Svenska Livräddningssällskapet, SLS, har under många år iakttagit och försökt göra de ansvariga inom skola, stat och kommun uppmärksamma på den nedåtgående trenden vad det gäller barns simkunnighet. SLS har låtit Sifo årligen göra en riksundersökning från 1993 fram till idag. Denna undersökning har visat på att antalet skolor som på något sätt arrangerar simundervisning för sina elever under denna period minskat från 69 % till 58 %.
Simkunnigheten i det som förr kallades mellanstadiet har under samma period sjunkit från 83 % till 79 %. Detta trots att det i Läroplan 94 står att man ska kunna simma i åk 5. Detta ska jämföras med de siffror på cirka 96 % simkunnighet som visades upp under mitten av 1980 talet.
Den var med den ekonomiska åtstramningen som nedrustningen inom simkunnigheten började. Det är samma barn som idag har sämst förut- sättningar inom all annan utbildning, exempelvis barn till ensamstående låginkomsttagare, men även låginkomsttagare med båda föräldrarna kvar i familjen, samt barn till invandrare som har störst brister vad beträffar simkunnighet.
För dessa grupper är skolan många gånger den enda plats där dessa kunskaper naturligt kan erhållas. Sifoundersökningen 1997 visade på att tre av tio barn i årskurs 1-3 inte kan simma 25 meter och resultatet visade även på en dålig utveckling i årskurs 4-6 samt årskurs 7-9. Signaler från gymnasiet där man ännu inte fått statistiskt underlag indikerar samma negativa utveckling, inte minst i storstadsregionerna.
I de genomförda undersökningarna finns det mörkertal. Hur stora dessa är över landet går än så länge bara att anta, men undersökningar som gjorts i skolor i bland annat Malmö och Helsingborg, samt en stor undersökning av årskurs 5 i Göteborg (4 000 elever) visade på att 20 % av eleverna ej är simkunniga.
Skolorna måste börja ta sitt ansvar och fullfölja de av samhället fastställda målen. Att kunna simma är en baskunskap i säkerhet som varje barn i Sverige har rätt att få. Detta handlar inte bara om simning i form av ben- och armtag, utan även om hur man ska bete sig vid vatten och isar, och om hur man kan hjälpa sina kamrater i nödsituationer. Vi måste få de skolor som inte lever upp till läroplanens mål att tänka om.
Under 1997 drunknade 11 barn. Antalet druknade barn har varit detsamma per år sen 1995, men får man veta att 6 av dessa drunknade på olika sätt under lektionstid, så får man en tankeställare. Inte minst måste lärarkadern idag tänka till, med tanke på att det just nu finns 4 st lärare som står åtalade i Landskrona tingsrätt för två drunkningar under lektionstid.
Det får inte bli som i vissa skolor i Stockholmstrakten som inför regler (2 vuxna varav en livräddarutbildad per 4 elever) som i praktiken omöjliggör simundervisning.
Skolan måste ha till uppgift att ta reda på simkunskapsnivån på skolan, och där det finns behov måste resurser för undervisning kunna sättas in. Detta kan inte vara ett oöverkomligt problem, då skolbaden i landets bad- anläggningar minskar alltmer och där badpersonalen med simlärare blir en alltmer hotad yrkesgrupp.
Idag är Island ett nordiskt föregångsland när det gäller vattensäkerhet. Där har denna typ av säkerhetsutbildning jämställts med övrig baskunskap/- utbildning.
Hjälp skolan att bättre tydliggöra målet för simundervisningen.
Skolverket arbetade ut målen för skolan i Läroplan 94. Där återfinns målen för simkunnighet i årskurs 5 som säger att eleverna i slutet av femte skolåret ska kunna simma och hantera nödsituationer. Vad detta rent praktiskt innebär har Nordens Livräddningsförbund definierat i en form av minimikrav i samband med Nordens livräddningskongress, 6 september 1996 i Åbo, där Svenska Livräddningssällskapets definition antogs.
Definitionen innehöll att kunna hoppa eller falla i vattnet, få huvudet under och direkt därefter kunna simma 200 meter på djupt vatten, varav 50 meter på rygg. Till detta hör även att man ska veta hur man kan hjälpa någon som råkat i en nödsituation, larma, göra fria luftvägar, vid behov ge konstgjord andning och därefter placera den skadade i framstupa sidoläge.
Med i beslutet var representation från Norge, Finland, Island, Danmark och Sverige (SLS), därefter har även Färöarna anslutit sig till beslutet.
Det som måste vara viktigt i ett tydliggörande av skolans mål är att detta är en praktiskt kunskap som bygger på både vetenskap och långvarig erfarenhet. Därmed måste eleverna veta exakt vad denna utbildning har som mål och då bör dessa mål finnas tydligt utsatta i en läroplan.
SLS har under året genomfört ett antal säkerhetskonferenser där bland annat Skolverket deltagit. På en rak fråga om man där visste hur mycket av ovan nämnda mål som nåddes av Sveriges skolor, var svaret nej. Man har inte resurser att följa upp de mål som satts upp, än mindre någon typ av sanktionsmöjlighet/rätt gentemot de skolor som helt enkelt inte bryr sig om att följa läroplanen i detta stycke. Det enda är att om någon anmäler en enskild rektor eller skola, så har Skolverket en utredningsplikt. Måste en sådan här medmänsklig och humanitärt viktig fråga om livsviktig bas- kunskap behöva gå så långt.
Varför är det viktigare nu än någonsin förut?
- Samhället genomgår en allt snabbare förvandling vilket gör att om man inte är väldigt tydlig med vad som förväntas av skolan, kommer alltfler ur de mest utsatta samhällsgrupperna att trilla igenom ett urglesnande skyddsnät när det gäller säkerhetskunskap i och vid vatten och isar.
- Uppdelningen av de större stadsområdena i stadsdelar, kommundelar etcetera gör att det oftast bara är den enskilda skolan som har möjlighet att följa upp barnens simkunskaper.
- Den ökande internationaliseringen accelererar den minskande sim- och säkerhetskunskapen i Sverige. Nedåtspiralen kommer att tillta alltmer då föräldragenerationerna som haft en egen erfarenhet av sim- och säkerhets- undervisning blir färre. Dessutom är det 80 till 90 % mammor som hjälper sina barn till denna typ av utbildning. Varför skall till exempel en muslimsk kvinna som inte fått bada på offentliga bad sen hon kom i puberteten anse att simkunnighet är något viktigt att ge sina barn, än mindre döttrar, om inte skolan hjälper till?
Simkunskap och säkerhetskunskap har blivit/är idag en klassfråga. Det finns ljuspunkter i Sverige där man tagit tag i problematiken, till exempel Sandvikens kommun, där man behållit en del av skolans budget centralt för att där se till att alla barn ska få komma till badet och få simundervisning. Tivolibadet i Kristianstad är ett annat exempel. Man har efter hård marknadsföring från badet fått all skolsimundervisning förlagd dit.
Hjälp till att sy ihop säkerhetsmaskorna till ett fungerande skyddsnät för alla Sveriges barn!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om simundervisning till skolbarn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förtydligande i läroplanen om vilka krav som ställs beträffande simkunnighet.
Stockholm den 4 oktober 1999
Kent Härstedt (s)
Annika Nilsson (s)
Elanders Gotab, Stockholm 1999