1 Vänstern och internationalismen
Socialismen som idé och politiskt program växte fram under 1800-talet mot bakgrund av industrialismens genombrott. Kampen för allmän och lika rösträtt, för sociala och ekonomiska reformer och för åtta timmars arbetsdag drevs av arbetarpartier i alla unga industrinationer. De samhällsekonomiska förutsättningarna för det sociala reformarbetet skapades inte i ett nationellt, utan ett internationellt, sammanhang. Återkommande perioder av arbetslöshet och social otrygghet drabbade inte bara befolkningen i enskilda nationer. Ekonomierna och därmed också människornas sociala villkor bands samman genom ett ökat handelsutbyte, av växande internationella investeringar och genom en sammankoppling av arbetsmarknaderna över nationsgränserna. Människors liv påverkades av internationella konjunkturrörelser, d.v.s. av en gemensam rytm i industriländernas ekonomiska liv. Internationalismen är också en av den marxistiska tanketraditionens hörnpelare. I denna tradition betonas kapitalismens internationella karaktär, den samhällsekonomiska och sociala betydelsen av ekonomiska konjunkturrörelser och behovet av ett politiskt och fackligt samarbete mellan arbetare över nationsgränserna. Internationalism och internationell solidaritet var då och är fortfarande den politiska vänsterns kännemärke.
Idag diskuteras frågor om nationernas och nationalstaternas ökade ekonomiska och politiska beroende av omvärlden som om detta vore en ny insikt. Globaliseringen skulle vara ett helt nytt fenomen som i ett slag förändrat alla förutsättningar för politik och samhällsliv. Så är det naturligtvis inte. Det som kallas för marknadsintegration eller globalisering är en gammal företeelse som utgör en viktig del av den kapitalistiska samhällsorganisationens natur. Vi kan spåra ett mönster av ekonomisk integration över nationsgränserna ända tillbaka till medeltidens varu- och penningbörser i Europa. Under 1500- och 1600-talen riktades intresset mot nya världsdelar, med lockande oexploaterade naturtillgångar, och grunden lades till ett internationellt handelsutbyte där köpmän i samarbete med starka europeiska nationalstater tvingade på nya världsdelar en underordnad och råvaruförsörjande roll som i viss utsträckning är bestående än idag. Såväl volymen på internationell handel som internationella investeringar och befolkningsomflyttningar ökade sedan dramatiskt i samband med industrialismens genombrott på kommunikationsområdet. Det ångdrivna fartyget, järnvägen och telegrafin bidrog till att knyta nationerna närmare varandra.
Ändå är det mycket som talar för att det som i dag kallas för globalisering innebär ett kvalitativt nytt steg i utvecklingen av de kapitalistiska ekonomierna; ett steg som får påtagliga följder för nationalstaterna och förutsättningarna för att föra en progressiv social och ekonomisk politik på nationell nivå.
1.1 En politik för ojämlikhet
Ibland hävdas att det finns en skillnad i betydelse mellan uttrycken "internationalisering" och "globalisering". Internationalisering skulle utmärkas av en medveten och styrd process mot ökat samarbete mellan nationer på olika områden, allt från ekonomi och politik till kultur och idrottsliv. Globaliseringen, däremot, sägs vara kännetecknad av en förändring av marknadsrelationer, sociala och ekonomiska villkor och politiska förutsättningar, som i det närmaste påtvingas alla länder. Bakom denna analys kan man urskilja en grundläggande kritisk ståndpunkt: globaliseringen har försämrat levnadsförhållandena för stora befolkningsgrupper, såväl i den rikare delen av världen som i fattigare länder. Dessutom har globaliseringen begränsat möjligheterna att utforma en politik för rättvis fördelning och jämlika livschanser, såväl inom enskilda länder som mellan nationer och också undergrävt enskilda länders möjligheter att bekämpa miljöproblemen. Globaliseringen blir i den meningen ett hot mot alla progressiva strävanden och de levnadsstandards- och trygghetsförbättringar som bl.a. löntagare i Västeuropa tillkämpat sig under flera decennier av facklig och politisk kamp.
1.1.1 Globaliseringen
Globaliseringen är emellertid inte något så entydigt som man kan förledas till att tro. En viktig ingrediens i globaliseringen är avregleringen av internationella finans- och kapitalmarknader. Det våldsamt ökade flödet av kapitalströmmar över nationsgränserna är i stor utsträckning ett resultat av medvetna politiska beslut, med siktet inställt på att minska politikens inflytande över investeringsbeslut och handel. Det s.k. Bretton Woods-systemets, d.v.s. systemet med fasta växelkurser och regleringar av internationella kapitalrörelser, avveckling under tidigt 1970-tal innebar att nationalstaternas möjligheter att påverka inriktning och volymer på kapitalrörelser kraftigt reducerades. Upplösningen av Bretton Woods öppnade för en hitintills oöverträffad tillväxt av finansmarknader, av handel med pengar och penninginstrument av olika slag. Merparten av denna handel sker i rent spekulativa syften, bara en mindre andel av de internationella penningtransaktionerna är kopplade till varu- och tjänstehandel och direkta investeringar.
Parallellt med avregleringen av kapitalmarknaderna har vi i flertalet industriländer sett en omläggning av den ekonomiska politiken i nyliberal riktning. Den nedgång i ekonomisk tillväxt som drabbade flertalet länder under 1970-talet tillskrevs en alltför ambitiös välfärdspolitik, höga skatter och regleringar på arbetsmarknaden. Istället för full sysselsättning blev låg inflation det överordnade målet för den ekonomiska politiken. I grunden handlade det om en högerpolitik som avsåg att förändra maktbalansen till nackdel för löntagare och demokratiska institutioner och till förmån för kapitalstarka intressen och arbetsgivare. Ett större utrymme för vinstintressen uppfattades som en nödvändig del av en politik för att skapa högre ekonomisk tillväxt. Ekonomiska framsteg förutsätter ett större mått av ojämlikhet, större inkomstspridning och större avstånd i människors levnadsvillkor. Så ansåg den nya högern.
Men de privata kapitalägarnas ökade makt över kapitalrörelser och internationella investeringar, liksom omläggningen av politiken i allt mer nyliberal riktning, är egentligen inga naturliga eller självklara ingredienser i det som kallas globalisering. Istället kan förändringarna tolkas som ett bestämt ideologiskt och politiskt svar på de strukturförändringar som sammanfattas i uttrycket globalisering. Vänstern i alla länder har ett ansvar för att formulera ett annat politiskt svar. Ett svar som tar sikte på en hållbar utveckling med fördjupad demokrati, full sysselsättning och rättvis fördelning i stället för kapitalmakt, ökade inkomstskillnader och försämrade offentliga trygghetssystem.
1.2 En allt mer ojämlik värld
Hur har då de sociala och ekonomiska förändringarna sett ut under senare år? I den senaste rapporten från FN:s utvecklingsprogram (Human Development Report 1999) ges en bild av betydelsefulla framsteg, men samtidigt av tilltagande ojämlikhet mellan och inom rika och fattiga länder. Den orättvisa världsordningen slår särskilt hårt mot kvinnor. Kvinnorna gör två tredjedelar av arbetet i världen, men får bara en tiondel av inkomsterna. En hundradel av världens samlade tillgångar ägs av kvinnor. Det betyder att de flesta av jordens fattiga är kvinnor.
Det stora problemet är att förutsättningarna för att sprida framstegen och minimera riskerna för kriser på global nivå i dag är mycket små. Vi saknar både en politik och effektiva institutioner för en demokratisering av den ekonomiska och sociala utvecklingen. I praktiken skapar detta en grogrund för ett godtycke i världsmåttstock där det positiva i globaliseringen, i den tekniska och ekonomiska integrationen, inte tas till vara för en rättvis och bredare social utveckling i alla delar av världen. I dag handlar utvecklingsproblemen egentligen inte så mycket om brist på resurser som brist på politisk vilja och effektiva internationella institutioner. Till detta sistnämnda problem återkommer vi i nästa avsnitt.
