Säkerhet och fred i Europa var de starkaste drivkrafterna när grunderna
för Europasamarbetet lades efter andra världskrigets slut. Sedan dess har
samarbetet fördjupats genom Romfördraget, Enhetsakten, Maastricht-
fördraget och nu senast Amsterdamfördraget. Från att vid Romfördragets
ikraftträdande endast ha inkluderat sex länder har Europasamarbetet idag
kommit att inkludera 15. Den centrala tanken är fortfarande hur frihet,
fred, demokrati och säkerhet kan garanteras för Europas invånare. Det är
det viktigaste skälet till att vi liberaler är positiva till EU.
Vi, sekelskiftets européer, har nu en historisk möjlighet att skapa ett
Europa präglat av frihet, fred, demokrati, ekonomisk utveckling och en god
miljö. Europeiska unionen är ett unikt verktyg för att nå dessa mål. Det
faktum att Folkpartiet starkt bejakar Europasamarbetet innebär inte att vi
förhåller oss okritiska till allt inom EU. Den utvidgningsprocess av EU som
pågår ställer till exempel stora krav på reformering av jordbrukspolitiken och
beslutsformer. Unionen måste bli fullständigt och totalt öppet för insyn. Det
krävs inte bara en "svensk" offentlighetsprincip - det krävs också en
konstitution som gör beslutsfattandet glasklart för varje medborgare.
Folkpartiet välkomnar de positiva signaler som kommit från den nya EU-
kommissionen och det nya Europaparlamentet om ökad öppenhet och
förändrad arbetskultur.
Den allra viktigaste uppgiften de närmaste åren är att vidga EU till att
omfatta länder i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna om medlemskap
för Polen, Ungern, Tjeckien, Slovenien och Estland bör drivas så att dessa
länder kan bli medlemmar år 2002. Även Lettland och Litauen bör finnas
med i en första utvidgningsomgång.
Sverige är i akut behov av en europapolitik. Det är bara ett år kvar tills
Sverige övertar ordförandeklubban i EU. Regeringen förhåller sig
oroväckande passiv till europafrågorna och socialdemokraterna gör allt för
att skjuta avgörande beslut på framtiden. Flertalet EU-länder uppfattar
Sverige som en bromskloss och förväntningarna på vårt ordförandeskap är
lågt ställda. Sverige - utanför valutaunionen och med en snubblande regering
stödd på två EU-negativa partier - riskerar att bli ett svagt ordförandeland.
Sveriges anseende i EU måste repareras. Medlemskapet ger oss enorma
möjligheter som inte får gå oss ur händerna. Sverige behöver EU för att lösa
många av sina egna problem. Därför behövs en ny kurs för Sverige i Europa.
2 Svenska ordförandeskapet 2001
Våren år 2001 övertar Sverige för första gången ordförandeskapet i EU:s
ministerråd. Som ordförandeland kommer Sverige att ha en unik
möjlighet att påverka vilka frågor som skall prioriteras. Varje
ordförandelands mål är att dels få genomslag för egna idéer, uppnå
resultat och att leda unionen på ett sätt som inger respekt. För att så skall
bli krävs att man vill driva utvecklingen framåt.
Det faktum att Sverige valt att stå utanför eurosamarbetet och dessutom
skjutit frågan på framtiden gör dock att förutsättningarna för att kunna driva
ett effektivt och resultatinriktat ordförandeskap försämrats avsevärt. Ett
konstruktivt och framgångsrikt ordförandeskap kräver ett aktivt engagemang
i europafrågorna. Sverige behöver en klarare strategi och en tydligare
inriktning om inte det svenska ordförandeskapet skall bli ett för EU förlorat
halvår.
Utvidgningsprocessen bör ha tagit ett stort steg framåt våren 2001. En ny
förhandlingsrunda tar fart i början på nästa år där fler länder än den första
raden av ansökarländer antas finnas med. Från EU-kommissionen finns en
uttalad vilja om att utvidgningen skall påbörjas år 2002. Regeringen bör i
detta sammanhang därför redan nu uttala som sin övergripande målsättning
att utvidgningsförhandlingarna skall slutföras under det svenska ord-
förandeskapet.
Nästa regeringskonferens startar i januari med syftet att ta itu med de
nödvändiga institutionella reformerna samt reformeringen av jordbruks-
politiken och strukturfonderna som man inte lyckades reda ut i samband med
Amsterdamfördraget. Dagordningen fastslås i december i Helsingfors.
Målet med den nya regeringskonferensen bör vara att EU skall kunna ta
emot 10 till 15 nya medlemsländer, inte bara öppna upp för fem. För att nå
det målet räcker det inte att bara se över de frågor som lämnades kvar efter
Amsterdam. Regeringen bör verka för en utökad agenda där en översyn görs
av frågor som rör bl a den institutionella balansen, utökad möjlighet till
majoritetsröstning, individuellt ansvar för kommissionärer, inrättandet av en
kompetenskatalog som reglerar kompetensen mellan EU och de enskilda
medlemsländerna samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Även frågor som rör det rättsliga samarbetet bör ses över liksom
sammanslagningen av den andra och tredje pelaren med den första.
Sverige bör ha som mål att regeringskonferensen skall avslutas under det
svenska ordförandeskapet. Ett fördrag skulle då kunna antas på toppmötet i
juni i Göteborg. Om ratificeringen går snabbt skulle det kunna underlätta
anslutningen av de första nya medlemsländerna redan i januari 2002.
