1 Politiska fångar i Kuba
Enligt Amnesty internationals årsrapport 1999 satt förra året 350 politiska fångar fortfarande fängslade i Kuba. Förhållandena för dessa personer i fängelser innebar ibland grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Åtskilliga medlemmar av förbjudna grupper som arbetar med medborgerliga och politiska rättigheter, oberoende journalister, läkare och advokater samt människorättsaktivister berövades tillfälligt friheten. Många utsattes för andra former av hot och trakasserier, bl a vägrades de att återvända till Kuba om de lämnade landet.
Av de politiska fångar som idag sitter fängslade i Kuba vill vi särskilt uppmärksamma fyra ledande medlemmar av Concilio Cubano, en gemensam plattform med krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska val och marknadsekonomiska reformer. Dessa personer; Marta Beatriz Roque Cabello, Felix A. Bonne Cacaces, René Gómez Manzano samt Vladimiro Roca Antúnez, fängslades den 16 juli 1997 efter det att de i dokumentet "Fosterlandet tillhör oss alla" kritiserat det kubanska kommunistpartiets program till dess femte kongress. Trots protester från EU, Vatikanen, USA, Kanada, m fl mot fängslandet av de fyra, tvingades de tillbringa över ett år i fängelse utan att bli kallade till rättegång. Inte förrän den första mars i år ställdes Marta Beatriz Roque Cabello, Felix Bonne Carcaces, René Gómez Manzano och Vladimiro Roca Antúnez inför rätta. Samtliga dömdes till mellan 3,5 och 5 års fängelse för uppvigling mot den kubanska staten. Rättegången ägde rum bakom lykta dörrar. Inga journalister eller utländska observatörer tilläts närvara vid rättegången.
Förtrycket i Kuba är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Den enskildes mänskliga rättigheter kränks dagligen. Möjligheten för den enskilde att utnyttja sin rätt till yttrande- och föreningsfrihet är i det närmaste obefintlig. Den svenska regeringen bör i högre grad uppmärksamma de politiska fångarna och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Kuba.
2 Dödsstraff
I februari i år reformerades den kubanska brottsbalken. Ett stort antal narkotikabrott kan numera bestraffas med döden, och påföljderna för rån, koppleri, penningtvätt och människosmuggling blev avsevärt hårdare. Samtidigt blev spridande av information som kan påstås destabilisera den kubanska staten straffbart med upp till 30 års fängelse. Den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning publicerade nyligen en rapport med titeln "Dödsstraff i Kuba, kommentarer". Tillsammans med ett flertal bilagor med tidningsklipp, brev och lagparagrafer beskriver denna rapport konsekvenserna av den kubanska brottsbalkens reformering. Under mars och april i år rapporterade den officiella landsortspressen i Kuba om åtta avrättningar genom arkebusering. Den oberoende nyhetsbyrån Cuba Press rapporterade den 26 mars om ytterligare två. Från samma källor kommer nyheten om de två senast verkställda dödsstraffen. Förra året fann kommissionen rapporter om två avrättningar i lokaltidningar. Amnesty rapporterar att ytterligare tre verkställdes. I år har emellertid både antalet avrättningar och publiciteten kring dem ökat radikalt. Kommissionens rapport berättar att ytterligare 12 dödsdomar fallit sedan september förra året. Det framgår inte när de skall verkställas, men ingen av dem som avrättats under våren har suttit längre än två år i dödscellen.
Rättegångar i Kuba är mycket bristfälliga jämfört med internationella normer. Många som står åtalade i brottmål har inte alltid tillgång till juridiska ombud. Den svenska regeringen bör därför uttala sin oro över den tilltagande användningen av dödsstraffet på Kuba samt vädja till den kubanska regimen att den omgående inför ett moratorium på verkställandet av det.
3 Demokratirörelsen i Kuba
Fidel Castros regim har kontinuerligt förlorat legitimitet de senaste åren i Kuba. Sedan 1990-talets början finns det en organiserad demokratirörelse som omfattar politiska partier, människorättsorganisationer, oberoende fackföreningar och journalister. Men eftersom det ständigt är konflikten med USA som uppmärksammas när Kuba diskuteras i omvärlden har den interna demokratirörelsen inte fått det erkännande den är värd. Embargot flyttar fokus från konflikten mellan regimen och den interna oppositionen till konflikten över Floridasundet. Detta har Fidel Castro förstått och utnyttjat konsekvent. Under 1994 och 1995 öppnades USA:s politik gentemot Kuba något. Kubaner i USA fick bl a skicka pengar till släktingar på ön. Samtidigt enades den kubanska interna demokratirörelsen bakom Concilio Cubano. Denna samlade drygt hundra organisationer från hela landet och skulle ha sitt första möte den 24 februari 1996.