Det finns alltså även åtskilliga positiva inslag i de senaste årens utveckling. Allt större delar av världens befolkning får tillgång till grundläggande utbildning. Andelen läskunniga av världens befolkning ökade med ca 10 procentenheter från 1990 till 1997, upp till en nivå på drygt 75 procent, även om skillnaderna mellan kvinnor och män kvarstår. Fler barn får tillträde till såväl grund- som påbyggnadsutbildning. Spädbarnsdödligheten minskade från 76 promille till 58 promille samtidigt som statistiken pekar på att världsbefolkningens kalori- och näringsintag förbättrats. Det sistnämnda återspeglar bl.a. en ökning av livsmedelsproduktionen med 25 procent mellan 1990 och 1997. Mycket talar alltså för att trenden mot en allt längre genomsnittligt förväntad livslängd i världen kommer att fortsätta, även om det är svårt att bedöma de demografiska konsekvenserna av spridningen av hiv/aids. Den vid födseln förväntade livslängden har ökat med 10 år sedan 1965. Den andel av världens befolkning som enligt FN:s utvecklingsprogram har de absolut sämsta levnadsomständigheterna ("low human development") har minskat från 20 till 10 procent. Till de positiva förändringarna hör naturligtvis också att en allt mindre andel av världens befolkning lever under regimer som präglas av diktatur och åsiktsförtryck.
Även om det alltså går att peka på viktiga förbättringar under senare år, ska inte på något sätt omfattningen och allvaret i de kvarvarande problemen underskattas. Enligt FN:s statistik saknar över en miljard människor tillgång till rent vatten, ett av sju barn i grundskoleålder går inte i skolan och ungefär 840 miljoner människor, d.v.s. knappt 15 procent av världens befolkning, beräknas vara undernärda. Spridningen av hiv/aids är alarmerande och drabbar befolkningen i utvecklingsländer allra hårdast. Särskilt i Afrika kommer smittspridningen att få mycket allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. När det gäller beräkningar av den allmänna levnadsstandarden i världen framgår det att över en miljard människor tvingas klara sig på en inkomst som motsvarar 1 USA-dollar eller ca 8 kronor per dag. Enligt UNDP 1995 skulle det för 20 miljarder dollar bli möjligt att bygga ut barnhälsovården och mödravården i den fattiga delen av världen. Det kan ställas mot världens samlade militära utgifter, som är 800 miljarder dollar.
Samtidigt som oerhört många människor fortfarande lever i absolut misär har vi också en tendens mot ökade ekonomiska klyftor såväl mellan länder som mellan olika befolkningsgrupper inom länderna. Även om utvecklingsländerna, med några undantag, har stärkt sina ekonomier räknat i BNP per capita har avståndet mellan den rikaste femtedelen och den fattigaste vidgats dramatiskt. 1950 uppgick inkomstklyftan mellan de rikaste och de fattigaste länderna till 35:1. 1973 hade avståndet ökat till 44:1 och idag uppgår klyftan till 73:1. Vidden av inkomstklyftorna framgår t.ex. av att värdet på de 200 rikaste personernas tillgångar motsvarar de samlade inkomsterna hos ungefär 40 procent av världens befolkning. Även de sociala klyftorna ökar, inte bara mellan länderna utan även inom länderna. I de flesta länder har också de regionala skillnaderna ökat starkt med avfolkning i periferin och storstadstillväxt. Inkomstskillnaderna har ökat konstant sedan början av 1980-talet, särskilt mycket i länder som USA, Storbritannien och Sverige. FN räknar med att en av åtta personer i de rika länderna är drabbad av fattigdom i någon mening - allt från långtidsarbetslöshet, inkomst under fattigdomsnormen eller allt för låg utbildningsnivå för att klara de hårda kompetenskrav som ställs på dagens arbetsmarknader.
Klyftorna mellan och inom länderna går också efter könslinjer. Kvinnor diskrimineras genomgående, i rika såväl som i fattiga länder och såväl på som utanför arbetsmarknaden. Alla data om sociala villkor återspeglar det faktum att kvinnor får ett sämre utfall än män. Andelen läskunniga vuxna kvinnor i världen uppgår t.ex. till drygt 60 procent mot 80 procent för män. Kvinnorna erbjuds i mindre utsträckning än män tillgång till skolutbildning, allt från grundläggande utbildning till högre utbildning. En könsfördelning av BNP per capita visar också att kvinnornas andel av de totala resurserna endast uppgår till hälften av männens. Något som naturligtvis också återspeglar en lägre - om än växande - sysselsättningsfrekvens bland kvinnor. Endast 10 procent av det totala antalet platser i parlamenten runt om i världen innehas i dag av kvinnor. Det finns också en tydlig koppling mellan vapenhandeln, världsfattigdomen och kvinnoförtrycket i världen. Det är till ett antal fattiga odemokratiska regimer som en stor del av vapenexporten går. I dessa länder använder regeringarna sina begränsade resurser till att investera i dödliga vapen i stället för utbildning, bostäder och hälsovård. Dessa vapen dödar flera gånger om. Först genom att slå ner demokratiska rörelser. Sedan dödar de en andra gång genom att investeringar undanhålls på för kvinnorna livsviktiga områden. Vidare drabbas civilbefolkningen hårdast under krig.
1.3 En ohållbar utveckling
Samtidigt som de sociala klyftorna växer accelererar också utarmningen av våra naturresurser och de globala miljöhoten växer. I "Tillståndet i världen 1999" försöker World Watch Institute analysera det gångna seklets omfattande förändringar. Deras undersökningar visar tydligt att den ekonomiska modell, som utvecklats i västvärlden och som sen spritts ut över hela jorden, långsamt håller på att underminera de naturresurser som vår ekonomi bygger på. Exemplen på det är många.
Ett miljöproblem som blir allt mer hotfullt är vattenförsörjningen. Till exempel är Indien och Kina, världens två folkrikaste länder, beroende av konstbevattning för mer än hälften av sin livsmedelsförsörjning. Kinas norra delar löper stor risk att torka ut. Grundvattnet under Nordplatån, det område som står för nästan 40 % av Kinas spannmålsskörd, sjunker med ca 1,5 meter per år. För 9 miljarder dollar skulle vattenfrågan, som är en tung börda i alla avseenden, kunna lösas för kvinnorna på landsbygden, enligt UNDP 1995.
Våra globala skogsresurser överutnyttjas. I dag är skogsindustrin global och efterfrågan från den rika delen av världen påverkar skogarna tusentals mil bort. Sedan mitten av seklet har efterfrågan fördubblats på virke och tredubblats på brännved medan pappersförbrukningen nästan sexdubblats.
Den biologiska mångfalden är på många sätt hotad. Den snabbt växande handeln och det ökade resandet har brutit ner biologiska barriärer som funnits i miljoner år. De nutida "bioinvasioner" som är resultatet av detta har ofta som följd att de naturliga arterna utrotas och viktiga ekologiska processer förändras.
Jordens atmosfär är också allt mer hotad. Koldioxidutsläppen är kanske det allvarligaste miljöhotet som vi står inför. Allt eftersom vår energislukande livsstil anammas av allt fler på jorden kommer vi att ha stora problem med att upprätta en hållbar energiförsörjning.
Dagens ekonomiska ordning i kombination med globaliseringen innebär att allt fler inte bara eftersträvar, utan också uppnår västvärldens ohållbara livsstil, samtidigt som klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Konsekvenserna av detta är ohållbara både ur ekologiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv.
1.4 En ny fas i kapitalismens utveckling
I stor utsträckning kan de växande sociala klyftorna förstås mot bakgrund av en ny fas i kapitalismens utveckling. Den s.k. realsocialismens kollaps i Östeuropa och Ryssland innebar inte bara stora försörjningsproblem i allmänhet utan också dramatiskt växande sociala klyftor. Delar av de växande samhällsklyftorna i rika och fattiga länder kan relateras till politik, andra delar har med mer långsiktiga förändringar i ekonomi och i arbetskraftsefterfrågan att göra.