Utöver östutvidgningen kan egna hjärtefrågor väljas. Miljön är ett viktigt
område för Sverige. Arbetslösheten är ett alleuropeiskt problem och
öppenheten inom EU:s institutioner en central svensk fråga. Folkpartiet
prioriterar utvidgningen och de reformer som måste göras på vägen för att
ansökarländerna skall kunna bli medlemmar så snart som möjligt. Lika
viktigt är dock att Sverige är en konstruktiv och drivande partner i EU som
uppträder som en ledare för hela unionen och ser på den med ett samlat
europeiskt perspektiv.
3 Folkpartiets fem steg till EMU
Sverige bör fastställa en tågordning för Sveriges närmande och inträde i
EMU i fem steg:
- Regeringen bör avge en avsiktsförklaring där avsikten att Sverige avser
att gå med i EMU redovisas.
- En nationell övergångsplan bör göras upp snarast.
- En folkomröstning om EMU bör genomföras. Siktet bör vara inställt på
att den genomförs hösten år 2000.
- Snarast efter ett ja i folkomröstningen bör en förhandling om svenskt
inträde i ERM tas upp med de andra EU-länderna och ECB.
- Sverige går med i EMU. 15 till 24 månader efter folkomröstningen bör
Sverige kunna gå med i EMU:s tredje fas.
Statsministern har själv angivit EMU-frågan som den viktigaste frågan
för Sverige under hans ämbetstid. Mot den bakgrunden är det svaga
politiska ledarskapet i frågan högst anmärkningsvärd. EMU:s politiska
mål är stabilitet, fredlig konfliktlösning och säkerhet genom ett tätare
europeiskt samarbete. Det är helt oacceptabelt att Sverige genom att säga
nej till EMU i handling tar avstånd från dessa grundläggande motiv.
Efter det att EMU startat har de politiska aspekterna på EMU-frågan blivit
allt viktigare för Sveriges ställningstagande. De andra länderna har lämnat
bakom sig frågan om ja eller nej till EMU och för varje statsminister- och
Ecofinmöte som passerar blir Sverige ännu litet mera politiskt akterseglat.
Slutsatsen att Sverige bör vänta och se byggde på felbedömningen att
endast en minoritet av EU:s medlemsländer skulle gå med från start. Idag vet
vi att 11 av 15 EU-länder gått med, och att tre av de fyra kvarvarande EU-
länderna förbereder sig aktivt på olika sätt för att gå med mellan år 2000 och
2003.
Regeringen har förbisett den nu hett debatterade frågan om utflyttning av
nyckelpersoner och hela eller strategiska delar av företag från Sverige.
Utflyttningen har förvisso flera drivkrafter, men man kan inte bortse från att
den svenska attityden till EMU spelar roll i sammanhanget för praktiskt taget
alla beslutsfattare i näringslivet. Få anser att landets EMU-politik saknar
betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.
Den svenska kronan har rört sig kraftigt vid internationella kriser, och det
skapar återkommande problem för svenska företag och medborgare. Så fort
det blir oro i världsekonomin smittar detta av sig på den svenska kronan.
Debatten har mycket handlat om en situation där Sverige skulle vilja, men av
EMU hindras, att försvaga sin valuta. Men att tillgripa kronförsvagning som
stabiliseringspolitiskt motmedel har empiriskt visat sig inte vara en
långsiktigt bra medicin som erfarenheterna sedan 70-talet visar.
EMU-utredningen och flera andra har argumenterat för att arbetslösheten
först måste ner innan Sverige kan gå med i EMU. För att få ner
arbetslösheten krävs en rad strukturella utbudsreformer på arbetsmarknaden.
Det är lättare att genomföra långsiktigt nödvändiga och principiellt viktiga
reformer om Sverige är medlem av EMU.
Regeringen försöker glida undan ett ställningstagande i EMU-frågan
genom att hävda att Sverige naturligtvis inte motsätter sig att andra länder
fullföljer den monetära unionen. Sverige vill åka snålskjuts på andra länders
ansträngningar och risktagande när det gäller att utforma och delta i
internationellt ekonomiskt samarbete. Om Frankrike, Tyskland, Benelux och
Italien på 50-talet agerat på samma sätt hade varken Kol- och Stålunionen
eller EEC någonsin kommit till stånd, och på 1980-talet hade inte EG och
den inre marknaden utvecklats. Europa hade varit splittrat, ekonomiskt och
politiskt. Specialisering, internationell arbetsfördelning och årtiondens stora
vinster av inomeuropeisk handel hade inte uppstått i samma omfattning,
löntagarna hade haft lägre inkomster och konsumenterna färre varor och
tjänster att välja mellan.
Det ligger även i Sveriges intresse att EMU och den nya centralbanken,
ECB, snabbt lyckas etablera ett gott rykte och trovärdighet.
Såväl vår utrikeshandel som EU:s östutvidgning är av central ekonomisk
och politisk betydelse för Sveriges framtid. Om EMU skulle få problem
framöver skulle det vara negativt för efterfrågan på svensk export från
Euroland, men också negativt för ansökarländerna och processen med EU:s
östutvidgning. Ett ökat välstånd och en långsiktig stabilitet på andra sidan
Östersjön främjas av att EMU och den nya centralbanken snabbt allmänt
uppfattas som en legitim och kompetent bevakare av låg inflation och goda
offentliga finanser. EMU och den nya centralbankens ansträngningar på den
punkten skulle underlättas väsentligt om Sverige skulle deklarera sin avsikt
att gå med i EMU. En sådan avsiktsförklaring är sannolikt det enskilt
viktigaste bidraget vi som nation kan ge till vår egen och Europas
ekonomiska stabilitet.
