Samarbetet mellan Europas stater hämtar sin styrka ur smärtan från två
världskrig. Europas folk och länder vill aldrig mer uppleva ett sådant
lidande, ett sådant dödande. Aldrig mer uppgörelser på vinnarnas villkor
allena, aldrig mer en politik som underblåser motsättningar och utgör
grogrund för revanschism. Genom demokratiseringen i Europa har risken
för storkrig mellan Europas länder under överskådlig tid eliminerats.
Samarbetet mellan dessa utvidgas och fördjupas och Ryssland integreras
alltmer i samarbetet med de andra demokratierna. Sovjetunionens
sönderfall, kommunismens och planekonomiernas sammanbrott har
under 1990-talet skapat helt nya förutsättningar för samarbetet i Europa.
Samhällena blir alltmer sammansatta och komplexa. Globaliseringen leder
till att samspelet över gränserna blir allt viktigare. För att hantera
globaliseringen måste vi utveckla politiska instrument och styrmedel.
Globaliseringens goda sidor - integration, ekonomisk tillväxt och social
utveckling - ger goda förutsättningar för att nå fred, demokrati och kulturella
framsteg. Globaliseringen kräver dock ett starkare internationellt, politiskt,
ekonomiskt och etiskt ramverk.
Europeiska Unionen, EU, är genom samarbetets bredd, djup och intensitet
utan tvivel den mest kraftfulla politiska och ekonomiska
samarbetsorganisationen i Europa idag. EU:s grundidé, att genom ökad
integration främja demokrati, välstånd och stabilitet, utgör ett historiskt
bidrag till en fredlig samarbets- och samhällsordning. Vårt medlemskap i EU
möjliggör för oss att tillsammans med andra länder sträva efter en mer
omfattande värdegemenskap och ett fördjupat regionalt samarbete.
Utvidgningen av Europeiska unionen till länderna i Central- och
Östeuropa, inklusive Baltikum, innebär en historisk möjlighet att medverka
till ökad stabilitet och säkerhet på vår kontinent. För Centerpartiet är
utvidgningen av EU österut en central fråga. EU-samarbetet skall utvecklas i
alleuropeisk riktning.
Det demokratiska underskottet
EU kritiseras ofta, ibland med rätta, ibland orättvist, för att ha ett
betydande demokratiskt underskott. Kritiken tar sikte på att EU i stor
utsträckning är ett samarbete mellan regeringar, och det direkt folkvalda
inflytandet begränsat. Beslutsfattandet sker ofta inom lyckta dörrar i
ministerrådet eller kommissionen, där möjligheterna att få reda på vad
som förevarit är mycket begränsade. Förhandlingarna i ministerrådet
resulterar i direkt bindande lagstiftning, utan att de nationella
parlamenten först godkänt förhandlingsresultaten. Frågor som förhandlas
och olika förhandlingspositioner kan inte öppet redovisas, vilket innebär
att förhandlingarna pågår i det tysta och fördolda, där nyckeln till
framgång ligger i diplomati och förhandlingsskicklighet. Makten
förflyttas från de nationella parlamenten till regeringarna och
möjligheterna att ställa regeringarna till svars för den förda EU-politiken
framstår som alltmer teoretiska. En paradoxal iakttagelse är att EU:s
kompetens ges av en mellanstatlig nivå, medan det som kommer ut av
den kompetensen ofta har överstatlig giltighet. En annan aspekt på temat
demokratiskt underskott är hur EU:s beslutsstruktur fungerar. Ett
medlemsland som röstar emot ett specifikt beslut men förlorar genom att
majoriteten driver igenom beslutet, är likväl, av gemenskapsrätten
bunden att implementera beslutet. Vem bär det politiska ansvaret när
sådana situationer uppkommer? Tankemodellen att medborgarna skulle
rösta bort regeringen är fiktiv, eftersom regeringen inte kan sägas ha
verkat emot medborgarnas önskemål.
Ett grundproblem är också att det aldrig klarlagts vilka befogenheter som
bör ligga hos EU. Fördrag har adderats till fördrag på basis av vad som varit
politiskt möjligt och inte utifrån en analys av vad som är rätt och rimligt.
Decentralisering av makt och ansvar har aldrig varit en vägledande princip.
