Centerpartiets mål är att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle. Med
det menar vi att tillgängligheten till utbildning ska:
nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade,
ske i hela landet, inte bara i några expansiva områden,
ske under hela livet, inte bara under någon period.
Flera åtgärder behövs för att klara detta. Det är i dag stora skillnader i
utbildningsnivåer mellan olika regioner i Sverige. De nya högskolorna
kan motverka den sociala och geografiska snedrekrytering som finns till
den högre utbildningen. Alla har inte möjlighet att flytta till orter med
utbildning, istället måste utbildning flyttas ut till de som har behov och
önskemål om utbildning. Högskolepolitiken måste ta sin grund i
studenternas rätt till en god utbildning och deras krav och förväntningar
på sin studietid. Studenten måste stå i centrum för utbildningspolitiken.
Vi beskriver i denna motion Centerpartiets syn på:
akademisk kvalitet och forskning,
studiesociala frågor,
samverkan med det omgivande samhället.
Centerpartiet har under de senaste två mandatperioderna medverkat till
den största utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige någonsin.
Under de senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50
procent. Det viktigaste just nu är att matcha den utbyggnaden som sker
med resurser för att stärka kvaliteten. Nyrekryteringen av lärare har inte
ökat i samma takt som utbyggnaden av antalet studieplatser.
Högskolorna behöver därför ett andrum för att besätta lärartjänster och
höja forskningsandelen. En strategi för ökade forskningsresurser samt
säkrad kvalitet i undervisnigen för alla högskolor måste läggas fast.
Centerpartiet anser att antalet utbildningsplatser för 2001-2002 skall ökas
med 10.000. Vi vill därutöver satsa på att stärka kvaliteten inom den högre
utbildningen.
Centerpartiet vill införa ett nytt studiefinansieringssystem. Ett nytt system
måste vara hållbart och förutsägbart, såväl för den enskilde som för staten.
Med ett nytt system kan vi minska den sociala snedrekryteringen. Vårt mål är
att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet. Åter-
betalningen utformas som ett modifierat annuitetslån på 20-25 år och fri-
beloppet höjs med två basbelopp. Centerpartiets förslag innebär att skuld-
bördan blir hanterlig för alla studenter.
2 Akademisk kvalitet och forskning
2.1 En kvalificeringstrappa för högskolor
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar av den högre
utbildningen i Sverige. Bland de mest betydande inslagen i reformen
framstår införandet av en examensordning. Som generella examina finns
dels doktors- respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels
magister-, kandidat- och högskoleexamen för den grundläggande
högskoleutbildningen. Därutöver finns specifika yrkesexamina med drygt
40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de
mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt
har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla examens-
rättigheter. I första hand har denna princip tillämpats avseende rätten att
utfärda magisterexamen vid de mindre och medelstora högskolorna. Resulta-
tet har blivit att dessa högskolor givits rätt att utfärda magisterexamen i
nästan samtliga de ämnen för vilka examensrätt sökts. Närmare 80 examens-
rättigheter har utdelats till mindre och medelstora högskolor. Genom
Högskoleverkets särskilda prövning har Högskolan i Jönköping rätt att utdela
doktorsexamen. Regeringen beslutade under 1998 att högskolorna i Karlstad,
Växjö och Örebro från årsskiftet 1998/99 skulle bli universitet.
Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av
examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet
att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre
nivåer. Centerpartiet har i återkommande motioner förespråkat ett etableran-
de av en kvalificeringstrappa med klara kriterier för att mindre och medel-
stora högskolor också skall kunna utdela examina inom forskarutbildningen.
En prövning av examensrätt i forskarutbildningen skall bygga på en bedöm-
ning av respektive högskolas möjlighet att uppfylla högskolelagens mål för
forskarutbildningen. Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för
grundläggande högskoleutbildning, ge kunskaper och färdigheter som
behövs för att självständigt kunna bedriva forskning. De mindre och medel-
stora högskolorna har nu möjlighet att inrätta professorstjänster. I de fall då
prövning av en ansökan att inrätta professurer ger positivt resultat har
högskolan därmed fått ett värdefullt kvitto på att den vetenskapliga miljön
håller erforderlig nivå. Detta, tillsammans med den ökade tillgången till
kompetenta handledare som nya professurer innebär, skapar god grund för
rätten att också examinera i forskarutbildningen.
Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett
enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Anslaget differentieras
med nya principer för forskningsfinansiering som bygger på förslaget med
högskolornas kvalificeringstrappa. Genom ett enhetligt anslagssystem skapas
förutsättningar för ett höjt och sammanhållet basanslag för forskning, som
helt enkelt följer av det utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats. Det första
trappsteget omfattar således all högskoleutbildning och alla högskolor. Detta
medger ökade möjligheter för samtliga högskolor att bedriva forskning.
Därmed uppnås högskolelagens krav om nära samband mellan utbildning
och forskning.
I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De
högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall
även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga
om magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och
forskarutbildning. För de ämnen där högskolorna idag saknar rätt till
magisterexamen skall dessa även fortsättningsvis efter prövning kunna
erhålla rätt att utfärda magisterexamen och därmed tilläggsanslag. Resurser-
na skall ha sådan omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som
ger underlag för professurer. Vi anser att resurser kopplade till magisternivå
skall vara så tilltagna, att högskolan kan bygga upp en forskningsorgani-
sation med sådan bredd och sådant djup att det tredje trappsteget vartefter
kan uppnås.
Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor som
uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av Hög-
skoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och
doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör
fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma
princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att
högskolan getts rätt att inrätta professur.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för hög-
skolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit
examensrättigheter skall det vara möjligt, att efter prövning, inrätta veten-
skapsområde och vidare att uppnå universitetsstatus eller att utvecklas till en
profilhögskola. Den tekniska utbildningen och forskningen är i samman-
hanget mer speciell. Vi anser dock i princip att våra förslag bör göras
tillämpliga även för denna utbildning.
Centerpartiet anser att ett system bör utvecklas för prövning av examens-
rättigheter på högre nivåer. Den kvalificeringstrappa vi föreslår skall inne-
hålla klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor skall kunna
utdela examina inom forskarutbildningen. Till varje steg i denna trappa bör
ökade resurser för forskning knytas. Regeringen bör återkomma med förslag
kring hur ett anslagssystem utarbetas som bygger på förslaget om högskolor-
nas kvalificeringstrappa. Detta bör ges regeringen till känna.
2.2 Lärarna
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare
utgör inom den högre utbildningen bör tas tillvara bättre än i dag.
Fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den
vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten vid anställningar och
befordringar. Denna attityd tar självfallet tid att förändra, men
högskolepolitiken måste lägga stor vikt vid att inskärpa att pedagogiskt
arbete skall värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt.
Dessvärre har inte nyrekryteringen av lärare ökat i samma takt som
utbyggnaden av antalet studieplatser. Behovet av kompetenta högskolelärare
är idag på sina håll mycket stort, särskilt vid de mindre och medelstora
högskolorna, och kommer också att öka kraftigt de närmaste åren. Center-
partiet har uppmärksammat detta i de senaste årens högskolemotioner och
pekat på behovet av en samlad strategi för att få fler lärare. Vi efterlyser
alltjämt ett strategiförslag kring hur rekryteringen av högskolelärare kan
ökas. Regeringen bör återkomma med ett strategiförslag kring detta. Detta
bör ges regeringen till känna.
2.2.1 Forskarutbildningen
Den högre utbildningen skall vila på en vetenskaplig eller konstnärlig
grund. Det är därför av stor vikt att lärarna också har anknytning till
forskningsvärlden. Alla lärare i den högre utbildningen bör själva ha en
forskarutbildning som bas för sin undervisning. Bristen på
forskarutbildade lärare är störst vid mindre och medelstora högskolor där
29 procent av lärarna är forskarutbildade. Även vid universiteten och
fackhögskolorna råder dock en brist, med 54 procent forskarutbildade
lärare. Andelen lärare med forskarutbildning har dock ökat snabbt vid de
mindre och medelstora högskolorna.
Det är en angelägen kvalitetssatsning att stödja utvecklingen mot en större
andel forskarutbildade lärare. Detta gäller kanske i synnerhet lärar- och
vårdutbildningar, som båda har en låg andel lärare med forskarutbildning i
dag. Högskolorna bör stimuleras att genomföra doktorsprogram för sina icke
disputerade lärare. Avsikten är att man skall kunna förena sin undervisning
med egen forskarutbildning. Högskoleverket bör ges i uppdrag att utreda hur
detta kan ske. Detta bör ges regeringen till känna.
Grundtanken i den reform av forskarutbildningen som gjordes för något år
sedan var riktig så tillvida att forskarstuderande skall ha en rimlig social
situation. Likväl kvarstår en mängd praktiska problem med genomförandet, i
form av faktiska anställningsstopp vid många lärosäten. Inför det vidare
arbetet med forskarutbildningen och som ett led i förberedelsearbetet för
nästa forskningspolitiska proposition bör regeringen låta utvärdera forskar-
utbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar regeringens ambition att införa övergångsregler
som innebär att de forskarstuderande som antogs till utbildningar enligt de
gamla reglerna har möjlighet att i full studietakt slutföra sina studier. Men
samtidigt efterlyser vi fler förslag kring hur forskarutbildningen skall
kvalitetssäkras och stärkas i ett längre perspektiv. Detta gäller främst hur
fler
post-doktorala tjänster skall kunna skapas, vilket idag är ett stort
strukturellt
problem i svensk forskning. Forskarutbildningens dimensionering måste
tydligare länkas ihop med tillgången till post-doktorala tjänster. Detta bör ges
regeringen till känna.
