Det råder åter krigstillstånd mellan Eritrea och Etiopien. Detta krig tycks
oss än mer meningslöst än det som utspelades under Haile Selassies och
Menguistos tid vid makten. Då handlade det för Eritreas del om en kamp
för nationellt självbestämmande och befrielse från ett förtryck. Etiopiens
nuvarande ledare och det eritreanska folket kämpade då tillsammans mot
en orättfärdig diktatur. Nu kämpar två självständiga nationer om en
landremsa, vars betydelse i ekonomiskt avseende torde vara mycket
ringa. Det nu pågående kriget grundar sig på en konflikt kring en
gränsdragning gjord tidigare i historien och under mer koloniala
förhållanden.
Nedanstående redogörelse för konfliktens utveckling gör inte anspråk på
att vara en fullödig beskrivning utan utgör ett försök att urskilja några drag i
denna tragiska konflikt, som redan kostat alltför många unga människors liv.
De områden kriget handlar om i dag beboddes de facto av eritreaner och
administrerades av eritreanska myndigheter när Etiopien gjorde anspråk på
området. Man publicerade till en början (1997) kartor där de omstridda
områdena markerades som tillhörande Etiopen. I mitten av 1997 följdes
dessa anspråk upp med att Etiopien sände två bataljoner till en by vid namn
Bada i det omstridda området. Syftet var att avlägsna den eritreanska
administrationen och införa etiopiskt styre. Den eritreanska regeringen
protesterade mot det etiopiska intrånget. Eritrea föreslog en gemensam
kommission för att lösa konflikten. Två möten avhölls i kommissionen.
Samtidigt som det andra mötet ägde rum gick etiopiska trupper till förnyade
angrepp. Nya sammanstötningar följde som sedan trappades upp och blev allt
våldsammare.
Det är uppenbart att kriget mellan Eritrea och Etiopien fungerar destabili-
serande i regionen. Vissa bedömare menar dock att kriget har medfört att
president Meles har lyckats ena det tidigare så splittrade Etiopien. Samtidigt
bör man dock erinra sig att det finns organisationer och rörelser som befinner
sig i stark opposition mot den etiopiska regeringen, bl.a. OLF, oromofolkets
befrielseorganisation. Där anser man att befolkningsgruppen från Tigre-
provinsen vunnit alltför stort inflytande på den etiopiska regeringen på be-
kostnad av oromos och amharer. Vidare finns det uppgifter om att den
Tigredominerade regeringen i stor utsträckning sänder de andra folk-
grupperna till fronten, vilket utgör en källa till opposition och splittring i
Etiopien.
Kriget mellan Eritrea och Etiopien, med två regeringar som båda efter
svåra och blodiga strider inledde en period i det egna landets historia mot en
gemensam motståndare, har blivit varandras fiende. Efter det långa kriget var
förhoppningarna stora att de båda länderna skulle kunna leva i fredligt,
ömsesidigt utbyte. Det nya kriget har kostat tusentals människoliv och
enorma ekonomiska tillgångar har gått förlorade på båda sidor.
OAU, den afrikanska enhetsorganisationen, har i dag, med stöd av det
internationella samfundet, förhandlat med de båda sidorna i kriget för att nå
fram till en lösning. Ett förslag till uppgörelse har förhandlats fram. Hittills
har denna emellertid endast undertecknats av den eritreanska regeringen. För
att fred skall kunna uppnås krävs det att även Etiopien undertecknar upp-
görelsen.
Oavsett om Etiopien betraktar sig något förfördelat i denna uppgörelse,
torde det på längre sikt vara en större framgång att underteckna ett på kort
sikt otillfredsställande fredsavtal, än att på lång sikt förlora en möjlighet
till
fred och ekonomiska framsteg, eftersom ofred och krig aldrig någonsin med-
för några framsteg. Tillfälliga segrar för den nationella prestigen får sällan
något lyckligt slut.
Den svenska regeringen bör i FN och i samröre med andra internationella
organisationer understödja kampen för fred mellan Etiopien och Eritrea samt
medverka till att de båda länderna skall kunna gå vidare på en väg av
kulturell och ekonomisk utveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
I samband med kriget har Etiopien inlett deportationer och utvisningar av
tusentals eritreaner som under lång tid har levt och verkat i landet och rotat
sig där. Detta har inneburit svåra umbäranden för människor som ytterst inte
har något med kriget att göra, och det är en omänsklig behandling av oskyl-
diga människor. Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i sina
kontakter med den etiopiska regeringen skall verka för att Etiopien upphör
med sin deportationspolitik och i stället skapar möjligheter för de förvisade
eritreanerna att återvända. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
2 Hemställan
2 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen i FN och i samröre
med andra internationella organisationer bör understödja kampen för
fred mellan Etiopien och Eritrea,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hur den svenska regeringen bör agera när det
gäller de etiopiska deportationerna av eritreaner.