Motion till riksdagen
1999/2000:U417
av Schlaug, Birger (mp)

Svensk säkerhetspolitik


1 Halverade militärutgifter
Sedan slutet av 80-talet har det militära invasionshotet mot Sverige och i
Europa vittrat bort. Som en direkt följd av det har militärutgifterna
minskat kraftigt i världen. I Europa har de halverats och enbart i
Ryssland har de minskat med över 80 %. Sverige har dock utgjort ett
undantag med bibehållna militärutgifter på samma nivå, eller till och med
högre, som under det kalla kriget. Med undantag för åren 1990-91 har
Sveriges utgifter för ett militärt invasionsförsvar aldrig varit högre än
under 1999. Samtidigt medger militären att något militärt invasionshot
inte existerar. Varken nu eller under överskådlig framtid.
2 Avskrivet invasionshot
Det är därför med tillfredsställelse Miljöpartiet noterar att regeringen och
en riksdagsmajoritet numera delar vår uppfattning om att även Sverige
ska minska sina militärutgifter och inleda en avveckling av
invasionsförsvaret. Trots det så innehåller den statsbudget som
Miljöpartiet står bakom otidsenliga nivåer på militärutgifterna. Under år
2000 kommer vi att betala rekordhöga 43 miljarder kronor för att kunna
möta det hot som inte längre finns.
3 Fortsatt felprioritering
Denna groteska felprioritering av landets ekonomiska resurser är ett
resultat av försvarsuppgörelsen mellan Centern och Socialdemokraterna
1996. Det är först 1999 som en riksdagsmajoritet accepterat militära
utgiftsminskningar och överföring av resurser till sjukvården som
Miljöpartiet krävt. Men de kommer först 2002.
Grunden för vårt regeringssamarbete har varit en respekt för tidigare
fattade beslut. Eftersom Centerpartiet och Socialdemokraterna inte är
förmögna att bryta sitt femåriga försvarsbeslut från 1996 som avser perioden
1997-2001, så fortsätter det därför tyvärr att gälla.
4 Minskade vapenköp
Miljöpartiet är också starkt kritiskt till både storleken och formen på de
blygsamma neddragningar om blott 10 % som Centern och Socialdemo-
kraterna kommit överens om för perioden 2002-2004. Bland annat väljer
man att fullfölja vapenköp för närmare 90 miljarder kronor, vapen som
då de beställdes motiverats med ett hot som inte längre finns. Prestigen
att fullfölja dessa beställningar tar sig så absurda uttryck som att nya
JAS-plan för en halv miljard styck förmodligen kommer att sättas i
malpåse så fort de levererats.
Miljöpartiet vill se en långt kraftigare neddragning av inköp av vapen som
inte behövs. Hade en sådan prioritering gjorts inom den beslutade ramen för
utgiftsminskningar hade ett utrymme för kommunerna skapats att med lite
längre framförhållning planera avvecklingen av militär verksamhet.
5 Fortsatt minskade militärutgifter
Miljöpartiets grundinställning är att det finns ett långt större utrymme
under perioden 2000-2004 att föra över skattebetalarnas resurser från
vapenköp till vård, skola och omsorg, men också till
konfliktförebyggande verksamhet. Tyvärr saknas det fortfarande en
riksdagsmajoritet för detta.
6 Ny hotbild
Vi är nöjda med att såväl regering som en riksdagsmajoritet delar
Miljöpartiets uppfattning om att de hot mot Sveriges territorium eller mot
vår demokrati som kan identifieras, inte är av militär karaktär och inte
kan mötas med militära medel. Den vidgade hotbilden som Miljöpartiet
fick stöd för i 1996 års försvarsbeslut innefattar hot som sönderrostande
atomubåtar i Murmansk, rysk gränsöverskridande maffiaverksamhet,
miljöförstöring och IT-hot. Dock saknas handling som konsekvens av
denna insikt. Tvärtom röstas förslag om till exempel en miljöbrigad för
att kunna hantera såväl nationella som internationella miljöhot ner.
