med anledning av prop. 1999/2000:135 En förnyad lärarutbildning
Sammanfattning
Sverige måste sätta kunskapsutvecklingen i centrum för att kunna hålla
jämna steg med omvärlden in i den nya ekonomin. Lärarna spelar en av-
görande roll för att skolan skall kunna utvecklas i kvalitativt hänseende.
De krav som den nya ekonomin och kunskapssamhället ställer avseende
kunskap och lärande har stor inverkan på lärarrollen och därmed också
på hur lärarutbildningen utformas.
Regeringens proposition 1999/2000:135 En förnyad lärarutbildning av-
visas. En modell som kunde ha gett förutsättningar för flexibilitet har tyvärr
kopplats till nedprioritering av lärarnas centrala uppgift som kunskaps-
förmedlare. Propositionen är dessutom i många avseenden otydlig.
Lärarutbildningen måste ses i ett framtidsperspektiv. Vi föreslår en ny
struktur i lärarutbildningen i syfte att öka dennas mångfald och flexibilitet.
- Det skall finnas fler lärarutbildningar som är anpassade till kraven på
skolans olika nivåer.
- Förläng lärarutbildningen där det behövs. Lärare i grundskolans tidiga år
samt gymnasiets yrkeslärare bör ha en längre utbildningstid än vad som
förslagits. Förskollärarutbildningen behöver inte förlängas.
- Navet i lärarutbildningen skall vara ett allmänt utbildningsområde om
minst 40 poäng, varav 10 utgörs av praktik. Området bör centreras runt
pedagogiska och ämnesdidaktiska kunskaper.
- Skärp antagningskraven. De individer som lämpar sig bäst som pedagoger
skall antas till lärarutbildningen. Viktigt är också att lärarstuderande har
gedigna kunskaper i det svenska språket.
- Inför ett lärarcertifikat.
- Skapa flera utbildningsvägar för blivande lärare. Härvid föreslår vi tre
alternativ: (1) En traditionell lärarutbildning inom ramen för högskolan,
(2) fristående lärarutbildningar och (3) komplettering av tidigare yrkes-
erfarenhet eller akademisk examen.
- Gör en av lärarhögskolorna till en fristående lärarhögskola.
- Inför ledarskapsutbildning på alla nivåer. Det är viktigt att alla blivande
lärare erhåller goda kunskaper i målformulering, utvärdering och resultat-
uppföljning. Lärare måste kunna sätta betyg.
- Lärarutbildningen skall bygga på vetenskaplig grund. Forskningsinsatserna
måste stärkas.
1 Inledning
1.1 Från industrisamhälle till kunskapssamhälle
Sverige är på väg att ta steget in i den nya ekonomin. Vi förflyttar oss
från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle - maskiner och kapital
minskar i betydelse medan den enskilda individens insats och kunskaper
blir allt viktigare. Detta sätter på ett helt annat sätt än tidigare fokus på
kunskap och kunskapsbildning. Utvecklingskraften och människors
djupare förståelse av sin tid och sina medmänniskor beror på hur väl vi
förmår att ta tillvara enskildas lust att lära.
Den nya ekonomin är global och föränderlig till sin karaktär - den bygger
på ett fritt flöde av tankar, idéer och personer. Den är sammanlänkad i nät-
verk. Trots teknikens möjligheter att minska de fysiska avståndens betydelse
sker en frivillig klusterbildning av högutbildade investerare, forskare, före-
tagare och entreprenörer till vissa platser som upplevs som mest attraktiva ur
såväl arbets- som livskvalitetsperspektiv. Maskiner och elektronisk kom-
munikation kan inte ersätta personliga möten och verkliga samtal mellan
människor.
Den övergripande kunskapsmiljön är av strategiskt avgörande betydelse.
Den som är öppen mot omvärlden och verkar för inflöden av kunniga indi-
vider kommer att bli framgångsrik i denna nya tid. Den nya ekonomins
utgångspunkt är gränslöshet, snarare än konserverande strukturer.
En övergripande trend handlar om kunskapsutvecklingens större mångfald
och kontinuerliga karaktär. Alla lär alltid och från många fler källor än förr.
Detta understryker betydelsen av lärande genom hela livet men också av en
skola som lägger den nödvändiga grunden för förståelse.
Sverige måste sätta kunskapsutvecklingen i centrum. Det är kunskap som
lägger grunden för ökad ekonomisk tillväxt och välstånd. Det är också kun-
skap som lägger grunden för kulturell utveckling. Fokus skall ligga på
kunskapsutvecklingens högst personliga karaktär.
Lärarna har en avgörande betydelse för att skolan skall kunna utvecklas
kvalitativt. Ansvaret för att välja innehåll och arbetssätt för att uppnå de
nationellt fastställda målen ankommer på lärarna. De krav som vi förväntar
oss att framtiden ställer på skolan innebär behov av förändringar av
undervisningen. Därmed berörs i högsta grad lärarrollen och lärar-
utbildningen. Lärarens huvuduppgift är att ge eleverna sådan undervisning
att dessa tillägnar sig goda kunskaper och färdigheter. Egna kunskaper är
härvidlag en förutsättning för att lärarna skall kunna lära andra. Förutom
gedigna teoretiska och praktiska kunskaper i sina ämnen måste emellertid
läraren också ha förmåga att stimulera och entusiasmera, att leda och vägleda
och att samverka med hemmet, skolan och arbetslivet. Läraren måste också
ha förmåga att vara flexibel och utvecklingsbenägen i en föränderlig värld.
Detta ställer krav på den blivande läraren och framför allt på lärar-
utbildningen.
