Inledning
Det knappt 80 dagar långa luftkriget om Kosovo blev kulmen på minst tio års oförmåga och/eller ovilja från omvärlden att sätta stopp för Milosevicregimens allt brutalare förtryck av den kosovoalbanska befolkningsmajoriteten. Det är alldeles för tidigt att säga om det också innebär att utvecklingen på Balkan kommit närmare en mer varaktig och fredlig lösning. På lång sikt torde en sådan lösning förutsätta att de båda regimerna Milosevic i Belgrad och Tudjman i Zagreb ersätts med ett mer demokratiskt styre.
Ända sedan Milosevic 1989 upphävde Kosovos autonoma ställning i republiken Serbien i federationen Jugoslavien har det polisiära och militära förtrycket successivt förvärrats. Hundratusentals kosovoalbaner har tvingats på flykt - många av dem till olika stater i Västeuropa. Flyktingströmmarna har hela tiden vuxit trots att regeringarna i Västeuropa gjort allt för att hålla dem tillbaka och, när detta inte lyckats, sökt tvinga regimen i Belgrad att ta emot dem som återsänts. De som flytt har överlämnats i händerna på dem som tvingat dem att fly.
Under de första dagarna/veckorna i slutet av mars och början av april tvingades 700 000-800 000 kosovoalbaner iväg till grannländerna - främst Albanien och Makedonien - i en blixtsnabb och välplanerad etnisk folkför- drivningsaktion. Allt tal om att det var Natos flygbombningar som förorsakade flyktingkatastrofen bortser helt ifrån att Natos bombningar bara blev en förevändning för att iscensätta en folkfördrivning som Belgrad bara väntade på tillfälle att få starta. Det skedde på samma sätt under Bosnienkrigets inledande veckor.
Som en följd av kriget i Kosovo kommer såväl EU som Nato att under lång tid vara politiskt och resursmässigt djupt engagerat på Balkan. Omvärlden tvekade alldeles för länge inför att på allvar ta itu med den storserbiska politik som regimen i Belgrad bedrivit sedan slutet av 80-talet, detta av oro för att det skulle leda till ett långt och omfattande militärt, politiskt och ekonomiskt åtagande. Som en följd av denna tvekan är man nu än mer engagerad på Balkan. Det är viktigt att denna insats fullföljs med den uthållighet som krävs för att medverka till en varaktig utveckling mot fred och demokrati på hela Balkan.
Det är viktigt för den säkerhetspolitiska stabiliteten att Natos engagemang på Balkan inte blir en ursäkt för att slå av på takten i Natos utvidgning i Öst- och Centraleuropa och inte minst i Baltikum.
FN och internationell fred och säkerhet
FN har genom FN-stadgans anda och bokstav till huvuduppgift att främja fred och säkerhet i världen. Under det kalla kriget var säkerhetsrådet under långa tider förhindrat att fylla sin uppgift p g a de fem permanenta medlemmarnas vetorätt. Med det kalla krigets slut kunde FN till slut få möjlighet att leva upp till sin roll som den globalt ansvariga för fred och säkerhet.
Natos flygbombningar i Jugoslavien kunde inte ske med FN-mandat, vilket är att beklaga. Ansvaret för detta åvilar helt Ryssland och Folkrepubliken Kina, som båda avsåg att inlägga sitt veto om frågan förts till beslut. För båda dessa icke demokratiska stater är vetorätten ett instrument att hävda en stormaktsställning i världen som de varken har demokratisk legitimitet eller politisk och ekonomisk styrka att hävda på annat sätt. Priset för dessa missriktade stormaktsambitioner skulle kosovoalbanerna få betala.
Att utvecklingen i Kosovo utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet framgår av de två resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog den 31 mars (1160) och 23 september (1199) som en följd av den alltmer upp- trappade konflikten i Kosovo och framför allt de serbiska säkerhets- styrkornas framfart. I båda resolutionerna hänvisade säkerhetsrådet till kapitel 7 i FN-stadgan, som handlar om fredsframtvingande åtgärder.
I Makedonien har den hittills kanske mest framgångsrika preventiva FN- insatsen (Unpredep) pågått sedan 1994. Trots att den varit avsedd att vara tidsbegränsad har mandatet förlängts på nytt. I februari 1999, när barometern pekade på stormvarning i det angränsande Kosovo, förhindrade Kina med sin vetorätt en förlängning av Unpredeps mandat, för att Beijing ville visa sitt missnöje med Makedonien, som upptagit diplomatiska förbindelser med Taiwan. Nationell kinesisk prestige var viktigare än ett fortsatt bidrag till säkerhet i Europas krutdurk på Balkan. En vetomakt som uppträder på det sättet lever inte upp till det ansvar som rollen som permanent medlem av säkerhetsrådet förutsätter.
