1 Deklarationer och konventioner mot dödsstraffet
Internationella överenskommelser om skydd för de mänskliga rättigheterna visar en tendens att föreslå begränsningar av dödsstraffets tillämpning. Än så länge finns dock bara tre internationella fördrag som uttryckligen förbjuder dödsstraffet - och då bara i fredstid. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 slås det vakt om varje människas rätt till liv i artikel 3 och varje människas rätt att inte utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 5. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte ett fördrag som stater ratificerar, alltså godkänner som juridiskt bindande.
Konventioner och tilläggsprotokoll är juridiskt bindande för stater som ratificerar dem eller ansluter sig till dem. I december 1971 antog FN en resolution som uttryckligen syftar på artikel 3 i den allmänna förklaringen. Resolutionen framhåller att det är önskvärt att dödsstraffet avskaffas i hela världen.
- FN-konventionen: I FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 stadgas i artikel 6 att varje människa har rätt till liv. För de stater som inte har avskaffat dödsstraffet anges i samma artikel vissa inskränkningar om hur det får tillämpas. Dödsdomar ska bara avkunnas för de allvarligaste brotten. Gravida kvinnor och personer som var under 18 år när brottet begicks får inte straffas med döden. Artikel 6 avslutas med bestämmelsen att inget i artikeln får användas för att fördröja eller förhindra att en konventionsstat avskaffar dödsstraffet. Kommittén för de mänskliga rättigheterna, som har som uppgift att övervaka att konventionen följs, underströk 1982 att det i artikel 6 finns en uttalad önskan att dödsstraffet ska avvecklas och att alla steg i den riktningen är en framgång. Dödsstraffet förbjuds i fredstid i det andra tilläggsprotokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilket trädde i kraft år 1991.
- Europeiska konventionen: Det första bindande regionala fördraget som förbjöd dödsstraff är det sjätte tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tilläggsprotokollet trädde i kraft 1985 och stadgar att dödsstraffet förbjuds i fredstid.
- Amerikanska konventionen: Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter är från 1969. Den föreskriver att dödsstraffet bara kan utdömas för de allvarligaste brotten och att det inte får utdömas för politiska förbrytelser eller liknande allmänna brott. Personer under 18 år, över 70 år och gravida får inte avrättas. Konventionen förbjuder länder som har avskaffat dödsstraffet att återinföra det. Ett tilläggsprotokoll som gäller från 1991 förbjuder dödsstraff i fredstid.
- Genèvekonventionerna: De fyra Genèvekonventionerna begränsar användandet av dödsstraff i samband med väpnade konflikter. De tredje och fjärde Genèvekonventionerna föreskriver begränsningar av de förbrytelser som någon som tagits till fånga av de stridande parterna kan dömas till döden för. Ingen får avrättas tidigare än sex månader efter en dödsdom. Enligt ett tilläggsprotokoll får dödsstraffet inte användas mot gravida, mammor med små barn eller personer som var under 18 år när brottet begicks.
- Konventionen om barnets rättigheter: Konventionen förbjuder att dödsstraff utdöms för dem som var under 18 år när brottet begicks.
- Europaparlamentets resolution (maj 99): I en resolution välkomnar parlamentet att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna - på initiativ av EU - antagit en resolution om avskaffande av dödsstraffet. Parlamentet anser att det internationella stödet för ett avskaffande av dödsstraffet nu är så starkt att det bör bli en allmän folkrättslig princip sanktionerad av FN. Därför begär parlamentet att rådet arbetar för att frågan tas upp på dagordningen för nästa session i FN:s generalförsamling. Vidare uppdras åt det kommande finska ordförandeskapet att före den 20 augusti för EU:s räkning lämna in en formell begäran om att frågan om ett generellt moratorium för dödsstraff skall tas upp av FN till hösten.
2 Avrättningsmetoder
Historiskt sett har dödsstraffet ofta inneburit halshuggning, korsfästelse, sträckbänken och hängning, men även andra metoder användes. Idag finns det sju olika typer av avrättningsmetoder. USA är ensamt om tre av dem: elektriska stolen, gaskammaren och giftinjektioner. I övriga delar av världen är arkebusering (i Kina nackskott) och hängning de vanligaste metoderna. I vissa muslimska länder, bland annat Iran, kan personer stenas till döds. I bland annat Saudiarabien förekommer halshuggning med svärd. Dödsstraffets utbredning har minskat men existerar fortfarande i många länder. Under 1900-talet har uppskattningsvis 100 miljoner människor dött för en annan människas hand.
