Inom kort övertar Sverige ordförandeskapet för EU:s ministerråd. Detta
innebär ett ansvar att föra arbetet för hela unionen framåt. Ett
ordförandeland måste arbeta för att fokusera på ett begränsat antal
angelägna uppgifter. I den svenska politiken inför och under
ordförandeskapet måste slutförandet av medlemskapsförhandlingarna
och regeringskonferensen jämte utarbetandet av en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik ges högsta prioritet.
EU skall ha en strategi för en snar utvidgning så att de nya demokratier
som uppfyller kraven snarast kan bli medlemmar. Det har stor betydelse för
länderna själva men även för hela Europas frihet, säkerhet och stabilitet.
Medlemskapsförhandlingarnas fortskridande bör resultera i att de första
länderna från Central- och Östeuropa kan bli medlemmar 1 januari 2003.
Arbetet med den inre marknaden är mycket viktigt och utgör själva
grunden för samarbetet. Hårda krav bör ställas på de länder som på grund av
ineffektivitet eller nonchalans underlåter att genomföra och efterleva de
gemensamma reglerna.
En gemensam stabil valuta ger en viktig stimulans åt den europeiska
ekonomin. Den inre marknaden fungerar bättre genom att hindren mellan
olika valutaområden tas bort.
Det är bra att en gemensam utrikespolitisk analysenhet nu inrättas för att
kunna utarbeta förslag till en gemensam utrikespolitik. Det är viktigt att
denna får hög kompetens och möjlighet att utarbeta förslag, så att ett kvalifi-
cerat arbete med utgångspunkt i det gemensamma verkligen möjliggörs.
Den ökade rörligheten inom EU underlättar inte bara för legala transak-
tioner utan också för brottslig verksamhet. Därför är det angeläget att
förverkligandet av de fyra friheterna kompenseras med ökade gemensamma
insatser för att förhindra en ökad gränsöverskridande kriminalitet. Det är
angeläget att EU kraftfullt förbättrar kontrollen och möjligheten att beivra
fusk och bedrägerier. Det behövs ökad samverkan för att motverka sådana
brott som snedvrider konkurrensen och försvårar för hederliga företag.
2 Det svenska ordförandeskapet
Första halvåret 2001 blir Sverige ordförande för EU:s ministerråd.
Ordförandeskapet innebär ett ansvar att föra arbetet för hela unionen
framåt. De centrala och för hela EU viktigaste frågorna måste prioriteras.
Ett ordförandeland måste arbeta för att fokusera på ett begränsat antal
angelägna uppgifter snarare än att försöka göra allt på alla områden eller
ödsla kraft på perifera frågor.
För Sveriges del måste ambitionen vara att lösa de viktiga frågor som
kvarstår när Sverige tar över ordförandeskapet, samtidigt som några egna
frågor tillförs.
Det mest angelägna är att östutvidgningen kan avancera. Medlemskapsför-
handlingarna med de främsta kandidatländerna bör från EU:s sida slutföras
under Sveriges ordförandeskap. Detta är nödvändigt - med hänsyn till den
tid det erfarenhetsmässigt tar att ratificera avtalen - för att de länder som
uppfyller medlemskraven skall kunna bli medlemmar 1 januari 2003.
Den regeringskonferens som skall inledas efter toppmötet i Helsingfors bör
också slutföras senast under Sveriges ordförandeskap, om detta inte mot
förmodan skett tidigare. Även resultaten av regeringskonferensen behöver
ratificeras. Detta gör att konferensen, för att resultaten skall kunna träda i
kraft redan innan den första utvidgningen, bör vara klar våren 2001.
Arbetet med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, särskilt vad
avser säkerhets- och försvarsfrågor efter deklarationen i Köln, skall enligt
beräkningar avslutas hösten 2000. Mycket talar dock för att avslutningen kan
behöva ske under Sveriges ordförandeskap, varför detta måste vara en
prioriterad fråga.
EU bör inom WTO verka för global frihandel. Att som EU:s ordförande
föra WTO-förhandlingarna framåt åt rätt håll måste också ges hög prioritet.
En central fråga för att EU verkligen skall utvecklas är att den inre
marknaden fullföljs. De direktiv och andra bestämmelser som medlems-
länderna har kommit överens om måste efterlevas. Här kan Sverige göra en
stor insats.
För att lyckas i rollen som ordförande krävs att man utövar ett aktivt
ordförandeskap. Ett stort mått av konstruktivitet krävs för att finna lösningar
som kan föra samarbetet framåt och accepteras av medlemsländerna och
Europaparlamentet. Detta ställer krav på politisk förmåga, men också på att
man har en egen uppfattning. Ett aktivt ordförandeskap kan inte bygga på att
man står neutral i de viktiga frågorna, utan snarare att man har en fast
ståndpunkt att utgå ifrån i förhandlingarna och utarbetandet av de
nödvändiga kompromisserna.
Det svenska ordförandeskapet förutsätter att Sverige visar en tydlig vilja i
de viktiga frågor som skall behandlas under ordförandeskapet. Hittills är
frågetecknen många, särskilt vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, EMU
och de ständigt aktuella miljöfrågorna.
Den tvehågsna inställning som Sverige kommit att inta till den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken är olycklig. Sverige borde med kraft
verka för att genomföra den gemensamma europeiska politiken vad gäller
säkerhet och försvar som beslutades i Köln. Detta borde genomföras redan
under Frankrikes ordförandeskap, men frågan riskerar att dra ut på tiden och
hamnar i så fall på Sveriges bord under vårt ordförandeskap.
Med tanke på att EMU under perioden endast kommer att ha ett knappt år
kvar till det avgörande steget att lansera gemensamma mynt och sedlar, lär
detta påverka agendan under Sveriges ordförandeskap högst påtagligt. Det
vore en skandal om ordförandelandet inte ens hade en ståndpunkt i denna
centrala fråga. Sverige borde åtminstone ha fattat beslut om inträde i
valutasamarbetet. Utan ett besked och en tidsplan för Sveriges inträde i
EMU, riskerar det initiativ i EU-frågor som normalt förknippas med ord-
förandeskapet att gå om intet. Det svenska ordförandeskapet blir handikappat
om Sverige står utanför valutasamarbetet.