Regeringens proposition En förnyad lärarutbildning är märklig i många
avseenden. Det mest anmärkningsvärda är dock att propositionen utgör en
anakronism. Regeringens förslag utgör ett kraftigt steg bakåt i tiden och ut-
vecklingen. Genom den "förnyelse" av lärarutbildningen som föreslås slussas
det svenska utbildningssamhället tillbaka till 70-talets flumskola: enhetlig,
grund och kravlös. En modell som kunde givit förutsättningar för flexibilitet
och ökad mångfald har tyvärr kopplats till nedprioritering av lärarnas och
skolans kunskapsförmedlingsuppgifter. Inte ens avseende lärarutbildningen
förmår regeringen anlägga ett framtidsperspektiv. Vi återkommer till pro-
positionens delförslag i det följande.
1.2 Situationen i lärarkåren i dag
Arbetsmarknadsstyrelsens siffror visar hur bristen på lärare har ökat
dramatiskt på bara fem år. Mellan 1993 och 1998 ökade antalet tomma
platser med 313 procent.
Varannan lärarstuderande för årskurserna 4-9 hoppar av sina studier.
Bristen på grundskolelärare i årskurserna 4-9 beräknas uppgå till 20 procent
år 2003 om inte antalet utexaminerade lärare ökar. Många lärare lämnar
också skolan i förtid. Det finns en stor frustration bland lärare över att inte
få
utrymme för sin professionalism.
Ytterligare ett problem är den könsmässiga snedfördelningen i lärarkåren.
60 procent av alla lärare i Sverige är kvinnor och om trenden håller i sig är
andelen om ett par år uppe i 80 procent. Männen flyr läraryrket och lärar-
utbildningen - andelen män inom den svenska lärarkåren är lägre än genom-
snittet i OECD-länderna.
Även åldersmässigt har lärarkåren problem. Tre av fyra lärare i Sverige var
år 1995 över 40 år. Den svenska lärarkåren är den äldsta i Europa.
De svenska lärarna ligger långt efter i löneligan och undervisar betydligt
mindre än genomsnittet. Det är bara Grekland och Tjeckien av OECD-
länderna som har lägre lärarlöner än Sverige.
I dagens gymnasieskola har knappt hälften av yrkeslärarna utöver sin
arbetslivserfarenhet högskoleutbildning eller yrkestekniska högskole-
utbildningar. De övriga har, förutom arbetslivserfarenhet, "bara" tvåårig
gymnasieutbildning eller motsvarande. Det kunskapssamhälle som i dag
växer fram även inom dessa yrkesområden medför ett ökat behov av
kontinuerlig kompetensutveckling.
2 Propositionens innehåll och kritik av densamma
2.1 En enhetlig lärarexamen
Regeringen vill inrätta en samlad lärarexamen med en helt ny struktur.
Den nya lärarexamen bör ersätta åtta av de elva lärarexamina som finns i
dag. Examen föreslås omfatta kursfordringar om lägst 120 och högst 220
poäng. Lärarutbildningens struktur skall ändras till att omfatta tre
huvudområden:
1. Ett allmänt utbildningsområde, omfattande 60 poäng, varav 10 verksam-
hetsförlagda. Detta område skall dels innehålla centrala kunskapsområden,
dels tvärvetenskapliga ämnesstudier.
2. Ett utbildningsområde med inriktning mot ämne om minst 40 poäng, varav
10 verksamhetsförlagda. Dessa inriktningar bör svara mot de ämnes-
områden den blivande läraren avser att arbeta med, exempelvis en viss
ålderskategori.
3. Ett utbildningsområde med specialisering, omfattande 20 poäng, som skall
avse fördjupning, breddning, komplettering eller nya perspektiv på kun-
skaper som inhämtats under område ett och två.
Regeringens förslag om en enhetlig lärarutbildning förtjänar kraftfull
kritik. Den nya lärarutbildning som här föreslås är ett skarpt avsteg från
skolans och lärarkårens identitet som förmedlare av kunskaper.
Ämneskunskapernas andel av lärarutbildningstiden minskades redan vid
den förra lärarutbildningsreformen - något vi ställde oss mycket kritiska
till. Vi avvisar varje fortsatt steg i denna riktning. Liksom flertalet
remissinstanser anser vi att förslaget brister i behovs- och
konsekvensanalys. Utredningen är oklar och kan svårligen ligga till
grund för beslut.
Lärarens huvuduppgift som förmedlare av kunskap har glömts bort.
Beskrivningen av lärarrollen som presenteras i propositionen är i det
närmaste förlöjligande i sin avsaknad av konkreta begrepp. Lärar-
utbildningen beskrivs som ett "kunskapsprojekt" och kunskaperna abstra-
heras tills det inte förefaller finnas något konkret kvar att lära - eller lära
ut.
Man koncentrerar sig från regeringens sida på att diskutera förutsättningarna
för "hur kunskap bildas" men uppehåller sig så lite som möjligt vid ett reellt
inhämtande av sagda kunskaper och hur dessa skall komma till användning.
Lärarstudenterna skall fostras till deltagande observatörer, inte till kunniga
handledare.
Det mest graverande felet i propositionen är att den eftersträvade bredd-
ningen av läraryrket sker på bekostnad av gedigna ämneskunskaper. Fokus
för lärarutbildningen måste självfallet vara att läraren skall behärska de
kunskaper han eller hon skall förmedla vidare till eleverna. Läraren måste ha
en djup och fast ämnesgrund att stå på inför sitt värv. Avsaknad därav leder
till bristande förtroende från eleverna och osäkra och textbundna lärare.
Idén att lärare skulle behöva en bred men grund lärarutbildning för att
kunna samarbeta i arbetslag är föråldrad. Den allt snabbare utvecklingstakten
och kunskapssamhällets komplicerade sammansättning ställer krav på
flexibla lösningar. Samarbetet lärare emellan är viktigt, men förutsätter
ingalunda att samtliga lärare har samma utbildning. Tvärtom är en av
poängerna med arbetslag att professionella individer med olika kompetens-
profil kan samverka. Vi måste därför finna en gemensam plattform för lärare
med olika bakgrund och olika inriktning, snarare än att sträva efter att "släta
ut vecken". En av skolledningens främsta uppgifter är att skapa en sådan
grund för samarbete mellan olika lärare. Det är ett tecken på brister i
ledarskapet när samarbete i detta avseende inte fungerar. Modellen för
lärarutbildningen synes vara det väsentliga i regeringens proposition.