- Länder som har avskaffat dödsstraffet för alla brott: 68
- Länder som har avskaffat dödsstraffet: 23
- Länder som har avskaffat dödsstraffet enbart för ordinära brott: 14
- Länder som fortfarande tillämpar dödsstraffet för ordinära brott: 90
3 Dödsstraffet i världen
Glädjande nog har antalet stater som har avskaffat dödsstraffet vuxit snabbt efter andra världskriget. Bara sju stater hade helt avskaffat dödsstraffet 1945. Idag har antalet stigit till 68. Ytterligare 37 stater har i praktiken slutat tillämpa dödsstraffet, men har kvar det i sin lagstiftning. Antalet länder som fortfarande tillämpar dödsstraff och som också avrättat människor under de senaste tio åren är 90. Under 1998 avrättades minst 1 625 personer i 37 länder och 3 899 personer dömdes till döden i 78 länder. 80 procent av alla kända avrättningar skedde i Kina, Demokratiska republiken Kongo, USA och Iran.
I Kina dokumenterades 1 067 avrättningar, men antalet är troligtvis mycket högre. Över 100 personer avrättades i den demokratiska republiken Kongo. 68 personer avrättades i USA. 66 avrättningar rapporterades från Iran. Hundratals avrättningar rapporterades från Irak. Under perioden 1993-1997 har Kina, Saudiarabien, Iran och USA varje år varit bland de 10 länder som har avrättat flest människor i hela världen. Ytterligare ett land bland dessa tio är Irak. Ingen officiell statistik finns från Irak, men enligt uppgift har avrättningarna varit omfattande. Enligt en FN-rapport avrättades ca 1 500 människor 1997. I Nigeria, också ett av de tio länder som avrättar flest människor, avrättades 14 personer 1996. Tidigare år har siffrorna dock varit betydligt högre. USA har fortfarande inte ratificerat barnkonventionen som förbjuder dödsstraff för ungdomar som vid brottstillfället var under 18 år.
I följande länder utfördes avrättningar under 1998: Afghanistan, Bahamas, Egypten, Förenade arabemiraten, Guatemala, Irak, Iran, Japan, Yemen, Jordanien, Kina, Kongo (Demokratiska republiken), Kuba, Kuwait, Kirgizistan, Libanon, Nigeria, Oman, Pakistan, Palestinska myndigheten, Ryssland, Rwanda, Saint Christopher & Nevis, Saudiarabien, Sierra Leone, Singapore, Somalia, Sudan, Syrien, Taiwan, Thailand, USA, Uzbekistan, Vietnam, Vitryssland och Zimbabwe.
4 Avrättningar av tonåringar
Under 1990-1998 dokumenterade Amnesty International 16 avrättningar, där förövarna hade begått ett brott när de var under 18 år. Alla avrättningar genomfördes i sex länder: Iran, Nigeria, Pakistan, Saudiarabien, USA och Yemen. Nio av dessa 16 avrättningar utfördes i USA.
Fyra tonåringar riskerar att avrättas i Filippinerna därför att de inte har några födelseattester som visar att de är alltför unga för dödsstraff. Tre 17- åringar och en 14-åring sitter bland tusentals dömda i de filippinska dödscellerna. Enligt filippinsk lag kan ingen under 18 år avrättas. Men Socialdepartementet uppger att de fyra nämnda inte lyckats bevisa att de är minderåriga. I stället har fångvårdsmyndigheterna fastslagit deras ålder.
5 Offentliga avrättningar
Offentliga avrättningar skedde under 1998 i Afghanistan, Kina, Libanon, Rwanda och Sierra Leone. De offentliga avrättningarna i Afghanistan genomfördes med speciell brutalitet.
6 Dödsstraff i Asien
Dödsstraff existerar och tillämpas i de flesta asiatiska länder, t.ex. Kina, Vietnam, Japan, Singapore, Nordkorea och Burma. I Kina, där antalet dödsdomar överstiger 3 000 per år, har den rättsliga processen visat på stora brister, bl a vad gäller möjligheten att överklaga en dödsdom till högre instans. Något generellt förbud mot dödsstraffet finns inte, men internationell rätt anger tydliga begränsningar för dess tillämpning, liksom krav på rättsgarantier. Ännu har inte något asiatiskt land ratificerat det andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om förbud mot dödsstraff.