Sveriges anseende i miljöfrågor har sargats genom att vi ökar våra utsläpp
av koldioxid. Hanteringen av Barsebäcksbeslutet och den avsaknad av miljö-
konsekvensbeskrivning som föregick beslutet är ytterligare besvärande
faktorer vad gäller vårt anseende och förtroende på miljöområdet.
För att vi skall lyckas med uppgiften som ordförande för EU krävs att den
svenska profilen på dessa områden avsevärt stärks genom en tydlig politik.
De prioriteringar som antytts från regeringshåll saknar konkretioner och
ambitioner. I den svenska politiken inför och under ordförandeskapet måste
slutförandet av medlemskapsförhandlingarna och regeringskonferensen
jämte utarbetandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ges högsta
prioritet.
3 En snar utvidgning
EU spelar en avgörande roll för frihet, fred och välstånd såväl för med-
lemsländerna som för resten av Europa. Europasamarbetet stärker
friheten och demokratin. Östutvidgningen har givit stora fördelar redan
innan något nytt medlemsland upptagits.
Omställningen till marknadsekonomi har redan givit nya marknader och
sysselsättning. De östliga kandidatländernas ekonomiska reformer har givit
dem kraft att klara den ryska finansiella kollapsen utan omfattande hjälp-
behov utifrån.
Ansökarländerna har förmått hantera svåra inhemska problem som t.ex. de
ryska minoriteternas ställning i Estland och Lettland och därmed ökat vår
säkerhet. Utvidgningsprocessen har minskat risken för rysk äventyrspolitik.
Redan idag kan vi konstatera att själva utvidgningsprocessen i sig bidragit
till en fredlig utveckling i de länder som under 1990-talet genomgått den
svåra omvandlingen från kommunistiska diktaturer och socialistiska ekono-
mier till demokratiska marknadsekonomier. Att vara en del i det europeiska
samarbetet med sikte på medlemskap har givit stabilitet.
Det är svårt att föreställa sig hur Europa skulle se ut om inte ett omfattande
förpliktande samarbete hade etablerats mellan i första hand EU:s medlems-
länder men i stigande grad också med länderna i Central- och Östeuropa.
Förmodligen skulle situationen ha liknat den som rådde under mellankrigs-
tiden, då välmenande men svaga samarbetsinstitutioner inte räckte för att
säkra frihandel och hindra framväxten av diktatur, förtryck och krig.
När jämförelser görs med det krigshärjade Balkanområdet är det lätt att
inse EU:s betydelse. Inom ramen för det europeiska samarbetet är denna typ
av tragiska konflikter praktiskt taget otänkbar.
Enligt Romfördraget står EU öppet för de europeiska folk som bekänner
sig till de ideal som är grunden för samarbetet - frihet, demokrati och
marknadsekonomi. Att bli medlem är inget privilegium som utdelas på nåder
utan en rätt som tillkommer de europeiska demokratier som uppfyller kraven
för medlemskap.
EU skall ha en strategi för en snar utvidgning så att de nya demokratier
som uppfyller kraven snarast kan bli medlemmar. Det har stor betydelse för
länderna själva men även för hela Europas frihet, säkerhet och stabilitet.
Medlemskapsförhandlingarnas fortskridande bör resultera i att de första
länderna från Central- och Östeuropa kan bli medlemmar 1 januari 2003,
givet att också reformtakten i ansökarländerna bibehålls.
EU är en stabil, civil gemenskap. En utvidgning konsoliderar de reform-
ansträngningar som redan gjorts i kandidatländerna och ger en stabil ram åt
fortsatta ansträngningar för att bygga vidare på och stärka de civila
institutioner som är nödvändiga i en demokratisk, marknadsekonomisk
rättsstat. Genom sin fasta förankring i de västeuropeiska demokratierna
stärker EU den civila säkerheten och förbättrar medlemsländernas säkerhets-
situation som helhet.
Medlemsländer måste uppfylla höga krav vad gäller mänskliga rättigheter
och demokrati. Inom EU utövar varje medlemsland beslutsrätt över
gemensamma angelägenheter och lagar. Det kan inte accepteras att denna rätt
utövas av ett land som inte är en fullgod demokrati.
En integrering av kandidatländerna i den inre marknaden har alla möjlig-
heter att berika såväl dem som EU:s nuvarande medlemmar. Den nuvarande
medlemskretsen förstärks med några av de mest dynamiska ekonomierna i
Europa. EU:s nuvarande struktur- och regionalstöd samt den gemensamma
jordbrukspolitiken behöver reformeras för att kunna fungera tillfredsställande
efter utvidgningen. Dessa reformer är emellertid nödvändiga oavsett utvidg-
ning. Utvidgningen gör dem än mer angelägna.
Den grundläggande principen i EU:s utvidgningsstrategi är att varje land
skall bedömas på sina egna meriter. När reformprocessen nått så pass långt
att det är meningsfullt att påbörja förhandlingar om medlemskap har varje
kandidatland rätt att få inleda dem. Därför fanns t.ex. Estland med i den
första grupp som inledde förhandlingar om medlemskap.
Det är nu viktigt att utvidgningsarbetet fortsätter även med nästa krets av
länder. Medlemskapsförhandlingar bör inledas med Lettland och Litauen,
som nu har nått tillräckligt långt i utvecklingen mot de europeiska målen.
Slovakien har på senare tid genomgått demokratiska förändringar av sådan
art att medlemskapsförhandlingar bör inledas. Malta har åter aktualiserat sin
ansökan om medlemskap. Beslut att inleda medlemskapsförhandlingar med
dessa länder bör tas vid toppmötet i Helsingfors i december.
Samtidigt är det viktigt att Turkiet inte står utanför medlemskaps-
processen. Därför bör Turkiet redan i Helsingfors få status som kandidatland
och bedömas enligt Köpenshamnskriterierna som varje annat kandidatland.