Förslaget genomsyras av resonemang kring organisatoriska frågor men
brister i diskussion om utbildningens innehåll och den pedagogiska tekniken.
En proposition om lärarutbildningen måste fokuseras på individen. Man kan
aldrig dölja det individuella misslyckandet inom ramen för ett arbetslag.
Däremot kan arbetslaget fungera som ett stöd för den enskilde läraren.
Förslaget leder till bisarra konsekvenser för enskilda lärartyper. Det anges
att det skulle vara tillräckligt med 120 poäng för att bli yrkeslärare på
gymnasiet, men att det skulle krävas 140 poäng för förskollärarexamen. Att
sammanföra pedagoger som arbetar med så skilda grupper som barn, äldre
barn, unga vuxna och vuxna inbjuder till problem, och det är förvånande att
regeringen inte har insett detta.
Det torde vara ett av Lärarutredningens bättre förslag att man påpekar
vikten av praktik i ett tidigare skede i lärarutbildningen. Det är synnerligen
viktigt att lärarstuderande tidigt under sin utbildning ges gedigen möjlighet
till praktik. Den studerande kan utifrån erfarenheter av skolans vardag
utforma frågeställningar och önskemål att ta med sig inför sina vidare
studier. Under praktiktiden kan man också urskilja vilka individer som
saknar den pedagogiska och sociala förmåga som krävs för att förmedla
kunskap. Det bör dock poängteras att ämneskunskaper inte inhämtas ute "på
fältet", utan att tanken bakom praktiken är att redan inhämtade kunskaper
skall ges en annan dimension. Ämnesteori kan inte ersättas av praktik. En
ökad verksamhetsförlagd del av lärarutbildningen får inte ske på bekostnad
av ämnesstudier.
2.2 Lärarens roll
Den snabba och många gånger oförutsebara utvecklingen ställer skolan
inför nya utmaningar, vilket lett till att läraryrket i dag är viktigare - och
svårare - än någonsin. Skolans uppgifter har vidgats och samhället har
blivit alltmer komplicerat. Eleverna kommer från vitt skilda miljöer och
olika kulturer, samtidigt som kraven på resultat och att lära sig nya
arbetsmetoder, som exempelvis IT, har höjts.
I den allmänna debatten talas det ofta om lärare som en homogen
yrkesgrupp. Det är fel. Det finns uppenbara skillnader i såväl behovet av
ämneskunskaper som av pedagogisk inriktning beroende på undervisnings-
uppgiften. Detta betyder dock inte att det inte finns en "gemensam yrkes-
identitet" bland lärare. Regeringen förutsätter att en i långa delar gemensam
utbildning och en enhetlig lärarexamen skall skapa en sådan yrkesidentitet
och homogenisera lärarkåren. Regeringen bortser dock i detta avseende från
de stora skillnader som finns mellan olika lärargrupper med olika ålders-
inriktning. Det finns inga entydiga bevis för att en omfattande ålders-
integrering skulle fungera bättre än nuvarande system, vilket regeringen
borde ha beaktat i sin proposition.
I propositionen sägs det: "Historiskt sett har lärarens roll varit att lära ut
och ensidigt styra undervisningen." Det är inte sant, vare sig man ser till
läraryrket i ett historiskt perspektiv eller till hur läraren arbetar i dag. En
förutsättning för att nå de nationella målen är att enskilda elever får en
individuellt anpassad undervisning. Detta är också välkända fakta för
grundskolans och gymnasieskolans lärare, även om det av olika skäl kan vara
svårt att realisera i det enskilda fallet.
Många lärare undrar nog också över vilken information regeringen har om
de samtal som förs lärare emellan när man skriver: " I allt större ut-
sträckning måste lärare också kunna föra pedagogiska diskussioner i olika
lärargrupper." Pedagogiska samtal hör till vardagsarbetet i alla lärargrupper
och förekommer även regelbundet med övrig personal på många skolor.
Dessa och liknande formuleringar som ifrågasätter lärarnas professionella
kompetens är närmast oförskämda. Däremot är arenorna för pedagogiska
samtal och debatter alltför få i dagens skolväsende.
2.3 Lärares kompetensutveckling
Regeringen föreslår att varje kommun och landsting skall ansvara för att
möjligheter till kompetensutveckling ges för den personal som har hand
om utbildningen. Kommuner och landsting skall vinnlägga sig om en
planering av personalens kompetensutveckling. En plan för
kompetensutveckling bör finnas för varje skola.
I avtal 2000 finns en bestämmelse om tid för kompetensutveckling,
innebärande att det för varje heltidsanställd och verksamhetsår skall avsättas
104 timmar. Variationen är stor mellan kommuner och skolor - det är på
intet sätt sagt att alla lärare får lika mycket tid för fortbildning varje år.
Det
kvalitativa innehållet i kurserna varierar också i hög grad. Yrkes- och
kompetensutvecklingen bland lärare har inte varit så framgångsrik som man
hade hoppats. Det har generellt sett inte skett några förändringar eller för-
bättringar sedan kommunerna tog över ansvaret för fortbildningen.
Regeringens förslag att döpa om fortbildning till kompetensutveckling och
att reservera särskilda utbildningsplatser för kompetensutveckling är ett
viktigt, men inte tillräckligt steg. Regeringen beskriver först och främst
staten, respektive kommuners och enskilda skolors ansvar för att kompetens-
utveckla lärare. Staten skall alltjämt ha det övergripande ansvaret för mål-
styrning och uppföljning, medan kommunerna skall tillhandahålla den
kompetensutveckling som lärarna är i behov av. Regeringen belyser behovet
av goda möjligheter till fortbildning för lärare, men ger inga konkreta
exempel på hur en sådan skall se ut, förutom att peka på att "breddning av
kunskaper" hos yrkesverksamma lärare kan ske inom ramen för
lärarutbildningen. Man underlåter återigen att beakta behovet av gedigna
ämneskunskaper. Regeringen beskriver härefter hur kompetensutveckling av
yrkesverksamma lärare skall verka som ett led i personalförsörjningen.