4 Ökat folkligt inflytande inom EU
I Sverige saknas idag en bred och öppen debatt om EU-frågorna. Det
beklagansvärt låga valdeltagande i EU-valet är i mångt och mycket ett
resultat av detta. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna utifrån en
snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån
gemensamma europeiska värderingar. Möjligheten för den enskilde
medborgaren att aktivt delta i europadebatten är begränsad.
Den socialdemokratiska regeringen bär här ett stort ansvar. Under åren
efter inträdet i unionen har regeringen intagit en passiv hållning till EU-
frågan i allmänhet och EMU i synnerhet, vilket innebär att utrymmet för en
öppen diskussion och debatt har krympt. Regeringen bör föra en aktiv och
tydlig EU-politik på det nationella planet för att på så sätt hålla dörren öppen
till det europeiska offentliga rummet.
De demokratiska reformerna av EU måste fortsätta. EU-politiken måste
föras närmare medborgarna och politiker i Sverige måste göra europa-
politiken mer vardaglig. Ett steg i denna riktning vore att ge europa-
parlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för återrapportering.
På så sätt skulle europaparlamentarikernas roll bli mer tydlig och
europadebatten föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de
holländska europaparlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i
det egna nationella parlamentet. Folkpartiet anser att även de svenska
europaparlamentarikerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
De folkvalda representanterna i EU-parlamentet är viktiga vad gäller
upprätthållandet av demokratin och den folkliga förankringen. Därför bör
parlamentet få en ökad makt och likställas med ministerrådet i lagstiftnings-
frågor. De båda organen bör på sikt bli helt likställda i lagstiftningsfrågor
och
de båda organen bör betraktas som de två delarna i ett tvåkammarparlament.
4.1 Ökad öppenhet
EU:s institutioner måste präglas av större öppenhet. Sverige bör verka för
att den svenska synen på allmänna handlingars offentlighet får en
motsvarighet också inom EU. Sedan medlemskapet har Sverige och
Finland påverkat EU mycket positivt. Den principiella
offentlighetsprincip som drivits fram av svenska EU-parlamentariker och
den svenska regeringen är ett steg i rätt riktning. Att den nya EU-
kommissionen även på allvar tagit till sig kraven om ökad öppenhet är
glädjande. Sverige bör driva fram en sådan tillämpning av EU:s nya
offentlighetsprincip att den också blir praktisk verklighet överallt i EU:s
beslutsfattande.
På det nationella planet bör Sverige upprätthålla sin hittillsvarande
tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument skall
följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur
en handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att
tillämpa offentlighetsprincipen skall vi strida i EG-domstolen för vår
öppenhet.
4.2 Rätt frågor på rätt nivå
För ytterligare förankring är det viktigt att EU:s närhetsprincip, den s k
subsidiaritetsprincipen, gäller. EU skall enligt vår mening endast ägna sig
åt frågor där de lokala, regionala och nationella nivåerna inte räcker till.
EU måste vara effektivt. Det betyder att beslutsmaskineriet måste vara
effektivt. Men det innebär också att EU skall ägna sig åt rätt frågor. Det
finns i dag frågor där beslutsmöjligheterna på EU-nivån är för små. Det
finns också frågor där möjligheterna att besluta är för stora. Ett exempel
på frågor där möjligheterna är för små är ekonomiska styrmedel för en
bättre miljö. Dessa frågor räknas idag till skattefrågorna, för vilka varje
lands vetorätt gäller. Vi fortsätter kräva att dessa frågor i fortsättningen
skall behandlas som de miljöfrågor de är och inte som skattefrågor. Vi
beklagar att den svenska regeringen envist motarbetar denna förstärkning
av möjligheterna att angripa gränsöverskridande miljöproblem. Detta är
negativt inte enbart för miljön i Europa utan också för EU:s möjligheter
att påverka den globala miljön.
Ett annat område där de gemensamma befogenheterna är för små gäller
den gränsöverskridande brottsligheten. Det är uppenbart att det hittills-
varande mellanstatliga samarbetet inte är tillräckligt för att effektivt bekämpa
den internationella brottsligheten. Vi bejakar Europolsamarbetet och ser
gärna att det, med bevarad rättssäkerhet och integritet för medborgarna,
utvecklas till ett överstatligt samarbete så att t ex ett lands polis inte bara
kan
fullfölja en polisjakt över en nationsgräns och att gemensamma brottsregister
upprättas utan också att gemensamma insatsstyrkor kan sättas upp. Det är
viktigt med parlamentarisk insyn och kontroll över Europols verksamhet, i
syfte att beivra missbruk och övertramp mot den personliga integriteten. På
sikt bör en europeisk polisorganisation med operativa funktioner upprättas.
Det tredje viktiga området där unionen behöver större befogenheter gäller
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inget enskilt land skall på
detta område ha veto, men inget land skall heller mot sin vilja behöva delta i
en gemensam insats.
Om det på dessa tre områden - gränsöverskridande miljöförstöring, inter-
nationell brottslighet och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken -
således behövs mer samarbete, så finns det områden där det behövs mindre
av lösningar på unionsnivån, t ex kultur, turism, social- och arbetsmarknads-
politik.
En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den
enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte
är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska
politiska nivån.
Sverige bör i allt arbete inom EU arbeta för att unionsnivån bara används i
de fall då nationella nivåer inte är tillfyllest för att lösa problemen.
Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av
att unionen inte är kapabel att fatta beslut i genuint gemensamma frågor som
av att unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är
därför inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats.
