En solidarisk världsordning - alternativet till EMU
1 Vänstern och internationalismen
Socialismen som idé och politiskt program växte fram under 1800-talet
mot bakgrund av industrialismens genombrott. Kampen för allmän och
lika rösträtt, för sociala och ekonomiska reformer och för åtta timmars
arbetsdag drevs av arbetarpartier i alla unga industrinationer. De
samhällsekonomiska förutsättningarna för det sociala reformarbetet
skapades inte i ett nationellt, utan ett internationellt, sammanhang.
Återkommande perioder av arbetslöshet och social otrygghet drabbade
inte bara befolkningen i enskilda nationer. Ekonomierna och därmed
också människornas sociala villkor bands samman genom ett ökat
handelsutbyte, av växande internationella investeringar och genom en
sammankoppling av arbetsmarknaderna över nationsgränserna.
Människors liv påverkades av internationella konjunkturrörelser, d.v.s.
av en gemensam rytm i industriländernas ekonomiska liv.
Internationalismen är också en av den marxistiska tanketraditionens
hörnpelare. I denna tradition betonas kapitalismens internationella
karaktär, den samhällsekonomiska och sociala betydelsen av ekonomiska
konjunkturrörelser och behovet av ett politiskt och fackligt samarbete
mellan arbetare över nationsgränserna. Internationalism och
internationell solidaritet var då och är fortfarande den politiska vänsterns
kännemärke.
Idag diskuteras frågor om nationernas och nationalstaternas ökade
ekonomiska och politiska beroende av omvärlden som om detta vore en ny
insikt. Globaliseringen skulle vara ett helt nytt fenomen som i ett slag
förändrat alla förutsättningar för politik och samhällsliv. Så är det
naturligtvis inte. Det som kallas för marknadsintegration eller globalisering
är en gammal företeelse som utgör en viktig del av den kapitalistiska
samhällsorganisationens natur. Vi kan spåra ett mönster av ekonomisk
integration över nationsgränserna ända tillbaka till medeltidens varu- och
penningbörser i Europa. Under 1500- och 1600-talen riktades intresset mot
nya världsdelar, med lockande oexploaterade naturtillgångar, och grunden
lades till ett internationellt handelsutbyte där köpmän i samarbete med starka
europeiska nationalstater tvingade på nya världsdelar en underordnad och
råvaruförsörjande roll som i viss utsträckning är bestående än idag. Såväl
volymen på internationell handel som internationella investeringar och
befolkningsomflyttningar ökade sedan dramatiskt i samband med
industrialismens genombrott på kommunikationsområdet. Det ångdrivna
fartyget, järnvägen och telegrafin bidrog till att knyta nationerna närmare
varandra.
Ändå är det mycket som talar för att det som i dag kallas för globalisering
innebär ett kvalitativt nytt steg i utvecklingen av de kapitalistiska
ekonomierna; ett steg som får påtagliga följder för nationalstaterna och
förutsättningarna för att föra en progressiv social och ekonomisk politik på
nationell nivå.
1.1 En politik för ojämlikhet
Ibland hävdas att det finns en skillnad i betydelse mellan uttrycken
"internationalisering" och "globalisering". Internationalisering skulle
utmärkas av en medveten och styrd process mot ökat samarbete mellan
nationer på olika områden, allt från ekonomi och politik till kultur och
idrottsliv. Globaliseringen, däremot, sägs vara kännetecknad av en
förändring av marknadsrelationer, sociala och ekonomiska villkor och
politiska förutsättningar, som i det närmaste påtvingas alla länder.
Bakom denna analys kan man urskilja en grundläggande kritisk
ståndpunkt: globaliseringen har försämrat levnadsförhållandena för stora
befolkningsgrupper, såväl i den rikare delen av världen som i fattigare
länder. Dessutom har globaliseringen begränsat möjligheterna att
utforma en politik för rättvis fördelning och jämlika livschanser, såväl
inom enskilda länder som mellan nationer och också undergrävt enskilda
länders möjligheter att bekämpa miljöproblemen. Globaliseringen blir i
den meningen ett hot mot alla progressiva strävanden och de
levnadsstandards- och trygghetsförbättringar som bl.a. löntagare i
Västeuropa tillkämpat sig under flera decennier av facklig och politisk
kamp.
1.1.1 Globaliseringen
Globaliseringen är emellertid inte något så entydigt som man kan
förledas till att tro. En viktig ingrediens i globaliseringen är
avregleringen av internationella finans- och kapitalmarknader. Det
våldsamt ökade flödet av kapitalströmmar över nationsgränserna är i stor
utsträckning ett resultat av medvetna politiska beslut, med siktet inställt
på att minska politikens inflytande över investeringsbeslut och handel.
Det s.k. Bretton Woods-systemets, d.v.s. systemet med fasta växelkurser
och regleringar av internationella kapitalrörelser, avveckling under tidigt
1970-tal innebar att nationalstaternas möjligheter att påverka inriktning
och volymer på kapitalrörelser kraftigt reducerades. Upplösningen av
Bretton Woods öppnade för en hitintills oöverträffad tillväxt av
finansmarknader, av handel med pengar och penninginstrument av olika
slag. Merparten av denna handel sker i rent spekulativa syften, bara en
mindre andel av de internationella penningtransaktionerna är kopplade
till varu- och tjänstehandel och direkta investeringar.
Parallellt med avregleringen av kapitalmarknaderna har vi i flertalet
industriländer sett en omläggning av den ekonomiska politiken i nyliberal
riktning. Den nedgång i ekonomisk tillväxt som drabbade flertalet länder
under 1970-talet tillskrevs en alltför ambitiös välfärdspolitik, höga skatter
och regleringar på arbetsmarknaden. Istället för full sysselsättning blev låg
inflation det överordnade målet för den ekonomiska politiken. I grunden
handlade det om en högerpolitik som avsåg att förändra maktbalansen till
nackdel för löntagare och demokratiska institutioner och till förmån för
kapitalstarka intressen och arbetsgivare. Ett större utrymme för vinstintressen
uppfattades som en nödvändig del av en politik för att skapa högre
ekonomisk tillväxt. Ekonomiska framsteg förutsätter ett större mått av
ojämlikhet, större inkomstspridning och större avstånd i människors
levnadsvillkor. Så ansåg den nya högern.
Men de privata kapitalägarnas ökade makt över kapitalrörelser och
internationella investeringar, liksom omläggningen av politiken i allt mer
nyliberal riktning, är egentligen inga naturliga eller självklara ingredienser i
det som kallas globalisering. Istället kan förändringarna tolkas som ett
bestämt ideologiskt och politiskt svar på de strukturförändringar som
sammanfattas i uttrycket globalisering. Vänstern i alla länder har ett ansvar
för att formulera ett annat politiskt svar. Ett svar som tar sikte på en hållbar
utveckling med fördjupad demokrati, full sysselsättning och rättvis
fördelning i stället för kapitalmakt, ökade inkomstskillnader och försämrade
offentliga trygghetssystem.
1.2 En allt mer ojämlik värld
Hur har då de sociala och ekonomiska förändringarna sett ut under senare
år? I den senaste rapporten från FN:s utvecklingsprogram (Human
Development Report 1999) ges en bild av betydelsefulla framsteg, men
samtidigt av tilltagande ojämlikhet mellan och inom rika och fattiga
länder. Den orättvisa världsordningen slår särskilt hårt mot kvinnor.
Kvinnorna gör två tredjedelar av arbetet i världen, men får bara en
tiondel av inkomsterna. En hundradel av världens samlade tillgångar ägs
av kvinnor. Det betyder att de flesta av jordens fattiga är kvinnor.
Det stora problemet är att förutsättningarna för att sprida framstegen och
minimera riskerna för kriser på global nivå i dag är mycket små. Vi saknar
både en politik och effektiva institutioner för en demokratisering av den
ekonomiska och sociala utvecklingen. I praktiken skapar detta en grogrund
för ett godtycke i världsmåttstock där det positiva i globaliseringen, i den
tekniska och ekonomiska integrationen, inte tas till vara för en rättvis och
bredare social utveckling i alla delar av världen. I dag handlar
utvecklingsproblemen egentligen inte så mycket om brist på resurser som
brist på politisk vilja och effektiva internationella institutioner. Till detta
sistnämnda problem återkommer vi i nästa avsnitt.
Det finns alltså även åtskilliga positiva inslag i de senaste årens utveckling.
