Motion till riksdagen
1999/2000:U416
av Ågren, Jan Erik (kd)

Internationella fredsfrämjande insatser


1 Inledning
I en värld av ökat ömsesidigt internationellt beroende utgör Förenta
Nationerna (FN) ett oundgängligt samarbetsinstrument. Det är ett bra bevis
på hur människor tillsammans försöker lösa gemensamma regionala och
globala problem. För Sveriges del är medlemskapet en hörnsten i vårt lands
utrikespolitik. Sverige är av många länder en respekterad och trovärdig
medlem i världssamfundet. Vi deltar på ett konstruktivt sätt på ett flertal om-
råden inom det multilaterala samarbetet. Regeringen hävdar ofta att vi i
Sverige ska vara stolta över vårt FN-engagemang, inte minst genom vårt
helhjärtade och kontinuerliga deltagande i de fredsfrämjande insatserna.
Det senaste tillsättandet av väpnade styrkor i Kosovo belyser däremot flera
problem i det svenska militära och politiska systemet. Sveriges rykte och tro-
värdighet som ansvarsfull nation i det internationella fredsfrämjande samar-
betet står på spel. De flesta av dessa problem är av inrikes karaktär och borde
därför vara möjliga att åtgärda.
2 Svenska traditioner att bevara
Sedan 1948 har över 80 000 svenskar skickats ut i fredsbevarande opera-
tioner. Sverige har efter FN:s bildande deltagit i 20 operationer i
Mellanöstern, Europa, Afrika, Asien och Latinamerika. Folke Bernadotte
var utsedd som medlare då de första militära observatörerna sändes ut för
att övervaka stilleståndslinjen efter det israelisk-arabiska kriget 1948.
Dag Hammarsköld var FN:s generalsekreterare, ansedd som en av
innovatörerna av den fredsbevarande verksamheten, då den första
fredsbevarande styrkan skickades till Suezkanalen 1956 för att fungera
som en buffert och hindra fortsatta strider mellan Egypten och Israel.
Sverige har sedan deltagit i olika operationer i bl a Kongo, Cypern,
Kambodja och Guatemala. I Bosnien deltar vi även i den Natoledda opera-
tionen, liksom den som nyligen har tillsatts i Kosovo. De svenska styrkorna
har med sin goda tradition av fredsbevarande insatser blivit något av ett
föredöme i det internationella samfundet, där man även utbildar andra länder
i fredsbevarande insatser både i utvecklingsländer liksom i vissa EU- och
Natoländer. Vi har utvecklat ett nära samarbete med Danmark, Finland och
Norge, vilket har bidragit till att ge de nordiska länderna en förgrundsställ-
ning inom FN:s fredsbevarande verksamhet.
3 Utvecklingen av den fredsfrämjande
verksamheten
Under det senaste årtiondet har det skett en stor förändring och
utveckling av den internationella fredsfrämjande verksamheten. De
traditionella fredsbevarande insatserna, då FN-trupper med parternas
samtycke placerades mellan de stridande förbanden, är efter det kalla
krigets slut inte lika aktuella eftersom de främst användes vid
mellanstatliga konflikter. Efter det kalla krigets slut har däremot FN:s
säkerhetsråd i allt större utsträckning engagerat sig i inomstatliga
konflikter och gett betydligt bredare mandat till deltagande
medlemsländer.
3.1 Fredsbevarande insatser under kapitel 7 i FN-stadgan
FN-soldater har skickats in i självständiga länder för att avväpna militära
styrkor, skilja stridande grupper åt, eskortera och skydda transporter av
humanitära hjälpsändningar, se till att fredsavtal följs och att etniska
minoriteter skyddas. Verksamheten har blivit farligare och de
traditionellt sett "opartiska" FN-soldaterna har ofta blivit en part i
konflikten och direkt föremål för väpnade attacker. På grund av den
ökade säkerhetsrisken och nödvändigheten av att, i enlighet med
uppdragens karaktär, kunna upprätthålla fred och säkerhet har de flesta
fredsbevarande insatserna - traditionellt sett kapitel 6-operationer (eller 6
1/2) - under 1990-talet tillsatts med mandat från kapitel 7 i FN-stadgan.
Om Sverige ämnar deltaga fullt ut i dessa både fredsbevarande och freds-
framtvingande insatser, vilka i dag ofta är integrerade med varandra, är det
av avgörande betydelse att det finns en beredskap och kompetens för sådana
insatser. Vi kristdemokrater anser att Sverige måste fortsätta att utveckla sin
förmåga vad gäller deltagandet i fredsfrämjande insatser under kapitel 7 i
FN-stadgan, och att samarbetet för dessa operationer med andra partner-
länder ytterligare bör utvecklas. Detta gäller såväl underrättelsetjänst inför
operationer som förberedelser och beredskap.