1.4.1 De industriella revolutionerna - den första
Ibland används uttrycket den tredje industriella revolutionen för att beskriva de stora förändringarna under de senaste dryga två decennierna. Den första industriella revolutionen kännetecknades av framväxten av vatten- och ångdrivna fabriker. Den gamla hantverksmässiga varutillverkningen konkurrerades ut och en allt större andel av arbetskraften slussades in i fabrikssystemet. Arbetet i fabrikerna präglades av stora skillnader i arbetsvillkor och yrkesskicklighet. Även om den ekonomiska tillväxten ökade i samband med den första industriella revolutionen växte samtidigt klyftorna mellan samhälls- klasser och olika befolkningsgrupper. Kvinnorna hamnade genomgående på underordnade, tunga och lågavlönade arbetspositioner i de nya industriföretagen. Vi fick alltså också en organisering av arbetet efter kön baserad på överordning och underordning. Samtidigt innebar den första industriella revolutionen en möjlighet för produktionen att fjärma sig från de naturgivna förutsättningarna, t.ex. genom att man inte längre var hänvisade till solen som den enda energikällan.
1.4.2 Den andra industriella revolutionen
Den andra industriella revolutionen kan dateras tillbaka till 1910- och 20- talen i USA och en eller ett par decennier senare i Västeuropa. Betydelsen av den andra industriella revolutionen kan sammanfattas i uttrycket massproduktion. Tekniskt hade massproduktionen sina förutsättningar i billigare stålframställning, elektricitetens och förbränningsmotorns genombrott. Ny teknik i kombination med ett nytt sätt att organisera arbetet enligt ett löpande band-mönster med extremt långtgående arbetsdelning resulterade i att produktionsvolymerna kunde öka kraftigt samtidigt som arbetskraften blev allt mer homogen och kvalifikationskraven minskade. Det sistnämnda innebar att produktionen kunde öka snabbt samtidigt som arbetskraftsefterfrågan inom industrin tilltog. Effekten blev stigande och samtidigt alltmer utjämnade inkomster. Denna fas av den industriella revolutionen innebar också en stadigt ökande användning av ändliga naturresurser. Miljöproblemen blev allt tydligare genom att naturresurser som tidigare varit bundna i jordskorpan användes i produktionen och släpptes ut i naturen. Under detta skede fick de fackliga organisationerna och arbetarpartierna en starkare ställning i flera kapitalistiska industriländer. En centralisering av arbetsmarknadsorganisationerna i kombination med ett starkare vänsterinflytande över politiken lade en grund för full sysselsättning, hög ekonomisk tillväxt och ett omfattande socialt reformarbete. Även i utvecklingsländerna lades ett viktigt fundament för positiva förändringar under dessa år, inte minst genom befrielsekamp och en omfattande avkolonialisering efter andra världskriget.
1.4.3 Den tredje industriella revolutionen
Sedan 1970-talet har ett nytt mönster produktivkrafter och produktionsförhållanden vuxit fram som kan sammanfattas i uttrycket den tredje industriella revolutionen. Förändringarna kan dels härledas till näringsstruktur, till ny teknik och nya arbetsorganisationer, dels till ekonomisk och social politik. Den utlösande faktorn var den försvagade tillväxt som drabbade i stort sett samtliga länder under 1970-talet. Under åren 1950-1973 uppgick den genomsnittliga BNP-tillväxten till ca 5 procent per år i de avancerade kapitalistiska länderna. Efter 1973 föll denna siffra till drygt 2 procent. Parallellt med nedgången i tillväxten följde en upptrissning av inflationen (från ett årligt genomsnitt på 4 procent till närmare 7,5 procent), stigande räntekostnader (även med hänsyn till inflation) och ökade offentliga underskott. Arbetslösheten steg kraftigt i såväl USA som Västeuropa.
Efter en tid stod det klart att nedgången i tillväxttakten och uppgången i arbetslösheten inte bara kunde förstås som ett övergående konjunkturfenomen. De nya problemen var ett uttryck för att den internationella ekonomin präglades av snabb omvandling. Ekonomihistorikern Lars Magnusson har pekat på tre centrala förändringar och vi delar i stort hans uppfattning.
- För det första handlar den om en mer långtgående internationalisering av ekonomin. Industrialiseringen spreds till nya regioner, bl.a. i Asien och Latinamerika. Detta utsatte de gamla industriländerna för nya konkurrensförhållanden och bidrog till den utslagning av industrin som präglade Västeuropa och USA under framför allt 1970-talet. Till dessa nya konkurrensförhållanden hör naturligtvis också subventionerade priser på transporter som minskat betydelsen av produktionens geografiska hemvist. För att möta den nya konkurrensen har industrin ändrat karaktär i allt mer högförädlande och kunskapsintensiv riktning. Men omvandlingen gick naturligtvis trögt och bidrog till stora sociala problem.
- För det andra, och på ett tekniskt plan, kännetecknas den tredje industriella revolutionen av den snabba tekniska förnyelsen inom mikroelektroniken. Innovationer på IT-området har revolutionerat produktionens förutsättningar på gamla tillverkningsområden, men i lika stor utsträckning bidragit till att skapa förutsättningar för nya branscher och nya varu- och tjänsteområden. Den nya tekniken har skapat förutsättningar för en mer långtgående decentralisering av arbetsuppgifter och ansvar. Den gamla strikt hierarkiska och styrda arbetsorganisationen har allt mer fått ge vika för en rörlig arbetsorganisation präglad av helhetsansvar och bredare arbetsuppgifter.
- För det tredje menar vi i likhet med Lars Magnusson att förändringarna av företag och arbetsorganisationer också måste ses i ljuset av en växande kritik mot det gamla "konsumtionssamhället". Konsumenterna har ställt krav på nya produkter, nya varor och tjänster som inte alltid stämmer överens med det gamla industrisamhällets standardisering. Det sistnämnda har, tillsammans med en allt snabbare produktutveckling (och därigenom också en allt kortare livslängd för varje enskild produkt), tvingat fram rörligare arbetsorganisationer, ökat konsumentkraven på bl.a. mer hälsosamma och miljövänliga produkter och uppgraderat kvalifikationskraven i såväl industri- som tjänsteproduktionen.
Även miljöproblemen har under den här perioden ändrat karaktär. Från att ha handlat om punktutsläpp har miljöproblemen nu övergått till att i första hand präglas av resursanvändningsproblem. Vi överutnyttjar våra resurser kraftigt med utarmning som följd. Samtidigt ökar problemen med restprodukterna, dels i form av läckande soptippar, dels i form av molekylsopor, t.ex. koldioxid, freoner och dioxiner.
1.4.4 Den tredje revolutionen - gemensamma drag
Den tredje industriella revolutionen har både positiva och negativa sidor ur social synpunkt. De ekonomiska och tekniska förändringarna har fått stora konsekvenser för arbetsmarknadens utseende och funktionssätt i flera gamla industriländer. Det finns särskilt några gemensamma drag som är värda att uppmärksamma:
- I spåren av industrikrisen på 1970-talet har arbetslösheten bitit sig fast på höga nivåer. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har fortsatt att minska och de nya jobb som skapas kommer huvudsakligen inom tjänsteproducerande verksamhet.
- Ny produktions- och informationsteknik har förändrat förutsättningarna för producerande verksamhet och skapat nya arbetsorganisationer. Kraven på breddkunskap, yrkesfärdigheter och social kompetens har generellt sett ökat.
- Kraven på arbetskraften skiljer sig mer åt i olika näringar och verksamheter jämfört med tidigare decennier. Detta innebär också att produktivitetsskillnaderna mellan enskilda arbetsinsatser ökat, t.ex. mellan enklare servicearbeten inom privat tjänstesektor å ena sidan och högteknologisk varutillverkning inom industrin å andra sidan. I kombination med en förskjutning av efterfrågan på arbetskraft mot alltmer högutbildade grupper har detta bidragit till växande inkomstskillnader i alla gamla industriländer.
- I många gamla industriländer ser vi också att anställningsformerna förändras. De fasta anställningsformerna minskar i betydelse till förmån för korttids- och projektanställningar av olika slag. Förändringarna av anställningsformerna bidrar inte bara till större otrygghet utan också till att anställda får svårare att kvalificera sig för sociala förmåner av olika slag (sjukersättning, a-kassa eller pensionsförmåner), oavsett om dessa administreras via offentliga institutioner, fackliga organisationer eller enskilda företag.
