1 Inledning
De mänskliga rättigheterna kränks varje dag runt om i världen trots att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kunde fira femtioårsdag den 10 december 1998. Det manar till eftertanke att så mycket återstår att göra. Samtidigt är det viktigt att framhålla att många av de viktigaste FN-konventionerna, som rör mänskliga rättigheter som helhet vinner alltmer gehör i världen. Barnkonventionen har till exempel skrivits under av alla FN:s medlemsstater utom två. När det gäller implementeringen kvarstår ett mycket stort arbete. Utan de människorättsorganisationer och alla de orädda enskilda människor som, med fara för egen säkerhet och utan att förtröttas, fört kampen för de mänskliga rättigheterna vidare skulle långt mindre ha uppnåtts än vad som är fallet idag. Det borde vara en inspiration för regeringar och parlamentariker att göra allt som står i deras makt för att finslipa instrumenten i form av konventioner och internationella rättsliga instanser samt människorättsinstitutioner inom FN och Europarådet för att de skall kunna fungera på ett så effektivt sätt som möjligt. Det borde också få oss att ifrågasätta om den politiska viljan är tillräckligt stark för att få regeringar i demokratiska länder att konsekvent engagera sig närhelst mänskliga rättigheter förtrampas. Många gånger brister både konsekvensen i agerandet och uthålligheten.
2 Kina
Det är djupt beklagligt att de flesta länders representanter inte ens kunnat komma överens om att fördöma Kina trots att övertrampen mot de mänskliga rättigheterna där varit flagranta årtionde efter årtionde. Nyligen firades revolutionens 50-årsjubileum och några månader tidigare var det 10 år sedan demonstrationerna på Himmelska fridens torg slogs ned med stor grymhet. Var måhända gratulanterna till 50-årsjubileet fler än de som protesterade mot de orättfärdiga händelserna för 10 år sedan? Tiden borde vara mogen att avkräva den kinesiska regeringen en fullständig redogörelse för hur många som dog, hur många som hamnade i fängelse våren 1989 och hur många som fortfarande avtjänar sina straff. Den 4 juni markerade den tionde årsdagen av massakern på hundratals okända civilpersoner i Beijing och den följande arresteringen av tiotusentals demonstranter i större städer och i provinser runt om i Kina.
Amnesty International har dokumenterat 241 fall av människor som fortfarande sitter i fängelse, förutom några som släppts av medicinska skäl. De avtjänar långa fängelsestraff efter orättfärdiga domar för sina protester 1989. Den lista som upprättats är bara en bråkdel av det verkliga antalet människor som dömdes efter orättvisa rättegångar. Tio år senare vägrar den kinesiska regeringen fortfarande att tillåta en opartisk undersökning av övergreppen i samband med protesterna på Himmelska fridens torg. Detta går på tvärs mot den kinesiska regeringens synbara beredvillighet att förbättra sitt dåliga rykte på människorättsområdet genom dialog med andra regeringar och undertecknandet av två viktiga konventioner om mänskliga rättigheter samt frisläppandet av några välkända dissidenter. Det finns en uppgift från en officiell kinesisk källa som nämner antalet 2 000, som fortfarande sitter i fängelse för kontrarevolutionära aktiviteter. Många av dessa fångar arresterades på olika håll i Kina i samband med händelserna 1989. Regeringen i Kina vidhåller att protesterna var motrevolutionära bråk. Enligt Amnesty International är många av fångarna samvetsfångar som fortfarande avtjänar långa straff. Enligt den nya lagen efter revisionen 1997 är det inte längre fråga om några brott. Världens regeringar borde inte ge sig till tåls med mindre än att den kinesiska regeringen ger en full redogörelse för vad som hände, släpper alla som fortfarande sitter i fängelse och ger kompensation till familjer där familjemedlemmar fick sätta livet till. Kristdemokraterna kräver att den svenska regeringen driver denna fråga i EU och i FN-sammanhang.