Uppenbara brister, såväl vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati som
minoritetsfrågor, återstår att åtgärda innan Turkiet kan bli medlem i EU, men
det är av stor vikt att reformarbetet kontinuerligt kan utvärderas av
kommissionen. Detta ger EU bättre möjligheter att påverka utvecklingen i
rätt riktning. För Turkiet skulle en sådan granskning dessutom innebära ett
stöd för reformer och vara till hjälp vid prioriteringen av de åtgärder som
skall vidtas. Ett närmande mellan EU och Turkiet är samtidigt en förutsätt-
ning för Cyperns möjligheter till medlemskap i EU.
Det är av yttersta vikt att EU inte försitter de möjligheter till en lösning av
Turkietfrågan som öppnats alldeles nyligen. Genom de jordbävningar som
drabbat såväl Turkiet som Grekland har den ömsesidiga förståelsen mellan
dessa båda länder ökat dramatiskt. Med både Grekland och Turkiet inom
EU:s ram skulle spänningen i bl.a. Cypernfrågan minskas dramatiskt och
kanske t.o.m. nå en slutlig lösning. Det vore ytterst olyckligt om EU missade
detta tillfälle att lösa en av de svårare konflikterna i det europeiska när-
området.
EU har en viktig roll att spela för fredsprocessen på Balkan. Stabilitet och
fred i området måste skapas. Inom ramen för en övergripande Balkanstrategi,
som också inkluderar Natos säkerhetsskapande roll och insatser från FN,
OSSE och andra internationella aktörer, bör EU erbjuda ett handelsavtal för
regionen som steg för steg för in dem i ett frihandelsområde, en tullunion och
en gemensam marknad. En gemensam marknad för Balkan bör också utgöra
en integrerad del av den europeiska gemensamma marknaden. Det
långsiktiga målet måste vara en fullständig politisk och ekonomisk integre-
ring med resten av Europa genom medlemskap i EU och Nato även för denna
oroliga del av vår kontinent. Den europeiska stategin för sydöstra Europa i
allmänhet och västra Balkan i synnerhet måste därför kraftfullt fullföljas.
4 Förberedelser för utvidgningen
4.1 Regeringskonferensen
En utvidgning av EU:s medlemskrets från nuvarande 15 länder till över
20 kommer att ställa krav på förändringar inom EU. Beslutsformerna
måste anpassas så att man i de olika EU-organen kan arbeta effektivt
trots att nya medlemsländer tillkommer.
I Amsterdamfördraget misslyckades medlemsländernas regeringar med att
genomföra de institutionella reformer som krävs för att ett avsevärt mycket
större EU skall kunna fungera tillfredsställande.
Det är viktigt att den regeringskonferens som skall inledas efter toppmötet
i Helsingfors får en avgränsad omfattning som fokuserar på att lösa de frågor
som blev över från Amsterdam: frågorna om röstviktning och majoritets-
beslut i ministerrådet samt kommissionens sammansättning och organisation.
Denna regeringskonferens bör avslutas senast under det svenska ordförande-
skapet.
Betydelsen av en avgränsad regeringskonferens blir tydlig när man ser på
erfarenheterna från Amsterdam. Det var från början tänkt att denna rege-
ringskonferens fullt ut skulle förbereda unionen för utvidgningen. Men
många regeringar, inte minst den socialdemokratiska svenska, ville ha med
sina egna politiska nationella hjärtefrågor och processen blev ohanterlig.
Därför förmådde man inte att fullt ut lösa de problem man hade föresatt sig.
Det är också viktigt att den reformering av EU:s gemensamma jordbruks-
och regionalpolitik, som beslutats inom ramen för Agenda 2000, verkligen
genomförs utan fördröjning.
4.2 Institutionella reformer
EU har ett beslutssystem med en institutionell maktbalans som garanterar
att ingen instans växer sig alltför stark. Även i framtiden måste unionen
bygga på principen om maktdelning, där oberoende institutioner
balanserar varandra. Kommissionen, ministerrådet, parlamentet och
domstolen måste även fortsättningsvis stå fria gentemot varandra. Hur
denna balans skall gestalta sig i framtiden för att kunna hantera en
betydligt större och mer heterogen medlemskrets än idag är en fråga som
det är av yttersta vikt att diskutera under de kommande åren. En
regeringskonferens för att hantera dessa frågor får dock inte hindra
utvidgningen.
I takt med att EU-samarbetet både fördjupas innehållsmässigt och utvidgas
geografiskt bör EU vidta åtgärder rörande de länder som underlåter att
genomföra och upprätthålla den gemensamma lagstiftningen.
Den europeiska unionen vilar på fördragen och den gemensamma lagstift-
ningen. Det är genom tvister om och tolkningar av dessa som oklarheter i hur
samarbetet skall fungera i praktiken kan redas ut. EG-domstolen måste därför
tillföras tillräckligt med resurser så att inte handläggningstiden för enskilda
ärenden blir alltför lång.
5 Goda förutsättningar för tillväxt och arbete
5.1 En gemensam marknad
Den inre marknaden utgör det europeiska områdets kärna. Den inre
marknaden har inte enbart varit begränsad till EU:s medlemskrets utan
även kommit Eftaländerna och i stigande utsträckning reformländerna i
Central- och Östeuropa tillgodo.
Den gemensamma inre marknaden förverkligades till största delen 1994.
Det råder i princip fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.
Det
återstår dock mycket för att fullborda den inre marknaden. Konkurrens-
hinder, monopol och subventioner snedvrider fortfarande konkurrensen och
hämmar utvecklingen. Trots ett bestämt regelverk försöker vissa nationella
regeringar att skjuta till subventioner, ofta med motiveringen att detta är
"sista gången". Erfarenheten visar att sådana bidrag har en tendens att
upprepas. Subventionerna skadar konkurrensen inte enbart mellan utan också
inom länderna. Små och medelstora företag diskrimineras när storföretag
favoriseras.