Ett sätt att på sikt åstadkomma detta är införandet av en kompetenskatalog
som reglerar ansvarsförhållandet mellan unionen och de enskilda medlems-
länderna. Enligt vår mening skall en sådan katalog även beskriva EU:s
målsättning, definiera dess grundläggande institutioner samt dess kompetens-
områden och hur de inbördes förhåller sig till varandra. Ansvaret, inte bara
mellan och inom de europeiska institutionerna, utan också mellan EU och
medlemsländernas parlament och regeringar, måste tydliggöras.
För närvarande finns elva utlokaliserade organ under Europeiska
kommissionen, till exempel miljöbyrån i Köpenhamn, i olika medlemsländer.
Ännu finns inget i vårt land. Om ett EU-organ placeras i Sverige skulle det
inte bara skapa nya jobb utan också underlätta förankringen av EU hos det
svenska folket. Regeringen bör verka för att kontoret som hanterar EU:s
katastrofbistånd, ECHO, läggs i Sverige.
5 Utrikes- och säkerhetspolitiken
EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred i Europa
förblir det allra djupaste syftet. Samarbetet i unionen måste vara så tätt
att krig mot en annan unionsmedlem inte bara framstår som absurt utan
också praktiskt ogenomförbart. Ju fler länder som kommer med i unionen
desto större blir det område där interna krig inte kan förekomma.
Men EU:s roll som främjare av fred måste få konsekvenser också utanför
unionens territorium. Det är t ex djupt olyckligt om europeiska länder genom
historiska eller andra bindningar hamnar på olika sidor i konflikter i andra
delar av världen. Helt oacceptabelt är att olika EU-länder exporterar vapen
till båda sidor i pågående krig.
Framtidens säkerhetspolitik måste i mycket högre grad än gårdagens bygga
på icke-militära metoder. Vi ser t ex EU:s utvidgning österut som den
viktigaste förbättringen av Sveriges långsiktiga säkerhet som kan tänkas.
Att öppna dörren för ansökarländerna ställer höga krav på unionen. För att
hantera ett EU med över 20 medlemsstater krävs omfattande institutionella
förändringar, reformering av jordbrukspolitiken och strukturfonderna samt
ändrade regler för beslutsfattande. Därför var det en stor besvikelse att
Amsterdamfördraget inte resulterade i några avgörande förändringar av det
slaget.
Folkpartiet anser att förberedelserna inför utvidgningen måste vara den
mest prioriterade uppgiften hos EU. Det blir naturligtvis ohanterligt att i en
union med 25 eller kanske 30 medlemmar bibehålla en så pass omfattande
vetorätt som den nuvarande. Enligt vår mening bör vetorätten inskränkas till
ett fåtal områden som EU har att besluta om.
Vi har många gånger fört fram de demokratiska argumenten för att
förstärka Europaparlamentets befogenheter på ministerrådets bekostnad. En
sådan förstärkning skulle tillsammans med en ökad roll för de nationella
parlamenten i formandet av den nationella EU-politiken öka legitimiteten i
de fattade besluten. Vi beklagar att den svenska riksdagsmajoriteten inte
delar vår uppfattning om behovet av en ytterligare förstärkning av
parlamentets roll.
Folkpartiet är för ett fördjupat samarbete inom EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik. Händelserna i det forna Jugoslavien visar tydligt att
samarbetet på detta område måste stärkas. Vi hoppas att EU:s nya enhet för
politisk planering och tidig varning som just håller på att inrättas skall visa
sig vara ett bra verktyg för detta. Vi hoppas också att den höge representant
som utsetts blir en kraftfull och pådrivande person. Hittills har EU varit
alltför handlingsförlamat på detta område.
Men vi tror inte att ovanstående reformer räcker. Beslut i utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor bör fattas genom kvalificerad majoritet. Regeln bör
dock kompletteras med en reservationsrätt, som innebär att ett enskilt land
kan ställa sig utanför aktioner som det landet inte anser sig kunna delta i.
Inget enskilt land skall ha veto, men inget land skall heller kunna tvingas att
mot sin vilja delta i en gemensam insats.
Folkpartiet välkomnar att EU-länderna accepterat att i Amsterdam-
fördraget införa de s k Petersberguppgifterna, vilka öppnar för möjligheter
till humanitära hjälpinsatser, fredsbevarande och fredsskapande uppgifter
samt krishantering där militär kan sättas in. Hittills har Petersberguppdragen
legat på Västeuropeiska unionen, VEU. I takt med att EU tar över denna
verksamhet är det naturligt att VEU gradvis integreras i EU - med det viktiga
undantaget för säkerhetshetsgarantierna i artikel V i Brysselfördraget.
Hittills har VEU mest varit en diskussionsklubb, och genomfört få
operationer. VEU har skött bevakningen av embargon mot f d Jugoslavien
och hjälpt till att bygga upp en civil polisstyrka i Mostar i Bosnien.
Folkpartiet anser att EU via VEU bör bli mer aktivt i att förebygga och
hantera kriser i framtiden. Vi vill även att Europa samverkar kring en
insatsstyrka som kan användas för Petersberguppdrag, på mandat av FN eller
OSSE, och vid miljökatastrofer.
Folkpartiet anser inte att EU skall bli en militärmakt eller ha ett
gemensamt försvar. Det finns redan en organisation för gemensamt försvar i
Europa, nämligen Nato. Det är inom Nato och inom Partnerskap för Fred
som arbetet med att vidareutveckla en ny europeisk säkerhets- och
försvarsidentitet skall ske, inte inom EU.
