Regeringen har ett ansvar för att se till att förpliktelser enligt FN-
konventionen om barnets rättigheter fullföljs. Sveriges inre förvaltnings-
struktur har i det här sammanhanget ingen betydelse. Detta är innebörden
av artikel 4 i FN:s barnkonvention.
Enligt artikel 2 i samma konvention skall regeringen tillförsäkra alla barn i
landet lika rättigheter.
Regeringen har ansträngt sig på många sätt att uppfylla barnkonventionens
krav men tyvärr är det mycket skiftande resultat i landet. Ambitionsnivån
vad gäller att sätta sig in i och leva upp till barnkonventions krav är minst
sagt varierande. Det som gäller för barn i en kommun gäller inte för andra
barn i andra kommuner.
Sverige avlämnade sin andra nationella rapport till FN:s kommitté om
barnets rättigheter år 1997. Bland de synpunkter som FN framförde var just
diskrepansen mellan regeringens intentioner avseende barnkonventionen och
kommunernas beredskap och vilja att följa dessa.
FN skriver i sin kritik: "kommittén rekommenderar att konventionsstaten
ökar sina ansträngningar att försäkra att kommunerna respekterar regeringens
angivna ramar som syftar till att till fullo skydda barn från alla former av
diskriminering i konventionens tillämpning".
Det finns goda exempel på hur långt en del kommuner har kommit med att
införliva FN:s barnkonvention. Men det finns också dess motsats, dvs. flera
kommuner har ännu inte tagit sig tid att behandla dessa frågor. Om alla
beslut får en konsekvensanalys om hur barnen påverkas, om alla som arbetar
med barn och ungdomar utbildas i intentionerna med FN:s barnkonvention
om hur barn ska respekteras har vi kommit långt. För barnens skull bör detta
sättas in i en tidsplan. I Unga Örnars rapport Dela lika? Barn tänker och
tycker om rättvisa redovisas en enkätundersökning där barn i årskurserna 4-6
har fått möjlighet att ge sina synpunkter på bland annat skolan. I undersök-
ningen framkommer det att endast 47 procent av eleverna kan prata med sina
lärare om sina problem eller om något som bekymrar dem. Det allvarligaste
är kanske ändå att det är vissa grupper av barn som känner sig mindre hörda i
skolan och i samhället som helhet. Det gäller i högre utsträckning för barn
som bor i lägenhet än för dem som bor i villa eller radhus. Och även barn
med minst en förälder född utomlands känner sig mindre hörda. Det betyder
att skolan och samhället inte kan uppfylla behoven för grupper av barn som
även i andra situationer kan vara mer utsatta. För barn är svårigheten att
påverka sin vardag och avsaknaden av barnperspektiv i många kommuner ett
stort problem. Ett större inflytande för barn skulle innebära att vi skulle få
mer harmoniska barn. Om barnen känner sig behövda och lever i ett samhälle
som tar hänsyn till barnens behov kommer det också att innebära att
segregeringen kan minska.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om minskad segregering i samhället.