Det är nu 13 år sedan den 45-årige f.d. kärnteknikern Mordechai Vanunu
kidnappades och dömdes för att han i Sunday Times avslöjat Israels
hemliga förberedelser för kärnvapentillverkning (tillverkning av
plutonium, litium och andra isotoper) i kärnanläggningen Dimona. Han
dömdes bakom lykta dörrar för spioneri, förräderi och avslöjande av
statshemligheter. Straffet blev 18 år i en isoleringscell på 2x3 m. Efteråt
protesterade 27 nobelpristagare och ledande vetenskapsmän i ett upprop
till stöd för Vanunu. 1987 tilldelades han det alternativa nobelpriset och
därefter har han fått flera andra utmärkelser. Han har också varit
nominerad för Nobels fredspris. EU-parlamentet har sedan dess tagit
flera resolutioner mot behandlingen av Vanunu.
För mänsklighetens skull
Vanunu ansåg kärnvapenprogrammet var en angelägenhet som måste
avslöjas för hela mänskligheten. Han skriver om detta från fängelset så
här:
"Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse,
efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var
tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det.
Jag var rädd men redo att betala priset."
Han har redan fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja
sanningen och handla efter Nürnbergprincipen: "Mänsklighetens säkerhet
gäller förmer än lojaliteten mot det egna landet".
Hans hälsa hotad
Hans mentala hälsa har tidvis varit allvarligt hotad. De lättnader, som
enligt domstolsbeslut skulle ske vad gäller hans isolering ifrån
omvärlden, infriades inte. Alla vädjanden och ansökningar om lättnader
var förgäves, trots hänvisningar till att Israel faktiskt har skrivit under
konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen. Amnesty
International har fortlöpande betecknat Vanunus isoleringsstraff som
grymt, omänskligt och förnedrande och har krävt hans omedelbara
frigivning. Så, plötsligt, i mitten av mars 1998, hände det sensationella -
och glädjande - att Vanunu släpptes ut från sin isoleringsbur och fick
umgås med andra intagna i Ashkelonfängelset. Detta väckte hopp om att
han också skulle friges i samband med firandet av Israels 50-årsjubileum.
Men så skedde inte. De han fick umgås med inom fängelset var hårt
kriminellt belastade.
Allas ansvar - även den svenska regeringens
Sveriges regering måste kräva Vanunus omedelbara frigivning - även om
Israels högsta domstol slagit fast domen. Straffet har inga proportioner
till det s.k. brottet. Det är nu bara en utdragen hämnd som inte kan eller
får accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära hemligheter 1986,
är idag inaktuella. Den enda hemligheten som kan vara
komprometterande för vissa, är på vilket sätt Vanunu kidnappades den 30
sept. 1986. Dessa uppgifter väger lätt mot det helvete som Vanunu har
utsatts för och fortsätter att utsättas för. Varför gör inte regeringen en
kraftigare markering? Om situationen för honom skall förbättras, måste
ärendet aktualiseras på alla nivåer. Som den är nu är den oacceptabel och
varje chans till påtryckning, varje försök att få Vanunu fri måste
betraktas som en medmänsklig skyldighet.
Fortsatta trakasserier
Det som äntligen såg ut att bli en upplösning av en lång pina visade sig
vara en falsk förhoppning. Förhållandena har åter hårdnat för Mordechai
Vanunu och han utsätts för nya trakasserier: Posten, som tidigare
censurerades, klipptes sönder (bl.a. togs ordet kärnvapen alltid bort)
kommer inte fram på flera månader. Mordechai, som är kristen, har
hamnat svårigheter för att han inte delar den judiska tron och vill delta i
särskilda religiösa ritualer. Han straffas med att inte få gå ut ur sin lilla
cell. Han är tillåten att ha en dator, men bara om han lämnar ifrån sig
innehållet, när han en gång lämnar fängelset. Det finns ingen saklig
grund till fängelsemyndigheternas bestraffningsåtgärder och fortsatta
trakasserier.
Nu krävs kraftiga markeringar
Det räcker inte med vädjanden och att hålla sig underrättad om
situationen för Vanunu. Det krävs en kraftig markering från den svenska
regeringen - i direkta samtal med Israels regering - med krav på
omedelbar frigivning. Och har inte det effekt, måste Sverige få upp
Vanunus fall på FN:s agenda. Världssamfundet skall kunna ställa krav på
sina medlemmar vad gäller mänskliga rättigheter.
Jag har många gånger haft frågan uppe i riksdagen under de senaste åren
och varje gång krävt att regeringen måste göra mer för Vanunus frigivning.
Men ännu har jag inte uppfattat någon särskild insats eller försök till en
sådan.
Vanunu är en människa, som fått lida mer än nog för sitt mod, han har
blivit en av det kalla krigets offer och den israeliska statens fortsatta hämnd
är både omänsklig och ofattbar. Vanunu är en symbol för våra demokratiska
fri- och rättigheter. Vi får inte svika honom!
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att Sverige i sina kontakter med Israel
kräver efterlevnad av konventionen om de mänskliga rättigheterna i
fallet Mordechai Vanunu,
2. att riksdagen som sin mening ger regering till känna vad i
motionen anförts om att regeringen, ifall inte situationen för Vanunu
klart förbättras, bör föra upp frågan på FN:s agenda om brott mot de
mänskliga rättigheterna.