med anledning av prop. 1999/2000:28 Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Det har tagit lång tid för regeringen att komma med propositionen om
studentinflytande och kvalitetsutveckling som nu lagts till riksdagen. En
utredning tillsattes år 1997 med uppgift att följa upp och utvärdera
studentinflytandet och föreslå åtgärder för att stärka studenternas
inflytande när det gäller undervisningens uppläggning och
genomförande.
Regeringens proposition "Högskolans ledning, lärare och organisation"
som förelades riksdagen i maj 1997 försummade att föreslå konkreta åtgärder
för att förbättra studenternas inflytande och sätta mer fokus på utbildningens
kvalitet. Detta medförde kritik från oppositionen, vilket bl.a. resulterade i
att
ovan nämnda utredning tillsattes. Vi moderater ansåg redan då att det
behövdes ett ökat studentinflytande i planerings- och genomförandefasen
inom både grund- och forskarutbildningen. Hur organisationen ser ut inom
högskola och universitet påverkar i allra högsta grad studenternas möjlighet
att ta ansvar för och utforma sin egen utbildning. Den socialdemokratiska
majoriteten röstade nej till förslagen.
I föreliggande proposition tas försiktiga steg i rätt riktning, men de viktiga
och avgörande reformerna lyser med sin frånvaro. Regeringens politik
präglas fortfarande av övertro på institutionaliserat inflytande via kårer och
styrelser. Den enskilde studentens vilja och förmåga att fatta rationella beslut
tas däremot inte tillvara, vilket är till men för högskolans utveckling.
1.2 Reflektioner kring propositionen
Den socialdemokratiska regeringens proposition "Studentinflytande och
kvalitetsutveckling i högskolan" innebär justeringar i ett system som inte
uppfyller de krav verkligheten ställer avseende mångfald och valfrihet.
De förslag som riksdagen har att ta ställning till är i huvudsak steg i rätt
riktning, men förmår inte att skapa ett utbildningsväsende inriktat på
kvalitet av högsta internationella standard.
Regeringen föreslår nu att Högskoleverket skall granska samtliga läro-
sätens kvalitetssäkring utifrån en mängd olika aspekter och till regeringen
årligen sammanställa en redovisning av utförda granskningar. Regeringen
menar att Högskoleverkets granskningsfunktion skall värnas.
Regeringen föreslår att Högskoleverket ges i uppdrag att vart sjätte år på
varje lärosäte genomföra program- och ämnesutvärderingar av samtliga
utbildningar gällande generella examina och yrkesexamina, inklusive
forskarutbildningen. Dessa granskningar skall omfatta prövning av examens-
tillstånd. Studenterna bör informeras om resultaten av granskningarna. Detta
är förslag i rätt riktning, men överdrivet försiktiga. Prövning av examens-
tillstånd bör ske vart tredje år. Studenterna och det omgivande samhället
skall givetvis alltid ges information av utvärderingarnas resultat.
Regeringen konstaterar att studenterna allmänt sett förefaller ha ett relativt
gott inflytande på centrala beslutsnivåer inom lärosätena, men att det
däremot finns brister på institutionsnivån. Det är en slutsats som tydliggör
socialdemokraternas syn på inflytande enbart i institutionaliserade former.
Det är anmärkningsvärt att systemet att fördela studieplatser inte berörs
alls i propositionen. Studenternas val och utbildningens resultat borde styra
fördelningen av studieplatser i stället för regional- och arbetsmarknads-
politiska skäl om man menar allvar med och tror på värdet av ökat student-
inflytande.
Regeringen föreslår att målen för den högre utbildningen ses över, vilket vi
anser är en självklarhet och något som bör göras regelbundet. Kursvärde-
ringar föreslås bli obligatoriska inom högskolan. Vi har inget att invända i
sak, men vill betona att dessa utvärderingar kan och bör kunna utformas på
olika sätt.
Tillstånd att utfärda examen är en viktig form av kvalitetsgranskning av
program och ämnen. Regeringen anser att enskilda utbildningsanordnare
även fortsättningsvis skall ansöka om examensrätt hos regeringen, som
beslutar efter yttrande av Högskoleverket. Det finns, menar vi, skäl att införa
likalydande spelregler för alla utbildningsanordnare.