7 IT-hot
Med den snedfördelning av totalförsvarsbudgeten till förmån för den
militära delen så står Sverige idag utan någon genomgripande strategi för
att möta potentiella IT-hot som vi kan utsättas för. En enskild person med
god kännedom om det digitala informationssamhället kan utan vare sig
ekonomiska resurser eller fysisk närvaro via en PC ta sig in i viktiga
datasystem. Intrången i Pentagon, NASA eller stölden av en brittisk
militär satellit tillhör de mer spektakulära exemplen på sabotage ifrån
skickliga hackers. Tanken på vad som kan ske om någon tar sig in i och
manipulerar/
förstör system för dricksvattenförsörjning eller finansiella system
avskräcker.
Miljöpartiet anser att det inom totalförsvarsbudgeten måste överföras
pengar från det militära försvaret för att användas till att möta potentiella
IT-
hot. I upprättandet av en organisation för detta bör militären hållas utanför.
Försvarsmaktens försök att själv skapa interna dataprogram och kommunika-
tionssystem har slutat i totalt fiasko som kostat skattebetalarna mång-
miljardbelopp.
8 Nya konfliktmönster
Det kalla krigets slut, de dramatiskt minskade militärutgifterna i världen
och det faktum att de mellanstatliga krigen i stort tagit slut är en mycket
positiv utveckling. Det innebär dock inte att världen blivit fredlig. Istället
kan vi konstatera att konfliktmönstren har förändrats de senaste tio åren.
Tidigare var de allra flesta väpnade konflikterna mellanstatliga krig. Idag
så har vi, med något enstaka undantag, i huvudsak krig av regional eller
lokal karaktär. De handlar inte längre om kraftmätningar längs gränser
mellan nationer. Inte sällan utspelas inomstatliga krigshandlingar mellan
olika befolkningsgrupper, miliser eller rent kriminella organisationer
fjärran från internationella konventioner.
Detta ställer helt andra krav på världssamfundets agerande. I allt högre
utsträckning framstår humanitära insatser och fredsbevarande styrkor i
efterhand som djupt otillräckligt. Dessa insatser kommer oftast för sent, det
vill säga efter det att en konflikt lett till krig. Sällan eller aldrig görs
tillräckligt för att förebygga och föregripa krig. Till detta saknas det
kunskap,
beredskap och resurser.
9 Bristande förebyggande
I Europa som plågats av ett flertal lokala konflikter under 90-talet saknas
fortfarande på såväl nationell nivå som inom OSSE och EU en samlad
syn på och beredskap för konfliktlösande och krigsförebyggande arbete.
Detta illustrerades tydligt i Kosovo. Under nära tio års tid kunde Europa
se vad som var i görningen. Kunskap, fakta, analyser och "early
warnings" fanns men det resulterade inte i någon konfliktförebyggande
politik. Först i elfte timmen och först efter det att den nationalistiska
serbregimen börjat genomföra folkfördrivning och massmord inleddes
diplomatiska förhandlingar. När det ansågs misslyckat återstod bara
trubbigt militärt våld i form av Natos angrepp, som dessutom skedde
utan stöd i internationell rätt.
10 Dyrbar brist
För denna brist på förebyggande politik och handling har vi fått betala ett
mycket högt pris. Dels i form av alla de människor vars liv släkts, de
hundratusentals som tvingats på flykt och svåra traumatiska upplevelser
för nära en kvarts miljon barn. Men det har också kostat världssamfundet
enorma summor. De militära insatserna, katastrofhjälpen, FN:s arbete i
Kosovo de närmaste tio åren samt hela återuppbyggnadsprogrammet
uppgår till flera hundra miljarder kronor.
