Som en reaktion mot bl a nazisternas förbrytelser mot mänskligheten
antogs 1948 av Förenta nationerna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna:
- Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
- Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
- Alla är lika inför lagen och är utan åtskillnad berättigade till skydd från
lagens sida.
- Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden ifråga om privatliv ... ej
heller angrepp på heder och anseende.
- Sådana inskränkningar i dessa fri- och rättigheter får endast göras som
fastställs i lag och som kan anses ha gjorts i syfte att tillgodose ett
demokratiskt samhälles rättmätiga krav på moral, allmän ordning och
allmän välfärd.
När FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna skrevs hade man
förmodligen inte rätten att vara homosexuell, eller de homosexuellas
rättigheter, i direkt åtanke. Dessa rättigheter finns inte heller uttryckligen
omnämnda i förklaringen.
Även homosexuella medborgare omfattas dock rent allmänt. Det innebär
t ex att förklaringens artikel 12, som förbjuder godtyckliga ingripanden
ifråga om privat- och familjeliv, bör kunna åberopas mot vissa typer av
diskriminering av homosexuella. Även artikel 22 får antas ha betydelse också
för homosexuellas rättigheter. Här stadgas att:
Envar har i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och till
att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet
av hans människovärde och utvecklingen av hans personlighet, realiseras
genom den egna statens åtgärder och det internationella samarbetet, med
hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.
En av FN:s underkommissioner som arbetar med frågor som rör
mänskliga rättigheter har visserligen behandlat frågan, dock utan att
kunna enas på några avgörande punkter. Arbetet har försvårats bl a
därför att synen på homosexualitet varierar starkt. Det internationella
samarbetsorganet för homosexuellas organisationer i olika länder, ILGA,
har trots detta givits konsultativ status vid FN:s ekonomiska och sociala
råd, ECOSOC.
Homosexuella i världen
De homosexuellas situation idag varierar mycket från land till land. I en
del länder förföljs de och utpekas som samhällsfarliga brottslingar,
medan de i andra länder respekteras. Många länder har totalförbud mot
homosexuella handlingar mellan vuxna. Sverige tog bort sitt totalförbud
1944.
I Sverige gällde även förbud mot kvinnlig homosexualitet, vilket är ganska
ovanligt. Tyvärr är det inte alltid så att homosexuellas situation är så som det
står i lagen. I länder där inte rättssystemet fungerar , t ex i Kina, fängslas
och
trakasseras homosexuella även om det är olagligt. Där kan personer som inte
gjort något juridiskt fel tas in för undersökning och sättas i fängelse eller
arbetsläger utan riktig rättegång. Samtidigt kan det hända att homosexuella
inte grips trots att det finns ett totalförbud. De grips inte p g a att lag-
paragrafen är ur bruk. Så var situationen tidigare på Irland, som först 1993
tog bort totalförbudet.
I en del länder med stark religion är lagen baserad på religionen, t ex i Iran,
där den islamiska strafflagen från 1982 kommenderar spöstraff, stympning,
stenande och dödsstraff. I de länder som förbjuder homosexualitet använder
man inte "homosexualitet", utan man säger istället "förargelseväckande
beteende", "brott mot naturens ordning" eller "sexuell perversion".
Totalförbudet har ofta en historisk förklaring. De flesta av de länderna som
tidigare styrdes av britterna har haft det victorianska förbudet mot
"könsumgänge mot naturens ordning", och har det även idag.
I de tidigare sovjetiska delreplublikerna införde Stalin förbud mot manlig
homosexualitet. Det förbudet har de flesta av de nuvarande självständiga
staterna behållit. Förklaringen till förföljelse i den muslimska världen är
religiös.
I Europa finns ett totalförbud mot manlig homosexualitet i bl a Armenien,
Bosnien-Herzigovina, Makedonien och i Vitryssland, men även på Cypern.
Det finns däremot inget land i Europa där kvinnlig homosexualitet är
förbjuden. Storbritannien är det västeuropeiska land som är hårdast.
Homosexuella handlingar mellan män är här bara tillåtna i enrum mellan två
personer som är över 18 år. I den brittiska kommunallagen för 1988 infördes
en ny paragraf som förbjuder myndigheter att gynna homosexualitet eller att
gynna att skolor lär barnen att homosexualitet är acceptabelt.
I Norden har Finland en diskriminerande åldersgräns på 18 år för
homosexuella förbindelser. De har också förbud mot "uppmaning till
lösaktighet mellan personer av samma kön". Om man fälls för det kan man
dömas till böter eller upp till 6 månaders fängelse. I Sverige, Norge,
Danmark och Nederländerna får homosexuella lov att registrera partnerskap.
I Asien gäller totalförbud i många länder. I Saudiarabien döms
homosexuella enligt den islamiska lagen till döden. I Pakistan kan de dömas
till livstids fängelse och 100 piskrapp. I Iran döms homosexuella enligt
strafflag till spöstraff, stympning av händer och fötter, till fängelse och
dödsstraff. Men även i länder som inte har förbud kan situationen för de
homosexuella vara mycket svår, t ex i Kina, där många bögar och lesbiska
fängslas för brott mot samhällsordningen. I Afrika präglas lagstiftningen av
arvet från kolonierna.
Nästan alla före detta brittiska kolonier, t ex Zaire, Kenya, Nigeria, Sudan
och Sydafrika har kvar Storbritanniens förbud mot homosexualitet. Många
franska kolonier har däremot inte totalförbud. I Sydamerika finns bara
förbudet i ett fåtal stater, t ex Chile, Ecuador och Guyana. Men homosexuella
utsätts ändå för svåra förföljelser från allmänheten, polisen och
myndigheterna i länder som Bolivia, Brasilien och Argentina. I Nordamerika
råder totalförbud i bl a Bahamas, Jamaica, Kuba och Nicaragua, samt i 23 av
USA:s delstater. Nicaragua införde inte sitt förbud mot kvinnlig och manlig
homosexualitet förrän 1992. 1991 tvingades ILGA flytta sin världskonferens
från Mexiko till Acapulco för att myndigheterna inte tyckte om att de var
där.
Miljöpartiet anser att Sverige bör vara en drivande kraft internationellt för
att värna om de homosexuellas rättigheter. De homosexuellas rättigheter bör
föras in i de internationella konventionerna för att stärka det rättsliga
skyddet
av homosexuella mot hets och våld. Sverige bör verka för att förtryck och
förföljelse av homosexuella erkänns som ett särskilt skäl för att inom FN:s
flyktingkonvention bekämpa diskriminering av homosexuella .
Utrikesutskottet konstaterade som svar på denna motion riksdagsåret
1998/99 att homosexuellas rättigheter inte nämns explicit i FN:s deklaration
om de mänskliga rättigheterna, men anser att det kan omfattas av förbudet
mot godtyckliga ingripanden i fråga om privatlivet samt var och ens frihet att
utveckla sin egen personlighet. Man konstaterar dock samtidigt att synen på
homosexualitet varierar kraftigt mellan olika länder och att homosexuella
utsätts både för diskriminering och förföljelse. Vi anser att situationen i
många länder är så allvarlig att Sverige bör verka för att de homosexuellas
rättigheter bör föras in i de internationella konventionerna och att Sverige
mer aktivt i internationella sammanhang som EU och FN behöver arbeta för
att de homo- och bisexuellas rättigheter inte kränks.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige internationellt mer aktivt bör arbeta
för att de homo- och bisexuellas rättigheter inte kränks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör driva att de homosexuellas
rättigheter förs in i de internationella konventionerna.