Till stor del har problemen sin grund i den avbrutna omvandlingen av
forskarutbildningsbidrag till doktorandtjänster som den socialdemokratiska
regeringen genomförde 1994. Den avbrutna satsningen innebar att förut-
sättningarna för ökad jämställdhet inom forskarutbildningen åter försämra-
des, då de som bildar familj och har utbildningsbidrag för försörjningen
endast är berättigade till minimibeloppet inom föräldraförsäkringen. Rege-
ringen bör snarast återuppta den avbrutna omvandlingen av forskarutbild-
ningsbidrag till doktorandtjänster. Detta bör ges regeringen till känna.
2.2.2 Pedagogisk utbildning
När allt fler studenter med olika bakgrund söker sig till högskolan ökar
också kraven på högskolan att anpassa undervisningen så att alla
studenter kan tillgodogöra sig den. Högskolan är i dag den enda
institution i utbildningssystemet där lärarna inte omfattas av formella
krav på pedagogisk, metodisk eller didaktisk kompetens. Följden är att
alltför mycket av högskoleutbildningen fortfarande bedrivs på samma
sätt som för trettio år sedan. Många högskolor erbjuder i dag sina lärare
en pedagogisk utbildning. Det finns dock skäl att överväga att göra
pedagogisk utbildning obligatorisk för fast anställning som lärare inom
den högre utbildningen. En pedagogisk utbildning för högskolelärare bör
ges andra former än den vanliga lärarutbildningen, till exempel som
deltidskurser under något/några år. Den bör också ha en inriktning mot
praktisk undervisning och undervisningsmetod. Regeringen bör
återkomma med förslag till sådan ändring av högskolelagen att
pedagogisk utbildning för lärare i högskolan blir obligatorisk. Detta bör
ges regeringen till känna.
Frågan om högskoledidaktisk forskning har nära samband med pedagogisk
utbildning för högskolans lärare. Högskoleutbildningar skiljer sig på ett
markant sätt från undervisning på andra nivåer och ställer därför med all
sannolikhet andra krav på valet av metodik och stoff. Den högskoledidak-
tiska forskningen har länge varit eftersatt och bör framgent stödjas. Detta bör
ges regeringen till känna.
2.3 Undervisnings-/examinationsformer
I samband med att högskolan expanderar måste frågan om expansionens
betydelse för undervisnings- och examinationsformer belysas.
Motiverade farhågor om att allt större grupper försvårar en pedagogisk
förnyelse i skolan har väckts.
Den arbetsgrupp som tillsattes av utbildningsministern 1997 för att utreda
studerandeinflytandet har i sin studie visat att majoriteten av studenterna har
mycket traditionell och passiviserande undervisning. Självstudierna handlar
alltför sällan om att söka kunskap, utan istället till övervägande del om att
memorera faktakunskaper inför tentamenstillfället. Synen på utbildning som
enbart meritering inför arbetslivet har förstärkts på bekostnad av synen på
högre utbildning som ett värde i sig, och den är tyvärr utbredd idag. Det
bidrar till att många studenter inte lär sig för livet utan för att få en examen
och högskolan riskerar reduceras till en utbildningsfabrik.
Vid många högskolor görs redan i dag ett förtjänstfullt arbete med att
utveckla undervisnings- och examinationsformerna. Det är varken möjligt
eller önskvärt att nationellt föreskriva vilken form undervisning och
examination skall ta. Det är däremot möjligt att dokumentera det som sker
och därigenom bidra till att kunskaper och erfarenheter sprids till alla
högskolor i Sverige. Högskoleverket bör ges ett uppdrag med denna innbörd.
Detta bör ges regeringen till känna.
2.4 Utvärdering av högre utbildning
Kvalitet är ett komplext begrepp som inte låter sig fångas i en enkel
kvantitativ beskrivning. Kvalitetsindikatorer och liknande instrument
måste därför användas med stor försiktighet och kompletteras med andra
metoder. Självfallet kan kvantitativa instrument användas för att göra
kvalitativa beskrivningar. Högskoleverket visar på en sådan metod i
rapporten Kvalitet och förändring. Idén om att gradera och rangordna
lärosätena kvalitetsmässigt, att upprätta rankinglistor, är däremot inte
heller en önskvärd eller konstruktiv/tillförlitlig metod i
kvalitetssäkringsarbetet. Istället måste en grundnivå fastställas, en lägsta
nivå för all högskoleutbildning i Sverige.
De mål som uppställs i högskolelagen måste ständigt följas upp och
utvärderas, och varje lärosäte måste ha ansvar för att så sker inom ramen för
den egna verksamheten. Målet för lärosätenas kvalitetsarbete måste hela
tiden vara att förbättra och utveckla utbildningen vid högskolan, och statens
uppgift måste bestå i att stimulera högskolorna till detta arbete och tillföra
ekonomiska resurser som möjliggör för högskolorna att uppnå målen. Staten
har vidare ett ansvar för att högskolornas verksamhet granskas samt att
kvalitetsarbetet redovisas och följs upp. Staten har naturligtvis också ansvar
för att tillskjuta nya högskolor tillräckliga ekonomiska resurser.
Högskoleverkets uppgift att granska kvaliteten och kvalitetsarbetet vid
högskolorna har visat sig fungera väl, och verket har kommit att bli en viktig
resurs i kvalitetsutvecklingsarbetet.
2.4.1 Lokal utvärdering
Kvalitetsgranskning är en omfattande och genomgripande process som
måste involvera högskolans samtliga enheter och aktörer. Den enskilda
högskolan måste ha genomtänkta rutiner för hur
kvalitetsutvecklingsarbetet aktivt och kontinuerligt skall bedrivas och hur
resultaten skall tas till vara och implementeras/tränga igenom
organisationen. För att kvalitetsutvecklingsarbete skall ge positiva
resultat förutsätts en seriös uppföljning.
Interna utvärderingar av högskolans verksamhet och utvärderingsprojekt
där studenternas åsikter efterfrågas och tillåts påverka verksamheten är ett
par exempel på viktiga instrument i kvalitetsutvecklingsarbete. Det är även
ett viktigt forum för studenterna till inflytande inom högskolan. Samtidigt
måste högskolorna stimulera studenterna till aktivt deltagande genom att visa
att synpunkterna tas på allvar och beaktas i den fortsatta kvalitetsutveck-
lingen.
Studentbarometern i Lund är ett positivt exempel där oväntade synpunkter
kommit fram och initierat förändringsarbete både inom högskolorna och
inom studentkårerna. Det som varit avgörande för studenternas motivation
att besvara Studentbarometern har, enligt Lunds Universitets Studentkårer,
varit att universitetet tydligt visat vad man vidtar för åtgärder som resultat
av
svaren. Ett tredje exempel är att genomföra externa utvärderingar av inter-
nationella bedömargrupper för att få synpunkter och impulser från personer
med andra erfarenheter. Erfarenheten av de utvärderingar som gjorts på detta
sätt har också visat sig vara positiva.
Utvärdering är ett brett område med allt från övergripande utvärderingar
av hela universitetet till utvärdering av en enstaka kurs. I en medproduce-
rande studentroll ingår att ta ansvar för den egna utbildningen - ansvar för
valet av kurser, den egna inlärningen, men också ansvar för att påverka sin
egen undervisning. Studenter är i allmänhet mycket intresserade av att kunna
påverka sin utbildning i alla dess olika aspekter. De vill kunna påverka
undervisningen, vara med och forma de olika delarna av utbildningen, ha
inflytande över valet av kurslitteratur och examinationsform, kursens upp-
läggning etc.
Utbildningskvalitet berör dock inte enbart kurser och föreläsningar utan
även det samlade intrycket från den studiesociala miljön. Det är således
viktigt att finna vägar för att kunna utvärdera och förbättra densamma. I en
verksamhet som baseras på ett vetenskapligt förhållningssätt måste det vara
en självklarhet att tillsammans studera och kritiskt granska det man gör.
Kurser bör inte bara utvärderas en gång i slutet på kursen, utan kontinuerligt
under kursens gång, så att studenternas åsikter direkt kan påverka kursens
uppläggning och undervisning. Utvärdering av kurser förekommer i mycket
olika grad, också inom ett lärosäte. Ofta blir utvärderingen beroende av
enskilda eldsjälar bland studenter eller lärare. Högskolan bör åläggas ett
större ansvar för att utvärdering av varje kurs sker och kommer till använd-
ning. Närmare utformning bör avgöras av högskola och studenter vid varje
lärosäte. Detta bör ges regeringen till känna.
2.5 Distansutbildning
Till skillnad från närutbildning där studerande och lärare samtidigt är
närvarande under undervisningen innebär distansutbildning att parterna
befinner sig på distans från varandra i tid och/eller rum.
Kommunikationen mellan studerande och lärare sker ofta i huvudsak
med användning av IT. Det karaktäristiska är således att det är
utbildningen som kommer till den studerande i dennes normala miljö på
hemorten eller på arbetsplatsen. Distansutbildning som utbildningsform
är värdefull speciellt för studerande som av familje- eller
arbetsmarknadsskäl inte kan flytta till den ordinarie högskoleorten.
