med inflationen. Regeringen fastställer en
övre gräns för uppräkningen. Denna gräns är för närvarande 5,7 procent.
Konsumentprisindex för november 1996 var lägre än motsvarande tal för
1995. Detta innebär att regleringstalet för 1996 var 0,9942, dvs. skulden
har räknats ned med 0,58 procent. Staten har alltså ingen realräntein-
komst från de gamla lånen.
Om vi antar att de gamla lånen skulle betalas tillbaka till staten innebär
detta att statsskulden kan minska med motsvarande 34 miljarder kronor.
Enligt uppgifter från Riks-gäldskontoret ligger den genomsnittliga räntan för
statsskulden grovt räknat på 5-6 procent. Beräknat på årsbasis skulle med
andra ord staten kunna minska sina ränteutgifter för statsskulden med ca 1,7
miljarder kronor (5 procent av 34 miljarder kronor).
Enligt reglerna för de gamla lånen ges en bonus på högst 3,5 procent av det
belopp som betalas utöver påförda studiemedelsavgifter. Denna premie
skulle kunna höjas med 1,5 procentenhet, allt annat lika, dvs. upp till samma
nivå som staten betalar i ränta på statsskulden (5-6 procent) utan att statens
saldo förändras. Till detta kommer den förlust staten gör vid avskrivningar
av studielån (0,4 procent av lånestocken). Sammantaget innebär detta att
bonusen skulle kunna höjas till en nivå kring 5-6 procent utan att staten gör
någon saldoförlust. Detta jämfört med att inget studielån taget före år 1989
betalades in i förtid.
Om staten vinner 6 % vid återbetalning av studieskulderna och ger en
bonus på 5 % innebär det att staten på denna procents differens gör en vinst
av 340 miljoner kronor.
Nya lån
Enligt reglerna för de nya lånen är räntan 6,0 procent under år 1997.
Räntan bestäms årligen av regeringen och beräknas utifrån ett genomsnitt
av statens upplåningskostnad under de senaste tre åren. Hänsyn tas till
avdragsreglerna i skattesystemet, räntan är därför inte avdragsgill i den
allmänna självdeklarationen. Detta innebär att staten inte gör någon rän-
tevinst om inbetalade studielån används till att betala räntorna på
statsskulden. De båda räntenivåerna motsvarar varandra. Det kan också
konstateras att CSN inte infört något bonussystem för låntagare som väl-
jer att betala av lånen i förtid.
Om låntagarna valde att betala tillbaka sina lån, allt annat lika, skulle
statsskulden minska med 65 miljarder kronor, statens minskade ränteutgifter
för den minskade statsskulden skulle motsvara statens ränteförlust för de
inbetalade studielånen. Med tanke på den låga andelen avskrivningar (0,4
procent av lånestocken) skulle en bonus överstigande 0,4 procent bli en
förlust för staten.
Till detta kommer att den mycket måttliga omfattningen av avskrivningar
hänger samman med att systemet med de nya lånen ännu är ungt och att
flertalet låntagare ännu är unga. Enligt uppgifter i utredningen Sammanhållet
studiestöd (SOU 1996:90) befaras antalet avskrivningar öka markant från år
2020, då antalet kvarvarande låntagare som uppnår 65 års ålder kraftigt ökar.
Vid en avskrivning på lågt räknat 20 % skulle alltså en bonus på 18 %
innebära en vinst på 2 %, vilket utslaget under lånens löptid skulle innebära
en vinst för staten på 1,3 miljarder kronor.
Detta är dessutom räknat enbart på de 65 miljarder som utgör lånestocken
för de nya lånen idag. Om man räknar med samma grad av låntagande fram
till 2020 som varit perioden 1989-1996 växer lånestocken med ytterligare
223 miljarder kronor, och den totala vinsten för staten med det nämnda
bonussystemet är istället hela 5, 8 miljarder kronor. Allt talar dessutom för
att lånestocken kommer att växa i väsentligt mycket högre takt, och likaså att
avskrivningarna för såväl de nya som de gamla lånen kommer att öka.
Betydande vinst för både staten och den enskilde
Alla kommer naturligtvis inte att utnyttja möjligheten till förtida
återbetalning mot en viss bonus, men om lågt räknat 10 % av låntagarna
gör det, är vinsten för staten vid återbetalning av det gamla lånet med 5
% bonus 34 miljoner kronor, och vinsten av återbetalning av det nya
lånet med 18% bonus (fram till 2020) hela 580 miljoner kronor, också
det lågt räknat.
Idag är bonusen mycket måttlig, 3,5 %, vid frivillig, förtida återbetalning
av de gamla lånens studieskulder och ingen bonus vid återbetalning av de
nya, ändå utnyttjade 31 433 personer 1996 denna möjlighet. Att siffrorna är
så höga jämfört med 1983 och 1986 beror naturligtvis på att så många fler
har studieskulder idag, men också på att villkoren för de nya studielånen är
sämre än villkoren för de studielån som gällde fram till 1989. Om 1986 års
kampanj upprepades idag skulle med all sannolikhet flera tiotusental lån-
tagare använda sig av möjligheten.
En besparing för staten på väsentligt mer än en halv miljard kronor, där
staten gör en god affär och byter osäkra fordringar mot ett säkert kapital, och
de som betalar tillbaka sina lån med god bonus är nöjda, är en åtgärd som bör
genomföras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda alternativet att utförsälja studie-
lånestocken på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att mot en bonus ge möjlighet för dem som
önskar att i förtid återbetala sina studieskulder.