Ett stort problem är att offentliga monopol på många håll endast motvilligt
avvecklas. Reglerade och nationella elmarknader leder till kapitalförluster,
sämre effektivitet och miljö förutom högre priser. Det är även angeläget att
öka konkurrensen på de tjänstesektorer som har ett starkt inslag av offentlig
finansiering. Ökad konkurrens och nyetableringar skulle kunna ge betydande
välfärdsvinster när det gäller utbildning, sjukvård och social service. Detta är
områden där Sverige och många andra länder har problem både med kvalitet
och omfattningen av servicen.
Arbetet med den inre marknaden får inte komma i skymundan. Det är ett
mycket viktigt arbete som utgör själva grunden för samarbetet. Hårda krav
bör ställas på de länder som på grund av ineffektivitet eller nonchalans
underlåter att genomföra och efterleva de gemensamma reglerna. Den
gemensamma lagstiftningen gäller lika för alla, stort som litet medlemsland,
och underlåtenhet kan inte ursäktas.
Medlemsländerna bör uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella
regelverk för att undanröja hinder för konkurrens. Även EU:s eget regelverk
måste genomgå en motsvarande analys. Ett nytt gemenskapsorgan, en
regelrevision, med uppgift att systematiskt granska och analysera gamla och
nya gemensamma och nationella regler bör inrättas. Syftet är främst att
undanröja onödiga och ålderdomliga regleringar. Särskilt viktigt är att för-
enkla de gemensamma reglerna för mervärdesskatt. Granskning av nationella
regler får inte blockeras av medlemsländernas regeringar. Resultatet av
granskningarna skall offentliggöras, och rådet skall rekommendera hur
bristerna skall åtgärdas.
I ett skede med utvidgning till nya medlemmar i Central- och Östeuropa är
det särskilt viktigt att snedvridande regler och subventioner tas bort. De nya
medlemsländerna har länge lidit av centralstyrning, subventioner och
monopol. Därför är de särskilt känsliga för att hämmas i sin utveckling av
snedvridningar som kommer från EU eller finns inom dess medlemsländer.
5.2 Ett svenskt euromedlemskap
En gemensam stabil valuta ger en viktig stimulans åt den europeiska
ekonomin. Den inre marknaden fungerar bättre genom att hindren mellan
olika valutaområden tas bort. Transaktionskostnaderna minskar,
prisjämförelser underlättas och utbytet över gränserna främjas, vilket ger
ökad konkurrens, bättre resurshushållning och därmed ökad välfärd.
Införandet av en gemensam valuta är ett viktigt steg i fullbordan av en
verklig gemensam marknad.
Med den gemensamma valutan undanröjs de olika transaktionshinder som
idag finns mellan valutaområdena. Växlingskostnader, kostnader för att
skydda sig mot valutakursförändringar (terminsaffärer) och de ränte-
kostnader som motiveras av valutarisker kommer att försvinna inom det
gemensamma valutaområdet. De deltagande länderna måste också förbinda
sig att ha finansiell disciplin, främst vad avser underskott i offentlig verk-
samhet. Den gemensamma valutan får därmed en hälsosam effekt, särskilt i
en situation där misskötta offentliga finanser ofta är en huvudorsak till
ekonomiska problem och en bidragande orsak till stor arbetslöshet.
Konvergenskriterierna för deltagande i valutaunionen utgör en viktig
disciplinerande kraft som förmått EU:s medlemsländer att föra en stabil
penningpolitik och ta itu med strukturella problem i statsfinanserna. Stabili-
tetspakten garanterar att inget utrymme ges för finanspolitiskt lättsinne efter
den gemensamma valutans ikraftträdande. En ansvarsfull penningpolitik
säkerställs genom en oberoende europeisk centralbank. Erfarenheten har lärt
oss att oberoende centralbanker är bäst skickade att upprätthålla ett stabilt
penningvärde.
Det är vår uppfattning att Sverige borde varit med i det europeiska
valutasamarbetet redan från början. Som läget nu är bör Sverige söka delta i
EMU:s tredje steg från och med den 1 januari 2002, den tidpunkt då sedlar
och mynt tas i cirkulation. Mot bakgrund av Sveriges tidigare penningpolitik
är ett deltagande av särskilt stort värde för att minska räntedifferensen, ta
bort transaktionskostnaderna och skänka tilltro till ett stabilt penningvärde.
Att Sverige står utanför den gemensamma valutan i en situation där vi
uppfyller konvergenskriterierna kan uppfattas som om vi förbehåller oss
rätten att föra en traditionell inflations- och devalveringspolitik.
Den "vänta-och-se"-politik som regeringen bedriver riskerar att både
påföra Sverige onödiga ekonomiska kostnader genom ett utanförskap och
undergräva vårt förtroende som en konstruktiv medlem genom att Sverige
underlåter att uppfylla sina fördragsmässiga förpliktelser. Det europeiska
samarbetet utvecklas inte genom att man ställer sig utanför.
5.3 En union för företagande
Hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar Sverige och
många andra av EU:s medlemmar. Därmed är det inte givet att problemet
kan lösas gemensamt. Den inre marknaden ger goda förutsättningar för
uthållig tillväxt och högt välstånd. Däremot är nästan alla de faktorer
som bestämmer nivån på arbetslösheten föremål för nationella beslut.
Arbetsmarknadens regler och funktionssätt avgörs i allt väsentligt på
nationell nivå. Förutsättningen för en centralisering av en sådan politik
finns inte och kommer att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas
och blir än mer heterogen. Försök att centralt reglera arbetsmarknad och
löneavtal skulle kunna få förödande effekter i bräckliga ekonomier som
är stadda i snabb tillväxt.
Arbetstagarnas trygghet i den traditionella europeiska modellen har byggt
på regler som styr anställning och friställande. I en föränderlig ekonomi och i
en tid av omställning har sådana regler delvis varit kontraproduktiva. Sverige
är exempel på ett land som kännetecknas av en stel arbetsmarknad med hög
arbetslöshet och låga reallöner. Stora grupper har ställts utanför arbetsmark-
naden. Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga
skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna.