Närhetsprincipen, subsidiaritetsprincipen, har inte fått genomslag. Att i
längden lappa och laga Romfördraget från 1957 så som skett i Enhetsakten
1986, Maastrichtfördraget 1992 och nu senast i Amsterdamfördraget håller
inte. EU behöver en konstitutionell nystart.
EU-frågorna, en del av inrikespolitiken
Vi menar att vad EU:s medborgare vill, behöver och förväntar sig av EU
kan bara de själva uttrycka. Det är rent förkastligt att behandla EU-frågor
som om de vore traditionell utrikespolitik med begränsad medborgerlig
insyn och delaktighet. EU behöver tvärtom finnas med i inrikespolitiken
så långt det överhuvudtaget är möjligt.
Länge kunde EU drivas som ett teknokratiskt uppifrån-projekt, där det
mesta handlade om genomförandet av den inre marknaden och
harmoniseringen av olika nationella standarder. Det politikerna inte
förmådde driva igenom eller komma överens om, kom likväl, genom EG-
domstolens expansiva fördragstolkning att verkställas. Denna innebär att EG-
rätten äger företräde framför nationell lag, till och med om den nationella
lagen har grundlagsstatus.
Frågan måste ställas vart EU är på väg. Europa står inför avgörande
vägval. Hur förändras EU av en omfattande utvidgning? Vad innebär euron
för karaktären på EU? Finns det något alternativ till ett alltmer överstatligt
EU? Vi måste undvika att integrationen leder till en situation där alltfler
befogenheter flyttas upp till en gemensam nivå utan demokratisk legitimitet.
Skulle så ske skulle den nationella politiska beslutsprocessen kraftigt naggas
i kanten och ifrågasättas.
Det går inte att ducka för dessa frågeställningar. Medborgarna har rätt att
få veta vad de olika partierna vill med samarbetet i Europa. Regeringens
ovilja att diskutera de centrala frågorna för EU är förödande för det folkliga
stödet för europeiskt samarbete. Det går inte att bara tala sakfrågor och
strunta i principerna för samarbetet. Det är hög tid för ett långsiktigt reform-
arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige - ordförande i EU 2001
Sverige har snart varit medlem i Europeiska unionen i fem år.
Ordförandeskapet för EU, som inleds den 1 januari 2001, är en stor
utmaning för Sverige. De bästa förutsättningarna för framgång skapas
om hela Sverige görs redo för EU och för det svenska ordförandeskapet.
Regeringen bör nyttja det som är den svenska demokratins styrka; de
många människornas delaktighet och kunskaper, det aktiva föreningslivet
och folkrörelserna, folkbildningstraditionen, samförståndsandan och
öppenheten. Regeringen bör verka för största möjliga uppslutning bakom
en nationell strategi för ordförandeperioden och omkring målen för
Europasamarbetet. På så sätt skapas god beredskap och en folklig
förankring för svenska ställningstaganden i centrala europeiska
frågeställningar.
Centerpartiet anser att följande frågor måste prioriteras när Sverige tar
över ordförandeklubban i EU:
1. Sverige skall verka för att öppna EU för världen runtom. EU-samarbetet
skall utvecklas i alleuropeisk riktning och EU skall fungera som en
brobyggare mellan de länder som är med i gemenskapen och de som står
utanför.
2. Sverige bör arbeta för att få bort all onödig byråkrati och för att göra
närhetsprincipen till en bärande och fungerande princip i EU:s arbete.
3. Centerpartiet anser att EU:s medlemsländer skall ta täten och omsätta de
globala miljö- och klimatöverenskommelserna från Rio och Kyoto i praktisk
handling. EU bör anta en kretsloppsstrategi. Sverige skall aktivt verka för en
skärpning av EU:s gemensamma miljöregler och verka för att stärka
konsumenternas ställning på den inre marknaden.
4. Centerpartiet vill göra mer för att öka sysselsättningen. EU kan bidra till
kampen mot arbetslösheten genom att komplettera medlemsstaternas
insatser.
5. Sverige bör som ordförande för EU stärka samarbetet på jämställdhetens
område.
Vad som ovan sagts om nationell strategi för Sveriges ordförandeskap i
EU bör ges regeringen till känna.
