Motion till riksdagen
1999/2000:Ub212
av Daléus, Lennart (c)

Kunskap och lärande


Inledning
Idag debatteras skolan livligt i alla möjliga sammanhang.
Det handlar mycket om problem med nedskärningar, stora
klasser och utslagning av svaga elever. I en rad rapporter
från Skolverket redovisar man att förtroendet för skolan har
minskat. Många anser att skolan inte lyckas med att ge goda
kunskaper och färdigheter och att ge särskilt stöd till de
elever som behöver det. Man uppfattar att klimatet i skolan
hårdnat och nästan samtliga lärare anser att deras arbetsbörda
ökat. Många elever känner sig stressade. Föräldrar anser sig
fortfarande ha mycket lite att säga till om i skolan.
Skolverkets studier visar också att centrala reformidéer i
många fall inte når ut till skolorna. Det gäller bl a
läroplanens mål, det nya betygssystemet och
behörighetskravet till gymnasieskolan.
Efter de skandalreportage som visats om skolan, har vissa organisationer
krävt hårdare tag från myndigheter och nya regleringar, alltså en centrali-
sering. Centerpartiet avvisar alla försök att åter centralisera beslutsfattandet
över skolan. Vi tror att kraften till förändring finns i skolan själv. Därför
behövs stor frihet för den initiativförmåga och skaparkraft som finns hos
elever, lärare och föräldrar att själva få utveckla sin skola. Men vi som
politiska beslutsfattare ska självklart också vara tydliga i våra krav på
resultat
och ansvarstagande.
Regeringen beskriver också i årets budgetproposition det allvarliga läget
för grundskolan med bl a brist på lärare och resurser. Regeringen återupp-
repar sitt gamla mantra i budgeten - att de sedan de tillträtt konsekvent
prioriterat vård, skola och omsorg. Det enda vi kan se att regeringen
konsekvent gjort är att den varje år konstaterat det kritiska läget inom vård,
omsorg och skola utan att framställa några förslag för riksdagen att ta
ställning till för att komma till rätta med skolans problem.
Även om debatten om skolan ofta fokuseras runt alla problem, kan man
trots allt på många håll se hur lärare, trots knappa resurser, uträttar storverk
 i
sina klasser och hur rektorer kan lyfta hela skolor. Det finns skolor, som
enligt samhällets bedömning ligger i s.k. problemområden, där man arbetat
på ett sådant sätt att man nått stora pedagogiska framgångar och där
problemen med eleverna är små. Genom att stödja en sådan utveckling för att
hitta lösningar tillsammans kan vi skapa en skola där varje elev sätts i
centrum och är utgångspunkten för verksamheten, en skola som är flexibel
både i sitt arbetssätt och i tid för att möta alla elevers olika behov, en skola
som inte accepterar synsättet att vissa inte kan tillgodogöra sig nödvändiga
kunskaper. Ett humanistiskt förhållningssätt utgår från att alla människor kan
och vill lära, men att alla lär på olika sätt.
Utgångspunkter för en ny
skolpolitik
Centerpartiet utgår från barnens rätt att få kunskaper och att
skolan måste organiseras utifrån barns olikheter och möta
varje barn utifrån dess förutsättningar. Gruppindelning, val
av pedagogik m.m. måste ske utifrån detta synsätt. Vår
skolpolitik bygger därför på följande fem punkter:
Kunskap är en rättighet för alla, inte ett privilegium för några få.
Alla barn kan lära, och alla barn vill lära - undervisningen måste
anpassas efter varje elev. Hela kroppen måste engageras i lärandet.
Misslyckanden kommer inte att accepteras. Det är skolans ansvar att se
till att eleven uppnår kunskapsmålen.
Politiken ska i första hand inriktas på kunskapsresultat och inte på hur
skolan ska organiseras.
Skolans utveckling är inte bara en fråga för politiker - det behövs ett nytt
samhällskontrakt för skolan, som engagerar lärare, föräldrar och omgivande
samhälle.
Resurser till skolan
Centerpartiet har aktivt medverkat i arbetet att öka resurser
till kommunerna. Det är en kommunal fråga hur det ökade
statsbidraget ska användas men samtidigt har budskapet från
statsmakterna varit entydigt att skolan, vården och omsorgen
skulle vara prioriterade områden. Det är angeläget att
kommunerna också tar fasta på denna prioritering.
Resursanvändningen inom
kommunerna
Många kommuner har använt de extra resurserna till att
prioritera skolan. Dessvärre sker i många kommuner fortsatta
minskningar av anslagen till skolan trots det ökade statliga
tillskottet. Som exempel kan nämnas att i ett antal kommuner
har stora besparingar genomförts på undervisningen, medan
olika kringkostnader, främst lokalkostnader, ökat dramatiskt.
Enligt Skolverket är den genomsnittliga kostnaden per elev ca 50 900 kr
per år. Bakom detta genomsnitt döljer sig stora variationer. Den lägsta
uppgivna kostnaden per elev är ca 37 000 kr och den högsta nästan dubbelt
så hög, 73 000 kr. Från 1980 t o m 1990 ökade den genomsnittliga kostnaden
per elev med ca 20 %. Från 1991-1997 har den genomsnittliga kostnaden per
elev i stället minskat med drygt 9 %.
Utveckling av antalet elever och lärare följs inte åt. Lärartätheten -
antalet lärare relaterat till antalet elever - ökade hos de kommunala
skolhuvudmännen under 1980-talet men har minskat under 1990-talet. Under
perioden 1991-1997 minskade antalet lärare - omräknat till heltidstjänster -
per 100 elever från 9,1 till 7,6 lärare, dvs en minskning med 15 % på sex år.
Samtidigt som de ekonomiska resurserna är enormt viktiga, måste vi vara
medvetna om att de ensamma inte avgör skolans kvalitet. Även efter alla
besparingar i skolan är Sverige det OECD-land som satsar störst andel av sin
bruttonationalprodukt på grundskoleutbildning. Jämfört med OECD har den
svenska grundskolan under det första till sjätte året i genomsnitt 50 % mer
resurser per elev och år samt 28 % högre lärartäthet. Men resultaten
motsvarar inte kostnaderna i den svenska skolan. Därför måste en
utvärdering göras av hur kommunernas anslag till skolan fördelas och hur
mycket av de ekonomiska resurserna som faktiskt går till skolans
huvuduppgift - att ge eleverna kunskaper. Det är mot denna bakgrund värde-
fullt att regeringen tillsatt en arbetsgrupp för att studera resursanvändning
och måluppfyllelse i kommunerna.
Regeringen bör i detta arbete också sträva efter att skapa en samlad bild
av hur resurserna används inom skolan. Detta bör ges regeringen till känna.
Lokalhyror
I vissa kommuner har politikerna med ena handen gett
skolan mer resurser och med andra handen tagit bort mer än
vad de gett. Det som såg ut som en höjning har på sina håll
blivit en kraftig besparing. Det har visat sig att
lokalkostnaderna har ökat med 1,8 % under perioden 1991-
97. Lokalkostnaderna motsvarar ca en fjärdedel av den totala
elevkostnaden. De ökade lokalkostnaderna motsvaras inte av
bättre utrymmesstandard. Under perioden minskade i stället
den genomsnittliga lokalytan per elev.
Utvecklingen mot höjda hyror har varit särskilt kraftig sedan köp-
säljsystemet och marknadshyror infördes i många kommuner. Som exempel
kan nämnas att mellan 1991 och 1995 försvann 100 miljoner kronor från
undervisningen till hyror för Malmös skolor, trots att budgeten var oför-
ändrad. Situationen är liknande i många av Sveriges kommuner. Marknads-
hyror har alltför ofta blivit en metod att genomföra dolda besparingar på
skolans område.
Lokal utvecklingskraft
De bästa möjligheterna att förverkliga den goda
kunskapsskolan finns lokalt där man känner till elevernas
behov och kan ta till vara lärarnas professionalism. För att nå
målet att ingen elev ska bli underkänd måste skolsystemet
utvecklas till att vara mer flexibelt, mer lokalt utformat och
mer målstyrt. Genom att främja lokal frihet, lokal makt över
resurserna, möjlighet att lokalt välja undervisningsmetoder,
lokal flexibilitet, lokal uppföljning och utvärdering, tror vi
att lokal utvecklingskraft kan frigöras så att målet blir
möjligt att uppnå.
Självstyrande och självförvaltande
skolor
Vi vill skapa lokal makt över resurserna. Det uppnås genom
att göra skolorna självstyrande och självförvaltande.
Kommunen och skolan måste fokusera på den lokala nivåns
möjligheter. Viktiga beslut om t ex budgeten måste decentra-
liseras till den lokala skolan. Aktiva skolledningar som
verkligen förfogar över olika beslut kan också finna många
olika lösningar. På så sätt kan förbättringar åstadkommas
vad gäller t ex arbetsorganisation, schemaläggning och
vikariehantering, läromedel och driftsekonomi.
Genom att kombinera det klara målet att ingen ska lämna grundskolan
utan att vara godkänd, med mycket större möjligheter att lokalt bestämma
över resursernas fördelning, blir det naturligt att rikta mer resurser till de
elever som allra bäst behöver dem. Det blir ett ansvar för varje skola att rikta
mer resurser till elever med behov av särskilt stöd, annars kan man inte klara
sitt åtagande. Det kan också innebära omfördelning av resurser mellan olika
skolor i kommunen.