Allt större delar av världens befolkning får tillgång till grundläggande
utbildning. Andelen läskunniga av världens befolkning ökade med ca 10
procentenheter från 1990 till 1997, upp till en nivå på drygt 75 procent, även
om skillnaderna mellan kvinnor och män kvarstår. Fler barn får tillträde till
såväl grund- som påbyggnadsutbildning. Spädbarnsdödligheten minskade
från 76 promille till 58 promille samtidigt som statistiken pekar på att
världsbefolkningens kalori- och näringsintag förbättrats. Det sistnämnda
återspeglar bl.a. en ökning av livsmedelsproduktionen med 25 procent
mellan 1990 och 1997. Mycket talar alltså för att trenden mot en allt längre
genomsnittligt förväntad livslängd i världen kommer att fortsätta, även om
det är svårt att bedöma de demografiska konsekvenserna av spridningen av
hiv/aids. Den vid födseln förväntade livslängden har ökat med 10 år sedan
1965. Den andel av världens befolkning som enligt FN:s utvecklingsprogram
har de absolut sämsta levnadsomständigheterna ("low human development")
har minskat från 20 till 10 procent. Till de positiva förändringarna hör
naturligtvis också att en allt mindre andel av världens befolkning lever under
regimer som präglas av diktatur och åsiktsförtryck.
Även om det alltså går att peka på viktiga förbättringar under senare år,
ska inte på något sätt omfattningen och allvaret i de kvarvarande problemen
underskattas. Enligt FN:s statistik saknar över en miljard människor tillgång
till rent vatten, ett av sju barn i grundskoleålder går inte i skolan och
ungefär
840 miljoner människor, d.v.s. knappt 15 procent av världens befolkning,
beräknas vara undernärda. Spridningen av hiv/aids är alarmerande och
drabbar befolkningen i utvecklingsländer allra hårdast. Särskilt i Afrika
kommer smittspridningen att få mycket allvarliga sociala och ekonomiska
konsekvenser. När det gäller beräkningar av den allmänna levnadsstandarden
i världen framgår det att över en miljard människor tvingas klara sig på en
inkomst som motsvarar 1 USA-dollar eller ca 8 kronor per dag. Enligt UNDP
1995 skulle det för 20 miljarder dollar bli möjligt att bygga ut
barnhälsovården och mödravården i den fattiga delen av världen. Det kan
ställas mot världens samlade militära utgifter, som är 800 miljarder dollar.
Samtidigt som oerhört många människor fortfarande lever i absolut misär
har vi också en tendens mot ökade ekonomiska klyftor såväl mellan länder
som mellan olika befolkningsgrupper inom länderna. Även om
utvecklingsländerna, med några undantag, har stärkt sina ekonomier räknat i
BNP per capita har avståndet mellan den rikaste femtedelen och den
fattigaste vidgats dramatiskt. 1950 uppgick inkomstklyftan mellan de rikaste
och de fattigaste länderna till 35:1. 1973 hade avståndet ökat till 44:1 och
idag uppgår klyftan till 73:1. Vidden av inkomstklyftorna framgår t.ex. av att
värdet på de 200 rikaste personernas tillgångar motsvarar de samlade
inkomsterna hos ungefär 40 procent av världens befolkning. Även de sociala
klyftorna ökar, inte bara mellan länderna utan även inom länderna. I de flesta
länder har också de regionala skillnaderna ökat starkt med avfolkning i
periferin och storstadstillväxt. Inkomstskillnaderna har ökat konstant sedan
början av 1980-talet, särskilt mycket i länder som USA, Storbritannien och
Sverige. FN räknar med att en av åtta personer i de rika länderna är drabbad
av fattigdom i någon mening - allt från långtidsarbetslöshet, inkomst under
fattigdomsnormen eller allt för låg utbildningsnivå för att klara de hårda
kompetenskrav som ställs på dagens arbetsmarknader.
Klyftorna mellan och inom länderna går också efter könslinjer. Kvinnor
diskrimineras genomgående, i rika såväl som i fattiga länder och såväl på
som utanför arbetsmarknaden. Alla data om sociala villkor återspeglar det
faktum att kvinnor får ett sämre utfall än män. Andelen läskunniga vuxna
kvinnor i världen uppgår t.ex. till drygt 60 procent mot 80 procent för män.
Kvinnorna erbjuds i mindre utsträckning än män tillgång till skolutbildning,
allt från grundläggande utbildning till högre utbildning. En könsfördelning
av BNP per capita visar också att kvinnornas andel av de totala resurserna
endast uppgår till hälften av männens. Något som naturligtvis också
återspeglar en lägre - om än växande - sysselsättningsfrekvens bland
kvinnor. Endast 10 procent av det totala antalet platser i parlamenten runt om
i världen innehas i dag av kvinnor. Det finns också en tydlig koppling mellan
vapenhandeln, världsfattigdomen och kvinnoförtrycket i världen. Det är till
ett antal fattiga odemokratiska regimer som en stor del av vapenexporten går.
I dessa länder använder regeringarna sina begränsade resurser till att
investera i dödliga vapen i stället för utbildning, bostäder och hälsovård.
Dessa vapen dödar flera gånger om. Först genom att slå ner demokratiska
rörelser. Sedan dödar de en andra gång genom att investeringar undanhålls
på för kvinnorna livsviktiga områden. Vidare drabbas civilbefolkningen
hårdast under krig.
1.3 En ohållbar utveckling
Samtidigt som de sociala klyftorna växer accelererar också utarmningen
av våra naturresurser och de globala miljöhoten växer. I "Tillståndet i
världen 1999" försöker World Watch Institute analysera det gångna
seklets omfattande förändringar. Deras undersökningar visar tydligt att
den ekonomiska modell, som utvecklats i västvärlden och som sen spritts
ut över hela jorden, långsamt håller på att underminera de naturresurser
som vår ekonomi bygger på. Exemplen på det är många.
Ett miljöproblem som blir allt mer hotfullt är vattenförsörjningen. Till
exempel är Indien och Kina, världens två folkrikaste länder, beroende av
konstbevattning för mer än hälften av sin livsmedelsförsörjning. Kinas norra
delar löper stor risk att torka ut. Grundvattnet under Nordplatån, det område
som står för nästan 40 % av Kinas spannmålsskörd, sjunker med ca 1,5 meter
per år. För 9 miljarder dollar skulle vattenfrågan, som är en tung börda i alla
avseenden, kunna lösas för kvinnorna på landsbygden, enligt UNDP 1995.
Våra globala skogsresurser överutnyttjas. I dag är skogsindustrin global
och efterfrågan från den rika delen av världen påverkar skogarna tusentals
mil bort. Sedan mitten av seklet har efterfrågan fördubblats på virke och
tredubblats på brännved medan pappersförbrukningen nästan sexdubblats.
Den biologiska mångfalden är på många sätt hotad. Den snabbt växande
handeln och det ökade resandet har brutit ner biologiska barriärer som
funnits i miljoner år. De nutida "bioinvasioner" som är resultatet av detta har
ofta som följd att de naturliga arterna utrotas och viktiga ekologiska
processer förändras.
Jordens atmosfär är också allt mer hotad. Koldioxidutsläppen är kanske det
allvarligaste miljöhotet som vi står inför. Allt eftersom vår energislukande
livsstil anammas av allt fler på jorden kommer vi att ha stora problem med
att upprätta en hållbar energiförsörjning.
Dagens ekonomiska ordning i kombination med globaliseringen innebär
att allt fler inte bara eftersträvar, utan också uppnår västvärldens ohållbara
livsstil, samtidigt som klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Konsekvenserna av detta är ohållbara både ur ekologiskt, socialt och
ekonomiskt perspektiv.
1.4 En ny fas i kapitalismens utveckling
I stor utsträckning kan de växande sociala klyftorna förstås mot bakgrund
av en ny fas i kapitalismens utveckling. Den s.k. realsocialismens kollaps
i Östeuropa och Ryssland innebar inte bara stora försörjningsproblem i
allmänhet utan också dramatiskt växande sociala klyftor. Delar av de
växande samhällsklyftorna i rika och fattiga länder kan relateras till
politik, andra delar har med mer långsiktiga förändringar i ekonomi och i
arbetskraftsefterfrågan att göra.
1.4.1 De industriella revolutionerna - den första
Ibland används uttrycket den tredje industriella revolutionen för att
beskriva de stora förändringarna under de senaste dryga två decennierna.
