Det kurdiska folket har funnits i sydöstra Turkiet i över 4 000 år, vilket
betyder att det var etablerat i området långt innan turkarna anlände på
1100-talet. Det finns i dag mellan 24 och 27 miljoner kurder. Kurdistan
är lika stort som Frankrike, uppdelat på fyra olika stater - Turkiet, Irak,
Iran, Syrien - med små enklaver i de före detta sovjetiska republikerna i
Kaukasus. I Turkiet bor i dag 15 miljoner kurder, i Irak 5 miljoner, i Iran
mellan 8 och 10 miljoner och i Syrien omkring 1,5 miljoner. I Europa
finns i dag ungefär 1 miljon kurdiska flyktingar.
Det kurdiska språket har olika dialekter och de två största är kurmanchi
som talas av 60 % av alla kurder. Av kurderna i Turkiet talar 90 %
kurmanchi. Sorani talas av omkring 25 %, huvudsakligen i Iran och Irak.
Majoriteten av kurderna är muslimer, varav 75 % tillhör sunni. Det kurdiska
folket har en lång historia av kamp för nationella och kulturella rättigheter
bakom sig.
När det Ottomanska riket föll samman i samband med första världskriget
bildades Turkiet. I Sevresavtalet från 1920 statueras att om Nationernas
Förbund anser att det kurdiska området kan bilda en självständig stat så skall
detta ske. Det skedde dock aldrig. Turkiet, som faktiskt accepterade avtalet,
hade inte någon som helst avsikt att följa det. De kurdiska områdena delades
senare upp enligt ett avtal i Lausanne 1923. Till följd av denna uppdelning
utbröt 1925 ett uppror, i den sydöstra delen av Turkiet, som varade i tre år.
Den turkiska staten gick fram oerhört brutalt mot upprorsmännen. Efter det
att upproret slagits ned försökte man göra om kurderna till turkar. Kurdiska
förbjöds i officiella sammanhang och kurderna kallades officiellt för
"bergsturkar". Man försökte utplåna den kurdiska identiteten. Nya uppror
följde liksom nya metoder för att förtrycka kurderna.
Sedan 1984 har PKK fört ett gerillakrig mot den turkiska staten. Den
turkiska staten har svarat med omfattande militära operationer i den kurdiska
delen av Turkiet och även i grannlandet Irak. Såväl PKK som turkisk militär
har opererat på irakiskt territorium.
2 Den turkiska statens karaktär
Kemal Atatürk, som kan betraktas som den nuvarande turkiska statens
skapare, eftersträvade en modernisering av Turkiet, vilken har
genomdrivits med mycket hårda metoder. Moderniseringen gällde främst
landets ekonomiska liv och människornas levnadsvanor. Den politiska
demokratin spelade en andraplansroll. Detta har givit Turkiet vissa
särdrag såtillvida att militären fått en mycket framträdande plats i landets
politiska liv. Militären har stort politiskt inflytande samtidigt som Turkiet
i dag formellt vill betrakta sig som en demokrati. Den har även stort
inflytande på rättsväsendet och lagstiftningen. Av den statliga budgeten
går i dag ca 60 % till polis och militär. Den statliga politiken för att
utveckla Turkiet har alltid varit att stödja den västra, turkiska, delen av
landet, vilket medfört att de kurdiska områdena är underutvecklade.
Dessa har en svag infrastruktur, stor arbetslöshet och kännetecknas av en
svag ekonomisk utveckling.
En av de viktigaste anledningarna till att man vill kontrollera de kurdiska
områdena är att det finns stora naturresurser i området, framför allt olja och
vatten, vilka främst återfinns i regionen runt Batman, Diyarbakir och
Adiyaman. I ljuset av detta är den turkiska staten inte intresserad av att få
till
stånd någon politisk lösning av det kurdiska problemet.
3 Globaliseringen
Visserligen har den turkiska staten signalerat att man vill satsa
ekonomiskt på det kurdiska området i sydöstra Turkiet, men detta har
ännu inte förverkligats. Frågan är vad en sådan satsning skulle betyda.
Man kan befara att den ytterst skulle innebära att man tömde området på
dess tillgångar utan att utveckla områdets möjligheter till välstånd. Med
utgångspunkt i hur den globala ekonomin fungerar är det troligt att
området exploateras för att sedan lämnas åt sitt öde. Ser man tillbaka på
historien är ett sådant handlingssätt inget unikt.