Variationer mellan årskullar kan vara stora, konstaterar regeringen och
menar att lärarna genom till exempel vidareutbildning bör kunna medverka
till en viss utjämning av lärarbehovet för olika åldrar. Vi avvisar bestämt
synen på lärares fortbildning som en arbetsmarknadsmässig utjämnings-
faktor.
Med tanke på regeringens återkommande hänvisningar till det livslånga
lärandet som ett centralt begrepp i utbildningspolitiken är det förvånande att
man inte på ett tydligare sätt fokuserar på hur navet för detta lärande -
lärarna - skall fortbildas.
2.4 Forskningsanknytning
Regeringen föreslår att resurserna för forskning och forskarutbildning i
anslutning till lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten
skall öka. Berörda lärosäten skall få i uppdrag att inom sina ramar vidta
åtgärder för att förstärka utbildningsvetenskaplig forskning och
forskarutbildning i nära anslutning till lärarutbildningen. Resurser inom
ramen för utgiftsområde 16 skall fördelas dels via det föreslagna
Vetenskapsrådet till forskningsprogram som i nationell konkurrens
bedöms ha hög vetenskaplig kvalitet, dels till lärosäten som i samverkan
med andra lärosäten bygger upp forskarskolor. Nytillkomna resurser
skall huvudsakligen användas till forskningsprogram och forskarskolor i
nära anslutning till lärarutbildningen inom vilka universitet och
högskolor skall samverka.
Regeringen föreslår att alla universitet och högskolor där lärarexamen får
avläggas skall ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande lärar-
utbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning. Vid
universitet och högskolor med vetenskapsområde skall det särskilda organet
ha ansvar också för sådan forskarutbildning som knyter an till lärar-
utbildningen.
Vi noterar att regeringen inte tagit fasta på kommitténs förslag om
inrättandet av utbildningsvetenskap som ett separat vetenskapsområde.
Propositionen är således i denna del i överensstämmelse med vår reservation
mot kommitténs betänkande.
Inrättandet av en speciell kommitté för utbildningsvetenskap inom ramen
för det föreslagna Vetenskapsrådet är en organisatorisk åtgärd utan egentligt
syfte, varför vi avslår detta. Det föreslagna vetenskapsområdet, innefattande
lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet, skulle bli ett både smalt
och litet vetenskapsområde i förhållande till de fyra vetenskapsområden som
nu finns. Risken är uppenbar att det kommer att bli ett forskningens A-
respektive B-lag, vilket inte på något sätt gynnar forskningen inom
pedagogik och skola.
Alla högskolor och nya universitet måste profilera sig. Sverige måste ha ett
forskningssystem som syftar till kvalitetsstyrning snarare än kvantitets-
styrning. Förslaget om en egen "vetenskapskommitté" leder till motsatsen.
Applicerar vi argumentationen i ett bredare perspektiv vore det givet att
också andra för skolan och lärandet centrala områden, som exempelvis språk,
skulle ha sina egna vetenskapsområden. Vår uppfattning är att en utökning
av vetenskapsområden inte skall ske på kasuistiskt baserade grunder. Strävan
bör vara att ha ett mycket begränsat antal vetenskapsområden som ett medel
att sätta fokus på forskningens kvalitet.
Vi noterar att ett stort antal universitet, däribland Lund och Uppsala,
avstyrker förslaget att inrätta ett nytt vetenskapsområde. De, liksom vi,
ställer sig tveksamma till om ett särskilt vetenskapsområde överhuvudtaget
skulle leda till den vidgning av forskningen som regeringen eftersträvar.
Vidare påtalas risken att traditionella gränser mellan vad som hör till lärar-
utbildningens kärna och vad som inte hör dit förstärks. Sammantagen med de
tendenser till uttunnande av ämneskunskaper och specialisering som före-
slagits i propositionen, bidrar ett särskilt vetenskapsområde inom
lärarutbildning och pedagogik till att ytterligare fjärma lärarkåren från sin
huvuduppgift: att förmedla kunskap.
Vi avslår också förslaget om att varje lärarhögskola skall inrätta ett organ
med övergripande ansvar för lärarutbildningen och dit hörande forskning.
Enligt vårt förmenande skall lärarhögskolorna ha självständighet att besluta
kring liknande frågor själva, utan att staten styr logistik och organisation.
2.5 Styrning
I propositionen anges att regering och riksdag bör utöva en starkare
styrning av lärarutbildningen på grund av lärarutbildningens uppgift att
garantera en likvärdig skola.
Vi ifrågasätter denna attityd, eftersom den leder till onödig detaljreglering.
Det finns ingen anledning att utöva en starkare styrning av lärarutbildningen
än av annan högskoleutbildning. Tvärtom är det vår uppfattning att lärar-
utbildningen måste bli en integrerad del av den högre utbildningen.
Det är viktigt att ha klart för sig att lärarna kommer att verka i en skola
med många olika inriktningar och variationer. Den målstyrning som skall
prägla skolväsendet framöver berikas om lärarutbildningen ges möjlighet att
vara flexibel och anpassningbar.