Ett reformerat och demokratiserat Europa
För att reformera och demokratisera EU räcker det inte med att skapa
mer effektiva och handlingskraftiga instrument, utan i minst lika hög
grad måste medborgarnas möjligheter att delta i utformningen av
politiken förbättras. De brister i öppenhetshänseende i EU som idag
försämrar insynen och påverkansmöjligheterna måste rättas till. Vi måste
finna former och forum för hur vi skall föra debatt och diskussion
rörande EU-angelägenheter i Sverige och hur vi på ett bättre sätt skall
kunna knyta de svenska Europaparlamentarikerna till Sverige, den
svenska debatten och riksdagen.
Centerpartiets vision är ett Europasamarbete baserat på en helhetssyn på
människa och miljö, ekohumanism.Våra grundvärderingar om demokrati,
folkstyre och decentralisering bildar utgångspunkt för vår vilja att förändra
och förbättra samarbetet i EU. Centerpartiet vill skapa ett enat,
mångkulturellt och decentralistiskt Europa, ett demokratiernas Europa. Vi
vill verka för ett utvidgat, uthålligt och förpliktande samarbete mellan
Europas länder och medborgare, i syfte att skapa bättre förutsättningar för
fred, välfärd och god miljö. Vi arbetar för ett aktivt och solidariskt
europeiskt
samarbete.
Institutionella och konstitutionella frågor
EU skall vara ett mellanstatligt samarbete med avgränsade överstatliga
inslag. Grunden skall vara ett samarbete mellan självständiga stater.
Centerpartiet vill inte ha ett "Europas Förenta Stater". Samtidigt är det
viktigt att EU blir en effektiv och öppen organisation för samarbete i
frågor som EU:s länder löser bättre gemensamt än var för sig.
Samtidigt som förändringar genomförs måste de gå i en klar riktning. I ett
komplext samarbete som EU är gäller det att finna en rimlig avvägning
mellan principerna om ett land - en röst respektive en medborgare - en röst.
På inget sätt får en förändring av röstviktningen eller av kommissionens
sammansättning underminera EU:s i grunden mellanstatliga karaktär. De små
staternas relativt starka ställning i EU:s beslutssystem måste därför värnas.
Detsamma gäller principen om en kommissionär från varje medlemsland.
Ett avskaffande av vetorätten kan aldrig motiveras enbart av
effektivitetsskäl. Omröstningsreglerna är av avgörande betydelse för
karaktären på samarbetet. Frågan om att på fler områden avskaffa kravet på
enhällighet bör därför inte behandlas som om den endast var en del av
förberedelserna för utvidgningen.
Några principer för ett reformerat EU bör vara vägledande:
Ökad öppenhet
En helt ny öppenhetskultur måste genomsyra EU. Amsterdamfördraget
gör offentlighet till grundprincip. Det är bra men det räcker inte.
Lagstiftningsprocessen skall öppnas och kommissionens arbete skall
präglas av en anda av öppenhet. Principen om öppenhet skall, i enlighet
med svensk modell, också omfatta bland annat meddelarskydd och att
diarier upprättas. Sverige måste fortsätta att driva kravet på
meddelarfrihet. Domen i Förstainstansrätten som godkänner att
kommissionen avskedade tjänstemannen Bernard Conolly visar
betydelsen av detta krav. Detta bör ges regeringen till känna.
Tydliga gränser för EU:s befogenheter
Det är otillfredsställande att EU:s maktbefogenheter inte finns tydligt
avgränsade. EU:s fördrag innehåller dessutom en ventil i form av artikel
308 som ger ministerrådet möjlighet att vidta åtgärder om de är
"nödvändig[a] för att inom den gemensamma marknadens ram
förverkliga något av Gemenskapens mål" utan att EU:s fördrag ger
sådana befogenheter. Artikeln har åberopats för att vidga EU:s
kompetens på tidigare ej förutsedda politikområden som exempelvis
forskning, utbildning, kultur, energi, miljö och regionalpolitik. När detta
kombineras med subsidiaritetsprincipens svaga ställning har följden
blivit att fler och fler frågor blivit ett ansvar för EU. Så kan det inte
fortsätta.
En generalklausul av typen artikel 308 bör inte i framtiden förekomma i
EU:s fördrag. Den riskerar att urgröpa den mellanstatliga karaktären av EU-
samarbetet och minska de nationella parlamentens makt över EU:s fördrag.
Den går stick i stäv med ambitionen att sätta tydliga gränser för EU:s
befogenheter.
