Västsahara upphörde att vara spansk koloni 1975. Samtidigt infann sig
emellertid en ny kolonisatör - Marocko. Men befolkningen ville inte veta
av några nya herrar. Sedan dess har befrielserörelsen Polisario kämpat
för landets oberoende. Framlidne kung Hassan II av Marocko och hans
kungliga diktatur hade som utgångspunkt för sin politik att motsätta sig
varje krav på självständighet från västsahariernas sida. Regimen
undertryckte de demokratiska fri- och rättigheterna och bröt mot de
mänskliga rättigheterna.
Efter en lång och svår kamp lyckades man för sju år sedan uppnå
vapenvila mellan den marockanska regeringen och Polisario. En
folkomröstning om Västsaharas framtid skulle genomföras. Denna har dock
ännu inte genomförts.
Under de år som förflutit har Marocko bedrivit en omfattande
folkomflyttningspolitik. Man har försökt att förmå marockaner att flytta till
Västsahara i syfte att manipulera ett framtida folkomröstningsresultat. De
utdragna förhandlingarna mellan Polisario och Marocko kom sålunda att
handla om vem som skulle ha rösträtt i en folkomröstning om Västsaharas
framtid.
2 Folkomröstning med förhinder
I och med Kofi Annans tillträde som FN:s generalsekreterare förändrades
situationen. Den 16 september 1997 nåddes i Houston, under FN-
emissarien James Bakers överinseende, en överenskommelse mellan
Polisario och Marocko om hur en folkomröstning skall gå till.
Registreringen av röstberättigade planerades vara klar i juni 1998.
Denna procedur är ännu idag inte slutförd. Att ovannämnda farhågor
fortfarande har relevans - trots Marockos överenskommelse med Polisario,
James Baker och FN - framgår av dokument, där den marockanske
inrikesministern skrev om vilka åtgärder som borde vidtas för att instruera
inflyttade marockaner så att de skulle kunna uppträda som västsaharier och
därmed erhålla en rösträtt som de rätteligen borde ha.
I förra årets motion om Västsahara framfördes starka farhågor om att
registreringsprocessen på nytt skulle försenas av marockansk
obstruktionspolitik. Dessa farhågor besannades. Den 7 juni 1998 återstod 65
000 personer för vilka registreringsfrågan inte var avgjord - om de skulle
betraktas som västsaharier eller inte, dvs. vilka som skulle få rösträtt eller
inte.
I den uppgörelse som gjordes i Houston 1998 skulle en internationell
truppstyrka också röja de minfält som fanns i Västsahara. Till största delen
skulle den bestå av pakistanska och svenska minröjare. Även detta arbete
förhalades av den marockanska regeringen. Den svenska minröjarstyrkans
arbete försenades genom att de marockanska myndigheterna obstruerade så
att den svenska truppen inte fick sin utrustning i tid.
Sedan dess gick hela registreringsprocessen i stå under lång tid. Den har nu
kommit igång på nytt men försenad.
3 Nya ansträngningar för en folkomröstning
Ambassadör William Eagleton som är speciell representant för FN:s
generalsekreterare, och som tillträdde sin tjänst i juni år, anser sig dock
idag ha det intrycket att man på båda sidor hyser en klar vilja att
genomföra folkomröstningen efter det att registreringsproceduren är
genomförd.
Identifieringsprocessen inleddes på nytt den 15 juni i år. En månad senare
offentliggjordes den första provisoriska vallängden. Det finns möjligheter för
den som inte finns med i den provisoriska vallängden att överklaga
identifieringsmyndighetens beslut. Identifieringsprocessen planeras vara
avslutad den 30 november 1999. Då offentliggörs sista delen av den
provisoriska vallängden. Och en folkomröstningskommission avslutas.
Överklagningsärenden skall vara avslutade den 28 februari år 2000.
Den 6 mars år 2000 inleds den s.k. övergångsperioden med att den
slutgiltiga röstlängden offentliggörs och repatrieringen av flyktingar och
deras närmaste släktingar påbörjas. Repatrieringen av flyktingar beräknas
vara avslutad den 10 juli, varefter folkomröstningskampanjen börjar.
Referendum planeras äga rum den 31 juli år 2000.
4 Den militära situationen och folkomröstningen
Den försenings- och förhalningspolitik som den marockanska regeringen
tidigare tillämpade och dess senkomna vilja till en uppgörelse om
folkomröstningen gör att det fortfarande finns anledning att hysa oro för
vad som skall hända fram till den 21 juli år 2000 och inte minst därefter.
Den långa historien av marockanska obstruktioner ger anledning till oro.
Men inte bara utifrån detta. Erfarenheterna från Östtimor visar med
förfärande tydlighet vad som kan hända i en situation när en bitter men
väl beväpnad förlorare står inför en situation som han förträngt eller inte
trott var möjlig.
Idag finns, enligt Minurso, mellan 100 000 och 120 000 marockanska
soldater i Västsahara. Därutöver finns polis och "kungligt" gendarmeri i
området.