Tryggheten måste istället komma genom ett rikt utbud av anställnings-
möjligheter av olika slag, där varje individ kan finna något som passar
hennes förutsättningar. För detta krävs en union där företag kan skapas och
växa. Att fortsätta fördjupningen av den inre marknaden och en avreglering
av kvarvarande nationella hinder och monopol undanröjer hindren för
företagande och är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på
unionsnivå.
5.4 Frihandel och EU:s jordbrukspolitik
Förberedelser pågår nu för en ny förhandlingsrunda för
Världshandelsorganisationen WTO, den s.k. millenierundan.
EU bör sätta ett ambitiöst mål för millennierundan. Målet bör vara att
avskaffa alla tullar till i-länderna. Den genomsnittliga tullnivån för industri-
varor är i EU idag 3-4 procent. EU:s förhandlingsbud för millennierundan
bör vara noll procent för i-länder.
Jordbruksprodukter utgör en komplicerande faktor. EU:s subventionsgrad
vad beträffar jordbruksprodukter är ca 40 procent (jämfört med Norge 80
procent, USA 16 procent och Nya Zeeland 1 procent). Det är inte möjligt att
en nolltullnivå på jordbruksprodukter kan uppnås i samband med en nolltull
för industrivaror, och en överenskommelse om det senare bör heller inte
bromsas av den långsammare processen för jordbruksprodukter. EU bör
dock, som den största aktören i WTO med betydande subventioner, lägga
fram en bindande plan för hur den europeiska jordbrukspolitiken skall
integreras med världsmarknaden. På sikt måste målet vara att låta marknaden
för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris- och produktionsinterven-
tioner. Ett samfällt agerande inom ramen för WTO skulle också stabilisera
priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle en sund världsmarknad för
jordbruksprodukter kunna etableras. Idag utgör priserna på världsmarknaden
ofta dumpningspriser, vilket medför att de är konstlat låga. Detta får svåra
konsekvenser för jordbruket i många länder, inte minst i tredje världen.
En världsmarknadsanpassning av den europeiska jordbrukssektorn är
också angelägen med hänsyn till EU:s utvidgning. Kandidatländerna i
Central- och Östeuropa har idag lägre subventionsgrad än EU, eller i vissa
fall inga subventioner alls. Det vore en bakvänd tågordning att kräva att de
höjer subventionerna till västeuropeiska nivåer för att sedan på sikt återigen
minska dem. Istället bör en konvergenspunkt sättas i framtiden dit nuvarande
medlemmar och kandidatländer strävar genom en successiv anpassning.
Producenterna måste ges en rimlig tid att anpassa sig till den nya politiken.
På längre sikt bör full marknadsanpassning kunna uppnås.
Andra utestående problemområden (främst med avseende på relationerna
EU-USA) som behöver beröras är genmodifierade och hormonbehandlade
jordbruksprodukter. EU måste inom dessa områden säkerställa att man intar
en ståndpunkt som är WTO-kompatibel.
5.5 Budgeten
Budgetens tak om högst 1,27 procent av BNI skall ligga fast. Utgifterna
för de nuvarande 15 medlemsländerna, EU15, minskar dock, även i
absoluta tal. Den växande skillnaden mellan budgettaket och utgifterna
för EU15 bör användas till särskilda satsningar i kandidatländerna, västra
Balkan samt på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I takt
med att jordbrukssubventionerna och behovet av stöd till
kandidatländerna minskar bör budgettaket sänkas.
5.6 En ändamålsenlig strukturpolitik
Struktur- och regionalstöd bör betraktas som övergångslösningar och inte
som permanenta subsidier. Sverige måste agera för dessa föreställningar.
Struktur- och regionalstöd får inte innebära en ny form av centralplanering
och snedvridning av ekonomierna i Central- och Östeuropa. Det måste därför
vägledas av några viktiga principer:
Att betala in pengar till EU för att sedan få tillbaka dem i form av
strukturstöd är inte rimligt. I sådana fall bör medlemsavgift och stöd kvittas
mot varandra. Nationella stöd måste dock överensstämma med EU:s krav på
konkurrensneutralitet.
Svaga och eftersatta regioner behöver dock övergångsvis stöd från EU. EU
ska också stimulera till kontakter, samverkan och utveckling över nations-
gränserna. Här kan EU spela en viktig roll.
Stöd till eftersatta regioner bör i första hand bestå av hjälp att bygga upp
och stärka institutioner för en fungerande marknadsekonomi, viss fysisk
infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras samt utbildning. Sådana stöd
har visat sig framgångsrika i Spanien, Portugal och Irland. I takt med att
stödområdet kommer ikapp skall stöden successivt avvecklas. Att fastna i ett
bidragsberoende vore djupt olyckligt. Stöden får därför aldrig vara annat än
en övergångslösning.
Det finns också ett utrymme för gemensamma insatser vad det gäller de
transeuropeiska nätverken. Den nationella planeringen och nationella
monopol har ofta snedvridit transportsystemen, främst vad avser järnvägen,
eldistributionen och i viss mån vägar. EU kan här spela en konstruktiv roll
när det gäller de gränsöverskridande förbindelserna. Finansieringen skall
dock vara marknadsmässig.
5.7 Gemensamma initiativ för miljön
Många miljöproblem är gränsöverskridande. Föroreningar i luften och i
haven känner inga gränser. Försurningen i delar av Sverige beror till stor
del på nedfall som kommer från andra länder. Övergödning och miljöför-
oreningar i Östersjön kommer från floderna på andra sidan havet.
Samarbetet i miljöfrågor har redan stor betydelse för att förbättra miljön i
Europa. Det är därför angeläget att EU fortsätter att ta konkreta beslut i en
rad miljöfrågor i syfte att förhindra gränsöverskridande miljöproblem.
Samtidigt är det viktigt att på nationell nivå kunna ta hänsyn till specifikt
känsliga förhållanden och att ett land även fortsättningsvis skall kunna
besluta om egna strängare miljöregler än de gemensamma minimireglerna.