Ett av de största problemen i dagens skola, enligt en rapport från Skol-
verket, är grundskoleelevers bristande förmåga att tänka kritiskt och
analytiskt. Det ankommer på lärarkåren att utveckla denna förmåga, varför
det är nödvändigt att låta lärarutbildningen präglas av dylikt tänkande. En
gedigen kunskapsuppbyggnad och kritisk reflektion är inte förenligt med en
detaljerad styrning av föreslagen karaktär. Det finns ingen anledning för
statsmakterna att detaljstyra lärarutbildningen. Det får förutsättas att
lärarhögskolorna har kapacitet nog att skapa en utbildning som förbereder de
blivande lärarna för ett arbete enligt läroplanerna. Regeringen skall sätta upp
ramar för utbildningen, men inte detaljstyra vilka kurser som skall läsas.
2.6 Rekrytering
Regeringen föreslår att det vidtas åtgärder för att få en bred rekrytering
av lärare inom alla undervisningsområden och en lärarkår som så långt
möjligt speglar befolkningens sammansättning samt för att tillgodose
specifika rekryteringsbehov.
Vi välkomnar förslaget om att på ett generöst sätt validera och
tillgodoräkna sökandenas tidigare studier och yrkeserfarenheter. Människor
med annan akademisk utbildning eller gedigen yrkeserfarenhet skulle kunna
berika skolan med sina kunskaper.
Vi håller med propositionen avseende reflektionen att man måste kunna
rekrytera kompetenta lärare till skolan och uppmuntra dem att stanna kvar.
Vi anser dock inte att, som propositionen anger, skolreformerna, läraravtalet,
eller ett närmande mellan skolan och högskolan är tillräckligt för att skapa
incitament för en lärarkarriär.
Sänkta förkunskapskrav kommer att sänka läraryrkets status. Som en
konsekvens av förslaget till breddning av lärarutbildningen föreslås också en
"huvudingång" till utbildningen: en bred öppning där något val avseende
inriktning eller ämnesområden inte behöver göras i samband med
ansökningen. Till följd härav föreslås en ny "standardbehörighet", som enligt
kommitténs förmenande per definition inte kan omfatta erforderliga
förkunskaper för alla de i programmet ingående kurserna. Det är över huvud
taget anmärkningsvärt att regeringen i en proposition om lärarutbildningen
öppet anger att man generellt sänker förkunskapskraven för antagning. Vad
som dock främst förtjänar kritik är att kravet på förkunskaper i svenska sänks
till Svenska kurs B. Det är inte acceptabelt att inte ställa krav på gedigna
kunskaper i det svenska språket hos dem som skall lära ut kunskaper till
skolbarn, med språket som främsta verktyg.
Vi anser att det är viktigt att ha en bred rekryteringsbas. Men viktigare än
att lärarkåren speglar befolkningssammansättningen är att alla lärare har
gedigna kunskaper för sina uppgifter. Detta inkluderar hög medvetenhet om
elevers olika förutsättningar och erfarenheter samt frågor om kvinnligt och
manligt i skolan. Vi vill också påpeka inkonsekvensen med att förorda
kvotering av kvinnor till politiska uppdrag och aktiebolagsstyrelser, såsom
den sittande regeringen gör, men samtidigt i förevarande proposition hävda
att positiv särbehandling av män till lärarutbildningen inte är önskvärd.
Förslaget om lämplighetsprövning av personal inom förskoleverksamhet,
skola och skolbarnsomsorg är föremål för särskild proposition. Vi
återkommer till förslaget i föreskriven ordning inom ramen för en motion.
3 En lärarutbildning för framtiden
3.1 Villkoren för lärarutbildningen
Erfarenheterna visar att läraryrket blir svårare och att kraven på vad som
utgör en god lärare blir allt mer komplexa. Läraryrket måste bli mer
varierat, därför att morgondagens skola kräver olika sorters lärare.
Härvidlag är lärarutbildningens uppgift att lägga en bas för arbetet som
lärare i skolan. Den allt snabbare kunskapsutvecklingen gör det omöjligt
för enskilda individer att besitta samtliga de kunskapsområden som krävs
för att eleverna skall få en god utbildning.
En ökad social rörlighet och ökade kunskaper om barns och ungdomars
utveckling gör att behovet av specialpedagogisk kompetens ökar i mot-
svarande mån. Behovet av speciallärare är ett exempel på att särskilt
utbildade pedagoger alltjämt har en självklar plats i skolans vardag.
Vår vision är inte en sammanhållen utbildning oavsett uppgift. Vi före-
språkar en gedigen, kvalificerande och profilerad lärarutbildning, med
modern ledarskapsfilosofi som ger förmåga både att leda och att samverka
med andra.
Den moderna lärarutbildningen måste byggas på vetenskaplig grund
avseende frågor om barns utveckling, inlärning och pedagogik. Alla lärare
behöver gedigna kunskaper i kommunikation och modern informations-
teknik, likväl som förankring i den klassiska bildningen.
Vårt förslag till lärarutbildning innebär att denna ges en ny struktur, vars
syfte är att öka mångfald och flexibilitet i lärarutbildningarna, samtidigt som
den pedagogiska basen och kvalitativ ämnesfördjupning stimuleras. Lärar-
examen skall omfatta kursfordringar om lägst 120 och högst 220 poäng.
Navet i lärarutbildningen, oavsett ingång, är ett allmänt utbildningsområde
med pedagogiskt och didaktiskt innehåll om minst 40 poäng, varav 10 bör
vara verksamhetsförlagda. Utbildningsområdet bör innehålla för läraryrket
centrala kunskapsområden.
Därutöver skall utbildningarna innehålla kursfordringar om 60 till 80
poäng med tyngdpunkt på det eller de ämnen läraren avser att arbeta med.
Minst 10 poäng bör vara verksamhetsförlagda. Det ankommer på universitet
eller högskolor att utforma utbildningarna inom dessa ramar, dock med
inriktningen att något eller några ämnen skall studeras i sådan omfattning att
djupare kunskap nås.
I likhet med vad som gäller inom många andra utbildningar skall studenten
redovisa ett examensarbete om 10 poäng.
Den som inhämtat sin ämneskompetens på annat sätt skall ges möjlighet
att skaffa sig lärarexamen genom att läsa in 40 poäng inom ramen för det
allmänna utbildningsområdet.