Det har nu gått ett decennium sedan Berlinmuren föll. Det borde ha lett till
en genomgripande diskussion om hur Sverige skall utforma sin framtida
säkerhetspolitik. Sverige har haft större möjligheter än på länge att förankra
en ny svensk utrikespolitik. Men regeringen har försuttit dessa möjligheter.
Av rädsla för att blotta bristen på visioner och osäkerhet inför förändringar
har regeringen gjort allt för att undvika den debatten. Det är i nära samverkan
och som fullvärdig deltagare i internationella sammanhang som Sverige kan
spela en betydelsefull roll.
Det går inte att blunda för att den säkerhetspolitiska kartan har förändrats.
Folkpartiet anser därför att Sverige skall bidra till en alleuropeisk freds-
ordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår
världsdel med Sverige som medlem.
6 En gemensam europeisk flyktingpolitik
Den regeringskonferens som avslutades i juni 1997 fick till resultat att de
s k Schengenreglerna görs till en del av EU-fördragen. Förberedelser för
ett beslut i ministerrådet om hur Schengenreglerna skall införlivas i den
nya fördragstexten har påbörjats och beslutet väntas inom en snar
framtid.
I Schengenavtalet ingår bl a inrättande av en gemensam europeisk
flyktingpolitik. Folkpartiet välkomnar detta. Vi tror att en samordning av
flykting- och asylpolitiken med en gemensam praxis är en förutsättning för
en liberalisering av politiken inom hela EU.
Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar på det flyktingpolitiska området är
emellertid nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken skall kunna
bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det är inte de minst generösa
länderna som skall sätta normen. Det synsättet måste prägla tillämpningen av
såväl Schengenavtalet som Dublinkonventionen, vilka båda berör flykting-
politiken.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste
kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i mass-
flyktsituationer såsom vid krigen i Bosnien respektive i Kosovo.
EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt
medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de
människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater
som ger dem skydd.
Mot denna vår grundinställning för en gemensam human flyktingpolitik
för hela EU är de förslag på en sådan gemensam politik som hösten 1998
kom från dåvarande ordförandeskapet i Österrike och hösten 1999 tycks
komma från ordförandeskapet i Finland mycket oroväckande.
Utgångspunkten är föga liberal - att begränsa migrationsströmmarna till
den europeiska kontinenten. Den utgår liksom regeringens skrivelse
1999/2000:3 Migration och asylpolitik under punkten 3.9 från missupp-
fattningen att särskilt de västeuropeiska staterna samt USA, Kanada och
Australien "haft en relativt omfattande invandring och har tagit emot många
asylsökande", trots att vi vet att alla de stora flyktingmottagarländerna ligger
i tredje världen.
Det finländska ordförandeskapet föreslår enligt ännu icke officiella
uppgifter bl a att EU-länderna skall inta en hård linje gentemot de
asylsökandes hemländer och med ekonomiska påtryckningar i form av hot
om uteblivet bistånd förmå fattiga länder att ta emot flyktingar i retur.
Förslagen är oacceptabla. För liberaler, vars målsättning är en ökad rörlighet
för människor utan hindrande gränser och andra barriärer, är det här förslag
som går tvärtemot.
Redan idag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i
världen. Den gemensamma listan över viseringspliktiga länder växte
ytterligare med Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de
viseringspliktiga länderna finns alla de, varifrån de flesta asylsökande i
Sverige och EU kommer. Det är uppenbart att viseringspolitiken används för
att göra det svårare för människor med skyddsbehov att söka asyl i
Västeuropa. Listan över viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa
ytterligare. Sverige bör aktivt verka för att listan görs allt kortare.
Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar
vi strid med dem som vill bygga "Fästning Europa". Människors lika värde
oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda
människan växer internationalismen.
Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik, som bättre fördelar
bördorna av mer omfattande flyktingströmmar mellan de europeiska
länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de
enskilda ländernas lagstiftning. Vi vill att den europeiska, såväl som den
svenska, flyktingpolitiken i framtiden skall vara mer human än den är idag.
Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till de områden där majoritetsbeslut
kan tillämpas.
Sverige måste som ordförandeland i EU 2001 prioritera asylpolitiken inom
Schengen mycket högt. Vi bör utnyttja ordförandeskapet till att kraftigt höja
den humanitära ambitionen i EU:s gemensamma flyktingpolitik.
7 Sysselsättning
Arbetslösheten är vår kontinents största mänskliga, sociala och
ekonomiska problem. I EU går ca 17 miljoner människor arbetslösa. Så
kan det inte fortsätta. Det är mycket positivt att sysselsättningsfrågan har
satts högt på EU:s dagordning. Det ökar Europas möjlighet att ta sig ur
den onda spiral som långtids- och massarbetslösheten innebär.
EU:s ministerråd har uppmanat Sverige att sänka skatterna för hushåll och
företag. I november 1997 presenterade EU-kommissionen riktlinjerna för
medlemsstaternas politik mot arbetslösheten. Rekommendationerna gick bl a
ut på sänkt moms på tjänstejobb, sänkt arbetsgivaravgift, enklare regler för
småföretagen och reformerade strukturer på arbetsmarknaden.
Folkpartiet anser att det är en klok strategi att stimulera fler arbeten i den
privata tjänstesektorn genom lägre beskattning. Den svenska regeringen, som
i ministerrådet varit med om att godkänna rekommendationerna, har hittills
inte visat någon vilja att omsätta det i praktisk handling. Regeringen har
ställt
Sverige utanför den försöksverksamhet inom EU med lägre moms inom
vissa tjänsteområden som blivit möjlig. Trots att vissa ledande
socialdemokrater under senare tid uttryckt att de anser det klart att lägre
skatt
på arbete ger högre sysselsättning framhärdar regeringen i sitt motstånd.