Den första industriella revolutionen kännetecknades av framväxten av
vatten- och ångdrivna fabriker. Den gamla hantverksmässiga
varutillverkningen konkurrerades ut och en allt större andel av
arbetskraften slussades in i fabrikssystemet. Arbetet i fabrikerna
präglades av stora skillnader i arbetsvillkor och yrkesskicklighet. Även
om den ekonomiska tillväxten ökade i samband med den första
industriella revolutionen växte samtidigt klyftorna mellan samhälls-
klasser och olika befolkningsgrupper. Kvinnorna hamnade genomgående
på underordnade, tunga och lågavlönade arbetspositioner i de nya
industriföretagen. Vi fick alltså också en organisering av arbetet efter kön
baserad på överordning och underordning. Samtidigt innebar den första
industriella revolutionen en möjlighet för produktionen att fjärma sig från
de naturgivna förutsättningarna, t.ex. genom att man inte längre var
hänvisade till solen som den enda energikällan.
1.4.2 Den andra industriella revolutionen
Den andra industriella revolutionen kan dateras tillbaka till 1910- och 20-
talen i USA och en eller ett par decennier senare i Västeuropa.
Betydelsen av den andra industriella revolutionen kan sammanfattas i
uttrycket massproduktion. Tekniskt hade massproduktionen sina
förutsättningar i billigare stålframställning, elektricitetens och
förbränningsmotorns genombrott. Ny teknik i kombination med ett nytt
sätt att organisera arbetet enligt ett löpande band-mönster med extremt
långtgående arbetsdelning resulterade i att produktionsvolymerna kunde
öka kraftigt samtidigt som arbetskraften blev allt mer homogen och
kvalifikationskraven minskade. Det sistnämnda innebar att produktionen
kunde öka snabbt samtidigt som arbetskraftsefterfrågan inom industrin
tilltog. Effekten blev stigande och samtidigt alltmer utjämnade
inkomster. Denna fas av den industriella revolutionen innebar också en
stadigt ökande användning av ändliga naturresurser. Miljöproblemen
blev allt tydligare genom att naturresurser som tidigare varit bundna i
jordskorpan användes i produktionen och släpptes ut i naturen. Under
detta skede fick de fackliga organisationerna och arbetarpartierna en
starkare ställning i flera kapitalistiska industriländer. En centralisering av
arbetsmarknadsorganisationerna i kombination med ett starkare
vänsterinflytande över politiken lade en grund för full sysselsättning, hög
ekonomisk tillväxt och ett omfattande socialt reformarbete. Även i
utvecklingsländerna lades ett viktigt fundament för positiva förändringar
under dessa år, inte minst genom befrielsekamp och en omfattande
avkolonialisering efter andra världskriget.
1.4.3 Den tredje industriella revolutionen
Sedan 1970-talet har ett nytt mönster produktivkrafter och
produktionsförhållanden vuxit fram som kan sammanfattas i uttrycket
den tredje industriella revolutionen. Förändringarna kan dels härledas till
näringsstruktur, till ny teknik och nya arbetsorganisationer, dels till
ekonomisk och social politik. Den utlösande faktorn var den försvagade
tillväxt som drabbade i stort sett samtliga länder under 1970-talet. Under
åren 1950-1973 uppgick den genomsnittliga BNP-tillväxten till ca 5
procent per år i de avancerade kapitalistiska länderna. Efter 1973 föll
denna siffra till drygt 2 procent. Parallellt med nedgången i tillväxten
följde en upptrissning av inflationen (från ett årligt genomsnitt på 4
procent till närmare 7,5 procent), stigande räntekostnader (även med
hänsyn till inflation) och ökade offentliga underskott. Arbetslösheten steg
kraftigt i såväl USA som Västeuropa.
Efter en tid stod det klart att nedgången i tillväxttakten och uppgången i
arbetslösheten inte bara kunde förstås som ett övergående
konjunkturfenomen. De nya problemen var ett uttryck för att den
internationella ekonomin präglades av snabb omvandling.
Ekonomihistorikern Lars Magnusson har pekat på tre centrala förändringar
och vi delar i stort hans uppfattning.
- För det första handlar den om en mer långtgående internationalisering
av ekonomin. Industrialiseringen spreds till nya regioner, bl.a. i Asien
och Latinamerika. Detta utsatte de gamla industriländerna för nya
konkurrensförhållanden och bidrog till den utslagning av industrin som
präglade Västeuropa och USA under framför allt 1970-talet. Till dessa
nya konkurrensförhållanden hör naturligtvis också subventionerade priser
på transporter som minskat betydelsen av produktionens geografiska
hemvist. För att möta den nya konkurrensen har industrin ändrat karaktär
i allt mer högförädlande och kunskapsintensiv riktning. Men
omvandlingen gick naturligtvis trögt och bidrog till stora sociala
problem.
- För det andra, och på ett tekniskt plan, kännetecknas den tredje
industriella revolutionen av den snabba tekniska förnyelsen inom
mikroelektroniken. Innovationer på IT-området har revolutionerat
produktionens förutsättningar på gamla tillverkningsområden, men i lika
stor utsträckning bidragit till att skapa förutsättningar för nya branscher
och nya varu- och tjänsteområden. Den nya tekniken har skapat
förutsättningar för en mer långtgående decentralisering av arbetsuppgifter
och ansvar. Den gamla strikt hierarkiska och styrda arbetsorganisationen
har allt mer fått ge vika för en rörlig arbetsorganisation präglad av
helhetsansvar och bredare arbetsuppgifter.
- För det tredje menar vi i likhet med Lars Magnusson att förändringarna
av företag och arbetsorganisationer också måste ses i ljuset av en
växande kritik mot det gamla "konsumtionssamhället". Konsumenterna
har ställt krav på nya produkter, nya varor och tjänster som inte alltid
stämmer överens med det gamla industrisamhällets standardisering. Det
sistnämnda har, tillsammans med en allt snabbare produktutveckling (och
därigenom också en allt kortare livslängd för varje enskild produkt),
tvingat fram rörligare arbetsorganisationer, ökat konsumentkraven på
bl.a. mer hälsosamma och miljövänliga produkter och uppgraderat
kvalifikationskraven i såväl industri- som tjänsteproduktionen.
Även miljöproblemen har under den här perioden ändrat karaktär. Från
att ha handlat om punktutsläpp har miljöproblemen nu övergått till att i
första hand präglas av resursanvändningsproblem. Vi överutnyttjar våra
resurser kraftigt med utarmning som följd. Samtidigt ökar problemen
med restprodukterna, dels i form av läckande soptippar, dels i form av
molekylsopor, t.ex. koldioxid, freoner och dioxiner.
1.4.4 Den tredje revolutionen - gemensamma drag
Den tredje industriella revolutionen har både positiva och negativa sidor
ur social synpunkt. De ekonomiska och tekniska förändringarna har fått
stora konsekvenser för arbetsmarknadens utseende och funktionssätt i
flera gamla industriländer. Det finns särskilt några gemensamma drag
som är värda att uppmärksamma:
- I spåren av industrikrisen på 1970-talet har arbetslösheten bitit sig fast
på höga nivåer. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har fortsatt
att minska och de nya jobb som skapas kommer huvudsakligen inom
tjänsteproducerande verksamhet.
- Ny produktions- och informationsteknik har förändrat förutsättningarna
för producerande verksamhet och skapat nya arbetsorganisationer.
Kraven på breddkunskap, yrkesfärdigheter och social kompetens har
generellt sett ökat.
- Kraven på arbetskraften skiljer sig mer åt i olika näringar och
verksamheter jämfört med tidigare decennier. Detta innebär också att
produktivitetsskillnaderna mellan enskilda arbetsinsatser ökat, t.ex.
mellan enklare servicearbeten inom privat tjänstesektor å ena sidan och
högteknologisk varutillverkning inom industrin å andra sidan. I
kombination med en förskjutning av efterfrågan på arbetskraft mot
alltmer högutbildade grupper har detta bidragit till växande
inkomstskillnader i alla gamla industriländer.
- I många gamla industriländer ser vi också att anställningsformerna
förändras. De fasta anställningsformerna minskar i betydelse till förmån
för korttids- och projektanställningar av olika slag. Förändringarna av
anställningsformerna bidrar inte bara till större otrygghet utan också till
att anställda får svårare att kvalificera sig för sociala förmåner av olika
slag (sjukersättning, a-kassa eller pensionsförmåner), oavsett om dessa
administreras via offentliga institutioner, fackliga organisationer eller
enskilda företag.