Kinas oansvariga vetopolitik underströks ytterligare när krisen i Östtimor exploderade efter folkomröstningen den 30 augusti. Så länge regimen i Jakarta inte var beredd att tillåta FN-styrkor i Östtimor för att skydda civilbefolkningen mot den indonesisktrogna militian, avsåg Kina att med sin vetomakt förhindra ett beslut i säkerhetsrådet. Först sedan främst USA satt den indonesiska ledningen under så starkt tryck att den medgav FN-trupp, blev den insats som satte stopp för terrorvågen i Östtimor möjlig.
Det förefaller mycket osannolikt att säkerhetsrådets permanenta med- lemmar skulle acceptera att vetorätten avskaffas. Den avsåg vid FN:s tillkomst att garantera de permanenta medlemmarna att kunna förhindra FN- beslut riktade mot egna vitala säkerhetsintressen. Däremot var den aldrig avsedd att ge de permanenta medlemmarna ett instrument för att hävda sin roll som internationell stormakt. Sverige bör verka för att de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet upphör att missbruka sin vetorätt till att skydda förtryckarregimer mot FN-insatser till värn för grundläggande humanitära värden.
Svenska internationella insatser på Balkan
Den svenska SFOR-styrkan i Bosnien utgjorde ett viktigt svenskt bidrag för att på marken skapa förutsättningar för att Bosnien på sikt skall kunna förverkliga den bräckliga Daytonfreden. Av budgetskäl beslutade den svenska regeringen tidigare att minska styrkans storlek. När det under sommaren 1999 efter Kosovokriget blev aktuellt med ett svenskt bidrag till KFOR-styrkan i Kosovo, drogs SFOR-styrkan hem för att bidra till finansieringen av KFOR-insatsen. Det är klart oacceptabelt att den begränsade SFOR-styrkan ställdes mot en KFOR-insats p g a snäva svenska budgetprioriteringar. Folkpartiet har i särskild ordning föreslagit att anslaget för internationella insatser ökas med 500 miljoner kronor för att möjliggöra svenska insatser av samma omfattning som våra nordiska grannars.
De interna finansieringsdiskussionerna mellan å ena sidan Finans- och Försvarsdepartementen och å andra sidan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten kom att få till följd att den svenska KFOR-styrkan kunde komma på plats först efter fem månader. Det skall ställas mot bakgrund av målsättningen att den svenska snabbinsatsstyrkan skall kunna vara på plats inom 30 dagar efter beslut. I fallet KFOR rör det sig dessutom om en insats som kunnat planeras under mycket lång tid. Det är därför helt oacceptabelt med den tidsutdräkt som utplaceringen av den svenska KFOR-styrkan fick.
Kosovo
Kriget i Kosovo, den oerhörda folkfördrivningen samt den radikalisering detta medfört bland kosovoalbanerna har kraftigt underminerat legitimiteten hos den inofficiella ledningen för kosovoalbanerna under Ibrahim Rugova. Omvärldens oförmåga att ingripa till skydd för civilbefolkningen i Kosovo har medfört att det idag saknas politiska strukturer av demokratisk karaktär. Den löst sammansatta och föga demokratiskt sinnade UCK-gerillans ledning utgör inte något att bygga en demokratisk utveckling i Kosovo på. Det kommer därför att krävas en långvarig militär och politisk närvaro i Kosovo för att bidra till att skapa förutsättningar för att återskapa fungerande demokratiska strukturer.
Det tio år långa förtrycket av kosovoalbanerna och den intensifierade etniska folkfördrivningen vårvintern 99 kan på intet sätt försvara de omfattande övergrepp som kvarvarande serber och romer i Kosovo utsatts för efter krigets slut. Romerna har under krigen på Balkan under 90-talet varit mer utsatta än någon annan folkgrupp, men inte alls lyckats fånga omvärldens uppmärksamhet. Alla de stora folkgrupperna, inklusive kosovoalbanerna, utgör största folkgrupp i något politiskt område. Romerna är en illa sedd minoritet överallt på Balkan. Sverige bör i EU verka för att romernas svåra situation på Balkan uppmärksammas.
UCK-gerillans militära och politiska ledning har ett utomordentligt stort ansvar för att förutsättningar skapas så att alla som levde i Kosovo före kriget och som vill fortsätta att leva där också kan göra det i fred och säkerhet i framtiden. Det internationella samfundets humanitära insats för Kosovo var en insats för att garantera alla invånare i Kosovo fred och säkerhet - inte för att bana vägen för ett etniskt rent Kosovo.