Regeringen anser att lärosätena i sin årsredovisning bör beskriva hur
studentinflytandet har utvecklats under året. Mot detta finns i sig inget att
invända i sak. Det är anmärkningsvärt att lärosätenas årsredovisningar i dag
inte används mer aktivt i processen med att förbättra utbildningens kvalitet
varken internt eller externt.
Regeringen anger att studentkårerna bör ges rätt att framföra erfarenheter
och synpunkter i direkt anslutning till högskolornas årsredovisning. Detta
förslag avvisas. Studentkårerna har redan genom sin formella ställning i
högskolestyrelsen möjlighet att påverka innehållet i årsredovisningen.
Regeringen menar att studenterna bör ges reella möjligheter att redan på ett
tidigt stadium kunna delta i besluts- och beredningsprocessen. Studenterna
bör ha rätt att vara representerade i beredande organ av stadigvarande natur
och alltid i utredande organ som är av stor vikt för studenterna som
exempelvis ledningsgrupper, utredningar och översynsgrupper. Det är bra att
studenterna ges ökade möjligheter att delta tidigt i beslutsprocessen. Det ökar
deras möjligheter att påverka beslutens slutliga utformning.
1.3 Grundläggande principer
När det gäller studenternas inflytande och den högre utbildningens
kvalitet är det ett antal principer som borde vara grundläggande.
För det första skall studenternas val, tillsammans med utbildningens
kvalitet, vara styrande i fördelningen av resurser. Det är institutionell
konkurrens, mångfald och profilering som tydligast fungerar som drivkrafter
i processen att skapa högre kvalitet i vårt utbildningsväsende.
För det andra skall processen att utvärdera lärosätenas kvalitet och resultat
präglas av mångfald och variation.
För det tredje bör prövningen om en utbildning uppfyller uppställda
minimikrav ske ofta och av flera olika organ. Men myndighetsfunktionen
åligger Högskoleverket.
För det fjärde måste val av representanter till de nya organ och beredningar
där studenterna skall representeras tydligare stipuleras i högskoleförord-
ningen.
2 Verkligheten ställer högre krav
2.1 Få unga akademiker och färre yngre högskolenybörjare
Sverige lider akut brist på yngre högutbildade akademiker. OECD:s
årliga statistik visar att Sverige befinner sig på plats 21 av 25 när det
gäller antal personer med minst treårig högskoleutbildning i åldrarna 25-
34 år. Sverige avviker därmed markant från det internationella mönstret
där de yngre är mer välutbildade än de äldre.
Att jämföra Sveriges situation med Finlands belyser tydligt de svenska
problemen. I Finland är 28 procent i åldersgruppen 22-25 år inskrivna i
högskolan, motsvarande siffra i Sverige är 18 procent.
Sveriges situation är dålig i ännu ett viktigt avseende gällande högre
utbildning. Det gäller antalet yngre högskolenybörjare. Antalet under 22 år
har minskat under åren 1993/94 till 1997/98 både mätt i procent och faktiska
tal. Terminsåret 1993/94 ökade antalet nyinskrivna med 4,5 procent till
sammanlagt 32.678 studenter medan antalet nyinskrivna under 1997/98
minskade med 5,2 procent till 31.025 studenter.
Sverige befinner sig på plats 10 av 22 undersökta länder gällande antalet
högskolestuderande i åldersgruppen 22-25 år, medan i åldersgruppen 26-29
år ligger Sverige på plats 9 av 22. I Sverige var 18 procent i åldersintervallet
22-25 år inskrivna i högskolan jämfört med 28 procent i motsvarande
åldersgrupp i Finland. Siffrorna visar att Sverige ligger långt efter de länder
som har flest yngre studenter inom högre utbildning.
2.2 Outnyttjad kunskapsreserv
Den sociala snedrekryteringen är fortfarande ungefär i lika stor nu som
på 1960-talet. I årskullen födda 1976 var den relativa chansen att påbörja
högskoleutbildning vid 21 års ålder fortfarande sju gånger högre för
ungdomar från högre tjänstemannahem än för dem från arbetarhem. I
vissa årskullar visar SCB:s statistik att den sociala snedrekryteringen
t.o.m. ökat sedan slutet på 1960-talet.
I de senaste årens ungdomsgrupper har ungefär 60 procent av dem vars
föräldrar är akademiker eller högre tjänstemän påbörjat högskolestudier vid
21 års ålder. Bland ungdomar vars föräldrar är lågutbildade är motsvarande
siffra ungefär 12 procent.