Kina fortsätter sin obarmhärtiga förföljelse av invånarna i Tibet. En buddhistisk nunna på 22 år, Ngawang Sangdrol, har enligt uppgift från Tibetan Centre for Human Rights i Dharamsala, Indien, fått sitt straff förlängt för tredje gången, med fyra år den här gången, för att hon deltog i fångars protester i Drapchifängelset. Hon avtjänar nu ett 21-årigt straff. Ursprungligen dömdes denna nunna 1992 till tre års fängelse för att hon deltagit i en fredlig självständighetsdemonstration i Lhasa. 1993 förlängdes domen med ytterligare sex år för att hon skrev och satte musik till sånger om oberoende och frihet och i juli 1996 utökades straffet med ytterligare åtta år. Hon behandlas mycket hårt och är inte längre vid god hälsa. Få fångar undkommer tortyr och misshandel och många tvingas till hårt arbete i många timmar under oacceptabla förhållanden. Förtrycket av den tibetanska befolkningen har inte avtagit. Nunnor och munkar råkar särskilt illa ut trots att de är kända för att tillämpa icke-våld. De tillåts inte fritt utöva sin religion.
Trots upprepade försäkringar om religionsfrihet och undertecknandet av två konventioner om mänskliga rättigheter, där religionsfriheten är en av dem, fortsätter förföljelsen av buddhister i Tibet men också av muslimer i provinsen Xinjiang och av kristna runt om i Kina, inte minst medlemmar av oregistrerade kristna kyrkor. I december 1997 rapporterades att 1 000 kristna ledare och pastorer för oregistrerade kyrkor fängslats. Detta var strax efter det att Jiang Zhemin återvänt från sitt sammanträffande med president Clinton i USA. I samband med besöket bedyrades i TV i Beijing att kinesiska religionsgrupper är skyddade genom lag. Efter besöket kom det chockerande beskedet om massarresteringar av ledarna för flera kristna rörelser med miljontals medlemmar. Man talar nu om mellan 50 och 80 miljoner medlemmar i de församlingar som inte är registrerade. De flesta av de fängslade har så småningom släppts. Numera begär de lokala myndigheterna höga "böter" för att släppa dem. Böterna måste samlas in av fattiga människor för att få fångarna fria. Pengarna lär enligt uppgift hamna i enskilda polisers eller myndighetspersoners fickor.
Enligt Slaviska missionen, som i många år haft täta kontakter med kristna i Kina, arresterades i augusti 1999 30 kristna ledare. Följande 7 sitter kvar i fängelse: Zhang Rong Liang, Wang Jia Fu, Shi Yu Ting, Ji Ming Shuang, Shang Guo Fu, Feng Jiang Guo, de nu uppräknade i Tang He och den sjunde, Chen Chang He (brother "Mathew"), i Lixin. Man känner till åtminstone 200 kristna pastorer och ledare, som sitter i fängelse sedan länge, bara för att de utövat sin religion trots att den kinesiska regeringen undertecknat konven- tioner om religionsfrihet och i sin dialog med världens regeringar försäkrar att religionsfrihet råder. Det är helt klart att ständiga övertramp sker. Den svenska regeringen borde med namns nämnande genom vår ambassad efterhöra varför dessa människor hålls fängslade. De är samtliga kända ledare inom husförsamlingsrörelsen i Kina. Den kinesiska regeringen borde göras uppmärksam på att människor i vårt land följer deras öden och att vår regering anser den enskildes mänskliga rättigheter viktiga nog för att fråga efter dem. Risken är annars stor att en del av dem blir kvar i fängelse.
Nedslaget på Falungongrörelsens ledare och anhängare har sedan i somras väckt stor uppmärksamhet världen över. Det är ytterligare exempel på den kinesiska regeringens godtyckliga och ständigt återkommande förföljelse av olika grupper. Anhängarna till denna snabbt växande rörelse utövade helt fredligt sina grundläggande mänskliga rättigheter och samlades till morgonövningar i det fria. Rörelsen bygger på en blandning av gamla inhemska religioner och nyare influenser. Myndigheterna ingrep enligt uppgift genom att arrestera 97 ledare. Deras hem genomsöktes och egendom konfiskerades trots att regeringen på senare tid sagt sig vilja öka den person- liga och sociala friheten. Senare arresterades också en hel del anhängare, bland dem många äldre kvinnor som samlades för att lugnt protestera mot de tidigare fängslandena, i städer i norra och östra Kina, i Shanghai och Guangzhou. En del släpptes och fördes till idrottsarenor för "utbildnings- sessioner", en del fick utstå slag med elektriska batonger.
