Motion till riksdagen
1999/2000:U610
av Artin, Murad (v)

Sanktionerna mot Irak


1 FN-sanktioner, Saddam Hussein och det irakiska
folket
I nio år efter Gulfkrigets slut har FN utsatt Irak för en ekonomisk
blockad. Syftet med blockaden har varit att framtvinga eftergifter från
den irakiska ledningen avseende vapeninspektionen och avveckling av
massförstörelsevapen.
Detta sågs länge som en i grunden viktig och riktig åtgärd. Det krävdes
utan tvekan en politik som innebar kraftiga sanktionsredskap för att tvinga
Saddam Hussein till eftergifter. Den irakiska ledningen har dock visat lika
stort förakt för sin egen befolkning som för världssamfundet och sina
grannländer. Viktiga delar av de sanktioner som Irak utsatts för drabbar
ensidigt den vanlige irakiern - knappast Saddam Hussein och hans regim.
Man kan konstatera att när det gäller livsmedelssanktionerna och
medicinsanktionerna har FN:s politik framför allt medfört att fattiga, sjuka
och barn fått betala ett oerhört högt pris. Vi kan idag se hur svält och
undernäring blivit en vardagsföreteelse i Irak och hur människor lider av
sjukdomar som skulle kunna botas med tämligen enkel medicinering.
Över nio år av sanktioner mot Irak har medfört omfattande försämringar
inom alla samhällssektorer. Hälso- och sjukvård, vatten- och sanitetssystem,
energiförsörjning och annan infrastruktur, som tidigare var bland de
modernaste i området, har till stor del utarmats. Även om tillgängligheten på
livsmedel ökat efter de s k Olja för mat-överenskommelserna med FN så har
den långvariga bristen på näringsriktig mat och det dåliga allmänna
hälsoläget fått förödande konsekvenser för en hel generation.
Massarbetslöshet (uppskattningsvis 80 procent av befolkningen) i
kombination med skenande inflation, har gjort att miljoner irakiska föräldrar
inte kan ge sina barn ett människovärdigt liv.
Det avtal som FN:s generalsekreterare Kofi Annan tidigare förhandlade
fram med Saddam Hussein undanröjde tillfälligt ett akut krigshot, vilket
världen då hade anledning att vara tacksam över.
I år har emellertid USA och Storbritannien åter börjat bomba Irak och det
sker numera praktiskt taget dagligen. Dessa bombningar genomförs utan att
de på något sätt sanktionerats av FN. Dessa bombningar medförde att
Saddam Hussein beslöt att kasta ut Unscoms vapeninspektörer. Resultatet av
USA:s och Storbritanniens bombningar har således blivit att Saddam Hussein
har friare händer än någonsin att tillverka massförstörelsevapen.
Enligt Internationella Röda korset har ingenting förändrats för den hårt
prövade irakiska befolkningen. Den humanitära situationen har försämrats
ytterligare. Iraks infrastruktur har försämrats kraftigt. Till följd av detta
kan
medicinsk utrustning inte komma fram till platser där den behövs. Den
moderna utrustning man hade har inte bytts ut. Utbildningen och
fortbildningen av sjuksköterskor har upphört. Därmed går mycket kompetens
förlorad. Till många operationssalar finns inga glödlampor och många
steriliseringsmaskiner är trasiga.
Enligt Svenska Röda korset och Rädda Barnen i Norge dog över 600 000
barn under 1998 av svält och följdsjukdomar, på grund av sanktionerna.
Enligt en FN-rapport, från samma år, är 800 000 barn kroniskt undernärda.
Enligt Rädda Barnen i Norge har över 1,5 miljoner människor dött som en
följd av sanktionerna.
När man beslutar om blockad mot en regim är det viktigt att det finns ett
folkligt stöd i det blockerade landet i protesterna mot rådande
missförhållanden. I Irak är det uppenbarligen snarare en risk för att det
uppstår en folklig opinion mot FN och världssamfundet, vilket i stället
skapar ett stöd för Saddam Hussein. En utarmad och utmattad befolkning är
knappast någon bra förutsättning när det gäller att skapa kraftfulla protester
mot en förtryckarregim.
Detta kan inte vara syftet med sanktionerna. De gynnar knappast heller de,
i och för sig, berättigade krav som ställs på den irakiska ledningen.
För att påskynda processen i Irak och för att få ett folkligt stöd mot
Saddam Husseins regim och för att skydda de fattigaste människorna i Irak
bör den svenska regeringen verka för ett slut på bombningarna och ett
fullständigt upphävande av livsmedels- och medicinsanktionerna. Detta
skulle göra det möjligt för Unscoms vapeninspektörer att åter verka i Irak.

2 Hemställan

2 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i FN verkar för att livsmedels- och
medicinsanktionerna mot Irak helt upphävs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i FN verkar för att USA:s och
Storbritanniens egenmäktiga bombande av Irak upphör,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i FN verkar för att Unscoms
vapeninspektörer skall ges möjlighet att komma tillbaka till Irak.

Stockholm den 1 oktober 1999
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)
Lars Ohly (v)