Alla demokratiska krafter har ett övergripande intresse av och ansvar för
att historien inte försvinner i glömskans dunkel. Att minnas kan inte
begränsas till den enskilda nationens historia. Minnet måste vidgas till att
komma ihåg de tragiska följderna för mänskligheten som en rad
folkmord under detta århundrade inneburit.
Mycken uppmärksamhet har på senare tid ägnats åt det judiska folkets
lidande under nazisternas förföljelser av dem på 30- och 40-talen. Med rätta
har den svenska regeringen tagit initiativ till en bred upplysningskampanj om
Förintelsen för att öka kunskaperna om det förflutna och förhindra upprep-
ningar av mänskliga tragedier. Det första stora och omfattande folkmordet
under 1900-talet håller dock på att falla i glömska. Få människor i Europa
känner till det, trots att europeiska stater var inblandade i det. Vi syftar på
folkmordet på armenier i Turkiet 1915.
Armenierna utgjorde i början av 1900-talet en kristen minoritet i det
sönderfallande ottomanska riket, som under första världskriget var lierat med
Tyskland. Det var i skuggan av första världskriget som de stora massakrerna
på armenier genomfördes. Massakern på armenier ingick som en del i de
panturkiska strävandena att skapa ett "Storturkiet". 1915 års massaker på
armenier föregicks av flera mindre massakrer som omfattade något eller
några tiotusental människor. Den stora massakern genomfördes dock 1915.
Det finns ingen exakt statistik när det gäller denna tragedi. Vanligen
brukar man räkna med att mellan 1 till 1,5 miljoner armenier mördades,
direkt eller genom svåra förhållanden under de deportationer som genom-
fördes. 250 000 lyckades att fly till Ryssland, 200 000 tvingades att bli
muslimer och 400 000 flydde genom öknen mot Syrien. När Kaukasus
invaderades av Turkiet 1918 dödades ytterligare 50 000-100 000 armenier.
Efter dessa massakrer och förföljelser av armenier i Turkiet var landet
praktiskt taget fritt från armenier. De fördrivna och mördade armeniernas
egendom övertogs av turkar.
2 Armenienfrågan i FN och EU
1985 fastslogs i FN och i EU-parlamentet i Strasbourg att den turkiska
staten begått folkmord på det armeniska folket i början av detta sekel.
Då det i vår tid finns vissa tendenser till att förneka folkmord är det
angeläget och nödvändigt med officiella erkännanden av folkmord. Vissa
stater, såsom Tyskland, har gjort det. Man har även utbetalt skadestånd till
efterlevande - skadestånd som naturligtvis aldrig någonsin kan ersätta det
som gått förlorat av liv, egendom och hembygd, men som likafullt innebär
att man redovisar sitt erkännande av de brott som begåtts.
Det är uppenbart att dagens turkiska regering och politiska system inte kan
lastas för vad som skedde under den tid då det folkmordet på armenierna
ägde rum. Det politiska system som idag råder i Tyskland var inte av samma
art som det nazistiska. Därför torde skadestånd till efterlevande rimligen
betalas ut av den turkiska staten. Hur stort ett sådant skadestånd än skulle
kunna bli kommer det dock aldrig kunna ersätta det som gått förlorat för
armenierna. Någon form av skadestånd torde dock vara en rimlig konsekvens
av ett erkännande.
3 Armenienfrågan i Sverige
Även Sverige har också vissa historiska skyldigheter när det gäller de
fördrivna armenierna. Armenienfrågan var inte okänd i Sverige. Den
debatterades som en del av det pågående kriget och alla de förbrytelser
detta medförde.
Hjalmar Branting kallade förföljelserna av armenierna för ett "organiserat
och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till Europa".
Han anklagade den svenska pressen för att praktiskt taget ha tigit ihjäl
massakrerna på armenier. Författarinnan Marika Stiernstedt uppträdde under
1917 på flera möten och talade för armeniernas sak. Även Carl Lindhagen
var starkt engagerad i frågan.
Trots den uppmärksamhet som frågan fick i olika grupper i det svenska
samhället året efter den stora massakern medförde det inget svenskt officiellt
engagemang i frågan. Snarare tvärtom. När Sverige av Nationernas Förbund
erbjöds ett mandat över de armeniska delarna av Turkiet 1920, tackade man
på inrådan av bl.a. den svenske ambassadören i Turkiet, Gustaf Wallenberg,
nej till detta erbjudande. Sverige torde därför - liksom flera andra länder som
också tackade nej till mandat - ha en viss skuld till att de armenier som
fördrevs tvingades stanna i landsflykt.
Utifrån dessa förhållanden borde Sverige i FN och EU verka för att dagens
Turkiet erkänner folkmordet på armenierna.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Den turkiska staten bör sedan rimligen, som en konsekvens av erkännandet
av folkmordet på armenierna, undersöka möjligheterna till att frågan om
skadestånd till de dödade och fördrivna armeniernas efterlevande kan lösas.
4 Hemställan
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN och EU verkar för att Turkiet
erkänner folkmordet på armenierna.