För något mer än två år sedan genomfördes i Iran ett presidentval, vars
utgång väckte stor uppmärksamhet och även vissa förhoppningar om
positiva förändringar i landet - förhoppningar om större respekt för
mänskliga rättigheter och ett mer demokratiskt samhällssystem. Valet
stod mellan två kandidater - Nathek Noori, som varit talman i
parlamentet och ayatollah Khatemi. Noori var känd som ortodox muslim
och motståndare till förändringar. Khatemi som något mer "liberal".
Båda hade godkänts som kandidater av det s.k. Väktarrådet, som har till
uppgift att se till att de som kandiderar till olika poster i samhället är
rättrogna muslimer.
Allmänt ansågs Khatemi som chanslös. Alla medier - tidningar, TV och
radio gick helt i Nooris ledband. Likafullt var det Khatemi som vann. I ett
val med ett högt valdeltagande fick han närmare 70 % av rösterna. Det var en
ytterst uppseendeväckande valseger för Khatemi.
Valutgången visade med all önskvärd tydlighet en sak: Befolkningen ville
inte ha Nathek Noori och vad han stod för. Valet visade att man inte ville ha
den regim man hade haft under de senaste åren. Khatemi var det enda
alternativet för att visa sitt missnöje med regimen.
2 Regeringen, regimen och de mänskliga rättig-
heterna
Men presidenten har inte all makt. I och med valet av Khatemi till
president blev det klart att nu fanns olika tendenser inom regimen - en
som representerades av presidenten och hans regering och en annan som
företräddes av Khamenei och ledningarna för säkerhetstjänsten, polisen,
militären och domstolarna. Efter valet av Khatemi blev det viktigt att
skilja på regeringen och regimen. Regeringen drev en officiell politisk
linje, men det har inte varit den som i praktiken tillämpats i landet,
eftersom det är andra än presidenten som bestämmer vad som händer
inom polisen, militären och vid domstolarna. Presidenten har talat varmt
om att stärka kvinnornas ställning, samtidigt som Khameneis anhängare
kunnat stena ihjäl kvinnor för påstådda äktenskapsbrott och andra
förseelser. (När det gäller regimens förtryck av kvinnor hänvisar vi till
vår gemensamma motion från förra året.) Presidenten kan t.ex. tala sig
varm för yttrandefriheten samtidigt som det reaktionära parlamentet, där
Nathek Noori är talman, kan besluta att införa lagar som begränsar
pressfriheten. Brotten mot de mänskliga rättigheterna har fortsatt, trots att
president Khatami givit sken av att situationen varit på väg att förbättras.
Den svenska regeringen har deltagit i den kritiska dialogen med den
iranska regimen. Särskild vikt bör i denna dialog läggas vid brotten mot
mänskliga rättigheter - framför allt kvinnornas rättigheter. Detta vill vi
ge regeringen till känna.
När det gäller bevakningen av hur den iranska regimen respekterar de
mänskliga rättigheterna bör den svenska regeringen verka för att ett FN-
kontor upprättas i Iran. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Som inledning på ett sådant arbete bör Sverige med kraft kräva att FN:s
särskilda sändebud för mänskliga rättigheter i Iran, Maurice Capithorne, ges
möjlighet att besöka Iran. Han har i flera år förvägrats att besöka landet,
trots
att Iran undertecknat en överenskommelse om detta. Detta vill vi ge
regeringen till känna.
Andra politiska, diplomatiska och ekonomiska punktåtgärder måste också
vidtas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
3 Oppositionens frispråkighet och regimens
angrepp på yttrandefriheten
Medan president Khatemi vill förändra det islamistiska systemet och dess
politiska praktik, vill Khamenei bevara det sådant det var. Khatemi vill
minska terrorn, förbättra landets anseende utomlands, knyta nya
handelsförbindelser och modernisera ekonomin. Khatemi har mer stöd
från dem som vill se en ekonomisk modernisering av landet, medan
Khamenei och de som sällar sig kring honom har stöd hos dem som i
ekonomiskt avseende är mer konservativa.