3.2 Ökade civil-militära operationer
FN har även med parternas samtycke i allt större utsträckning inblandats
i interna civila och politiska angelägenheter. Olika FN-operationer har
tillsatts för att övervaka att demokratiska val genomförs på ett tillbörligt
vis, upprätta institutionell kapacitet, hjälpa till med återförandet av
flyktingar, genomföra humanitär assistans, bygga upp nya rättsväsenden
och hjälpa samt utbilda lokala polisstyrkor. I flera fall har dessa civila
uppdrag skett i samband med rena militära operationer och därmed har
de civila och militära funktionerna samarbetat med varandra. Den senaste
operationen i Kosovo visar tydligt komplexiteten där FN både leder den
civila administrationen i landet liksom har anlitat Nato för att garantera
säkerheten i regionen.
Sverige bör fortsätta att driva politiken om utvecklandet av en ny
generation av fredsfrämjande insatser där civila och militära enheter sam-
verkar. Av central betydelse är att samordningen mellan FN-missionerna och
alla hjälporganisationer samt övriga NGO:er som befinner sig i olika
krisområden förbättras. Det råder i viss mån fortfarande en misstänksamhet
mellan internationella aktörer, främst på grund av olika traditionella
"militära" och "civila" kulturer.
3.3 Regionalisering av den fredsfrämjande verksamheten
En intressent utveckling inom den internationella fredsfrämjande
verksamheten är säkerhetsrådets ökade utnyttjande av kapitel 8 i FN-
stadgan där mandat kan ges till regionala arrangemang att genomföra
operationerna. I Afrika har olika afrikanska samarbetsorganisationer fått i
uppdrag att upprätthålla fred och säkerhet, liksom i forna
Sovjetrepubliker där OSS-länder har fått världssamfundets mandat. FN
har även vid ett par senare tillfällen uppdragit åt Nato att säkra respekten
för undertecknade fredsavtal, såsom i Bosnien med Ifor- och Sfor-
styrkan.
Sverige bör fortsättningsvis hävda de fördelar som finns med att använda
sig av regionala organisationer i de fredsfrämjande operationerna. Det är
billigare för FN. Trupper med större lokalkännedom kan utnyttjas. Det ger ett
större ansvarskännande om människor i konfliktregionen själva kan lösa sina
egna problem. Däremot bör Sverige även påtala den uppenbara risk som kan
finnas för att regionala styrkor tar ställning för endera parten i en konflikt,
vilket i vissa fall kan göra det befogat med övrigt internationellt deltagande i
den totala missionen.
3.4 Effektivisering av den fredsfrämjande verksamheten inom
FN
Då ökade krav har ställts på fredsfrämjande operationer har man tvingats
att effektivisera verksamheten. Förmågan att förutse potentiella kriser,
förbereda och planera för eventuella operationer, kunna rycka ut snabbt
vid akuta kriser, lösa finansieringsfrågorna, upphandla materiel och
andra förnödenheter samt att samordna de civila och militära insatserna,
håller nu långsamt på att förbättras. Tyvärr går det dock trögt för FN att
reformera den fredsbevarande organisationen då många olika nationella
viljor drar åt olika håll.
Sverige måste fortsätta att med egen röst, och tillsammans med övriga EU-
länder i FN:s generalförsamling påskynda effektiviseringen av den freds-
främjande verksamheten. Vi kristdemokrater vill särskilt betona vikten av att
snabbt kunna rycka ut vid akuta kriser och att fungerande system för
tillgängliga nationella trupper och snabbinsatsstyrkor upprättas.
4 Sveriges förmåga och anpassning
Utvecklingen av effektivisering, civil och militär samverkan,
regionalisering och ökad risk vid operationerna ställer stora krav på
medlemsländerna som vill deltaga i den fredsfrämjande verksamheten.
Sverige har delvis varit framgångsrikt i denna anpassning och har bland
annat upprättat snabbinsatsstyrkan SWERAP (Swedish rapid reaction
force) och deltar tillsammans med andra länder i tillskapandet av en
multinationell brigad (UN SHIRBRIG), som med kort varsel kan ställas
till FN:s förfogande i fredsbevarande insatser. Dessutom utvecklas
alltmer beredskapen för insatser med både civila och militära
komponenter. Utbildningsprogram och gemensamma övningar sker bl a
vid SWEDINT - det svenska internationella centret för den militära
fredsfrämjande verksamheten - där många olika samarbetspartner och
utländsk personal deltar.