- Förändringarna på arbetsmarknaden, både vad gäller arbetslösheten,
arbetskraftens sammansättning och de nya anställningsformerna, har
sammantaget bidragit till att försvaga de fackliga organisationerna,
framför allt på central nivå. Två mönster kan urskiljas: för det första får
partsorganisationerna på arbetsmarknaden generellt ett allt mindre
inflytande och för det andra flyttas partsrelationerna ner från central nivå
till en lokal nivå.
Samtliga dessa förändringar hör ihop med globaliseringen. Det behövs en
vänsterpolitik för att demokratisera den ekonomiska makten, motverka
ökad arbetslöshet, tendenser till större inkomstklyftor, miljöförstöring
och tilltagande social otrygghet i såväl rikare som fattigare länder. Men
den politiken måste ta sin utgångspunkt i de senaste decenniernas
omvandling av ekonomin. Ny teknik, ökat internationellt samarbete och
ökad rörlighet över nationsgränserna ställer nya krav och skapar nya
förutsättningar för en politik för hållbar utveckling och social och
ekonomisk rättvisa. Framför allt ställer det krav på att vi utformar en
politik och politiska redskap på internationell nivå. Kapitalismens
tilltagande internationalisering måste mötas genom ett ökat
internationellt samarbete inom och mellan olika folkrörelser såsom
fackliga, politiska och ekologiska. Detta samarbete ska inte bara beröra
frågor kring tullar och handelsrestriktioner, fredsinsatser i olika delar av
världen eller för den delen Internationella Valutafondens (IMF:s)
strukturprogram för låntagarländer. Det internationella politiska
samarbetet måste i större utsträckning orienteras mot de faktorer som
hotar vår framtida välfärd: den ojämna fördelningen av makt och
rikedomar, fattigdom, könsorättvisor, arbetslöshet, allt mer ineffektiva
socialpolitiska trygghetssystem och en förödande miljöförstöring. För att
möta kapitalismens tilltagande internationalisering krävs samordnade
insatser av alla berörda arbetarpartier och progressiva krafter i rika såväl
som fattiga länder.
1.5 EMU inget alternativ
Det vi talar om här är något helt annat än det samarbete som begränsas
till EU och EMU. Vi menar att det behövs en vänsterpolitik på global
nivå. EMU-politiken begränsar snarast möjligheterna att utveckla det
nödvändiga internationella samarbetet. EMU representerar en föråldrad
eurocentrism och en konservativ syn på ekonomisk tillväxt som inte är
förenlig med den internationella politik som tar sikte på en hållbar
utveckling, ökad sysselsättning, minskade sociala klyftor och omfattande
insatser för att skapa förutsättningar för bättre villkor i dagens
utvecklingsländer.
Vi återkommer till EMU-frågan i avsnitt tre. I det följande avsnittet
kommer vi att diskutera globaliseringens betydelse och politiska
konsekvenser lite närmare. Avsikten är att formulera några riktlinjer för en
ny vänsterpolitik på internationell nivå.
2 Ansatser till en samordnad global politik
I FN:s "Human Development Report" för 1999 sammanfattas
globaliseringens innebörd i tre grundläggande förändringar. För det
första hävdar rapporten att betydelsen av rumsliga avstånd minskat.
Såväl enskilda nationer som individer påverkas i allt större utsträckning
av förhållanden i andra delar av världen. För det andra framhålls den
ökade tidspressen. Den nya tekniken, i kombination med snabba
kommunikations- och transportsystem, har minskat det tidsmässiga
avståndet. Den tredje förändringen gäller den minskade betydelsen av
nationsgränser. Med den ekonomiska integrationen följer också nya
kontakter på kulturområdet, inom forskningen och ett generellt sett ökat
fysiskt och idémässigt utbyte. Samtliga dessa förändringar har tydliga
positiva sidor. Ökat utbyte mellan människor och nationer, bl.a. genom
snabbare informationsspridning och ökat resande, är positivt i ett socialt
och kulturellt perspektiv, samtidigt som ökande transporter utgör ett
miljöproblem. Globaliseringen har följaktligen goda sidor som kommer
till uttryck i både ekonomiska och kulturella sammanhang, men kräver
att vi samtidigt hanterar miljöproblemen.
Det ökade utbytet mellan länder och regioner kan också ge positiva
effekter ur utvecklingsländernas synvinkel. Vänsterpartiet delar i stora drag
den kritik av den nyliberalt anfäktade skuldsaneringspolitiken och av
Internationella valutafondens ingripanden som bland andra framförts av den
amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs. De fattiga nationer som själva valt -
dvs inte påtvingats - en ekonomisk-politisk strategi som innebär öppenhet
mot omvärlden, har i praktiken haft en betydligt högre ekonomisk tillväxt än
flertalet rika länder och har därmed också närmat sig de gamla
industriländernas levnadsvillkor. Flera länder i Sydostasien har tagit
avgörande steg från underutveckling och utbredd fattigdom till snabba
ekonomiska och sociala framsteg. Ungefär en fjärdedel av all världshandel är
i dag koncentrerad till Sydostasien.
Ökad handel och ökade investeringar är följaktligen några av
globaliseringens kännetecken. Den totala handeln med varor och tjänster
tredubblades mellan 1970 och 1997. De direkta investeringarna sjudubblades
under samma tidsperiod. Den ökade handeln har stimulerats av minskad
protektionism. Tullar och andra handelshinder har avvecklats på bred front.
Detta har skett dels på enskilda länders initiativ, dels genom internationella
överenskommelser inom ramen för GATT och Världshandelsorganisationen
(WTO). Avvecklingen av den protektionistiska politiken måste bejakas.
Erfarenheten från utvecklingen i såväl de gamla industriländerna som i
utvecklingsländerna visar att ökade handelsmöjligheter har positiva effekter
på nationers sociala och ekonomiska utveckling. Detta innebär emellertid
inte att handel och investeringar ska ske på villkor som dikteras av
spekulativa vinstintressen eller multinationella företag, utan hänsyn till de
miljöproblem som dagens handel och investeringsverksamhet lett till. Precis
som välfärdspolitiken i flertalet gamla industriländer gått ut på att styra in
företagande och handel på banor som leder till ekonomisk tillväxt, högre
sysselsättning och en rättvisare fördelning av inkomster, behöver vi en
politik och institutioner på internationell nivå som garanterar att det globala
ekonomiska utbytet sker med höga sociala och ekologiska anspråk.
2.1 En skev globalisering
Även om vi alltså har anledning att bejaka en ökad handel och ökade
investeringar, d.v.s. en ökad ekonomisk integration mellan länder och
olika delar av världen, finns det naturligtvis också avigsidor och
riskbilder.
Ett avgörande problem är att handel och investeringar fördelas så ojämnt
mellan rika och fattiga länder. Enligt beräkningar inom FN är över 80
procent av världsexporten koncentrerad till den femtedel av
världsbefolkningen som bor i de rikaste länderna. Närmare 70 procent av de
samlade investeringarna går till samma grupp. Den fattigaste femtedelen av
världens befolkning står endast för ca 1 procent av handeln och 1 procent av
de samlade investeringarna. Den sneda fördelningen av handel och
investeringar återspeglar grundläggande sociala och ekonomiska orättvisor.
Ur lönsamhetssynpunkt erbjuder de rika länderna både attraktiva avsättnings-
och investeringsmarknader. Bilden av att arbetslösheten i de gamla
industriländerna skulle kunna förklaras med att västerländska
tillverkningsföretag systematiskt flyttar produktion för att exploatera
låglönearbetskraft i fattiga länder stämmer inte särskilt väl med den faktiska
utvecklingen.
Ytterligare ett problem är den ökande miljöbelastning som handeln kan
utgöra. Det ökande transportarbetet som är en naturlig följd av ökad handel
utgör ett allvarligt miljöproblem. Inte minst den kraftigt ökande flygtrafiken
av både gods och människor är resursslukande. En internationell handel
bryter också ner ekologiska barriärer. Problemen med invasioner av
främmande arter som slår ut den naturligt förekommande floran är ett
allvarligt problem som måste hanteras. Men vi får inte glömma att den
tillväxande globala ekonomin även är ett allvarligt miljöproblem i sig.
Tillväxten är till stor del baserad på en ökande resursförbrukning. Det är
nödvändigt att vi i den rika världen ställer om vår ekonomi och vår teknologi
för att kraftigt minska vår resursförbrukning. Det är det enda sättet att
möjliggöra för fattigare länder att öka sin konsumtion utan att öka den totala
miljöbelastningen.