Den turkiska staten har visserligen skapat goda möjligheter för utländska
företag att bygga en stor dammbyggnad i Kurdistan. Detta projektet är
emellertid inte av den arten att det gynnar kurderna. Projektet utgör snarare
ett socialt och kulturellt hot mot kurderna, samtidigt som det kan innebära
motsättningar och stridigheter när det gäller Turkiets förhållande till
grannländerna. (Se särskild motion om Ilisuprojektet.)
4 Demokrati endast för turkar
Sedan den turkiska staten bildades 1923 har det kurdiska folket aldrig
omfattats av de demokratiska rättigheterna. Kurderna har aldrig fått lov
att organisera sig själva och deras språk och kultur har undertryckts. Idag
har kurderna mycket få rättigheter. Det kurdiska folkets mest
representativa parti i Turkiet, HADEP, har ständigt varit utsatt för den
turkiska statens försök att stoppa det. Två gånger har den turkiske
åklagaren velat stoppa HADEP i författningsdomstolen och två gånger
har han misslyckats. Nya försök kommer dock sannolikt att göras för att
förbjuda HADEP. Denna brist på fundamentala demokratiska rättigheter
är en skamfläck för Turkiet.
5 Förtryck av nationella minoriteter
Mycket av den ekonomiska kris som Turkiet befinner sig i är orsakad av
förtrycket av folkminoriteterna. Och det handlar inte enbart om kurder,
det handlar även om exempelvis syrianer, assyrier, armenier och araber.
Genom att systematiskt underlåta att satsa på de kurdiska områdena i
sydvästra Turkiet stimuleras inte ekonomin. Turkiet vill bli medlem i
EU och har ansökt om medlemskap. Hitintills har landet inte getts
tillträde eftersom mänskliga rättigheter och demokrati i stor utsträckning
saknas i landet. Så länge man inte får till stånd en lösning av den
kurdiska frågan, kommer man att ha stora problem.
6 Situationen i dag
Den sociala och politiska situationen för det kurdiska folket i Turkiet i
dag är mycket svår och det ser inte ut att ljusna. Sedan 1984 har
militärens framfart skapat ett mycket stort flyktingproblem. Som
exempel kan nämnas att Diyarbakir, en stad som officiellt har 1,5
miljoner invånare, i verkligheten har 2,5 miljoner invånare. Den stora
flyktingströmmen skapar stora problem med infrastrukturen vilket leder
till problem med bl.a. hygien och hälsa.
De senaste årens händelser har delvis fått omvärlden att vakna upp och se
det kurdiska folkets situation. I samband med PKK-ledaren Öcalans gripande
ökade den turkiska statens terror mot det kurdiska folket. Denna terror har
varit speciellt inriktad och klart synlig i fallet HADEP. I dagens Turkiet har
det kurdiska folket givit HADEP (Halkin Demokrasi Partisi = Folkets
Demokratiska Parti) sitt stöd. Partiet är i dag mer en social rörelse än ett
parti. Detta innebär att stora delar av det kurdiska folket i sydöstra Turkiet
(norra Kurdistan) stöder partiet, vilket blev tydligt i valet i april det här
året
då HADEP fick stöd från praktiskt taget hela det kurdiska området i
kommunalvalet. Till följd av detta har den turkiska staten intensifierat sina
attacker på HADEP. Här är några exempel från de senaste två åren:
1998
17 oktober: Turkisk polis attackerar en demonstration organiserad av
HADEP:s kvinnoorganisation och misshandlar kvinnorna samt arresterar 500
personer.
25 oktober: HADEP:s ungdomssektion organiserar manifestationer i Izmir
och Istanbul. Polisen attackerar och misshandlar ungdomar och 400 personer
grips.
14 november: I samband med Öcalanaffären, där man öppet visar sitt
förakt och hat mot Italien, genomförs lynchningar av kurder. Det fascistiska
partiet MHP deltar aktivt i jakten på kurder. Fyra ungdomar lynchas i Ankara
och Istanbul. Tusentals av HADEP:s medlemmar grips och arresteras med
åtföljande tortyr, våldtäkter och misshandel. Kurdiska affärer bränns ned.
1 december: Nya attacker mot HADEP:s medlemmar, 8 000 grips och
arresteras. En rättslig process inleds mot HADEP:s ordförande Murat
Bozlak.
1999
12 mars: Inför det kurdiska nyåret Nevroz, görs massarresteringar av
HADEP:s medlemmar.
10 april: Nya attacker mot HADEP för att försöka förstöra dess
möjligheter att kunna genomföra en bra valkampanj och ånyo försöker man
stoppa HADEP:s deltagande i valet via domstol. Detta misslyckas dock.
12 april: Tusentals medlemmar av HADEP grips - allt för att störa inför
valet den 18 april.