Uppföljning och utvärdering
Utvärdering och kvalitetsfrågor är mycket viktiga i ett
decentraliserat system bl a för att garantera likvärdigheten
oavsett var i landet undervisningen ges. Centerpartiet anser
att arbetet med utvärdering och kvalitetsutveckling görs bäst
lokalt. Därför vill vi vidareutveckla kommunernas och
skolornas eget ansvar för att kvaliteten är bra.
Hur mäter vi kvalitet
Synen på bildning och kunskap får konsekvenser för hur vi
mäter kvalitet och gör våra utvärderingar. Om vi har
uppfattningen att bildning är en uppsättning fasta kunskaper,
mäter vi kvalitet på ett sätt. Har vi däremot förhållningssättet
att bildning är att vi lär för att använda och utveckla kunskap
för att lösa nya problem, får det också konsekvenser för hur
vi utvärderar och mäter kvalitet. Det behövs ytterligare
diskussion och forskning kring vad kvalitet och
kvalitetsutveckling i kunskapsorganisationer som skolan
betyder. Kvalitet låter sig knappast fångas i några få enkla
ord eller enskilda siffror, som t.ex. betygsmedelvärden.
Höga krav på kommunerna
Kommunerna har idag helhetsansvaret för skolans
verksamhet. Enligt Skolverket finns det idag allvarliga
brister i kommunernas ansvarstagande. Konsekvenserna av
detta är allvarliga inte minst för enskilda elever. Skolverket
konstaterade redan 1997 att många kommuner inte visste hur
det stod till i skolan och inte följt upp hur nedskärningarna
drabbat skolan och hur eleverna uppnår kunskapsmålen.
Dessutom var skolplanen på många håll inaktuell, alternativt
följde den inte skollagen.
Det är ingen bra lösning att åter öka den statliga styrningen. Tvärtom bör
istället den lokala styrningen ökas än mer genom decentralisering till den
enskilda skolan. Centerpartiet slår vakt om kommunaliseringens fördelar.
Däremot måste staten ställa mer tydliga krav på kommunerna när det gäller
att skapa en nationellt likvärdig skola. Samtidigt som det lokala ansvaret
ökas måste staten se till att de ansvariga - skolhuvudmän och skolledningar -
verkligen når målen.
Nationellt kvalitetsinstitut
Regeringens svar på kraven på mer utvärdering och
uppföljning var att inrätta nationella kvalitetsinspektörer som
ska besöka och granska landets skolor. Centerpartiet avvisar
tanken på skolinspektörer. Den innebär dels en återgång till
en statlig detaljreglering av skolans arbete där mer fokus
läggs vid hur skolan arbetar än vilka resultat den uppnår,
dels att utvärderingsarbetet blir ineffektivt eftersom
skolinspektörerna endast klarar av att besöka ett fåtal skolor
varje år. Beslutet att inrätta skolinspektörstjänsterna var ett
steg i fel riktning och bör återkallas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Skolverket fyller en viktig funktion genom sitt myndighetsansvar.
Skolverkets möjlighet att ålägga kommuner att rätta till brister i skolan eller
utvärderingen bör stärkas. Det ska leda till mycket klara konsekvenser om
skolor inte når upp till uppsatta mål, t.ex. att skolan ges en ny ledning eller
läggs ut på entreprenad. Samtidigt bör Skolverket kompletteras med en
fristående utvärdering som också ger tydliga besked om hur skolan utvecklas
kommun för kommun och skola för skola.
Också kommunerna behöver uppenbarligen ett stöd till sitt eget
kvalitetsarbete då det kan vara svårt att bygga upp den kompetensen lokalt i
varje kommun. Mot bakgrund av detta borde ett nationellt kvalitetsinstitut
inrättas. Som huvudmän för detta skulle t.ex. kommunerna och lärarnas
organisationer kunna fungera. Institutet bör ha till uppgift att jämföra data
kommun för kommun och skola för skola. Det bör också ha till uppgift att
utveckla och förfina metoder för utvärdering och att stödja kommunerna i
deras eget arbete bl.a. genom att erbjuda expertis inom området. Detta bör
ges regeringen till känna.
Kunskap för alla - men på
olika sätt
I den gamla skolan accepterades att många slogs ut - det var
en del av ideologin att endast en elit skulle klara sig vidare i
skolsystemet. När man gjorde upp med den gamla skolans
syn blev synsättet närmast det omvända - genom sänkta krav
skulle alla klara sig. Det ansågs närmast socialt och
demokratiskt riktigt att acceptera en sänkt ambitionsnivå,
lika för alla i skolan. Det skapade ett 60- och 70-tal som blev
negativt för skolans huvuduppgift, nämligen att uppmuntra
elevernas lärande.
Centerpartiet avvisar dessa synsätt. Det är ett mänskiligt krav att elever
inte ska slås ut av en skola präglad av ett elitistiskt synsätt. Men det är
också
fel att sänka ambitionsnivån. Det behövs en höjd ambitionsnivå för att alla
ska få en likvärdig utbildning under sin skoltid. Skillnaderna ska inte
utjämnas genom att sänka ribban för alla, utan genom att ge dem som har det
lite svårare sådant stöd att de tar sig över en högt satt ribba. Dagens skola
sätter upp en kunskapsribba efter nio år och ser hur många som kan hoppa
över. Vi menar att skolans åtagande inte ska upphöra förrän alla kan hoppa
över kunskapsribban. Vi kan klara detta, men det förutsätter att vi anpassar
skolan efter eleverna och inte försöker anpassa eleverna efter skolan.
Olika inlärningsmetoder
Pedagogik handlar om människan och hennes förhållande till
kunskapsinhämtning.
I förmedlingspedagogiken är det läraren som dominerar eleven i val av
stoff, arbetssätt etc. Synen på bildning och kunskap får konsekvenser för
synen på läraren och lärarrollen. Om vi i stället ser den aktiva eleven som
"den forskande eleven", som själv söker kunskap genom att ställa frågor och
strävar efter att besvara dem, ändras också lärarrollen. Då behövs både en
handledare/vägledare och en föreläsare. Pedagogens roll blir att stimulera
eleverna och ge utrymme för det oförutsägbara, elevernas fantasi, frågor och
nyfikenhet. Det handlar också om att barn lär på olika sätt. Vissa elever lär
sig lättare och mer genom att arbeta praktiskt medan andra lär sig genom att
teoretiskt studera något.
Läraren ska tända eldar hos eleverna som väcker deras nyfikenhet - i
stället för att se eleverna som tomma hinkar som ska fyllas med kunskap.
Kunskap är att vara nyfiken och vilja lära sig. Det är inget statiskt, utan en
process. Lärarens uppgift är att lära barnen att ta ansvar för sitt eget
lärande.
De lär inte för frökens eller mammas eller pappas skull, utan för sin egen
skull. Detta förhållningssätt måste finnas med i insikten om lärarens ansvar
att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna.
Individuella studieplaner
Genom en ökad målstyrning och ett förtydligande av kravet
att alla elever i grundskolan ska få godkända kunskaper ökar
också kraven på skolan att förmedla kunskaper anpassade
efter varje elevs förutsättningar. Skolan ska ha en
långtgående frihet att välja arbets- och organisationsformer
för att uppnå detta.
I dag finns i grundskoleförordningen (4 kap. 1 §) krav på att elever som
har svårigheter i skolarbetet ska få stöd. Vi menar att detta inte är
tillräckligt.
Skolan bör i sitt arbete ta hänsyn till varje elevs unika förutsättningar och
anpassa undervisning, studiegång och gruppindelning efter detta.
I likhet med vad som gäller för gymnasieskolan bör alla elever också i
grundskolan ges en individuell studieplan genom en ändring av grundskole-
förordningen. Denna bör införas samtidigt som den centralt fastställda tim-
planen avskaffas. Den individuella studieplanen bör upprättas tillsammans
med elev och föräldrar och gås igenom vid varje utvecklingssamtal. Detta
bör ges regeringen till känna.
Ett beslut om individuella studieplaner bör förenas med insatser för
lärarfortbildning och åtgärder för att tillse att praktiska ämnen inte miss-
gynnas. Det är viktigt att individuella studieplaner också medför ett större
mått av integration mellan praktiska och teoretiska ämnen.
Timplanen
Det finns en inbyggd motsättning mellan den målstyrning
som vi vill vidareutveckla för skolan och den tidsstyrning
som timplanen innebär. Det är inte antalet timmar som ska
utgöra grunden för den likvärdiga utbildningen utan målet
för undervisningen. Centerpartiet anser att det är bra att en
försöksverksamhet utan timplan i grundskolan nu
genomförs. Målet är att timplanen avskaffas. Vad som ovan
anförts bör ges regeringen till känna.