En kompetenskatalog bör upprättas som tydliggör lämpliga
kompetensområden för unionen, medlemsstaterna samt regionala och lokala
organ. En kompetenskatalog bör bygga på en tillämpning av
subsidiaritetsprincipen som främjar decentralisering. Detta bör ges
regeringen till känna.
Stärk de nationella parlamentens inflytande och EU:s folkliga
förankring
De nationella parlamentens delaktighet i utformningen av EU-politiken
och parlamentens kontrollmöjligheter av hur regeringen sköter EU-
frågorna måste stärkas. Samtidigt är det viktigt att konstatera att EU-
frågorna är av sådan art och omfattning att de inte går att hänföra till en
isolerad politisk nivå, utan de behandlas i alltifrån stadsdelsnämnder till
regionfullmäktige. En stor utmaning ligger i hur väl vi lyckas stimulera
debatten och göra det svenska folket delaktigt i EU.
Regeringen bär här ett stort ansvar för att frågor lyfts fram till diskussion
medan det fortfarande finns möjligheter att påverka dem. De nationella
parlamenten bör också ges möjlighet att påverka ärenden som är under
beredning i EU. Den svenska riksdagen bör bättre utnyttja de tillfällen till
tidig påverkan som kommissionens remissförfarande (vit- och grönböcker)
innebär.
De nationella parlamentens roll i beslutsfattandet behöver förstärkas.
Sveriges agerande i ministerrådet måste efter debatt och diskussion baseras
på ett tydligt mandat från riksdagen. Genom att stärka kopplingen mellan
riksdagen och ministerrådets beslutsprocess skulle regeringens mandat
tydligare förankras på den nationella nivån. Debatten skulle därigenom föras
ned till de institutioner på nationell nivå som medborgarna är vana vid.
Möjligheten att utkräva ansvar skulle då kunna ske på nationell nivå. Vi tror
att medborgarnas påverkansmöjligheter i beslutsprocessen stärks om de
nationella parlamentens inflytande stärks.
För att stärka EU:s folkliga förankring krävs, som ovan anförts, ett utbyte
av kunskaper, erfarenheter och debatt. EU-frågorna borde diskuteras inte
bara från det nationella perspektivet utan snarare ifrån gemensamma
europeiska värderingar. EU blir inte bättre än vad dess medlemsstater vill att
EU skall vara. Finns inte former för ett europeiskt offentligt rum, kan inte
Europa byggas upp på medborgarnas delaktighet. Folkrörelser,
intresseorganisationer, partier och andra aktörer måste få förutsättningar att
systematiskt föra en diskussion och debatt om EU-frågorna. Regeringen bör
ha det övergripande ansvaret för att presentera för en bredare allmänhet de
förslag som är under beredning inom EU. På så sätt kan diskussionen om
centrala europeiska frågeställningar fördjupas i Sverige och förslagen
remissbehandlas av svenska folkrörelser och institutioner.
Europaparlamentet är den enda direktvalda EU-institutionen och att knyta
våra svenska Europaparlamentariker närmare de svenska väljarna är en
angelägen uppgift. Formellt sett åvilar den de politiska partierna, men vid
sidan av dessa, är det viktigt att utveckla även andra formella kanaler för
Europaparlamentarikernas deltagande i den svenska Europadebatten. Om vi
lyckas med också detta har vi goda chanser att överbrygga "glappet" mellan
den europeiska och svenska nivån. Europaparlamentarikerna besitter stora
sakkunskaper och insikter i europeiska frågor och har en social kompetens att
agera utifrån i europeiska sammanhang som vi måste bli bättre på att ta till
vara. Vad som ovan sagts om att stärka de nationella parlamentens inflytande
och den folkliga förankringen bör ges regeringen till känna.
Flytta besluten närmare folket
Beslutsfattandet inom EU måste decentraliseras. Närhetsprincipen,
subsidiaritetsprincipen, skall utvecklas till ett redskap för fördjupad
demokrati, större folkligt deltagande och bättre insyn så att den lokala
nivån stärks. Sveriges regering bör ta initiativ till en omfattande
granskning av EU:s fördrag och gemenskapslagstiftning, och deras
tillämpning, utifrån närhetsprincipen.
Enklare och färre regler
EU måste vara en öppen och effektiv organisation för samarbete i frågor
som vi bäst löser gemensamt. Därför är det väsentligt att EU i högre grad
ägnar sig åt ramlagstiftning medan detaljerade regler och föreskrifter
skall utfärdas av respektive medlemsland. Direktiv kan slås samman och
förenklas.
