Enligt Amnesty internationals årsrapport 1999 satt förra året 350
politiska fångar fortfarande fängslade i Kuba. Förhållandena för dessa
personer i fängelser innebar ibland grym, omänsklig eller förnedrande
behandling. Åtskilliga medlemmar av förbjudna grupper som arbetar
med medborgerliga och politiska rättigheter, oberoende journalister,
läkare och advokater samt människorättsaktivister berövades tillfälligt
friheten. Många utsattes för andra former av hot och trakasserier, bl a
vägrades de att återvända till Kuba om de lämnade landet.
Av de politiska fångar som idag sitter fängslade i Kuba vill vi särskilt
uppmärksamma fyra ledande medlemmar av Concilio Cubano, en gemensam
plattform med krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska
val och marknadsekonomiska reformer. Dessa personer; Marta Beatriz
Roque Cabello, Felix A. Bonne Cacaces, René Gómez Manzano samt
Vladimiro Roca Antúnez, fängslades den 16 juli 1997 efter det att de i
dokumentet "Fosterlandet tillhör oss alla" kritiserat det kubanska
kommunistpartiets program till dess femte kongress. Trots protester från EU,
Vatikanen, USA, Kanada, m fl mot fängslandet av de fyra, tvingades de
tillbringa över ett år i fängelse utan att bli kallade till rättegång. Inte
förrän
den första mars i år ställdes Marta Beatriz Roque Cabello, Felix Bonne
Carcaces, René Gómez Manzano och Vladimiro Roca Antúnez inför rätta.
Samtliga dömdes till mellan 3,5 och 5 års fängelse för uppvigling mot den
kubanska staten. Rättegången ägde rum bakom lykta dörrar. Inga journalister
eller utländska observatörer tilläts närvara vid rättegången.
Förtrycket i Kuba är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Den
enskildes mänskliga rättigheter kränks dagligen. Möjligheten för den
enskilde att utnyttja sin rätt till yttrande- och föreningsfrihet är i det
närmaste
obefintlig. Den svenska regeringen bör i högre grad uppmärksamma de
politiska fångarna och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna
i Kuba.
2 Dödsstraff
I februari i år reformerades den kubanska brottsbalken. Ett stort antal
narkotikabrott kan numera bestraffas med döden, och påföljderna för rån,
koppleri, penningtvätt och människosmuggling blev avsevärt hårdare.
Samtidigt blev spridande av information som kan påstås destabilisera den
kubanska staten straffbart med upp till 30 års fängelse. Den kubanska
kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning
publicerade nyligen en rapport med titeln "Dödsstraff i Kuba,
kommentarer". Tillsammans med ett flertal bilagor med tidningsklipp,
brev och lagparagrafer beskriver denna rapport konsekvenserna av den
kubanska brottsbalkens reformering. Under mars och april i år
rapporterade den officiella landsortspressen i Kuba om åtta avrättningar
genom arkebusering. Den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press
rapporterade den 26 mars om ytterligare två. Från samma källor kommer
nyheten om de två senast verkställda dödsstraffen. Förra året fann
kommissionen rapporter om två avrättningar i lokaltidningar. Amnesty
rapporterar att ytterligare tre verkställdes. I år har emellertid både antalet
avrättningar och publiciteten kring dem ökat radikalt. Kommissionens
rapport berättar att ytterligare 12 dödsdomar fallit sedan september förra
året. Det framgår inte när de skall verkställas, men ingen av dem som
avrättats under våren har suttit längre än två år i dödscellen.
Rättegångar i Kuba är mycket bristfälliga jämfört med internationella
normer. Många som står åtalade i brottmål har inte alltid tillgång till
juridiska
ombud. Den svenska regeringen bör därför uttala sin oro över den tilltagande
användningen av dödsstraffet på Kuba samt vädja till den kubanska regimen
att den omgående inför ett moratorium på verkställandet av det.
3 Demokratirörelsen i Kuba
Fidel Castros regim har kontinuerligt förlorat legitimitet de senaste åren i
Kuba. Sedan 1990-talets början finns det en organiserad demokratirörelse
som omfattar politiska partier, människorättsorganisationer, oberoende
fackföreningar och journalister. Men eftersom det ständigt är konflikten
med USA som uppmärksammas när Kuba diskuteras i omvärlden har den
interna demokratirörelsen inte fått det erkännande den är värd. Embargot
flyttar fokus från konflikten mellan regimen och den interna oppositionen
till konflikten över Floridasundet. Detta har Fidel Castro förstått och
utnyttjat konsekvent. Under 1994 och 1995 öppnades USA:s politik
gentemot Kuba något. Kubaner i USA fick bl a skicka pengar till
släktingar på ön. Samtidigt enades den kubanska interna
demokratirörelsen bakom Concilio Cubano. Denna samlade drygt hundra
organisationer från hela landet och skulle ha sitt första möte den 24
februari 1996.