Bättre information om elevernas
kunskaper
En av den socialdemokratiska regeringens första åtgärder
1994 var att riva upp det betygssystem som tidigare
beslutats. Socialdemokraternas återställare innebar att betyg
skulle ges senare och att antalet betygssteg i det närmaste
halverades. Vårterminen 1998 lämnade för första gången en
årgång elever grundskolan med nya, målrelaterade betyg. Av
de elever som våren 1998 avslutade grundskolans år 9 hade
20,4 % inte nått målen och erhållit betyget Godkänd i ett
eller flera ämnen. I samma grupp elever hade totalt 8,6 %
inte nått målen i ett eller flera ämnen, svenska, engelska,
matematik. Dessa elever saknar därmed behörighet till
gymnasieskolans nationella program. Om vi ska lyckas med
målet att ingen ska behöva lämna grundskolan med
underkänt måste stödinsatser, eventuell specialundervinsing
och andra särskilda resurser kunna sättas in i tid.
Betyg
Det behövs nu en bred överenskommelse om betygen så att
ett nytt betygssystem kan överleva majoritetsbyten i
riksdagen. Regeringen bör ta initiativ till samtal med
riksdagens partier för att nå en bred överenskommelse om
betygen i grundskolan. Utgångspunkten för dessa samtal bör
vara att betyg ska ges tidigare och i fler steg än i dag och att
betygen även framgent ska vara målrelaterade, men att det
ska finnas tydliga kriterier för alla betygssteg. Detta bör ges
regeringen till känna.
Nationella prov
Regeringen rev också upp kravet på nationella prov under år
fem. De är en naturlig avstämning efter halva
grundskoletiden av hur väl eleverna når upp till det som
förväntas av dem. Riksdagen bör utan föregående beredning
kunna besluta att återinföra de nationella proven under år
fem.
En fråga värd att belysas ytterligare är i vilken mån olika grupper av
elever missgynnas av provens utformning. De nationella proven är avsedda
att mäta ämneskunskaper och bör inte påverkas i otillbörligt hög grad av
andra faktorer. Det är viktigt att systemen kring de nationella proven inte
missgynnar elever med t.ex. invandrarbakgrund eller läs- och skriv-
svårigheter.
Utvecklingssamtal
Från år fem bör också utvecklingssamtalen resultera i en
skriftlig sammanfattning till föräldrarna som dokumenterar
utvecklingssamtalet. Riksdagen bör utan föregående
beredning kunna besluta om detta.
Elevers sociala och psykiska
hälsa
Lust till lärande
Alla känner vi till barns nyfikenhet, spänning och lust till att
få börja skolan och vi kan säkert själva komma ihåg hur det
var en gång i tiden - en väntan och förväntan med "pirr i
magen" på vad skolan hade att erbjuda. Skolan har ett stort
ansvar som ska ta vara på all begåvning. Undervisning som
sätter fokus på vad som är bäst för barnen utgår från en
helhetssyn på människan där lärandet kan och måste ske i
alla möjliga olika situationer.
Mobbning
Skolan ska inte vara en värdeneutral plats, och den får aldrig
acceptera mobbning, våld och rasism inom sina väggar.
Skolan ska vara bärare av moraliska värden, som tolerans,
respekt för alla människors lika värde och rättigheter och
insikt om vars och ens personliga ansvar. Då kan skolan ge
den unga människan en beredskap att som vuxen ta ansvar
för samhällets utveckling.
Det är en självklar rättighet för barn att slippa mobbas och det är
vuxensamhällets ansvar att barn ges den rättigheten. Detta är nödvändigt
särskilt med tanke på att Sverige har skolplikt, vilket innebär att barnen
måste infinna sig i skolan oavsett hur de uppfattar miljön. Det måste tas
krafttag mot mobbningen eftersom vi vet att det i dag finns ca 100 000 barn,
som är utsatta för mobbning, vilket är ungefär lika många som för 10 år
sedan. Det handlar inte bara om mobbning mellan elever utan även mellan
elever och lärare.
Barnombudsmannen gjorde 1995 en undersökning bland trettonåringar
om vad de tyckte att man skulle göra mot mobbning. Svaret från de allra
flesta var att de unga saknar vuxna i skolan som bryr sig om hur de mår och
som vågar agera mot utfrysning och övergrepp. Med vuxna menar de skolans
personal. Eleverna vet mycket om mobbning och är också beredda att
engagera sig och ta ansvar men endast om de känner att de har de vuxnas
fulla stöd, vilket de inte känner i dag.
Centerpartiet anser att en "nollvision" för våld och mobbning i skolan ska
sättas upp. Vi kan inte acceptera ett lägre mål för våra barn. Detta bör ges
regeringen till känna.
Genom ett beslut i riksdagen 1997 ändrades skollagens portalparagraf så
att det tydligt framgår att den som verkar inom skolan är skyldig att aktivt
motverka alla former av kränkande behandling. Vidare förtydligas läroplanen
så att rektor åläggs ett särskilt ansvar för att rutiner utarbetas på skolan för
hur skolpersonalen ska hantera problem med kränkande behandling, t.ex.
mobbning. Skolverket gavs i uppdrag att utarbeta kommentarmaterial om hur
man lokalt kan arbeta med mobbningsfrågor.
För att klara en nollvision anser Centerpartiet att det även ska framgå av
skollagen att lärare och övrig personal som upptäcker mobbning ges
skyldighet att rapportera till rektor. Detta bör ges regeringen till känna.
Anorexi
Ätstörningar som anorexi (självsvält) och bulimi (hetsätning)
är problem som uppmärksammats alltmer på senare år. I
Sverige drabbas cirka 3-4 % unga kvinnor av någon form av
ätstörningar. Bland yngre tonåringar är anorexi den
vanligaste åkomman och drabbar 1 % av dessa. Den värsta
formen av hetsätning bulimia nervosa drabbar cirka 1-2 %
av alla kvinnor i åldern 18-30 år.
Unga flickor får tidigt lära sig en mall att passa in i. Den otrygghet som
en del kan känna kan lätt ta sig uttryck i utseendefixering. Vi vet att anorexi
nästan alltid börjar med bantning.
Målet är att forma samhället på ett sådant sätt att problemen inte uppstår.
Därför behövs satsningar på forskning om förebyggande insatser mot
ätstörningar, vilka faktorer som utlöser problemen och uppgifter på hur
många kvinnor och män som är drabbade. Det finns idag väldigt lite
forskning kring ätstörningar, och det finns ännu ingen forskning som kan
visa hur de resuser som samhället lägger ner på sjukdomen faller ut.
Utbildning och information av dem som jobbar med unga flickor i
vården, skolan, fritidsgårdar och inom idrottsrörelsen kan vara en väg för att
förebygga och förhindra sjukdomsförlopp.
Skolan har en viktigt uppgift i arbetet att förebygga ätstörningar.
Förhållandet till mat och regelbundna mål är mycket viktigt för att förebygga
sjukdomen. Såväl skolmåltider, miljön i skolmatsalarna, som hemkunskap i
skolan har viktiga uppgifter att fylla. En väl fungerande skolhälsovård och
samarbete med sociala myndigheter är också viktiga delar i detta arbete.
Regeringen bör få i uppdrag att göra en översyn vad gäller information
och utbildning angående anorexi för dem som jobbar i skolan, vården, på
fritidsgårdar och inom idrottsrörelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Miljön i skolan
Skolan är en av landets största arbetsplatser med tanke på
hur många elever och lärare som varje dag finns där. Som
arbetsplats lyder skolan idag under arbetsmiljölagen. Med
tanke på senare års forskning om hur barn, unga och lärare
mår i skolan är det anmärkningsvärt att så många skolor är
dåliga arbetsmiljöer.
Miljön i skolan ska vara så bra att barnen inte ska behöva acceptera slitna
lokaler och tråkiga miljöer. Barn vill, precis som vuxna, ha vackra och
spännande saker omkring sig och de vill naturligtvis ha möjlighet att själva
påverka sin omgivning. I dag är eleverna verksamma i miljöer som vuxna
valt, men de borde ges möjlighet att vara med och bestämma och själva
skapa sin egen värld - också i skolan. Barn och unga har mycket bestämda
och kvalificerade åsikter om miljöer de känner till. Och självklart bör de
betraktas som experter på samma sätt som vuxna.
Arkitektur och inredning påverkar oss på olika sätt. Därför är det viktigt
att tänka på hur miljöerna ser ut som vi skapar för barn. Arkitektur, inredning
och utrustning i skolan hänger samman med helheten, synen på barn och hur
man lär sig. Det har visat sig att kommunernas dåliga ekonomi under senare
år har varit ett kraftigt hinder för att förbättra skolmiljöerna. I dagens svåra
sysselsättningläge borde man utnyttja olika arbetsmarknadsinsatser för att t
ex rusta upp skolornas inomhusmiljöer.
Arbetsmiljölagen tillämpas i stor utsträckning redan idag i skolan. Dock
gäller inte 6 kap. som berör samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Det är angeläget att eleverna redan under de tidiga åren i större utsträckning
ges möjlighet att faktiskt vara delaktiga i att utforma arbetsmiljön. Detta
skulle kunna göras genom att se över 6 kap. arbetsmiljölagen för att se vilka
bestämmelser som bör kunna tillämpas i skolan. Detta bör ges regeringen till
känna.