- Förändringarna på arbetsmarknaden, både vad gäller arbetslösheten, arbetskraftens sammansättning och de nya anställningsformerna, har sammantaget bidragit till att försvaga de fackliga organisationerna, framför allt på central nivå. Två mönster kan urskiljas: för det första får partsorganisationerna på arbetsmarknaden generellt ett allt mindre inflytande och för det andra flyttas partsrelationerna ner från central nivå till en lokal nivå.
Samtliga dessa förändringar hör ihop med globaliseringen. Det behövs en vänsterpolitik för att demokratisera den ekonomiska makten, motverka ökad arbetslöshet, tendenser till större inkomstklyftor, miljöförstöring och tilltagande social otrygghet i såväl rikare som fattigare länder. Men den politiken måste ta sin utgångspunkt i de senaste decenniernas omvandling av ekonomin. Ny teknik, ökat internationellt samarbete och ökad rörlighet över nationsgränserna ställer nya krav och skapar nya förutsättningar för en politik för hållbar utveckling och social och ekonomisk rättvisa. Framför allt ställer det krav på att vi utformar en politik och politiska redskap på internationell nivå. Kapitalismens tilltagande internationalisering måste mötas genom ett ökat internationellt samarbete inom och mellan olika folkrörelser såsom fackliga, politiska och ekologiska. Detta samarbete ska inte bara beröra frågor kring tullar och handelsrestriktioner, fredsinsatser i olika delar av världen eller för den delen Internationella Valutafondens (IMF:s) strukturprogram för låntagarländer. Det internationella politiska samarbetet måste i större utsträckning orienteras mot de faktorer som hotar vår framtida välfärd: den ojämna fördelningen av makt och rikedomar, fattigdom, könsorättvisor, arbetslöshet, allt mer ineffektiva socialpolitiska trygghetssystem och en förödande miljöförstöring. För att möta kapitalismens tilltagande internationalisering krävs samordnade insatser av alla berörda arbetarpartier och progressiva krafter i rika såväl som fattiga länder.
1.5 EMU inget alternativ
Det vi talar om här är något helt annat än det samarbete som begränsas till EU och EMU. Vi menar att det behövs en vänsterpolitik på global nivå. EMU-politiken begränsar snarast möjligheterna att utveckla det nödvändiga internationella samarbetet. EMU representerar en föråldrad eurocentrism och en konservativ syn på ekonomisk tillväxt som inte är förenlig med den internationella politik som tar sikte på en hållbar utveckling, ökad sysselsättning, minskade sociala klyftor och omfattande insatser för att skapa förutsättningar för bättre villkor i dagens utvecklingsländer.
Vi återkommer till EMU-frågan i avsnitt tre. I det följande avsnittet kommer vi att diskutera globaliseringens betydelse och politiska konsekvenser lite närmare. Avsikten är att formulera några riktlinjer för en ny vänsterpolitik på internationell nivå.
2 Ansatser till en samordnad global politik
I FN:s "Human Development Report" för 1999 sammanfattas globaliseringens innebörd i tre grundläggande förändringar. För det första hävdar rapporten att betydelsen av rumsliga avstånd minskat. Såväl enskilda nationer som individer påverkas i allt större utsträckning av förhållanden i andra delar av världen. För det andra framhålls den ökade tidspressen. Den nya tekniken, i kombination med snabba kommunikations- och transportsystem, har minskat det tidsmässiga avståndet. Den tredje förändringen gäller den minskade betydelsen av nationsgränser. Med den ekonomiska integrationen följer också nya kontakter på kulturområdet, inom forskningen och ett generellt sett ökat fysiskt och idémässigt utbyte. Samtliga dessa förändringar har tydliga positiva sidor. Ökat utbyte mellan människor och nationer, bl.a. genom snabbare informationsspridning och ökat resande, är positivt i ett socialt och kulturellt perspektiv, samtidigt som ökande transporter utgör ett miljöproblem. Globaliseringen har följaktligen goda sidor som kommer till uttryck i både ekonomiska och kulturella sammanhang, men kräver att vi samtidigt hanterar miljöproblemen.
Det ökade utbytet mellan länder och regioner kan också ge positiva effekter ur utvecklingsländernas synvinkel. Vänsterpartiet delar i stora drag den kritik av den nyliberalt anfäktade skuldsaneringspolitiken och av Internationella valutafondens ingripanden som bland andra framförts av den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs. De fattiga nationer som själva valt - dvs inte påtvingats - en ekonomisk-politisk strategi som innebär öppenhet mot omvärlden, har i praktiken haft en betydligt högre ekonomisk tillväxt än flertalet rika länder och har därmed också närmat sig de gamla industriländernas levnadsvillkor. Flera länder i Sydostasien har tagit avgörande steg från underutveckling och utbredd fattigdom till snabba ekonomiska och sociala framsteg. Ungefär en fjärdedel av all världshandel är i dag koncentrerad till Sydostasien.
Ökad handel och ökade investeringar är följaktligen några av globaliseringens kännetecken. Den totala handeln med varor och tjänster tredubblades mellan 1970 och 1997. De direkta investeringarna sjudubblades under samma tidsperiod. Den ökade handeln har stimulerats av minskad protektionism. Tullar och andra handelshinder har avvecklats på bred front. Detta har skett dels på enskilda länders initiativ, dels genom internationella överenskommelser inom ramen för GATT och Världshandelsorganisationen (WTO). Avvecklingen av den protektionistiska politiken måste bejakas. Erfarenheten från utvecklingen i såväl de gamla industriländerna som i utvecklingsländerna visar att ökade handelsmöjligheter har positiva effekter på nationers sociala och ekonomiska utveckling. Detta innebär emellertid inte att handel och investeringar ska ske på villkor som dikteras av spekulativa vinstintressen eller multinationella företag, utan hänsyn till de miljöproblem som dagens handel och investeringsverksamhet lett till. Precis som välfärdspolitiken i flertalet gamla industriländer gått ut på att styra in företagande och handel på banor som leder till ekonomisk tillväxt, högre sysselsättning och en rättvisare fördelning av inkomster, behöver vi en politik och institutioner på internationell nivå som garanterar att det globala ekonomiska utbytet sker med höga sociala och ekologiska anspråk.
2.1 En skev globalisering
Även om vi alltså har anledning att bejaka en ökad handel och ökade investeringar, d.v.s. en ökad ekonomisk integration mellan länder och olika delar av världen, finns det naturligtvis också avigsidor och riskbilder.
Ett avgörande problem är att handel och investeringar fördelas så ojämnt mellan rika och fattiga länder. Enligt beräkningar inom FN är över 80 procent av världsexporten koncentrerad till den femtedel av världsbefolkningen som bor i de rikaste länderna. Närmare 70 procent av de samlade investeringarna går till samma grupp. Den fattigaste femtedelen av världens befolkning står endast för ca 1 procent av handeln och 1 procent av de samlade investeringarna. Den sneda fördelningen av handel och investeringar återspeglar grundläggande sociala och ekonomiska orättvisor. Ur lönsamhetssynpunkt erbjuder de rika länderna både attraktiva avsättnings- och investeringsmarknader. Bilden av att arbetslösheten i de gamla industriländerna skulle kunna förklaras med att västerländska tillverkningsföretag systematiskt flyttar produktion för att exploatera låglönearbetskraft i fattiga länder stämmer inte särskilt väl med den faktiska utvecklingen.
Ytterligare ett problem är den ökande miljöbelastning som handeln kan utgöra. Det ökande transportarbetet som är en naturlig följd av ökad handel utgör ett allvarligt miljöproblem. Inte minst den kraftigt ökande flygtrafiken av både gods och människor är resursslukande. En internationell handel bryter också ner ekologiska barriärer. Problemen med invasioner av främmande arter som slår ut den naturligt förekommande floran är ett allvarligt problem som måste hanteras. Men vi får inte glömma att den tillväxande globala ekonomin även är ett allvarligt miljöproblem i sig. Tillväxten är till stor del baserad på en ökande resursförbrukning. Det är nödvändigt att vi i den rika världen ställer om vår ekonomi och vår teknologi för att kraftigt minska vår resursförbrukning. Det är det enda sättet att möjliggöra för fattigare länder att öka sin konsumtion utan att öka den totala miljöbelastningen.
