Kulturregionen Skåneland består av provinserna Halland, Skåne och
Blekinge (samt den till Danmark hörande ön Bornholm). Kulturregionen
Skånelands historiska bakgrund skiljer sig markant från den som gäller
för Götaland och Svealand. Skåneland har en egen, unik, skåneländsk
historia fram till ca år 800 och därefter en dansk historia fram till 1600-
talets slut. Först efter 1658 och speciellt efter 1720, då det skånska
generalguvernementet upplöstes, har Skåneland en svensk historia.
Bakgrunden till dagens regionala identitet och det som utgör
kulturregionen Skåneland är sålunda mycket brokig. Det finns inga
möjligheter att förstå sitt ursprung, sin hembygd, dess språk, konst, kultur,
arkitektur och utveckling utan kunskaper såväl om specifik skånsk som
dansk och svensk historia.
I Skolverkets Kursplan för grundskolan skrivs t.ex. att:
eleverna skall ges ett historiskt perspektiv på tillvaron. Detta skall ske genom
att varje kulturkrets och generation definierar det kulturarv man vill överföra
till nästa generation.
man skall ha både Sveriges och Nordens historia som bas och se denna i
ett europeiskt perspektiv.
eleverna skall få insikt om den identitet som det historiska arvet ger.
samt betonas
kunskaper om den egna historien, hembygdens historia och grunderna till
den svenska och nordiska historien.
Med dessa målformuleringar från Skolverket som bas synes det självklart
att historieundervisningen skall förmedlas utifrån ett skåneländskt
perspektiv i Halland, Skåne och Blekinge.
Inte minst med tanke på det samarbete som nu växer fram i Öresundsre-
gionen är det viktigt att kunskap om den skåneländska historiens alla delar
ges. På så vis kan kulturregionen Skåne ges bättre förutsättningar att bilda
brygga mellan svenskt och danskt. Om någonsin så är ett skåneländskt
historiskt perspektiv betydelsefullt nu ur såväl Skånelands som svenskt,
danskt och nordiskt perspektiv.
Att förmedla en balanserad och nyanserad bild av Skånelands historia kan i
dagens Europa knappast påstås vara särskilt inskränkt eller provinsiellt.
Tvärtom är det nödvändigt för att ge skånelänningarna en trygg grund att stå
på i relation både till sin egen region och det nya, gränslösa Europa. I det
Europa som nu växer fram får regionerna och regionala - ofta
gränsöverskridande - samarbeten allt större betydelse. Skånelänningar
kommer i framtiden inte att bli tagna på allvar om de uppträder med en
rikssvensk identitet, som inte historiskt och kulturellt svarar mot deras egen.
Det är av stor vikt att skånelänningarna inte ställs utanför den positiva
regionala utveckling som kan ses i regioner såsom Pommern, Friesland,
Normandie, Savojen, Katalonien, Bayern osv.
Internationellt ägnas i både europeiska och globala organ stor möda åt att
stärka de kulturella mänskliga rättigheterna. Inom såväl FN/UNESCO som
Europarådet och EU framhålls de regionala perspektiven och fastslås att
kulturen ofta har andra gränser än staten. Många statssamhällen måste idag
acceptera att kulturen inte kan eller skall låsas fast inom statliga ramar eller
tvingas att stödja statliga intressen.
Det är i linje med detta som EU:s medlemsstater genom Maastricht-avtalet
har antagit principen att kultur och språkfrågor skall behandlas inom ramen
för de regionala organen.
I UNESCO:s kulturpolitiska manifest formuleras i 3 §:
Den kulturella identiteten är en berikande tillgång som vitaliserar
människosläktets förverklingsmöjligheter, som får varje folk och folkgrupp
att hämta näring ur sitt förgångna, att välkomna kulturimpulser utifrån som
är besläktade med ens egna och på så sätt bygga vidare på det egna
kulturskapandet.
Och i § 25
Det kulturella arvet har ofta utsatts för skada eller förstörelse på grund av
tanklöshet i samband med utvecklingen mot urbanisering, industrialisering
och av teknologiska framsteg. Men ännu mera otolererbart är de skador på
det kulturella arvet som orsakas av kolonialism, militära konflikter, utländsk
ockupation och påtvingandet av främmande värderingar. Alla dessa
handlingar orsakar skador på ett folks historiska sammanhang och utplånar
dess minne av sitt förflutna. Bevarandet och erkännandet av ett folks egna
kulturella arv ger det möjlighet att försvara sitt självbestämmande och
oberoende, vilket i sin tur ger det möjlighet att befästa och hävda den egna
kulturella identiteten.
Dessvärre är det så illa ställt
- att många personer i Skåneland idag tror att Gustav Vasa och Gustav II
Adolf varit kungar där
- att media beskriver Ales Stenar i Skåne som ett svenskt monument
- att press och TV berättar att Uppåkra haft stor betydelse för "Sydsverige"
- att väderleksrapportören omtalar Skåneland som "södra Götaland" och
- att vikingabyn i Hög (Høj) i Skåne i sina broschyrer talar om svenska
vikingar
Det råder ingen tvekan om att kunskapen om Skånelands historia är
katastrofalt dålig. Detta beror på det ensidiga rikssvenska perspektiv som
legat till grund för undervisningen.
Historieundervisningen i Sveriges skolor har i alltför hög utsträckning
formulerats utifrån ett centraliserat standardmönster, vilket kunnat göras
gällande beroende på att praktiska och akademiska möjligheter till något
annat saknats. Särskilt svåra följder har detta fått i kulturregionen Skåneland
och andra delar av landet där den historiska bakgrunden inte är densamma
som den som gäller för Svealand och Götaland.
Om man genom historieundervisningen i Skånelands och en del andra
landsdelars skolor skall acceptera de följder denna kulturdominans fått och
även framgent utgå från den bild som ges - nämligen att hela den svenska
historien också gäller för dessa delar av Sverige - då accepterar man lögnen
som historiskt fundament och som falsk grund för skånelänningars m.fl.
identitet. Detta gör man i så fall i en tid där de mänskliga rättigheterna och
den regionala utvecklingen pekar i motsatt riktning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturregionen Skånelands möjligheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillsätta en historiekommitté,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att bedriva undervisning om
Skånelands historia,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om historieundervisningens utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning kring den egna regionens historia.