Polisarios militära närvaro bedöms enligt Minurso vara väsentligt mindre -
omkring 2 000 soldater. Idag har Minurso 200 soldater i Västsahara. Deras
uppgift består dock endast i att se till att vapenvilan efterlevs. Minröjningen
genomförs idag av såväl marockansk militär som av Polisario. Internationella
poliser finns utplacerade vid olika identifieringskontor, däribland 10 svenska
poliser.
I och med att övergångsperioden och repatrieringen inleds den 6 mars år
2000 ändras FN-styrkornas mandat. Man kommer då att utöka sin styrka från
200 till 1 850 personer. Även de polisiära insatserna planeras att utökas i
samband med att repatrieringen inleds. Man kommer inte bara att övervaka
vapenvilan utan även stödja demilitariseringen och söka skapa säkerhet och
övervaka den förlorande sidans demobilisering och tillbakadragande, vilket
är en svår och känslig uppgift.
5 Erfarenheterna från Östtimor
Med erfarenheterna från Östtimor och med den starka marockanska
militära närvaron i Västsahara i åtanke ter sig FN-styrkans storlek och de
polisiära insatser (vilka också de kommer att utökas något i och med att
repatrieringen påbörjas) som planeras ett minimum av vad man borde
begära. Man planerar vidare att sända valobservatörer till Västsahara,
men bara för en tidsperiod av fyra veckor. Det ter sig som en mycket kort
period med tanke på den långa och känsliga period som föregår själva
folkomröstningen.
Efter händelserna i Östtimor är det mycket tveksamt om FN
överhuvudtaget skall sätta sin tillit till f.d. ockupanter, som man gjorde när
det gällde Indonesien, i all synnerhet som den FN-styrka som finns på plats
framstår som mycket liten om man jämför med andra militära styrkor som
idag finns i området.
Sverige bör därför i FN verka för förstärkta insatser när det gäller
övervakningen av repatrieringen av flyktingar, folkomröstningen och
demilitariseringen efter folkomröstningen. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Utgången av folkomröstningen är inte given på förhand, även om längtan
efter självständighet för Västsahara är stark bland alla dem som tvingats att i
så många år leva i exil. Vissa kategorier av inflyttade marockaner i det
ockuperade Västsahara lär dock inte vilja flytta tillbaka till Marocko. Det
kommer sannolikt inte att bli lätt för dem som tvingats att fly eller att leva
under ockupation att leva med sina f.d. ockupanter. Därför måste insatser
göras som tar sikte på att skapa en gemensam framtid för alla invånare.
6 Valövervakning
Erfarenheter visar att de folkomröstningar som varit mest framgångsrika
har varit de som föregåtts av lång valövervakning. Paradexemplet är
Sydafrika. Då reste valövervakare från Sverige dit redan 4 månader före
valet.
För att genomföra en återanpassning och skapa ett nytt samhälle med
demokratiska institutioner, flerpartisystem och jämställda förhållanden
mellan kvinnor och män krävs också resurser. Flera västsahariska
delegationer - inte minst kvinnodelegationer - som besökt Sverige har
alldeles särskilt understrukit detta.
I riksdagen finns sedan många år ett starkt och brett stöd för ett
demokratiskt Västsahara. Följaktligen måste den svenska regeringen i
handling tydligt visa att Sverige vill göra allt för att folkomröstningen
genomförs på ett korrekt sätt och att Västsahara därefter går en trygg och
demokratisk framtid till mötes. Sverige bör i FN:s säkerhetsråd och andra
internationella organisationer verka för att få fram många och erfarna
valobservatörer från dessa organisationer. Men det behövs också
valobservatörer från en rad frivilligorganisationer. Valövervakningen bör
bestå i en kombination av korta och långa perioder under månaderna före
folkomröstningen. Flera korta besök bör ske månaderna före
folkomröstningen. Detta vill vi ge regeringen till känna.
7 Stöd till Västsahara i framtiden
Stödet till Västsahara handlar inte bara om valövervakning. Det finns
också ett liv efter folkomröstningen som består av mödosamt
uppbyggnadsarbete. Stöd till hemvändande är idag en viktig fråga som
kräver resurser till de stora omedelbara behoven hos dem som skall
förflyttas från Algeriet och anpassa sig till ett normalt liv i hemlandet.
Det kommer bland annat att behövas stöd till skolor och sjukhus samt
kunskapsöverföring till stöd för uppbyggnaden av ett civilt samhälle. Det
är viktigt att Sverige också agerar på lång sikt för fortsatt internationellt
stöd till demilitarisering och för uppbyggnad av ett demokratiskt
Västsahara. Detta vill vi ge regeringen till känna.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att Sverige i FN verkar för att förstärka FN:s insatser under den
svåra och känsliga repatrieringsperioden, folkomröstningen och
demilitariseringen av Västsahara
2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om valobservatörer till Västsahara,
3. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om stöd till uppbyggnaden av ett fritt och demokratiskt Västsahara.