Det svenska intresset för Afrika har rötter i missions- och
affärsverksamhet långt tillbaka i tiden. På 1960- och 70-talet förstärktes
engagemanget kraftigt och fokuserades på avkolonialisering och minskad
nöd och fattigdom. Sveriges aktiva roll, med förhållandena inom Afrika
som utgångspunkt och inte minst kampen mot apartheid, har från tid till
annat spelat stor roll även i svensk inrikespolitik.
Varje sammanfattning av förhållandena i ett land, region eller en kontinent
innehåller grova förenklingar. Är dessutom bristen på relevant underlag
själva utgångspunkten blir förhållandena inte klarare. Denna motions syfte är
att skapa den klarhet som behövs i dagens samhälle och att synliggöra
tidgare tillkortakommanden. Ändå kommer en generalisering att vara nöd-
vändig. Afrika är volymmässigt och på flera sätt den viktigaste regionen för
svensk biståndspolitik.
I såväl den under förra mandatperioden fastslagna nya Afrikapolitiken
utifrån ett partnerskap som i den internationella lyfts behovet av en ny rela-
tion mellan de afrikanska samhällena och yttervärlden fram. Kolonialismens
epok ska vara över och det kalla kriget med dess afrikanska beroende-
förhållande till supermakterna ligger även de bakom oss. Partnerskap innebär
en ny kvalitet i relationerna. Den nya strävan i vår Afrikapolitik markerar en
svensk strävan att tillsammans med afrikanska partners etablera en mer
jämlik relation, som bygger på ömsesidig respekt. Denna innefattar även
respekt för de religioner man möter. Även i de stora världsregionerna finns
ibland ett påfallande stort inslag av religiösa företeelser som har rötter
längre
bakåt i tiden. Man måste veta vilka religioner och religiösa inslag man kan
möta.
Enligt Nationalencyklopedin är animism inte en religion utan snarare ett
religiöst fenomen. Inslag av animism finns i de flesta religioner. Animism
omfattar dels tron på fritt svävande andar, dels tron på andar i tingen. Denna
definition delas dock inte av alla. Jag har bland invandrande afrikaner mött
den uttalade uppfattningen att de är troende animister det vill säga de uppger
sig tillhöra en religon. Vem har rätten till tolkningsföreträde invandraren
eller uppslagsboken?
Anfäderskultur definieras enligt samma uppslagsverk som en ankult då den
kan omfatta såväl mödrar som fäder bland de dyrkade, det vill säga avlidna
fäder. Ankult är en gemensam beteckning för olika kulturers sätt att
symboliskt eller "religöst" uttrycka samhörighet med tidigare släktled.
Vördnaden för förfäderna och förmödrarna finns mest utpräglad i sådana
släktbaserade samhällen där de äldste är föremål för stor respekt därför att de
representerar den ackumulerade kulturella visdomen. Anfäder anses då vara
en sorts"super"äldste. En förutsättning för egentlig ankult är inte bara tron på
att något element hos personen, hos oss själen, finns kvar efter döden, utan
också på att anfädernas och anmödrarnas andar påverkar vardagen hos de
levande. Dessa idéer finns i typisk utformning inom afrikanska jordbruks-
samhällen, där kontinuiteten i tid, jordbrukscykeln och bundenheten till
jorden har central betydelse. Förutom i Afrika finns varianter av ankult såväl
historiskt i Sverige som runt om i andra världsdelar.
Beskrivningen av ankult är ofullständig. Hos till exempel ett av twifolken,
ewe, möter man Mawu eller Mau. Mau betecknar en gud eller skapare. Han
skildras i personliga kategorier men har aldrig varit människa på samma sätt
som förfädesgudarna. Han skapade människan av lera och vatten och gav
elden till människan. Alla ting är underkastade Maus vilja. "Om det behagar
Mau" heter det. Enligt en infödd, skriver Olof Pettersson, har Mau gjort allt
gott, som finns på vår jord, för att vi, dess inbyggare, skulle bruka det. Han
är mycket god och vredgas inte. Det kan man förstå därav, att han aldrig tar
tillbaka himlen, de goda ting han har givit människorna. Twifolken ber enligt
uppgift inte till förfäder och förmödrar utan genom de avlidna släktingarna
likt katolikers bön genom helgon.
Den som idag söker information kring traditionella afrikanska religioner
både för att möta de invandrargrupper vi har ibland oss och för att utforma
ett bra bistånd samt vid behov för utrikespolitiken i övrigt, finner idag ringa
information. Den bok på svenska som finns att tillgå via bibliotek är Afrikas
religioner av Olof Pettersson. Boken är utgiven 1960 men bygger på material
från ännu något årtionde bakåt i tiden. Min uppfattning är att vi på området
"traditionella afrikanska religioner" har ett svart hål kunskapsmässigt. Det vi
vet är att skillnaderna mellan olika folk och geografiska områden skiftar
kraftigt men det tycks också påfallande ofta finnas gemensamma nämnare.
Sammantaget kan man säga att traditionella afrikanska religioner inte är
missionerande. Då de inte är expandistiska är de som enskild faktor inte
heller konfliktdrivande. Idag anges de flesta afrikaner som kristna eller
muslimer men ofta finns en blandning av traditionella trosföreställningar och
mer senkomna genom missionering och handelsutbyte med mera. Hur en
förändrad religiös bild påverkar andra samhällsområden är något som sällan
belyses som en faktor i ett skeende.
Då de traditionella afrikanska religonerna inte synliggjorts och alltför ofta
fortfarande betraktas genom ett kolonialt raster är kraven idag på hur man
vill bli bemött av det svenska samhället oftast outtalade. Finns till exempel
särskilda önskemål vid begravningar som inte tillgodoses och bör man väga
in dessa religioner i ekumenskt arbete? Det nya partnerskapet med Afrika
och de invandrare som omfattas av en traditionell afrikansk religon kräver
mer kunskap. Det är därför nödvändigt att ett forskningsuppdrag ges i avsikt
att belysa traditionella afrikanska religioner utifrån mötet med det svenska
samhället.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett forskningsuppdrag för att belysa
traditionella afrikanska religioner i det moderna svenska samhället.