Förändringarna i världen efter det kalla krigets slut har medfört stora
omvälvningar i säkerhetspolitikens teori och praktik. Världens militära
utgifter har minskat från 1066 miljarder USD 1988 till 704 miljarder
USD år 1997 enligt SIPRI. Men utgifterna ligger fortfarande på en för
hög nivå.
Hotbilden har ändrats och säkerhetsbegreppet har vidgats och innefattar
ekonomiska, ekologiska, sociala och mänskliga rättighetsaspekter. Eko-
nomiska problem och ökande klyftor mellan rika och fattiga medverkar bl.a.
till att etniska och religiösa motsättningar förstärks.
Det finns en växande övertygelse att konflikter kan och bör lösas utan
väpnat våld och att det behövs nya strukturer och metoder för att förebygga
våld, hantera konflikter och bygga fred. Den svenska regeringens nyligen
framlagda handlingsprogram "Att förebygga väpnade konflikter" innebär ett
viktigt steg och har hälsats med tillfredsställelse av FN:s generalsekreterare
Kofi Annan.
Tillgång till vapen kan upprätthålla och förstärka konflikter. Produktion
och köp av vapen konsumerar också fortfarande stora teknologiska och
ekonomiska resurser som med fördel kunde användas i mer produktiva och
skapande sektorer.
Som ett resultat av det kalla krigets slut, sjönk vapenhandeln kraftigt
världen över. Det är omöjligt att ge exakta uppgifter på handeln, men enligt
International Institute for Strategic Studies (IISS) sjönk handeln från ca 85
miljarder USD år 1987 till 33 miljarder USD 1994. Denna utveckling vände
dock 1995 då handeln ökade med 13 %. 1996 ökade den ytterligare med 8 %
till ca 40 miljarder USD. Denna utveckling är oroväckande.
På grund av den höga tekniska nivån och utvecklingskostnaderna i dagens
vapenproduktion, är det få länder som har möjlighet att producera de
högteknologiska vapen de önskar. Därför är vapenimport, med några få
undantag, avgörande för uppbyggandet och upprätthållandet av länders
militära kapacitet. Medan köparna är många, utgör säljarna ett fåtal länder,
nämligen USA, de största EU-länderna inkluderat Sverige, Ryssland och f.d.
Sovjetrepubliker, Kina, Tjeckien, Israel och Schweiz, samt några större
länder i syd. Det finns få internationella regleringar och liten insyn på detta
området.
Den svenska regeringen bör intensifiera arbetet för att upprätta
internationella avtal som reglerar och ökar insynen i den internationella
vapenhandeln. Den europeiska koden för vapenexport bör göras mer
restriktiv och bindande.
Ett problem som är knutet till de svenska reglerna för följdleveranser är att
när nya avtal om vapenaffärer ingås måste köparlandet uppfylla villkoren för
demokrati och mänskliga rättigheter men när senare följdleveranser kan
komma att aktualiseras ställs inte motsvarande krav. Det förefaller rimligt att
när ett avtal om vapenleverans ingås till detta knyta kravet på att demokrati
och mänskliga rättigheter måste uppfyllas också i samband med
följdleveranser. Vilka länder är beredda att öppet motsätta sig sådana
egentligen självklara villkor. Har ett land en demokratisk regim som
uppfyller MR-kraven vid köpetillfället kan det knappast ligga i detta lands
intresse att eventuella följdleveranser levereras till landet om en regim tar
över som inte uppfyller dessa grundläggande villkor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella avtal som reglerar och ökar
insynen i den internationella vapenhandeln,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en restriktivare europeisk kod för vapenexport,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta regler för följdleveranser.