Ett annat avgörande problem är att stora kapitalistiska företag har en så
oerhört dominerande ställning på marknaderna. En betydande del av den
samlade världsproduktionen, och därmed också av världshandeln och inve-
steringarna, är koncentrerade till multinationella industriföretag. Den
absoluta merparten av dessa företag har sin egentliga hemvist och
huvuddelen av sin verksamhet koncentrerad till gamla industriländer. Enligt
World Investment Report fanns det 60 000 registrerade multinationella
företag 1998. Totalt svarade dessa företag för en fjärdedel av den totala
världsproduktionen. Trenden är att det sker en allt kraftigare koncentration
av makt och ägande inom dessa företag. De direkta utlandsinvesteringarna
ökade med hela 40 procent 1998. Värdet på uppköp och
företagssammanslagningar motsvarade 3 400 miljarder kronor (eller ca 415
miljarder US dollar). Totalt dominerade företagen ungefär en tredjedel av
världshandeln. Denna koncentration av ägande, investeringar och handel till
ett fåtal multinationella företag utgör ett problem ur flera synpunkter.
För det första utgör koncentrationen ett problem ur demokratisk synpunkt.
Produktionsvärdet i enskilda multinationella företag överstiger värdet av
BNP i flera nationer. För det andra utgör koncentrationen av ekonomisk
makt och ekonomiska resurser ett problem ur ekonomisk
effektivitetssynpunkt. De multinationella företagens investeringar syftar i
huvudsak till fusioner och sammanslagningar med andra företag. Det handlar
bara i liten utsträckning om etablering av ny produktion och nya företag.
Med fusionerna följer hårda rationaliseringar. Fusionerna under 1998
resulterade i att knappt 75 000 industrijobb gick förlorade i berörda företag.
De multinationella företagen bidrar till maktkoncentration och
monopolistiska mönster och hämmar därmed den förnyelse av företagande
och produktion som skulle kunna skapa nya arbetstillfällen och välstånd i
framtiden. Den utpräglade storföretagsdominansen och betoningen på
rationaliseringsinriktade investeringar är alltså inte bara ett uttryck för att
den
internationella konkurrensen skärpts på flera av världens varu- och
tjänstemarknader, den är också ett uttryck för ett strukturellt problem:
förstelnat kapital och en begränsad förnyelseförmåga. Varu- och
tjänstemarknader som domineras av enskilda storföretag fungerar inte heller
effektivt. Bristande konkurrens och maktkoncentration skapar en grogrund
för manipulerad prissättning och övervinster.
Ett fjärde problem utgör den våldsamma tillväxten av finansiella
marknader under senare decennier. De senaste årens finansiella kriser i
världen visar också att dessa kan få betydande återverkningar på produktion
och sysselsättning i olika delar av världen. Detta framgick inte minst av
svallvågorna efter den finansiella kris som bröt ut i Sydostasien under 1997.
Tillväxttalen i de snabbväxande sydostasiatiska ekonomierna minskade tvärt
från nivåer mellan 5 och 10 procent till negativa tillväxttal, d.v.s. flera
länder
drabbades av en regelrätt depression. Krisen i Sydostasien fick
återverkningar över hela världsekonomin. Effekterna blev bl.a. en sjunkande
handelsvolym och sjunkande världspriser på framför allt olja och andra
råvaror, något som fick särskilt negativa återverkningar på fattiga och
huvudsakligen råvaruexporterande länder. Tillväxttalen för
utvecklingsländerna som helhet mer än halverades under 1998, till en nivå på
ca 2 procent.
Den finansiella kris som drabbade de sydostasiatiska ekonomierna, och
som fick så stora återverkningar på världsekonomin som helhet,
kännetecknades av ett mönster av kortsiktig spekulation: panikartad
utförsäljning av alla tillgångar i en nations valuta när värdet på valutan eller
nationens kapacitet att betala tillbaka utestående lån börjar ifrågasättas.
Bakgrunden är naturligtvis placerarnas rädsla för att förlora pengar när
relativvärdet på valutan faller eller när nationen hamnar på obestånd och inte
längre kan klara sina betalningsåtaganden till utländska långivare. Den
finansiella paniken blir självförstärkande och driver i praktiken fram den
situation som man till en början - oftast på helt felaktiga grunder - befarade:
värdet på växelkursen måste justeras och när betalningar på utestående lån
måste stoppas. Det allvarliga är följaktligen att detta beteendemönster får så
skadliga effekter på de ekonomier som drabbas. Det finns en rad
omständigheter som förklarar att det sydostasiatiska ekonomierna drabbades
av starka finansiella spekulationsvågor för två år sedan. Förklaringarna är
också delvis olika för olika länder. Ekonomierna var i huvudsak i god
ekonomisk balans. Budgetpolitiken var stram och visade årliga överskott.
Inflationen var låg och nivån på det privata sparandet var högt. Sårbarheten
låg i att länderna hade dragit på sig relativt stora kortfristiga lån. Men
korruption, maktkoncentration till en liten ekonomisk och politisk elit och
brister i demokratin skapade politisk instabilitet.
Erfarenheten från krisen stärker argumenten för en politik för att motverka
finansiell spekulation och för att demokratisera makten över de globala
kapitalrörelserna.
2.2 Ansatser till en global politik
De huvudsakliga målen för en ny politik på global nivå är inte svåra att
definiera: det handlar om att skapa förutsättningar för ökad demokrati,
högre sysselsättning och en rättvis fördelning av ekonomiska resurser
och naturresurser för att därigenom bekämpa fattigdom, motverka
samhällsklyftor och könsorättvisor samt minska miljöbelastningen. För
att realisera dessa mål förutsätts en politik som stärker den demokratiska
ägarmakten och som inte bara tar sikte på prisstabilitet och
utbudsförhållanden på arbetsmarknaden. En mer aktiv näringspolitik och
strategiska investeringar finansierade via statliga fonder bör spela en
viktig roll för att mobilisera investeringar i infrastruktur i olika delar av
världen. Politiken måste i större utsträckning ta hänsyn till efterfrågan.
En generellt sett svagare efterfrågan är en viktig delförklaring till såväl
lägre tillväxttal som en svagare sysselsättning i världen som helhet efter
1970. En annan viktig förutsättning för en bättre försörjningssituation är
ett nytt och mer sysselsättningsintensivt investeringsmönster. I de gamla
industriländerna har vi haft för mycket rationaliseringsinriktade
investeringar, som visserligen bidragit till högre produktivitet men
samtidigt till färre jobb. För att skapa fler jobb förutsätts
förnyelseinriktade investeringar, d.v.s. investeringar som resulterar i nya
produkter och ny produktion med långsiktigt hållbar inriktning. För att
uppmuntra sådana investeringar förutsätts stora offentliga insatser inom
bl.a. infrastruktur, för kunskapsspridning kring ny teknik och för att
finansiera investeringsprojekt, inte minst för att underlätta nyföretagande
och entreprenörskap på miljöområdet.
I flera grundläggande avseenden håller också synsätten bland både
etablerade ekonomer och politiker på att förändras. Ledande amerikanska
ekonomer som Joseph Stiglitz har t.ex. ifrågasatt nyliberala föreställningar
om det alltigenom negativa i offentliga ingrepp på marknaderna. Inte minst
den påtagligt negativa ekonomiska utvecklingen i Ryssland och Östeuropa
efter partidiktaturernas sammanbrott har påmint många om betydelsen av
demokratisk förankring, regelverk, statlig styrning och fasta spelregler för att
en marknadsekonomi ska fungera. Allt fler ekonomer ifrågasätter också den
rigida tolkning av prisstabilitet som dominerar politiken sedan 1980-talet,
och som också tvingats på utvecklingsländer genom olika strukturprogram i
Internationella valutafondens regi. Det finns ingen empirisk forskning som
visar att inflationsnivåer på upp till 4-5 procent skulle ha några särskilt
skadliga samhällsekonomiska effekter. Däremot finns det åtskilligt som talar
för att en ensidig prisstabilitetspolitik har stora kostnader i form av
utebliven
ekonomisk tillväxt och lägre sysselsättning. Det behövs en samordnad politik
där de rika nationerna i världen tar ett ansvar för att utnyttja alla
möjligheter
att stimulera ekonomierna genom en aktiv räntepolitik. Realräntenivåerna har
generellt sett varit för höga under 1980- och 90-talen, och därigenom bidragit
till att hålla tillbaka den effektiva efterfrågan och indirekt också
sysselsättningen. De försiktiga räntesänkningarna efter Asienkrisen förändrar
inte helhetsbilden. Penningpolitiken i de ledande industrinationerna måste i
större utsträckning orienteras mot uthållig tillväxt och sysselsättningsmål. Vi
behöver ett nytt internationellt regelverk, inom ramen för FN eller som en
påbyggnad på Bretton Woods-institutionerna (IMF och Världsbanken) för att
reglera förhållanden på de internationella finansmarknaderna. De offentliga
investeringarna i infrastruktur måste ges ett större utrymme och samordnas
mellan länderna. Sådana samordnade insatser bör kunna ge betydande, om än
hittills i stor utsträckning förbisedda, sysselsättningseffekter.