Falungongrörelsen har förklarats olaglig, eftersom den inte registrerats och man påstår att den varit involverad i olagliga aktiviteter som att sprida vidskepelse. Det blev också olagligt att utöva meditation och de övningar man tillämpar. Ofriheten är som synes stor och visar att den kinesiska regimen även fortsättningsvis lägger sig i, trakasserar och ingriper mot människor, som utövar sin religion.
Nedslagen på människor som försöker plädera för större politisk frihet i form av politisk yttrandefrihet i tal och skrift, politiska partier och fackföreningar fortsätter som tidigare. Kristdemokraterna menar därför att regeringen ska driva frågan om att EU mer öppet och samlat ska kräva att Kina lever upp till de konventioner de undertecknat och tydliggöra de många uppenbara fall där den kinesiska regeringen klart brutit mot sina åtaganden. Regeringen bör också i EU och FN driva dessa frågor.
3 Iran
Situationen i Iran har sedan Khomeynis maktövertagande präglats av förtryck och förföljelse av oliktänkande och oppositionella. Situationen under Khamenei, den religiöse ledare som tog över efter Khomeynis död, förändrades inte till det bättre. Den verkliga makten ligger hos de religiösa ledarna. Den 23 maj 1997 var det presidentval och prästen Mohammed Khatami valdes till president, efter president Rafsanjani, som suttit i två fyraårsperioder och därmed inte kunde ställa upp för omval. Mycket stora förhoppningar knöts till Khatami, som fick starkt stöd av kvinnor och ungdomar, eftersom han ansågs reformvänlig. Det är att lägga märke till att även Rafsanjani ansågs relativt liberal när han valdes.
Tyvärr har förhoppningarna kommit på skam, inte minst genom det hårda nedslaget mot de demonstrerande ungdomarna i somras. Nu är fyra ungdomar enligt uppgift dömda till döden. De säkerhetsstyrkor som slog ned demonstrationerna beordrades av Khatami. Dussintals dödades, flera hundra sårades och 10 000 arresterades. Det är nödvändigt med skarpa protester från världssamfundet för att inte dödsdomarna skall verkställas.
Detta är inte det enda tecknet på hård repression under Khatami. Ett stort antal tidningar har stängts och deras utgivare har tagits till fånga. Det senaste året har närmare femtio skribenter och intellektuella dödats. Detta skylldes på en säkerhetstjänsteman, som sedan begick självmord och på kontakter med utländska beskickningar.
13 judar har fängslats och anklagats för spioneri. Någon är så ung att anklagelsen förefaller mycket osannolik. Anklagelsen för spioneri gör att dödsdomar kan befaras. Irans hat och stöd till terrorism mot Israel är väl känt och risken är stor att antisemitism ligger bakom.
Dödsstraffet tillämpas fortsättningsvis mot en del brott men också mot oppositionella. 420 människor lär ha avrättats enligt officiella källor sedan president Khatami kom till makten men antalet antas vara mycket högre. Personer straffas fortfarande med spöstraff för att sedan stenas till döds. Spöstraff och avrättningar är offentliga. Tortyr användes i fängelserna och leder ibland till döden. Den som har stulit kan utsättas för att få fingrar eller en arm avhuggna. Förhållandena i fängelserna är mycket hårda.