Sverige är långt ifrån det land som är bäst när det gäller att motverka social
snedrekrytering till högre utbildning. I USA är det jämfört med Sverige en
stor andel ungdomar som påbörjar högskolestudier vars föräldrar är
lågutbildade. En liknande situation är det i Spanien, Portugal, Belgien och
Frankrike.
2.3 Regeringens besparingar inom grundutbildningen
Högskoleverket anger att ersättningen per helårsstudent, generellt sätt,
minskat med 12 procent och ersättningen per helårsprestation med 9
procent mellan åren 1994/95 och 1997. Enligt Högskoleverket har den
s.k. studentpengen exklusive lokalkostnader minskat med 17 procent
under samma tidsperiod. Samtidigt har lokalkostnaderna ökat
proportionellt mer än andra kostnader vilket rimligen innebär att
undervisnings-kostnaderna fått vidkännas ännu större minskningar än
vad som syns beräknat per student.
Anslagen till högre utbildning steg kraftigt under första hälften av 1990-
talet. Ökningen av anslagen följde i stort sett den kraftiga expansionen av
nya studenter. För de mindre och medelstora högskolorna innebar utveck-
lingen t.o.m. en viss reell anslagsökning i förhållande till antalet studenter.
Alltsedan dess har anslagen till grundutbildningen minskat med ungefär 1,3
miljarder kronor, enligt Högskoleverket. Detta samtidigt som expansionen av
nya studenter fortsatt. En sammanställning visar att detta medfört en reell
nedskärning med i genomsnitt 18 procent för universiteten och fackhög-
skolorna. Motsvarande siffra för övriga högskolor är 14 procent.
2.4 Behörighet och antagning till högre utbildning
Genom 1993 års högskolereform fick alla universitet och högskolor ökad
frihet att svara för upplägg och genomförande av verksamheten. Alla
universitet och högskolor gavs i uppdrag att utforma tillträdesregler och
besluta om krav, utöver den grundläggande behörigheten, gällande
antagning av studenter. Antagning och rekrytering blev därmed en
integrerad del av den samlade utbildningsprocessen.
Den socialdemokratiska regeringen beslöt år 1996 att återigen centralisera
antagnings-ansvaret för tillträde till högre utbildning. Regeringens motiv var
att åstadkomma ett antagningssystem som skulle vara tydligt, överblickbart
och rättssäkert. Det är beklagligt att högskolorna inte gavs en chans att
vidareutveckla former för information mellan högskolor och mellan
högskolor och blivande studenter. Otillräckligt information är fortfarande ett
bekymmer för dem som skall söka till högre utbildning.
Tre effekter kan redan avläsas som delvis hör samman med regeringens
centralisering av antagningen till högre utbildning. För det första har inträdet
till högre utbildning försenats för många yngre individer. För det andra har
utvecklingen av antagningsprov och andra alternativa urvalsinstrument till
stor del avstannat. För det tredje finns det en omfattande passivitet gällande
tillträdesfrågorna på många universitet och högskolor.
Det centrala antagningssystemet med samma urvalsregler för de flesta
utbildningar tillgodoser inte fundamentala krav på mångfald och flexibilitet,
varken ur studenternas eller högskolornas perspektiv.
Nuvarande krav på grundläggande behörighet är lågt ställda. Den elev
som, från ett nationellt eller specialutformat program i gymnasieskolan,
erhållit lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av de
gymnasiepoäng som krävs uppnår grundläggande behörighet. Högskole-
förordningen föreskriver vidare att den som fyller 25 år senast under det
kalenderår då utbildningen börjar och som arbetat under minst 4 år och har
kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt
program i gymnasieskolan skall anses ha uppnått grundläggande behörighet.
2.5 Regeringens fördelning av studieplatser
Regeringen fördelar antalet studieplatser till högskolorna bl.a. genom
regional- och arbetsmarknadspolitiska bedömningar i stället för att låta
studenternas val och utbildningens kvalitet avgöra utfallet. Begreppet
studieplatser avser resurser motsvarande helårsstudenter, inte individer.
Huvuddelen av de nya studieplatserna fördelas till högskolorna snarare än
till universiteten, trots att mer än 1.000 studieplatser med inriktning mot
tekniska ämnesområden på ett antal högskolor stod tomma dagarna innan
starten på höstterminen. Det gäller exempelvis Högskolan i Gävle (151
platser), Högskolan i Dalarna (180 platser) och Mitthögskolan (244 platser).