Under november 1995 bestämde sig dock regimen för att trycka på
stoppknappen och inledde en våg av förtryck och fängslanden. Förtrycket
kulminerade med nedskjutningen av två civila obeväpnade cessnaplan från
den kubansk-amerikanska organisationen Hermanos al Rescate, som på
morgonen den 24 februari flög över Kuba för att visa sitt stöd till Concilio
Cubano. Fängslanden och krigstillståndet omöjliggjorde mötet.
Sedan påvens besök i Kuba i januari 1998 har den interna
demokratirörelsen stärkt sina positioner igen. Organisationerna har växt och
konsoliderats. De viktigaste partierna, Partido Solidaridad Democrática,
Partido Liberal Democrático de Cuba, Movimiento Cristiano Liberación
samt Partido Socialdemócrata de Cuba, har genomfört medlemsomröstningar
till sina styrelser. De oberoende journalistbyråerna som finns i landet sedan
1995 har via telefon förmedlat åtskilliga artiklar till kolleger i Miami som
lagt ut dem på Internet eller sänt dem tillbaka över ön via Radio Martí.
I januari i år lättade USA ännu en gång på handelsembargot. Flyg till Kuba
tillåts från fler städer än Miami, det humanitära biståndet ökar, livsmedel och
mediciner får säljas till icke-statliga organisationer som t ex Caritas.
Dessvärre uppskattades inte denna öppning av den kubanska regimen. I
februari i år stiftades en lag till försvar av "Kubas självständighet och
ekonomi". Straffet för dem som distribuerar eller letar fram information som
"skulle kunna användas" av de nordamerikanska myndigheterna för att
tillämpa sanktionerna i Helms-Burtonlagen höjdes till 30 års fängelse samt
konfiskering av egendom. Lagen förbjuder också "innehav eller spridning av
subversiv litteratur skapad av USA:s regering" och gör det möjligt att straffa
dem som "organiserar manifestationer som hotar statens säkerhet eller
samarbetar direkt eller genom tredje person med radiostationer, tidningar,
tidskrifter och andra massmedier som syftar till att destabilisera den
kubanska regimen". Lagen gör att all information som oppositionen på ön
sprider och all verksamhet kan ligga till grund för fängslande.
Regeringen bör ta tillfället i akt och visa att Fidel Castros regims agerande
de senaste åren inte på något sätt kan accepteras. Regeringen har många
gånger fördömt USA:s embargo och det är bra. Men regeringen bör med
samma energi även uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba. De söker
genom kontakter med utlandet legitimitet och därmed skydd gentemot sin
egen regim. Den svenska regeringen bör se och erkänna detta behov.
Utrikesministern bör i detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa
företrädare för såväl regimen som för demokratirörelsen. Folkpartiet
liberalerna har länge krävt en ny och mera aktiv kurs i försvaret av de
mänskliga rättigheterna på Kuba. Den socialdemokratiska regeringen bör
anamma detta krav.
4 Biståndet till Kuba
Regeringen har öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska
och politiska reformer samt för att främja respekten för mänskliga
rättigheter. Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna i Kuba - i
opposition mot det nuvarande förtrycket - bör förmedlas. Regeringen bör
göra vad den kan för att uppmuntra detta. Från Folkpartiet liberalernas
sida förutsätter vi dock att eventuellt arbete för att stärka de demokratiska
krafterna i Kuba sker genom enskilda organisationer.
Vi säger däremot bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med
Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga
regeringen påbörjade borde ha fullföljts. Det ges felaktiga signaler när nu
regeringen ger bilateralt biståndet till Kuba, d v s har kubanska myndigheter
som motpart. Vi anser också att det strider mot hela intentionen med
biståndet till Kuba att, som idag sker, förmedla stöd till Kuba genom svenska
organisationer vars syfte är att stödja Castros regim. Detta bör ges regeringen
till känna.
5 EU:s Kubapolitik
Målet för EU i dess förbindelser med Kuba är att uppmuntra en
övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och
förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. EU ställer hårda
krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna och den politiska
friheten i sina relationer med Kuba. Folkpartiet liberalerna känner
sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning till
Kuba såväl som till andra u-länder i världen. Sverige kan ha mycket att
lära av EU inom detta område.
När den svenska regeringen övertar ordförandeskapet i EU våren 2001 bör
Kubafrågan hamna högt upp på den gemensamma utrikes- och
biståndspolitiska agendan. Sverige bör driva på så att EU agerar samfällt och
gör en förbättring av de mänskliga rättigheterna i Kuba. Inom ramen för EU-
samarbetet bör Sverige verka för att unionen uttalar öppet stöd till Kubas
demokratirörelse samt i kontakterna med den kubanska regimen ställa
hårdare krav på genomförande av demokratiska reformer.
6 Hemställan
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i högre grad uppmärksamma de politiska
fångarna i Kuba och den bristande respekten för de mänskliga
rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den bör uttrycka sin oro för det tilltagande
användandet av dödsstraffet samt vädja till den kubanska regimen att
den omgående inför ett moratorium för verkställandet av det,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biståndet till Kuba,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s Kubapolitik.
6.