Pressrapporter berättar om en ny svepande lag som gör det möjligt att med lagens hjälp komma åt all kritik mot regimen. Demonstrationer och att tala med främlingar skulle kunna betraktas som brott mot staten enligt denna lag. Enligt en del källor kan man konstatera att det snarare blivit värre under den nya regimen. Det går inte längre att blunda för att den negativa utvecklingen fortsätter. Det går inte att försvara brist på handling med att vi måste stödja de reformvänliga krafterna i regeringen. Regeringen bör i EU och i FN verka för skarpa gemensamma protester mot det fortsatta förtrycket av folket i Iran och mot att en ny repressiv lag mot yttrandefrihet antagits. En ny resolution, som fördömer förtrycket bör antas av FN:s säkerhetsråd. Om protesterna inte har avsedd verkan bör ytterligare åtgärder övervägas. Detta bör Sverige verka för i det internationella samfundet.
4 Ryssland och antisemitismen
Ryssland skildras från alltfler håll som ett samhälle i upplösning, där de kriminella krafterna alltmer har tagit över. Det är stor oro inför de kommande valen till Duman och senare till presidentposten. Många medborgare lever i misär och drar sig fram tack vare den egna lilla husbehovsodlingen. I den pressade situation som råder, letar många efter syndabockar. Antisemitismen har aldrig varit utrotad i Ryssland. Den var stark även under Sovjetperioden trots att en del judar var aktiva i det kommunistiska systemet. Nu har olika nationalistiska men även rent antisemitiska strömningar och organisationer fått fotfäste. Antisemitiska uttalanden utropas helt fritt i demonstrationer och på gatorna. Våldsamma demonstrationer ägde rum i Moskva och i Samara under ledning av General Albert Makashov, medlem av kommunistpartiets Centralkommitté, som hetsade till hat mot judarna. Många antisemitiska artiklar har förekommit i rysk press. I Duman förekom ett försök att fördöma general Mashakov för att han hetsat till hat på etniska och religiösa grunder men det antogs inte. Zhirinovskij och hans nationalistiska parti har gjort mycket grova uttalanden både muntligt och i skrift.
Mot allt detta har medlemmar i Europarådet reagerat i ett skriftligt uttalande och manat den ryska regeringen och Duman att stärka sin lagstift- ning mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet. De uppmanar också till strängare tillämpning av de lagar som finns, när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna.
De antisemitiska strömningarna har förstärkts under de senaste två åren, vilket uppmärksammats av Europarådet. Regeringen har inte på ett kraftfullt sätt tagit itu med detta. Judarna lever, enligt enskilda människor och flera organisationer som står i kontakt med dem, i stor fruktan för utvecklingen. Många judar får betala ett högt pris. De blir i olika sammanhang utsatta för nedsättande antisemitiska uttalanden. Många vittnar om att de blivit överfallna, trakasserade och misshandlade i sina hem och på gatorna utan att de fått den hjälp de behövt från polis och myndigheter. Förhållandena är likartade i andra före detta sovjetiska stater. I Kiev blev en kvinna, själv judinna, vittne till hur en judisk pojke på 17 år brutalt sköts ned på gatan utan att någon ingrep eller att någon greps för mordet.