Serbien
Jugoslaviens sönderfall accelererade med den storserbiska politik som Slobodan Milosevic bedrivit sedan han i slutet av 80-talet tog över makten i Belgrad. När Milosevic upphävde Kosovos autonoma status 1989 tog det etniska förtrycket mot den albanska majoritetsbefolkningen fart. Men beslutet 1989 innebar också att Slovenien och Kroatien slutgiltigt bestämde sig för att bryta sig loss ur Jugoslavien för att undkomma effekterna av Milosevics storserbiska politik. På detta följde kriget i Kroatien och därefter det utdragna kriget i Bosnien. Under hela denna tid har insiktsfulla bedömare varnat för att den verkliga urladdningen skulle komma i Kosovo.
Krigen och omvärldens sanktioner mot Jugoslavien har successivt brutit ned vad som återstod av den serbiska ekonomin. Jugoslavien är idag en politiskt och ekonomiskt utblottad nation under en i hög grad självförvållad internationell isolering. Bara om människorna i Jugoslavien tar sig samman och börjar vägen mot demokrati kan Jugoslavien återta en plats i den europeiska gemenskapen - en förutsättning för att människorna där skall kunna påbörja en ekonomisk och politisk återuppbyggnad. Den vägen kan serberna bara anträda utan Milosevic - aldrig med honom eller hans regim.
EU bör ha beredskap att bistå det svårt sargade Jugoslavien i detta politiska och ekonomiska återuppbyggnadsarbete, men det förutsätter att serberna själva väljer en väg mot fred och demokrati - utan Milosevic. Den demokratiska oppositionen mot Milosevic är fortfarande svag och splittrad. Även NGO:er har anledning att söka vägar att stödja en framväxt av ett civilt och demokratiskt samhälle i Jugoslavien.
Montenegro
Montenegro utgör tillsammans med Serbien de två delrepublikerna i det kvarvarande Jugoslavien. Efter Daytonfreden 1995 har den politiska ledningen i Montenegro strävat efter en utveckling mot politiska och ekonomiska reformer som skulle kunna bana väg mot en ökad integration i Europa. Detta har lett till allt större motsättningar med Milosevicregimen i Belgrad. Under Kosovokriget valde Montenegro att ställa sig utanför och att trots de betydande politiska och militära riskerna låta flyktingar från Kosovo få en tillflykt i Montenegro. P g a den jugoslaviska försvarsmaktens omfattande militära installationer också i Montenegro, utsattes också Montenegro för Natos luftbombningar.
Riskerna är betydande att Milosevic i ett trängt läge söker destabilisera eller rent av göra sig av med den folkvalda ledningen i Montenegro. Sverige och EU bör intensifiera samarbetet med Montenegro, för att på så sätt understödja en utveckling mot fortsatta politiska och ekonomiska reformer och en alltmer intensifierad integration i den europeiska gemenskapen.
Bosnien
Daytonfreden byggde på att omvärlden tvingade den bosniska ledningen att acceptera de fakta som skapats på marken under 3 1/2 års blodigt krig som en följd av det serbiska angreppet i april 1992 och de kroatiska strävandena från 1993 att ta för sig av det sönderfallande Bosnien. Daytonavtalets bestämmelser om uppbygganden av den bosniska federationen byggde framför allt på att hundratusentals människor som tvingats på flykt under den etniska rensningen skulle kunna återvända hem och att de ansvariga för krigsförbrytelserna skulle gripas och åtalas. De allmänna val som avhållits sedan september 1996 har alla byggt på den faktiska etniska uppdelning som Daytonfredens konstruktion byggde på. Det är därför föga förvånande att så få framsteg gjorts i fredsprocessen i Bosnien.
Trots att den höge representanten för Bosnien - först Carl Bildt och sedan Carlos Westendorp - nått framgång i sina strävanden att skapa en gemensam flagga, en gemensam passhandling och en gemensam bilregistreringsskylt för federationen återstår i allt väsentligt att uppfylla de viktiga förutsättningarna för fred i Bosnien. Ingenstans på Balkan kan förutsättningar för varaktig fredlig samlevnad skapas om inte alla ansvariga för krigsförbrytelser ställs till ansvar och alla som tvingats på flykt har möjlighet att om de så önskar återvända hem. Det gäller bosnier, serber, kroater, albaner, romer etc.