Det vi här förordar är lärarutbildningar som är anpassade till de olika krav
som ställs på olika nivåer i skolan. Regeringen bör enligt vår mening
återkomma till riksdagen med förslag till organisation som utgår från att
lärarutbildningarna skall vara fler och att ämnesinnehållet stärks.
3.2 Skärpta antagningskrav
Läraren brukar betraktas som behörig att utöva läraryrket efter
genomgången lärarutbildning. Uppföljningen av i vilken utsträckning
läraren håller måttet som yrkesutövare är dålig. Det är sällan som lärare
blir avstängda med hänvisning till att de har visat brist på yrkesmässiga
kvaliteter, trots att det finns lärare som undervisar i skolan och som inte
passar för yrket.
Statsmakterna, i detta fall universitet och högskolor, måste ta sitt ansvar
för att lärarutbildningen ger kunniga och kompetenta lärare. Det är endast då
som undervisning av god kvalitet kan tillhandahållas. Det finns exempel på
studenter som antagits till lärarutbildning och fått fullfölja utbildningen,
trots
att de inte är lämpliga för yrket. Därför anser vi att lärarutbildningarna skall
ha någon form av antagnings- anlags- eller lämplighetstest vid antagning till
lärarutbildning.
3.3 Utbildningsforskningen behöver stärkas
Som tidigare redovisats avslår vi regeringens förslag om en särskild
vetenskapskommitté inom ramen för det föreslagna Vetenskapsrådet
samt särskilda högskoleorgan med ansvar för grundläggande
lärarutbildning och därtill knuten forskning.
Däremot delar vi regeringens uppfattning att för lärarutbildningen relevant
forskning bör stärkas. Detta sker dock enligt vårt förmenande bäst genom att
lärarutbildningen successivt blir en mer integrerad del av universitet och
högskolor samt genom att lärarutbildarna vinnlägger sig om att stärka det
vetenskapliga innehållet i kurserna och anknyta studierna till relevant
forskning.
Det ankommer på alla universitet och högskolor att fördela forsknings-
resurser och göra prioriteringar för att stärka den vetenskapliga grunden i
lärarutbildningen.
För utvecklingen av flera och mer varierade karriärvägar för lärare är det
vidare viktigt att samarbetet mellan skolhuvudmän och skolor utvecklas.
Det moderata budgetförslaget avseende forskningsanslag innebär att mer
resurser ställs till forskningens förfogande. Med tanke på den snabba kun-
skapsutvecklingen är det rimligt att en större del av dessa kommer kunskaps-
forskningen till godo.
3.4 Tidsbegränsa lärarutbildarnas tjänster
Det finns uppenbara brister i dagens lärarutbildning när det gäller att
förbereda studenterna för den verklighet de kommer att möta. De ut-
värderingar som gjorts avseende lärarutbildningen visar att många
studenter inte känner igen sig när de kommer ut på sin första
tjänstgöringsplats. En förklaring till detta är avståndet mellan
lärarutbildningen och skolans vardag - det finns alltför få kontaktytor
mellan de två världarna. Ofta var det länge sedan lärarutbildarna själva
var lärare i skolan.
Sambandet mellan professionen och utbildningen för denna måste vara
stark, vilket innebär att det måste skapas bättre förutsättningar för en dialog
mellan lärarutbildningen och skolan. En sådan samverkan skulle underlättas
om tjänsterna på lärarhögskolorna blev tidsbegränsade och därmed rörlig-
heten bland lärarutbildare större. Vi välkomnar också att högskolan etablerar
olika former av samarbete mellan skolor och skolhuvudmän, främst för att få
fler praktikplatser. Denna typ av samarbete bör utvecklas så att också lärar-
utbildare ges möjlighet att få kontinuerlig kontakt med skolan.
3.5 Förläng utbildningen där det behövs
Den svenska skolan brottas med en hel del problem. Trots ekonomiska
satsningar når vi inte de resultat vi borde göra utifrån de resurser som
tilldelas skolan. Vi har en stor andel elever som lämnar grundskolan utan
fullständiga betyg i ett eller flera ämnen, samtidigt som kunskaperna hos
eleverna rent allmänt är otillräckliga.
Det finns skäl att säga nej till en förlängning av utbildningen för förskol-
lärare och fritidspedagoger. Det framkommer ingen kritik mot den
kompetens förskollärare tillägnar sig i utbildningen i dag. Förlängd studietid
leder till ökade studiekostnader vilka knappast kan kompenseras med höjda
löner inom överskådlig tid. Det skall framdeles räcka med 120 poäng för att
erhålla sagda examina.
Enligt vårt förmenande bör insatserna sättas in där de bäst behövs, främst
genom en förlängning av utbildningen för s.k. tidigarelärare (grundskolans
tidiga år). Detta skulle innebära en markering av grundskolans betydelse och
ge blivande lärare bättre förutsättningar att klara de utmaningar som skolan
ställs inför. För att höja kvaliteten i skolan och ge de blivande lärarna den
kunskap och kompetens som krävs bör därför tidigarelärarutbildningen
profileras särskilt och förlängas till 160 poäng.
För senarelärare i grundskolan och gymnasielärare som undervisar i
teoretiska ämnen krävs det att de har minst 180 poäng i sin examen.
Den snabba utvecklingen som sker i samhälle och yrkesliv ställer stora
krav på skolan och dess utbildningar. Mer än hälften av eleverna i gymnasie-
skolan studerar på något av de yrkesinriktade programmen. Detta kräver
större fokusering på yrkeslärare och deras utbildning. Genom propositionens
förslag skall dessa lärare studera minst 120 poäng i framtiden, vilket är
nödvändigt, men inte tillräckligt.
För att eleverna på de yrkesinriktade programmen skall få en modern
utbildning krävs det att lärarna följer med utvecklingen i arbetslivet. Det
räcker inte med regeringens fromma förhoppningar om en bra samverkan
mellan arbetsliv och skola och att yrkeslärarna får del av den nya tekniken.