Under de senaste tio åren har 1 miljon judar utvandrat till Israel från forna Sovjet. Bara fram till i oktober 1999 har utvandringen till Israel från forna Sovjet ökat med 30-35 % medan den har ökat med hela 120-130 % från själva Ryssland under samma tid. De skäl som utvandrade judar tidigare angivit har varit av varierande art. De har önskat bättre ekonomiska förut- sättningar, bättre framtidsutsikter och ett bättre liv. I en del fall har de uppgett antisemitisk förföljelse som ett skäl. Nu är det genomgående antise- mitism och rädsla för barnens säkerhet som anges som skäl. Det är ingalunda nödvändigt att uppge den typen av skäl för att komma in i Israel, där alla judar tas emot oberoende av skäl. Det visar på den stora fruktan, som många judar öppet vittnar om. De enda som talar om det i mer förtäckta ordalag är en del judiska organisationer i Ryssland, som kanske tror att det är bäst att tiga för att inte i onödan väcka ont blod - en reaktion vi väl känner igen från nazitiden. Åtminstone ett tjugotal judiska familjer har sökt asyl i Sverige och fått avvisningsbeslut. De har berättat om antisemitism med åtföljande trakasserier, misshandel och i en del fall våldtäkt. Myndigheterna har inte satt tilltro till att den antisemitism de mött i Ryssland eller i Ukraina är ett vägande skäl för deras asylansökan. Man menar från den svenska invandrar- myndighetens sida att regeringen i Ryssland inte stöder den uppblossande antisemitismen. Det må så vara att uttalanden i den riktningen gjorts. Det är dock helt tydligt att den ryska regeringen inte har förmått att garantera judarnas säkerhet och ge dem det skydd de har rätt att förvänta sig som ryska medborgare. De kraftigt ökande immigrationsströmmarna till Israel visar den fruktan som ett starkt tilltagande antal judar i olika delar av forna Sovjet men särskilt i Ryssland upplever just nu. Den svenska regeringen måste därför ta ett samlat grepp och se över den situation som dessa asylsökande befinner sig i liksom för situationen för judar i Ryssland i allmänhet. Det vore enligt vår mening inhumant att utsätta dem för den fara som det skulle innebära att låta avvisningarna till Ryssland träda i kraft. Avvisning till Ryssland bör inte ske innan saken grundligt undersökts.
5 Religionsfriheten i Europa
Europeiska stater har stått upp för förföljda människor, vilkas mänskliga rättigheter hotats på många håll i världen. Det har även ibland gällt religionsfrihet, även om i synnerhet USA har stått på barrikaderna mer än Europa i denna fråga, kanske därför att USA grundades av människor som flytt sina länder i många fall av religiösa skäl. Redan från början var man därför i USA angelägen om att visa mycket stor respekt för den enskilde när det gäller rätten att fritt utöva sin religion. Som bekant finns det däremot mycket övrigt att önska beträffande den yttersta rätten, rätten till liv, i USA. Där går utvecklingen i fel riktning när det gäller dödsstraffet, och opinionen måste vändas för att förändringar skall komma till stånd och för att USA tillsammans med Europa skall kunna bli det exempel på att demokrati och dödsstraff inte hör ihop som världen behöver. Kristdemokraterna ställer helhjärtat upp på de åtgärder som krävs för att driva frågan om dödsstraffets utrotande i världen.
I flera länder i Europa finns signaler om att religionsfriheten trängs tillbaka. I Ryssland antogs en ny religionslag för ett par år sedan, trots mycket högljudda protester från kongressen i USA. De framfördes också av vice presidenten vid ett besök i Ryssland. EU och Europarådet protesterade också mot att den kunde vara diskriminerande. En hel del övertramp har skett utifrån den nya lagen och klagomål har framförts från katolska kyrkor, lutherska kyrkor, Frälsningsarmén och en hel del nyare rörelser. En del har svårigheter att hyra lokal för sina gudstjänster, äga en lokal får man inte göra om man inte varit verksam i 15 år och därmed anses etablerad. Man har inte tillåtelse att ge sina präster utbildning eller att ha utländska gäster, en mycket märklig regel för ett land som vill ha ett nära samarbete med EU.
Det är de lokala myndigheterna som avgör hur strikt lagen tillämpas. I Bulgarien håller nu en liknande lag på att ta form, vilket oroat en del kristna kyrkor, som är relativt nyetablerade. I Rumänien har rapporterats om en katolsk grupp som upplevt svårigheter från myndigheternas sida. Det rör sig ofta just om praktiska svårigheter. Det som här nämnts går naturligtvis inte alls att jämföra med vad som händer i Kina, där människor kan hamna i fängelse och arbetsläger i åratal. Det var också vad som hände i Sovjet- unionen. Det är dock oroande signaler att en del regeringar anser sig ha rätt att bestämma över människors praktiska religionsutövning.
