1 Bakgrund
Alla demokratiska krafter har ett övergripande intresse av och ansvar för att historien inte försvinner i glömskans dunkel. Att minnas kan inte begränsas till den enskilda nationens historia. Minnet måste vidgas till att komma ihåg de tragiska följderna för mänskligheten som en rad folkmord under detta århundrade inneburit.
Mycken uppmärksamhet har på senare tid ägnats åt det judiska folkets lidande under nazisternas förföljelser av dem på 30- och 40-talen. Med rätta har den svenska regeringen tagit initiativ till en bred upplysningskampanj om Förintelsen för att öka kunskaperna om det förflutna och förhindra upprep- ningar av mänskliga tragedier. Det första stora och omfattande folkmordet under 1900-talet håller dock på att falla i glömska. Få människor i Europa känner till det, trots att europeiska stater var inblandade i det. Vi syftar på folkmordet på armenier i Turkiet 1915.
Armenierna utgjorde i början av 1900-talet en kristen minoritet i det sönderfallande ottomanska riket, som under första världskriget var lierat med Tyskland. Det var i skuggan av första världskriget som de stora massakrerna på armenier genomfördes. Massakern på armenier ingick som en del i de panturkiska strävandena att skapa ett "Storturkiet". 1915 års massaker på armenier föregicks av flera mindre massakrer som omfattade något eller några tiotusental människor. Den stora massakern genomfördes dock 1915.
Det finns ingen exakt statistik när det gäller denna tragedi. Vanligen brukar man räkna med att mellan 1 till 1,5 miljoner armenier mördades, direkt eller genom svåra förhållanden under de deportationer som genom- fördes. 250 000 lyckades att fly till Ryssland, 200 000 tvingades att bli muslimer och 400 000 flydde genom öknen mot Syrien. När Kaukasus invaderades av Turkiet 1918 dödades ytterligare 50 000-100 000 armenier.
Efter dessa massakrer och förföljelser av armenier i Turkiet var landet praktiskt taget fritt från armenier. De fördrivna och mördade armeniernas egendom övertogs av turkar.
2 Armenienfrågan i FN och EU
1985 fastslogs i FN och i EU-parlamentet i Strasbourg att den turkiska staten begått folkmord på det armeniska folket i början av detta sekel.
Då det i vår tid finns vissa tendenser till att förneka folkmord är det angeläget och nödvändigt med officiella erkännanden av folkmord. Vissa stater, såsom Tyskland, har gjort det. Man har även utbetalt skadestånd till efterlevande - skadestånd som naturligtvis aldrig någonsin kan ersätta det som gått förlorat av liv, egendom och hembygd, men som likafullt innebär att man redovisar sitt erkännande av de brott som begåtts.
Det är uppenbart att dagens turkiska regering och politiska system inte kan lastas för vad som skedde under den tid då det folkmordet på armenierna ägde rum. Det politiska system som idag råder i Tyskland var inte av samma art som det nazistiska. Därför torde skadestånd till efterlevande rimligen betalas ut av den turkiska staten. Hur stort ett sådant skadestånd än skulle kunna bli kommer det dock aldrig kunna ersätta det som gått förlorat för armenierna. Någon form av skadestånd torde dock vara en rimlig konsekvens av ett erkännande.
3 Armenienfrågan i Sverige
Även Sverige har också vissa historiska skyldigheter när det gäller de fördrivna armenierna. Armenienfrågan var inte okänd i Sverige. Den debatterades som en del av det pågående kriget och alla de förbrytelser detta medförde.
Hjalmar Branting kallade förföljelserna av armenierna för ett "organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till Europa". Han anklagade den svenska pressen för att praktiskt taget ha tigit ihjäl massakrerna på armenier. Författarinnan Marika Stiernstedt uppträdde under 1917 på flera möten och talade för armeniernas sak. Även Carl Lindhagen var starkt engagerad i frågan.
Trots den uppmärksamhet som frågan fick i olika grupper i det svenska samhället året efter den stora massakern medförde det inget svenskt officiellt engagemang i frågan. Snarare tvärtom. När Sverige av Nationernas Förbund erbjöds ett mandat över de armeniska delarna av Turkiet 1920, tackade man på inrådan av bl.a. den svenske ambassadören i Turkiet, Gustaf Wallenberg, nej till detta erbjudande. Sverige torde därför - liksom flera andra länder som också tackade nej till mandat - ha en viss skuld till att de armenier som fördrevs tvingades stanna i landsflykt.
Utifrån dessa förhållanden borde Sverige i FN och EU verka för att dagens Turkiet erkänner folkmordet på armenierna.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Den turkiska staten bör sedan rimligen, som en konsekvens av erkännandet av folkmordet på armenierna, undersöka möjligheterna till att frågan om skadestånd till de dödade och fördrivna armeniernas efterlevande kan lösas.
4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och EU verkar för att Turkiet erkänner folkmordet på armenierna.
Stockholm den 1 oktober 1999
Murad Artin (v)
Liselotte Wågö (m)
Marianne Andersson (c)
Johan Pehrson (fp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ingrid Näslund (kd)