Förändringarna i världen efter det kalla krigets slut har medfört stora omvälvningar i säkerhetspolitikens teori och praktik. Världens militära utgifter har minskat från 1066 miljarder USD 1988 till 704 miljarder USD år 1997 enligt SIPRI. Men utgifterna ligger fortfarande på en för hög nivå.
Hotbilden har ändrats och säkerhetsbegreppet har vidgats och innefattar ekonomiska, ekologiska, sociala och mänskliga rättighetsaspekter. Eko- nomiska problem och ökande klyftor mellan rika och fattiga medverkar bl.a. till att etniska och religiösa motsättningar förstärks.
Det finns en växande övertygelse att konflikter kan och bör lösas utan väpnat våld och att det behövs nya strukturer och metoder för att förebygga våld, hantera konflikter och bygga fred. Den svenska regeringens nyligen framlagda handlingsprogram "Att förebygga väpnade konflikter" innebär ett viktigt steg och har hälsats med tillfredsställelse av FN:s generalsekreterare Kofi Annan.
Tillgång till vapen kan upprätthålla och förstärka konflikter. Produktion och köp av vapen konsumerar också fortfarande stora teknologiska och ekonomiska resurser som med fördel kunde användas i mer produktiva och skapande sektorer.
Som ett resultat av det kalla krigets slut, sjönk vapenhandeln kraftigt världen över. Det är omöjligt att ge exakta uppgifter på handeln, men enligt International Institute for Strategic Studies (IISS) sjönk handeln från ca 85 miljarder USD år 1987 till 33 miljarder USD 1994. Denna utveckling vände dock 1995 då handeln ökade med 13 %. 1996 ökade den ytterligare med 8 % till ca 40 miljarder USD. Denna utveckling är oroväckande.
På grund av den höga tekniska nivån och utvecklingskostnaderna i dagens vapenproduktion, är det få länder som har möjlighet att producera de högteknologiska vapen de önskar. Därför är vapenimport, med några få undantag, avgörande för uppbyggandet och upprätthållandet av länders militära kapacitet. Medan köparna är många, utgör säljarna ett fåtal länder, nämligen USA, de största EU-länderna inkluderat Sverige, Ryssland och f.d. Sovjetrepubliker, Kina, Tjeckien, Israel och Schweiz, samt några större länder i syd. Det finns få internationella regleringar och liten insyn på detta området.
Den svenska regeringen bör intensifiera arbetet för att upprätta internationella avtal som reglerar och ökar insynen i den internationella vapenhandeln. Den europeiska koden för vapenexport bör göras mer restriktiv och bindande.
Ett problem som är knutet till de svenska reglerna för följdleveranser är att när nya avtal om vapenaffärer ingås måste köparlandet uppfylla villkoren för demokrati och mänskliga rättigheter men när senare följdleveranser kan komma att aktualiseras ställs inte motsvarande krav. Det förefaller rimligt att när ett avtal om vapenleverans ingås till detta knyta kravet på att demokrati och mänskliga rättigheter måste uppfyllas också i samband med följdleveranser. Vilka länder är beredda att öppet motsätta sig sådana egentligen självklara villkor. Har ett land en demokratisk regim som uppfyller MR-kraven vid köpetillfället kan det knappast ligga i detta lands intresse att eventuella följdleveranser levereras till landet om en regim tar över som inte uppfyller dessa grundläggande villkor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella avtal som reglerar och ökar insynen i den internationella vapenhandeln,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en restriktivare europeisk kod för vapenexport,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta regler för följdleveranser.
Stockholm den 1 oktober 1999
Mariann Ytterberg (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)