Indonesien är med sina 210 miljoner invånare världens fjärde folkrikaste
stat. Mer än 400 olika etniska grupper är bosatta i den mer än 18.000 öar
omfattande sydostasiatiska övärlden. I praktiken har Indonesien styrts av
landets militärer. Den tidigare generalen Suharto kom under sin långa
presidenttid att leda en av Asiens mer korrupta regimer, där Suhartos
familj kom att kontrollera stora delar av den ekonomiska utvecklingen.
1969 annekterades Papua Nya Guinea och 1976 Östtimor utan att
befolkningen fått säga sin mening. Även i andra delar av Indonesien har
självständighetssträvanden gentemot den javanesiska centralmakten varit
stark såsom på Sydmoluckerna och i Aceh på norra Sumatra.
Den sydostasiatiska ekonomiska krisen hösten 1997 slog kanske hårdare
mot Indonesien än mot något annat land i Sydostasien. Efter att ha kämpat
sig upp till en mellannivå av länder som uppnått en viss ekonomisk utveck-
ling rasade Indonesien på kort tid tillbaka till gruppen minst utvecklade
länder. Religiösa, regionala och etniska motsättningar ligger latent och har
flera gånger lett till okontrollerade utbrott med stora mänskliga och eko-
nomiska förluster. Den indonesiska militären ser sig som den enda samman-
hållande och kontrollerande kraften. Blodiga sammanstötningar har ägt rum i
Aceh och på ön Ambon.
Den 21 maj 1998 tvingades Suharto avgå och överlämna makten till sin
vicepresident Habibie. Parlamentsval genomfördes i juni 1999 och den
rådgivande folkförsamlingen skall i december 1999 välja ny president fr o m
1 januari 2000. I parlamentsvalen blev oppositionsledaren Megawati
Sukarnoputri - dotter till Indonesiens av Suharto 1966 störtade ledare
Sukarno - den stora segraren och därmed en stark utmanare till Habibie i det
kommande presidentvalet. Utvecklingen på Östtimor före och efter folkom-
röstningen den 30 augusti tros ha kraftigt försvagat Habibies möjligheter att
bli vald, eftersom Megawati öppet gett uttryck för stämningar som råder
inom den indonesiska armén. Fortsatta korruptionsskandaler som den s k
Baligateaffären runt Bali Bank bidrar ytterligare till detta.
En utveckling mot demokrati i Indonesien skulle vara av avgörande
betydelse för utvecklingen i Sydostasien, där Indonesien varit den ledande
kraften bland Aseanländerna. Vägen dit är lång och besvärlig och förutsätter
bl a att den indonesiska militären drar sig tillbaka från sina politiska och
ekonomiska positioner. Det finns all anledning att befara att det är långt till
dess att militären är beredd att acceptera detta. Ju längre den politiska och
ekonomiska krisen fortsätter desto mer ökar risken för en successiv
upplösning av den indonesiska statsbildningen.
Det är ytterst viktigt att Indonesien kan förmås att erkänna och respektera
Östtimors självständighet. Frågan om Papua Nya Guineas framtid måste
likaså avgöras i folkrättsligt acceptabla former. Fortsatta militära övergrepp i
t ex Aceh kan komma att ytterligare underminera Indonesiens sammanhåll-
ning.
2 Östtimor
Den tidigare portugisiska kolonin Östtimor ockuperades av Indonesien
1975 och annekterades året därpå. Annekteringen har aldrig godkänts av
FN. Den brutala ockupationen ledde till att ungefär 200.000 av öns
knappt 700.000 invånare dödats i strider och av svält. Ledaren för den
östtimoresiska befrielsekampen Xanana Gusmao har under lång tid suttit
i fängelse i Indonesien. 1996 erhöll biskop Carlos Belo och ledaren i exil
för den timoresiska befrielserörelsen José Ramos-Horta Nobels fredspris.
Med Suhartos fall i maj 1998 öppnades en dörr för att kunna lösa frågan
om Östtimor. I maj 1999 ingick den indonesiska ledningen under president
Habibie en överenskommelse om att genomföra en folkomröstning om
Östtimors framtid. Xanana Gusmao frigavs under sommaren 1999. Trots
starka betänkligheter rörande den indonesiska militärens neutralitet skulle
folkomröstningen äga rum utan FN-skydd för befolkningen. Trots om-
fattande hot och trakasserier registrerade överraskande många östtimoreser
sig inför folkomröstningen.
Även folkomröstningen föregicks av hot och trakasserier från pro-
indonesiska militiagrupper väpnade och understödda av indonesisk militär.
Den 30 augusti ägde folkomröstningen rum och den 3 september medelades
att 78,5 % röstat för självständighet. Resultatet följdes omedelbart av en
snabbt eskalerande vålds- och terrorvåg, där timoreser såväl som FN-
personal mördades i stort antal och tusentals tvingades på flykt upp i bergen.
Den indonesiska militären visade sig oförmögen och ovillig att ingripa i de
fall där den inte direkt understödde militiabanden.
Trots en växande internationell opinion vägrade den indonesiska
militärledningen att tillåta att FN-trupp sändes till Östtimor. Så länge Jakarta
vägrade tillåta FN-trupp kunde man räkna med ett lojalt stöd i FNs
säkerhetsråd i form av veto från Folkrepubliken Kina. Först efter mycket
starka påtryckningar från USA gav den indonesiska statsledningen efter och
International Force for East Timor (INTERFET) kunde komma på plats och
påbörja sin uppgift att ge befolkningen på Östtimor skydd mot terrorbanden.
Enligt överenskommelsen i maj skall den rådgivande folkförsamlingen i
Indonesien i november samlas för att godkänna resultatet i folkomröstningen.
Trots att president Habibie vädjat till församlingen att godkänna resultatet är
detta ännu långt ifrån fallet. Sverige måste verka för att EU och FN på alla
sätt medverkar till att Indonesien sätter stopp för den 24 år långa och
ovärdiga ockupationsperioden och godkänner Östtimors självständighet.
Varje form av fortsatt öppen eller kamouflerad destabilisering av Östtimor
från indonesisk sida måste kraftfullt fördömas.
Sverige liksom EU bör omedelbart erkänna Östtimors självständighet. Ett
omfattande bistånds- och återuppbyggnadsarbete bör omedelbart inledas med
Östtimor såväl av Sverige som av EU.
En undersökning av ansvaret för de övergrepp som ägt rum på Östtimor
bör inledas i FN-regi i enlighet med förslag från FNs MR-kommissarie Mary
Robinson. De skyldiga måste ställas inför rätta så att en försoningsprocess
kan inledas i Östtimor liksom mellan Indonesien och Östtimor.
3 Hemställan
3 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en demokratisk utveckling i Indonesien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Papua Nya Guineas framtid,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förmå Indonesien att erkänna resultatet av
folkomröstningen i Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige och EU bör erkänna Östtimors
självständighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige och EU bör inleda ett omfattande
bistånds- och återuppbyggnadssamarbete med Östtimor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i FN-regi inleda en undersökning om ansvaret
för övergreppen i Östtimor så att de ansvariga kan ställas inför rätta.