Ett annat avgörande problem är att stora kapitalistiska företag har en så oerhört dominerande ställning på marknaderna. En betydande del av den samlade världsproduktionen, och därmed också av världshandeln och inve- steringarna, är koncentrerade till multinationella industriföretag. Den absoluta merparten av dessa företag har sin egentliga hemvist och huvuddelen av sin verksamhet koncentrerad till gamla industriländer. Enligt World Investment Report fanns det 60 000 registrerade multinationella företag 1998. Totalt svarade dessa företag för en fjärdedel av den totala världsproduktionen. Trenden är att det sker en allt kraftigare koncentration av makt och ägande inom dessa företag. De direkta utlandsinvesteringarna ökade med hela 40 procent 1998. Värdet på uppköp och företagssammanslagningar motsvarade 3 400 miljarder kronor (eller ca 415 miljarder US dollar). Totalt dominerade företagen ungefär en tredjedel av världshandeln. Denna koncentration av ägande, investeringar och handel till ett fåtal multinationella företag utgör ett problem ur flera synpunkter.
För det första utgör koncentrationen ett problem ur demokratisk synpunkt. Produktionsvärdet i enskilda multinationella företag överstiger värdet av BNP i flera nationer. För det andra utgör koncentrationen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser ett problem ur ekonomisk effektivitetssynpunkt. De multinationella företagens investeringar syftar i huvudsak till fusioner och sammanslagningar med andra företag. Det handlar bara i liten utsträckning om etablering av ny produktion och nya företag. Med fusionerna följer hårda rationaliseringar. Fusionerna under 1998 resulterade i att knappt 75 000 industrijobb gick förlorade i berörda företag. De multinationella företagen bidrar till maktkoncentration och monopolistiska mönster och hämmar därmed den förnyelse av företagande och produktion som skulle kunna skapa nya arbetstillfällen och välstånd i framtiden. Den utpräglade storföretagsdominansen och betoningen på rationaliseringsinriktade investeringar är alltså inte bara ett uttryck för att den internationella konkurrensen skärpts på flera av världens varu- och tjänstemarknader, den är också ett uttryck för ett strukturellt problem: förstelnat kapital och en begränsad förnyelseförmåga. Varu- och tjänstemarknader som domineras av enskilda storföretag fungerar inte heller effektivt. Bristande konkurrens och maktkoncentration skapar en grogrund för manipulerad prissättning och övervinster.
Ett fjärde problem utgör den våldsamma tillväxten av finansiella marknader under senare decennier. De senaste årens finansiella kriser i världen visar också att dessa kan få betydande återverkningar på produktion och sysselsättning i olika delar av världen. Detta framgick inte minst av svallvågorna efter den finansiella kris som bröt ut i Sydostasien under 1997. Tillväxttalen i de snabbväxande sydostasiatiska ekonomierna minskade tvärt från nivåer mellan 5 och 10 procent till negativa tillväxttal, d.v.s. flera länder drabbades av en regelrätt depression. Krisen i Sydostasien fick återverkningar över hela världsekonomin. Effekterna blev bl.a. en sjunkande handelsvolym och sjunkande världspriser på framför allt olja och andra råvaror, något som fick särskilt negativa återverkningar på fattiga och huvudsakligen råvaruexporterande länder. Tillväxttalen för utvecklingsländerna som helhet mer än halverades under 1998, till en nivå på ca 2 procent.
Den finansiella kris som drabbade de sydostasiatiska ekonomierna, och som fick så stora återverkningar på världsekonomin som helhet, kännetecknades av ett mönster av kortsiktig spekulation: panikartad utförsäljning av alla tillgångar i en nations valuta när värdet på valutan eller nationens kapacitet att betala tillbaka utestående lån börjar ifrågasättas. Bakgrunden är naturligtvis placerarnas rädsla för att förlora pengar när relativvärdet på valutan faller eller när nationen hamnar på obestånd och inte längre kan klara sina betalningsåtaganden till utländska långivare. Den finansiella paniken blir självförstärkande och driver i praktiken fram den situation som man till en början - oftast på helt felaktiga grunder - befarade: värdet på växelkursen måste justeras och när betalningar på utestående lån måste stoppas. Det allvarliga är följaktligen att detta beteendemönster får så skadliga effekter på de ekonomier som drabbas. Det finns en rad omständigheter som förklarar att det sydostasiatiska ekonomierna drabbades av starka finansiella spekulationsvågor för två år sedan. Förklaringarna är också delvis olika för olika länder. Ekonomierna var i huvudsak i god ekonomisk balans. Budgetpolitiken var stram och visade årliga överskott. Inflationen var låg och nivån på det privata sparandet var högt. Sårbarheten låg i att länderna hade dragit på sig relativt stora kortfristiga lån. Men korruption, maktkoncentration till en liten ekonomisk och politisk elit och brister i demokratin skapade politisk instabilitet.
Erfarenheten från krisen stärker argumenten för en politik för att motverka finansiell spekulation och för att demokratisera makten över de globala kapitalrörelserna.
2.2 Ansatser till en global politik
De huvudsakliga målen för en ny politik på global nivå är inte svåra att definiera: det handlar om att skapa förutsättningar för ökad demokrati, högre sysselsättning och en rättvis fördelning av ekonomiska resurser och naturresurser för att därigenom bekämpa fattigdom, motverka samhällsklyftor och könsorättvisor samt minska miljöbelastningen. För att realisera dessa mål förutsätts en politik som stärker den demokratiska ägarmakten och som inte bara tar sikte på prisstabilitet och utbudsförhållanden på arbetsmarknaden. En mer aktiv näringspolitik och strategiska investeringar finansierade via statliga fonder bör spela en viktig roll för att mobilisera investeringar i infrastruktur i olika delar av världen. Politiken måste i större utsträckning ta hänsyn till efterfrågan. En generellt sett svagare efterfrågan är en viktig delförklaring till såväl lägre tillväxttal som en svagare sysselsättning i världen som helhet efter 1970. En annan viktig förutsättning för en bättre försörjningssituation är ett nytt och mer sysselsättningsintensivt investeringsmönster. I de gamla industriländerna har vi haft för mycket rationaliseringsinriktade investeringar, som visserligen bidragit till högre produktivitet men samtidigt till färre jobb. För att skapa fler jobb förutsätts förnyelseinriktade investeringar, d.v.s. investeringar som resulterar i nya produkter och ny produktion med långsiktigt hållbar inriktning. För att uppmuntra sådana investeringar förutsätts stora offentliga insatser inom bl.a. infrastruktur, för kunskapsspridning kring ny teknik och för att finansiera investeringsprojekt, inte minst för att underlätta nyföretagande och entreprenörskap på miljöområdet.
I flera grundläggande avseenden håller också synsätten bland både etablerade ekonomer och politiker på att förändras. Ledande amerikanska ekonomer som Joseph Stiglitz har t.ex. ifrågasatt nyliberala föreställningar om det alltigenom negativa i offentliga ingrepp på marknaderna. Inte minst den påtagligt negativa ekonomiska utvecklingen i Ryssland och Östeuropa efter partidiktaturernas sammanbrott har påmint många om betydelsen av demokratisk förankring, regelverk, statlig styrning och fasta spelregler för att en marknadsekonomi ska fungera. Allt fler ekonomer ifrågasätter också den rigida tolkning av prisstabilitet som dominerar politiken sedan 1980-talet, och som också tvingats på utvecklingsländer genom olika strukturprogram i Internationella valutafondens regi. Det finns ingen empirisk forskning som visar att inflationsnivåer på upp till 4-5 procent skulle ha några särskilt skadliga samhällsekonomiska effekter. Däremot finns det åtskilligt som talar för att en ensidig prisstabilitetspolitik har stora kostnader i form av utebliven ekonomisk tillväxt och lägre sysselsättning. Det behövs en samordnad politik där de rika nationerna i världen tar ett ansvar för att utnyttja alla möjligheter att stimulera ekonomierna genom en aktiv räntepolitik. Realräntenivåerna har generellt sett varit för höga under 1980- och 90-talen, och därigenom bidragit till att hålla tillbaka den effektiva efterfrågan och indirekt också sysselsättningen. De försiktiga räntesänkningarna efter Asienkrisen förändrar inte helhetsbilden. Penningpolitiken i de ledande industrinationerna måste i större utsträckning orienteras mot uthållig tillväxt och sysselsättningsmål. Vi behöver ett nytt internationellt regelverk, inom ramen för FN eller som en påbyggnad på Bretton Woods-institutionerna (IMF och Världsbanken) för att reglera förhållanden på de internationella finansmarknaderna. De offentliga investeringarna i infrastruktur måste ges ett större utrymme och samordnas mellan länderna. Sådana samordnade insatser bör kunna ge betydande, om än hittills i stor utsträckning förbisedda, sysselsättningseffekter.