Under november 1995 bestämde sig dock regimen för att trycka på stoppknappen och inledde en våg av förtryck och fängslanden. Förtrycket kulminerade med nedskjutningen av två civila obeväpnade cessnaplan från den kubansk-amerikanska organisationen Hermanos al Rescate, som på morgonen den 24 februari flög över Kuba för att visa sitt stöd till Concilio Cubano. Fängslanden och krigstillståndet omöjliggjorde mötet.
Sedan påvens besök i Kuba i januari 1998 har den interna demokratirörelsen stärkt sina positioner igen. Organisationerna har växt och konsoliderats. De viktigaste partierna, Partido Solidaridad Democrática, Partido Liberal Democrático de Cuba, Movimiento Cristiano Liberación samt Partido Socialdemócrata de Cuba, har genomfört medlemsomröstningar till sina styrelser. De oberoende journalistbyråerna som finns i landet sedan 1995 har via telefon förmedlat åtskilliga artiklar till kolleger i Miami som lagt ut dem på Internet eller sänt dem tillbaka över ön via Radio Martí.
I januari i år lättade USA ännu en gång på handelsembargot. Flyg till Kuba tillåts från fler städer än Miami, det humanitära biståndet ökar, livsmedel och mediciner får säljas till icke-statliga organisationer som t ex Caritas. Dessvärre uppskattades inte denna öppning av den kubanska regimen. I februari i år stiftades en lag till försvar av "Kubas självständighet och ekonomi". Straffet för dem som distribuerar eller letar fram information som "skulle kunna användas" av de nordamerikanska myndigheterna för att tillämpa sanktionerna i Helms-Burtonlagen höjdes till 30 års fängelse samt konfiskering av egendom. Lagen förbjuder också "innehav eller spridning av subversiv litteratur skapad av USA:s regering" och gör det möjligt att straffa dem som "organiserar manifestationer som hotar statens säkerhet eller samarbetar direkt eller genom tredje person med radiostationer, tidningar, tidskrifter och andra massmedier som syftar till att destabilisera den kubanska regimen". Lagen gör att all information som oppositionen på ön sprider och all verksamhet kan ligga till grund för fängslande.
Regeringen bör ta tillfället i akt och visa att Fidel Castros regims agerande de senaste åren inte på något sätt kan accepteras. Regeringen har många gånger fördömt USA:s embargo och det är bra. Men regeringen bör med samma energi även uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba. De söker genom kontakter med utlandet legitimitet och därmed skydd gentemot sin egen regim. Den svenska regeringen bör se och erkänna detta behov. Utrikesministern bör i detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa företrädare för såväl regimen som för demokratirörelsen. Folkpartiet liberalerna har länge krävt en ny och mera aktiv kurs i försvaret av de mänskliga rättigheterna på Kuba. Den socialdemokratiska regeringen bör anamma detta krav.
4 Biståndet till Kuba
Regeringen har öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska och politiska reformer samt för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna i Kuba - i opposition mot det nuvarande förtrycket - bör förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för att uppmuntra detta. Från Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi dock att eventuellt arbete för att stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom enskilda organisationer.
Vi säger däremot bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga regeringen påbörjade borde ha fullföljts. Det ges felaktiga signaler när nu regeringen ger bilateralt biståndet till Kuba, d v s har kubanska myndigheter som motpart. Vi anser också att det strider mot hela intentionen med biståndet till Kuba att, som idag sker, förmedla stöd till Kuba genom svenska organisationer vars syfte är att stödja Castros regim. Detta bör ges regeringen till känna.
5 EU:s Kubapolitik
Målet för EU i dess förbindelser med Kuba är att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. EU ställer hårda krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna och den politiska friheten i sina relationer med Kuba. Folkpartiet liberalerna känner sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning till Kuba såväl som till andra u-länder i världen. Sverige kan ha mycket att lära av EU inom detta område.
När den svenska regeringen övertar ordförandeskapet i EU våren 2001 bör Kubafrågan hamna högt upp på den gemensamma utrikes- och biståndspolitiska agendan. Sverige bör driva på så att EU agerar samfällt och gör en förbättring av de mänskliga rättigheterna i Kuba. Inom ramen för EU- samarbetet bör Sverige verka för att unionen uttalar öppet stöd till Kubas demokratirörelse samt i kontakterna med den kubanska regimen ställa hårdare krav på genomförande av demokratiska reformer.
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i högre grad uppmärksamma de politiska fångarna i Kuba och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den bör uttrycka sin oro för det tilltagande användandet av dödsstraffet samt vädja till den kubanska regimen att den omgående inför ett moratorium för verkställandet av det,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet till Kuba,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s Kubapolitik. 6.
Stockholm den 1 oktober 1999
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)