Det knappt 80 dagar långa luftkriget om Kosovo blev kulmen på minst
tio års oförmåga och/eller ovilja från omvärlden att sätta stopp för
Milosevicregimens allt brutalare förtryck av den kosovoalbanska
befolkningsmajoriteten. Det är alldeles för tidigt att säga om det också
innebär att utvecklingen på Balkan kommit närmare en mer varaktig och
fredlig lösning. På lång sikt torde en sådan lösning förutsätta att de båda
regimerna Milosevic i Belgrad och Tudjman i Zagreb ersätts med ett mer
demokratiskt styre.
Ända sedan Milosevic 1989 upphävde Kosovos autonoma ställning i
republiken Serbien i federationen Jugoslavien har det polisiära och militära
förtrycket successivt förvärrats. Hundratusentals kosovoalbaner har tvingats
på flykt - många av dem till olika stater i Västeuropa. Flyktingströmmarna
har hela tiden vuxit trots att regeringarna i Västeuropa gjort allt för att
hålla
dem tillbaka och, när detta inte lyckats, sökt tvinga regimen i Belgrad att ta
emot dem som återsänts. De som flytt har överlämnats i händerna på dem
som tvingat dem att fly.
Under de första dagarna/veckorna i slutet av mars och början av april
tvingades 700 000-800 000 kosovoalbaner iväg till grannländerna - främst
Albanien och Makedonien - i en blixtsnabb och välplanerad etnisk folkför-
drivningsaktion. Allt tal om att det var Natos flygbombningar som
förorsakade flyktingkatastrofen bortser helt ifrån att Natos bombningar bara
blev en förevändning för att iscensätta en folkfördrivning som Belgrad bara
väntade på tillfälle att få starta. Det skedde på samma sätt under
Bosnienkrigets inledande veckor.
Som en följd av kriget i Kosovo kommer såväl EU som Nato att under
lång tid vara politiskt och resursmässigt djupt engagerat på Balkan.
Omvärlden tvekade alldeles för länge inför att på allvar ta itu med den
storserbiska politik som regimen i Belgrad bedrivit sedan slutet av 80-talet,
detta av oro för att det skulle leda till ett långt och omfattande militärt,
politiskt och ekonomiskt åtagande. Som en följd av denna tvekan är man nu
än mer engagerad på Balkan. Det är viktigt att denna insats fullföljs med den
uthållighet som krävs för att medverka till en varaktig utveckling mot fred
och demokrati på hela Balkan.
Det är viktigt för den säkerhetspolitiska stabiliteten att Natos engagemang
på Balkan inte blir en ursäkt för att slå av på takten i Natos utvidgning i Öst-
och Centraleuropa och inte minst i Baltikum.
FN och internationell fred och säkerhet
FN har genom FN-stadgans anda och bokstav till huvuduppgift att främja
fred och säkerhet i världen. Under det kalla kriget var säkerhetsrådet
under långa tider förhindrat att fylla sin uppgift p g a de fem permanenta
medlemmarnas vetorätt. Med det kalla krigets slut kunde FN till slut få
möjlighet att leva upp till sin roll som den globalt ansvariga för fred och
säkerhet.
Natos flygbombningar i Jugoslavien kunde inte ske med FN-mandat, vilket
är att beklaga. Ansvaret för detta åvilar helt Ryssland och Folkrepubliken
Kina, som båda avsåg att inlägga sitt veto om frågan förts till beslut. För
båda dessa icke demokratiska stater är vetorätten ett instrument att hävda en
stormaktsställning i världen som de varken har demokratisk legitimitet eller
politisk och ekonomisk styrka att hävda på annat sätt. Priset för dessa
missriktade stormaktsambitioner skulle kosovoalbanerna få betala.
Att utvecklingen i Kosovo utgjorde ett hot mot internationell fred och
säkerhet framgår av de två resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog den 31
mars (1160) och 23 september (1199) som en följd av den alltmer upp-
trappade konflikten i Kosovo och framför allt de serbiska säkerhets-
styrkornas framfart. I båda resolutionerna hänvisade säkerhetsrådet till
kapitel 7 i FN-stadgan, som handlar om fredsframtvingande åtgärder.
I Makedonien har den hittills kanske mest framgångsrika preventiva FN-
insatsen (Unpredep) pågått sedan 1994. Trots att den varit avsedd att vara
tidsbegränsad har mandatet förlängts på nytt. I februari 1999, när barometern
pekade på stormvarning i det angränsande Kosovo, förhindrade Kina med sin
vetorätt en förlängning av Unpredeps mandat, för att Beijing ville visa sitt
missnöje med Makedonien, som upptagit diplomatiska förbindelser med
Taiwan. Nationell kinesisk prestige var viktigare än ett fortsatt bidrag till
säkerhet i Europas krutdurk på Balkan. En vetomakt som uppträder på det
sättet lever inte upp till det ansvar som rollen som permanent medlem av
säkerhetsrådet förutsätter.