2.2.1 Internationella institutioner saknas
Det stora problemet är att det saknas institutionella förutsättningar för en
demokratisk, social och ekonomisk rättvisepolitik på internationell nivå.
Det är frånvaron av institutioner och regelverk som skapar
förutsättningar för vittomfattande finansiella spekulationer, för obalanser
och växande sociala klyftor mellan såväl som inom länderna. Den
grundläggande klyftan mellan rika och fattiga länder kan aldrig
motverkas annat än inom ramen för en effektiv politik på internationell
nivå. Det handlar då inte bara om politik på handelsområdet eller en
säkerhetspolitik inom ramen för FN, utan också om en politik som berör
ekonomisk makt, fördelningsfrågor, sysselsättning och socialpolitiska
förhållanden på global nivå. Den viktigaste förutsättningen för en sådan
politik är naturligtvis den gemensamma insikten om vårt ömsesidiga
beroende: varken grundliggande ekonomiska eller sociala
missförhållanden eller miljöproblem kan i någon större utsträckning
angripas enbart på nationell nivå. Vi behöver ett samarbete mellan länder
för att motverka problemen effektivt. I grunden handlar både
fattigdomsklyftorna och utmaningarna på miljöområdet om alla
människors engagemang, vår säkerhet, vår personliga trygghet och hälsa.
2.2.2 Transnationella företag med för stor makt
Ett annat problem är att de stora transnationella företagen har en alltför
stor och ibland närmast oinskränkt makt över länders politiska beslut,
skatteregler, miljölagstiftning och arbetsrätt. De fattiga länderna hålls i
ett järngrepp genom sin skuldsättning till den rika världen. På så sätt
bevaras den orättvisa världsordningen. De stora internationella
orättvisorna ska ses i förhållande till den rika världens vapenexport och
militära rustningar, råvaruexploatering och miljöförstöring. Men också i
förhållande till den patriarkala maktutövning som kanaliseras genom
religionerna, korrupta och maktfullkomliga regimer, militärt och
sexualiserat våld. Det stora problemet i arbetet för att skapa rättvisa och
solidariska villkor i världen är alltså den bristande regleringen av dessa
företag. Det behövs därför en ny modell för internationella avtal som
inriktas på att stärka demokratin och utformas så att det långsiktiga
arbetet för att skapa en ekologiskt hållbar värld med respekt för
mänskliga och fackliga rättigheter förstärks. Inom ramen för ett sådant
avtal bör även regleringar av de kortsiktiga spekulationerna och
kapitalrörelserna diskuteras. Internationella handelsavtal får inte
begränsa möjligheterna för ett effektivt genomförande av internationella
miljöavtal eller annat miljöarbete. Som grund för sådana avtal bör ligga
en generalklausul som garanterar att Internationella konventioner - nu
gällande eller framtida - är överordnade internationella handelsavtal
2.2.3 Politiskt styrd global ekonomi
I en nyligen publicerad bok, "Global Public Goods. International
Cooperation in the 21 Century", med bidrag från flera av världens
ledande ekonomer, diskuteras förutsättningarna för en politik som skulle
kunna styra den globala ekonomin i socialt önskvärd riktning. I boken
pekar man på tre grundläggande tillkortakommanden i det internationella
politiska samarbetet:
- Ett juridiskt tillkortakommande. Det finns få legala möjligheter att följa
upp och driva igenom internationella beslut.
- Ett tillkortakommande när det gäller deltagandet i internationellt
samarbete. Det är inte alltid lätt att få med sig alla berörda parter i ett
internationellt samarbete.
- Ett moraliskt tillkortakommande. Enskilda länder behöver starkare
incitament än moraliska argument om rättvisa, för att upphöra med
beteendemönster som påverkar andra nationer negativt.
I rapporten argumenterar författarna på ett intresseväckande sätt för en
nyorientering av det internationella samarbetet, bl.a. på det ekonomiska
området. Utgångspunkten ska vara att inte bara förebygga eller motverka
missförhållanden (public bads) som har sitt ursprung i nationers
beteenden, utan att slå vakt om och bygga upp gemensamma offentliga
nyttigheter (public goods) på olika områden. Till att börja med måste alla
länder erkänna sitt beroende av omvärlden och definiera på vilket sätt
den egna nationen påverkar förhållandena i andra länder (t.ex. vad avser
miljövillkor, men också sociala och ekonomiska villkor genom inriktning
på finans- och penningpolitik, omfattning av ekonomisk brottslighet
o.s.v.). Författarna förespråkar också att det skapas nya internationella
institutioner för att hantera fattigdoms- och skuldsituationen i
utvecklingsländerna, förhållandena på de finansiella marknaderna, bl.a.
genom etablering av en världsomspännande bank med det uttryckliga
syftet att fungera som "bank of last resort". Utgångspunkten är att dessa
institutioner ska byggas upp inom ramen för redan etablerade
organisationer, som FN och G 7-gruppen (även i dess olika utvidgade
former).
2.2.4 Nationers ansvar
Ur vänstersynpunkt är inriktningen på förslagen tilltalande. Varje nation
bör inte bara utvärdera den samhällsekonomiska utvecklingen i det egna
landet, t.ex. i samband med offentlig budgetredovisning, utan också
redovisa hur sociala, ekonomiska och ekologiska förändringar och
förändringar i genussystemet inom nationen påverkar omvärlden. Varje
offentlig utvärdering av ekonomiska och sociala framsteg måste också
väga in effekterna i form av "spillovers" på andra nationer. I grunden
handlar det om att skapa en medvetenhet om vad som nationalekonomer
kallar "externa effekter" av olika verksamheter. Externa effekter kan vara
antingen negativa eller positiva. Företag som bedriver rovdrift på
människor och natur för att kunna hålla låga priser på sina produkter står
t.ex. inte för produktionens totala samhällsekonomiska kostnader. Delar
av produktionskostnaden skjuts över på den enskilde arbetaren som
drabbas av arbetsskador eller på framtida generationer i form av en
miljöskuld. På omvänt sätt kan man säga att det finns en rad exempel på
aktiviteter som medför positiva externa effekter.
Utbildningsinvesteringar brukar ge en högre samhällsekonomisk än
individuell avkastning. När de positiva externa effekterna överväger
betyder det samtidigt att det finns starka motiv för offentliga institutioner
att uppmuntra sådana verksamheter. Poängen är att det helt enkelt inte
finns tillräckligt starka privatekonomiska eller företagsekonomiska motiv
för att satsa på t.ex. utbildning, på kulturminnesvård eller hälso- och
sjukvård. Då måste i stället samhället ta ett kollektivt större ansvar.
Samma saker bör gälla på det internationella området.
Det är lätt att peka på gemensamma globala nyttigheter som är värda att
värna och uppmuntra och som har påtagligt positiva externa effekter: det kan
gälla allt från miljöförbättring, arbete för att motverka ohälsa, för att
bekämpa internationell brottslighet till åtgärder för att motverka finansiell
instabilitet på global nivå. För att hantera sådana gemensamma nyttigheter
krävs gemensamma institutioner. Sådana institutioner saknas i huvudsak i
dag. Ska dessa uppstå måste varje nation definiera sitt eget ansvar. Ansvaret
för helheten innebär också ett erkännande av den egna beslutskompetensens
begränsningar. Bara tillsammans med andra nationer, i en global samverkan,
uppstår förutsättningar för ett effektivt beslutsfattande kring de avgörande
frågorna om sociala och ekonomiska villkor i olika delar av världen.
2.3 Sex huvudfrågor
Sverige bör bli än mer pådrivande för ett utvidgat samarbete i
globalekonomiska frågor. Vänsterpartiet anser att sex huvudfrågor bör
prioriteras.
