Förverkligandet av intentionerna bakom handikappreformerna framstår
inte längre som en fråga enbart för vården. Utbildning på högskolenivå
om funktionshinder berör därför i framtiden, utöver vårdpersonal, stora
och delvis nya yrkesgrupper.
För att förverkliga 90-talets reformer under 2000-talet krävs en satsning
på utbildning av de personalgrupper som skall bidra till att ge reformerna
dess innehåll. Inslagen i traditionella vårdutbildningar, inom socialt arbete
eller sociala omsorgsprogram av kunskaper om funktionshinder är mycket
begränsade. Det gäller även andra yrkesutbildningar inom vården, som ut-
bildning till logoped eller sjukgymnast. Jämte traditionella omsorgs- och
vårdutbildningar kommer sannolikt även andra högskoleutbildningar med
mera omfattande kunskaper om funktionshinder att krävas i framtiden.
Andra utbildningar upplevs kanske tvärtom som för snäva eller alltför
specifika för att de skall motsvara behovet av en utbildning med inriktning
på funktionshinder. Det kan gälla utbildningar i teckenspråk inom tolklinjen,
eller andra kurser som t.ex. högskolekurs i musikterapi.
Många yrkesgrupper som möter personer med mera omfattande
funktionshinder kommer att ha behov av en kvalificerad högskoleutbildning.
Det kan gälla personal inom kommunernas hemtjänst, inom barnomsorg och
skola, men även anställda inom t.ex. försäkringskassan eller inom arbets-
förmedlingen och den yrkesinriktade rehabiliteringen samt inom vården och
habiliteringen. Det kommer också att finnas ett behov inom de nya
"professioner" som växer fram, t.ex. i gränstrakterna mellan socialtjänsten
och psykiatrin.
Om utbildningen för dessa olika grupper vilar på en gemensam grund
ökar förutsättningar för samverkan i framtiden. För olika yrkesgrupper finns i
dag ett brett utbud av olika påbyggnadsutbildningar. Det kan vara kurser i
specialpedagogik för lärare eller kurser i ortopedi för personal inom
primärvården.
Sedan länge samlas ämnesforskningen kring handikapp vid universitetet
i Uppsala, vid centrum för handikappvetenskap. Några planer på en samlad
utbildning föreligger däremot inte. I Linköping bedrivs sedan länge tematisk
forskning och forskarutbildning med inriktning på handikapp.
Initiativ till mera sammanhållna utbildningar förekommer i dag på ett
fåtal orter. Vid Högskolan i Jönköping erbjuds kurser i ämnet handikapp-
vetenskap, och vid Högskolan i Malmö har ett program med föreslagen
inriktning på handikapp och rehabilitering nyligen presenterats. Det är
uppenbart att det är bland de nya högskolorna som öppenheten finns för
tematisk forskning och utbildning kring handikapp. Någon samlad utbildning
med tydlig inriktning på den breda tillämpning som beskrivs här förekommer
inte.
I propositionen framhålles:
Särskilt viktigt är det att få till stånd ett gränsöverskridande mellan
naturvetenskap, teknik, humaniora, samhällsvetenskap och konstnärliga
utbildningar. Det blir allt viktigare att flerdisciplinär kompetens utvecklas,
exempelvis med kombinationer av teknik, språk, ekonomi, kultur m.m. Det
är därför angeläget med en fortsatt utveckling av forskning och utbildning
som kombinerar teknik med andra områden, så som redan görs vid många
lärosäten.
Detta låter alldeles utmärkt, men tyvärr premierar inte resurstilldelnings-
systemet intentionerna. Enskilda högskolors frihetsgrader begränsas.
Det handikappvetenskapliga programmet är ett program där intentionerna
skulle kunna genomföras om flervetenskapliga utbildningsprogram på ett
friare sätt skulle kunna användas.
Det är fullt rimligt att de nya universiteten i propositionen får en högre
tilldelning än övriga. Samtidigt finns en risk att de regionala högskolorna
halkar efter och blir ett slags B-lag. Grundutbildningen ökar, men inte
forskningsresurserna. Som exempel kan nämnas att Högskolan i Halmstad
har 156 mkr i grundutbildningsanslag och 21 mkr i fast forskningsanslag.
Det fasta forskningsanslaget motsvarar drygt 13 %, medan universiteten har
cirka 50 %. Skillnaden är för stor och bör rättas till.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av handikapputbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flerdisciplinär kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fasta forskningsresurser.