Kulturregionen Skåneland består av provinserna Halland, Skåne och Blekinge (samt den till Danmark hörande ön Bornholm). Kulturregionen Skånelands historiska bakgrund skiljer sig markant från den som gäller för Götaland och Svealand. Skåneland har en egen, unik, skåneländsk historia fram till ca år 800 och därefter en dansk historia fram till 1600- talets slut. Först efter 1658 och speciellt efter 1720, då det skånska generalguvernementet upplöstes, har Skåneland en svensk historia.
Bakgrunden till dagens regionala identitet och det som utgör kulturregionen Skåneland är sålunda mycket brokig. Det finns inga möjligheter att förstå sitt ursprung, sin hembygd, dess språk, konst, kultur, arkitektur och utveckling utan kunskaper såväl om specifik skånsk som dansk och svensk historia.
I Skolverkets Kursplan för grundskolan skrivs t.ex. att:
eleverna skall ges ett historiskt perspektiv på tillvaron. Detta skall ske genom att varje kulturkrets och generation definierar det kulturarv man vill överföra till nästa generation.
man skall ha både Sveriges och Nordens historia som bas och se denna i ett europeiskt perspektiv.
eleverna skall få insikt om den identitet som det historiska arvet ger.
samt betonas
kunskaper om den egna historien, hembygdens historia och grunderna till den svenska och nordiska historien.
Med dessa målformuleringar från Skolverket som bas synes det självklart att historieundervisningen skall förmedlas utifrån ett skåneländskt perspektiv i Halland, Skåne och Blekinge.
Inte minst med tanke på det samarbete som nu växer fram i Öresundsre- gionen är det viktigt att kunskap om den skåneländska historiens alla delar ges. På så vis kan kulturregionen Skåne ges bättre förutsättningar att bilda brygga mellan svenskt och danskt. Om någonsin så är ett skåneländskt historiskt perspektiv betydelsefullt nu ur såväl Skånelands som svenskt, danskt och nordiskt perspektiv.
Att förmedla en balanserad och nyanserad bild av Skånelands historia kan i dagens Europa knappast påstås vara särskilt inskränkt eller provinsiellt. Tvärtom är det nödvändigt för att ge skånelänningarna en trygg grund att stå på i relation både till sin egen region och det nya, gränslösa Europa. I det Europa som nu växer fram får regionerna och regionala - ofta gränsöverskridande - samarbeten allt större betydelse. Skånelänningar kommer i framtiden inte att bli tagna på allvar om de uppträder med en rikssvensk identitet, som inte historiskt och kulturellt svarar mot deras egen. Det är av stor vikt att skånelänningarna inte ställs utanför den positiva regionala utveckling som kan ses i regioner såsom Pommern, Friesland, Normandie, Savojen, Katalonien, Bayern osv.
Internationellt ägnas i både europeiska och globala organ stor möda åt att stärka de kulturella mänskliga rättigheterna. Inom såväl FN/UNESCO som Europarådet och EU framhålls de regionala perspektiven och fastslås att kulturen ofta har andra gränser än staten. Många statssamhällen måste idag acceptera att kulturen inte kan eller skall låsas fast inom statliga ramar eller tvingas att stödja statliga intressen.
Det är i linje med detta som EU:s medlemsstater genom Maastricht-avtalet har antagit principen att kultur och språkfrågor skall behandlas inom ramen för de regionala organen.
I UNESCO:s kulturpolitiska manifest formuleras i 3 §:
Den kulturella identiteten är en berikande tillgång som vitaliserar människosläktets förverklingsmöjligheter, som får varje folk och folkgrupp att hämta näring ur sitt förgångna, att välkomna kulturimpulser utifrån som är besläktade med ens egna och på så sätt bygga vidare på det egna kulturskapandet.
Och i § 25
Det kulturella arvet har ofta utsatts för skada eller förstörelse på grund av tanklöshet i samband med utvecklingen mot urbanisering, industrialisering och av teknologiska framsteg. Men ännu mera otolererbart är de skador på det kulturella arvet som orsakas av kolonialism, militära konflikter, utländsk ockupation och påtvingandet av främmande värderingar. Alla dessa handlingar orsakar skador på ett folks historiska sammanhang och utplånar dess minne av sitt förflutna. Bevarandet och erkännandet av ett folks egna kulturella arv ger det möjlighet att försvara sitt självbestämmande och oberoende, vilket i sin tur ger det möjlighet att befästa och hävda den egna kulturella identiteten.
Dessvärre är det så illa ställt
- att många personer i Skåneland idag tror att Gustav Vasa och Gustav II Adolf varit kungar där
- att media beskriver Ales Stenar i Skåne som ett svenskt monument
- att press och TV berättar att Uppåkra haft stor betydelse för "Sydsverige"
- att väderleksrapportören omtalar Skåneland som "södra Götaland" och
- att vikingabyn i Hög (Høj) i Skåne i sina broschyrer talar om svenska vikingar
Det råder ingen tvekan om att kunskapen om Skånelands historia är katastrofalt dålig. Detta beror på det ensidiga rikssvenska perspektiv som legat till grund för undervisningen.
Historieundervisningen i Sveriges skolor har i alltför hög utsträckning formulerats utifrån ett centraliserat standardmönster, vilket kunnat göras gällande beroende på att praktiska och akademiska möjligheter till något annat saknats. Särskilt svåra följder har detta fått i kulturregionen Skåneland och andra delar av landet där den historiska bakgrunden inte är densamma som den som gäller för Svealand och Götaland.
Om man genom historieundervisningen i Skånelands och en del andra landsdelars skolor skall acceptera de följder denna kulturdominans fått och även framgent utgå från den bild som ges - nämligen att hela den svenska historien också gäller för dessa delar av Sverige - då accepterar man lögnen som historiskt fundament och som falsk grund för skånelänningars m.fl. identitet. Detta gör man i så fall i en tid där de mänskliga rättigheterna och den regionala utvecklingen pekar i motsatt riktning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturregionen Skånelands möjligheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en historiekommitté,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att bedriva undervisning om Skånelands historia,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om historieundervisningens utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning kring den egna regionens historia.
Stockholm den 3 oktober 1999
Gunnel Wallin (c)