1 Inledning
Frågan om dramapedagogutbildningen handlar om utbildningens status, om tillgänglighet och efterfrågan. Dramapedagogutbildningen är en nyskapande utbildning som kommit i kläm mellan folkbildning och högskola. Utbildningen kombinerar folkbildning med högskola. Detta uppfattas som ett problem för Folkbildningsrådet, som ogärna ser att yrkesutbildning på högskolenivå bedrivs inom folkhögskolans ram. För Högskoleverkets tjänstemän är en högskoleutbildning utanför högskolesystemet problematisk. Ämnet är etablerat inom högskolan, enstaka kurser finns vid universitetet och forskning bedrivs. Dessvärre avslog regeringen den 22 maj 1997 en ansökan från berörda folkhögskolor om rätt att utfärda examensrätt 80 poäng. Avslaget har troligen mer att göra med den problematiska mellanställningen än med de mer formella skäl som angivits.
2 Historik
Dramapedagogutbildningen startade 1974 som ettårig vid Kalix folkhögskola (nedlagd 1980 och under åren 1989-1997 ersatt av en utbildning vid Edelviks folkhögskola i Burträsk), vid Ljungskile och Västerbergs folkhögskolor. Utbildningen tillkom efter en utredning gjord av Svenska teaterförbundet och har utvecklats i kontinuerligt samspel med fackliga organisationer och den expanderande arbetsmarknaden. Folkhögskolan uppfattades som den skolform som var mest lämpad att genomföra utbildning av dramapedagoger. Friheten att utforma egna studieplaner, den demokratiska grundsynen och utrymmet för aktivt kulturskapande sågs som gynnsamt för en utbildning av ledare för skapande verksamhet. Efter utredningen (Folkbildningsbyrån, SÖ) blev utbildningen tvåårig 1976. Redan UHÄ-utredningen 1979:8 Drama - utbildning och forskning föreslog en treårig utbildning förlagd till folkhögskolor och universitet i ortspar. Ointresserade svar från universiteten resulterade i att utredningen lades på is. I stället gjordes en överenskommelse mellan SÖ och UHÄ 1984 som gav dramapedagogutbildningen rätten att presenteras som jämställd med högskoleutbildning 80 poäng i och med att en poängsatt utbildningsplan fastställts. Så länge det saknas regeringsbeslut har denna överenskommelse dock mycket begränsad betydelse. 1994 ansökte dramapedagogutbildningarna vid Edelviks, Ljungskile och Västerbergs folkhögskolor om examensrätt med yrkesinriktning 80 poäng. Ansökan avslogs i maj 1997. Placeringen inom folkhögskola och folkbildning har emellertid möjliggjort ett successivt utvecklingsarbete med många internationella influenser och ett i dag globalt nätverk av kontakter inom dramaområdet. Forskningsanknytningen har också utvecklats under 1980- och 1990-talet.
Sedan 1987 sker intagning till utbildningen varje år vid Västerbergs folkhögskola, medan Ljungskile och Edelviks folkhögskolor har intagning vartannat år. Totalt har cirka 300 dramapedagoger utbildats vid Västerbergs folkhögskola, cirka 200 i Ljungskile och cirka 60 i Edelvik. För 25 år sedan var det få som visste vad en dramapedagog gjorde. I dag är det annorlunda. Dramapedagoger återfinns i de mest skiftande pedagogiska sammanhang och efterlyses inte minst för gymnasieskolornas estetiska program och för framsynta kommuners kulturskolor. Yrket har utvecklats under andra halvan av 1900-talet. Elsa Olenius, som byggde upp den kommunala barnteaterverksamheten Vår teater i Stockholm, samt rektor Margit Björkqvist, som inspirerades till utveckling av drama i skolan, har båda haft stor betydelse för dramapedagogikens ställning i skola och kulturliv. Inom folkbildningen har ett betydelsefullt utvecklingsarbete ägt rum sedan 1960- talet.
3 Behovet av dramapedagoger
Yrkesutbildningen av dramapedagoger bedrivs i dagsläget endast vid Ljungskile och Västerbergs folkhögskolor under ekonomiskt allt mer pressade förhållanden. Antalet sökande till det begränsade antalet utbildningsplatser är mycket stort. Utan formell sanktion för uppdraget - av likartad karaktär som utbildning av musik- och bildlärare - får de yrkesutbildade dramapedagogerna ingen annan status än den som de själva förmår skapa. Fortbildningen av lärare i drama är eftersatt på grund av bristande resurser vid lärarhögskolorna. Universitetens kurser i dramatik är nedlagda eller omvandlade till att nästan uteslutande vara inriktade på teatervetenskap. De få tjugopoängskurser som ges i landet har hundratals sökande i kö. Situationen är paradoxal. Behoven är enorma och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger tillgången, samtidigt som utbildningarna på området blir allt mer klämda. Situationen är mer eller mindre desperat.
4 Varför dramautbildning?
Unga människor växer upp i en stormflod av intryck från medier. Det skiljer deras uppväxt från alla tidigare generationers. Behovet och nödvändigheten av att träna sig i att sortera och värdera alla intryck är mycket stort. Drama vidareutvecklar barns eget sätt att bearbeta och förstå verkligheten genom lek och rollgestaltningar. Det ger tillfälle till inlevelse i andras situation och utvecklar den empatiska förmågan. Skolans traditionella arbetsformer behöver och håller på att förändras. Drama med sin helhetssyn på inlärning är en nödvändig resurs i det arbetet.