- För det första bör Sverige ta initiativ till att redovisa omvärldseffekter av
nationell politik. Bland annat bör detta gälla omvärldseffekter på
sysselsättningsområdet, när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga
länder samt när det gäller förändringar på miljöområdet och i
genussystemet. En utredning inom FN:s ram om en närmare konstruktion
av en sådan redovisning bör tillsättas. Regeringen bör i FN verka för
detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Ett annat initiativ bör tas på skatteområdet. En synbar effekt av
globaliseringen under senare år är tendensen att allt fler nationer har låga
skatter på kapital och företag för att locka till sig utlandsinvesteringar.
Genom låg skatt på energi, bensin och miljöfarlig produktion kan
länderna också locka till sig miljöfarlig produktion från länder med en
mer progressiv miljöpolitik. Regeringen bör i de internationella
institutionerna verka för åtgärder för att minska sådan skadlig
skattekonkurrens och för minimiskattenivåer på kapital och energi.
Regeringen bör också verka för en global skatt på valutatransaktioner.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Vänsterpartiet har i tidigare motioner föreslagit att Sveriges regering bör
ta initiativ till att uppnå en mellanstatlig finanspolitisk samordning för
fler jobb i Europa. Trots en uppåtgående konjunktur utgör
massarbetslösheten det absolut största sociala problemet i både Europa
och andra delar av världen. Det finns inte heller mycket som talar för att
det räcker med en starkare konjunktur för att få ner arbetslösheten. Det
krävs gemensamma strukturella reformer som gäller arbetstider,
miljöomställning och en mer aktiv näringspolitik. Ännu mer krävs detta
om vi skall kunna återvända till den fulla sysselsättningen. Regeringen
bör verka för detta i internationella fora. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
- Det fjärde området gäller miljön. Det finns idag ett stort antal
internationella konventioner till skydd för miljön. Som exempel kan
nämnas Montrealprotokollet om ämnen som förstör ozonlagret (1987),
Baselkonventionen om farligt avfall (1989), FN:s klimatkonvention
(1992), Riodeklarationen (1992) och Kyotoprotokollet om klimathotet
(1997). På europeisk nivå finns också konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) från 1979, med dess olika
protokoll t ex tungmetaller (1998) och långlivade organiska miljögifter
(POPs)(1998). Konventioner och protokoll blir bindande när tillräckligt
många stater ratificerat dem, och det åligger då staterna att vidta de
åtgärder som krävs för att uppnå syftet med konventionen. Ett problem är
emellertid att konventionerna snarare är moraliskt än juridiskt bindande
eftersom det inte finns något juridiskt instrument som kan hantera
eventuella brott mot konventionen. Inrättandet av en internationell
miljödomstol skulle kunna vara ett sätt att hantera problemet. En
internationell miljödomstol skulle på ett opartiskt och auktoritativt sätt
kunna tolka konventionerna och föra miljöns talan. Inrättandet av en
internationell miljödomstol är en komplicerad process som kommer att ta
tid. Det krävs domare som är kunniga i internationell rätt såväl som i
miljökonventioner, utvecklandet av lämpliga sanktioner liksom ett
regelverk för hur ärenden skall väckas. Bara för att nämna några
förutsättningar. Modeller kan hämtas från andra internationella
specialdomstolar eller tvistlösningsinstrument. Miljöproblemen är idag så
allvarliga att ett sådant arbete måste ta sin början omgående. Regeringen
bör därför inom FN ta initiativ för att utreda förutsättningarna för ett
internationellt juridiskt bindande instrument till skydd för miljön, en
internationell miljödomstol. Detta skall ges regeringen till känna.
- I takt med den globala finansmarknadens tillväxt har de som enbart vill
ha hög avkastning och som inte engagerar sig med ett långsiktigt ägar-
ansvar en allt större andel av ägandet i världen. Ännu 1970 ägde enskilda
hushåll nästan hälften av de aktier som noterades på Stockholmsbörsen. I
dag står det privata ägandet för mindre än 15 procent och de 75 största
privatkapitalisterna direktäger mindre än fem procent av aktievärdet. Och
ca en tredjedel ägs från utlandet. Liknande tendenser kan iakttas i andra
avancerade kapitalistiska industriländer.
Den andra trenden som hotar kapitalmakten gäller de tekniska
kunskapernas (det ekonomerna kallar humankapital) ökande ekonomiska
betydelse. Enligt en beräkning är de "intellektuella tillgångarna"
(definierat som summan av de individuellt ägda kunskaperna och av
företaget kollektivt ägda kunskaper i form av databaser,
processtyrningssystem m m) genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer
än det kapital som värderas i balansräkningen i amerikanska storföretag.
På de stora IT-företagen är relationen tio till ett.
Dessa två fenomen - bristen på långsiktigt ägaransvar och ökande
möjligheter för de anställda att själva driva sina företag - ökar möjligheten
för en socialistisk ägarmakt. Löntagare i flera länder börjar också upptäcka
att de redan - via sina pensionsfonder och andelar i aktiefonder - dominerar
ägandet i världens storföretag. Världens samlade pensionsfonder äger mer än
totalvärdet på världens tre största börser. Att engagera sig i ett långsiktigt
ägaransvar är arbetarrörelsens och andra progressiva folkrörelsers mest
strategiska fråga.
Vi behöver också öka samarbetet mellan nationerna för att balansera de
stora multinationella företagens makt. I samarbete med de fackliga
organisationerna och andra folkrörelser bör de parlamentariska
församlingarna forma långsiktiga ägarstrategier med sikte på ett större
hänsynstagande till bland annat sociala konsekvenser och miljöpåverkan.
Bland annat kan detta ske genom att utnyttja pensionssparande för
strategiska investeringar och inflytande i företagen. Regeringen bör i olika
internationella fora verka för formandet av en sådan ägarstrategi. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Frågan om den ekonomiska maktens fördelning gäller inte bara kapital
och arbete, utan också i högsta grad kvinnor och män. I de avancerade
kapitalistiska industriländerna har det på senare tid alltmer
uppmärksammats att både ägarmakten och den verkställande ledning i de
multinationella företagen är totalt manligt dominerade. Vänsterpartiet
lämnar in en särskild motion som berör dessa frågor på det nationella
planet. Problemet ser något annorlunda ut i de fattiga länderna. Där
handlar det relativt sett mer om den ojämna fördelningen av jord och
andra naturresurser. Männen står i allt väsentligt för ägarmakten, kvinnor
för arbetet. Kvinnorna gör två tredjedelar av arbetet i världen, men får
bara en tiondel av inkomsterna. En hundradel av världens samlade
tillgångar ägs av kvinnor.
Sedan 1996 utgör frågan om att befrämja jämställdhet mellan kvinnor
och män ett av de sex mål Sverige ställt upp för utvecklingssamarbetet.
Som vi redan tidigare framhållit i motioner bör Sverige vara drivande i
genomförandet av de beslut som togs 1996 i Peking. Vi föreslår också att
Sverige nu i FN tar ett initiativ för att organisera en särskild konferens
om ägarmaktens fördelning mellan kvinnor och män. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
3 EMU och globaliseringen
Planerna för EMU formulerades i Maastrichtfördraget från 1991. EMU
har inte skapats för att framstående ekonomer kommit fram till att en
gemensam valuta vore bra för sysselsättningen och den ekonomiska
utvecklingen i Europa. De ekonomiska argumenten har i långa stycken
yxats fram i efterhand. Den gemensamma valutan är i stället främst ett
politiskt projekt. I början på nittiotalet doldes inte motivet att EMU var
en viktig del i utvecklingen mot en federal statsbildning. Att EU måste
kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på
världsarenan var ett budskap som tämligen oförblommerat framfördes av
dåtidens ledande EU-företrädare. Eftersom uppslutningen bakom en
sådan utveckling inte var särskilt stor bland medborgarna i EU-länderna,
har detta budskap tonats ner under flera år. Efter övergången till EMU:s
tredje steg har dock budskapet återigen börjat framföras mera öppet. På
toppmötet i Köln i juni 1999 framstod exempelvis EU:s militära
ambitioner tydligt. Kommissionens ordförande Romano Prodi är en
uttalad förespråkare för att EU utvecklas i federal riktning. Även om den
framtida utvecklingen inte på något sätt är given, är det ändå viktigt att
ha denna bakgrund klar för sig och sätta in EMU-projektet i rätt
sammanhang.