2.2.1 Internationella institutioner saknas
Det stora problemet är att det saknas institutionella förutsättningar för en demokratisk, social och ekonomisk rättvisepolitik på internationell nivå. Det är frånvaron av institutioner och regelverk som skapar förutsättningar för vittomfattande finansiella spekulationer, för obalanser och växande sociala klyftor mellan såväl som inom länderna. Den grundläggande klyftan mellan rika och fattiga länder kan aldrig motverkas annat än inom ramen för en effektiv politik på internationell nivå. Det handlar då inte bara om politik på handelsområdet eller en säkerhetspolitik inom ramen för FN, utan också om en politik som berör ekonomisk makt, fördelningsfrågor, sysselsättning och socialpolitiska förhållanden på global nivå. Den viktigaste förutsättningen för en sådan politik är naturligtvis den gemensamma insikten om vårt ömsesidiga beroende: varken grundliggande ekonomiska eller sociala missförhållanden eller miljöproblem kan i någon större utsträckning angripas enbart på nationell nivå. Vi behöver ett samarbete mellan länder för att motverka problemen effektivt. I grunden handlar både fattigdomsklyftorna och utmaningarna på miljöområdet om alla människors engagemang, vår säkerhet, vår personliga trygghet och hälsa.
2.2.2 Transnationella företag med för stor makt
Ett annat problem är att de stora transnationella företagen har en alltför stor och ibland närmast oinskränkt makt över länders politiska beslut, skatteregler, miljölagstiftning och arbetsrätt. De fattiga länderna hålls i ett järngrepp genom sin skuldsättning till den rika världen. På så sätt bevaras den orättvisa världsordningen. De stora internationella orättvisorna ska ses i förhållande till den rika världens vapenexport och militära rustningar, råvaruexploatering och miljöförstöring. Men också i förhållande till den patriarkala maktutövning som kanaliseras genom religionerna, korrupta och maktfullkomliga regimer, militärt och sexualiserat våld. Det stora problemet i arbetet för att skapa rättvisa och solidariska villkor i världen är alltså den bristande regleringen av dessa företag. Det behövs därför en ny modell för internationella avtal som inriktas på att stärka demokratin och utformas så att det långsiktiga arbetet för att skapa en ekologiskt hållbar värld med respekt för mänskliga och fackliga rättigheter förstärks. Inom ramen för ett sådant avtal bör även regleringar av de kortsiktiga spekulationerna och kapitalrörelserna diskuteras. Internationella handelsavtal får inte begränsa möjligheterna för ett effektivt genomförande av internationella miljöavtal eller annat miljöarbete. Som grund för sådana avtal bör ligga en generalklausul som garanterar att Internationella konventioner - nu gällande eller framtida - är överordnade internationella handelsavtal
2.2.3 Politiskt styrd global ekonomi
I en nyligen publicerad bok, "Global Public Goods. International Cooperation in the 21 Century", med bidrag från flera av världens ledande ekonomer, diskuteras förutsättningarna för en politik som skulle kunna styra den globala ekonomin i socialt önskvärd riktning. I boken pekar man på tre grundläggande tillkortakommanden i det internationella politiska samarbetet:
- Ett juridiskt tillkortakommande. Det finns få legala möjligheter att följa upp och driva igenom internationella beslut.
- Ett tillkortakommande när det gäller deltagandet i internationellt samarbete. Det är inte alltid lätt att få med sig alla berörda parter i ett internationellt samarbete.
- Ett moraliskt tillkortakommande. Enskilda länder behöver starkare incitament än moraliska argument om rättvisa, för att upphöra med beteendemönster som påverkar andra nationer negativt.
I rapporten argumenterar författarna på ett intresseväckande sätt för en nyorientering av det internationella samarbetet, bl.a. på det ekonomiska området. Utgångspunkten ska vara att inte bara förebygga eller motverka missförhållanden (public bads) som har sitt ursprung i nationers beteenden, utan att slå vakt om och bygga upp gemensamma offentliga nyttigheter (public goods) på olika områden. Till att börja med måste alla länder erkänna sitt beroende av omvärlden och definiera på vilket sätt den egna nationen påverkar förhållandena i andra länder (t.ex. vad avser miljövillkor, men också sociala och ekonomiska villkor genom inriktning på finans- och penningpolitik, omfattning av ekonomisk brottslighet o.s.v.). Författarna förespråkar också att det skapas nya internationella institutioner för att hantera fattigdoms- och skuldsituationen i utvecklingsländerna, förhållandena på de finansiella marknaderna, bl.a. genom etablering av en världsomspännande bank med det uttryckliga syftet att fungera som "bank of last resort". Utgångspunkten är att dessa institutioner ska byggas upp inom ramen för redan etablerade organisationer, som FN och G 7-gruppen (även i dess olika utvidgade former).
2.2.4 Nationers ansvar
Ur vänstersynpunkt är inriktningen på förslagen tilltalande. Varje nation bör inte bara utvärdera den samhällsekonomiska utvecklingen i det egna landet, t.ex. i samband med offentlig budgetredovisning, utan också redovisa hur sociala, ekonomiska och ekologiska förändringar och förändringar i genussystemet inom nationen påverkar omvärlden. Varje offentlig utvärdering av ekonomiska och sociala framsteg måste också väga in effekterna i form av "spillovers" på andra nationer. I grunden handlar det om att skapa en medvetenhet om vad som nationalekonomer kallar "externa effekter" av olika verksamheter. Externa effekter kan vara antingen negativa eller positiva. Företag som bedriver rovdrift på människor och natur för att kunna hålla låga priser på sina produkter står t.ex. inte för produktionens totala samhällsekonomiska kostnader. Delar av produktionskostnaden skjuts över på den enskilde arbetaren som drabbas av arbetsskador eller på framtida generationer i form av en miljöskuld. På omvänt sätt kan man säga att det finns en rad exempel på aktiviteter som medför positiva externa effekter. Utbildningsinvesteringar brukar ge en högre samhällsekonomisk än individuell avkastning. När de positiva externa effekterna överväger betyder det samtidigt att det finns starka motiv för offentliga institutioner att uppmuntra sådana verksamheter. Poängen är att det helt enkelt inte finns tillräckligt starka privatekonomiska eller företagsekonomiska motiv för att satsa på t.ex. utbildning, på kulturminnesvård eller hälso- och sjukvård. Då måste i stället samhället ta ett kollektivt större ansvar. Samma saker bör gälla på det internationella området.
Det är lätt att peka på gemensamma globala nyttigheter som är värda att värna och uppmuntra och som har påtagligt positiva externa effekter: det kan gälla allt från miljöförbättring, arbete för att motverka ohälsa, för att bekämpa internationell brottslighet till åtgärder för att motverka finansiell instabilitet på global nivå. För att hantera sådana gemensamma nyttigheter krävs gemensamma institutioner. Sådana institutioner saknas i huvudsak i dag. Ska dessa uppstå måste varje nation definiera sitt eget ansvar. Ansvaret för helheten innebär också ett erkännande av den egna beslutskompetensens begränsningar. Bara tillsammans med andra nationer, i en global samverkan, uppstår förutsättningar för ett effektivt beslutsfattande kring de avgörande frågorna om sociala och ekonomiska villkor i olika delar av världen.