18 april: Vid valet vinner HADEP i princip hela röstkåren i det kurdiska
området, men är samtidigt på valdagen utsatt för ett omfattande valfusk.
Detta yttrar sig bl.a. i form av misshandel av HADEP:s valfunktionärer, hot
mot väljare ("Om du röstar på HADEP så skall vi skjuta dig!"), valsedlar
som försvinner och tvång att rösta öppet.
Alla dessa attacker har genomförts med polisens goda minne och många av
dem har varit de s.k. antiterroriststyrkornas verk. Detta visar tydligt att
demokratin inte är avsedd att gälla det kurdiska folket. För att rättfärdiga
angreppen på det kurdiska partiet HADEP påstår den turkiska staten att
HADEP är PKK:s politiska gren, vilket är felaktigt.
7 Utsikter till fred
Utgången av kriget mellan PKK och den turkiska staten har i grunden
förändrat det kurdiska folkets situation. Efter gripandet av PKK:s ledare
Abdullah Öcalan har PKK:s ledning beslutat dra sig tillbaka från turkiskt
territorium. Detta sker nu och PKK räknar med att kunna avsluta
tillbakadragandet före vintern, dvs före november månads slut. Därmed
torde kriget vara slut - dock utan att lösa det kurdiska folkets problem.
De kvarstår och måste få en lösning. Samtidigt är detta ett gyllene
tillfälle för den turkiska staten att skapa fredligare förhållanden i den
sydöstra (dvs kurdiska) delen av Turkiet. Men för att detta skall kunna
ske måste den turkiska staten uppvisa en betydligt försonligare hållning
gentemot den kurdiska befolkningen i landet.
De kurdiska politiska partiernas rätt till att bedriva politiskt arbete måste
erkännas och deras rättigheter förverkligas. Det kurdiska folkets rätt till sin
kultur måste också erkännas och omsättas i praktiken. De som fått sina hem
nedbrända under kriget mellan PKK och den turkiska staten måste få
återvända och få ersättning för förstörd egendom. Alla politiska fångar måste
ges amnesti och friges. De som varit soldater i PKK:s armé måste integreras i
det civila samhället. Som ett resultat av ovan nämnda krav bör rimligen den
turkiska konstitutionen skrivas om så att denna garanterar kurdernas
nationella och kulturella rättigheter.
8 Efter valet i april 1999
I årets parlamentsval vann det fascistiska partiet MHP stora framgångar.
Därmed försämrades den politiska situationen. MHP fick, efter
förhandlingar om platserna i regeringen, försvarsministerposten. Partiets
framgångar har kommit att prägla tiden efter valet. De har inneburit att
motsättningarna mellan kurder och turkar blivit hårdare.
Samtidigt finns en stark önskan i Turkiet att få tillhöra EU. Den bristande
respekten för demokratiska och mänskliga rättigheter gör dock att Turkiet
inte är lämpligt som medlem av gemenskapen. På den punkten instämmer vi
till fullo i utrikesminister Anna Lindhs uttalande i september 1999 angående
Turkiets medlemskap i EU. MHP:s antikurdiska politik medför att
medlemskapet i EU förhindras. För medlemskap måste en normalisering ske
mellan turkar, kurder och andra minoritetsgrupper. Detta kräver en betydligt
försonligare hållning än den Turkiet förmår uppvisa idag.
Lösningen på det kurdiska problemet är inte repression utan dialog,
förtroendeskapande åtgärder och försoning. För att få igång en fredsprocess
måste den turkiska staten börja förhandla med representanter för det kurdiska
folket. Och då handlar det i första hand om HADEP, som i dag är den enda
sociala och politiska kraft som kan sägas vara representativ för det kurdiska
folket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
9 Hemställan
9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen efter kriget mellan
den turkiska staten och PKK i internationella forum verkar för
förtroendeskapande åtgärder mellan turkar och kurder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en del av dessa förtroendeskapande åtgärder
bör vara att garantera kurdernas nationella och kulturella rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en del av dessa förtroendeskapande åtgärder
bör vara att de kurder som fått sina hem och annan egendom förstörd
under kriget ges någon form av ersättning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en del av dessa förtroendeskapande åtgärder
bör vara att ge amnesti till tidigare PKK-soldater och frige politiska
fångar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en del av dessa förtroendeskapande åtgärder
bör vara att vidta åtgärder så att tidigare PKK-soldater integreras i det
turkiska samhället,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en del av dessa förtroendeskapande åtgärder
bör vara att ge kurdiska politiska organisationer möjlighet att verka
fritt i det turkiska samhället.