Antalet mobiltelefoner ökar nästan explosionsartat och företrädare för telebolag anser att vi i framtiden bara kommer att telefonera trådlöst. Som alltid när nya uppfinningar ger snabb utveckling och en stegrad omsättning ger en känsla av eufori bland såväl tekniker som ägare, ligger risken för att drabbas av "fartblindhet" nära.
De som drabbas av uppfinningarnas "barnsjukdomar" och baksidor riskerar att bli "överkörda". En alltmer uppenbar baksideseffekt av mikro- vågsanvändning är överkänslighetsreaktioner. Det gäller mobiltelefoni och det gäller datorstrålning. På samma sätt kan vi se reaktioner mot magnetfält runt högspänningsledningar och även, för den som redan "gått över gränsen" för toleransmarginalen för den mänskliga organismen, allergiliknande reaktioner även för normal hushållsström. Vi har i Sverige fått ett växande antal av s.k. elallergiker, även om den termen inte är rättvisande. På samma sätt som när s.k. oral galvanism började uppträda och det saknas entydiga forskningsresultat, så blir ofta de drabbade bemötta med oförstående, betraktas som psykosomatiska fall eller rent av som inbillningssjuka. Faktum kvarstår; ett stort antal människor - flera tusen i Sverige - har drabbats av medicinska förändringar där elektriskt inducerad magnetism och/eller mikrovågor är enda synbara förklaringen till att besvären uppstått. Mycket finns fortfarande att göra inom forskningen och frågorna radar upp sig kring dessa nya miljöfaktorers roll. Ingen vet om de är orsaken eller om de är en utlösande faktor i kombination med andra miljöeffekter.
I avvaktan på säkrare forskningsresultat har länder som Italien, Schweiz och Australien infört bestämmelser som leder till stor restriktivitet vid utplaceringen av mobiltelefonmaster. Inom EU har man bestämt sig för att problemet skall utredas närmare. EU har därför också rekommenderat att försiktighetsprincipen skall tillämpas. I Italien, där problemen kallas "elektrosmog", betraktar man detta som andra föroreningar. Man har också skärpt lagstiftningen. I Schweiz ligger gränsvärdena för högsta tillåtna exponering av elektromagnetiska fält flera tiotals gånger under den svenska nivån.
Mot bakgrund av dessa såväl fakta som internationella erfarenheter och det oklara forskningsläget är det förvånansvärt att den svenska regeringen givit tillstånd till utplaceringen av mobiltelemaster i närheten av för dyra pengar s.k. elsanerade hus. Insatser som alltså varit till ingen nytta och bl.a. tvingat människor att flytta och orsakat onödiga kostnader för kommuner. Att mikrovågor har en effekt på biologisk materia vet var och en som har en mikrovågsugn. Att magnetfält kan påverka omgivningen - oavsett om det rör sig om fysiska eller biologiska effekter - vet var och en som får order att stänga av sin bärbara telefon vid besök på sjukhus eller på flygresor. Restriktionerna vid användandet av undersökningsapparatur och annan apparatur på vårdinrättningar talar också sitt tydliga språk. Forskare på Karolinska Institutet och på andra orter i Sverige har också påvisat olika medicinska effekter av olika slag av mikrovågor. Dessvärre har anslagen till en fortsättning av denna forskning varit svår att få och neddragningar har t.o.m. gjorts under pågående projektarbete.
Det är många frågor som måste få sina svar. Relationen mellan en medicinsk effekt och de av oss skapade mikrovågorna, som läggs ovanpå de olika vågor som redan naturen utsätter oss för, måste utredas snabbt och åtgärder vidtagas för att eliminera och helst undanröja alla risker. Flera problem torde på relativt kort tid kunna utredas. Annat, som t.ex. risken för genetiska förändringar, kanske vi inte får kunskap om förrän under senare generationer. Just därför bör restriktivitet gälla vid all anläggning av strålningsinducerande verksamheter. Det är vi skyldiga våra efterkommande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en rejäl satsning på forskningen kring mikrovågsrelaterade medicinska risker och att en restriktiv politik tillämpas i avvaktan på säkra forskningsresultat.
Stockholm den 24 september 1999
Lennart Fridén (m)
Per-Samuel Nisser (m)