Likaså kan den som redan har en utbildning vidareutbilda sig utan att
flytta. Centerpartiet menar därför att distansutbildning har en stor och
viktig funktion att fylla när det livslånga lärandet ökar i betydelse.
Distansutbildning bör dock ses som ett komplement till den traditionella
närutbildningen.
Distansstudier innebär även att den studerande generellt sett mer är lämnad
åt sig själv och bär huvudansvaret för sina studier. Distansstudier kräver
därför en starkare motivation, större mognad och självdisciplin vilket gör
dem till en studieform lämpad för vuxna.
2.5.1 En ny distanshögskola
Riksdagen har redan beslutat att skapa en distansutbildningsmyndighet i
Härnösand. Det är naturligt att vidareutveckla denna med ett bredare
mandat, fler högskoleplatser och status som egen högskola. Detta bör ges
regeringen till känna. Härnösand kan då bli ett kreativt centrum för
distansutbildning i hela landet. En distanshögskola bör köpa sina kurser
från andra lärosäten - i Sverige och utomlands - och bidra till
utvecklingen av metoder och teknik för distansutbildning.
Distanshögskolans kurser bör också i stor utsträckning erbjudas som
samverkansprojekt mellan högskolan, Utbildningsradion och lokala
utbildningsarrangörer. Likaså bör den var nära kopplad till de
distansutbildningsenheter och den kompetens på området som redan
finns vid olika svenska lärosäten.
2.5.2 Kvalitet i distansutbildningen
Enligt DUKOM (Distansutbildningskommittén, SOU 1998:83) visar
erfarenheter att distanskurser kräver mer omsorgsfull planering
organisatoriskt, pedagogiskt och tekniskt än traditionell närutbildning.
Likaså är fungerande kommunikation mellan deltagarna viktig.
Centerpartiet menar att kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör
ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare.
Likvärdiga krav som ställs på traditionell högskoleutbildning måste ställas
på distansutbildning. Det innebär förutom att innehållet skall vila på
vetenskaplig grund även att det är nödvändigt att anpassa undervisnings-
formen till de studerandes villkor och behov. Likaså är tillgången till kvalifi-
cerad studievägledning ett viktigt kvalitetskrav även för distansstuderande.
Vid distansutbildning saknas den naturliga kamratkretsen i klassen och
studiegruppen varför det är därför viktigt att den, helt eller delvis, ersätts
med distanskommunikation eller att lokala studiemiljöer upprättas såsom
exempelvis lärcentra. Högskolan i Jönköping har exempelvis byggt upp en
struktur för detta genom de olika resurspersoner högskolan har i varje kom-
mun i Jönköpings län.
Enligt den arbetsgrupp som utbildningsministern tillsatte 1997 för att
utvärdera studenternas inflytande i högskolan (Studentinflytande inom hög-
skolan, Ds 1998:51) menade distansstuderande att deras inflytande var dåligt.
Vissa ansåg att högskolorna inte brytt sig om distans- och deltidsstudenternas
åsikter och misstänkte att orsaken var det faktum att dessa studenter kan vara
mindre lönsamma för högskolan. Detta är allvarligt ur kvalitetssynpunkt och
en attitydförändring hos högskolorna måste till.
2.5.3 IT i distansutbildningen
Teknisk utrustning har ofta vållat problem i samband med
distansutbildning. Problemen har funnits hos bristande teknik, bland
studenternas kunnande och ibland har problemet i huvudsak legat hos
utbildningsanordnarna. Elektroniska kommunikationsmöjligheter till
rimliga priser är en avgörande förutsättning för distansstudier. En snabb
utbyggnad av den digitala infrastrukturen måste därför prioriteras. I
väntan på ett nationellt fibernät kommer andra tekniker behövas och en
rimlig åtgärd är att införa enhetstaxa för elektroniska anslutningar. Det är
även viktigt att kraven på tekniken läggs på rätt nivå och att det finns
tillgång till teknisk support. Detta bör ges regeringen till känna.
2.5.4 Resurstilldelningssystemet för distansutbildning
Resurstilldelningssystemet består i dag av en så kallad per capita-
ersättning, baserad på antalet studenter inom en utbildning, och en
prestationsdel, som utbetalas för antalet examinerade på en utbildning.
Systemet är i grunden bra då det innebär en balans mellan nödvändiga
basresurser och incitament att öka genomströmningen.
För distansutbildning innebär emellertid denna konstruktion särskilda
problem. Generellt har distansutbildningar en lägre genomströmning än
kurser förlagda till lärosätet. Orsakerna till detta kan diskuteras. En av de
bidragande orsakerna är med säkerhet att många som tar del av distans-
utbildningen redan tidigare har en examen och därför är mer intresserade av
att ta del av kunskaperna i utbildningen än av examinationen och
högskolepoängen i sig. Oavsett orsaken innebär den lägre genomströmningen
en ekonomisk påfrestning för utbildningsarrangören utöver den merkostnad
som tillkommer för utveckling av läromedel och kursplanering. Resurstilldel-
ningssystemet måste ta hänsyn till den lägre genomströmningen inom
distansutbildningen. Regeringen bör återkomma med förslag till hur detta
kan genomföras samtidigt som utbildningskvaliteten, och motiven för den-
samma, bibehålls. Detta bör ges regeringen till känna.
Viktigt är dock att staten fortsättningsvis tar det ekonomiska huvud-
ansvaret för distansutbildningen medan kommunerna kan svara för de lokala
förhållandena såsom att iordningställa studiecentra om sådana inte finns.
Likaså bör de som studerar hel- eller halvtid på distans ha samma rätt till
studiemedel som de som deltar i traditionell utbildning genom att fysiskt
närvara vid högskolan.
2.6 Internationalisering
I en utbildningsstruktur på eftergymnasial nivå skall en lång rad behov
tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte skapa ett lappverk där
meritvärdet av genomgången utbildning är oklart. Inte minst måste
utbildningarna vara gångbara inom övriga EU-länder och även i ett
internationellt perspektiv i övrigt. Utbildningen måste ges ett sådant
innehåll att individen efter avslutade studier - av olika längd - kan ges
utbildningsbevis eller examina som har ett tydligt och väl känt
meritvärde på arbetsmarknaden. Meritvärdet skall vara gångbart, inte
bara i Sverige utan även internationellt. Omvänt måste det svenska
högskoleväsendet bli mer flexibelt vad gäller att tillgodoräkna
utbildningar från utländska lärosäten. Därför måste ett väl fungerande
tillgodoräknande, ett ekvivalveringssystem av utländsk utbildning, finnas
för att kvalitetspröva såväl det svenska som utländska kursutbudet. Det
ekvivalveringssystem för studier utomlands som idag råder gör att många
studenter får problem dels i meritvärderingen till antagningen till
utbildningar, dels i ansökningsprocessen för att erhålla studiemedel. I en
tid med allt mer tilltagande internationalisering i utbildningarna och ett
ökat internationellt utbyte mellan svenska och utländska lärosäten måste
instrumenten för meritvärdering följa med i utvecklingen. Det behövs
gemensamma internationella initiativ för fungerande
ekvivalveringssystem som är generöst och som tar hänsyn till eventuella
särarter i respektive medlemslands utbildningssystem. I första hand bör
ett ekvivaleringssystem utarbetas inom ramen för EU. Regeringen har ett
ansvar att föra fram frågan inom EU. Detta bör ges regeringen till känna.
2.6.1 Akademiker med invandrarbakgrund
Invandringen till Sverige har fört med sig kunskaper som i stor
utsträckning förblir outnyttjade. Många invandrare har en kvalificerad
eftergymnasial utbildning eller högskoleutbildning i bagaget. De kan få
sin utbildning värderad och översatt efter motsvarande svensk eller
internationell standard. Detta är dock inte tillräckligt. Problemen kvarstår
för många som inte kommer in på arbetsmarknaden dels för att de saknar
praktik och kontakter, dels för att det i vissa fall krävs kompletteringar av
tidigare utbildning. De bör därför erbjudas att komplettera sin utbildning
eller justera upp denna för att vara likvärdig med den utbildning som
nyutexaminerade har. Vidare bör det inom denna utbildning ges en
kvalificerad språkundervisning i svenska och fackspråk. Detta bör ges
regeringen till känna.
2.7 Forskningsfrågor
2.7.1 Forskningen vid mindre och medelstora högskolor
Enligt den forskningspolitiska utredningen Forskning 2000 som presente-
rades under våren 1999 "förutsätter ytterligare utbyggnad av de fasta
forskningsresurserna vid de små och medelstora högskolorna att antalet
forskarutbildade lärare ökar och att forskningen vid högskolorna visar sig
uppfylla kvalitetskriterierna t.ex. genom att andelen medel som erhålls i
vetenskaplig konkurrens från forskningsråden ökar".
Detta innebär rimligen också högt ställda krav på statsmakterna, och de
mindre och medelstora högskolorna måste ges möjlighet att bevisa sin
vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag inte
förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel med någotsånär
likvärdiga förutsättningar som de stora högskolorna och universiteten. Högre
utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En egen
forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid
alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska för
att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för att
kunna attrahera nya lärare och forskare.