För att gymnasielärarna i yrkesämnen skall bedriva en adekvat undervisning
krävs en ständig uppdatering av yrkeskunskaperna.
En möjlig väg att gå är att införa ett lärarcertifikat. En annan är att öppna
möjligheterna för yrkesverksamma specialister inom olika branscher att på
konsultbasis sälja sina tjänster till yrkesgymnasier.
3.6 Lärarcertifikat
Vi förordar införande av ett lärarcertifikat i flera delar. Certifikatet skall
dels innehålla examensbevis från föreskriven högskoleutbildning, dels
visa genomgången kompetensutveckling, fortbildning och eventuell
yrkespraktik. På grundval av sådant underlag kan beslut om utfärdande
av certifikat fattas. Beslutet, som skall vara överklagbart, kan fattas av
rektor eller av en fristående lärarnämnd.
Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år, och skall
medföra en skyldighet för skolan att se till att läraren under perioden får
fort-
och vidareutbildning enligt den individuella utvecklingsplan som lagts upp.
På samma sätt medföljer en skyldighet för läraren att skaffa sig den
fortbildning och uppdatering som höjer vederbörandes kompetens. Med
införandet av ett lärarcertifikat skapas ett system för kontinuerlig kvalitets-
kontroll och kompetenshöjning, samtidigt som läraryrkets status höjs.
3.7 Olika utbildningsvägar
I den svenska samhällsdebatten är det oftast självklart att mångfald och
konkurrens leder till bättre kvalitet. När det gäller utbildningsområdet är
det dessvärre många som inte ser ett samband mellan kvalitet,
konkurrens och valfrihet. Det svenska utbildningsväsendet har
traditionellt styrts av de principer som ligger till grund för storskalig
offentlig förvaltning: kollektiv rätt till tillträde, enhetliga mål och en
enhetlig organisation, tillgång styrd av utbudet och en stark politisk
styrning. Ett alternativt, mångfaldsorienterat synsätt på lärarutbildningen
lägger tyngdpunkten på den enskilde studentens valmöjlighet, pluralitet i
inriktning och mål, konkurrensstyrt utbud och fristående styrning.
Enligt vårt förslag finns det flera sätt för individer att närma sig läraryrket.
3.7.1 Lärarutbildning i traditionellt hänseende
En lärarutbildning i traditionellt hänseende, såtillvida att den faller under
universitet och högskolor och påbörjas efter fullgjord
gymnasieutbildning. I denna lärarutbildning, vars omfattning vi tidigare
kommenterat, ingår ett grundläggande utbildningsblock motsvarande
minst 40 poäng. Innehåll och omfattning kan variera. Praktik skall ingå i
utbildningen och det förutsätts att sådan åtminstone delvis förläggs
relativt tidigt under utbildningen.
3.7.2 Komplettering av tidigare studier eller arbetslivserfarenhet
Många människor utanför skolan har gedigna kunskaper som kan berika
undervisningen. För den som redan har en akademisk grundexamen är
det rimligt att kunna tillgodogöra sig den i lärarutbildningen. I detta
avseende är det tillräckligt med det ovan nämnda grundläggande
utbildningsblocket för att examen skall kunna ges. Även lång och
gedigen yrkeserfarenhet är av stort värde, framför allt i de gymnasiala
yrkesprogrammen. Det är vår förhoppning att den utredning regeringen
tillsatt snarast kommer fram till hur sådan yrkeserfarenhet skall valideras.
Distansutbildning, av den typ som redan med framgång tillämpas i
folkhögskollärarutbildningen i Linköping, kan vara en pragmatisk väg för
övriga yrkesverksamma att närma sig läraryrket.
3.7.3 Fristående lärarutbildningar
Vi anser att det är viktigt att stimulera utvecklingen av alternativa lärar-
utbildningar. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana
utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag. Däremot
finns det ingen anledning att ställa samma krav på innehållet som görs
visavi statliga utbildningar.
Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera nödvändig
utveckling inom undervisningssektorn.
Enligt regeringens förslag är det ett uttryck för valfrihet att erbjuda
pedagogisk profilering i lärarutbildningen. Vi förordar att regeringen tar ett
steg längre och tillåter fristående lärarhögskolor med pedagogisk och special-
pedagogisk profilering.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med
Montessori- och Waldorf-inriktning. Utbildningen bedrivs både i enskild regi
och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Detta är ett
erkännande från samhällets sida att olika pedagogiska profileringar erbjuder
fullgoda alternativ för ungdomsutbildning. Ett problem i sammanhanget är
emellertid att lärarutbildning till dessa pedagogiska alternativ inte alltid
omfattas av statlig finansiering. Givet att utbildningen enligt Högskole-
verkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges
inom rimliga ekonomiska villkor. Så är det inte i dag.
Vad beträffar alternativa lärarutbildningar kan nämnas att Kanslersämbetet
redan 1994 föreslog att Rudolf Steinerhögskolan skulle beviljas examensrätt
för ett antal waldorflärarutbildningar. Trots detta föreligger ännu inget
förslag från regeringen om hur en sådan fullständig utbildning skall komma
till stånd. I stället har regeringen förhalat och fördröjt frågan om statligt
stöd.
Vi anser att skolutvecklingen gagnas av alternativ pedagogik. Det ligger ett
allmänt intresse i att bidraga till pedagogisk utveckling, och det är rimligt
att
etablerad kompetens tas till vara. Därför bör regeringen pröva frågan om att
ge Rudolf Steinerhögskolan ett särskilt uppdrag vad beträffar utbildning och
forskning i waldorfpedagogik. De finansiella formerna bör lösas i detta
sammanhang, men med tanke på de problem skolan fått behövs även ett stöd
övergångsvis. Regeringen bör återkomma till frågan senast i budget-
propositionen.