2.3 Sex huvudfrågor
Sverige bör bli än mer pådrivande för ett utvidgat samarbete i globalekonomiska frågor. Vänsterpartiet anser att sex huvudfrågor bör prioriteras.
- För det första bör Sverige ta initiativ till att redovisa omvärldseffekter av nationell politik. Bland annat bör detta gälla omvärldseffekter på sysselsättningsområdet, när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga länder samt när det gäller förändringar på miljöområdet och i genussystemet. En utredning inom FN:s ram om en närmare konstruktion av en sådan redovisning bör tillsättas. Regeringen bör i FN verka för detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Ett annat initiativ bör tas på skatteområdet. En synbar effekt av globaliseringen under senare år är tendensen att allt fler nationer har låga skatter på kapital och företag för att locka till sig utlandsinvesteringar. Genom låg skatt på energi, bensin och miljöfarlig produktion kan länderna också locka till sig miljöfarlig produktion från länder med en mer progressiv miljöpolitik. Regeringen bör i de internationella institutionerna verka för åtgärder för att minska sådan skadlig skattekonkurrens och för minimiskattenivåer på kapital och energi. Regeringen bör också verka för en global skatt på valutatransaktioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Vänsterpartiet har i tidigare motioner föreslagit att Sveriges regering bör ta initiativ till att uppnå en mellanstatlig finanspolitisk samordning för fler jobb i Europa. Trots en uppåtgående konjunktur utgör massarbetslösheten det absolut största sociala problemet i både Europa och andra delar av världen. Det finns inte heller mycket som talar för att det räcker med en starkare konjunktur för att få ner arbetslösheten. Det krävs gemensamma strukturella reformer som gäller arbetstider, miljöomställning och en mer aktiv näringspolitik. Ännu mer krävs detta om vi skall kunna återvända till den fulla sysselsättningen. Regeringen bör verka för detta i internationella fora. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Det fjärde området gäller miljön. Det finns idag ett stort antal internationella konventioner till skydd för miljön. Som exempel kan nämnas Montrealprotokollet om ämnen som förstör ozonlagret (1987), Baselkonventionen om farligt avfall (1989), FN:s klimatkonvention (1992), Riodeklarationen (1992) och Kyotoprotokollet om klimathotet (1997). På europeisk nivå finns också konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) från 1979, med dess olika protokoll t ex tungmetaller (1998) och långlivade organiska miljögifter (POPs)(1998). Konventioner och protokoll blir bindande när tillräckligt många stater ratificerat dem, och det åligger då staterna att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå syftet med konventionen. Ett problem är emellertid att konventionerna snarare är moraliskt än juridiskt bindande eftersom det inte finns något juridiskt instrument som kan hantera eventuella brott mot konventionen. Inrättandet av en internationell miljödomstol skulle kunna vara ett sätt att hantera problemet. En internationell miljödomstol skulle på ett opartiskt och auktoritativt sätt kunna tolka konventionerna och föra miljöns talan. Inrättandet av en internationell miljödomstol är en komplicerad process som kommer att ta tid. Det krävs domare som är kunniga i internationell rätt såväl som i miljökonventioner, utvecklandet av lämpliga sanktioner liksom ett regelverk för hur ärenden skall väckas. Bara för att nämna några förutsättningar. Modeller kan hämtas från andra internationella specialdomstolar eller tvistlösningsinstrument. Miljöproblemen är idag så allvarliga att ett sådant arbete måste ta sin början omgående. Regeringen bör därför inom FN ta initiativ för att utreda förutsättningarna för ett internationellt juridiskt bindande instrument till skydd för miljön, en internationell miljödomstol. Detta skall ges regeringen till känna.
- I takt med den globala finansmarknadens tillväxt har de som enbart vill ha hög avkastning och som inte engagerar sig med ett långsiktigt ägar- ansvar en allt större andel av ägandet i världen. Ännu 1970 ägde enskilda hushåll nästan hälften av de aktier som noterades på Stockholmsbörsen. I dag står det privata ägandet för mindre än 15 procent och de 75 största privatkapitalisterna direktäger mindre än fem procent av aktievärdet. Och ca en tredjedel ägs från utlandet. Liknande tendenser kan iakttas i andra avancerade kapitalistiska industriländer.
Den andra trenden som hotar kapitalmakten gäller de tekniska kunskapernas (det ekonomerna kallar humankapital) ökande ekonomiska betydelse. Enligt en beräkning är de "intellektuella tillgångarna" (definierat som summan av de individuellt ägda kunskaperna och av företaget kollektivt ägda kunskaper i form av databaser, processtyrningssystem m m) genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer än det kapital som värderas i balansräkningen i amerikanska storföretag. På de stora IT-företagen är relationen tio till ett.
Dessa två fenomen - bristen på långsiktigt ägaransvar och ökande möjligheter för de anställda att själva driva sina företag - ökar möjligheten för en socialistisk ägarmakt. Löntagare i flera länder börjar också upptäcka att de redan - via sina pensionsfonder och andelar i aktiefonder - dominerar ägandet i världens storföretag. Världens samlade pensionsfonder äger mer än totalvärdet på världens tre största börser. Att engagera sig i ett långsiktigt ägaransvar är arbetarrörelsens och andra progressiva folkrörelsers mest strategiska fråga.
Vi behöver också öka samarbetet mellan nationerna för att balansera de stora multinationella företagens makt. I samarbete med de fackliga organisationerna och andra folkrörelser bör de parlamentariska församlingarna forma långsiktiga ägarstrategier med sikte på ett större hänsynstagande till bland annat sociala konsekvenser och miljöpåverkan. Bland annat kan detta ske genom att utnyttja pensionssparande för strategiska investeringar och inflytande i företagen. Regeringen bör i olika internationella fora verka för formandet av en sådan ägarstrategi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
- Frågan om den ekonomiska maktens fördelning gäller inte bara kapital och arbete, utan också i högsta grad kvinnor och män. I de avancerade kapitalistiska industriländerna har det på senare tid alltmer uppmärksammats att både ägarmakten och den verkställande ledning i de multinationella företagen är totalt manligt dominerade. Vänsterpartiet lämnar in en särskild motion som berör dessa frågor på det nationella planet. Problemet ser något annorlunda ut i de fattiga länderna. Där handlar det relativt sett mer om den ojämna fördelningen av jord och andra naturresurser. Männen står i allt väsentligt för ägarmakten, kvinnor för arbetet. Kvinnorna gör två tredjedelar av arbetet i världen, men får bara en tiondel av inkomsterna. En hundradel av världens samlade tillgångar ägs av kvinnor.
Sedan 1996 utgör frågan om att befrämja jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de sex mål Sverige ställt upp för utvecklingssamarbetet. Som vi redan tidigare framhållit i motioner bör Sverige vara drivande i genomförandet av de beslut som togs 1996 i Peking. Vi föreslår också att Sverige nu i FN tar ett initiativ för att organisera en särskild konferens om ägarmaktens fördelning mellan kvinnor och män. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
3 EMU och globaliseringen
Planerna för EMU formulerades i Maastrichtfördraget från 1991. EMU har inte skapats för att framstående ekonomer kommit fram till att en gemensam valuta vore bra för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen i Europa. De ekonomiska argumenten har i långa stycken yxats fram i efterhand. Den gemensamma valutan är i stället främst ett politiskt projekt. I början på nittiotalet doldes inte motivet att EMU var en viktig del i utvecklingen mot en federal statsbildning. Att EU måste kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på världsarenan var ett budskap som tämligen oförblommerat framfördes av dåtidens ledande EU-företrädare. Eftersom uppslutningen bakom en sådan utveckling inte var särskilt stor bland medborgarna i EU-länderna, har detta budskap tonats ner under flera år. Efter övergången till EMU:s tredje steg har dock budskapet återigen börjat framföras mera öppet. På toppmötet i Köln i juni 1999 framstod exempelvis EU:s militära ambitioner tydligt. Kommissionens ordförande Romano Prodi är en uttalad förespråkare för att EU utvecklas i federal riktning. Även om den framtida utvecklingen inte på något sätt är given, är det ändå viktigt att ha denna bakgrund klar för sig och sätta in EMU-projektet i rätt sammanhang.