Kinas oansvariga vetopolitik underströks ytterligare när krisen i Östtimor
exploderade efter folkomröstningen den 30 augusti. Så länge regimen i
Jakarta inte var beredd att tillåta FN-styrkor i Östtimor för att skydda
civilbefolkningen mot den indonesisktrogna militian, avsåg Kina att med sin
vetomakt förhindra ett beslut i säkerhetsrådet. Först sedan främst USA satt
den indonesiska ledningen under så starkt tryck att den medgav FN-trupp,
blev den insats som satte stopp för terrorvågen i Östtimor möjlig.
Det förefaller mycket osannolikt att säkerhetsrådets permanenta med-
lemmar skulle acceptera att vetorätten avskaffas. Den avsåg vid FN:s
tillkomst att garantera de permanenta medlemmarna att kunna förhindra FN-
beslut riktade mot egna vitala säkerhetsintressen. Däremot var den aldrig
avsedd att ge de permanenta medlemmarna ett instrument för att hävda sin
roll som internationell stormakt. Sverige bör verka för att de permanenta
medlemmarna av säkerhetsrådet upphör att missbruka sin vetorätt till att
skydda förtryckarregimer mot FN-insatser till värn för grundläggande
humanitära värden.
Svenska internationella insatser på Balkan
Den svenska SFOR-styrkan i Bosnien utgjorde ett viktigt svenskt bidrag
för att på marken skapa förutsättningar för att Bosnien på sikt skall kunna
förverkliga den bräckliga Daytonfreden. Av budgetskäl beslutade den
svenska regeringen tidigare att minska styrkans storlek. När det under
sommaren 1999 efter Kosovokriget blev aktuellt med ett svenskt bidrag
till KFOR-styrkan i Kosovo, drogs SFOR-styrkan hem för att bidra till
finansieringen av KFOR-insatsen. Det är klart oacceptabelt att den
begränsade SFOR-styrkan ställdes mot en KFOR-insats p g a snäva
svenska budgetprioriteringar. Folkpartiet har i särskild ordning föreslagit
att anslaget för internationella insatser ökas med 500 miljoner kronor för
att möjliggöra svenska insatser av samma omfattning som våra nordiska
grannars.
De interna finansieringsdiskussionerna mellan å ena sidan Finans- och
Försvarsdepartementen och å andra sidan Försvarsdepartementet och
Försvarsmakten kom att få till följd att den svenska KFOR-styrkan kunde
komma på plats först efter fem månader. Det skall ställas mot bakgrund av
målsättningen att den svenska snabbinsatsstyrkan skall kunna vara på plats
inom 30 dagar efter beslut. I fallet KFOR rör det sig dessutom om en insats
som kunnat planeras under mycket lång tid. Det är därför helt oacceptabelt
med den tidsutdräkt som utplaceringen av den svenska KFOR-styrkan fick.
Kosovo
Kriget i Kosovo, den oerhörda folkfördrivningen samt den radikalisering
detta medfört bland kosovoalbanerna har kraftigt underminerat
legitimiteten hos den inofficiella ledningen för kosovoalbanerna under
Ibrahim Rugova. Omvärldens oförmåga att ingripa till skydd för
civilbefolkningen i Kosovo har medfört att det idag saknas politiska
strukturer av demokratisk karaktär. Den löst sammansatta och föga
demokratiskt sinnade UCK-gerillans ledning utgör inte något att bygga
en demokratisk utveckling i Kosovo på. Det kommer därför att krävas en
långvarig militär och politisk närvaro i Kosovo för att bidra till att skapa
förutsättningar för att återskapa fungerande demokratiska strukturer.
Det tio år långa förtrycket av kosovoalbanerna och den intensifierade
etniska folkfördrivningen vårvintern 99 kan på intet sätt försvara de
omfattande övergrepp som kvarvarande serber och romer i Kosovo utsatts
för efter krigets slut. Romerna har under krigen på Balkan under 90-talet
varit mer utsatta än någon annan folkgrupp, men inte alls lyckats fånga
omvärldens uppmärksamhet. Alla de stora folkgrupperna, inklusive
kosovoalbanerna, utgör största folkgrupp i något politiskt område. Romerna
är en illa sedd minoritet överallt på Balkan. Sverige bör i EU verka för att
romernas svåra situation på Balkan uppmärksammas.
UCK-gerillans militära och politiska ledning har ett utomordentligt stort
ansvar för att förutsättningar skapas så att alla som levde i Kosovo före kriget
och som vill fortsätta att leva där också kan göra det i fred och säkerhet i
framtiden. Det internationella samfundets humanitära insats för Kosovo var
en insats för att garantera alla invånare i Kosovo fred och säkerhet - inte för
att bana vägen för ett etniskt rent Kosovo.