De skrivningar som fanns med i regeringens proposition 1998/99:94 Vissa
forskningsfrågor om de nya högskolornas forskning är därför djupt otillfreds-
ställande. En medveten kvalitetssatsning måste följa på den expansion som
skett. Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att
bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra
en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser i den kvalificeringstrappa
vi föreslagit ovan. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer
kommer till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla
sin forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel
från råden. Det finns därför skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp
och stärka forskningsmiljöerna vid alla landets högskolor. Regeringen bör
återkomma med förslag kring en sådan plan. Detta bör ges regeringen till
känna.
2.7.2 Myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering
Enligt den forskningspolitiska utredningen bör myndighetsstrukturen för
forskningsfinansiering renodlas till fyra nya forskningsråd, motsvarande
de fyra vetenskapsområdena. Detta förslag är också det som väckt störst
debatt och blivit mest kritiserat. Debatten visar tydligt att det krävs
ytterligare överväganden inför ett beslut om en förändrad
myndighetsorganisation. Centerpartiet har tidigare efterlyst besked från
regeringen kring hur strukturen för denna kan göras enklare och mer
överskådlig. Vi har särskilt pekat på behovet att också i framtiden trygga
finansieringen för den tvärvetenskapliga forskningen, som till exempel
miljöforskning, forskning om lärande och socialvetenskaplig forskning, i
den fortsatta beredningen. Regeringen bör återkomma med förslag kring
detta. Detta bör ges regeringen till känna.
En tänkbar modell för den framtida forskningsfinansieringen skulle kunna
vara att de fyra forskningsråd och den samverkansnämnd som den
forskningspolitiska utredningen föreslår kompletteras med ett mindre antal
tvärvetenskapliga råd, motsvarande angelägna forskningsinsatser som inte
passar in i de disciplinärt orienterade råden. Dessa bör självfallet vara
forskarstyrda och ge anslag baserade på inomvetenskapliga kriterier. Antalet
råd, liksom deras syften och anslag, bör prövas återkommande och då
förslagsvis i anslutning till de forskningspolitiska propositionerna.
Ytterligare en modell skulle kunna vara en medveten satsning på att stärka
forskningsrådens samverkansnämnd, som också föreslogs i utredningen, och
förbättra dess möjligheter att finansiera tvärvetenskapliga projekt. Detta bör i
så fall förenas med en medveten satsning på utbyggnad av institut för den
mer sektoriellt motiverade forskningen.
Vad gäller statens övergripande roll anser Centerpartiet att grundforsk-
ningen och forskarutbildningen är ett särskilt statligt ansvar. Det är endast
genom en god grundforskning och forskarutbildning som kunskapsförsörj-
ningen till den tillämpade forskningen kan säkras, och därmed svenskt
näringslivs konkurrenskraft i framtiden tryggas. Emellertid kan diskuteras,
som Forskning 2000 förtjänstfullt gör, vilken gränsdragning som egentligen
råder mellan grundforskning och tillämpad forskning. Det händer att likhets-
tecken sätts mellan grundforskning och disciplinärt orienterad forskning.
Centerpartiet vill framhålla att också tvärvetenskaplig forskning kan vara
grundforskning, vilket inte alltid framkommer i diskussioner om forsk-
ningspolitik. Mycket grundforskning bedrivs också över de traditionella
disciplinära gränserna, vilket inte alltid uppmärksammas i forsknings-
finansieringen. Staten bör rimligen ha ett ansvar, utöver vad regeringen före-
slagit i propositionen 1998/99:94, för att främja gränsöverskridande perspek-
tiv och tvärvetenskaplig forskning. Detta bör ges regeringen till känna.
2.7.3 En samlad forskningsbudget
En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar överblick
över de samlade offentliga forskningsresurserna och att prioritering av
forskning därigenom blir svårare. Utbildningsdepartementet ansvarar i
dag för drygt hälften av de offentliga medlen till forskning. Den andra
hälften består av sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra
departement samt ett antal olika forskningsråd. De olika departementens
forskningsanslag är i sin tur utspridda på en rad olika statliga verk.
Oavsett hur den framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering
utformas, kommer den offentliga forskningsfinansieringen att vara för-
hållandevis oöverskådlig, inte minst då varje myndighet föreslås få ansvar
för den egna uppdragsforskningen. Sammanställningar av strukturerna för
forskningsfinansiering visar tydligt på behovet av att skapa en samlad bild av
hur offentliga medel för forskning används. Centerpartiet anser att en
ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en
samlad forskningsbudget. Detta bör ges regeringen till känna.
2.7.4 Forskningsstiftelserna
En viktigt princip för Centerpartiet är att forskningen som huvudregel
bör vara forskarstyrd. Statsmakternas behov av forskning bör tillgodoses
genom den konstruktion som såväl utredning som proposition förordar,
nämligen genom myndigheters beställningsforskning. De särskilda
forskningsstiftelserna kan tillföra värdefulla resurser till svensk
forskning, om de får användas fritt i enlighet med urkunderna.
Centerpartiet motsatte sig den socialdemokratiska regeringens
lagändring, innebärande att regeringen fick ändra i förordnandet rörande
hur statliga stiftelsers styrelser utses. Vår kritik i det principiellt
felaktiga
i detta förfarande kvarstår, även då ändringarna av stiftelseurkunderna
kvarstår. Centerpartiet föreslog i en motion (1996/97:L6) med anledning
av ändringen i stiftelselagen att regeringen i statliga stiftelser skulle få
göra sådana ändringar av urkunderna att regeringen fick utse högst en
tredjedel av ledamöterna. Detta förslag äger fortsatt giltighet rörande hur
stiftelsernas styrelser skall utses i framtiden.
Även om förordnandet nu ger regeringen utrymme att utse stiftelsernas
styrelser och regeringen utfäster sig att alltid låta forskare vara delaktiga i
styrelserna, så är det fel att stiftelsernas styrelser skall utses av regeringen
och att stiftelserna för sin bidragsgivning därmed blir beroende av
regeringens intentioner. Centerpartiet förordar att stiftelsernas styrelser
skall
utses i enlighet med den ordning som i dag gäller för grundforskningsråden
och att regeringen skall få utse högst en tredjedel av ledamöterna. Detta bör
ges regeringen till känna.
2.7.5 Det fortsatta beredningsarbetet kring forskningsfrågorna
Den forskningspolitiska utredningen menade att dess slutbetänkande
borde utgöra grunden för en fortsatt diskussion om den svenska
forskningspolitiken. Det blev också en hel del diskussion kring
betänkandet. Den diskussionen bör inte avstanna med den nu
presenterade reformen. Många viktiga frågor, såsom
myndighetsorganisationen, tvärvetenskapens finansiering och
forskarutbildningen, återstår att lösa och förtjänar en fortsatt bred
diskussion också utanför Utbildningsdepartementet.
Den fortsatta beredningen av forskningspolitiken bör därför inte ske internt
i Regeringskansliet. Centerpartiet förutsätter att regeringen kommer att låta
beredningen ske i en dialog med alla forskningspolitikens intressenter.
Samtidigt bör forskningspolitiken förankras bland alla riksdagens partier.
Regeringen bör därför inbjuda såväl de politiska partierna som forsknings-
intressenterna till överläggningar inför den fortsatta beredningen av forsk-
ningspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.
2.7.6 Nationellt kompetenscentrum inom ITS
I enlighet med vad Centerpartiet tidigare föreslagit anser vi att ett
nationellt kompetenscentrum inom ITS, Intelligenta Transport System,
bör inrättas vid Högskolan Dalarna. Den moderna informationstekniken i
allmänhet, och ITS i synnerhet, är ett betydande stöd för att uppnå de
trafikpolitiska målen. ITS är ett kunskapstema som fokuserar på IT som
ett verktyg för att förbättra trafiksäkerhet och miljö samt öka
effektiviteten och framkomligheten i trafiksystemet. I Regionen Dalarna
finns i dag en nationell och unik bas för uppbyggnad och etablering av ett
nationellt kompetenscentrum.
Den viktigaste aktören i denna uppbyggnad är Högskolan Dalarna.
Högskolan organiserar forskning, utbildning och samverkan med samhället i
tematiska profil- eller utvecklingsområden med ambitionen att inom dessa
vara regionalt förankrad, nationellt ledande och internationellt intressant. Ett
led i detta är att genom forskarskolor i samarbete med andra lärosäten bygga
upp en gemensam bas av forskarutbildade inom ITS-området. Målsättningen
är att Högskolan Dalarna skall förvärva rätt att examinera doktorer i ämnen
som är relevanta för kunskapsområdet ITS. För år 2000 bör anslaget till
denna beräknas under utgiftsområde 22. Detta bör ges regeringen till känna.
3 Studiesociala frågor
3.1 Studiefinansieringssystemet
Centerpartiet presenterar i en särskild motion sitt förslag till nytt studie-
finansieringssystem som svar på regeringens proposition. Vårt mål är att
bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet i studie-
medelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat
annuitetslån på 20-25 år och fribeloppet höjs till två basbelopp.
Centerpartiets förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla
studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt
fribelopp.
3.2 Studenterna och transfereringssystemen
3.2.1 Arbetslöshetsförsäkringen
Genom den nya lag om arbetslöshetsförsäkring som antogs 1997 och
AMS tolkning av denna har studenter, som är berättigade till utbetalning
från arbetslöshetsförsäkringen, kommit att mista denna ersättning under
sommamånaderna. Förändringen har inneburit svåra påfrestningar
framförallt för äldre studenter, ofta med försörjningsansvar. Det har
förekommit att studenter tvingats avbryta sina studier för att åter få rätt
till ersättning. Varken enskilda eller samhället tjänar på en sådan
ordning.
