Flera som kritiserat Natos bombningar i Jugoslavien menar att folkrätten
kan stå inför sitt sammanbrott därför att FN-stadgans regler inte följts då
en suverän stat attackerats. Andra anser att Natos ingrepp i Kosovokrisen
innebär att folkrätten står inför en dynamisk utveckling. På ett mer
flexibelt sätt än tidigare kommer aktioner till skydd för förföljda och
hotade folkgrupper att möjliggöras på statssuveränitetens bekostnad.
Enligt forskares uppfattning, t ex professor Ove Bring, innehåller inte FN-
stadgan enbart suveränitetsskydd, våldsförbud och vetoregler utan också för-
pliktelser för staterna att samarbeta till skydd för mänskliga värden. Å ena
sidan krävs respekt för staters oberoende och territoriella integritet, å andra
sidan krävs att folken ska få utveckla autonomi och självbestämmanderätt
och att människorna gentemot sina regeringar ska tillförsäkras vissa
grundläggande rättigheter. Problemet är dock avsaknaden av verksamma
mekanismer för ett förverkligande av den mänskliga dimensionen i stadgans
system.
FN-stadgan, med anor från andra världskrigets slutskede, har i sak samma
lydelse som den fick på konferensen i San Francisco 1945. Den prioriterade
vid sin tillkomst staternas intressen framför folkens - och regeringarnas in-
tressen framför individernas. Våldsförbudet och beslutsreglerna omöjliggör i
dag, i strikt rättslig mening, varje militär intervention till skydd för en
utsatt
befolkningsgrupp om någon av de fem permanenta medlemmarna i säker-
hetsrådet utnyttjar sin vetorätt.
Det framhålls ofta i debatten att folkrätten inte är statisk. Den utvecklas
ständigt av ny praxis och nya rättsuppfattningar. Folkrätten är en process
som ständigt söker anpassning till nya erfarenheter och nya utmaningar.
Redan 1970, när FN:s generalförsamling enhälligt antog Deklarationen om
vänskapliga förbindelser, slogs det fast att en stats suveränitet skulle
sammanjämkas med ett folks rätt till självbestämmande. Respekt för moder-
statens suveränitet förutsatte att dess regering medverkade till någon form av
internt självbestämmande för befolkningsgruppen i fråga.
Såväl den s k Palmekommissionens dokument om gemensam säkerhet
1982 som generalsekreteraren Boutros Ghalis Dagordning för fred 1992
förespråkade en nedtoning av vetorätten. Tanken var att de vetoberättigade
skulle leva upp till sitt ansvar att ta beslut som främjade fred och säkerhet i
stället för att hindra tillkomsten av sådana beslut. Boutros Ghali sökte i sin
rapport dessutom luckra upp den nationella suveränitetens krav på
regeringars samtycke för varje fredsbevarande operation på eget territorium.
Tanken - som var möjlig först efter det kalla krigets slut - var att underlätta
humanitär intervention i fall av allvarliga kränkningar av mänskliga rättig-
heter - något som också hade skett i praktiken när Nato våren 1991, utan
Saddam Husseins samtycke, upprättade en skyddad zon för de förföljda
kurderna i norra Irak.
I början av 1995 presenterades ytterligare en FN-rapport, utarbetad av
Ingvar Carlssons och Shridath Ramphals kommission för globalt samarbete.
Den s k Carlssonkommissionen föreslår att folkrätten inte enbart bör värna
om staters säkerhet, utan att den också måste skapa mekanismer till skydd för
människors säkerhet. Detta eftersom den absoluta suveränitetens tidsålder är
förbi och människor måste tillförsäkras ett skydd mot sina egna regeringar.
FN-stadgan bör ändras, säger Carlsson och Ramphal, så att humanitär
intervention i FN:s regi lättare kan komma till stånd i fall av grova och om-
fattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det som hände i Kosovo - en fördrivning av cirka en miljon människor -
är den typ av situation där Carlssonkommissionen menar att en väpnad insats
i princip är befogad.
Frågan om folkrätten och staters suveränitet diskuteras ur många syn-
vinklar med anledning av Natobombningarna i Serbien under Kosovokrisen.
Folkrätten tycks vara inne i en förändringsprocess där ny praxis kan komma
att ytterligare modifiera och komplettera FN-stadgans regler. Det har hänt
tidigare i FN:s historia, 1950 under Koreakriget då den s k Samverkan för
fredresolutionen flyttade över beslutsmakt från säkerhetsrådet till general-
församlingen och 1971 då Haagdomstolen bekräftade att praxis begränsat
vetorättens omfattning. En sådan modifiering av stadgans regler skulle kunna
ske igen. Det kan då räcka med att en klar majoritet av FN:s medlemsstater
ställer sig bakom en ny princip.
FN:s säkerhetsråd satte inte likhetstecken mellan våld och aggression när
det gällde Natos bombningar av Serbien, utan satte istället in Natoaktionen i
sitt kosovoalbanska humanitära sammanhang.
Efter upprepade ansträngningar att nå en fredlig lösning hade man inget
annat val än en militär aktion. Det har de flesta av säkerhetsrådets med-
lemmar insett. Visserligen bör Nato kritiseras för sitt åsidosättande av FN.
Man kunde sökt stöd i generalförsamlingen i linje med Samverkan för fred-
resolutionen 1950. Nato bör också kritiseras för sin oklara strategi
beträffande bombningarnas syfte, men Nato bör inte kritiseras utifrån en för-
legad uppfattning om skydd för staters integritet som medför ett åsido-
sättande av människors integritet, värdighet och rätt.
Sverige har ett gott anseende i internationella sammanhang vad gäller
demokrati och mänskliga rättigheter. Det är därför angeläget att Sverige
använder sina möjligheter att i bland annat FN verka för att begreppet folk-
rätt utvecklas så att av maktfullkomliga härskare förföljda folk och etniska
grupper av världssamfundet kan garanteras folkrätt och mänskliga rättig-
heter.
Folkrätten står inför en utmaning - den behöver vidareutvecklas bl a vad
gäller humanitär intervention, men en sådan utveckling måste förena en rätt
till regionala ingripanden med en bevarad auktoritet för FN som organisa-
tion. Folkrätten behöver därför ses över i detta sammanhang.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att folkrätten vidareutvecklas, bl.a.
vad gäller humanitär intervention.