Rättssäkerheten är mycket bristfällig i Kina. Rättssystemet är politiskt styrt. Åklagarsidan har ofta ett stort övertag och rättegångarna blir lätt rena skådeprocesser där domen är bestämd på förhand. Tortyr används för att tvinga fram bekännelser. Åtalade som ställs inför rätta för brott belagda med dödsstraff har ofta mycket kort tid att förbereda sitt försvar. I vissa fall har personer gripits, åtalats, dömts och avrättats inom loppet av en vecka. Alla dödsdomar måste granskas av en högre domstol, men det är ytterst sällsynt att domen ändras. Möjlighet finns också att hos presidenten eller nationella folkkongressens permanenta utskott begära att straffet omvandlas till fängelse. Gravida kvinnor och lagöverträdare som vid brottstillfället var under 18 år får enligt kinesisk lag inte avrättas. Barn mellan 16 och 18 år får däremot dömas till döden med ett uppskov på två år, ett straff som kan omvandlas till fängelse.
Dödsstraffet får stort utrymme i kinesiska massmedier, och regimen har under de senaste åren iscensatt många brottsbekämpningskampanjer som följts av massavrättningar. Det är vanligt att dödsstraffsdomar offentliggörs vid massmöten inför tusentals människor. Fångarna ställs upp vända mot folkmassan med nedböjda huvuden och skyltar kring halsen som talar om vilket brott de dömts för. De som får en ovillkorlig dom kan avrättas omedelbart efter massmötet. 68 olika brott, varav många inte är våldsbrott kan straffas med döden. Exempel på sådana brott är knarklangning, svartabörsaffärer, skattefusk och handel med pornografi.
7 Dödsstraff i Iran
Tusentals människor har avrättats i Iran sedan revolutionen 1979 då Iran blev en islamisk republik. Ett okänt antal människor har rannsakats och avrättats i hemlighet för att de tillhört den politiska oppositionen eller religiösa minoriteter. Rättssystemet lider av allvarliga brister vad gäller rättssäkerheten.
En del tros ha avrättats utan rättegång, efter att endast ha dömts till fängelsestraff eller efter rättegångar som inte har följt internationella normer för rättssäkerhet. Många gånger framtvingas erkännanden genom tortyr. Dödsdomar kan utdömas både av vanliga brottsmålsdomstolar och islamiska revolutionsdomstolar.
I den islamiska strafflagen stadgas dödsstraff för många brott, såsom mord, våldtäkt, äktenskapsbrott, sodomi och upprepade fall av alkoholförtäring. Liksom i Saudiarabien finns bestämmelsen om qisas, dvs att mordoffrets närmaste manliga släkting har rätt att begära vedergällning. En person som fällts för mord kan bara avrättas om denna släkting accepterar dödsstraffet. Släktingen kan istället för dödsstraff begära ekonomisk kompensation, diya. Haddbrott leder däremot liksom i Saudiarabien till obligatoriskt dödsstraff.
Psykiskt sjuka människor och ungdomar som var under 18 år vid brottstillfället får inte dömas till döden. Trots det har t ex Amnesty fått uppgifter om att minderåriga har avrättats. I Iran verkställs dödsstraff vanligen genom hängning. Av dem som dömts till hängning, avrättas många offentligt. Stening till döds har också förekommit. Det är en oerhört grym avrättningsmetod.
Fyra studenter som greps i samband med sommarens demonstrationer i Iran har dömts till döden. Ytterligare 45 demonstranter har dömts till fängelsestraff och böter baserat på deras "bekännelser". Uppgifterna kommer från ordföranden i revolutionsdomstolen i Teheran, Gholamhossein Rahbarpur, som i går intervjuades av tidningen Jomhuri-ye Eslami. Två av dödsdomarna ska redan ha godkänts av högre domstol. Ingenting är känt om namnen på de dömda eller åtalsgrunder.
8 Dödsstraff i USA
Mer än 350 människor har avrättats i USA sedan 1990. Över 3 300 sitter i dödscell. Internationella normer försöker att begränsa dödsstraffets omfattning: det får inte användas mot barn, att straffa mentalt störda med döden är oacceptabelt och det krävs största möjliga rättssäkerhet vid dödsstraffsrättegångar. På alla dessa punkter sviker USA.