Folkpartiet har sedan länge förordat en politik som syftar till att skatten på
arbete sänks och den europeiska arbetsmarknaden avregleras. Om så inte
sker finns det en risk att arbetslösheten i nästa lågkonjunktur stiger
ytterligare. Arbetslösa måste även ges tillfälle till utbildning för att förbli
attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetet med att förbättra arbetsmiljön för
Europas arbetstagare är viktigt.
Genom den europeiska valutaunionen skapas stabila förutsättningar för
småföretagen och därmed kan arbetslösheten minskas. I dag har främst de
mindre svenska företagen svårigheter att konkurrera på lika villkor med
företagen i euroländerna. Utanförskapet tenderar också att ge högre räntor
och ökade kostnader för företagen i tider med osäkerhet på marknaden.
Osäkerheten om valutakurser är särskilt kostsamma för små och medelstora
företag. Folkpartiet anser att Sverige bör gå med i EMU så snart som möjligt.
Folkpartiet har en mycket tydlig hållning till frihandel. Skyddstullar eller
andra typer av protektionism löser i längden inga problem. Det är mycket
viktigt att arbetet för ökad frihandel fortsätter inom EU och på global nivå.
Nya initiativ måste tas för att främja frihandeln. Ökad frihandel gynnar
sysselsättningen och minskar fattigdomen i världen.
8 EU - världens bästa miljöorganisation
Som medlem av EU har Sverige inflytande över den gemensamma
miljöpolitiken. Folkpartiet vill utarbeta en strategi för hur den
möjligheten bäst skall tillvaratas. Oavsett om Sverige är med i EU eller
ej påverkas miljön av våra grannländers miljösituation. Föroreningar i
luften och utsläpp i vatten bryr sig inte om nationsgränser. Vi äter mat
som producerats eller förädlats i andra länder. För att minska
miljöförstöringen krävs att vi arbetar fram gemensamma miljöregler för
EU:s inre marknad. För att garantera en hög livsmedelskvalitet är det
nödvändigt att arbeta på europeisk nivå.
Styrkan med EU:s miljöarbete är särskilt viktig i det globala miljöarbetet.
För att minska växthuseffekten är det viktigt att varje land tar ansvar för att
minska sina koldioxidutsläpp. Ett skäl till att länder inte vill skärpa
koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra
konkurrenskraften för den inhemska industrin. Folkpartiet vill verka för att
mer av ekonomiska styrmedel används för att främja miljöanpassad
konsumtion och produktion samt hindra miljöskadliga utsläpp.
Koldioxidutsläppen måste begränsas för att minska riskerna för en
växthuseffekt. Det kan ske till exempel genom miljöavgift på koldioxid. Men
om ett enskilt land inför eller höjer en befintlig koldioxidskatt kan effekten
bli att produktionen flyttar. För den globala miljön är inget vunnet med detta.
Det är angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i
EU-länderna. Eftersom den betraktas som en skattefråga kan den idag inte
införas genom ett majoritetsbeslut inom EU. Miljöavgifter bör istället
betraktas som just miljöfrågor och kunna beslutas i den ordningen i EU.
Regeringen har dock visat sig helt ointresserad av att driva frågan.
Nu måste Sverige anstränga sig för att få fram en gemensam
koldioxidavgift och höja ambitionen för miljöns skull. Detta bör ges
regeringen till känna.
Den så kallade miljögarantin innebär att ett land skall kunna gå före på
miljöområdet. För att ytterligare stärka miljögarantin bör det land som
hävdar att en lagstiftning, skatt eller annan åtgärd sker av miljöskäl inte ha
bevisbördan för att så är fallet. I enlighet med försiktighetsprincipen skall
det
räcka att det land som vill gå före på miljöområdet gör det sannolikt att en
åtgärd görs för miljöns skull, och den medlemsstat som påstår att en sådan
åtgärd är ett handelshinder skall ha bevisbördan för att så är fallet.
EU gör insatser för att förbättra kärnsäkerheten i Ryssland, Öst- och
Centraleuropa. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett
allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent. Ett mål måste vara att främja
energihushållning och effektivare energidistribution så att det totala
energianvändandet kan hållas tillbaka. EU:s utvidgning österut är viktigt
även när det gäller förbättrad kärnkraftssäkerhet. Sådan säkerhet främjas av
politisk stabilitet, rättssäkerhet, öppen opinionsbildning och ekonomisk
utveckling i de regioner där verken finns.
9 Narkotika, tobak och alkohol
EU bestämmer inte vår narkotikapolitik. Den beslutar vi om själva och så
bör det förbli. Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder
det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i
lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både
på vad våra grannar gör och vad de inte gör.
Narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa och Europaparlamentet är ett
slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns
heller ingen anledning att vi skulle göra det. För att vinna krävs dock att
politiker, media, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer m fl är
beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens
skull är det också viktigt att de svenska europaparlamentarikernas enighet i
drogpolitiken bevaras. Regeringens profil på narkotikaområdet har hittills
varit oroväckande låg. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer
intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa.
Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den holländska
modellen istället kommer att prövas. Sverige måste därför visa upp sig inom
EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat
den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, visa och
övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir
förkastlig.
Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk
drogpolitik är effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår
politik som präglas av "nolltolerans". Vi måste också kräva en internationell
statistik där utgångspunkterna är gemensamma och som ger möjlighet till
rättvisande jämförelser mellan bland annat Nederländerna och Sverige.