EMU framställs ofta som ett medel för politiken att begränsa kapitalets
makt och förhindra valutaspekulation - ett verktyg för folkvalda och
regeringar att återta förlorad makt i en globaliserad värld. Men det är sällan
någon som argumenterar och underbygger varför ett EMU-medlemskap
skulle innebära detta. Ändå är uppfattningen att EMU är en motvikt till
kapitalägarnas makt mycket vanligt förekommande i debatten. Speciellt hos
dem inom arbetarrörelsen som är för EMU. Men det är en uppfattning som
det går att resa många invändningar emot.
- Först och främst är det förbjudet att införa några som helst
begränsningar mot kapitalägarnas makt att flytta pengar både inom
EU/EMU och till områden utanför. Enligt art. 56 i fördraget "skall alla
restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan
medlemsstater och tredje land vara förbjudna". EMU är alltså en garanti
för globaliserade kapitalrörelser, inte ett hinder för dem.
- För det andra är den gemensamma centralbanken, ECB, antagligen
världens mest oberoende centralbank. Varken folkvalda eller regeringar
får ge instruktioner eller ens försöka påverka bankens ledamöter i deras
arbete. Huvudmålet för ECB är att uppnå prisstabilitet. Andra viktiga mål
som ökad sysselsättning, jämställdhet och tillväxt är helt underordnat
detta mål.
- För det tredje finns det starka finanspolitiska restriktioner via den så
kallade stabilitetspakten, som kraftigt begränsar regeringarnas och
ländernas handlingsutrymme och möjligheter att föra en mer expansiv
och sysselsättningsinriktad politik. Stabilitetspakten gäller förvisso även
för länder som inte gått över till euron med den viktiga skillnaden att det
är möjligt att bötfälla euroländer som inte uppfyller stabilitetspaktens
krav.
Det är mot bakgrund av denna institutionella miljö som påståendet om
EMU som en motvikt till kapitalet måste prövas. Enligt vår uppfattning
är det rimligare att se EMU mer som de privata kapitalägarnas redskap
för att tygla demokratin än som demokratins redskap för att tygla
kapitalägarna.
3.1.1 Storleken spelar ingen roll
Men antagligen uppfattas de institutionella arrangemangen som mindre
viktiga för den som ser EMU som en möjlighet att kontrollera kapital och
valutaflöden. Det avgörande är vad som sker i praktiken.
Utgångspunkten är då ofta att en stor valuta som euron tros ge ett bättre
skydd mot valutaförändringar och spekulation än en liten valuta som
kronan. Men stämmer det med verkligheten? Ser man på den historiska
utvecklingen är det svårt att se några tydliga samband mellan en valutas
storlek och förekomsten av valutafluktuationer. Exempelvis har dollarn
varierat häftigt i värde de senaste decennierna, delvis för att den utsatts
för spekulativa uppköp och försäljningar. Euron har hittills fluktuerat
betydligt mer än kronan gentemot världens övriga valutor. Hur det
kommer att se ut i ett längre tidsperspektiv vet naturligtvis ingen men en
rimlig bedömning är att kronan och euron kommer att fluktuera ungefär
lika mycket.
Att valutafluktuationer uppfattas som något väldigt problematiskt är ofta
utgångspunkten när man argumenterar för ett EMU-medlemskap och
valutapolitisk stabilitet. Men även detta är en tveksam uppfattning. Vid en
samlad bedömning hade den svenska EMU-utredningen svårt att finna
belägg för att växelkursförändringar skulle ha några negativa effekter för
utrikeshandel, räntor och investeringar (naturligtvis kan stora fluktuationer
ibland innebära problem men även stora möjligheter som exemplet från
hösten 1992 visar då den fasta växelkurspolitiken övergavs). Däremot
varnade utredningen för risken med ökad arbetslöshet om det inte går att
anpassa valutan vid ekonomiska krislägen. Kan inte valutan vara flexibel
måste arbetsmarknaden vara det.
I medierna framställs ofta minsta lilla kursförsvagning som att kronan varit
utsatt för en spekulationsattack. Men det handlar oftast bara om naturliga
fluktuationer i utbud och efterfrågan som inte på något sätt är skadliga eller
påverkar den reala ekonomin. Dessutom är det naturligtvis bra om kronan
reagerar på yttre händelser som exempelvis skulle kunna påverka
exportsektorns möjligheter.
Den enda gången som kronan med säkerhet råkat ut för omfattande
spekulation under senare år var när den var knuten till ecun (eurons
föregångare) under åren 1991-92. Det var själva låsningen som möjliggjorde
denna typ av spekulationen. Spekulanterna var tämligen säkra på att de
skulle vinna eftersom kronan var kraftigt övervärderad.
3.1.2 Svag kan vara stark
Språkets makt över tanken är ofta stor. Ett exempel är den utbredda
fixeringen både från politiker och medier på starka och svaga valutor.
Det är ingen tvekan om vad som framställs och uppfattas som bra
respektive dåligt. Men det är oegentligt att tala om starka och svaga
valutor i en värderande betydelse. Vad man i stället borde tala om är
valutor som är mer eller mindre bra anpassade till de reala behoven i
ekonomin utifrån kraven på sysselsättning, låg inflation, exportindustrins
förutsättningar etc. Enligt den allmänt vedertagna definitionen var kronan
stark när den var knuten till ecun under en period då arbetslösheten
ökade markant, tiotusentals företag slogs ut och statsfinanserna hamnade
i bankrutt.
Det finns alltså mycket lite som stöder uppfattningen att EMU skulle
kunna fungera som en motvikt till fria kapitalrörelser. Regelverket är ju
direkt uppbyggt för att garantera att kapital ska kunna röra sig utan några
inskränkningar både internt och globalt. Det är också svårt att finna något
stöd för att stora valutor som euron per automatik skulle innebära en stabil
valuta. Problemen med de privata kapitalägarnas alltför stora makt finns i
länder med såväl stora som små valutor. Det är dock möjligt för att inte säga
troligt att problemen kan bli ännu större i ett dåligt fungerande valutaområde,
vilket EMU med stor säkerhet kommer att vara under åtskilliga år.
Spänningar i ekonomin och olikartad ekonomisk utveckling bland
medlemsländerna kommer svårligen att kunna lösas med hjälp av
anpassningsmekanismer som ökad rörlighet på arbetsmarknaden eller stora
omfördelningar av inkomster från mer expansiva delar av valutaområdet till
mer stagnerande delar. Därför är risken för ökad arbetslöshet betydande.
EU har länge uppträtt protektionistiskt mot omvärlden. Inte minst har
länderna i tredje världen fått känna av EU:s tull- och kvotsystem när de har
försökt att försälja sina exportprodukter på EU-marknaden. De ekonomiska
spänningar som förr eller senare kommer att uppstå inom EMU, kan göra EU
ännu mer inåtvänt och förstärka det protektionistiska draget. Det skulle i så
fall kunna medföra svårigheter att få tid och kraft för att hantera EU:s
utvidgning österut. Det torde dessutom vara tämligen säkert att de allra flesta
av kandidatländerna inte kommer att få bli medlemmar i EMU under
överskådlig tid.
3.1.3 En ny världsordning
EMU är i grunden en konstruktion byggd på det monetaristiska
högertänkandet som växte sig starkt under 1980-talet. Kärnan i detta
tänkande är att allmänhet och förtroendevalda skall berövas ansvaret för
den ekonomiska politiken, ett ansvar som i stället skall överlämnas till
förment opolitiska experter. Minskad demokrati har alltid gynnat starka
privata kapitalgrupper så även i fallet med EMU. Sverige kan och ska
spela en mer aktiv och mer progressiv roll i skapandet av en ny, mer
rättvis och demokratisk, världsordning utanför EMU. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
4 Hemställan
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
omvärldseffekter av nationell politik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella initiativ för att minimera
skattekonkurrens och införa en global skatt på valutatransaktioner,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett finanspolitiskt och strukturpolitiskt samarbete
för att skapa fler jobb,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inom FN ta initiativ till att utreda
förutsättningarna för ett internationellt juridiskt bindande instrument
till skydd för miljön - en internationell miljödomstol,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att stödja ett mer demokratiskt
långsiktigt ägaransvar,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i FN tar initiativ
till att organisera en särskild konferens om ägarmaktens fördelning
mellan kvinnor och män,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete som ett alternativ till
medlemskap i EMU.