Skolgårdarna är mycket viktiga ur flera perspektiv. Eleverna ska kunna
tillbringa sin raster i en trygg och ombonad skolgårdsmiljö och det ska vara
möjligt att bedriva undervisning på skolgården. Trots omfattande satsningar
på upprustning och renovering av skolbyggnader är själva skolgårds-
miljöerna fortfarande sorgligt eftersatta. Asfalt, raka linjer och gråa ytor
präglar tyvärr miljön på många skolgårdar.
Elev- och föräldrainflytande
Elevinflytande
I och med 1994 års läroplaner betonas elevinflytandet med
större eftertryck än tidigare.
Elevinflytande är ett mångtydigt begrepp. Det handlar om arbetet i
skolan, skolans arbetsmiljö och formella beslutsprocesser. Men elevinflytade
handlar dessutom om inflytande på arbetet i klassrummet och det egna läran-
det. Enligt Skolverket finns ett nära samband mellan elevernas inflytande
över undervisningen och elevernas färdigheter. Enligt verkets attitydmät-
ningar upplever eleverna att deras inflytande i skolan ökat mellan 1994 och
1997. Men vid 1997 års attitydmätning ansåg fortfarande mer än hälften av
eleverna att de endast i liten utsträckning kunde påverka sin situation i
skolan.
"Man skolkar oftast inte från något som man har bestämt själv. Jag blir
förbluffad när man i skolan behandlar oss elever som icke-tänkande robotar.
Det har hänt att jag frågat om något i teknologi och fått till svar att jag
kommer att lära mig det i fysiken. Men det hjälper ju inte mig att veta att jag
kommer att förstå teknologi om ett år när jag läser fysik och redan avslutat
min teknologikurs". "Jag har en uppfattning om vad jag skulle vilja att
skolan var. Skolan, ett ställe, där jag tillbringar ungefär 8 timmar om dagen.
Jag skulle bli glad om bara en av alla de idéer jag har gick igenom." Citat av
Stina Dahlquist, samhällsvetenskapliga programmet i Göteborg.
Det finns skolor som har arbetat med att pröva nya former för elevers
inflytande. Rinkebyskolan är en skola som kan nämnas där klassråd och
elevråd har fått en omstart. Elevrådet har beslutat en rad olika saker, bl a om
att man ska servera frukost i skolan. Det var ett akut problem att många
elever inte fick frukost hemma, vilket betydde att de var hungriga och
stökiga hela förmiddagen. Nu serveras frukost mellan 7.45 och 8.05. Mellan
60-70 elever äter frukost, och resultatet har blivit att eleverna kommer i tid
till skolan och att det är lugnare i klassrummet.
Bredbyskolan är ett annat exempel där man har kommit långt vad gäller
elevernas delaktighet. Skolan har numera tre grupper som intervjuar lärare
som ska nyanställas; rektor och ledning, arbetslaget av lärare och eleverna.
Föräldrar i skolan
I en tid när människor vill ta mer ansvar, få större möjlighet
att välja och bestämma mer själva, måste detta också gälla
skolan. Det är föräldrarna som bäst känner sina barn och
deras behov. Det är därför naturligt att dessa ges möjlighet
till ökat inflytande i skolans arbete. Av skolan bör detta
betraktas som en resurs som bättre ska tas tillvara än i dag.
I ett större perspektiv är det av stor vikt att många människor är med om
att utforma den offentliga verksamheten. På så vis ökar känslan av ansvar,
delaktighet och samhörighet i samhället.
Engagemanget hos varje förälder måste tas tillvara under barnens hela
skolgång och är en viktig del i att skapa en god skolsituation och en god
undervisning. Samspelet mellan föräldrar och skola är en viktig trygghets-
faktor för barnen och bidrar till en gemensam trivsel där alla känner sig
delaktiga. Och om vi ska klara av att nå målet om att ingen ska bli underkänd
i grundskolan måste alla hjälpas åt, inte minst föräldrarna.
Centerpartiet medverkade till den försöksverksamhet med lokala styrelser
som nu genomförs i hela landet. Vi menar att erfarenheterna nu finns för att
gå vidare och införa lokala styrelser vid alla skolor. Då styrelserna blir
permanenta bör deras befogenheter avgränsas så att skiljelinjen mellan
lärarnas och skolledningarnas pedagogiska ledarskap och föräldra-
styrelsernas uppgifter blir tydlig. Det kan också finnas anledning att se över
styrelsernas sammansättning i syfte att också bjuda in andra än föräldrar och
elever att delta i styrelserna. Detta bör ges regeringen till känna.
Rinkebyskolan var en av de första skolorna i landet som inrättade en
lokal styrelse med föräldramajoritet. Styrelsen är överordnad rektor i de
frågor den har beslutsrätt i. Föräldrastyrelsen har haft en rad synpunkter på
den pedagogiska verksamheten. Man har bl a krävt
- att utvecklingssamtalen ska vara en timme långa,
- att alla elever ska lära sig en bra svenska varför alla skolans lärare har
gått kurser i språkutvecklande arbetssätt,
- att få korta kurser i ekonomi, orientering om läroplanens innehåll,
betygskriterier och den lokala arbetsplanen,
- att skolan ska ha många datorer eftersom få föräldrar har råd att köpa
egna.
Styrelsen har också drivit på att skolan skall vara öppen både
dagar och kvällar. Begreppet skola håller helt på att
förändras i Rinkeby. Skolan bygger här in de verksamheter
som barn och unga behöver både på skoltid och fritid.
Vi vet att samarbetet med föräldrar ser olika ut eftersom olika skolor
finns i olika sociala sammanhang. På Hjulsta skolor, som är en 1-9-årig
skola med 700 elever där ca 90 % av eleverna har utländsk bakgrund, vet
man att föräldrar inte kommer till vanliga föräldramöten. I stället har man
familjemiddagar, där varje familj lagar sin rätt.
"De känner att de bidrar, vad skall annars föräldrarna göra i skolan när de
knappt kan språket? Tillsammans över middagsbordet kan vi göra mycket.
Vi har också föräldraforum en gång i månaden, då vi inbjuder till kaffe med
bröd. Då är jag där, lyssnar och svarar på frågor." Elisabeth Sörhus, rektor.
Det är viktigt att föräldrarna deltar i barnens skolarbete hemma och i
skolan och att de följer upp och stöder sina barn i lärprocessen. Föräldrarna
bör ta ett stort ansvar. Skolan måste uppmuntra föräldrar att ta detta ansvar.
Skolan bör också kunna ge föräldrar stöd och råd om barns inlärningsprocess
genom exempelvis temakvällar om läs-, skriv- och matematikinlärningen
eller genom att erbjuda stöd för föräldrar som läser läxor med sina barn. I
England har man bl.a. erbjudit föräldrar till barn med läs- och skriv-
svårigheter utbildning, mot att föräldrarna åtar sig att ge sina barn medvetet
stöd i deras läsutveckling. Möjligheterna att stimulera en liknande
verksamhet vid svenska skolor bör övervägas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Att ha många vuxna till hands i skolan är viktigt, inte minst för att
motverka våld och mobbning. Enligt Barnombudsmannens underökningar
visar det sig att överst på elevernas önskelista står fler engagerade vuxna i
skolan som har tid att prata och fråga hur man har det och som vågar ingripa
mot mobbning. Det har visat sig att de skolor som arbetat med bl.a. vuxet
kamratstöd i skolan har varit lyckade och mött barns och ungdomars behov
av vuxenkontakter.
Jämställdhet
Skolan har en viktig uppgift i att arbeta med
jämställdhetsfrågor och inte minst att motverka könsbundna
utbildnings- och yrkesval. Om kvinnor och män ska öka sin
andel inom traditionellt könsbundna arbetsområden måste
arbetet börja tidigt. Skolan och utbildningssystemet måste bli
bättre på att synliggöra och lyfta fram kunskap om manligt
och kvinnligt.
1997 gjordes en omfattande undersökning av 550 svenska högstadie-
elevers arbete med fysik, kemi, biologi och teknik. I intervjun med eleverna
konstaterade forskarna att flickor och pojkar gör olika prioriteringar när det
gäller vad de vill arbeta med i NO-ämnen. Forskarna belägger också att
läroböckernas val av ämnesinnehåll och lärarnas metoder speglar manliga
synsätt och gynnar pojkars intressen.
Undervisningsformerna måste förändras så att hänsyn tas till flickors och
pojkars olikheter, behov och intressen. Flickors och pojkars självuppfattning
och omvärldsuppfattning är präglade av deras erfarenheter och villkor såväl i
skolan som utanför. Vid skolstarten har flickor och pojkar olika erfarenheter
med sig. Efter rådande genusmönster är de genom lek och uppfostran tränade
i och uppmuntrade till olika förmågor. I skolan är skillnaderna påvisbara
bland annat i sättet att vara i klassrummet, att kommunicera och hantera
språket vid val av innehåll, kurser och arbetsformer.
Lärare spelar en stor roll i barns uppväxt som förebilder. En jämn
könsfördelning i rekryteringen av lärare på alla nivåer bör eftersträvas.
Elevernas erfarenheter i de tidiga skolåren spelar en stor roll för deras
framtida utbildnings- och yrkesval. Ett medvetet arbete för att bryta köns-
bundna mönster längre fram i livet bör inledas redan de första åren i skolan.
