I årtionden har det från många håll uttryckts farhågor om mediernas, inte minst televisionens, negativa inflytande på sin publik med särskild inriktning mot våldet i medierna. Många anar ett samband mellan det tilltagande vardagsvåldet, speciellt bland barn, och det våld som visas på TV, video och i TV/dataspel. Många undersökningar om medievåldets påverkan på barn har genomförts men det har varit svårt att bringa ordning bland resultaten. Flera forskningsresultat synes också vara motstridiga. Dessutom finns det olika sorters medievåld och olika sorters påverkan.
Detta var anledningen till att Nordicom (Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning) vid Göteborgs universitet år 1997 fick i uppdrag av Unesco och den svenska regeringen att etablera ett internationellt Clearinghouse on children and violence on the screen för att arbeta med denna forskning med utgångspunkt i barnkonventionen. Konventionen hävdar såväl barns rätt till information som barns rätt till skydd från sådan information som kan skada deras utveckling.
De studier som gjorts kan sägas ha kommit fram till följande resultat i korthet:
- Våldsskildringar kan leda till imitation bland yngre barn. Det kan både ta sig uttryck i kortsiktiga impulser av härmande, ibland för att avreagera sig från alltför starka medieintryck. Däremot har medierna sällan ett direkt eller ensamt inflytande på våra handlingar. Intrycken därifrån blandas med alla andra föreställningar, normer, värderingar, känslor o s v som vi alla har och intryck från olika håll.
- Medievåld ger upphov till rädsla hos många barn och ungdomar. Det fiktiva våldet uppfattas som mer skrämmande eftersom de ser det mera och det upplevs som närmare än t ex nyhetsvåld.
- Det finns tecken på att medievåldet ger felaktiga föreställningar om våldet i verkligheten. (Mängden våld i samhället, kroppars styrka o s v.)
- Just rädslan, föreställningarna och upplevelsen av hot kan lätt i krissituationer leda till aggression.
- Personer upplever spänning, våld och skräck mycket olika, upplever det olika mycket och det får olika innebörder. Sannolikt har visst medievåld också positiva inflytanden. Realistiskt våld kan leda till realistiska föreställningar, demokratiska normer och värderingar och konstruktiva handingar.
- Rädsla och aggression kan vara positivt om den får oss att undvika verkliga faror och bekämpa maktövergrepp. Ett annat positivt inflytande är spänning och för unga ett sätt att få utlopp för identitetssökande och känsla av grupptillhörighet.
Slutsatsen blir att vi alla tar intryck - men på olika sätt. Med de nämnda exemplen på oönskade inflytanden förstår vi också att alla på det ena eller andra sättet är negativt påverkade av medievåldet.
Vad kan man då göra för att dels minska utbudet av meningslöst medievåld, dels minska skadeverkningarna av det våld som förekommer? Nordicom har i sin årsbok för 1999 pekat på medieutbildning och barns medverkan/deltagande i medierna. Mediekulturen är central i de flesta barns liv och skolan har ett ansvar att föra in barns mediekultur i undervisningen. Om man inte gör det överlåter man till det enskilda barnet att tolka och förstå mediernas tecken och språk.
Det gäller att lära barn och unga att värdera, välja och välja bort i medieutbudet. Det är inte bara frågan om att förmedla ett teoretiskt vetande utan också ett praktiskt kunnande. Stor vikt läggs idag vid att barnen själva ska delta i produktionen av program. Genom att kombinera analys och produktion kan de unga lära sig att värdera medierna och att själva genom aktivt deltagande förändra t ex stereotyper och images i TV. Flera forskare har själva varit direkt involverade i sådana förändringsprocesser vilket visat sig mycket värdefullt.
Mot den bakgrunden känns det trist att konstatera att det stora behovet av medieutbildning i den svenska skolan inte möts av motsvarande utbud. I grundskolan är det oftast upp till varje lärare. Här borde mediekunskapen in i den övriga undervisningen, inte minst i bildämnet men det bör även gå att inkludera i andra ämnen, t ex samhällskunskap. Gymnasiets medieprogram är oftast inriktade enbart på produktion. Lärarutbildningarna har inte heller tagit tag i medieutbildning ur den synpunkt vi beskrivit. Här bör en ändring ske. Likaså bör kritiska och analytiska moment stimuleras att ingå i ungdomsverksamhet i medieverkstäder, rollspel och annan ungdomskultur.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kritiskt och analytiskt inriktad medieundervisning får större plats i grundskolan och i gymnasieskolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarutbildning i mediekunskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analytiska och kritiska moment i ungdomars medie- och kulturverksamhet.1 4.
Stockholm den 30 september 1999
Marianne Andersson (c)
Birgitta Sellén (c)
1 Yrkande 3 hänvisat till KU.