Sverige ligger i tätposition när det gäller att genomföra tillämpliga EU-
direktiv. Det är naturligtvis tillfredsställande att våra myndigheter är rustade
att effektivt tillgodose de EG-rättsliga kraven. Samtidigt är det viktigt att de
nationella myndigheter som utarbetar EU-relaterade föreskrifter inte inför
mer långtgående krav än de som ställs i bakomliggande rättsakter. Ibland kan
extra särregleringar vara påkallade, men då är det angeläget att
myndigheterna motiverar dessa särregleringar. Det måste i myndigheternas
föreskrifter framgå vilka bestämmelser som härrör sig från EU:s regelverk
och vilka som har tillkommit av andra skäl. Regler - oavsett om de är
nationella eller härrör från EU - måste vara enkla, konsekventa och
förutsägbara. Detta bör ges regeringen till känna.
Inhemska misslyckanden
Genom krångliga regler och dåligt ledarskap har Sverige försvårat
möjligheterna för enskilda medborgare och för småföretag att dra nytta
av de möjligheter som det svenska EU-medlemskapet ger. Exempelvis
har effekten av EU:s strukturpolitik i Sverige blivit mycket sämre än vad
som hade varit möjligt. Centerpartiet konstaterar att regeringen bär det
avgörande ansvaret för detta misslyckande. Regeringen har snålat med
den nödvändiga nationella medfinansieringen och med resurserna för
administration av EU-stöden. Sverige har skapat de mest komplicerade
nationella reglerna i hela EU och konstruerat ett centraliserat system för
kontroll och utbetalning.
På den gemensamma jordbrukspolitikens område har regeringen visat
ointresse för att ta till vara den potential till ersättning för jordbrukets
insatser som Sverige förhandlat sig till. Regeringen bär också det yttersta
ansvaret för alla de inhemska regler som försvårat hanteringen av
ersättningar från EU på jordbruksområdet.
Det är hög tid att bryta ned den nationella centralism som förlamar och
försinkar våra mellanfolkliga och regionala kontakter i Europa. Centerpartiet
anser att den svenska regeringen och svenska institutioner inte tillräckligt väl
förmått att göra medborgarna delaktiga i Europapolitiken. På den
gemensamma jordbrukspolitikens och den gemensamma regionalpolitikens
områden har den svenska regeringen intagit ståndpunkter som på ett
allvarligt sätt hotar förutsättningarna för levande regioner. Det behövs mer av
helhetssyn och en bättre förankring av den svenska Europapolitiken.
Vad som ovan anförts om den svenska hanteringen av ersättningar och
stöd från EU bör ges regeringen till känna.
Utvärdera EU-medlemskapet
Centerpartiet föreslår att en bred och allsidigt belysande nationell
utvärdering görs av de första åren av svenskt EU-medlemskap. Syftet
skall vara att på ett sammanhållet och trovärdigt sätt belysa hur och i
vilken omfattning det svenska samhället påverkats av EU-medlemskapet
samt hur Sverige förmått att utnyttja möjligheterna i EU att påverka den
europeiska utvecklingen. Viktiga frågor som bör belysas i en sådan
utvärdering är bland annat de ekonomiska, demokratiska,
säkerhetspolitiska, judiciella och miljömässiga förändringar som skett i
Sverige sedan EU-inträdet. Intressanta frågeställningar torde vara att
studera hur enskilda människors och företags kontakter över gränserna
har förändrats, respektive hur närdemokratin och människors tilltro till
det politiska systemet påverkats. Detta bör ges regeringen till känna.
Några viktiga sakområden
Utvidgningen
Utvidgningen av EU är enligt Centerpartiet den viktigaste frågan. EU har
ett betydande ansvar för att bjuda in Ryssland till den inre marknaden
och till det närmare politiska samarbetet. Parallellt med EU:s historiska
utvidgningsprocess till länderna i Central- och Östeuropa, inklusive
Baltikum, bör EU ägna stor möda åt att utveckla den Rysslandsstrategi
man antagit.