NOT-projektet är ett exempel på hur unga människor, både pojkar och
flickor, kan ges ett intresse för naturvetenskapliga och tekniska utbildningar
och yrken.
Elever i skolan bör omfattas av motsvarande regler för jämställdhet som
gäller för anställda på arbetsmarknaden. Regeringen bör tillgodose detta
genom en ändring av förordningar eller genom lagförslag till riksdagen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetslivsorienteringen fyller en värdefull funktion, då eleverna ges
möjlighet att komma i kontakt med arbetslivet. Den innebär en värdefull
möjlighet att låta elever prova på arbetslivet utanför de traditionella
könsmässiga och sociala ramarna. Arbetslivsorienteringen bör åter garanteras
en minsta tid i skolan. Detta bör ges regeringen till känna.
En öppen skola
Att låta skolans lokaler vara öppna även efter skoladagens
slut är viktigt. Idag står många skolor, skolbibliotek och
datorsalar oanvända efter skoldagens slut. Samtidigt vet vi
att många skulle behöva tillgång till dessa för att göra läxor,
spcialarbeten och liknande.
Den lokala föräldrastyrelsen i Rinkebyskolan har drivit på så att skolan
där skall vara öppen både dagar och kvällar. Begreppet skola håller helt på
att förändras i Rinkeby. Skolan bygger här in de verksamheter som barn och
unga behöver både på skoltid och fritid.
Skolans lokaler skulle också kunna vara en tillgång även för föräldrar och
människor i det omgivande samhället. Skolan skulle med ganska små
förändringar kunna bli ett lärocentrum för samhället, där människor får
tillgång till bibliotek, datorkommunikation och handledning. Detta är möjligt
att uppnå genom arbete med t ex högskolor som erbjuder distansutbildning
och lokala avdelningar av studieförbunden.
Program för läs- och
skrivfärdigheter
Debatten om läs- och skrivsvårigheter har varit intensiv
under de senaste åren och den har visat att skolan inte alltid
lyckats. Eftersom läs- och skrivundervisningen under de
första skolåren är en så viktig del av verksamheten upplever
många att lära sig läsa och skriva är det som är själva
poängen med skolan. Läs- och skrivundervisningen blir
oftast den första tydliga erfarenheten barn får av skolan och
undervisningen och därför kommer den att påverka barnets
syn på inlärning och kunskper. Barn som tidigt får uppleva
motgångar i läs- och skrivarbetet utvecklar ofta en negativ
självbild. Framgångar eller misslyckanden påverkar därför
som regel hela skolgången och barnets syn på skola, lärande
och utbildning.
Läs- och skrivfärdigheter handlar inte bara om den tekniska förmågan att
stava sig igenom texter utan också om att förstå och kunna redogöra för vad
man läst. Även om Sverige ligger mycket högt i en internationell jämförelse
är det mycket oroväckande resultat i den OECD-studie som granskat såväl
läsförmåga som läsförståelse; var femte elev lämnar skolan med
otillfredsställande läsförmåga och enligt Skolverket läser 4-5 % av eleverna i
grundskolans år 8 sämre än genomsnittseleven i skolår 3.
Skolverket har under 1998 utfört en nationell kvalitetsgranskning vad
gäller läs- och skrivprocessen i undervisningen. I sin rapport redovisar
utbildningsinspektörerna att det fanns få skolmiljöer som gynnade elevernas
läs- och skrivprocesser. Bl a saknade lärarna ofta kunskaper om läs- och
skrivprocessens betydelse för eleverna i olika ämnen. Det saknades även en
pedagogisk ledning som poängterade betydelsen av att eleverna är aktiva
med att läsa och skriva i undervisningen.
Ett samlat program för att stärka grundskoleelevernas läs- och skriv-
förmåga är därför nödvändigt. I det följande presenterar vi de moment som
bör ingå i ett sådant program.
Lärarutbildningen
Läs- och skrivutveckling kan inte avgränsas endast till
svenskämnet i skolan. I all verksamhet ingår språkliga delar
och eleverna kommer, när de lämnat skolan, att förväntas
kunna använda språket i all verksamhet.
Givetvis måste inte alla lärare ha detaljerade kunskaper om läs- och
skrivutveckling, men alla bör ha åtminstone sådana kunskaper att de kan
följa elevernas utveckling och observera om något är fel. I all lärarutbildning
bör därför obligatoriskt ingå kunskaper om barns läs- och skrivutveckling,
dyslexi och dyskalkyli. Alla lärare bör också ges möjlighet att ta del av sådan
fortbildning.
Utöver de grundläggande kunskaper alla lärare ska ha behövs också
vidareutbildade lärare. Centerpartiet föreslår att specialisttjänster för lärare
ska inrättas. Ett självklart område för sådana specialisttjänster torde vara
resurslärare för läs- och skrivutveckling.
Översyn av kurs- och läroplaner
Läs- och skrivkommittén konstaterar i sitt betänkande Att
lämna skolan med rak rygg (SOU 1997:108) att mycket av
det som skrivs om språkets roll i kursplanen för svenska rör
hela skolans arbete. Visserligen finns, enligt kommittén, de
språkliga aspekterna med i kursplanerna för biologi, fysik
och kemi, medan det i kursplanerna för geografi och
samhällskunskap helt saknas sådana kopplingar.
Det borde vara självklart att all pedagogisk personal har ett allmänt
uppdrag att främja elevernas läs- och skrivutveckling. Förmågan att själv
uttrycka sig och att inhämta information måste finnas i alla ämnen. Detta bör
också uttryckas i kurs- och läroplaner. En möjlighet är naturligtvis att arbeta
in mål från kursplanen i svenska som allmänna mål för hela skolan. En annan
är att se över alla kursplaner i avseende på läs- och skrivutvecklingen.
Skolverket bör få i uppdrag att göra en sådan översyn. Detta bör ges
regeringen till känna.
Kunskap om beprövad erfarenhet
Oavsett vilken grund - pedagogisk, fysiologisk eller
pedagogisk - man anser att läs- och skrivsvårigheter har, kan
vi runt om på olika skolor finna exempel på framgångsrik
undervisning. Oavsett hur engagerad läraren är i sitt ämne
och sina elever, spelar givetvis valet av metod en roll för hur
undervisningen lyckas.
Det finns metoder som visat sig fungera för att förmedla kunskaper, s.k.
best practices, eller beprövad erfarenhet i översättning, utan att nödvändigt-
vis ha en vetenskaplig förankring eller bygga på forskning. Grunden för
dessa är lärares erfarenheter, professionella kunskaper samt observations-
och analysförmåga.
Användningen av dessa metoder bör stimuleras genom ett systematiskt
arbete för att samla in och bearbeta erfarenheterna, sprida kunskap om dem
och förmedla dem på ett lättillgängligt sätt. En bra grund borde vara att ge
Skolverket i uppdrag att sammanställa en nationell erfarenhetsdatabas om
och göra den tillgänglig på Internet, där den blir tillgänglig för såväl lärare
som elever och föräldrar. Vidare bör lärare i hela landet erbjudas fortbildning
kring beprövad erfarenhet och ett arbete med att sprida dessa kunskaper på
varje skola stimuleras. Detta bör ges regeringen till känna.
Insatser för barn med läs- och
skrivsvårigheter
Det är av största vikt att stora insatser görs för att tidigt
upptäcka de barn som har olika slags läs- och
skrivsvårigheter. Diagnostiska prov, som till exempel
ordkedjetester, bör genomföras redan under de första
skolåren för att möjliggöra tidigare insatser. Detta bör ges
regeringen till känna.
Även om skollagen är tydlig i sina krav på att elever ska få tillräckliga
resurser för att kunna tillgodogöra sig utbildningen, har skolan och
framförallt de elever som har behov av särskilt stöd drabbats hårt under hela
90-talet. Den utveckling som förekommit de senaste åren, där speciallärar-
kompetens i stor utsträckning försvunnit från skolorna, måste brytas och
lärare med utbildning för att undervisa barn med läs- och skrivsvårigheter
och för att handleda andra lärare anställas. Samma prioritering bör gälla de
hjälpmedel som finns för att underlätta för dyslektiker i deras läs- och
skrivutveckling, som t.ex. datorer i undervisningen.
Prioriteringen är och ska vara en kommunal angelägenhet. Statens
styrning bör ske genom klara och tydliga mål. Emellertid måste staten i de
program för skolutveckling som genomförs beakta också de elever som har
läs- och skrivsvårigheter. Det är därför välkommet att regeringen i sin
skrivelse Lärandets verktyg - nationellt program för IT i skolan (skrivelse
1997/98:176) också meddelar sin avsikt att låta delegationen för IT i skolan
avsätta särskilda resurser för elever med funktionshinder.
Staten har också ett ansvar för att stimulera forskning kring läs- och
skrivsvårigheter. Sverige befinner sig fortfarande i bakvattnet vad gäller
sådan forskning. Lärarhögskolorna över hela landet utgör en naturlig bas för
att stärka denna forskning. I Centerpartiets ekonomisk-politiska motion
föreslår vi att inledningsvis 10 miljoner kronor avsätts för stöd till forskning
kring läs- och skrivsvårigheter. Denna satsning bör också användas för att
möjliggöra för lärare aktiva i skolan att ta tjänstledigt på hel- eller deltid
för
att ägna sig åt forskningsarbete och därigenom få en närmare anknytning
mellan forskning och praktisk verksamhet i skolan.