Regeringen lär emellertid inte av tidigare erfarenheter utan fortsätter att
fördela 200 studieplatser per år till ovanstående högskolor åren 2001 och
2002. Alla studieplatser är dessutom avsedda för inriktningar inom teknik
och naturvetenskap. Samtidigt ges Stockholms universitet 180 nya
studieplatser per år inom teknik och naturvetenskap medan Södertörns
högskola får motsvarande 250 nya studieplatser inom naturvetenskap och
teknik.
Det är uppenbart att både de duktigaste forskarna och entreprenörerna dras
till regioner eller kluster med de långsiktigt mest attraktiva
förutsättningarna.
Utvecklingen inom mobiltelefoni i Kista är ett utmärkt exempel.
Kungliga Tekniska högskolans (KTH) satsning på en ny civilingenjörs-
utbildning med inriktning mot IT i kunskapsklustret Kista illustrerar det
orimliga i att regering och riksdag skall fördela antalet studieplatser till
respektive lärosäte. Visserligen tilldelas KTH 1 500 nya studieplatser under
åren 2001 och 2002, men dessa skall då dels räcka till de 1 275 platser KTH
begärt för sin nya IT-utbildning i Kista, dels till all övrig utbildning.
Jämförelsevis tilldelas Mitthögskolan, Högskolan i Gävle och Högskolan i
Dalarna 1 200 nya studieplatser under samma tidsperiod. Det är samma
högskolor där hundratals utbildningsplatser inom teknik stod tomma i
samband med terminsstarten 1999. Staten kan aldrig förutsäga medborgarnas
behov. Det är därför angeläget att regeringen river upp sin planekonomiska
fördelning av studieplatser och i stället tar lärdom av studenternas val av
lärosäte.
2.6 Internationella exempel på utvärdering av högre utbildning
I USA bevakar och utvärderar dessutom seriösa tidskrifter lärosätenas
kvalitet genom att analysera en lång rad parametrar. Det kanske bästa
exemplet är US News. I US News rangordning av de främsta
universiteten inom varje ämnesområde framgår tydligt och klart det
omgivande samhällets, i form av studenter, näringsliv och offentlig
förvaltning, respektive professionens uppfattning. I ett internationellt
perspektiv framstår förlag och tidsskrifter som de vanligaste
initiativtagarna till denna form av rankning. Ett universitets rankning är
betydelsefull såväl vid studenternas val av lärosäte som vid företagens
nyrekrytering av anställda.
Andra exempel på tidskrifter som utvärderar högre utbildning är World
Report som grundligt rankar de amerikanska universiteten, Business Week
som utvärderar ekonomiutbildningar och Der Spiegel som rankar de bästa
europeiska universiteten inom en rad utbildningsområden.
I Europa finns åtskilliga exempel på nationella system för utvärdering av
högre utbildning. Danmark och Norge har oberoende kvalitetsinstitut som
regelbundet följer upp och utvärderar högskolornas kvalitet och resultat.
Deras ställning är autonom och verksamheten bedrivs under ledning av en
egen styrelse, men verksamheten finansieras med skattemedel.
Inom den europeiska unionen pågår en process att utveckla ett samarbete
om kvalitetssäkring i den högre utbildningen. Den europeiska unionens
rättsregler med ett ömsesidigt erkännande av examensbevis m.m. bygger på
att alla länder inom unionen känner respekt och förtroende för kvaliteten i
medlemsländernas utbildningssystem, vilket förutsätter fungerande
utvärdering och uppföljning. Det är viktigt att Sverige deltar och verkar
pådrivande i dessa frågor.
2.7 Svenska utvärderingar av högre utbildning
Syftet med 1993 års utbildningsreform "Om universitet och högskolor -
frihet för kvalitet" var att styra inriktningen i svensk utbildningspolitik
mot mer av självständighet och mångfald, decentralisering och ökat
fokus på kvalitet inom högre utbildning.
Ett organ för fristående utvärdering inrättades i samband med 1993 års
utbildnings-reform kallat Kanslersämbetet. Kanslersämbetet avskaffades
1995 och dess verksamhet inkorporerades i stället inom Högskoleverkets
domäner. Uppdraget att granska universiteten och högskolornas kvalitet och
resultat blev därmed helt och hållet ett uppdrag för en statlig myndighet. Den
fria och oberoende granskningen togs bort.