Samtidigt bör man vara klar över att enorma tillgångar idag finns samlade i
det som kallas De fattigas fond som helt kontrolleras av den politiska makten
- i praktiken det islamistiska prästerskapet.
Detta är en av orsakerna till att en del av oppositionen utomlands så
ihärdigt driver kravet på privatisering. Den vill på samma sätt som stora delar
av oppositionen i Indonesien bryta upp den starka koncentrationen av
rikedomar i ett fåtals händer. I Indonesien handlade det om president
Suhartos familj i vid mening. I Iran handlar det om ett prästerskap. Man gör
det också i en sorts desperation som följt av prästerskapets ekonomiska
hantering och misshushållning, i vars spår arbetslöshet, korruption och
sociala missförhållanden vuxit med rekordfart. Vid flera företag har de
anställda inte fått ut sina löner på månader. När de strejkat eller demonstrerat
för sina rättmätiga krav har de mötts med brutalt våld. Fackliga rättigheter
existerar inte.
De krafter inom det iranska näringslivet som vill se en mer dynamisk
ekonomisk ordning har hittills befunnit sig i underläge när det gällt makt och
inflytande. De har ställt sig bakom kraven på större yttrande- och pressfrihet.
Dessa krafter har på det mediala området haft avsevärda framgångar under
de senaste åren. Mängder av tidskrifter och tidningar har startats, de flesta på
ett eller annat sätt med udden riktad mot regimen. Den oppositionella pressen
har vunnit gehör hos breda folklager.
Regimens brist på politisk öppenhet och ekonomisk konservatism har
medfört ekonomisk stagnation, en omfattande arbetslöshet, social misär och
växande kritik och opposition.
4 Regimens förföljelser av intellektuella samt
politiskt och religiöst oliktänkande
Särskilt hård har regimen varit mot kritiska intellektuella. Flera författare
och andra kultarbetare har mördats av säkerhetstjänsten eller Hizbollah
eller "försvunnit". För två år sedan blev Faraj Sarkoohis fall särskilt
uppmärksammat. Säkerhetstjänsten hade kidnappat Sarkoohi samtidigt
som regimen Iran påstod att han rest till Tyskland. Det uppenbarades att
regimen ljög och den blev skandaliserad i den internationella opinionens
ögon. Efter omfattande internationella protester tilläts Sarkoohi lämna
landet. Detta skedde en tid efter det att Khatemi tillträtt som president.
Khatemi har sedan försökt att på olika sätt förbättra regimens
internationella anseende, bl.a. genom att förklara fatwan gentemot Salman
Rushdie upphävd, vilket senare motsades av gruppen kring Khamenei.
Khatemi har besökt Italien i syfte att framställa regimen i bättre dager. I
början av detta år "försvann" dock flera författare bland andra Muhammadh
Poujandeh, Muhammadh Mukhtari och Majid Sharif. De hittades senare
mördade. Det visade sig att det var tjänstemän vid informationsministeriet
och säkerhetstjänsten som mördat dem. Mördad blev också den framstående
oppositionsledaren Darioush Frouhar och hans hustru.
Religiöst oliktänkande personer har drabbats av omfattande förföljelser,
t.ex. människor som konverterat från islam till kristendomen, bahaier och
nyligen också iranska judar. I augusti i år släpades 13 iranska judar inför
domstol och anklagades för spioneri. En av de anklagade var dessutom
minderårig. Samtliga hotas av dödsstraff.
Sverige måste i sina direkta relationer med den iranska regeringen, i EU-
och FN-sammanhang verka för att alla författare och journalister ges
möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter och tidningar.