EMU framställs ofta som ett medel för politiken att begränsa kapitalets makt och förhindra valutaspekulation - ett verktyg för folkvalda och regeringar att återta förlorad makt i en globaliserad värld. Men det är sällan någon som argumenterar och underbygger varför ett EMU-medlemskap skulle innebära detta. Ändå är uppfattningen att EMU är en motvikt till kapitalägarnas makt mycket vanligt förekommande i debatten. Speciellt hos dem inom arbetarrörelsen som är för EMU. Men det är en uppfattning som det går att resa många invändningar emot.
- Först och främst är det förbjudet att införa några som helst begränsningar mot kapitalägarnas makt att flytta pengar både inom EU/EMU och till områden utanför. Enligt art. 56 i fördraget "skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna". EMU är alltså en garanti för globaliserade kapitalrörelser, inte ett hinder för dem.
- För det andra är den gemensamma centralbanken, ECB, antagligen världens mest oberoende centralbank. Varken folkvalda eller regeringar får ge instruktioner eller ens försöka påverka bankens ledamöter i deras arbete. Huvudmålet för ECB är att uppnå prisstabilitet. Andra viktiga mål som ökad sysselsättning, jämställdhet och tillväxt är helt underordnat detta mål.
- För det tredje finns det starka finanspolitiska restriktioner via den så kallade stabilitetspakten, som kraftigt begränsar regeringarnas och ländernas handlingsutrymme och möjligheter att föra en mer expansiv och sysselsättningsinriktad politik. Stabilitetspakten gäller förvisso även för länder som inte gått över till euron med den viktiga skillnaden att det är möjligt att bötfälla euroländer som inte uppfyller stabilitetspaktens krav.
Det är mot bakgrund av denna institutionella miljö som påståendet om EMU som en motvikt till kapitalet måste prövas. Enligt vår uppfattning är det rimligare att se EMU mer som de privata kapitalägarnas redskap för att tygla demokratin än som demokratins redskap för att tygla kapitalägarna.
3.1.1 Storleken spelar ingen roll
Men antagligen uppfattas de institutionella arrangemangen som mindre viktiga för den som ser EMU som en möjlighet att kontrollera kapital och valutaflöden. Det avgörande är vad som sker i praktiken. Utgångspunkten är då ofta att en stor valuta som euron tros ge ett bättre skydd mot valutaförändringar och spekulation än en liten valuta som kronan. Men stämmer det med verkligheten? Ser man på den historiska utvecklingen är det svårt att se några tydliga samband mellan en valutas storlek och förekomsten av valutafluktuationer. Exempelvis har dollarn varierat häftigt i värde de senaste decennierna, delvis för att den utsatts för spekulativa uppköp och försäljningar. Euron har hittills fluktuerat betydligt mer än kronan gentemot världens övriga valutor. Hur det kommer att se ut i ett längre tidsperspektiv vet naturligtvis ingen men en rimlig bedömning är att kronan och euron kommer att fluktuera ungefär lika mycket.
Att valutafluktuationer uppfattas som något väldigt problematiskt är ofta utgångspunkten när man argumenterar för ett EMU-medlemskap och valutapolitisk stabilitet. Men även detta är en tveksam uppfattning. Vid en samlad bedömning hade den svenska EMU-utredningen svårt att finna belägg för att växelkursförändringar skulle ha några negativa effekter för utrikeshandel, räntor och investeringar (naturligtvis kan stora fluktuationer ibland innebära problem men även stora möjligheter som exemplet från hösten 1992 visar då den fasta växelkurspolitiken övergavs). Däremot varnade utredningen för risken med ökad arbetslöshet om det inte går att anpassa valutan vid ekonomiska krislägen. Kan inte valutan vara flexibel måste arbetsmarknaden vara det.
I medierna framställs ofta minsta lilla kursförsvagning som att kronan varit utsatt för en spekulationsattack. Men det handlar oftast bara om naturliga fluktuationer i utbud och efterfrågan som inte på något sätt är skadliga eller påverkar den reala ekonomin. Dessutom är det naturligtvis bra om kronan reagerar på yttre händelser som exempelvis skulle kunna påverka exportsektorns möjligheter.
Den enda gången som kronan med säkerhet råkat ut för omfattande spekulation under senare år var när den var knuten till ecun (eurons föregångare) under åren 1991-92. Det var själva låsningen som möjliggjorde denna typ av spekulationen. Spekulanterna var tämligen säkra på att de skulle vinna eftersom kronan var kraftigt övervärderad.
3.1.2 Svag kan vara stark
Språkets makt över tanken är ofta stor. Ett exempel är den utbredda fixeringen både från politiker och medier på starka och svaga valutor. Det är ingen tvekan om vad som framställs och uppfattas som bra respektive dåligt. Men det är oegentligt att tala om starka och svaga valutor i en värderande betydelse. Vad man i stället borde tala om är valutor som är mer eller mindre bra anpassade till de reala behoven i ekonomin utifrån kraven på sysselsättning, låg inflation, exportindustrins förutsättningar etc. Enligt den allmänt vedertagna definitionen var kronan stark när den var knuten till ecun under en period då arbetslösheten ökade markant, tiotusentals företag slogs ut och statsfinanserna hamnade i bankrutt.
Det finns alltså mycket lite som stöder uppfattningen att EMU skulle kunna fungera som en motvikt till fria kapitalrörelser. Regelverket är ju direkt uppbyggt för att garantera att kapital ska kunna röra sig utan några inskränkningar både internt och globalt. Det är också svårt att finna något stöd för att stora valutor som euron per automatik skulle innebära en stabil valuta. Problemen med de privata kapitalägarnas alltför stora makt finns i länder med såväl stora som små valutor. Det är dock möjligt för att inte säga troligt att problemen kan bli ännu större i ett dåligt fungerande valutaområde, vilket EMU med stor säkerhet kommer att vara under åtskilliga år. Spänningar i ekonomin och olikartad ekonomisk utveckling bland medlemsländerna kommer svårligen att kunna lösas med hjälp av anpassningsmekanismer som ökad rörlighet på arbetsmarknaden eller stora omfördelningar av inkomster från mer expansiva delar av valutaområdet till mer stagnerande delar. Därför är risken för ökad arbetslöshet betydande.
EU har länge uppträtt protektionistiskt mot omvärlden. Inte minst har länderna i tredje världen fått känna av EU:s tull- och kvotsystem när de har försökt att försälja sina exportprodukter på EU-marknaden. De ekonomiska spänningar som förr eller senare kommer att uppstå inom EMU, kan göra EU ännu mer inåtvänt och förstärka det protektionistiska draget. Det skulle i så fall kunna medföra svårigheter att få tid och kraft för att hantera EU:s utvidgning österut. Det torde dessutom vara tämligen säkert att de allra flesta av kandidatländerna inte kommer att få bli medlemmar i EMU under överskådlig tid.
3.1.3 En ny världsordning
EMU är i grunden en konstruktion byggd på det monetaristiska högertänkandet som växte sig starkt under 1980-talet. Kärnan i detta tänkande är att allmänhet och förtroendevalda skall berövas ansvaret för den ekonomiska politiken, ett ansvar som i stället skall överlämnas till förment opolitiska experter. Minskad demokrati har alltid gynnat starka privata kapitalgrupper så även i fallet med EMU. Sverige kan och ska spela en mer aktiv och mer progressiv roll i skapandet av en ny, mer rättvis och demokratisk, världsordning utanför EMU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om omvärldseffekter av nationell politik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella initiativ för att minimera skattekonkurrens och införa en global skatt på valutatransaktioner,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett finanspolitiskt och strukturpolitiskt samarbete för att skapa fler jobb,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inom FN ta initiativ till att utreda förutsättningarna för ett internationellt juridiskt bindande instrument till skydd för miljön - en internationell miljödomstol,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att stödja ett mer demokratiskt långsiktigt ägaransvar,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i FN tar initiativ till att organisera en särskild konferens om ägarmaktens fördelning mellan kvinnor och män,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete som ett alternativ till medlemskap i EMU.
Stockholm den 5 oktober 1999
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Johan Lönnroth (v)
1 Yrkande 2 hänvisat till FiU.