3.8 En fristående lärarhögskola
Vi anser att en av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig
ställning. Fristående lärarutbildningar med statens uppdrag att bedriva
lärarutbildning är ett steg mot framtiden. En sådan ordning ligger i linje
med de aktuella trenderna som går mot större valfrihet och egenmakt.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att en av de statliga högskolorna
skall bli fristående för att öka mångfalden och höja kvaliteten genom att
konkurrensutsätta lärarutbildningen.
3.9 Ledarskapsutbildning på alla nivåer
Den svenska skolan behöver kompetenta, välutbildade ledare som kan
utöva sitt ledarskap. Vi är inte övertygade om att högskolan
nödvändigtvis är den bästa förmedlaren av det sistnämnda. Vi förordar
att den nuvarande skolledarutbildningen förstärks med
ledarskapsutbildning som med fördel kan hämtas utanför högskolans
väggar.
Decentraliseringen och den målstyrda skolan ställer höga krav på en hög
professionell nivå hos läraren i allmänhet och på lärarens kunskaper i
ledarskap och målformulering i synnerhet. Det är av stor vikt att alla
lärarstuderande lär sig principerna bakom och de praktiska tillvägagångs-
sätten avseende utvärdering, uppföljning och betygssättning. Varje lärare
måste kunna formulera mål för sitt och elevernas arbete. Goda insikter i hur
man utvärderar elevers arbete är nödvändiga för lärarens utvecklingssamtal
med elever och deras föräldrar samt för den pedagogiska diskussionen i stort.
3.10 Fortbildning och kompetensutveckling
Förnyelsen av lärarnas fortbildning har inte utvecklats i den riktning som
är önskvärd. Det har generellt sett inte skett några förändringar eller för-
bättringar sedan kommunerna tog över ansvaret för fortbildningen.
Fortbildningsanordnarna, kommunerna och staten måste ställa adekvata
fortbildningsresurser till förfogande för den enskilde läraren samt bli mer
aktiva i sin prioritering av nödvändiga insatser. Kompetensutvecklingen
skall ingå i den utvecklingsstrategi som fastställs för den enskilda skolan.
Det ligger i varje arbetsgivares intresse att upprätta en personlig
kompetens- och utvecklingsplan för varje lärare. Skolan bör vara ett
föredöme i detta avseende. Rektor bör årligen efter utvecklingssamtal
upprätta en dylik plan, som redovisar inom vilka områden läraren bör få
fortbildning.
Ett alternativ är att införa kompetensutvecklingskonton för lärare. Dessa
konton skall vara personliga och kunna användas av läraren för professionell
utveckling och förkovran.
3.11 Olika karriärvägar
Lärare måste ges möjligheten till en reell arbetsmarknad. I dag är det
enda sättet att få en relativt sett hög lön som lärare att bli administratör.
Vi vill se att den gode pedagogen belönas för sina insatser - goda resultat
skall löna sig.
Behovet av fler lektorer har påpekats i flera sammanhang. En förutsättning
för att det skall förverkligas är emellertid att villkoren för kvalificerade
lärar-
tjänster förbättras. Det ankommer i första hand på skolor och skolhuvudmän
att svara för detta, men vi anser också att regeringen i särskild ordning skall
återkomma med förslag till initiativ som leder till inrättandet av fler
lektorstjänster.
Den nya ekonomin och den gränslöshet och mångfald den för med sig
kommer i framtiden att ställa nya krav på lärarkåren. Det är inte fjärran att
tänka sig pedagoger som driver företag, antingen enskilda eller med flera
anställda i olika ämnen. Dessa företag kan sedan sälja tjänster för kortare
eller längre tidsperioder till olika skolor. Företagen kan tillhandahålla
speciallärare och ämneslärare med djupa kunskaper inom ett eller flera
ämnen. En fördel med ett sådant system är att det blir lättare att anpassa sig
till fluktuationer i elevkullarna, samtidigt som lärarna kan ges tillfälle att
använda sina kunskaper på ett bredare fält. Dessa företag kan också erbjuda
utbildning av lärare inom ramen för fristående lärarutbildningar i enlighet
med vad som anförts ovan.
Pedagoger som entreprenörer öppnar arbetsmarknaden och flexibiliteten
för lärare i allmänhet, vilket skulle bredda rekryteringsbasen, höja läraryrkets
status och förbättra löneläget. Dessa effekter av mångfald och konkurrens är
imperativa när det gäller att attrahera kompetens och investeringar utanför
landets gränser.
3.12 Läraren bäst i klassen
Vi vill avslutningsvis betona att det är av yttersta vikt att blivande lärare
har och utvecklar ett gott och rikt språk. Språket är lärarens främsta
verktyg och tjänar som bärare av den kunskap läraren skall förmedla. I
denna tid av ökat internationellt utbyte, i form av bland annat arbetskraft
och studenter, blir språket som sammanhållande faktor och arbetsverktyg
än viktigare.
Socialstyrelsen har i en rapport visat att bra kunskaper i svenska är
avgörande för hur väl invandrare integreras i Sverige. Det är mycket möjligt
att regeringen anser att förslaget om lägre krav i svenska språket för lärare
stärker integrationen, men vi är övertygade om att det leder till motsatsen.
Oavsett bakgrund bör kravet på grundläggande kunskaper i svenska språket
vara detsamma för alla studerande.
4 Hemställan
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:135 i
dess helhet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en varierad
lärarutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omfattningen av lärarutbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om för lärarutbildningen relevant forskning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om test vid antagning till lärarutbildning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tidsbegränsning av lärarutbildarnas tjänster,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av ett lärarcertifikat,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fristående lärarutbildningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förstärkt ledarskapsutbildning för alla lärare,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortbildning och kompetensutveckling för lärare,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Rudolf Steinerhögskolan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för lektorstjänster,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på gedigna kunskaper i svenska för
antagning till lärarutbildning.