Sverige bör i olika internationella organ verka för att omständigheterna
kring flera författares och politiskt och religiöst oliktänkande människors död
närmare granskas av en opartisk humanitär organisation.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
5 Regimens angrepp på Teherans studenter
I juni/juli 1999 beslöt parlamentet och myndigheterna att införa och
tillämpa nya presslagar som starkt begränsade yttrande- och
tryckfriheten. När sålunda tidningen Salam blev förbjuden av
myndigheterna ledde detta förbud till omfattande protester och
demonstrationer bland studenterna vid flera universitet i Iran.
Polisen och hizbollah-grupperna gick till våldsamt angrepp på studenterna.
Flera studenter mördades. Den öppna brutalitet som kom till uttryck var av
ett slag som man inte sett på länge i Teheran.
Detta utlöste ännu större demonstrationer, varvid det stod klart att det inte
längre var frågan om att det bara var studenter som demonstrerade. Andra
skikt, som var missnöjda med regimen, drogs med i protesterna. Dessa
demonstrationer och protester var de största sedan revolutionen och
störtandet av shahen 1979.
När demonstrationerna och protesterna nått utanför studenternas krets till
andra delar av samhället insåg tydligen Khamenei att hans egen och
regimens ställning var hotad. Khamenei tvingades framträda och förklara att
det våld som kommit till uttryck från polisens sida mot studenterna var
"oacceptabelt".
Vad detta fördömande av polisens våld var värt blev klart några dagar
senare efter att regimens anhängare mobiliserats i stora motdemonstrationer.
Därvid förklarade Khamenei att studentdemonstrationerna organiserats av
den store Satan - dvs USA - och av Israel och att man nu måste gå till
våldsamt angrepp mot regimens fiender inne i landet.
Oppositionen mot och kritikerna av regimen har beskrivits som
föroreningar som måste sopas bort från jordens yta. Hugg- och slagverktyg
som knivar, kedjor och skjutvapen har delats ut till regimanhängarna, till
hizbollah-grupperna, i akt och mening att de skall användas för att
misshandla och terrorisera regimmotståndare och på det hela taget skrämma
människor till tystnad. Medierna har riktat sin uppmärksamhet på
studentledaren Manucher Muhamadi. Det finns dock uppgifter om att den
terror som Khamenei låtit inleda, efter det att man genomfört
demonstrationer mot studenternas tilltag, hade en avsevärd bredd och
brutalitet. Det handlar inte om att det är en mindre grupp studenter som
drabbas utan om hundratals - kanske tusentals människor.
Då Khamenei gjorde sina uttalanden och därmed gav klartecken åt
hizbollahs terrorister att misshandla och mörda, förklarade president Khatami
i ett annat uttalande att ordningen måste upprätthållas och systemet bevaras.
Han framträdde dock inte i samband med de demonstrationer, som
anordnades av Khameneis anhängare, där studenterna och andra kritiker
utpekades som Guds och den islamiska republikens fiender - anklagelser
som enligt den iranska islamistiska lagen kan leda till dödsstraff.
6 Dödsdomar mot studenter
I en intervju den 12 september i tidningen Jemhori-e Eslami, för vilken
Irans andlige ledare är ansvarig utgivare, förklarade chefen för
revolutionsdomstolarna i Teheran, Gholamhossein Rahbarpour, att fyra
studenter som utpekats som ledare för studentdemonstrationerna i somras
dömts till döden samt att två av dödsdomarna godkänts av Irans högsta
domstol.
Anklagelsen mot studenterna var ytterst vag och bestod i att "de
huvudsakligen inspirerats från utlandet". Det mesta talar för att den procedur
med summariska rättegångar, som lett fram till dödsdomarna, inte kan
betraktas som annat än rättsvidrig. Det blev t.ex. inte känt i vilken domstol
studenterna dömts, när rättegången ägt rum eller om studenterna haft tillgång
till försvarsadvokat m.m.
Rättsprocesserna mot studenterna förlöpte dessutom med anmärkningsvärd
snabbhet, särskilt med tanke på att man ännu inte hört något om några
rättsprocesser mot dem som vandaliserade studentbostäder eller mördade
studenter under sommarens studentdemonstrationer, än mindre något om
någon rättsprocess mot dem som vid årskiftet 1998/99 mördade bl.a.
författarna Mukhtari och Pooyandeh samt politikern Darioush Fruhar och
hans hustru.
