Lomé är det samarbetsavtal EU har med sina forna kolonier, de så kallade ACP- eller AVS-länderna. (AVS= Afrika, Västindien och Stilla havet). Loméavtalet skapades 1975 och omfattade huvudsakligen 70 före detta kolonier.
Avtalet har tre kännetecken:
- helhet (avtalet täcker bistånd, handel, åtgärder i fråga om fallande råvarupriser och politiskt samarbete),
- långsiktighet,
- partnerskap (innehåll beslutas i gemensamma forum under staternas kontroll).
Majoriteten av de här 70 länderna tillhör de fattigaste i världen, och deras genomsnittsinkomst är lägre än den var för tio år sedan. En avgörande orsak är att värdet på exporten hela tiden minskar om man mäter det i vad det ger i import. Eller att ett land t.ex. tvingas betala dubbelt så mycket bomull för att ha råd att importera en traktor 1999 jämfört med tio år tidigare. Detta kallas för Terms of Trade. Dessa förluster överstiger vida intäkterna från biståndet.
Effekterna är dessutom att länderna inte uppmuntras att bedriva handel på världsmarknaden när deras produkter i faktiska termer minskar i värde. Loméavtalets tullfrihet för export till EU från AVS-länderna har inte lett till att handeln ökat. Mycket talar för att en snabb WTO-anpassning inte heller skulle leda till en positiv utveckling. Loméavtalet håller på att omförhandlas och förhandlingarna kommer att hålla på åtminstone tills i februari år 2000.
Det är dock tydligt att EU nu kräver att handelsrelationerna mellan EU och AVS-länderna ska WTO-anpassas. Det innebär att varken AVS-länderna eller EU-länderna ska ha separat politisk kontroll över handelsrelationerna mellan EU och de 70 utvecklingsländerna. AVS-länderna har i stort motsatt sig denna WTO-anpassning eftersom en sådan anpassning enligt nuvarande regler skulle innebära stora förluster för dem. En anpassning av WTO:s regler till u-ländernas situation bör rimligen ske först, så att inte dessa länders situation ytterligare förvärras.
Maastrichtavtalet anger målen för EU:s bistånds- och utvecklingspolitik. I Maastrichtfördragets artikel 130u står det: "Gemenskapens politik för utvecklingssamarbete, som är ett komplement till medlemsstaternas politik, ska främja en hållbar ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt de mest missgynnade bland dessa." I artikel 130v står det: "Gemenskapen ska inom ramen för den politik som den genomför beakta de mål som anges i artikel 130u och som kan beröra utvecklingsländerna." Det betyder att EU har satt upp fattigdomsbekämpning i u-länderna som ett mål för all politik som genomförs, alltså också för handelspolitiken.
Den svenska regeringens prioriteringar i fråga om Lomé har bland annat fokuserats på:
- fattigdomsbekämpning,
- politiskt partnerskap inkluderat ökat deltagande av det civila samhället,
- WTO-anpassning,
- ökad samordning av biståndsinsatser inom och mellan kommissionen och medlemsstaternas bistånd,
- samstämmigheten mellan olika politikområden.
EU-kommissionen har beslutat att årligen rapportera hur rådsbesluten stämmer överens med de biståndspolitiska målen. Konsekvensanalyser ska göras för alla större beslut där det finns risk för att biståndet blir lidande.
Dessa nya tankar om större vikt vid utvärdering av samstämmighet, "coherence", i EU:s beslut är glädjande och viktiga. Instrument för hur denna samstämmighet ska utvärderas saknas dock.
De tidigare separata handelsrelationerna mellan EU och AVS medgav en viss flexibilitet för att justera regelverket efter olika behov. När WTO- anpassning nu eftersträvas innebär det dels att AVS-länderna inte "favoriseras" av EU. Det innebär också att handelsrelationerna inte längre är en del av det politiska samarbetet då regelverket i framtiden avgörs av WTO. Då WTO:s regelverk är blint i fråga om effekter avseende fattigdom eller miljö finns det även negativa konsekvenser av en WTO- anpassning. Han- delspolitiken underordnas i praktiken inte längre kravet på samstämmighet då WTO-anpassning anses överordnad och regelverket saknar flexibilitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att verka för att EU:s mål på olika områden inte motverkar varandra.
Stockholm den 1 oktober 1999
Kent Härstedt (s)
Annika Nilsson (s)