De senaste åren har läromedel för barn med läs- och skrivsvårigheter
blivit allt vanligare. Det är viktigt att eleverna får sådana läromedel som
stärker och ger ökat självförtroende. Utveckling av sådana läromedel är dock
kostsam och staten bör stimulera ett ökat utvecklingsarbete genom att tillföra
resurser. I vår ekonomisk-politiska motion föreslår vi att 10 miljoner kronor
avsätts för stöd till utveckling av läromedel för elever med läs- och
skrivsvårigheter.
Nationell kampanj för ökat läsande
Det är bara genom ständig övning som förmågan att läsa och
skriva utvecklas. Barn och för den delen också vuxna bör
stimuleras att läsa mer. I Skolverkets rapport Hur i all
världen läser svenska elever? (rapport nr 78, 1995)
konstateras ett klart samband mellan mycket läsande och
läsprestationer. Det är då särskilt oroande att var femte pojke
i år tre uppger sig nästan aldrig läsa böcker för nöjes skull.
Även om serietidningar också bidrar till läsförståelsen finns
en förhållandevis stor grupp som nästan aldrig läser vare sig
serietidningar eller böcker. Det visar sig också att en tiondel
av eleverna har mycket låga resultat på läsförståelseprov .
Inom läskunnighetsundersökningen frågade man sig också vilka faktorer
som låg bakom en hög läskunnighet. Såväl nio- som fjortonåringarna i
undersökningarna betonade att man skulle tycka om att läsa, ha tid till det
och kunna koncentrera sig. Det visar sig också att i länder med hög
läsförmåga förknippar de duktiga läsarna läsning med en fantasifull och
trevlig sysselsättning, medan man i länder med låg läsförmåga har en mer
allvarlig inställning till läsning och anser att det kräver mycket disciplinerat
arbete.
Bilden av ens egna läsande var den faktor som starkast hängde samman
med elevernas läsförmåga. De elever som får svårigheter med läsningen i
framtiden är ofta de som har litet stöd hemifrån och aldrig tagit sig in i
bokens värld. I synnerhet många pojkar förefaller behöva hjälp till detta.
Mot bakgrund av den verklighet som undersökningen ger uttryck för är
det motiverat att inleda en kampanj för ökat läsande i Sverige. Inriktningen
bör vara att betona det lustfyllda i läsningen och att ge landets elever goda
läsupplevelser som stimulerar till fortsatt utforskande på egen hand.
Regeringen bör ta initiativ till en sådan kampanj i samarbete med landets
kommuner, skolor och bibliotek. Detta bör ges regeringen till känna.
I den ovan refererade rapporten konstateras också att hemförhållanden
spelar en viktig roll. Läskulturen grundläggs redan i hemmet, varför dess roll
bör uppmärksammas. Flera landsting och kommuner gör i dag ett viktigt
arbete genom den "första abc-bok" som på många håll skänks och/eller
skickas till barn som börjar närma sig skolåldern. Samverkan med landsting
och kommuner kring detta förefaller kunna vara ett viktigt inslag i en
kampanj för läsning.
Lärobokens roll
I samband med en kampanj för läsning bör också skolbokens
roll betonas. I tider när informationsrevolution är på allas
läppar är det lätt att glömma bort de traditionella
läromedlens betydelse. Informationsteknik/data hamnar lätt i
fokus när skolans utveckling diskuteras. Detta är också
mycket viktigt. Men läroboken har dock fortfarande en
oundgänglig funktion i skolan. Boken och läsningen är ett
nödvändigt instrument för att göra informationstekniken
tillgänglig och meningsfull för eleverna.
Visserligen har insatser gjorts för att bryta utvecklingen och avsevärda
insatser gjorts för att öka läsandet bland barn och ungdomar. Den största
prioriteringen av läromedel måste dock komma i kommunerna. I genomsnitt
satsar landets kommuner 500 kronor per elev och år på läroböcker. Det
motsvarar 1 % av vad en elev i en svensk skola kostar i genomsnitt och
mindre än vad en prenumeration på Fantomen eller Kalle Anka kostar, eller
vad ett avancerat datorspel kan kosta. I många skolor tvingas elever dela på
slitna läxböcker, använda exempel med tioöringar i matematiken eller
studera kartor där Sovjetunionens gränser fortfarande är utmärkta. Det krävs
informationsinsatser för att informera ansvariga politiker i landets kommuner
om vikten av bra och uppdaterade skolböcker.
Skolbibliotek
Skolbiblioteken ska fungera som arbetsredskap i
undervisningen och är en mycket viktig del i den nya
satsningen på skolan. I läroplanen för grundskolan betonas
det undersökande arbetssättet. Utan ett fungerande
skolbibliotek är detta omöjligt.
Biblioteken måste integreras i undervisningen, och detta måste ske
mycket tidigare än vad som är vanligt i dag. Skolbiblioteken måste få
resurser som gör att de kan spela en vital roll i skolarbetetet och bidra till
att
ge eleverna lust till kunskap och goda läsvanor och att lära sig att hantera
medier. Även för IT-utvecklingen spelar biblioteken en central roll.
IT i skolan
Genom de stora insatser som gjorts i skolan har nu i det
närmaste alla elever tillgång till datorer. Tillgången skiljer
sig dock klart åt mellan kommuner och mellan skolor. Det är
också oklart i vilken utsträckning datorerna integreras i den
ordinarie utbildningen eller hur de annars används.
Skolverket publicerar sedan ett antal år statistik kring
skolans datorer. Det är en kvantitativ analys, som är nog så
användbar och borde utgöra ett viktigt redskap i
kommunerna. Emellertid är den kvantitativa beskrivningen
otillräcklig för att bedöma insatser som behöver göras t.ex.
inom fortbildningen eller inom lärarutbildningen. Skolverket
bör därmed få ett uppdrag att till statistiken över skolans
datorer knyta kvalitativa analyser. Centerpartiet återkommer
till frågan i partimotionen En digital allemansrätt (T703).
Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i såväl hanteringen av
datorer som IT-pedagogik. Även om tekniken inte ska överskattas (och
definitivt inte ses som en potentiell besparing) ger erfarenheten vid handen
att den är mycket värdefull inom många ämnen, där engagerade lärare med
kunskap om möjligheter och begränsningar handleder användningen. Varje
lärare måste under utbildningen ha stött på IT-pedagogik och kunna använda
IT som ett instrument i undervisningen. Det bör ankomma på regeringen att,
i den fortsatta beredningen av Lärarutbildningskommitténs slutbetänkande,
göra nödvändiga överväganden kring hur detta bör genomföras. Centerpartiet
återkommer till frågan i motionen En digital allemansrätt (T703).
Den satsning regeringen nu genomför för att underlätta för skolor att
skaffa anslutning till Internet utgår från ett felaktigt perspektiv - att varje
arbetsplats med Internet kostar lika mycket. Därigenom kommer stora skolor
i befolkningstäta områden att överkompenseras medan små skolor i främst
glesbygd, där Internetanslutningar också är dyrare, kommer att missgynnas.
Regeringens satsning bidrar således inte till likvärdiga villkor i hela landet.
Vi noterar att Centerpartiets förslag om en digital infrastruktur skulle lösa
problemet.
Satsningen på Internetanslutningar till skolor bör mot denna bakgrund
omprövas. I avvaktan på fiberanslutningar till hemmen, skolorna och
arbetsplatserna bör stöd till anslutning ges i form av ett grundbidrag för
anslutning. Stödet bör inte utgå per elev, utan öka efter behovet av
anslutningskapacitet, med andra ord i distinkta steg efter behovet av snabbare
teknik. Centerpartiet återkommer till frågan i motionen En digital
allemansrätt.(T703)
Estetisk verksamhet
Kultur i skolan
De nedskärningar som också drabbat skolan under 1990-talet
har inneburit stora påfrestningar på den kulturella
verksamheten. Större barngrupper, större klasser samt
mindre personal och ekonomiska möjligheter har gjort att
barnens kontakt med kulturaktiviteter, möten med konstnärer
och olika kulturformer saknas på många håll. Besöken på
konsthallar, museer, bibliotek och inköp av
teaterföreställningar har minskat. Omorganisationer,
decentralisering och uppsplittring av resurser och att tidigare
fungerande kontaktnät har brutits sönder har inneburit nya
problem. Många kommuner har delat upp de resurser
skolorna har att köpa teater och annan kultur för på de
enskilda skolorna. Detta har lett till att varje enskild skolas
påse pengar blivit så liten att man inte har råd att ta dit några
föreställningar. Besparingar har också drabbat de praktiska
och estetiska ämnena i skolan.
Kultur och estetiska ämnen har i dag svårt att hävda sig i dagens skola
trots att den skapande verksamheten med framgång kan användas i
inlärningsprocessen och borde vara en oundgänglig del av utbildningen. Den
innebär att barn såväl får tillfälle att utveckla sina olika förmågor som en
möjlighet att få utlopp för känslor som annars kan vara svåra att uttrycka.