Det är uppenbart att studenterna utnyttjas som syndabockar och att
domsluten är avsedda att skrämma en allt starkare opposition mot regimen
till tystnad. Det är också tydligt att domarna mot de fyra studenterna är ett
uttryck för det maktspel som under senare år pågått inom den islamiska
regimen. De olika fraktioner inom regimen som kunnat skönjas under senare
år har nu enats om att slå ner oppositionen. Regimen har på senare tid i allt
större utsträckning börjat gripa och utan dom och rättegång fängsla f.d.
politiska fångar. Hundratals studenter väntar fortfarande på regimens beslut
om vad som skall ske med dem. Sammanhållningen inom regimen skall
tydligen uppnås till priset av ökat förtryck och många döda.
Det är utmärkt att utrikesminister Anna Lindh i skarpa ordlag fördömt den
iranska regimens dödsdomar mot oppositionella studenter, men de måste
även följas av mer konkreta åtgärder som är kännbara för regimen.
7 Säkerhet för iranier i exil
Iran har för närvarande en regim (obs! vår ovanstående definition av
begreppet regim) som förföljer politiskt och religiöst oliktänkande. Det
räcker således inte med att hänvisa till löften från regeringens sida. Det
anses brottsligt att hysa andra tankar, yttra andra åsikter eller utöva andra
religioner än dem som regimen godkänner. Det är klart otillräckligt att
hänvisa till vad regeringen säger och utlovar när det gäller flyktingar som
avvisas till Iran. Regimen kan säga en sak. I praktiken är det andra
instanser som bestämmer vad som sker med flyktingarna, då de
återvänder till hemlandet.
Straffen är ofta mycket hårda och brutala. Oppositionella dödas. Kvinnor
stenas till döds för ringa förseelser och ofta på falska grunder. Att till Iran
utvisa politiskt eller religiöst oliktänkande är att utsätta dem för oerhörda
risker. Blotta misstanken om att den utvisade kan vara politiskt oppositionell
eller hyser en annan tro innebär livsfara för honom eller henne. En sådan
människa blir, om hon inte avrättas - utan dom och rannsakning eller
eventuellt med dom och rannsakning i ett rättsmaskineri som präglas av den
största nyckfullhet - i praktiken betraktad som fredlös. Han eller hon kan
utsättas för trakasserier och förföljelser som förr eller senare kan leda till
döden. Svenska myndigheter måste därför vara ytterst varsamma när det
gäller utvisningar till Iran. Detta har hittills inte alltid varit fallet. Detta
vill vi
ge regeringen till känna.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen i den kritiska
dialogen med den iranska regimen lägger tyngdpunkten på brotten
mot mänskliga rättigheter - särskilt när det gäller kvinnornas
rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om politiska, diplomatiska och ekonomiska
punktåtgärder som en del av den kritiska dialogen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör verka för att alla politiska
fångar i Iran friges,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen bör verka för att ett
FN-kontor upprättas i Iran,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionens anförts om att den svenska regeringen bör verka för att
Maurice Capithorne, FN:s speciella sändebud när det gäller mänskliga
rättigheter i Iran, måste få möjlighet att besöka landet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i sina direkta relationer med den
iranska regeringen och i EU- och FN-sammanhang måste verka för att
alla författare och journalister ges möjlighet att fritt ge ut sina verk,
tidskrifter och tidningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen i olika internationella
organ skall verka för att omständigheterna kring flera författares samt
en rad politiskt och religiöst oliktänkande människors död närmare
granskas av en opartisk humanitär organisation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Iran fortfarande är en riskfylld plats för
politiskt oppositionella och religiöst oliktänkande, varför alla
utvisningar av människor som flytt från Iran av politiska och religiösa
skäl torde upphöra.1
9.