Mer än 100 länder har avskaffat dödsstraffet i lag eller i praktiken. I USA har däremot antalet avrättningar och antalet brott som straffas med döden ökat. 38 delstater har för närvarande dödsstraffet inskrivet i sin författning. Barn har inte en fullständig insikt om följderna av sina handlingar. Ingen bör dömas till döden för brott som han/hon har begått före 18 års ålder. I 24 amerikanska delstater kan människor dömas till döden för brott som de begick när de var barn.
1989 fastslog USA:s högsta domstol att det inte strider mot författningen att avrätta förståndshandikappade. Sedan dess har omkring 30 mentalt störda personer avrättats. En del positiva steg har dock tagits. 1998 blev Nebraska den tolfte delstaten som antog en lag som förbjuder avrättning av mentalt störda fångar.
Om någon döms att leva eller dö kan bero mer på deras advokat än på brottet. Det är mer sannolikt att en fånge som inte har råd med en erfaren och duktig advokat döms till döden än en som har råd. Ingen vet hur många som avrättats i USA för brott som de inte begått. Antalet avrättade i USA hittills i år uppgår nu till 76, vilket är fler än något annat år sedan avrättningar återupptogs 1977. Var 84:e timme under 1999 har en människa mördats med lagens hjälp.
Miljöpartiet anser att Sveriges regering skall sätta ytterligare press på den amerikanska regeringen och de delstatliga myndigheterna att avskaffa dödsstraffet. Dessförinnan kräver vi att myndigheterna inför anstånd med avrättningar, att användningen av dödsstraffet mot minderåriga förbrytare och mentalt störda förbjuds, och att man ser till att alla fångar i dödsstraffsmål har en kompetent försvarsadvokat.
9 FN och dödsstraffet
Dödsstraffet är ett omänskligt straff som inte hör hemma i ett modernt demokratiskt samhälle. Miljöpartiet anser att dödsstraffet kränker varje människas rätt till liv och strider mot artikel 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna: Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
1959 antar generalförsamlingen ett förslag från Sverige och sex andra länder om att utreda dödsstraffet. Under de följande åren återkommer frågan på generalförsamlingens dagordning flera gånger. 1968 antas en resolution som stadgar att personer som dömts till döden inte får förnekas rätten att överklaga, begära nåd eller uppskov. 1980 avvisar generalförsamlingen ett svenskt förslag om att alla medlemsländerna successivt ska avskaffa dödsstraffet. Däremot uppmanas staterna att kommentera förslaget till ett särskilt tilläggsprotokoll till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Protokollet binder de stater som anslutit sig till det att avskaffa dödsstraffet. Protokollet antas 1989 med 59 röster för och 26 emot. Idag har 40 stater ratificerat protokollet.
Amnesty International höll i december 1977 en internationell konferens i Stockholm om avskaffandet av dödsstraffet. Över 200 deltagare från 57 länder diskuterade dödsstraffet ur olika aspekter och antog Stockholmsdeklarationen, ett dokument som kom att bli betydelsefullt för det internationella arbetet för dödsstraffets avskaffande.
Miljöpartiet anser att det vore i tiden att FN kallar alla sina medlemsstater till en konferens om ett generellt moratorium av dödsstraffet år 2002. Det blir då 25 år efter Stockholmdeklarationen och varför inte även denna gång i Stockholm. Även om det är ett lovande tecken att 40 länder har undertecknat protokollet för att avskaffa dödsstraffet, så visar den senaste utvecklingen i världen att antalet avrättningar har ökat kraftigt globalt.
Från 1995 har de ökat med 30 procent, eller ett tusen. Dessutom visa opinionsundersökningar att fler människor är idag benägna att återinföra dödsstraff i de länder där det avskaffats. Detta är mycket oroande och måste bemötas med en mer aktiv debatt om grundläggande mänskliga rättighetskrav. Rätten till liv är den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, men under de senaste decennierna har antalet människor som är för dödsstraff ökat markant.
Sverige har sedan många år agerat för ett totalt globalt avskaffande av det inhumana dödsstraffet. Ändå måste vi konstatera att antalet avrättningar har ökat med 30 procent under de senaste fyra åren. Sveriges regering borde ta sitt ansvar och ansöka om en FN-konferens i Stockholm som skall följa upp vad som har skrivits i Stockholmsdeklarationen om dödsstraff för 25 år sedan. FN-konferensen skall ha som mål att införa ett generellt moratorium för dödsstraff.
10 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en FN-konferens om dödsstraffet.
Stockholm den 4 oktober 1999
Marianne Samuelsson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Per Lager (mp)