EU är förpliktat att stå öppet för alla europeiska stater som uppfyller
kriterierna för medlemskap. EU:s inre marknad fungerar som ett kitt mellan
EU:s medlemsstater och mellan EU och andra länder som omfattas av den
inre marknaden. För länder som står utanför samarbetet runt den inre
marknaden, kan dess tullmurar självfallet upplevas som ett hinder för
samarbete. Men EU är den organisation som bäst kan agera brobyggare
mellan Europa och övriga länder runt Medelhavet. Vad som ovan anförts om
EU:s utvidgning bör ges regeringen till känna.
EMU
Den 1 januari 1999 upprättades EU:s valutaunion. Den tredje etappen av
den ekonomiska och monetära unionen (EMU) realiserades.
Växelkurserna är oåterkalleligt låsta mellan de elva deltagarländerna.
Penning- och valutapolitiken blev gemensam och euron blev en egen
officiell valuta. Ansvaret för deltagarländernas penningpolitik överfördes
till det europeiska centralbankssystemet, med den gemensamma
centralbanken (ECB). Euron används nu i det finansiella systemet.
Eurosedlar och mynt införs senast den 1 januari år 2002.
Efter flera års osäkerhet är EMU etablerat. EMU och den gemensamma
valutan har övergått från att vara en idé och en plan till att bli en realitet.
Själva introduktionen av euron fungerade friktionsfritt vid årsskiftet. Detta
säger emellertid inget om utvecklingen på längre sikt för euron som valuta
eller om hur de deltagande länderna respektive utanförländerna påverkas av
valutaunionen.
Sverige var inte medlem av EG när ramarna för valutaunionen lades fast.
Nu har elva av EU:s femton medlemsländer anträtt EMU:s tredje steg. Vi
respekterar deras beslut att upprätta valutaunionen i enlighet med
unionsfördraget.
Riksdagen har fattat beslut som innebär att Sverige står utanför EMU.
Centerpartiet har medverkat till detta beslut. Om en riksdagsmajoritet avser
att aktualisera ett medlemskap anser Centerpartiet att frågan skall avgöras av
medborgarna i en folkomröstning. Det politiska stödet för att frågan skall
avgöras genom en folkomröstning har successivt ökat. Frågans partipolitiska
laddning minskar därmed.
När Centerpartiet tagit ställning mot ett svenskt medlemskap i EMU har
skälet varit att nackdelarna med ett medlemskap överväger fördelarna. Det är
viktigt att föra ett nyanserat samtal om Sveriges förhållande till EMU. Lika
väl som ett svenskt deltagande skulle innebära positiva möjligheter skulle det
också innebära uppenbara risker.
Det är viktigt att nu utnyttja det rådrum som skapats genom att Sverige står
utanför EMU. Under hösten 1999 och våren 2000 kommer Centerpartiet att
söka stimulera en bred och allsidig debatt om Sveriges förhållande till EMU.
Med sunda statsfinanser, fortsatt rörlig växelkurs och ett inflationsmål, en
självständig centralbank, fortsatt reformering av arbetsmarknaden och ett
gynnsamt företagsklimat skapar vi goda förutsättningar för tillväxt och
hållbar utveckling i Sverige. Det är endast på denna grund som Sverige kan
bedriva en trovärdig ekonomisk politik utanför EMU. Med en sådan politik
saknas argument för något ekonomiskt betingat räntegap mellan Sverige och
euro-området.
Centerpartiet kommer noga att följa utvecklingen av valutaunionen och
återkommande pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträde.
Sveriges långsiktiga relationer till EMU får värderas utifrån vunna
erfarenheter. Förutom utvecklingen inom EMU kommer Sveriges relation till
EMU att påverkas av hur Storbritannien och Danmark agerar samt av hur
EU:s utvidgningsprocess fortskrider.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
För ett mer enhetligt och bättre samordnat EU och för att tydliggöra EU:s
uppträdande utåt, krävs en bättre samordning och sammanhållning
mellan de överstatliga och mellanstatliga områdena i EU. Det är till
fördel för Sverige och för den europeiska säkerheten om EU utvecklar
mer effektiva instrument inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Detta är ett mellanstatligt samarbete byggt på vetorätt
för varje medlemsland. Samarbetet på det säkerhetspolitiska området bör
fördjupas enligt en formel som möjliggör för såväl EU:s medlemsstater
som blivande medlemsstater att vara militärt alliansfria. Varje land skall
självt kunna avgöra om nationella militära styrkor skall användas i
gemensamma fredsfrämjande insatser. Ett FN-mandat skall krävas för att
EU, i enlighet med FN-stadgan, skall kunna leda en militär insats i en
konflikthärd. Sverige skall, i EU:s fortsatta arbete med att följa upp
Köln-toppmötets beslut 3-4 juni 1999 angående europeisk krishantering,
verka för att tydliggöra detta. Vi utgår ifrån att den svenska regeringen
kommer att utnyttja sin vetorätt för att förhindra att EU utvecklas till en
allians med gemensamt försvar med ömsesidiga försvarsgarantier.