Effekten var uppenbarligen inte avsedd. Lagen bör därför ändras på ett
sådant sätt att det klart framgår att studenter även framgent skall ha rätt till
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i de fall de inte kan finna jobb
under sommarmånaderna. Riksdagen bör utan föregående beredning kunna
besluta om detta.
3.2.2 Socialbidrag
Också socialtjänstlagen berör studenternas situation. Kommunerna har
genom ny lagstiftning rätt att begära motprestationer av ungdomar under
25 år samt av studenter som erhåller socialbidrag. Lagen har tillkommit i
ett läge där många studenter tvingas ansöka om socialbidrag då
konkurrensen om feriearbeten blivit allt hårdare.
Motiven för att begära motprestationer av ungdomar är lättförståeligt då
det handlar om att förhindra passivisering av ungdomarna. Detta gäller
emellertid inte för studenter. Då de i många fall har sina studier att återvända
till torde behovet av aktiveringsåtgärder vara begränsat. Socialtjänstlagen bör
därför ändras så att studenter inte omfattas av kravet på motprestationer av
socialbidragstagaren. Riksdagen bör utan föregående beredning kunna
besluta om detta.
3.2.3 Bostäder
Trots att det viktigaste inslaget i den studiesociala miljön är en
funktionell bostad fortsätter bostadssituationen för studenter att
försämras. Det framgår bland annat av SFS årliga bostadsrapport. Antalet
utbildningsplatser på högskolorna har under de senaste tio åren ökat
kraftigt vilket lett till att allt fler studenter flyttat till högskoleorterna.
Detta utan att byggandet av studenbostäder ökat i samma takt. Idag finns
cirka 63 000 studentbostäder i Sverige vilket innebär att 24 procent av
Sveriges drygt 250 000 studenter kan få plats i dessa lägenheter. Svårast
att få tag på en studentbostad är det vid de större universitetsorterna och i
Halmstad, Kristianstad och Ronneby. I Stockholm fanns vid
terminsstarten 14 000 studenter i kö till studentrum och 3500 till
lägenheter. I Linköping var motsvarande siffra 2390, i Luleå 1000 och i
Göteborg 7200.
De allra största problemen kring studenters boendesituation är vid
höstterminens start. Eftersom de flesta program börjar på höstterminerna är
efterfrågan på bostäder då som högst under hela året. Dock är inte
nybyggnationer den enda metoden för att komma tillrätta med de långa
kötiderna. Vid universitetet i Linköping har försök inletts med att i större
utsträckning jämka intagningarna till utbildningarna mellan terminerna för
att därigenom kunna erbjuda fler studenter rum redan vid inskrivnings-
datumet. Följden har blivit att kötiderna till studentrum har halverats.
Enligt Boverkets rapport Bostadsmarknadsläge och förväntat bostads-
byggande 1999-2000 planeras under 1999 4500 bostäder för ungdomar och
studenter. Regeringens förslag om antalet utbildningsplatser för hösten 2000
uppgår till 20 000. Följden blir att studenter ofta tvingas hyra lägenheter i
vanliga bostadsbestånd där hyrorna inte är anpassade till studenternas
ekonomiska situation. Samtidigt blir bostäderna belägna allt längre från
universitetet vilket ställer högre krav på fungerande kommunikationer.
Bristen på studentbostäder riskerar att öka den sociala snedrekryteringen
samtidigt som rörligheten försvåras.
För många studenter är bostaden inte bara ett hem utan även den
huvudsakliga arbetsplatsen. När nya högskolor etableras eller antalet
utbildningsplatser utökas kraftigt på någon ort är det gemensamma sociala
ansvaret särskilt stort för stat och kommun. Staten fördelar utbildningsplatser
och utformar regler runt bostadsfinansiering samtidigt som kommunerna har
ansvar för utbudet av bostäder inom ansvaret för kommuninvånarna. I ett
tidigt skede måste berörda parter, inklusive representanter från studenterna,
planera för det ökade bostadsbehov som uppstår till följd av att studenter
flyttar till orten. Med det delade ansvaret riskerar man annars att
helhetssynen på studentboendet går förlorad. Kommunerna kan underlätta för
nybyggnation genom att bidra med tomtmark eller tomma fastigheter. Detta
har till exempel Sundsvalls kommun gjort i stor omfattning, vilket fått som
följd att studerande vid Mitthögskolans utbildningar garanteras bostad trots
att både högskolan och kommunen expanderat kraftigt de senaste åren.
Enligt SFS bostadsrapport 1999 finns det idag endast fem kommuner som
garanterar bostad på orten till nya studenter. Den trygghet som finns i
Örebro, Sundsvall, Eskilstuna, Västerås och Karlstad borde så många
studenter som möjligt kunna erbjudas. Likväl som hänsyn skall tas till
utbildningskvalitet och ett lärosätes forskningsmiljö vid tilldelandet av
utbildningsplatser bör studiesociala faktorer såsom bostadssituationen vid
orterna beaktas. Fördelningen av platser bör också ske så pass tidigt att
kommunerna hinner planera boendet.
Eftersom studenter är en heterogen grupp med olika behov måste
studentbostäderna präglas av flexibilitet och mångfald. Då de flesta studenter
har stora omkostnader för exempelvis kurslitteratur eller hemresor och
kanske vill prioritera annat än boendet, behövs enkla och billiga bostäder för
studenter. De nybyggnationer av studentbostäder som görs präglas ofta av en
projektering som överträffar dem som redan finns på högskoleorterna vad
gäller rumsstorlek, standard och tillgång till faciliteter. Detta trots att
studenter föredrar att bo billigt och enkelt framför högre hyra och hög
standard. Regler som berör byggande av studentbostäder bör ses över med
inriktning mot enklare regler. Detta bör ges regeringen till känna.
Fram till och med hösten 1998 fanns ett särskilt investeringsbidrag för att
stimulera nybyggnation av studerandebostäder. I samband med att detta
system avvecklats har det uppstått svårigheter i att bedöma vilka byggprojekt
som skall erhålla bidrag från detta system. I budgetpropositionen anslår
regeringen 20 miljoner kronor till finansieringen av återstående utbetalningar
för anordnande av studentbostäder under år 2000. Enligt Centerpartiet krävs
dock att de finansieringssystem som införs blir stabila över tid. Regeringen
har också ett ansvar att inbjuda berörda kommuner, högskolor och
studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter skall
hanteras framgent. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera
nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner.
Likaså bör den parlamentariska bostadssociala beredning som tillsattes
hösten 1998 ges i uppdrag att särskilt belysa studenters behov och situation
på bostadsmarknaden idag. Detta bör ges regeringen till känna.
3.2.4 Anpassning och behov
Distansutbildning är ett allt viktigare inslag i den akademiska världen.
Tyvärr undviker många människor att söka till denna då tillgången på
billiga övernattningsrum vid högskoleorterna oftast är knapp. De
studenter som läser på distans och endast vistas på högskoleorterna under
vissa perioder av terminerna måste ha tillgång till temporära
inkvarteringsrum i närheten av lärosätena till en rimlig kostnad.
Studenter med barn är en annan drabbad grupp ur bostadssynpunkt, då
flera högskoleorter har få mindre studentlägenheter till en rimlig hyreskost-
nad. Denna grupp måste erbjudas förtur i bostadsköerna.
Centerpartiet anser att det är angeläget att följa upp och utvärdera de
funktionshindrades högskolesituation. Sisus kartläggning av den fysiska till-
gängligheten till universitet och högskolor är värdefull. Ytterst få personer
med funktionshinder studerar vid universitet och högskolor. Undersökningar
visar att elever med funktionshinder ofta tvekar eller avstår från studier vid
universitet och högskolor. Samhällets mål om att alla skall ha samma rätt till
högre utbildning uppfylls således inte. Centerpartiet anser också att det finns
anlednig att se över formerna för högskoleprovet så att eventuella hinder för
funktionshindrade undanröjs.
Studerande med funktionshinder måste få hög prioritet i bostadsköerna.
Vissa högskoleorter, såsom Stockholm, saknar dock helt handikappanpassa-
de studentbostäder och på många andra högskoleorter är antalet student-
bostäder för studenter med funktionshinder starkt begränsade. För att dessa
studenter skall kunna erbjudas boende med anpassning för sitt funktions-
hinder måste antalet anpassade bostäder öka kraftigt och samtidigt integreras
i övrigt studentbostadsbestånd. Tillträde till en sådan bostad måste kunna
erbjudas utan extra kostnad för den enskilde studenten. Detta bör ges
regeringen till känna.
På vissa högskoleorter drabbar bostadsstiftelsernas otidsenliga köregler
många studenter. Främst gäller detta de fall när två eller flera personer av
samma kön inte kan hyra lägenheten tillsammans eller då två personer inte
tillåts söka bostad ihop för att de inte har ett kärleksförhållande. Sådana
regler är oacceptabla. Kösystemen måste utformas så att studenter kan söka
bostad på samma villkor.
Studentens bostad är ofta också till stor del dennes arbetsplats varför
bostaden måste anpassas efter dessa behov. Så långt det är möjligt skall
studenterna erbjudas möjlighet till direktkommunikation med skolans dator-
nät, vilket genomförts i bland annat Luleå och Skövde med gott resultat som
följd. Kompetent högskolepersonal samt studentrepresentanter bör delta i
planeringen av detta arbete för att kunna utveckla vilken typ av tjänster som
skall finnas tillgängliga från bostäderna.