Kroatien
Tillsammans med regimen Milosevic i Belgrad utgör regimen Tudjman i Zagreb det största hotet mot en utveckling mot demokrati och fredlig samlevnad på Balkan. Behandlingen av den serbiska minoriteten i Kroatien samt oviljan att låta de krajinaserber som tvingades fly inför den kroatiska offensiven sensommaren 1995 utgör ett av de viktigaste hindren mot försoning på Balkan. Till detta kommer de fortsatta kroatiska ambitionerna i de kroatdominerade områdena i Bosnien. Det är viktigt att de ansvariga också högst upp på kroatisk sida ställs till ansvar för de krigsförbrytelser som begåtts.
Trots att Europarådet valde att låta Kroatien bli medlem har bristerna i det demokratiska systemet och särskilt inskränkningarna i massmediafriheten fortsatt. Möjligheterna för den demokratiska oppositionen att göra sig gällande inför de kommande parlamentsvalen och det annalkande presidentvalet är därför fortsatt starkt begränsade. EU och Europarådet måste mer kraftfullt verka för att också Kroatien inlemmas i en demokratisk utveckling på Balkan.
Albanien
Kriget i Kosovo och den omfattande flyktingströmmen in i Albanien satte den albanska statsbildningens grundläggande svagheter i blixtbelysning. Från att under den kommunistiska envåldshärskaren Enver Hodja ha varit Europas mest totalitära stat är Albanien efter 90- talets upprepade politiska och ekonomiska kriser idag trots en i flera avseenden kvalificerad och ambitiös ny ledning en statsbildning nästan enbart på pappret. Svartabörsekonomin, korruptionen och den slumpmässiga säkerheten kontrolleras i Albanien av helt andra krafter, vilket förstärkts av följderna av kriget i Kosovo.
Det är viktigt att i detta sammanhang uttrycka en uppskattning över den beredvillighet som stora delar av det albanska folket visade att trots mycket begränsade resurser härbärgera hundratusentals flyktingar. Uppbyggnaden av ett fungerande politiskt och ekonomiskt samhälle i Albanien kommer att ta lång tid, men är en viktig förutsättning för att kunna skapa varaktig fred och stabilitet på Balkan.
Makedonien
Vid sidan av Albanien drabbades Makedonien hårdast av flyktingvågen från Kosovo. Till skillnad från det etniskt homogena Albanien utgör det etniskt splittrade Makedonien en ömtålig statsbildning. Trots mycket svåra ekonomiska och social påfrestningar som en följd av FN- sanktionerna mot den för Makedonien viktigaste ekonomiska partnern Jugoslavien och omvärldens handlingsförlamning inför den grekiska utpressningen inom EU mot ett internationellt erkännande av Makedonien, var landet före Kosovokriget på väg mot att kunna lösa upp ett antal knutar i förhållandet mellan den makedonska majoriteten och den starka albanska minoriteten.
Förutom den enorma anspänningen på mycket begränsade resurser i Makedonien utgjorde risken för att hundratusentals kosovoalbanska flyktingar skulle bli kvar i Makedonien ett allvarligt hot mot den etniska balansen i landet. De flesta makedoner har släktingar och vänner i Jugoslavien. Natos bombningar och risken för serbiska repressalier mot Makedonien, som upplät sitt territorium till markförband från Nato, gjorde att luftkriget mot Jugoslavien blev en större påfrestning för Makedonien än för någon annan av grannstaterna.
Sverige bör inom EU verka för att Makedonien inte kommer i skymundan utan ges särskilt utrymme i det internationella bistånds- och stabilitets- samarbetet på Balkan. Detta är annars lätt hänt, så länge Makedonien trots de mycket svåra påfrestningarna på ett anmärkningsvärt gott sätt lyckas bevara den interna balansen och stabliteten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omfattande och varaktig internationell insats för att skapa förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig samlevnad på Balkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den fortsatta Natoutvidgningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vetopolitiken i FN:s säkerhetsråd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska internationella insatser på Balkan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmärksamma romernas utsatta ställning på Balkan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla som bodde i Kosovo före kriget skall ges möjlighet att fortsätta att leva i Kosovo i fred och säkerhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Serbien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till Montenegro i dess strävanden mot fortsatta politiska och ekonomiska reformer och ökat europeiskt samarbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för demokrati och fredlig samlevnad i Bosnien,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för alla som tvingats fly under krigen på Balkan att oavsett etnisk tillhörighet kunna återvända hem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen i Kroatien,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till långsiktig uppbyggnad av Albanien,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilt uppmärksamma behovet av stöd till och samarbete med Makedonien.
Stockholm den 5 oktober 1999
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)