Hållbar utveckling
Miljöproblemen är gränsöverskridande. Därför krävs gemensamma
beslut globalt och i EU. Unionen måste spela en ledande och drivande
roll i det internationella miljöarbetet. EU skall bekämpa försurande
utsläpp och andra gränsöverskridande föroreningar och gå i täten för de
globala ansträngningarna att reducera världens koldioxidutsläpp.
Amsterdamfördraget stadgar att hållbar utveckling skall genomsyra alla
politikområden. Hittills har avståndet mellan goda formuleringar och
verklighetens miljöpolitik varit mycket stort. Sverige skall verka för en
skärpning av EU:s gemensamma miljöregler. EU skall, på område efter
område, lyfta den gemensamma lagstiftningen upp i nivå med det land som
har de strängaste reglerna. Centerpartiet kräver ökade möjligheter till
majoritetsbeslut på miljöområdet. Det minst ambitiösa medlemslandet skall inte
tillåtas styra miljöpolitiken inom EU. Enskilda medlemsländer skall kunna
behålla samt införa strängare regler. Enskilda medlemsländer skall vara
föredömen och föregångare. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige skall driva på för en uppgörelse om miniminivåer för
miljöbeskattning, bland annat för koldioxid. Ekonomiska styrmedel på
miljöområdet, miljöskatter, bör av konkurrens-, effektivitets- och
marknadsskäl regleras på unionsnivå. Beslut om gemensamma miniminivåer
för ekonomiska styrmedel skall kunna fattas utan vetorätt. Detta bör ges
regeringen till känna.
Principen om "ömsesidigt erkännande", d.v.s. att en vara som är godkänd i
ett land fritt skall få exporteras, får inte snedvrida konkurrensen och pressa
mer ambitiösa medlemsländer att sänka sina skyddsnivåer. Detta bör ges
regeringen till känna.
Sverige bör i EU verka för att kärnkraften omfattas av stränga miljökrav
och gemensamma program för avveckling. Euratom-fördraget bör ersättas av
ett program för utveckling av förnybara energikällor och
energieffektivisering. EU måste även bidra till avvecklingen av de
ålderdomliga kärnkraftverken i kandidatländerna och unionens närområde.
Ett positivt exempel på att påverkan från EU är framgångsrik, är den
litauiska regeringens beslut att fastslå en tidsgräns för nedläggning av driften
i ena reaktorn i Ignalinakraftverket. Vi är de första att välkomna fler
initiativ
i denna riktning. Avveckling av kärnkraften är nu aktuell även i flera av
unionens medlemsländer. Sverige skall verka för en energipolitisk
samverkan inom EU som syftar till en övergång från kärnkraft och
fossilbränslen till förnybara och miljövänliga energikällor. EU skall påta sig
rollen som pådrivare för avvecklingen av kärnkraften. Detta bör ges
regeringen till känna.
Sverige bör i EU driva att direktivet om offentlig upphandling ändras så att
det i högre grad beaktar miljöfaktorer. EG-direktivets möjligheter till
undantag från reglerna för offentlig upphandling när det gäller mindre
volymer skall utnyttjas. Detta bör ges regeringen till känna.
Starka konsumenter
Den gemensamma inre marknaden kan vara till fördel för
konsumenterna. Den nya tekniken krymper avstånden och gör det lättare
att utnyttja de möjligheter som erbjuds på en större hemmamarknad. Det
är hög tid att stärka konsumenternas ställning på den inre marknaden.
Producenthänsyn har konsekvent ställts framför konsumenternas
intressen. Miljö- och konsumenthänsyn väger alltför lätt och svagt
intresse har ägnats konsumenters skydd och rättigheter. Ett exempel på
detta är förbudet mot parallellimport, ett annat är EU:s regler för
utformningen av innehållsförteckningar på livsmedel och andra varor.