3.3 Enhetligt studerandebegrepp
Från statliga myndigheters sida råder idag ingen samfälld syn på vad det
innebär att vara student vid ett svenskt lärosäte. Det finns en rad exempel
som illustrerar detta:
I Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, regler anses en individ som bedriver
högskolestudier på helfart vara student 12 månader om året, vilket gör att
studenters chanser att få arbetslöshetsersättning under längre ferier är
mycket begränsade.
Enligt socialtjänstlagen har kommuner rätt att begära motprestation i
form av arbete då en person som annan tid på året bedriver högskole-
studier ansöker om socialbidrag.
Personer som fyllt 29 år och bedriver högskolestudier är enligt
Försäkringskassans regler inte berättigade till bostadsbidrag.
Enligt SFS statistik har så mycket som en fjärdedel av Sveriges
studenter någon form av försörjningsansvar. Föräldrapenningen för en
student är dock den lägsta möjliga, för närvarande 62 kronor per dag, då
ersättningen beräknas på disponibel inkomst.
Det är inte svårt att inse de problem som uppstår när en person omfattas
av samtliga ovanstående regler. Exemplen visar tydligt på att det saknas
en enhetlig syn från statliga och kommunala myndigheters sida på vad
det innebär att vara student och hur stor del av året en individ är det. Det
finns goda skäl att anta att studenter känner otrygghet inför olika
myndigheters system. Beslut som berör samma grupp människor och
som inte samordnas skapar ett ojämlikt och i förlängningen
diskriminerande system. Regeringen bör därför utreda studentbegreppet
med inriktning mot ett enhetligt studerandebegrepp i lagar och
förordningar som berör studenter. Detta bör ges regeringen till känna.
3.4 Arbetsmiljön
En grundregel i arbetsmiljölagen är att förhållandena skall anpassas till
människans förutsättningar i psykiskt och fysiskt avseende. Den psysko-
sociala studiemiljön består av organisatoriska och sociala förhållanden på
högskolan. Sådana faktorer är bland annat studiernas uppläggning,
möjlighet till kontakt, samarbete, inflytande och personlig utveckling.
Saknas dessa är risken stor att studenten vantrivs.
Den fysiska arbetsmiljön inom högskolan måste klara högt ställda krav.
Detta gäller till exempel god ergonomi, goda ljud- och ljusförhållanden samt
en acceptabel ventilation. Välbefinnandet bland studenter och andra i hög-
skolan är skälet för detta. Även tillgång till läsplatser, uppehålls- och grupp-
rum som är utformade på ett acceptabelt sätt måste finnas på varje högskola.
Att det numera finns så kallade studerandeskyddsombud gör att
studenterna har ett visst inflytande på sin studiemiljö. Dessa ombud kan dock
inte delta i arbetsmiljöarbetet på samma villkor som de anställda på
högskolan. Detta beror på att lagstiftaren inte ansett att studenten kan
inbegripas i arbetstagarbegreppet. Följaktligen har studenternas skydds-
ombud ingen lagstadgad rätt att delta i skyddskommitténs arbete samt saknar
förslags- och yttranderätt. De kan inte heller stoppa undervisning i dåliga
lokaler eller anmäla detta till yrkesinspektionen. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag till utökade möjligheter för studenterna att delta i
arbetsmiljöarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
3.4.1 Arbetsskadeförsäkringen
Studenter har i dag ett svagt skydd vad gäller personskador. Bakgrunden
är att universiteten i dag inte får försäkra sina studenter. Det är rimligt att
studenter omfattas av ett fullgott skydd under alla utbildningsmoment,
inklusive laborativa moment och praktik.
Situationen har blivit särskilt allvarlig i och med att vårdhögskolorna
numera ingår i det statliga högskolesystemet och de vårdstuderande däri-
genom förlorat sin försäkring.
Centerpartiet anser att det inte går att indela högskoleutbildningar i
yrkesförberedande och teoretiska utbildningar, utan att alla studenter måste
omfattas av ett och samma försäkringsskydd.
Under våren 1999 presenterade Utbildningsdepartementet ett förslag till
försäkringsskydd för studenter (U 1999/2090/ST). Förslaget innebär att det i
högskoleförordningen och i förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet
införs bestämmelser om att studenter vid statliga universitet och högskolor
skall ha personskadeskydd i samband med utbildningen. Försäkringsskyddet,
som anses rymmas inom befintlig ram, skall i princip motsvara en
arbetstagares skydd vid arbetsskada och finansieras av respektive utbild-
ningsanordnare. Centerpartiet anser att förslaget bör behandlas med mål-
sättningen att försäkringsskydd för studenter kan träda i kraft 1 juli 2000.
3.5 Lokalförsörjning
Kvaliteten i ett lärosätes utbildningar är också beroende av i vilken typ
av lokaler utbildningarna bedrivs. Det moderna kunskapssamhället
förutsätter en variation av inlärningsmetoder, problemlösning,
examinationsformer etc. För att kunna upprätthålla en mångfald i
utbildningarna krävs en god arbetsmiljö och god tillgång till olika
undervisningslokaler. Kvaliteten i föreläsningar, seminarier,
gruppdiskussioner och individuella arbeten främjas ur
arbetsmiljöperspektiv om de bedrivs i lokaler anpassade för ändamålet. I
samband med att antalet utbildningsplatser ökar vid ett lärosäte krävs
också att lokalförsörjningen anpassas i takt med att andelen studenter och
lärare blir större.
Tyvärr förbises i många fall behovet av lokaler när antagning till kurser
och program sker. Följderna blir att lektionssalar överfylls och att kurser
bedrivs såväl på kvällstid som på helger. Möjligheterna till undervisning i
mindre grupper och i seminarieform blir färre, vilket hämmar den
pedagogiska kvaliteten.
Studenter måste också beredas plats för att studera i anslutning till de
lokaler där undervisningen bedrivs. Särskilt viktigt är detta för de studenter
som har sin bostad långt ifrån lärosätet. Att det finns utrymmen där såväl
studenter som aktiva forskare kan samlas är en viktig del i den akademiska
miljön. Vid vissa lärosäten är tillgången till läs- och studieplatser så låg att
det går närmare 100 studenter på varje plats. Högskolorna och universiteten
måste kunna erbjuda såväl enskilda platser som grupprum till sina studenter
och forskare.
Enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift till Arbetsmiljölagen gällande
personalutrymmen (AFS 1997:6) likställs den som genomgår utbildning på
högskola med arbetstagare. Lagen, som trädde i kraft 1 augusti 1998, innebär
att lunchrum där medhavd mat kan värmas skall finnas. Det åligger
respektive högskola att se till att detta verkställs.
3.6 Jämställdhet
En kvalitativ högre utbildning och forskning måste sätta jämställdheten i
fokus. I dagens högskola minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre
nivåerna i hierarkin och 91 procent av professurerna innehas av män.
Men på grundutbildningsnivå är andelen kvinnor något högre än andelen
män. Manliga värderingar styr till stor utsträckning de villkor som gäller
för vetenskaplig verksamhet vid ett lärosäte. Detta gör att utbildningarna
och forskningen blir ensidig, bland annat tenderar samhällsvetenskapliga
och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden
domineras av kvinnor.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att
börja redan i grundutbildningen. Enligt Centerpartiet bör särskilda program
utarbetas för att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering
av kvinnor till forskarutbildningen är också nödvändig. Det behövs också fler
kvinnliga handledare till forskningsarbeten och en strävan efter större
jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Studenterna inom grundutbildningen
borde också omfattas av bestämmelser motsvarande dem som finns i
jämställdhetslagen. Sådana motsvarande regler bör skrivas in i högskoleför-
ordningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt
viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag
ofta är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En ökning av andelen
kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör eftersträvas. Skulle högskole-
världen misslyckas med att uppnå en jämn könsfördelning i tjänsteförslags-
nämnderna bör kvotering vid tillsättningen av dessa övervägas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Enligt Högskoleverkets statistik gällande könsfördelningen bland personer
som ansöker till högskolan är 60 procent kvinnor och 40 procent män. Bland
dem som slutligen antas till utbildningarna är 55 procent kvinnor respektive
45 procent män. Att jämförelsevis fler män än kvinnor av de sökande antas
till högskolan beror på att kvinnor och män i stor utsträckning söker sig till
olika utbildningar, och att sökandetrycket är mindre till de utbildningar som
män i första hand efterfrågar (tekniska och naturvetenskapliga program) än
till de utbildningar som kvinnor efterfrågar (lärar- och
humaniorautbildningar). Vid dimensionering av utbildningsplatser bör
således högskolorna beakta relationen mellan platsantal och hur många
sökande en utbildning har för att undvika att en diskriminerande effekt
uppstår. Det bör ankomma på regeringen att, om det behövs, göra
erforderliga förtydliganden i högskoleförordningen. Detta bör ges regeringen
till känna.
I rekryteringen till den högre utbildningen har idag löneutvecklingen efter
avlagd examen blivit en betydande faktor ur jämställdhetssynpunkt. Löne-
utvecklingen ser olika ut för kvinnor och män med eftergymnasial utbild-
ning. Oavsett examensgrad - från kandidat till doktorsexamen - har kvinnor
i genomsnitt cirka 85 procent av mäns lön på samma utbildningsnivå. Dessa
skillnader måste naturligtvis utjämnas.