Högskoleverkets uppgift i detta sammanhang är att granska och bedöma
utbildningens kvalitet och kvalitetsarbetet vid lärosätena. Detta sker vanligen
genom nationella utvärderingar, prövning av examensrätt samt granskning av
högskolornas och universitetens eget kvalitetsarbete. Högskoleverket skall
bedöma kvaliteten såväl rörande grundutbildning som forskarutbildning och
forskning och samarbetet med det omgivande samhället.
Utöver detta förekommer sporadiska försök till mer oberoende granskning
och utvärdering av högre utbildning. Ett exempel är Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi (ESO) som granskat kvaliteten i utbildningen i
nationalekonomi respektive historia vid universiteten i Stockholm, Lund,
Uppsala, Växjö och Örebro samt vid högskolorna i Jönköping, Skövde,
Halmstad och Mitthögskolan.
Undersökningen visar på betydande kvalitetsskillnader mellan universitet
och högskolor av olika storlek. I historia bedömdes kvaliteten vara lägst vid
högskolorna och gällande nationalekonomi vid de nya universiteten i Örebro
och Växjö. Två av de äldre universiteten håller genomgående högst kvalitet
oavsett ämne, det tredje ligger däremot avsevärt under det förväntade genom-
snittsomdömet. En av de mindre högskolorna befanns samtidigt befinna sig
tydligt över de förväntade resultaten. Undersökningen fann vidare att
kvaliteten varierar mellan olika ämnen inom samma lärosäte.
3 Mångfald och valfrihet skapar högre kvalitet
3.1 Stärk studenternas inflytande
Ett avgörande problem för att lyckas stärka studenternas inflytande är att
det inte finns kvalificerad information som studenterna kan bygga sina
val av utbildning och lärosäte på. Detta är ett område där det bör finnas
många aktörer, men genom Högskoleverket har statsmakterna ett ansvar
för att grundläggande krav tillgodoses. En genomgång av hittills
publicerat material visade att bara några få rapporter gav kvalificerad
"konsumentrådgivning". Högskoleverkets studenthandbok ger
visserligen grundläggande information om vilka utbildningsprogram och
kurser som ges vid respektive lärosäte, men innehåller inga uppgifter om
utbildningens kvalitet och resultat.
Lärosätena bör själva i större utsträckning ta ansvar för informations-
flödena, såväl till som från studenterna. De exempel på studentbarometrar
som redovisades i utredningen är goda förebilder. Dock tycks man överlag
vara ointresserad av att skaffa information om hur det går för studenterna i
deras yrkesverksamhet och dra lärdom av detta. SACO och TCO har vidtagit
en undersökning av institutionernas intresse i frågan. En dryg tredjedel av
landets institutioner svarade att man inte avser att samla sådan information!
3.1.1 Studenternas val skall tydligare styra fördelning av studieplatser
Den viktigaste och grundläggande drivkraften för utbyggnaden av den
högre utbildningen skall vara konkurrens om studenterna mellan
universitet och högskolor. Den enskilde studentens val av lärosäte och
utbildningens kvalitet skall tillsammans med de faktiska resultat som
åstadkommits vara styrande i fördelningen av resurser.
Vi anser mot den bakgrunden inte att regering och riksdag genom särskilda
beslut skall bestämma hur många studieplatser som skall fördelas till
respektive högskola och universitet. Det är av avgörande betydelse att
fördelningen av resurser fungerar och uppfattas som konkurrensneutralt av
både lärosätena och studenterna.
En förutsättning för att få igång goda kvalitetsprocesser är att institu-
tionerna lägger sin energi på att tillgodose studenternas önskemål. Därför
borde regeringen pröva att i någon form låta pengarna komma från studen-
terna till institutionerna. Att införa en utbildningspeng som den enskilde
studenten tar med sig till den utbildningsinstitution hon eller han väljer bör
prövas i särskild ordning. Regeringen bör ges i uppdrag att initiera ett arbete
som kan bilda underlag för ett system där studenternas val och utbildningens
kvalitet styr fördelningen av studieplatser.
3.2 Avskaffa de centrala antagningsreglerna
En av de viktigaste åtgärderna för att sätta fokus på den högre
utbildningens kvalitet är att avskaffa de centralstyrda antagningsreglerna.
Den centrala antagningen har medfört att utvecklingen av antagningsprov
och prövandet att skapa alternativa urvalsgrunder avstannat.