Amsterdamfördraget ger bättre förutsättningar att värna konsumenternas
rättigheter. Dessa möjligheter skall tas till vara. Konsumentskyddet vid
gränsöverskridande handel skall stärkas. Konsumentlagstiftningen i det egna
landet skall gälla vid privatimport. Den enskilde konsumenten behöver i
många situationer stöd för att kunna hävda sin rätt och få skydd mot
otillbörliga affärsmetoder. Detta bör ges regeringen till känna.
Barnkonventionens syfte - att barn har en egen rätt och ej skall exploateras
- skall tillämpas. Reklam och marknadsföring riktad till barn och ungdomar
skall omges med särskilda restriktioner. Mottagarlandets regler skall gälla för
etermediareklam.
Sunda livsmedel
Modern svensk matkultur, gastronomi, och svenska råvaror håller högsta
europeiska klass. Här finns en stor potential för utveckling såväl i form
av nya produkter och högkvalitativ livsmedelsexport som för turism som
förenar mat och kultur.
En nationell kommitté bör tillsättas för att studera hur konsumenterna skall
kunna tillförsäkras rätt att kunna välja säkra livsmedel av hög kvalitet,
framställda på ett etiskt och ekologiskt riktigt sätt. En förteckning över
tillsatser i livsmedel, en s.k. Livsmedels-Fass, bör utarbetas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Den regelmässiga användningen av antibiotika och andra medicinska
preparat i foder i tillväxtsyfte måste förbjudas inom hela EU. Sverige har -
på centerinitiativ - nått framgång med att i hela EU förbjuda flera
antibiotikapreparat som tidigare använts i tillväxtsyfte. Detta arbete måste
fortsätta.
Biotekniken måste ges etiska och miljömässiga ramar. Produkter som är
genetiskt förändrade måste särhållas och märkas på ett tydligt sätt. Växter
med gentekniskt utvecklad resistens mot bekämpningsmedel hör inte hemma
i ett ekologiskt samhälle. Patent på liv skall inte vara tillåtet. Detta bör ges
regeringen till känna.
Sverige skall kraftfullt stödja EU:s kamp inom ramen för GATT-systemet
mot import av hormonbehandlat kött och omärkta genmodifierade produkter.
Det är nödvändigt att starta ett arbete med att minska förekomsten av
salmonella i hela EU. Sverige bör ta initiativ och presentera förslag till
regler
i EU med ledning av våra goda resultat när det gäller att bekämpa salmonella
och andra djursjukdomar. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är helt oacceptabelt att subventionera att levande djur transporteras
långa sträckor före slakt. Ambitionen måste vara att skärpa EU:s
djurskyddslagar efter svensk förebild.
Ekologisk livsmedelsproduktion skall främjas. EU måste arbeta för ett
jordbruk som är så fritt från kemikalier som möjligt. De farligaste preparaten
skall omedelbart förbjudas genom beslut på EU-nivå.
Ursprungsmärkning av livsmedel ger möjlighet för konsumenten att välja
produkter från länder där antibiotika i djurfoder, hormonbehandling och
osund avel redan nu är förbjudet. Bestrålning av livsmedel, förutom kryddor,
skall inte tillåtas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformering av EU,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell strategi för Sveriges ordförandeskap
i EU,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad öppenhet,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompetenskatalog,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enkla, konsekventa och förutsägbara regler,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka de nationella parlamentens inflytande
och den folkliga förankringen,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska hanteringen av ersättningar och stöd
från EU,5
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nationell utvärdering av svenskt EU-medlem-
skap,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s utvidgning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta gemensamma miljöregler,5
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miniminivåer för miljöbeskattning och
ekonomiska styrmedel på miljöområdet,3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principen om ömsesidigt erkännande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en energipolitisk samverkan,6
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om direktivet om offentlig upphandling,2
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stärkt konsumentskydd vid gränsöverskridande
handel,4
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förteckning över tillsatser i livsmedel, en s.k.
Livsmedels-Fass,5
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biotekniken och patent på liv,4
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om salmonellabekämpning.5
19.
Stockholm den 22 september 1999
Marianne Andersson (c)
Åsa Torstensson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Sven Bergström (c)
Lena Ek (c)
Agne Hansson (c)
1 Yrkandena 1 och 3-6 hänvisade till KU.
2 Yrkande 14 hänvisat till FiU.