11 Ökat ansvar för europeiska länder
Den efterföljande debatten har till stor del handlat om att Europa måste ta
ett större ansvar för konflikter i sin egen region. Det militära våldet för
att tvinga fram ett stopp för folkfördrivningen i Kosovo hade oavsett FN-
mandat eller inte varit beroende av USA:s vilja att ställa resurser till
förfogande. Under det så kallade flygkriget illustrerades också ett stort
militärteknologiskt gap mellan USA och Europa. Slutsatserna många drar
är att Europas länder måste satsa på en militärteknologisk upprustning,
ökade militärutgifter och utvecklandet av gemensamma militära
strukturer i EU.
Miljöpartiet delar uppfattningen om att länderna i Europa tveklöst behöver
ta ett ökat ansvar för att hantera konflikter i sin egen region. Men detta leder
inte med automatik till ökade militärutgifter, militärteknologisk upprustning
eller skapande av ytterligare militära strukturer inom EU. Den stora bristen i
säkerhetstänkandet ligger istället i den nästan totala avsaknaden av konflikt-
lösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram. Varje
gång fredsskapande styrkor måste skickas till ett område efter krigs-
handlingar så måste vi se det som kvittot på att vi har misslyckats -
misslyckats med den förebyggande politiken.
En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt
förebyggande verksamheten vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan
politik saknas idag nästan helt.
12 Att förebygga krig
Sveriges regering har utarbetat ett långsiktigt svenskt handlingsprogram
för att förebygga väpnade konflikter. Det överensstämmer till stora delar
med Miljöpartiets ståndpunkter. Det handlar om att främja en
konflikförebyggande kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om
konflikter och dess orsaker för att öka vilja och förmåga att agera
förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få
en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta
krävs att vi skapar nya förändrade samarbetsstrukturer och instrument
inom allt från FN och OSSE, till andra organisationer som EU.
13 Nya ickemilitära institutioner
En del av detta görs förvisso redan i Europa. Men det saknas institutioner
som kan samla fakta, analysera och föreslå åtgärdsprogram som till
exempel ekonomiskt stöd, stöd till demokratiska institutioner och
NGO:er och konfliktlösningsarbete. Det är därför kanske inte så konstigt
att det går snabbt att få fram förslag på militära aktioner. På det området
finns militära institutioner, staber och militära högkvarter. Det måste
skapas civila institutioner som på motsvarande vis kan föreslå och
genomföra konkreta civila konfliktförebyggande åtgärder.
Ett första steg för att konkretisera det tänkande som finns i regeringens
handlingsprogram vore att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa
ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och
konfliktområden.
Utöver det förebyggande arbetet så saknas också förmågan till civila
föregripande insatser att sätta in efter det att förebyggande arbete och
diplomati har misslyckats men innan världssamfundet genom FN använder
militärt våld. För Kosovos del en politik som skulle ha satts in mellan
Madeleine Albrights diplomatiska misslyckande och de amerikanska
bombplanen.
14 Krigsföregripande insatser
En ansats till sådant arbete, som av förklarliga skäl misslyckades, var
OSSE:s beslut att skicka 2 000 civila och obeväpnade observatörer till
Kosovo. Ett i princip klokt beslut men också ett beslut dömt att
misslyckas. Klokt därför att blotta närvaron av internationell civil
personal har en dokumenterat dämpande effekt på våldsutövning och
brott mot internationell rätt. Men dömt att misslyckas därför att de
europeiska regeringarna helt saknade en beredskap för en sådan insats.
Trots att det var tidsmässigt mycket akut om en upptrappning av den
nationalistiska serbregimens våld skulle kunna stävjas hade OSSE tre
månader sedan beslutet fattats endast fått ihop 600 personer. Annonserna för
att rekrytera den personal som inte existerade talar sitt eget språk. Den
sökande skulle kunna tala engelska, skriva på dator och ha körkort. Intrycket
skapades att det handlade om rekrytering av okvalificerad kontorspersonal. I
själva verket hamnade observatörerna i en mycket komplex och svår
arbetssituation med att medla i konflikter, bidra till att bygga demokrati,
övervaka de mänskliga rättigheterna, undersöka krigsbrott och utföra ett brett
polisiärt arbete.