En övergripande utbildningsstrategi skall innehålla ökad frihet för samtliga
universitet och högskolor. En väsentlig åtgärd i detta sammanhang är att
knyta beslut om regler gällande särskild behörighet, urvalsgrunder och
antagning till de olika universiteten och högskolorna.
Att lyckas locka studenterna till sitt lärosäte måste bli en prioriterad upp-
gift för varje universitet och högskola. Ett annat uppdrag av central betydelse
är att höja kunskapsribban för de som skall antas till högre utbildning. En
väg att gå är att skärpa kraven för grundläggande behörighet, vilket också
kommer öka antalet examinerade studenter.
3.2.1 Skärpta krav för grundläggande behörighet
Högskolan skall vara öppen för alla som uppfyller av
utbildningsanordnarna ställda krav på förkunskaper.
Men nuvarande skolsystem där samtliga gymnasieelever skall uppnå
grundläggande behörighet till högskolan är orimligt. Alla elever förutsätts
oavsett förmåga, intressen och motivation läsa samma kärnämneskurser.
Resultatet av denna politik syns i antalet avhopp från gymnasieskolan, som
bara ökar och ökar för varje år. Utslagningen har många negativa effekter.
En av dem är att elever som om de fått studera i egen takt och med rimliga
delmål och därmed skaffat sig kunskaper för att läsa vid universitetet aldrig
når dit.
De krav som ställs för grundläggande behörighet är för låga på många
utbildningar i förhållande till de kunskaper som krävs för att kunna bedriva
avancerade akademiska studier. Det är också ett problem att yngre studenter
fått det allt svårare, genom det nya centraliserade antagningssystemet, att bli
antagna till högre utbildning.
3.2.2 Låt varje universitet och högskola besluta om urvalsgrunder
De nationella regler som omfattar grunder för urval och antagning av
studenter skall begränsas till ett minimum. Utgångspunkten för
lärosätenas lokala beslut om urval måste dock grundas på den sökandes
kunskaper, erfarenheter och särskilda kunnande för det sökta programmet
eller kursen. Vi förordar att lärosätena själva utöver detta sedan skall
kunna besluta vilka urvalskriterier som används vid antagningen till olika
typer av kurser och program.
Vi anser vidare att intervjuer och arbetsprover skall kunna ingå som del av
ett urvalsförfarande. Vi förordar också att viktning av betyg eller att endast
vissa betyg kan ligga till grund för antagning genom särskild behörighet. Det
skall åligga varje lärosäte att i särskild ordning lämna relevant information
till studenterna vilka regler som gäller för antagning och urval m.m.
Detta får som logisk följd att den kvotering genom centrala urvalsregler
som i dag sker skall avskaffas. Den hämmar mångfald och flexibilitet, till
men för den samlade kvaliteten hos de antagna studenterna. Det blir upp till
de olika lärosätena själva att bedöma om exempelvis arbetslivserfarenhet
skall ingå i en speciell urvalsgrupp.
Det nuvarande förfarandet, där minst en tredjedel av studieplatserna
fördelas på grundval av betyg respektive en tredjedel på grundval av
högskoleprov i kombination med arbetslivserfarenhet, är ett statiskt system
som inte uppfyller de krav på flexibilitet och rörlighet verkligheten ställer.
Regeringen bör ges i uppdrag att initiera ett arbete för att ta fram förslag som
ger varje lärosäte rätt att besluta om urvalsgrunder.
3.2.3 Gör varje universitet och högskola till antagningsmyndighet
Studenternas val och utbildningens kvalitet skall styra fördelningen av
studieplatser. Ansvaret för utformande av krav på särskild behörighet och
urvalsförfarande skall så långt det är möjligt föras ned till det lokala
lärosätet. Det är därmed logiskt att också göra varje universitet och
högskola till antagningsmyndighet. Studieplats skall beredas till de
sökande så långt det är möjligt och förenligt med de nationella
kvalitetskraven. Regeringen skall ges i uppdrag att initiera ett arbete i
denna riktning.
3.3 Skapa flera oberoende utvärderingar
Alla universitet och högskolor skall ha ett övergripande ansvar för sin
egen utvärderingsverksamhet. Vi anser emellertid att utöver detta är ett
antal andra medel och redskap nödvändiga för att kunna granska den
högre utbildningens kvalitet. Det är betydelsefullt att de nationella,
övergripande utvärderingarna skall utföras av flera, oberoende organ,
institutioner, akademier, tidsskrifter och organisationer som anlitas vid
behov efter ett upphandlingsförfarande.