Näringslivet klagar på att skolan inte utvecklar elevers kreativitet och samarbetsförmåga. Det finns ett växande intresse för dramats potential inom den privata sektorns personalutbildning. IT-utvecklingen kommer att medföra ökade behov av direkt kommunikation mellan människor, och om datorerna skall ta över stora delar av undervisningen i framtiden, så kommer behoven av skapande undervisningsformer som drama, teater, dans, musik och bild att bli ännu mer påtagliga. Drama utvecklar demokratin och jämställdheten mellan människor. Rapporten visar att tillbakadragna elever eller vuxna efter en period med drama har blivit mer talföra och vågar framföra sina uppfattningar. Knappast någon annan pedagogisk verksamhet kan uppvisa lika gynnsamma effekter på den sociala kunskapsbildningen som pedagogiskt drama.
5 Yrkesrollen i dag
Intresset för dramapedagogernas arbete och behovet av detta har hela tiden ökat. Dramapedagogerna anställs i dag på gymnasieskolornas estetiska program, i de kommunala kulturskolorna, vid barnkulturcentra, i förskolors och skolors kulturprojekt, i projekt med arbetslösa ungdomar och invandrare, i handikappverksamhet av skilda slag, på museer och teatrar, i amatörföreningar m.m. Vid en undersökning gjord i slutet av 1980-talet visade det sig att 65 % av dem som utbildats försörjde sig som dramapedagoger och att 30 % använde dramapedagogik i annan verksamhet. Trots en svår arbetsmarknad under 1990-talet kan det stora flertalet dramapedagoger försörja sig inom yrket. Utvärderingar från utbildningarna visar också att de studerande är utomordentligt nöjda med sin utbildning både ur ett personligt och ett yrkesmässigt perspektiv.
6 Frågan om utbildningsnivån
Dramapedagogutbildningen befinner sig i dagsläget i kläm mellan folkbildning och högskola. Redan 1979 föreslog en utredning gjord på uppdrag av UHÄ, Drama - utbildning och forskning 1979:8, att utbildningen skulle bli treårig och förlagd till fem ortspar bestående av en folkhögskola och ett universitet. Remissvaren från universitet och högskola gav uttryck för avståndstagande och ointresse. Utredningen lades på is. I början av 1980-talet träffade UHÄ och SÖ en överenskommelse om att dramapedagogutbildningen kunde jämställas med högskoleutbildningens 80 poäng, sedan krav om poängsatt utbildningsplan m. m. genomförts. Under 1990-talet blev det alltmer uppenbart att dramapedagogutbildningen måste få samma ställning som andra pedagogutbildningar på estetiska sidan d.v.s. bli treårig och få högskolestatus i likhet med bildlärare på Konstfack, musiklärare på Musikhögskolan och danspedagoger på Danshögskolan. Behovet av forskning inom ämnesområdet och öppna vägar till doktorandstudier för dramapedagoger har ytterligare accentuerats. Anknytningen till den kulturpedagogiska institutionen vid högskolan Gävle/Sandviken, till vuxenpedagogiska institutionen vid Linköping universitetet samt till pedagogiska institutionen vid Umeå universitet skulle kunna ges fastare former och bättre finansiella förutsättningar. Vuxenutbildarcentrum i Linköping kunde ges ett övergripande ansvar för utbildning av dramapedagoger i Sverige.
7 Statens ansvar
Under 1990-talet har folkhögskolornas ekonomi försämrats samtidigt som trycket på en allmän linje har ökat på grund av den höga arbetslösheten. Detta har medfört omprioriteringar på en del folkhögskolor och det har fått Edelviks folkhögskola att fatta det olyckliga beslutet att lägga ned utbildningen av dramapedagoger från och med hösten 1997. Utbildningen vid Västerbergs folkhögskola har tills vidare räddats från en hotande nedläggning förorsakad av folkhögskolans trängda ekonomi. Framtiden för dramapedagogutbildningen i Gävleborg är emellertid osäker. En rad samverkande orsaker gör att det är nödvändigt att mera långsiktigt säkra utbildningen av dramapedagoger i Sverige. Det krävs ett riksdagsbeslut för att inte en utomordentligt viktig yrkesutbildning, genom snabba beslut av lokala folkhögskolestyrelserm skall riskera att försvinna helt.
Folkbildningsrådet, Högskoleverket och Utbildningsdepartementet borde rimligen bortse från gammalt revirtänkande och ge aktivt stöd åt nyskapande, eftertraktad och framtidsinriktad utbildning. Det borde vara självklart att dramapedagoger skall ha samma status som musiklärare, bildlärare och dans- pedagoger och rätt till en treårig högskoleutbildning. En rimlig lösning är att låta befintliga utbildningar omvandlas till dramahögskolor i samarbete med folkhögskolor, universitet och högskolor på det sätt som tidigare beskrivits i motionen.
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge dramapedagogutbildningen högskolestatus,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra utbildningarna treåriga med examensrätt,
3. att riksdagen - om yrkande 1 avslås - hos regeringen begär att den tillsätter en utredning om att förändra dramapedagogutbildningen till en utbildning med högskolestatus i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 5 oktober 1999
Tasso Stafilidis (v)
Willy Söderdahl (v)