De nämnda exemplen handlar om länder i det forna östblocket, där all religion betraktades med stor misstänksamhet och troende förföljdes. Det gällde även den ortodoxa kyrkan. Nu bidrar denna mest etablerade kyrka tyvärr ofta till svårigheterna för andra. Även i andra europeiska stater har många religiösa rörelser det trångt. I Frankrike, Belgien och Tyskland har parlamenten gett ut rapporter de senaste åren, som handlar om "sekter" men i själva verket kan man i rapporterna hitta kyrkor och samfund, som är väl etablerade, såväl i andra delar av Europa som i USA och världen i övrigt, tillsammans med stora rörelser med ett buddhistiskt eller hinduistiskt ursprung. Naturligtvis finns det i dessa listor också rörelser man kan sätta frågetecken för men det bör inte vara statens sak att bedöma olika religiösa rörelser. Resultatet är att en del rörelser har stött på svårigheter bara för att de nämnts på listorna, som upprättats av vissa parlament.
I Europaparlamentet förbereddes också en rapport om sekter för ett par år sedan, en rapport som dock förkastades av parlamentet. I Europarådet antogs i april en rapport om "Illegal Activities of Sects", som antogs efter en del debatt i det utskott som har att behandla juridiska frågor och människo- rättsfrågor. Flera av parlamentarikerna var starkt kritiska mot den och skulle helst ha sett att den inte antagits. Den antogs så småningom också av den parlamentariska församlingen efter en del förbättringar. Ett par rekommenda- tioner blev dock kvar, som skulle kunna ställa till bekymmer, inte minst i de länder i öst, där man under flera tiotals år utövat starkt förtryck från statens sida.
För det första uppmanas de europeiska staterna att stödja inrättandet av oberoende nationella informationscentrum om dessa grupper (begreppet "sekter" skulle inte användas eftersom det riskerade att uppfattas som pejorativt; det blev dock kvar i rapportens namn). Ministerrådet rekommen- derades dessutom att, där så behövdes, hjälpa till att skapa informations- centrum i Central- och Östeuropa. Risken att det slår fel är uppenbar med det arv många har i bagaget, hur välmenande man än är. Ministerrådet uppmanades också att upprätta ett europeiskt observatorium för att göra det lättare för de nationella centrum man hoppas skall skapas att utbyta information. Kristdemokraterna anser att dessa centra inte behövs utan skulle tvärtom kunna utgöra en fara för religionsfriheten. Olagliga aktiviteter skall naturligtvis precis som alla andra brott undersökas och beivras men det bör polisen i de olika länderna och polissamarbetet i Europa kunna klara av. Dessa centrum skulle förmodligen kunna bidra mycket lite till brotts- bekämpningen. Forskning om olika rörelser bör bedrivas på universiteten där det oftast också sker ett fruktbart utbyte av erfarenheter. Kristdemokraterna anser att den svenska utrikesministern i Europarådets ministerråd bör avvisa dessa förslag om informationscentrum och ett europeiskt observatorium och även driva frågan i ministerrådet.
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i EU och i FN driver frågan om att den kinesiska regeringen bör redogöra för händelserna på Himmelska fridens torg, släppa fångarna fria och utbetala kompensation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska regeringen bör efterforska de sju namngivna kinesiska kyrkoledarnas öde hos den kinesiska regeringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska regeringen bör driva att EU gemensamt skall kräva att Kina lever upp till de konventioner om mänskliga rättigheter som man undertecknat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU och i det internationella sam- fundet verkar för skarpa protester mot förtrycket i Iran och för att dödsdomarna mot ungdomarna som demonstrerat inte skall verk- ställas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen noggrant bör undersöka situationen när det gäller antisemitism i Ryssland och sedan vidta adekvata åtgärder för att de asylsökande judarna inte skall utsättas för otillbörliga risker,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utrikesministern bör avvisa de förslag om informationscentrum och europeiskt observatorium som Europarådet framfört.
Stockholm den 5 oktober 1999
Ingrid Näslund (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Åke Carnerö (kd)
Margareta Viklund (kd)
Amanda Agestav (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Fanny Rizell (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Mats Odell (kd)
Dan Ericsson (kd)