Centerpartiet anser att skapande verksamhet bör vara en integrerad del av
alla barns skolgång. Den kulturella verksamheten i skolan bör också syfta till
att stärka elevernas identitet och trygghet i sin egen kultur. Interaktion med
det omgivande samhället och den lokala kulturen bör i detta sammanhang
betonas.
Drama
Estetisk verksamhet är en metod för annat lärande där t ex
drama kan spela en viktig roll för hela skolan.
Dramapedagogiken skapar stark inlevelse och förståelse.
Drama kommer av det grekiska ordet "dram", som betyder
handla. När man i handling föreställer något så innebär det
att hela jaget medverkar. De får då insikt om sig själva, men
de kan också lära sig förstå hur andra har det.
Dramaövningar stärker självförtroendet och tränar det egna
ställningstagandet och kritiskt tänkande. Ett mål med
dramaövningar kan t ex vara att hjälpa en grupp som har
problem med mobbning. Det är viktigt att inte bara tala om
känslor utan även att arbeta med känslor. Om förmågan till
empati kan tränas så är drama en bra metod.
Bild
Vi vill även lyfta fram och betona betydelsen av arbetet med
bild i skolan. Vi lever i ett samhälle där vi ständigt omger
oss av bilder av olika slag. Det är bilder med olika syften och
funktioner. Bilder i tidningar, TV, film, video, reklambilder
etc. Att i skolan få möta olika bildkonstnärer på
bildlektionerna och att själv få skapa olika bilder är därför
viktigt ur olika synvinklar. I läroplanen står: "Bild och
bildkonst ger tillfälle till reflektioner kring andra människors
sätt att tänka och uppleva olika tider och kulturer och är en
viktig del av det kulturarv skolan skall förmedla."
Centerpartiet anser att det är viktigt att eleverna i skolan för möta både
dramapedagoger och bildkonstnärer. Detta bör ges regeringen till känna.
Musik
Musiken har länge dominerat många ungdomars kultur- och
fritidsliv både vad gäller att lyssna och att själv musicera.
Här har våra musikskolor haft en stor betydelse för barns
musicerande. Nära hälften av alla barn mellan 9 och 12 år
spelar ett instrument. Bredden på musikundervisningen i
Sverige sägs vara enastående i världen. Efter några år med
minskad verksamhet i musikskolan börjar nu utvecklingen
vända enligt rapporter från Smok (Sveriges musik- och
kulturskoleråd). Medvetenheten har blivit större ute i landet
och man inser att det här är något man måste satsa på.
Kommunerna har ett stort ansvar att stödja musikskolan och
erbjuda så många barn som möjligt att ta del av
verksamheten. Fortfarande står det 40 000 barn i kö för att få
lära sig att spela ett instrument enligt Smok.
Visst finns det skolor idag som arbetar mycket med kultur och estetisk
verksamhet men ofta hänger detta samman med enskilt engagerade skol-
ledare eller lärare. Varje enskild skola bestämmer hur man ska arbeta för att
förverkliga de nationella målen. Som exempel kan nämnas att i Hjulsta
skolor har man som mål att varje elev som går ut nian ska kunna spela ett
instrument.
Läroplanerna innehåller många formuleringar om skolans kulturuppgift.
Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola
- har utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse
för att ta del av samhällets kulturutbud,
- har en förtrogenhet med centrala delar av vårt svenska och nordiska,
inklusive det samiska, samt västerländska kulturarv samt
- har utvecklat förståelse för andra kulturer.
Centerpartiet vill framhålla vikten av kulturverksamhet i
skolan. Det är därför positivt att regeringen har tillsatt en
arbetsgrupp som ska lyfta fram kulturen i skolan. Det är
Kulturrådet och Skolverket som under treårsperioden 1999-
2001 fått i uppdrag att samordna det fortsatta arbetet med
kultur i skolan. Arbetet kommer att inriktas mot långsiktiga
insatser som samverkansformer, metodutveckling,
förändringsarbete, kunskapsspridning, erfarenhetsutbyte med
mera för att stimulera skolor att arbeta med kultur i olika
former. Det kommer inte att handla om bidragsgivning.
Vi vill också lyfta fram och betona vikten av Kulturfönstret som öppnats
på Skoldatanätet. Kulturfönstret ger information om kulturprojekt landet runt
och om olika möjligheter att få stöd och vägledning för skolornas
kulturarbete.
En ny skollag
Sedan den nuvarande skollagen antogs 1985 har skolan
utsatts för stora förändringar: ansvaret för skolan flyttades
till kommunerna, en ny läroplan har antagits, betygssystemet
har förändrats m.m. Sedan 1985 har skollagen ändrats 48
gånger, varav flera gånger ganska omfattande. Skollagen är i
dag ett lapptäcke av reformer, återställare och nya reformer.
Det är därför välkommet att regeringen förefaller ha för
avsikt att ta fram förslag till en ny skollag.
Grunden för en ny skollag bör vara att varje elev har rätt att få godkända
kunskaper i grundskolan. Detta kräver en fortsatt decentralisering av besluten
till varje skolledning och lärare, förenat med skärpta krav på utvärdering och
uppföljning. Skolan ska ges större frihet att uppnå målen, men också
avkrävas större ansvar. Ansvar, resurser och befogenheter ska i största
möjliga mån ligga hos arbetslaget/den enskilde läraren.
Klara ansvarsförhållanden
I skolan, liksom i annan verksamhet, ska de professionellas
roll respekteras. Samtidigt måste göras klart att
misslyckanden i skolan inte är acceptabla. Detta förutsätter
att ansvaret görs tydligt inom skolan. Staten bör, liksom i
dag, formulera skolans kunskapsmål och granska
kommunernas egna arbete med utvärdering och utveckling.
Det finns anledning att se över statens sanktionsmöjligheter
mot kommuner som, trots upprepad kritik från Skolverket,
inte korrigerar brister i den egna verksamheten.
Kommunerna ska vara ansvariga för att utvärdera och utveckla den egna
skolan, vilket också innebär att den egna skolan ska ha tillräckliga resurser.
Det politiska ansvaret för skolan bör vara tydligt så att väljarna också kan
utkräva det. Kommunerna bör däremot inte ägna sig åt detaljstyrning av
skolans inre verksamhet.
Dessa punkter bör vara vägledande för hur ansvaret för skolan regleras i
en ny skollag. Detta bör ges regeringen till känna.
Stärkt ledarskap i skolan
En tydligare fördelning av ansvaret för skolan bör också
innebära att besluten över resurserna i större utsträckning
decentraliseras. När skolan kommunaliserades 1989 var
avsikten att decentraliseringen skulle fortsätta ut till varje
skolledning och lärare. Denna fortsatta decentralisering har
dock på många håll inte blivit av.
Skolledaren bör ges en starkare roll i skolans utvecklingsarbete. Det är
angeläget att skolledaren själv får möjlighet att besluta om viktiga stöd-
funktioner för skolledarrollen, t.ex. i form av administrativt stöd, så att
skolledaren också får tid till att leda skolans pedagogiska utveckling. En mer
självständig roll för skolledarna bör beslutas i varje kommun. En önskvärd
utveckling är att kommunerna i större utsträckning skriver kontrakt med
rektorerna som reglerar såväl kunskapsmål som vilka resurser rektorn
förfogar över och rektorns befogenheter i övrigt. Rektorer som inte når upp
till dessa överenskomna mål bör bytas ut. Regeringen bör ta initiativ till
överläggningar med kommunerna för ett nytt ledarskap i skolan. Detta bör
ges regeringen till känna.
Flexibel skoltid
Skollagen bör sätta elevens kunskaper i centrum, inte
skoltiden. Vi ser nu att en 10-årig grundskola är på väg att
växa fram. Men vår vision av skolan går ett steg vidare
eftersom vi anser att grundskolans åtagande inte bör upphöra
förrän eleven har fått godkända kunskaper. Skoltiden bör
vara flexibel och medge att elevers tid i grundskolan
varierar. Detta bör ges regeringen till känna.
Vissa kommer att gå snabbare fram medan andra ges möjlighet att ta
längre tid på sig. Förenat med individuella studieplaner för varje elev kan
skolan då planera och lägga upp undervisningen på ett sådant sätt att alla får
det stöd de behöver.
Funktionshindrade i skolan
Utgångspunkten för en politik för funktionshindrade barn
och ungdomar bör vara deras egna upplevelser av
situationen. Integration i den kommunala skolan måste vara
frivillig. Barnen ska ha en rättighet och inte en skyldighet att
gå integrerat. Segregation kan vara något positivt - när den
är självvald.
Specialskolorna
Centerpartiet anser att det är angeläget att kommunerna har
ansvaret för skolan och att alla elever får samma mål att
sträva efter. Samtidigt måste utgångspunkten vara elevernas
välbefinnande, deras möjlighet att ha normala sociala
kontakter samt möjligheter att få rätt stöd utifrån sina egna
förutsättningar. Respekten för olikheter innebär att vi bör
respektera det faktum att några elevers skolgång bäst
tillgodoses inom ramen för specialskolan. Likvärdighet
innebär inte detsamma som likformighet. Olika barn har
olika behov, och samhällets stöd och insatser måste utgå från
detta faktum.