Serbien
Jugoslaviens sönderfall accelererade med den storserbiska politik som
Slobodan Milosevic bedrivit sedan han i slutet av 80-talet tog över
makten i Belgrad. När Milosevic upphävde Kosovos autonoma status
1989 tog det etniska förtrycket mot den albanska majoritetsbefolkningen
fart. Men beslutet 1989 innebar också att Slovenien och Kroatien
slutgiltigt bestämde sig för att bryta sig loss ur Jugoslavien för att
undkomma effekterna av Milosevics storserbiska politik. På detta följde
kriget i Kroatien och därefter det utdragna kriget i Bosnien. Under hela
denna tid har insiktsfulla bedömare varnat för att den verkliga
urladdningen skulle komma i Kosovo.
Krigen och omvärldens sanktioner mot Jugoslavien har successivt brutit
ned vad som återstod av den serbiska ekonomin. Jugoslavien är idag en
politiskt och ekonomiskt utblottad nation under en i hög grad självförvållad
internationell isolering. Bara om människorna i Jugoslavien tar sig samman
och börjar vägen mot demokrati kan Jugoslavien återta en plats i den
europeiska gemenskapen - en förutsättning för att människorna där skall
kunna påbörja en ekonomisk och politisk återuppbyggnad. Den vägen kan
serberna bara anträda utan Milosevic - aldrig med honom eller hans regim.
EU bör ha beredskap att bistå det svårt sargade Jugoslavien i detta
politiska och ekonomiska återuppbyggnadsarbete, men det förutsätter att
serberna själva väljer en väg mot fred och demokrati - utan Milosevic. Den
demokratiska oppositionen mot Milosevic är fortfarande svag och splittrad.
Även NGO:er har anledning att söka vägar att stödja en framväxt av ett civilt
och demokratiskt samhälle i Jugoslavien.
Montenegro
Montenegro utgör tillsammans med Serbien de två delrepublikerna i det
kvarvarande Jugoslavien. Efter Daytonfreden 1995 har den politiska
ledningen i Montenegro strävat efter en utveckling mot politiska och
ekonomiska reformer som skulle kunna bana väg mot en ökad integration
i Europa. Detta har lett till allt större motsättningar med
Milosevicregimen i Belgrad. Under Kosovokriget valde Montenegro att
ställa sig utanför och att trots de betydande politiska och militära riskerna
låta flyktingar från Kosovo få en tillflykt i Montenegro. P g a den
jugoslaviska försvarsmaktens omfattande militära installationer också i
Montenegro, utsattes också Montenegro för Natos luftbombningar.
Riskerna är betydande att Milosevic i ett trängt läge söker destabilisera
eller rent av göra sig av med den folkvalda ledningen i Montenegro. Sverige
och EU bör intensifiera samarbetet med Montenegro, för att på så sätt
understödja en utveckling mot fortsatta politiska och ekonomiska reformer
och en alltmer intensifierad integration i den europeiska gemenskapen.
Bosnien
Daytonfreden byggde på att omvärlden tvingade den bosniska ledningen
att acceptera de fakta som skapats på marken under 3 1/2 års blodigt krig
som en följd av det serbiska angreppet i april 1992 och de kroatiska
strävandena från 1993 att ta för sig av det sönderfallande Bosnien.
Daytonavtalets bestämmelser om uppbygganden av den bosniska
federationen byggde framför allt på att hundratusentals människor som
tvingats på flykt under den etniska rensningen skulle kunna återvända
hem och att de ansvariga för krigsförbrytelserna skulle gripas och åtalas.
De allmänna val som avhållits sedan september 1996 har alla byggt på
den faktiska etniska uppdelning som Daytonfredens konstruktion byggde
på. Det är därför föga förvånande att så få framsteg gjorts i
fredsprocessen i Bosnien.
Trots att den höge representanten för Bosnien - först Carl Bildt och sedan
Carlos Westendorp - nått framgång i sina strävanden att skapa en gemensam
flagga, en gemensam passhandling och en gemensam bilregistreringsskylt för
federationen återstår i allt väsentligt att uppfylla de viktiga
förutsättningarna
för fred i Bosnien. Ingenstans på Balkan kan förutsättningar för varaktig
fredlig samlevnad skapas om inte alla ansvariga för krigsförbrytelser ställs
till ansvar och alla som tvingats på flykt har möjlighet att om de så önskar
återvända hem. Det gäller bosnier, serber, kroater, albaner, romer etc.