4.1 SWERAP, en flexibelt sammansatt snabbinsatsbataljon
Det är beklagligt att SWERAP fortfarande inte är en fullskalig bataljon, i
dagsläget enbart ca 500 man. Förberedelserna för en utvidgning av
snabbinsatsstyrkan har enligt regeringen vidtagits, men går långsamt.
Den påbörjade insatsen i Kosovo har visat nödvändigheten av att utöka
den svenska snabbinsatsförmågan. Planering och utbildning bör därför ha
som utgångspunkt att Sverige ska kunna sända en flexibelt sammansatt
snabbinsatsbataljon utomlands inom trettio dagar efter beslut. Tillgången
på ett sådant förband ökar trovärdigheten för Sverige som truppbidragare
och säkerställer att våra förband används på ett effektivt sätt. Inför
framtida uppdrag bör man även se över motsvarande koncept för flyg-
och marinförband för internationella insatser och en ökad samverkan
mellan de olika försvarsgrenarna.
Kristdemokraterna anser att om en av Försvarsmaktens huvuduppgifter är
den internationella fredsfrämjande verksamheten och om det krävs snabb
beredskap för insatser i olika konflikthärdar så bör en fullskalig bataljon
finnas tillgänglig för insats med kort varsel. I den senaste tillsättningen av
svenska trupper under FN-mandat, deltagandet i den Natoledda Kfor-styrkan
i Kosovo, blev denna fråga aktualiserad då man tvingades rekrytera
ytterligare ca 350 man, vilket var en anledning till försening av ankomsten
till insatsområdet.
4.2 Vikten av ett snabbt politiskt beslutsfattande
Vid uppbyggandet av ett effektivt insatssystem är det viktigt med ett
snabbt politiskt beslutsfattande. Det finns vissa kritiska moment från att
en operation blir aktuell till att den finns på plats i konfliktregionen. Det
politiska beslutet måste fattas, de utvalda styrkorna måste förberedas, och
insatsstyrkorna måste installeras i regionen. Då man idag effektiviserar
rekryteringen och utbildningen, ställer vissa förband till förfogande, upp-
rättar register över tillgängliga styrkor och förbättrar snabbinsats-
förmågan, är det absolut nödvändigt att inte det politiska beslutsfattandet
ytterligare försenar en operation. Förberedande trupper skall kunna
finnas på plats redan någon vecka efter beslut i säkerhetsrådet medan
majoriteten av styrkorna följer efter under den kommande månaden.
Det svenska systemet för planering och insättande av truppförband tycks
inte kunna hantera en internationell fredsfrämjande insats av dignitet på
kortare tid än fem månader efter beslut, vilket var fallet för den senaste
Kosovo-styrkan. Trots att planering och förberedelser för deltagande i en
eventuell operation påbörjats månader innan det definitiva beslutet kom, var
det flera faktorer som nämns i denna motion som kraftigt försenade
operationen.
4.3 Finansieringen i samband med beslut om fredsfrämjande
insatser
De svenska förberedelserna för ett deltagande i en internationell
fredsstyrka inleddes den 17 februari 1999 då Sverige lämnade en icke
bindande avsiktsförklaring till Nato om intresse att delta. Den 26 februari
förklarade Sverige sin beredskap att delta med lämpliga delar av sin
snabbinsatsstyrka. Den 4 mars meddelade Sverige till Nato att vi avsåg
att ställa upp med en del av en svensk bataljon i en svensk-finsk styrka.
Riksdagen biföll den 14 juni 1999 regeringens förslag att ställa en
väpnad styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till en internationell
fredsstyrka i Kosovo. Den svensk-finska modellen övergavs, då ett
gemensamt koncept, åtminstone från svenskt håll, ansågs alltför riskfyllt,
vilket innebar att man med kompletterande rekrytering inte skulle kunna
påbörja transport av hela förbandet förrän i november 1999.
Så sent som i augusti ansåg sig Försvarsmakten inte ha fått alla
nödvändiga ingångsvärden för att fortsätta planeringen. Det slutgiltiga
beslutet med finansiering av insatsen i Kosovo fattades den 26 augusti.
Beslut om deltagande fattades alltså långt innan finansieringen var löst.