3.3.1 Inrätta ett fristående kvalitetsinstitut
Vi föreslår att ett, från den statliga myndighetsstrukturen, fristående
kvalitetsinstitut med ansvar för att utvärdera högskolornas kvalitet och
uppnådda resultat inrättas. Detta för att säkerställa och garantera
kvaliteten på de genomförda utbildningarna. Det finns anledning att
överväga i vilken form ett sådant institut bäst utvecklar oväld och
integritet. Regeringen bör ges i uppdrag att initiera ett arbete att ta fram
förslag i denna riktning.
Ett fristående kvalitetsinstitut skall ha som en viktig uppgift att bistå och
stimulera högskolornas eget kvalitetsarbete. Institutet skall kunna ges i
uppdrag att granska kvaliteten i utbildningar vid såväl statliga som fristående
lärosäten och kunna påkalla Högskoleverket om kvalitetskraven för
examinationsrätten inte uppfylls. Högskoleverket skall ges i uppdrag att
pröva examenstillstånden vart tredje år i stället för så som regeringen föreslår
vart sjätte år.
Institutet skall vid behov, genom upphandling, tillställa sig nödvändig
kompetens för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Det skall åligga Kvalitets-
institutet att planera vilka nationella utvärderingar som bör utföras och
begära medel för detta. Kvalitetsinstitutet skall sammanfatta och offentligt
publicera resultaten av genomförda utvärderingar.
Det är avsaknaden av jämförande kvalitetsgranskningar, tillgängliga för
alla studenter och det omgivande samhället, som gör att den tysta kunskapen
om vilka utbildningsinstitutioner som är bäst bevaras för de redan insatta.
Detta behöver naturligtvis inte betyda att denna tysta kunskap och
uppfattning om olika lärosätens kvalitet är riktig och relevant. Inte desto
mindre betyder den en hel del när företag och offentliga förvaltningar skall
rekrytera nya medarbetare.
Vi menar att kunskapen om olika lärosätens för- och nackdelar måste göras
offentliga. Ett steg i denna riktning är att ge regeringen i uppdrag att
initiera
ett arbete med att ge ett fristående kvalitetsinstitut i uppdrag att påbörja
utvärderingar av den högre utbildningens kvalitet. Den högre utbildningens
kvalitet måste lyftas högt upp både på den politiska och samhälleliga dag-
ordningen.
3.3.2 Attrahera fler utländska studenter - viktig kvalitetsindikator
År 2002 skall antalet utländska studenter i Sverige vara fördubblat. För
att nå detta behövs en tydlig strategi. Om betydligt fler utländska
studenter skall kunna lockas till svenska universitet måste utbildningen
vara av hög internationell kvalitet. Utländska erfarenheter bidrar till
högre kvalitet än vad som annars vore möjligt att åstadkomma.
Utbildningsutbyte skapar nätverk och kontakter av betydande
omfattning.
Sverige måste bli mycket bättre på att ta hand om och använda sig av de
utländska studenternas erfarenheter. Högskoleverket bör ges i uppdrag att se
över mottagandet av utländska studenter och lämna förslag till konkreta
åtgärder.
Vi anser dessutom att regeringen bör ges i uppdrag att initiera ett arbete
som syftar till att ta fram en internationellt anpassad modell för studentutbyte
i syfte att fler svenska studenter skall ges möjlighet att studera vid utländska
toppuniversitet. Det ger Sverige en viktig spjutspets. År 2002 bör antalet
svenska studenter utomlands ha fördubblats.
4 Hemställan
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att genom tillägg i
högskoleförordningen ge studentkårerna rätt att framföra synpunkter i
anslutning till högskolornas årsredovisning i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändring av
fördelningen av resurser till universitet och högskolor så att
studenternas val får ökad betydelse i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om värdet av att utvärderingen av lärosätenas
kvalitet präglas av mångfald och variation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan antagningssystemet och
möjligheterna till kvalitetsutveckling i högskolan,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändring
gällande sättet att granska och utvärdera den högre utbildningen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
fristående kvalitetsinstitut i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tydliggöra universitetens och högskolornas
ökade informationsansvar visavi blivande studenter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förtydligande av hur val skall ske av
representanter till de organ och beredningar där studenterna skall
representeras.