Hela rekryteringsprocessen till den högre utbildningen måste genomgå en
översyn för att göras mer jämställd. De satsningar på rekryteringsarbetet som
gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har medför att
andelen kvinnor på grundutbildningsnivå har ökat. På civilingenjörsutbild-
ningarna är idag en dryg fjärdedel av alla förstaårsstudenter kvinnor. Mot-
svarande satsningar måste göras också i rekryteringen till kvinnodominerade
utbildningar. På undervisnings- och vårdområdet har andelen män i
utbildningarna blivit allt färre de senaste åren (HSV:s rapport 1997:44 R).
Regeringen bör ta initiativ för att öka rekryteringen av män till kvinno-
dominerade utbildningar, såsom vård- och undervisningsutbildningarna.
Detta bör ges regeringen till känna.
Ett nära samarbete mellan grundskola, gymnasieskola och högskola/uni-
versitet behövs för att få en jämnare könsfördelning till olika utbildningar.
Som exempel kan nämnas att vissa högskolor bjudit in gymnasieelever
(tjejer) som under en kortare tid fått vara på högskolan och bekanta sig med
typiskt "manliga" utbildningar. Detta som ett led i att få tjejerna att inte
bara
söka traditionella kvinnoutbildningar på högskolan.
En annan viktig förutsättning för att öka genomströmningen av andelen
kvinnor i den högre utbildningen och få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga
omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är införandet av
doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt
viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska
karriären. Samtidigt krävs att såväl forskarstuderande som grundutbildnings-
studenter omfattas av en rimlig föräldrapenning. Införandet av Centerpartiets
barnkonto skulle ge en föräldrapenning dubbelt så stor som idag.
3.7 Studiesocial utredning
Centerpartiet har ovan beskrivit ett antal studiesociala frågor av stor vikt.
Sammanställningen gör inte anspråk på att vara en heltäckande
beskrivning av studenternas verklighet. Någon sådan har inte gjorts
under åtminstone det senaste decenniet. Trots återkommande krav från
bland annat Centerpartiet har det under mer än tio år inte någon gång i
riksdagen tagits initiativ till en helhetssyn på studenternas sociala
situation.
Många enskilda frågor som berör studenterna har behandlats av riksdagen.
Det kan röra sig om så olika områden som bostäder, familjestöd och
arbetsmarknadspolitik. Många av besluten har varit till studenternas nackdel
och den sammantagna effekten har för många blivit alltför stor. För att få ett
underlag till de framtida studiesociala ställningstaganden som måste göras i
riksdagen bör regeringen skyndsamt tillkalla en studiesocial utredning. I en
sådan utredning måste också studenterna ges en ordentlig representation.
Detta bör ges regeringen till känna.
3.8 Studerandeinflytande
Centerpartiet menar att grunden för ett optimalt studentinflytande är ett
gott formellt inflytande och anser att studenterna skall ha rätt att som
fullvärdiga ledamöter delta i alla styrelser och nämnder inom högskolan.
Andelen studenter i styrelser som högskolestyrelsen samt fakultetsnämnd
bör uppgå till minst en tredjedel och representationen på lägre
beslutsnivåer bör vara minst 50 procent av styrelsens ledamöter utöver
ordföranden. Mot bakgrund av att antalet beredande organ inom
högskolan på senare år ökat och för att på allvar möjliggöra för
studenterna att bli medaktörer, är det angeläget att studenterna även i
dessa organ bereds tillträde. Regeringen bör ta hänsyn till detta i den
särskilda proposition man avser återkomma till riksdagen med. Detta bör
ges regeringen till känna.
Centerpartiet instämmer i slutsatsen som fanns med i rapporten Ds
1998:51 om studerandeinflytande, om att synen på studenten och studentens
roll i högskolan måste förändras så att studenterna tillåts bli aktiva
medaktörer. Av rapporten framgår att studenterna inte främst är missnöjda
med det formella inflytandet utan med sina egna direkta möjligheter att
påverka utbildningen och verksamheten vid högskolan. Det är mot denna
bakgrund angeläget att rapportens analyser och slutsatser också leder till
konkreta åtgärder vid landets högskolor för att trygga också studenternas
informella och dagliga inflytande.
3.8.1 Studentkårernas roll
I en SCB-studie från förra året framgår att många studenter är kritiska till
studentkårens roll. Studenterna hävdar att kåren inte tillfredsställer sina
medlemmars behov och att informationen är bristfällig. De vet inte heller
vem som är deras företrädare eller vad kåren gör. Såväl strukturen som
kårens attityd utpekas som hinder mot studentinflytande. Detta
förhållande visar att kårobligatoriet inte fyller den funktion som
ursprungligen åsyftades. Förutom att det är principiellt fel att
tvångsansluta studenter till en kår, talar dessa fakta också för att
kårobligatoriet är otidsenligt och bör avskaffas. Vid ett avskaffande av
kårobligatoriet måste dock såväl den utbildningsbevakning och det
studiesociala arbete studenterna idag sköter som studentinflytandet
tryggas. Detta bör ges regeringen till känna.
3.8.2 Studenternas rättssäkerhet
Högskolorna bedriver i flera fall myndighetsutövning i förhållande till
studenterna vad beträffar antagning, examination, beviljande av studie-
uppehåll, rätt att fullfölja utbildning, rätt till omtentamen, byte av
examinator, rätt att tillgodoräkna sig poäng med mera. Högskolornas
lokala regelverk måste ses över oftare av JO och Högskoleverket. Regler
som rör studieuppehåll, antagning och rätten att genomgå prov bör också
regleras i högskoleförordningen på ett tydligare sätt. Högskolornas lokala
regelverk finns inte alltid sammanställda eller tillgängliga vilket lett till
stora skillnader i praxis mellan olika högskolor och mellan olika delar av
samma högskola, vilket kan vara svåröverskådligt för den enskilde
studenten. Givetvis bör högskolorna vara skyldiga att dokumentera sin
praxis och också motivera alla beslut skriftligt. Det bör ankomma på
regeringen att, om det behövs, göra erforderliga förändringar av
högskoleförordningen för att garantera detta. Detta bör ges regeringen till
känna.
För att skapa klarhet i de rättigheter och skyldigheter man som student har
och för att tydliggöra studentens rättsliga ställning kan det finnas skäl att
inrätta en funktion som studentombudsman. Frågan bör belysas inom ramen
för den studiesociala utredning som vi föreslagit ovan.
4 Samverkan med det omgivande samhället
4.1 Den tredje uppgiften
Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som kännetecknar män-
niskan. Under århundraden har hon drivits att öka sin kunskap om den
omgivande världen, såväl för omedelbar nytta som av nyfikenhet på det
som kanske inte direkt kan omsättas i praktiken. Den fria och kritiska
forskningen är ett omistligt inslag i det öppna samhället. Det är en
huvuduppgift för utbildnings- och forskningspolitiken att slå vakt om det
öppna samtalet och att stimulera till ett fritt kunskapssökande.
Många av de viktigaste upptäckter som gjorts i världen har varit resultatet
av det fria och förutsättningslösa sökande som sker i form av grundforsk-
ning. Så var till exempel fallet då penicillinet upptäcktes. Det är genom
upptäckter i grundforskningen som basen läggs för framgångsrik framtida
tillämpad forskning och utvecklingsarbete i samhället. De kunskaper som
uppnåtts genom grundforskningen är också det som i dag utgör basen för
utbildningen vid universitet och högskolor. Vetandets värde i sig är omöjligt
att uppskatta. Centerpartiet välkomnar att regeringen, efter många propåer,
inleder en satsning på forskningen i samband med propositionen Vissa
forskningsfrågor. Det är viktigt för att stärka det öppna samhället, för att
stärka svenskt näringsliv och för att kvalitetssäkra utbyggnaden av den högre
utbildningen. Liksom regeringen avvisar Centerpartiet den lösning som
utredningen Forskning 2000 föreslår - att den "tredje uppgiften" avskaffas
och ersätts med en skyldighet att informera om forskningsresultat. Problemet
som utredningen uppmärksammat kvarstår dock. Det finns svårigheter att
hävda den enskilde forskarens frihet gentemot en högskolas styrelse, då
makten flyttas från de kollegialt utnämnda fakultetsnämnderna. Regeringen
bör uppmärksamma detta faktum i den fortsatta beredningen och, om
nödvändigt, återkomma med förslag för att reellt trygga den akademiska
friheten. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Centerpartiet delar inte regeringens syn fullt ut vad gäller så kallade
uppdragsutbildningar, som i budgetpropositionen omnämns som en del av
högskolornas tredje uppgift. Dessa utbildningar ger möjligheter till fortbild-
ning och vidareutbildning och stärker kontakten mellan lärosätena och
samhället omkring dem. Dock kan en alltför omfattande uppdragsutbildning i
viss mån hota högskolornas integritet och urholka forskningens roll i att fritt
söka metoder och publicera resultat. Likaså kan uppdragsutbildning ge
negativa konsekvenser för den reguljära utbildningen vad gäller resurser. Det
största problemet med uppdragsutbildning är dock de möjligheter som ges
individer att köpa sig en högskoleplats. Principen bör vara att högskolans
antagningssystem skall gälla lika för alla. Även om det finns vinster med att
bygga ut uppdragsutbildningen i svenskt högskoleväsende bör den avgränsas
till att inte vara poänggivande och att endast avse skräddarsydd utbildning
för myndigheter, företag och organisationer. Detta bör ges regeringen till
känna.