Man nådde aldrig upp till mer än 1 600 observatörer. Sveriges bidrag
begränsade sig till blygsamma 73 personer. Det gick alltför långsamt, de var
alldeles för få och de saknade till stora delar relevant utbildning för att
kunna
föregripa det våld som den serbiska nationalistiska regimen trappade upp.
Studerar man de ekonomiska förutsättningarna är också de talande. OSSE:s
budget är på 100 miljoner dollar. Natos budget är på 400 miljarder dollar.
15 Civil fredskår i EU?
Ett viktigt svenskt steg borde vara att ta initiativ till en civil fredskår för
krigsföregripande insatser inom Europa. Målet ska vara en ickemilitär
multinationell insatsenhet tillgänglig med kort varsel och med en
beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav.
Om en gemensamt utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att
utvecklas, trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör denna
fokuseras på att skapa civila föregripande instrument. Civila ickemilitära
insatsenheter likt Per Gahrtons och den Gröna gruppen i EU-
parlamentets förslag om en civil fredskår, vilket också antagits av
Europaparlamentet.
16 Omfattande tvärsektoriell utbildning
Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet
spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga
rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete,
konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska
samhällsfunktioner, mediabevakning och kunskap i lokala kulturer och
språk.
17 Bra förutsättningar
För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil
fredskår bland annat genom den utbildning som bedrivs vid SWEDINT.
Andra kunskapsresurser finns hos Räddningsverket, SIDA och olika
ideella organisationer som Green Forum och Läkare utan gränser, vilka
har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i
konfliktområden. Den forskning och utbildning som bedrivs vid
universitetens avdelningar för fred och konfliktforskning liksom
utbildning om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av
Röda Korset och Raoul Wallenberg-institutet är naturligtvis också
viktigt. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och
gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett
institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och
konfliktområden.
Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil
fredskårsstyrka bör ske över utgiftsområde 6, anslaget A 2 "Internationella
fredsfrämjande insatser". Detta anslag bör inledningsvis fördubblas genom
att minskningar sker på anslagen A 1 (invasionsförsvarsstrukturen) och A 3
(krigsmaterielanskaffning).
18 Ökat internationellt engagemang
Miljöpartiet ser också med tillfredsställelse på att försvarsberedningen
stöder intentionen i förra årets motion från Miljöpartiet om att överföra
ekonomiska resurser från det militära invasionsförsvaret till att användas
för medverkan i FN:s internationella fredsfrämjande insatser. Det faktum
att Sveriges så kallade "snabbinsatsstyrka" fortfarande, nära ett halvår
efter krigsslutet i Kosovo, trampar omkring i leran utanför Södertälje,
bottnar inte bara i inkompetens i beslutsprocessen utan också i en
ekonomisk brist. Det är djupt otillfredsställande att Sveriges
fredsbevarande insatser i Kosovo sker på bekostnad av det
fredsbevarande arbetet i Bosnien. Därför måste en omfördelning av
totalförsvarsresurserna ske så att resurserna för internationella
fredsfrämjande insatser ökas.

19 Hemställan

19 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i Europarådet verka för EU-parlamentets
rekommendation om möjligheterna att inrätta en europeisk civil
fredskår i enlighet med Europaparlamentets beslut,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts för att skapa förutsättningarna för ett institut för
internationell konfliktlösning, konflikthantering och krigsföregripande
insatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att detta institut finansieras inom utgifts-
område 6,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de otidsenliga nivåerna på militärutgifterna och
dessas sänkning i samband med nästa försvarsbeslut. 1

Stockholm den 5 oktober 1999
Birger Schlaug (mp)
Lars Ångström (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Matz Hammarström (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
1 Yrkandena 3 och  4 hänvisade till FöU.


Elanders Gotab, Stockholm 1999