Men miljöhänsyn får inte tas till intäkt för protektionistiska åtgärder.
Nationella regler som hindrar det fria flödet av varor och tjänster måste
därför även i fortsättningen vara föremål för prövningar i sista instans i EG-
domstolen. Denna juridiska prövning skall fastställa om landet har sakliga
och vetenskapligt accepterade miljöskäl och om dessa väger tillräckligt tungt
i förhållande till principen om fri rörlighet.
Sverige har strängare miljökrav än EU på vissa begränsade områden. Det
är resultatet av medlemsförhandlingarna, där dessa undantag förutsattes gälla
under en övergångstid. Samtidigt utfäste sig EU att revidera reglerna i syfte
att skärpa dessa. Det är därför viktigt att EU nu skärper även dessa
miljöregler så att Sverige inte längre behöver ha särregler. I de fall där en
sådan höjning av olika skäl inte sker måste Sverige få fortsätta med sina
särregler.
EU bör införa handel med utsläppsrättigheter för att minska de skadliga
utsläppen i atmosfären. Det är också angeläget att medlemsländerna kommer
överens om en miniminivå vad gäller koldioxidbeskattningen. Då det rör sig
om ett skattebeslut är det av yttersta vikt att beslutet fattas enhälligt. En
minskning av koldioxidutsläppen i Europa är viktig för att fullfölja det mål
om en stabilisering av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären som
fastlagts på internationell nivå. På nationell nivå måste Sverige sträva i
samma riktning. En förändring av det svenska energisystemet i riktning mot
ökad förbränning av fossila bränslen skulle vara direkt negativ. Sverige får
svårt att framgångsrikt argumentera för stränga miljöbestämmelser, när
regeringen, stödd på en majoritet i riksdagen, avsiktligt bryter mot viktiga
rekommendationer. Detta förhållningssätt har förött Sveriges trovärdighet på
området.
Den inre marknadens konkurrensregler kan också ha betydelse för att ge en
bättre miljö. Att t.ex. bryta upp de nationella järnvägsmonopolen som
erfarenhetsmässigt försvagat järnvägstrafiken i förhållande till biltrafiken har
därmed indirekt en viktig positiv miljöeffekt. Över huvud taget är konkurrens
och ökat utrymme för marknadsekonomiska lösningar viktigt för att tvinga
fram bättre hushållning med knappa resurser.
Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa och deras anpassning
till medlemskap ger kraftiga incitament till miljöförbättringar i de delar av
Europa där miljöförstöringen är som störst. Redan har miljöförstörande
industri och annan verksamhet i stor omfattning lagts ner. Förhållandena var
helt enkelt så dåliga att de inte klarar sig i konkurrens med modern
miljövänlig produktion.
EU måste även fortsätta arbetet med att stödja miljöförbättrande åtgärder
utanför den egna medlemskretsen. Särskilt viktiga är miljöstödjande insatser
i Central- och Östeuropa. Förbättrad kärnkraftssäkerhet och rening av utsläpp
i luft och vatten har hög prioritet.
6 En effektiv gemensam utrikespolitik
EU har en väl utvecklad långsiktig politik gentemot länderna i Europa
och Medelhavsområdet. Kvarvarande Eftaländer är i stor utsträckning
integrerade i den inre marknaden. Länderna i Central- och Östeuropa har
redan långtgående associeringsavtal. Särskilt stor betydelse har den
anpassning som kandidatländerna genomgår och som accentueras i
förhandlingar om medlemskap.
Med Ryssland, Ukraina och andra länder inom OSS finns eller pågår
förhandlingar om partnerskaps- och samarbetsavtal. Dessa får växande
betydelse och kan vidgas till frihandel och andra samarbetsformer om
länderna så önskar. Med länderna vid Medelhavets södra och östra kust, från
Marocko i väster till Syrien i öster, sluts associationsavtal, s.k. Medelhavs-
avtal, med sikte på frihandel år 2010.
Med 71 utvecklingsländer, varav huvuddelen av de allra fattigaste, finns
Loméavtalet som ger omfattande tullfritt tillträde till den inre marknaden och
biståndssamarbete.
Samarbetet sker på många olika sätt. Frihandel är oftast det första och
viktigaste instrumentet. Miljösamarbetet växer i betydelse både med Öst-
europa och inom Medelhavsområdet. Phare- och Tacisprogrammen ger
betydande stöd till Central- och Östeuropa. I Medelhavsprogrammet sker ett
motsvarande stöd som fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati.
Om den långsiktiga inriktningen är klar och kraftfull så har EU haft betyd-
ligt svårare när det gäller att hantera akuta spänningar, kriser och konflikter.
Det är därför mycket välkommet att en gemensam utrikespolitisk analys-
enhet nu inrättas för att kunna utarbeta förslag till en gemensam utrikes-
politik. Det är viktigt att den analysenhet som nu byggs upp inom ramen för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken får hög kompetens och
möjlighet att utarbeta förslag, så att ett kvalificerat arbete med utgångspunkt
i det gemensamma verkligen möjliggörs.
När Javier Solana tillträder som företrädare för GUSP är det angeläget att
han i samråd med kommissionens utrikesansvarige Chris Patten lyckas att
formulera en verkligt gemensam och kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik.
Det ligger ett stort ansvar på Sverige och övriga medlemsländer att se till att
detta tillfälle inte går förlorat. Europa och EU har många underlåten-
hetssynder under 1990-talet i detta avseende.