4.2 Studiernas användbarhet och relevans
4.2.1 Högre studier skall vara forskningsförberedande
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig grund för den
högre utbildningen krävs en tätare koppling mellan grundutbildningen
och forskningen inom högskolan. Ett särskilt viktigt inslag i
grundutbildningen för att stärka forskningsanknytningen är
metodundervisningen. Att kunna behärska och tillämpa vetenskapliga
metoder är en av forskarens viktigaste kunskaper. Får studenter praktisk
övning i hur olika metoder appliceras stimuleras också den pedagogiska
utvecklingen i utbildningen. Det kritiska tänkandet måste tidigt tränas
och den kunskapssyn och det vetenskapliga och kritiska förhållningssätt
som bör känneteckna högskolan måste också tidigt bibringas studenterna.
Alla studenter behöver kunskaper om vetenskapsteori och idé- och
lärdomshistoria. En obligatorisk vetenskaplig introduktionskurs till högre
utbildning bör därför införas. Denna bör också kunna innehålla moment
kring högskolans funktion och högskolestudier i allmänhet. Detta bör ges
regeringen till känna.
Inom den högre utbildningen bör också särskilda kurser utformas för
personer med akademisk examen som vill vidareutbilda sig inom sitt veten-
skapliga område eller önskar göra ett tillägg till sin examen. Detta finns
etablerat vid några lärosäten idag, som exempelvis vetenskapsjournalist-
utbildningarna vid Umeå och Uppsala universitet eller de olika påbyggnads-
kurser som är skräddarsydda för examinerade lärare. En utbyggnad av
postexaminakurser inom alla vetenskapliga områden är därför önskvärd.
Särskilt viktigt är detta inom tekniska utbildningar, där utvecklingen av helt
nya vetenskapliga metoder och hjälpmedel går som snabbast.
4.2.2 Yrkeslivet
Traditionellt sett har personer med akademiska examina i Sverige
rekryterats till offentlig sektor eller de större industriföretagen, vilket
också styrt innehållet och målen på grundutbildningsnivån. Idag är dock
karriärvägarna för akademiker inte lika klart utstakade, då efterfrågan på
arbetskraft stagnerat i offentlig sektor samtidigt som större företag inte
expanderar i lika hög grad. Allt fler personer med akademiska examina
måste därför söka sig till mindre och/eller temporära verksamheter,
alternativt bilda egna företag. Denna utveckling innebär en möjlighet till
förnyelse av hela näringslivet i Sverige och innebär en ökad
tillväxtpotential då kompetensnivån i mindre och medelstora företag
höjs. Den högre utbildningen måste också återspegla de ändrade faktiska
förhållandena.
En konsekvens är att stor vikt måste läggas vid studenternas förmåga att
hantera sociala relationer och bygga nätverk. Universiteten och högskolorna
har en stor utmaning i att förbereda ett allt större antal studenter inför ett
arbetsliv som förändras i allt snabbare takt. En pedagogik som bygger på de
krav studerande kan komma att möta som anställda eller arbetsgivare innebär
att kontakterna mellan högskolorna, näringslivet och andra verksamheter i
samhället måste utvecklas. Behovet av detta har också blivit större i och med
linjesystemets avskaffande, då studenterna i än högre grad måste kunna
tillägna sig verktyg för att leda sig själva i utbildning och arbete.
Upprättandet av så kallade Arbetslivscenter vid några svenska universitet
och högskolor är ett steg i rätt riktning i detta arbete. I Storbritannien har
man sedan länge liknande verksamheter för studenterna med olika typer av
Careers Services, och vid i stort sett samtliga universitet i Finland och
Nederländerna har studenterna tillgång till företagsnätverk och arbetslivs-
rådgivning under studietiden. I och med att lärosätena själva agerar som
huvudmän i denna verksamhet kan även fakulteter och institutioner dra nytta
av de nätverk som skapas. Dessutom får studenter tidigt signaler om vikten
av karriärplanering från dem som möter dem i utbildningen, det vill säga den
akademiska personalen. Enligt Centerpartiet är det rimligt att universiteten
och högskolorna tar ett ökat ansvar för studenternas övergång från studier till
yrkesliv, bland annat genom Arbetslivscenter med stark lokal och regional
förankring. Regeringen bör ta initiativ för att stödja denna utveckling. Detta
bör ges regeringen till känna.
Högskolan befinner sig i en omvärld i snabb förändring. Bland annat
genomgår det svenska yrkeslivet stora förändringar beroende på såväl ökad
internationalisering som förändrade nationella förutsättningar. Detta ställer i
sin tur nya krav på de institutionella förhållandena i yrkeslivet liksom på de
människor som vistas där. Det finns ingen anledning att tro att den högre
utbildningen inte skulle gå samma utveckling till mötes. För att långsiktigt få
bättre effekt av forskning och grundutbildning är det viktigt att närings- och
yrkesliv i större utsträckning engageras och görs delaktiga i högskolornas
utveckling. Om fler intressen släpps in i de akademiska miljöerna främjas
inte bara kvaliteten i utbildningarna utan också mångfalden av inriktningar
inom de olika ämnena. Ett exempel är de olika faddersystem som byggts upp
vid vissa högskolor, där studenter och olika företag tidigt i utbildningen
kommer i kontakt med varandra och sedan samarbetar hela studietiden.
De privata inslagen bidrar till forskningen och gör den mer kon-
kurrenskraftig, samtidigt som studenter och forskare får en närmare koppling
till arbetsmarknaden. I Sverige fungerar utbytet någorlunda väl mellan olika
högskolor och läkemedels- och elektronikindustrin. Där har vissa företag en
jämförelsevis hög andel forskarutbildad personal och rekryterar direkt från
avgångsklasser. Detta arbetssätt måste spridas även till andra områden. I dag
står ett fåtal stora företag för den överväldigande delen av de privata
insatserna i svensk forskning och utveckling. Fler privata aktörer bör åta sig
ett ansvar för svensk forskning. De tillämpade forskningsresultat som uppnås
används i många fall till direkt resultatförbättrande åtgärder, vilket inte bör
vara statens ensak att utveckla. Svenska företag och stiftelser bör i högre
grad entusiasmeras och uppmuntras till att göra satsningar i högskolornas
forskning och utveckling. Ett ökat deltagande av hela näringslivet i forsk-
ningen och forskarutbildningarna möjliggör också en mer naturlig förankring
i grundutbildningen.
5 Hemställan
5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kvalificeringstrappa för högskolorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad rekrytering av högskolelärare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till Högskoleverket angående doktors-
program för icke disputerade lärare,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av forskarutbildningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgången till postdoktorala tjänster,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omvandling av utbildningsbidrag till doktorand-
tjänster,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om obligatorisk pedagogisk utbildning för högskole-
lärare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förstärkt högskoledidaktisk forskning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till Högskoleverket angående att
utveckla undervisnings- och examinationsformer,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att högskolor och universitet bör ta ett större
ansvar för utvärdering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättandet av en distanshögskola,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utbyggnad av digital infrastruktur,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett resurstilldelningssystem för distansutbildning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett ekvivaleringssystem,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning för akademiker med invandrarbak-
grund,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en plan för att bygga upp och stärka forsk-
ningsmiljöerna vid landets högskolor,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av myndighetsstrukturen för forsk-
ningsfinansiering,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att främja gränsöverskridande perspektiv och
tvärvetenskaplig forskning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samlad forskningsbudget,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskningsstiftelsernas styrelser,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta beredningen av forskningspolitiken,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett nationellt kompetenscentrum inom ITS,
intelligenta transportsystem, bör inrättas vid Högskolan Dalarna,
23. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 16 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring (1997:238) att studenterna som annars
uppfyller kraven för arbetslöshetsersättning också skall ha rätt till
sådan under ferier,2
24. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 c § socialtjänst-
lagen (1998:620) att studerande inte omfattas av kravet på att delta i
anvisad praktik,1
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler som berör byggandet av studentbostäder,3
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till den parlamentariska bostadsociala
kommittén att belysa studenternas behov och situation på bostads-
marknaden,3
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappanpassade studentbostäder,3
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett enhetligt studerandebegrepp,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om studenters möjlighet att delta i arbetsmiljöarbete,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler motsvarande jämställdhetslagen i hög-
skoleförordningen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om könsfördelning i tjänsteförslagsnämnden,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beaktande av sökandetrycket vid dimensione-
ringen av högskoleplatser,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett initiativ för att öka rekryteringen av män till
kvinnodominerade utbildningar,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en studiesocial utredning,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om studentrepresentationen i högskolans beslutande
och beredande organ,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av kårobligatoriet,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att högskolorna dokumenterar sin praxis,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i den fortsatta beredningen
återkommer med förslag för att trygga den akademiska friheten,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppdragsutbildning ej bör vara poänggivande,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk vetenskaplig introduktionskurs
till högre utbildning,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stödja utvecklingen av arbetslivscenter.
Stockholm den 4 oktober 1999
Sofia Jonsson (c)
Margareta Andersson (c)
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Sellén (c)
1 Yrkande 24 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 23 hänvisat till AU.