Centerpartiet har svårt att förstå varför regeringen vill avveckla
specialskoleverksamheten. Utgår man från regeringens argumentering i den
proposition som man tidigare lagt fram "Elever med funktionshinder -
ansvar för utbildning och stöd" framstår det som tydligt att två principer
tillåts väga tyngre för regeringen än barnens och föräldrarnas bästa;
- Den ena är att barnen - med eller mot sin vilja - skall integreras i den
vanliga skolan. Går alla andra barn integrerat så ska barn med
multifunktionshinder också göra det.
- Den andra principen är skolans kommunalisering - går de flesta andra
barn i  kommunala skolor, ska också dessa barn göra det.
Men det rör sig om så få barn - med så speciella behov - att
det inte borde vara problematiskt för någon att acceptera
deras statliga specialskola.
Den kommunala kompetensen
Det är orimligt att tro att alla landets nära 290 kommuner ska
kunna nå samma kunskapsnivå som en specialskola.
Kommunerna har inte och kan knappast förväntas att mer än
i undantagsfall klara av att bygga upp det kunnande som
krävs för de mycket speciella behov som de berörda barnen
har. En lärare kanske möter en elev med sådana behov som
det är fråga om en enda gång under hela sin lärarbana.
Kommunerna kommer att få stora problem med att bära kostnadsansvaret
för barn med multifunktionshinder, vars behov kan kosta miljontals kronor.
Vem vågar tro att detta inte kommer att drabba barnen? Risken är att barnen
blir betraktade som problem, i tider av redan hårt ansträngda kommunala
skolbudgetar.
Erfarenheterna av kommunernas behandling av barn med funktionshinder
är knappast odelat goda. Enligt Handikappombudsmannen (HO) bryter
många kommuner mot lagen och undanhåller människor med funktions-
hinder rättigheter som särskilt boende eller personliga assistenter. Antalet
fall
ökar från en redan hög nivå. Kommunerna informerar heller inte handi-
kappade om deras rättigheter, som de borde, enligt HO. Därför finns
anledning till betydande oro för hur kommunerna skulle agera om de statliga
specialskolorna försvann.
Många av barnen har innan de gått i specialskolan gått i kommunala
skolor. I många fall har det inneburit en kamp mellan föräldrar och
hemkommunen om resurskrävande insatser. Man har prövat en rad
skolformer innan man hittat rätt. Att en del barn har mycket speciella behov
som inte kan klaras i varje kommun och att samtliga kommuner heller inte
kan nå den nivå på specialpedagogik som en nationell specialskola har går
inte att bortse från.
Om de statliga specialskolorna läggs ned, kommer landets kommuner att
behöva gå samman och bygga upp nya liknande verksamheter för ett mindre
antal barn med mycket speciella behov. De mindre kommunerna kommer då
inte att klara att möta barnens behov. De kommer då att behöva börja från
början igen, eftersom den kompetens som idag finns på t ex Ekeskolan
snabbt kommer att skingras vid ett nedläggningsbeslut.
Motvillig integration eller positiv
segregation?
Integration i den kommunala skolan måste vara frivillig.
Barnen har en rättighet, men inte en skyldighet, att gå
integrerat. Redan i FUNKIS-utredningen sades målet vara
"en skola för alla", dvs. en integrerad skola för alla barn. Det
sades också att "insatserna skall vara icke-segregerande".
"Alla elever skall ges förutsättningar att nå skolans mål och
ingen elev skall behöva stå utanför gemenskap och
delaktighet".
Men för vem sätts målet om "en skola för alla" upp? Är det för att göra
berörda föräldrar och barn till viljes? När man tar del av t.ex. föräldrarnas
och barnens uppfattningar är det tydligt att de inte önskar förändringen.
Tvärtom, de räds den.
Förslaget att lägga ner specialskoleverksamheten och i framtiden
integrera berörda barn i den kommunala skolan kommer inte som ett svar på
barns och föräldrars önskemål eller problembeskrivning. Det stammar ur en
överideologiserad, systemfixerad syn på skolan.
Ett barn är inte integrerat för att det vistas i samma lokal som andra barn,
om det inte accepteras, kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller
fritidsaktiviteter. Många barn har tidigare gått i kommunala skolor vilket
ibland inneburit att de suttit ensamma med en assistent i en skrubb, helt vid
sidan av de övriga barnens liv. Det är lätt att inse hur utanför många av dessa
barn med funktionshinder måste känna sig. De är närvarande, men inte
inkluderade. Tvärtom blir det "integrationen" som sätter fokus på och
understryker utanförståendeskapet.
Poängen är inte att alla barn ska anvisas att gå på en specialskola.
Poängen är att specialskolorna är ett alternativ för dem som inte kommer till
sin rätt, eller kommer till rätta i den kommunala skolan. Det faktum att inte
alla synskadade barn med multifunktionshinder går eller kommer att gå på
olika specialskolor kan knappast vara ett argument för att inte någon ska få
göra det.
Centerpartiet vill mot denna bakgrund understryka att specialskolorna bör
få vara kvar som egen skolform i nuvarande omfattning. En eventuell
framtida förändring måste föregås av överläggningar med föräldrar, elever
och personal. Det behövs också ökad kunskap i landets kommuner om
specialskolorna. Detta bör ges regeringen till känna.
Skapa riksgymnasium på Ekeskolan
Idag saknar blinda och synskadade barn med
multifunktionshinder tillräckligt bra möjligheter att studera
vidare efter grundskolan. Resultatet blir att mycket få av
ungdomarna går vidare, vilket är fel. De har rätt att kunna gå
vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett
ålder. Centerpartiet anser att möjligheterna bör utredas att
komplettera Ekeskolan i Örebro med en gymnasiedel. Detta
bör ges regeringen till känna.
Vi vill dock poängtera att det inte får handla om att ställa äldre barn mot
yngre genom att "omvandla" dagens grundskola, specialskolan på
Ekeskolan, till ett gymnasium eller en folkhögskola. Både yngre och äldre
barn behöver möjligheten och har enligt vårt sätt att se det rätten att gå på
Ekeskolan. Den fasta specialskolan på Ekeskolan måste därmed istället
kompletteras med en gymnasiedel.
Barns rätt till personlig assistans
Centerpartiet har under föregående riksmöten medverkat till
att stödet ej har urholkats och att personkretsen som ska vara
berättigad till assistans inte snävats in. Socialutskottet slog
våren 1996 fast att assistansersättningen även kan utgå då
den funktionshindrade vistas i barnomsorg, skola eller annan
daglig verksamhet när det föreligger särskilda skäl för detta.
Det har återigen framkommit att riksdagens intentioner inte
tillämpas i verksamheten. Det föreligger en skillnad mellan
riksdagens beslut och myndigheternas föreskrifter.
Centerpartiet anser med bakgrund av detta att riksdagen bör
skärpa lagen ytterligare. Riksdagen bör därför hos regeringen
begära förslag om ändring i lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade så att barns rätt till personlig
assistans i daglig verksamhet garanteras.
Särskolan
Möjligheten att göra övergången till högskola möjlig för de
elever som gått i särskola men har förutsättningar och en
önskan att tillgodogöra sig en högskoleutbildning bör
stärkas. Det har förekommit att barn som t.ex. blivit
feldiagnostiserade hänvisats till särskola och därför gått
miste om grundläggande högskolebehörighet, som de skulle
kunna uppnå med adekvat stöd i den vanliga skolan. Detta
bör ges regeringen till känna.
Vidare är det viktigt att ge stöd så tidigt att så många barn som möjligt
får möjlighet att ta del av den ordinarie skolans undervisning. Det är möjligt
att undvika en del av det som kan komma att bli problem i framtiden genom
tidig diagnostisering i samverkan mellan skola och landsting. Detta skulle
kunna ske t.ex. i samband med fyraårskontrollen, där personal tränad för att
upptäcka sådana problem bör kunna medverka. Som ett exempel på detta kan
nämnas logopeder. Detta bör ges regeringen  till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av hur skolans resurser används,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de nationella skolinspektörerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nationellt kvalitetsinstitut,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuella studieplaner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om timplanen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betyg,
7. att riksdagen beslutar om sådan ändring av skollagen att de
nationella proven blir obligatoriska i år fem,
8. att riksdagen beslutar om sådan ändring av skollagen att utveck-
lingssamtal från år fem ska resultera i en skriftlig samanfattning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nollvision för mobbning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att all personal ska vara skyldig att rapportera
förekomst av mobbning till rektor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anorexi,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i skollagen motsvarande arbets-
miljölagen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokala skolstyrelser,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att erbjuda föräldrar till barn med läs- och
skrivsvårigheter utbildning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler för jämställdhet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om praktisk arbetslivsorientering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av kursplaner och läroplaner för att
stärka läs- och skrivfärdigheter,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om best practices/beprövad erfarenhet,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om diagnostiska prov för att upptäcka läs- och
skrivsvårigheter tidigt,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell kampanj för ökat läsande,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dramapedagoger och bildkonstnärer i skolan,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvaret för skolan i en ny skollag,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt ledarskap i skolan,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flexibel skoltid,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om specialskolor,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kompletterande gymnasiedel till Ekeskolan,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskolan,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tidig diagnostisering.

Stockholm den 29 september 1999
Lennart Daléus (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)