Den process som inleddes med den brittisk-franska deklarationen i St Malo
den 4 december 1998, och som syftar till att förstärka EU:s försvars- och
säkerhetspolitiska dimension, och vars fortsatta riktlinjer lades fast vid topp-
mötet i Köln den 3-4 juni är också välkommen. Det är viktigt att konstatera
att det inte rör sig om en dubblering av de ömsesidiga försvarsgarantier som
ges inom ramen för Nato, men väl om att ge den europeiska unionen en
förstärkt kapacitet att planera och genomföra även militära aktioner för att i
enlighet med FN-stadgan kunna vidta fredsfrämjande insatser. Det berör
också hur befinliga resurser inom bl a den västeuropeiska unionen skall
kunna utnyttjas på bästa sätt för att förstärka denna kapacitet om och när
WEU:s uppgifter i allt väsentligt övertas av EU. Sverige bör ge sitt fulla stöd
till denna utveckling och axla sin del av ansvaret för EU:s fredsfrämjande
åtgärder.
7 Bekämpa knark, organiserad brottslighet och
bedrägerier
Brottsligheten blir alltmer internationell. Narkotika från utomeuropeiska
länder söker sig i stigande utsträckning in mot Europa. I Östeuropa finns
en växande kriminalitet som blir alltmer välorganiserad. Även i
Västeuropa finns en betydande gränsöverskridande kriminalitet. Detta
gör det alltmer angeläget att effektivt kunna bekämpa brottslighet med
gemensamma insatser. Den ökade rörligheten inom EU underlättar inte
bara för legala transaktioner utan också för brottslig verksamhet. Därför
är det angeläget att förverkligandet av de fyra friheterna kompenseras
med ökade gemensamma insatser för att förhindra en ökad
gränsöverskridande kriminalitet.
En effektiv brottsbekämpning byggs i första hand upp genom en
förstärkning av samarbetet mellan de nationella rättsvårdande myndig-
heterna. Även gränsöverskridande brott är normalt en fråga för två länder.
Men det räcker inte med detta. Det behövs ett rättsligt samarbete också på
EU-nivå. Framväxten av detta har gått långsamt. Det är därför viktigt att
Europolsamarbetet, som sedan den 1 juli 1999 övergått i permanent
verksamhet, snabbt utvecklas och fulländas i syfte att kunna börja fungera
effektivt i praktiken. Polissamarbetet inom Europol bygger på informations-
utbyte och analys. De operativa polisiära insatserna görs enbart av nationella
polisstyrkor. I ett längre perspektiv bör övervägas om Europolpersonal,
under befäl av nationell polis, även skall kunna medverka i vissa operativa
insatser, t.ex. i utrednings- och spaningsarbete mot grov gränsöverskridande
brottslighet.
En tydlig avvägning och avgränsning måste ske mellan de rent
nationella insatserna, samarbetet mellan de nationella
polismyndigheterna samt de direkta EU-insatserna. Närhetsprincipen
anger att endast sådana uppgifter som behöver lösas på europeisk nivå
skall utföras inom EU:s ram.
När det polisiära samarbetet fördjupas måste särskild vikt läggas vid
rättssäkerheten. Avvägningen måste ske noggrant mellan medborgarnas rätt
till integritetsskydd och behovet av tvångsåtgärder mot kriminalitet. Därför
bör Europols verksamhet bli föremål för demokratisk insyn och kontroll.
Europaparlamentet bör involveras i denna uppgift genom sin nyinrättade
ombudsmannainstitution. För att främst tillgodose rättssäkerhetsbehovet bör
EG-domstolens kompetens utnyttjas inom Europolkonventionen.
Varje land måste ha rätt att utforma sin egen narkotikapolitik. Däremot bör
kampen mot gränsöverskridande narkotikahandel bli föremål för
gemenskapsåtgärder. Ett land skall inte få utforma sin narkotikapolitik så att
den får negativa effekter för kampen mot knarkhandel i andra medlems-
länder. Det vore en fördel om vissa åtgärder mot narkotika fördes över till
den s.k. första pelaren så att effektivare hinder mot handel med narkotika
skulle kunna införas inom hela EU. En sådan förändring avser möjligheten
att besluta om minimiregler för att inte hindra något land från att vidta
ytterligare åtgärder mot narkotika.
Det har stått allt mer klart att EU på inget sätt är förskonat från mygel och
maktmissbruk. Även på hög nivå har svågerpolitik och missbruk av EU:s
medel förekommit. Detta aktualiserar kravet på en skarpare kontroll av EU:s
olika organ.
Erfarenheten visar att medlemsländerna haft svårt att hantera kontroll-
makten. Som ett komplement till Revisionsrätten bör Europaparlamentets
kontrollmakt stärkas genom att parlamentet får rättsliga förutsättningar att
permanent granska det ekonomiska handhavandet inom unionen. En
kvalificerad minoritet bör ha rätt att initiera kontroll och revision.
EU är i praktiken en öppen institution. Insynen är i många avseenden
större än t.ex. i det svenska regeringskansliet. Den formella rätten till insyn
är dock begränsad. Införandet av en generellt gällande offentlighetsregel kan
garantera medborgarna rätt till insyn.
Makt och pengar måste alltid kontrolleras. Offentlighet är en av de väster-
ländska rättssamhällenas förnämsta kontrollmetoder. Det främjar den kritiska
granskning som är en förutsättning för omsorgsfulla och väl avvägda beslut.
Offentlighet och insyn bidrar också till noggrann och hederlig förvaltning.
Det förekommer också fusk och bedrägeri med pengar som kanaliseras via
EU:s budget. Det är mycket angeläget att detta stoppas av ekonomiska skäl
men också för att det uppluckrar samhällsmoralen.
Ibland är bidragsreglerna utformade så att de inbjuder till fusk. Komplice-
rade och svårförståeliga regler i kombination med godtyckliga bidrags-
gränser kan lätt ge den effekten. Det naturliga är att i första hand försöka
minska bidragsvolymen och bidragens antal och att i andra hand göra
bidragsbestämmelserna klarare och mer entydiga.
Huvuddelen av kontrollen av bidragen sker inom de nationella förvalt-
ningarna. Inte sällan beror fusk och bedrägeri på bristande kontroll på
nationell nivå. Än värre är att det ibland förekommer samarbete mellan den
som mottar felaktiga bidrag och den nationella kontrollmyndigheten. De kan
helt enkelt stå i maskopi med varandra. En komplicerande faktor är att
medlemsländerna har vitt skilda juridiska system, vilket försvårar kontrollen.