Kroatien
Tillsammans med regimen Milosevic i Belgrad utgör regimen Tudjman i
Zagreb det största hotet mot en utveckling mot demokrati och fredlig
samlevnad på Balkan. Behandlingen av den serbiska minoriteten i
Kroatien samt oviljan att låta de krajinaserber som tvingades fly inför
den kroatiska offensiven sensommaren 1995 utgör ett av de viktigaste
hindren mot försoning på Balkan. Till detta kommer de fortsatta
kroatiska ambitionerna i de kroatdominerade områdena i Bosnien. Det är
viktigt att de ansvariga också högst upp på kroatisk sida ställs till ansvar
för de krigsförbrytelser som begåtts.
Trots att Europarådet valde att låta Kroatien bli medlem har bristerna i det
demokratiska systemet och särskilt inskränkningarna i massmediafriheten
fortsatt. Möjligheterna för den demokratiska oppositionen att göra sig
gällande inför de kommande parlamentsvalen och det annalkande
presidentvalet är därför fortsatt starkt begränsade. EU och Europarådet måste
mer kraftfullt verka för att också Kroatien inlemmas i en demokratisk
utveckling på Balkan.
Albanien
Kriget i Kosovo och den omfattande flyktingströmmen in i Albanien
satte den albanska statsbildningens grundläggande svagheter i
blixtbelysning. Från att under den kommunistiska envåldshärskaren
Enver Hodja ha varit Europas mest totalitära stat är Albanien efter 90-
talets upprepade politiska och ekonomiska kriser idag trots en i flera
avseenden kvalificerad och ambitiös ny ledning en statsbildning nästan
enbart på pappret. Svartabörsekonomin, korruptionen och den
slumpmässiga säkerheten kontrolleras i Albanien av helt andra krafter,
vilket förstärkts av följderna av kriget i Kosovo.
Det är viktigt att i detta sammanhang uttrycka en uppskattning över den
beredvillighet som stora delar av det albanska folket visade att trots mycket
begränsade resurser härbärgera hundratusentals flyktingar. Uppbyggnaden av
ett fungerande politiskt och ekonomiskt samhälle i Albanien kommer att ta
lång tid, men är en viktig förutsättning för att kunna skapa varaktig fred och
stabilitet på Balkan.
Makedonien
Vid sidan av Albanien drabbades Makedonien hårdast av flyktingvågen
från Kosovo. Till skillnad från det etniskt homogena Albanien utgör det
etniskt splittrade Makedonien en ömtålig statsbildning. Trots mycket
svåra ekonomiska och social påfrestningar som en följd av FN-
sanktionerna mot den för Makedonien viktigaste ekonomiska partnern
Jugoslavien och omvärldens handlingsförlamning inför den grekiska
utpressningen inom EU mot ett internationellt erkännande av
Makedonien, var landet före Kosovokriget på väg mot att kunna lösa upp
ett antal knutar i förhållandet mellan den makedonska majoriteten och
den starka albanska minoriteten.
Förutom den enorma anspänningen på mycket begränsade resurser i
Makedonien utgjorde risken för att hundratusentals kosovoalbanska
flyktingar skulle bli kvar i Makedonien ett allvarligt hot mot den etniska
balansen i landet. De flesta makedoner har släktingar och vänner i
Jugoslavien. Natos bombningar och risken för serbiska repressalier mot
Makedonien, som upplät sitt territorium till markförband från Nato, gjorde
att luftkriget mot Jugoslavien blev en större påfrestning för Makedonien än
för någon annan av grannstaterna.
Sverige bör inom EU verka för att Makedonien inte kommer i skymundan
utan ges särskilt utrymme i det internationella bistånds- och stabilitets-
samarbetet på Balkan. Detta är annars lätt hänt, så länge Makedonien trots
de mycket svåra påfrestningarna på ett anmärkningsvärt gott sätt lyckas
bevara den interna balansen och stabliteten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en omfattande och varaktig
internationell insats för att skapa förutsättningar för varaktig
demokrati och fredlig samlevnad på Balkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta Natoutvidgningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetopolitiken i FN:s säkerhetsråd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska internationella insatser på
Balkan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppmärksamma romernas utsatta
ställning på Balkan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att alla som bodde i Kosovo före kriget
skall ges möjlighet att fortsätta att leva i Kosovo i fred och
säkerhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för en demokratisk
utveckling i Serbien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till Montenegro i dess strävanden
mot fortsatta politiska och ekonomiska reformer och ökat
europeiskt samarbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för demokrati och
fredlig samlevnad i Bosnien,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för alla som tvingats fly under
krigen på Balkan att oavsett etnisk tillhörighet kunna
återvända hem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingen i Kroatien,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till långsiktig uppbyggnad av
Albanien,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilt uppmärksamma behovet av
stöd till och samarbete med Makedonien.