Den svenska alkoholpolitiken har stor betydelse för folkhälsan.
Alkoholskadorna i länder som Sverige och Norge är mycket lägre än i länder
med kontinentala dryckesvanor. Trots att folkhälsoaspekten numera skall
genomsyra utformningen och genomförandet av all gemenskapspolitik så
fortsätter EU att blunda för alkoholens konsekvenser för folkhälsan. EU
måste börja betrakta alkoholen som en hälsofråga, inte som ett
jordbruksproblem. Offentlig representation med alkohol skall ske under
mycket restriktiva former.
Sveriges restriktiva alkoholpolitik, som Folkpartiet varit pådrivande för,
bygger dels på höga priser, dels på att försäljningen i detaljhandeln inte skall
omfattas av enskilda privata vinstintressen.
Även om EU-medlemskapet har trubbat av möjligheterna att använda pris-
politiken är den användbar fortfarande. Ett stort problem med fortsatta höga
priser vore om de EU-regler som gäller för införsel (10 liter sprit, 20 liter
starkvin, 90 liter vin och 110 liter öl) också kommer att gälla Sverige. I sam-
band med inträdet förhandlade Sverige om undantag från dessa regler (1 liter
sprit eller 3 liter starkvin, 5 liter vin och 15 liter öl). Detta undantag
kommer
att omförhandlas under år 2000. Sverige måste även i fortsättningen verka
för att undantaget förlängs utan att begränsas av en bortre parentes.
För att minska alkoholskadorna räcker det inte med åtgärder som enbart är
inriktade på det öppna alkoholmissbruket. Även den totala alkoholkonsum-
tionen måste minska. Det finns övertygande belägg för att en politik som
minskar tillgängligheten av alkohol också minskar alkoholkonsumtion och
alkoholskador. Huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken skall därför
ligga fast.
I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket
och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den
kraftigt i Central- och Östeuropa och i tredje världen.
Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum och Sverige bör där liksom
i Öst- och Centraleuropa och i Tredje världen aktivt stödja dessa länder i
arbetet mot tobaksbruk. Likaså bör Sverige stödja Världshälso-
organisationens arbete med att utforma en internationell konvention om
arbetet mot tobaken. Den syftar till att få världens regeringar att samarbeta
bättre i det internationella tobaksarbetet och undanröja de problem med
frihandelsprinciper o.dyl. som för närvarande ställer till problem när det till
exempel gäller att stoppa den internationella smugglingen och de
transnationella tobaksföretagens globala marknadsföring. Vi menar vidare att
Sverige inom EU skall arbeta för att subventionerna till tobaksodlare
avskaffas.
10 Jordbrukspolitiken
EU:s jordbrukspolitik har sin upprinnelse i bristen på livsmedel åren efter
andra världskriget. Med umbärandena under och efter kriget i färskt
minne var ett viktigt mål att brist på mat inte skulle få plåga européerna i
framtiden. Nu är läget det motsatta. En omfattande överproduktion är det
stora problemet.
Det är hög tid att börja betrakta denna sektor som en bransch bland andra
som på lång sikt skall verka utan subventioner och gränsskydd. Under alla
förhållanden bör det inte vara en uppgift för unionen att driva en kostsam
jordbrukspolitik.
Vid det extra toppmötet i Berlin i mars i år skulle EU:s stats och
regeringschefer se till att unionens finanser lades upp så att nya medlemmar
kan välkomnas. Främst gällde det att fatta beslut om jordbruks- och
regionalpolitiken samt om de finansiella ramarna framöver. Men de
ursprungliga förslagen, som presenterades av kommissionen under rubriken
Agenda 2000, blev urvattnade till oigenkännlighet sedan det europeiska rådet
sagt sitt.
Spanien deklarerade att man vägrar att bli straffat av utvidgningen.
Tyskland ägnade sig mest åt att propagera för sänkt medlemsavgift för sig
självt. Holland och Sverige stämde in i kören. Intrycket blev att utvidgningen
är en kostnadsfråga och att ansvarslösheten sitter i högsätet. Agenda 2000,
som hade utmålats som det största reformpaketet i EU:s historia, blev bara en
finputsning av existerande politik.
Det är svårt att se hur t ex Polen med sitt stora jordbruk skulle kunna bli
medlem inom en nära framtid om inget drastiskt görs. I Berlin beslutades att
den garanterade prisnivån på spannmål skall sänkas något men priserna på
nötkött lämnas oförändrade, och förändringarna på mejerisidan träder inte i
kraft förrän år 2005. Jordbruket kommer fortsätta att äta upp hälften av EU:s
budget.
En reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken måste komma till
stånd så att EU kan ge tydliga signaler till de kommande medlemsländerna
och undvika obalans och snedvridande effekter av konkurrensen på deras
marknader. Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en
kraftigt reformerad jordbrukspolitik så att de inte använder jordbruks-
politiken som en referens när de nu genomför stora förändringar i sina
respektive jordbrukssektorer. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande
medlemsländerna som för de presumtiva medlemmarna.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna
medborgarnas förtroende måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar en tiondel av
jordbruksbudgeten. Det finns också en mängd detaljstyrande regler om allt
från jordgubbens storlek till vilka trädgårdsfrön som får säljas. Det finns till
exempel en fröförordning som inte medger försäljning av fröer utan
hämmande restriktioner. Vi i Folkpartiet menar att besluten inom EU skall
fattas så nära de berörda som möjligt. Det finns ingen anledning att ha
gemensamma regler om vilka frön som skall få säljas eller hur stora
jordgubbarna skall vara.
Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Däremot har en kraftigt
avreglerad och avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och
landsbygdsutveckling helt andra förutsättningar för att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att göra reformer i
jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete under lång
tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att jordbrukaren,
som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på
likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt
marknad. Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar
för små- och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram
på landsbygden.
Det finns ytterligare ett viktigt led som måste konkurrensutsättas mer än
tidigare - mellanledet, det vill säga de livsmedels- och grossistjättar som
finns mellan producent och konsument. Konkurrensen inom livsmedels- och
distributionsbranchen måste öka.
11 Livsmedelspolitiken
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik. Det är därför viktigt att de kommande reformerna inom
jordbrukspolitiken tar hänsyn till konsumenternas intressen. Livsmedel är
en del av konsumentområdet som berör alla. Tidigare handlade
livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt. Nu
fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta.
Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens
matkulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedelsmark-
naden och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som
regel positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen
om råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat.
Få har insyn i hela produktions- och distributionskedjan. Samtidigt ställer
konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa
framställs. Vi begär att maten skall hålla hög kvalité och vill veta att den
producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.
För att konsumenterna skall kunna känna sig trygga måste livsmedels-
lagstiftningen vara sträng. Konsumentskyddet bör därför stärkas genom att
den s k försiktighetsprincipen blir rådande och att producenter i alla led av
produktionskedjan åläggs producentansvar.
Europa består av kunniga medborgare som är fullt kapabla att välja sina
varor och tjänster. Varje medborgare bär också ett ansvar för sina val. Om
denna frihet skall vara en verklighet, måste kraven på korrekt information
vara absoluta.
För att konsumenten skall få god behållning av sina pengar och en stark
ställning på livsmedelsmarknaden krävs tillförlitlig och lättillgänglig
information. I dag är produktmärkningen en av konsumentens huvudsakliga
informationskällor. Det är därför viktigt att den svarar mot konsumentens
behov. Ett tillförlitligt märkningssystem är en förutsättning för en fungerande
livsmedelsmarknad. Om konsumenten inte har möjlighet att köpa livsmedel
utifrån sina önskemål sänds felaktiga signaler till industrin om vad köparen
verkligen vill ha.
Debatten kring märkning av livsmedel har i krisen kring galna ko-sjukans
och dioxinskandalens spår rönt stor uppmärksamhet. Grundregeln är att
livsmedelsmärkningen inte får förvirra eller förleda konsumenten. En del av
den information som produktmärkningen ger är grundad på lagbestämmelser
av olika slag. Därutöver står det producenten fritt att märka livsmedel också
på annat sätt. Det handlar då ofta om kvalitetsmärkning.
Utbudet av olika frivilliga märkningsformer växer och därmed växer också
risken för att konsumenten får svårt att tillgodogöra sig innehållet. Detta
talar
för ett enhetligt säkerhetssystem, en enhetlig EU- märkning. Efterlevnaden
av kontrollen av ett sådant säkerhetssystem bör dock ske på lokal och
nationell nivå.
Konsumenten måste ha möjlighet att erhålla den information som är viktig
och märkning av förpackningar har sina begränsningar. Mängden informa-
tion på livsmedelsförpackningar har ökat avsevärt under senare tid. Det kan
få allvarliga följder t ex om det försvårar för konsumenten att ta till sig
varningstexter. Märkningssystemet bör därför koncentreras på information
som är relaterad till konsumentens hälsa och säkerhet.
12 Hemställan
12 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att redan nu uttala som den övergripande
målsättningen att utvidgningsförhandlingarna skall slutföras under det
svenska ordförandeskapet år 2001,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige som ordförandeland år 2001 skall
prioritera utvidgningen och de reformer som måste göras på vägen för
att ansökarländerna skall kunna bli medlemmar så snart som möjligt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastställandet av en tidsplan för Sveriges
närmande till och inträde i EMU,2
4. att riksdagen beslutar att svenska Europaparlamentariker ges
möjlighet att delta i särskilda debatter i Sveriges riksdag, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om öppenheten i EU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om subsidiaritetsprincipen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att arbeta för att kontoret som hanterar EU:s
katastrofbistånd, ECHO, placeras i Sverige,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förstärka Europaparlamentets befogenheter på
ministerrådets bekostnad,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
bör fattas med kvalificerad majoritet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reservationsrätt,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för att listan över
viseringspliktiga länder görs allt kortare, 4
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör utnyttja ordförandeskapet i EU
till att kraftigt höja den humanitära ambitionen i EU:s gemensamma
asylpolitik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt skatt på arbete och avreglerad europeisk
arbetsmarknad som sysselsättningsfrämjande åtgärder,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om frihandelns betydelse för sysselsättning och
minskad fattigdom i världen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för en lägsta nivå för en
koldioxidavgift i EU-länderna, 3
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige mer intensivt bör föra ut den svenska
narkotikastrategin i Europa,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall fortsätta att verka för att det
svenska undantaget vad gäller införsel av alkohol förlängs utan att
begränsas av en bortre parentes, 3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste verka för att EU skall betrakta
alkohol och tobak som en hälsofråga och inte som ett jordbruks-
problem, 5
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s jordbrukspolitik, 5
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett tillförlitligt märkningssystem som en förut-
sättning för en fungerande livsmedelsmarknad. 5
Stockholm den 4 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
1 Yrkande 4 hänvisat till KU.
2 Yrkande 3 hänvisat till FiU.