Det är angeläget att EU kraftfullt förbättrar kontrollen och möjligheten att
beivra fusk och bedrägerier. Det förekommer också skattebedrägerier där
brottslingar utnyttjar bristfälliga rutiner t.ex. i samband med föregiven
transi-
tering av varor genom unionens territorium för att undandra medlems-
länderna moms eller andra skatteinkomster. Det behövs ökad samverkan för
att motverka sådana brott som dessutom snedvrider konkurrensen och
försvårar för hederliga företag.
8 En stark och avgränsad union
Den europeiska integrationen bygger på lagfäst gemenskap och starka
institutioner. Den har visat sig hålla också under besvärliga tider med
bakslag och stagnation. Endast en kraftfull union som väl fullgör sina
uppgifter är stabil nog att ta emot de nya länder som kan och vill delta i
integrationsarbetet. Detta förutsätter en union som koncentrerar sig på de
offentliga uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå. Huvuddelen av de
uppgifter som det civila samhället inte klarar av sköts dock bäst av
nationella eller lokala myndigheter. För de uppgifter som ska lösas
gemensamt måste EU dock ha beslutskraft att genomföra ett effektivt
samarbete.
Det europeiska samarbetet och den gemensamma lagstiftningen skall
begränsas till genuint gemensamma angelägenheter. Det finns en tendens att
alla frågor som upplevs som viktiga och angelägna på nationell nivå därmed
också förtjänar att lyftas upp på europeisk nivå och kläs i en EU-politik.
Detta är en missuppfattning som riskerar att undergräva det europeiska
samarbetet på de områden där det verkligen behövs. Subsidiariteten är en av
de absolut viktigaste principerna för att uppnå ett fungerande samarbete inom
EU. Dess värnande måste därför ständigt vara för ögonen på beslutsfattarna.
Det är samtidigt viktigt att samarbetet inte förlamas av nationella
särintressen på områden som är genuint gemensamma. De avgörande stegen
mot realiserandet av den inre marknaden kunde tas först när konsenus-
principen om varje enskilt steg övergavs. Man var ense om målet men
tvingades ge avkall på vad som upplevdes som nationella intressen under
vägen.
Det är viktigt att de centrala reglerna inte är fler än vad som krävs för det
angelägna syftet att skydda konsumenter, arbetstagare eller miljö och att
reglerna utformas på ett förnuftigt och lättbegripligt sätt. Cassis de Dijon,
eller urprungslandsprincipen, är ett viktigt medel för att säkra rörligheten för
varor över gränserna och samtidigt begränsa mängden lagstiftning och
standardisering på EU-nivå. Det krävs dock ett väl fungerande gemensamt
rättsmaskineri med reella sanktionsmöjligheter för att förhindra
protektionistiska åtgärder till följd av skilda regler och standarder. Vidare
bör
en mer kontinuerlig och systematisk översyn av EU:s regelverk göras för att
rensa bort regler som inte längre har något berättigande.
EU tar i anspråk 1,1 procent av medlemsländernas samlade resurser. Av
detta används hälften för jordbrukssubventioner och en tredjedel för
regionalpolitik. Det är angeläget att EU inte utvecklas till en transfererings-
union utan strikt koncentrerar sig på de områden där EU verkligen behövs.
Medlemsavgiften måste även fortsättningsvis beslutas enhälligt. Netto-
bidragsmottagande länder får inte ha möjlighet att rösta ned nettobidrags-
givare i syfte att öka subsidier.
Det kommer att krävas ökade insatser vad gäller den gemensamma utrikes-
politiken, en effektiv brottsbekämpning och för integreringen av de nya
medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Det gör det än mer angeläget att
omprioritera EU:s utgifter. Kostnaderna för jordbrukssubventioner och för
regionalstöd i de nuvarande medlemsländerna bör minskas genom en reform
av de nuvarande programmen. EU:s styrka ligger just i dess roll att vara en
mycket väl avgränsad institution.
EU skall inte ges rätt att ta ut skatt. Finansieringen skall som hittills ske
via
avgifter från medlemsländerna.
Skattepolitiken är nationell. En viss samordning av skattesatserna för
varuskatter, som annars måste tas upp vid gränserna behövs emellertid. Det
vore mycket opraktiskt och kostsamt att de facto behålla gränskontroller för
uppbörd av indirekta skatter. Harmonisering av sådana skattesatser måste
dock ske med enhällighet och får inte innebära en press uppåt på den totala
skattenivån.
Medlemsländerna har höga sociala ambitioner, dock tar de sig olika
uttryck. Sverige har inte lyckats så väl och svenskarna tillhör nu den nedre
fjärdedelen av Västeuropas befolkning vad avser levnadsstandard. Denna
eftersläpning beror på en felaktig inhemsk politik som måste korrigeras. Det
utgör dock inget skäl till att överföra beslutsfunktioner vad gäller utbildning,
sociala frågor eller arbetsmarknad till EU.
Ett EU som successivt omfattar en allt större del av Europa kommer att
behöva ett stort mått av decentralisering. Det har också den fördelen att det
ger konkurrens och jämförelser också på områden som hittills i stor
utsträckning varit nationella monopol. EU har på det sättet en väsentlig
välfärdshöjande funktion.
9 Hemställan
9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inför ordförandeskapet skall priori-
tera slutförandet av medlemskapsförhandlingarna och regeringskon-
ferensen jämte utvecklingen av en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i EU driver frågan om unionens
utvidgning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fortsatt reformering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik och riktlinjer för EU:s struktur och regionalpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inom EU bör verka för en regel-
revision,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör delta i det europeiska valuta-
samarbetet fr.o.m. den 1 januari 2002,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU bör verka för en union för företagande
och arbete,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU bör verka för en effektiv och gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bekämpande av brott inom EU,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av Sveriges hållning inom EU-
samarbetet i övrigt.
Stockholm den 29 september 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkande 5 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 8 hänvisat till JuU.