I förra höstens valrörelses sista skälvande stund kastade statsminister
Göran Persson in en brandfackla som orsakat en intensiv debatt - den så
kallade maxtaxan på dagis.
Förslaget om maxtaxa är förkastligt från åtminstone tre perspektiv -
ideologiskt, ekonomiskt och fördelningspolitiskt. För det första visar för-
slaget om maxtaxa att socialdemokratin har svårt att frigöra sig från den
gamla myrdalska sociala ingenjörskonsten. Maxtaxan är tänkt att genomföras
parallellt med utbyggnaden av en så kallad allmän förskola. Tanken är att
föräldrarna ska förvärvsarbeta och barnen ska placeras i händerna på statligt
utbildade pedagoger. Regeringen verkar helt oförstående för tanken att
föräldrar vill vara hemma med sina barn under de första viktiga åren. Istället
för att ge föräldrarna förtroendet att själva ta hand om sina småbarn vill
regeringen att alla barn från fyra års ålder ska fostras på offentliga förskolor
av utbildade pedagoger. Detta motiveras svävande med "barns behov av
pedagogisk verksamhet".
Men frågan är vad som ska ses som viktigast. Är det viktigare att barnen
lämnas över till statens utbildade pedagoger för att redan från start bli
föremål för ett abstrakt "livslångt lärande" än att de får vara tillsammans med
sina föräldrar? Är det viktigare att de små barnen genom statlig reglering
fostras till "goda medborgare" än att de får möjlighet att utvecklas tillsam-
mans med sin mamma och sin pappa? Är det statligt formulerade läroplaner
som ger ett barn i den här åldern goda förutsättningar i livet, eller är det en
kärleksfull och nära relation med mamma och pappa?
Det som ligger bakom förslaget om maxtaxa och allmän förskola är
således inte först och främst ett värnande om barnens välfärd utan en iver
från statsmaktens sida att överta ansvaret för barnens fostran från föräldrarna
och se till att barnen utvecklas på det sätt som staten finner för gott. Det är
omöjligt att ställa upp på en sådan syn på ansvarsförhållandena mellan stat
och familj.
För det andra är maxtaxeförslaget högst tvivelaktigt utifrån ekonomisk
synvinkel. Kommunförbundet har låtit några forskare från Göteborgs univer-
sitet ta reda på vad maxtaxan kommer att innebära för landets kommuner i
fråga om bland annat ökad efterfrågan av barnomsorg och förändring av
skatteintäkter. Deras resultat är ingen uppmuntrande läsning för kommu-
nerna.
Forskarna kommer fram till att en kraftigt ökad efterfrågan på barnomsorg
och en väsentlig ökning av barnfamiljernas inkomster blir resultatet om
regeringen inför maxtaxa inom barnomsorgen. Däremot kommer föräldrarna
endast i mycket liten utsträckning att öka sin arbetstid. Som andel av
inkomsterna innebär maxtaxan en större förbättring för familjer med låga
inkomster. Studien visar att maxtaxans effekter på föräldrarnas arbetstider
antagligen blir små. Den enda effekten som materialet låter förvänta är en
ökning i kvinnornas arbetstid med i genomsnitt 1,5 procent. De ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna och deras verksamheter blir kännbara.
Kommunernas avgiftsintäkter minskar med cirka 60 procent. Antalet barn
som utnyttjar barnomsorg väntas enligt studien öka med drygt 20 procent och
antalet omsorgstimmar i kommunal barnomsorg med ungefär 32 procent.
Eftersom effekten på föräldrarnas arbetstider är nästan obefintlig blir
ökningen av skatteintäkterna för kommun och stat mycket små. Svenska
Kommunförbundets beräkningar i höstas visade på att förslaget om en
maxtaxa totalt kostar kommunerna cirka 8,7 miljarder kronor. Av dessa utgör
1,4 miljarder kostnader för barnomsorg till arbetslösa och föräldralediga.
Effekten på kommunernas skatteintäkter är inte beaktad här. Regeringen har i
vårbudgeten avsatt 3,4 miljarder kronor för en allmän förskola och maxtaxa i
barnomsorgen. Med den tidigare refererade studien som grund har man gjort
nya beräkningar som visar att avgiftsbortfallet för kommunerna kommer att
uppgå till 4,0 miljarder kronor. Kommunernas skatteintäkterna kommer
endast att öka med 0,6 miljarder kronor. Till detta kommer kostnaden för den
kraftiga ökningen av efterfrågan på barnomsorg.
För det tredje ger förslaget om maxtaxa en fördelningspolitiskt högst
tvivelaktig profil. När avgifterna sänks enligt maxtaxeförslaget ökar de
disponibla inkomsterna ganska mycket för de barnfamiljer som utnyttjar
kommunal barnomsorg. För familjerna i den lägsta inkomstgruppen ger
maxtaxan ökade inkomster i plånboken med 12 300 kronor jämfört med
18 000 kronor för dem med högst inkomst. De med högre inkomster tjänar
således mer på förslaget. De fattigaste tjänar mindre.
Det finns således goda skäl för riksdagen att avvisa förslaget om maxtaxa
inom barnomsorgen.
Vad som däremot behövs är mer tid för barnen. Det finns undersökningar
som visar att upp till 75 procent av småbarnsmammorna och 30 procent av
papporna helst skulle vilja vara hemma med sitt barn helt och hållet de första
tre åren. Det är mer tid med barnen som de svenska familjerna efterfrågar,
inte maxtaxa. Det bästa beviset för detta är det enorma gensvar
vårdnadsbidraget fick under sin korta livstid. Det antal föräldrar som ansökte
om vårdnadsbidraget var större än någon väntat sig. Ungefär 70 procent av
föräldrarna med barn i åldrarna 1 till 3 år valde att ansöka om
vårdnadsbidrag, helt eller delvis. Reformen visade med all önskvärd
tydlighet att många föräldrar efterfrågar alternativ till den kommunala
barnomsorgen. Vårdnadsbidraget bör återinföras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avvisa förslaget om maxtaxa inom barn-
omsorgen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återinföra vårdnadsbidraget.1