Dessutom kommer operationen att kosta betydligt mer än vad som var
budgeterat för år 1999 i anslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser inom
utgiftsområde 6. Därmed fick man söka finansiering inom olika anslags-
poster inom både utgiftsområdena 5 och 6. Detta skapade en viss konflikt
mellan olika departement om vem som skulle betala för operationen. Medel
togs så småningom från den övriga fredsfrämjande verksamheten inom
Utrikesförvaltningen och även från olika delar av det militära och civila
försvaret.
Kristdemokraterna anser att om Sverige skall vara trovärdigt i sitt
deltagande i den internationella fredsfrämjande verksamheten bör det ej ta 5
månader för en snabbinsatsstyrka att komma på plats i en konfliktregion. Det
skadar vårt anseende och är destabiliserande i konfliktområdet. Kristdemo-
kraterna anser att samtidigt som det fattas ett politiskt beslut om deltagande
bör finansieringsfrågan vara löst för att inte ytterligare försena insatsen.
4.4 Utvärdering av finansieringen
Anslagsposten A 2 i utgiftsområde 6 är ca 400 miljoner, även om det för
år 2000 tillskjuts ytterligare 500 miljoner för Kosovo-styrkan.
Kristdemokraterna anser att det bör skapas en fast ekonomisk struktur
med angivna medel för den totala fredsfrämjande verksamheten som
hamnar under utgiftsområdena 5, 6 och 7. Eftersom volymen
internationella insatser inte är konstant över åren kan en beredskapskredit
för fredsfrämjande insatser vara ett sätt att effektivisera beslutsfattande
och planering. Kristdemokraterna anser att en utvärdering av
finansieringen av de fredsfrämjande insatserna nu måste göras.
4.5 Urholka ej totalförsvaret eller biståndet
Kristdemokraterna anser att deltagandet i internationella fredsfrämjande
operationer inte får urholka det nationella totalförsvaret. Pengar skall
vara öronmärkta för de fredsfrämjande insatserna. Om det inte finns
tillräckliga medel i de avsedda anslagsposterna får det inte drabba andra
nödvändiga verksamheter, inom varken totalförsvaret eller det
internationella biståndet.
4.6 Strukturen av den fredsfrämjande verksamheten
Kristdemokraterna anser att det finns skäl att se över strukturen för den
totala fredsfrämjande verksamheten som idag hamnar under
utgiftsområdena 5, 6 och 7. För militära observatörer, civilpoliser och
andra enskilda sker finansiering via utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning
och internationell samverkan samt via utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd. Insatserna utomlands vad gäller militära trupper finansieras via
anslaget A 2 Fredsfrämjande insatser i utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Departementens ansvarsområden är delvis överlappande vad gäller anslag
och kompetensområden. Idag fattas det politiska beslutet om svenskt
deltagande ofta av utrikesministern, medan det i vissa fall skall genomföras
och finansieras av andra departement och myndigheter. Var det politiska
ansvaret ligger är inte tydligt och därmed uppstår lätt konfliktsituationer. För
att skapa politisk handlingsfrihet och effektivare försvarsplanering, anser
Kristdemokraterna att det behövs en bättre samordning mellan olika
involverade instanser.
4.7 Återbetalning av insatskostnader
Vid en internationell insats med FN-mandat bör det övervägas hur
återbetalningen av insatskostnaderna sker. Återbetalningen är fördelad på
två delar, dels missionskostnader, dels materielkostnader. I ovan nämnda
strukturöversyn menar Kristdemokraterna att det även bör studeras hur
återbetalningen av medel från FN hanteras.

5 Hemställan

5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste fortsätta att utveckla sin
förmåga vad gäller deltagandet i fredsfrämjande insatser under 7 kap. i
FN-stadgan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny generation av fredsfrämjande insatser där
civila och militära enheter samverkar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regionalisering av den fredsfrämjande verksam-
heten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektivisering av den fredsfrämjande verksam-
heten inom FN,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör upprätta en fullskalig bataljon för
snabbinsatser,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av ett snabbt politiskt beslutsfattande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering i samband med beslut om freds-
främjande insatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av finansieringen av den
fredsfrämjande verksamheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att deltagandet i internationella fredsfrämjande
operationer inte får urholka det nationella totalförsvaret,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att se över den totala strukturen av den freds-
främjande verksamheten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samordning mellan olika nationellt
involverade instanser,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att se över hur återbetalningen av medel från FN
hanteras.

Stockholm den 3 oktober 1999
Jan Erik Ågren (kd)
Åke Carnerö (kd)
Margareta Viklund (kd)
Ingrid Näslund (kd)
Amanda Agestav (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Fanny Rizell (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Mats Odell (kd)
Dan Ericsson (kd)
1Yrkande 5 hänvisat till FöU.